Ensemble
Mellow var inte helt väl till
mods.
Hon var inte ovan vid känslan.
Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker –
om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde,
om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något
tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas
instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken
på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.
Men den här gången hade hon
faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt
trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan.
Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna,
eller varför.
Jorden var trygg. Längre
hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan
trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.
Mellow var inte ensam, påminde
hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio
personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var
gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av
världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva
upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon
var en av dem och hon borde kunna njuta av det.
Ändå ifrågasatte hon sig
själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara
flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en
av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var
rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela
Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond
regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare,
musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig
om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av
dem.
Men ändå utanför. Vad hade hon
egentligen åstadkommit?
Hon ville inte fastna i det
ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var
det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående
noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon
ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.
Mellow drog ett diskret men djupt
andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom,
tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi
säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika
– eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde
göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.
Vid Proxima Centauri. Utan minsta
möjlighet till räddning.
Det var i princip omöjligt,
intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju
faktiskt betydde att det kunde hända.
Rymdresor hade funnits i flera
hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra
hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade
i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow
fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om
rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp
till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett
robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner
och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så
att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av
ljusets. Forerunner
hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i
bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den
närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara
fyra komma två ljusår hemifrån.
Skeppets AI hade gått igenom
sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar
försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande
återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför.
Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något
hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt
fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett
möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv,
eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och
efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner
lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre
decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den
svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var
på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.
Och försvann spårlöst.
Under 1900-talet hade Einstein
visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd.
Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i
början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut
ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt
hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon
tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald
Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat
idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma
energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit
verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra
stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och
andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända
– vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka
skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde
öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att
möta.
Det var en stor dag. Och Mellow
var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och
vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin
med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant
förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli
överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens
och FN:s mod och dådkraft.
Mellow gick omkring med ett glas
champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne.
De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja,
tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det
är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig
klichéer.
Innan de passerade genom porten
vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med
expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och
andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade
konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem
kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén
med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i
verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning –
ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också
den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och
lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade
händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon
enstaka gång skaka hand.
Som nu till exempel. En lång och
mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon
hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde
henne: Finansmagnaten.
”Dave Rossignol”, sade han
och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början
till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt
leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster
hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”
”Mellow Doux”, sade hon när
hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka
pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön.
Vattenkriget för åtta år sedan.”
Han rynkade pannan en aning och
hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt.
”Tvådagarsbönen?”
Hans ansikte klarnade. ”Nu
minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring.
Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:
”Har du tänkt på hur
fantastiskt vackert det är här?”
Kvinnan – nej, tänkte Dave,
snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var
tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.
Kortvuxen, nådde honom knappt
till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.
Figuren var inte alls fyllig.
Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.
Fattig uppväxt, viskade hans
noisy, svält i perioder.
”Vad?” sade hon. ”Ja …
visst.”
Dave gestikulerade mot en av
skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett
något liknande?”
”Nej … Det har väl ingen?”
”Inte förr. Men den vid jorden
har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i
många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”
”Å. Det är sant. Nej, det har
jag inte tänkt på.”
”Och planeten där nere.
Vackert.”
Hon flyttade över sitt glas till
höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att
veta att hon letade efter något att säga.
”Vi behöver inte prata”,
sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”
”Jag är inte stressad.”
Hon fick till ett leende men
något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade
diskret stängt sin noisy.
Dave log mot henne och passade
sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt
ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och
färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att
alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.
Det fanns annan utsikt också.
Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.
Nej, han skulle inte tillåta sig
något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en
endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.
På alla sätt.
Men för artighets skull stod han
kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet
av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till
månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring
ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par
decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta
reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.
Nu, med portarna: som ett knäpp
med fingrarna. Snap!
Jupiter. Snap!
Ceres. Snap!
Hemma igen.
Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den
tekniska lösningen. Visst.
Men pengarna hade kommit från
Dave.
En kvinna med kolsvart hår och
medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.
Innan hans glas nådde munnen
hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från
Florens. Trettiotvå år gammal.
Singel.
”Hej där, Dave Rossignol”,
sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”
”Ett ögonblick bara.” Det
vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt
att prata.”
”Ja.” Hon log, på något
sätt tacksamt.
För att han hade pratat med
henne? Eller för att han skulle gå?
Han visste inte.
”Vi kanske ses”, sade han.
Hon nickade och drack igen.
Det där glaset, tänkte han,
räcker nog inte hela kvällen.
Han hämtade själv ett nytt glas
innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.
När han kom fram till henne stod
hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare –
Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara
hur portarna egentligen fungerade.
Ariella vände sig mot Dave, hade
säkert känt honom i noisyn, och log igen.
”Dave Rossignol”, sade hon.
”Legenden.”
”Ariella Brancato. Skönheten.”
Han menade det verkligen.
Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.
Hon log fortfarande. ”Vill du
se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.
Han såg på skärmen. Sedan på
henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”
”Men vackert. Magico.
Jag har kvar känslan från porten.”
”Ja”, sade han. ”Den.”
Hon drack – han gjorde
likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda
planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.
”Och det är vi som har
betalat.”
Nu höjde hon på ögonbrynen.
Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion
eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det
vi har satsat”, sade hon.
”Det är ju meningen.”
”Certamente.
Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den
kommer att ge tillbaka?”
Dags att vara lite motsträvig.
Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det
ska. Men om vi fastnar här –”
Ariella ryckte sydländskt på
axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”
”Eller om porten vid jorden
kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”
”Å. Tänk inte så. Lev nu.”
Hon höjde glaset mot honom och
han skålade tillbaka.
”Ett till?” sade Dave.
Hon trutade snabbt med läpparna.
Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att
prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”
Innan han hade hunnit öppna
munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.
Nåja – win
some, lose some. Han
såg sig omkring igen.
Han blick var på väg mot en
slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var
av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga
vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.
Inom en sekund kände Dave något
som han inte hade väntat sig.
Attraktion.
Dave Rossignol, upplyste Jacobs
noisy. Finansmagnaten.
Rossignol vände sig redan bort.
Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt
men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella
Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.
Jacob föste milt undan sådana
tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond –
Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände
igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt
viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från
jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det
han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en
död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med
stort G.
Hur mycket han än tvivlade och
tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.
Det här var en sådan gång. Han
bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick
han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att
njuta av den medan han kunde.
Känslan var väldokumenterad.
Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob
hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan
chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade
till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget
språk hade några ord för känslan att färdas genom en port –
och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar
den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en
oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den
där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att
blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu
letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt
samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen.
Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad
den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en
evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig
själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och
odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han
hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han
visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika
hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen
doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.
Den gav honom något.
Sedan insåg han att han inte
visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma
två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han
ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt
den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men
det här var större än allt.
Han hade på något sätt känt
en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig
kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade
känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett
om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?
Han såg på skärmen som
långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna
Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och
Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla
de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för
fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit
tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin
sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just
nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.
Och vad skulle hända med
skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som
inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats,
eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy
– skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom
vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst,
och komma ut på andra sidan av samma port.
I så fall skulle de inte ha
någon väg hem.
Jacob såg på en annan skärm
medan människorna omkring honom började höja sina röster och
gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv,
skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville
passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg
de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere
på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa
skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt
stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa
röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en
forskningsstation skulle byggas.
Noisyn klingade. En mycket
kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper
splittrades när alla sökte sina platser.
Jacob fann sig placerad mellan
konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga
gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt –
men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente!
– ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt
mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och
tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med
halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens
möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite
skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds
närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just
det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om
vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så
att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det.
Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck
strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut
var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow
Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.
”Jag vet vem du är”, sade
han till henne.
”Å”, sade hon, nästan
generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig.
Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det
sig?”
”Jag är präst.”
”Präst”, sade hon och såg
mer intresserad ut. ”Vilken religion?”
”Kristen. Protestant, utan
särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid
Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”
”Å”, sade hon igen.
”Vill du inte prata om det?”
Hon såg rakt på honom för
första gången. ”Om du vill lyssna?”
”Gärna.”
Hon tänkte i några ögonblick
innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till
historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter
maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött
från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob
föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin
berättelse lite längre än vanligt.
Torkan hade hållit på i två år
den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem
under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och
Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom
utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla
flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana.
För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att
fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig
– de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande –
först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon
hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara
känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam.
Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade
ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast
det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att
tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som
en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud
eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om
något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick
marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika
urskillningslöst.
De bad i två dygn. ”Fyrtiosex
timmar för att vara exakt.”
Och sedan kom regnet. Plötsligt
och oväntat.
Regnområdet hade uppstått
mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara
det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå
mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge
som bönen hade gjort.
”Men”, sade Jacob – ”det
hände.”
”Det gjorde det. Och många
hävdade att de kände … något slags högre makt.”
Jacob såg på henne. ”Gjorde
du det?”
Hon snörpte på munnen, ett
slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi
vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas
igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla
algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för
att styra både människor och bolag till bättre vanor –”
”Och askmolnen efter
vulkanutbrotten i Stilla havet.”
”Ja.” Hon nickade, nästan
motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt
behövs inte.”
Han nickade också. ”Nej. Men
är du troende?”
”Bara självförtroende.” Ett
sällsynt leende.
”Det är du värd.”
”Och du är protestantisk
präst.”
”Tron är inte något
oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag
agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”
Mellow nickade. ”O ja. Men, du
vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga
antaganden. ”
”Kämpar du emot?”
”Nej”, sade Mellow. ”Jag
vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den
komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som
en förälskelse.”
”Och det har inte hänt?”
Hon log igen. ”Vilket av det?
Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”
Han tog sitt glas och höjde det.
”Bara du är lycklig så.”
Mellow sade: ”Jag klarar mig.”
Jacob letade efter något
lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt
glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy
spred budskapet: han
reser sig upp. Alla
vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de
allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera
var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett
kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag
vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag
ska fatta mig kort …”
Talet var oändligt. Ord, ord,
ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät
tankarna flyga.
Vid det här laget hade han koll
på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han
bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela
och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon
uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här
sammanhang var noisyn svår att tolka.
Nytta med nöje. Han valde
Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren –
noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte
drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att
prata jobb.
Officiellt alltså.
Fast något kunde man alltid få
höra.
Alkoholen hade lossat hans tunga.
Han associerade sig in i en utläggning om vilka
utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna
snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du
vet ju allt det där. En guldålder.”
Ariella sade: ”Det gör jag.
Berätta om dig själv.”
Han tog en klunk brännande
whisky för att vinna tid. ”Jag?”
”Du.”
”Vad vill du veta?”
”Vem du är. Hur du hamnade i
den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.
Han såg ut över rummet.
Ljudnivån var avsevärt högre nu.
”Skulle vi kunna gå någon
annanstans? Mindre högljutt?”
Hon skrattade till.
”En annan bar? Fyra ljusår
bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två
ställen att välja på. Min hytt eller din.”
”Ja?”
”Nej. Möjligen senare. Mycket
senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig
själv?”
Han sade: ”Möjligen senare.”
När han vände sig bort från
henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände
igen mannen.
Jacob såg genast bort, stängde
sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar.
Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt
tidigare.
Attraktion var ett intressant
fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till
finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet –
utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte
väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se
Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt
hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller
också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och
brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.
Jacob hade tjuvlyssnat på deras
samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato.
Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en
viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås
ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade
tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte:
ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte
alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var
fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse,
sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i
rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och
publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon
redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av
sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång
och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen
tycktes vara över.
Han insåg att han stirrade på
Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick
just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många
glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.
Nej, tänkte han. Inget sådant.
”Står du här alldeles själv?”
sade Mellow till honom.