Kategori: Recensioner

Om Precinct 20: Dead strange av A.R. Yngve

Den första tanke jag får är: Raymond Chandler möter H.P. Lovecraft.

Boken består av 14 kapitel med ett mysterium i varje som har en mer eller mindre övernaturlig lösning. Det finns en viss framåtrörelse när den stackars ensamstående detektiven Innis Garris i sitt arbete hela tiden konfronterar olika varelser, mänskliga och andra. Det är ett ruffigt distrikt med nergångna gamla skyskrapor, frånflyttade industrikomplex och nerlagda hotell. Där finns även Antonioni-universitetet som tillhandahåller polisens medicinske expert och där det bedrivs minst sagt kontroversiell forskning. Polisstation i Pecinct 20 är det stället där alla karriärer slutar. Boken är rikt illustrerad med gamla foton från olika större städer i USA.

Då det inte går att ta copyright på ideer, kände jag igen flera av frågeställningarna.

De roligaste historierna är The club that wouldn’t let anyone in, den om de två vännerna som sätter upp en falsk nattklubb, och Godsmack, den där Gud langar en drog som bara funkar på troende (mycket subtilt).

En historia med ett tema jag känner igen är Natural enemy, den om damen med alla katterna, men här är intrigen ändrat.

Katter som farliga djur som skulle kunna ta över världen kommer tillbaka flera gånger. Författarens förklaring till att de inte redan har gjort det beror på att katter är individualister och inte bryr sig. Även andra författare har skrivit om det.

Den hiskligaste historian ärThe man who fell out, inspirerad av Flatland av Edwin Abbot. Även Lovecraft skrev om fyrdimensionella varelser som kunde tränga in i vår värld genom en mänsklig kropp. Scenen där monstret hoppar ut ur bröstet på en av personerna i filmen Alien kanske inspirerades av Lovecraft? The man who fell out är förövrigt publicerad i A.R. Yngves svenska novellantologi Det blinda rummet under namnet Mannen som föll ut. Det blinda rummet är en lite spretig novellsamling vars röda tråd tycks vara att knyta ihop författarens noveller som varit publicerade på olika ställen innan. Omistlig för den som är speciellt intresserad av just det författarskap och vill ha allt samlat på samma ställe.

Gillar ni gamla hårdkokta Mike Hammer-historier och/eller Lovecrafts Cthulhu, så ska ni läsa Precinct 20: Dead strange. Efterordet bekräftar mina egna känslor under läsningen och är fullspäckad med litterär kunskap om denna märkliga skräckdeckar-genren.

Sedan mina ögonlock opererades har jag börjat läsa igen. Och bland annat händer detta: 2006 hade jag förmånen att publicera Ahrvid Engholms novellsamling ”Mord på månen”, som innehöll 14 noveller som handlar om brott i ett underjordiskt samhälle på månen.

Ahrvid, SKRIVA-listans skapare, är en av mina favoritnovellister och nu har han kommit med en ny novellsamling ”Rumstidsenligt!” (Tiger Tiger förlag) med inte färre än 30 noveller av alla de slag hämtade från olika tidskrifter och med ett informativt förord av Kjell E. Genberg, en annan av mina favoritförfattare.

Om novellerna i ”Mord på månen” alla hade samma stuk, så handlar ”Rumstidenligt!” om en palett med deckargåtor, science fiction, parodier och skrönor, kort och gott om en bredd i motiv och tilltal som få om ens någon annan novellist kan visa upp. Jag har läst det mesta tidigare och det är mycket bra, underhållande, roligt, spännande och även tänkvärt.

Ahrvid har flyt i sin novellistik och han vet vad han sysslar med. Han har inte mycket till övers för den sorts noveller som saknar handling och bakom hans berättelser ligger kunskap om intrig och textbyggnad. Det handlar genomtänkt om tillämpade teorier om hur man kan skriva just noveller.

Det har alltså totalt blivit två samlingar med 44 berättelse i bokform och eftersom Ahrvid har skrivit mer än 100 noveller, så kan vi förhoppningsvis se fram mot fler novellsamlingar framöver. Bland annat är hans lysande digitala Sherlock Holmes parodi inte med i ”Rumtidsenligt!” Den nya boken marknadsförs som ”En samling explosiva noveller!”

MIN SLUTSATS: Noveller blir ofta liggande begravda i diverse publikationer. Det är därför nödvändigt att de samlas och ges ut i bokform så att de kan hamna på bibliotekens bokhyllor.

Systervälde av Stefan Dahlström. 394 sidor. Fantasiförlaget 2021. ISBN-978-91-986021-2-8.

Huvudpersonen är en invitro som heter Elin Inanna Oriopato. Det vill säga, hennes riktiga namn är DRF-288. Hon är odlat i en tank för att bli soldat. Mänskligheten består av två distinkta grupper, sioraander och dionesser. Sioranderna är kvinnor som förtrycker dionesserna som är män. Perspektivet är hela tiden Elins. Det är hennes personliga utveckling och kamp mot invitroprogrammering vi får följa.

Redan i början får vi intryck av att matriarkatet är på dekis. Byggnaderna i staden Themiskyra är förfallna. Vi får följa Elin som rekryt. Även hos militären är allt i förfall, det finns inte uniformer till alla, materielet fungerar halvdant och ledningen är otydlig i allt undantaget att förtrycka rekryterna. En talande detalj är att modeller klädd i fina uniformer kallas in för att posera för pressen efter ett slag där trasiga soldater har kämpat sig till en seger.

Vi får veta att det snart ska vara val. Det finns olika grupper i samhället som är kritiska till Themiskyras ledning. I sann sovjetisk anda förtrycks dessa och skickas i värsta fall till fronten i Lawn.

Är detta planeten jorden? Det har ingen betydelse. Miljön utanför staden består av odlade fält, skogar och öken, inga hav. Det finns flera planeter bebodda av människor, så de måste ha rymdfart. Jag får en känsla av Sydafrika under apartheid när det gäller de boerska namnen på landområden, så kallade hemländer åt dionesserna och beteckning på djur. Djuren är mer eller mindre skuggor som rör sig i periferin. Författaren använder flera lokala ord som inte förklaras, men det gör inget. Vi förstår vad det rör sig om genom dialogerna. En annan språklig grej är att ordet ”att” inte förekommer, några gånger utbytt mot ”och”. En annan fascinerande sak är dessa ständiga menstruationssmärtor. Lider hela folket av endometrios? Är det därför det föds så få barn ur kvinnor och de flesta odlas fram som invitros? Efter nästan femtio år som smärtfritt menstruerande kvinna men omgiven av släktingar som kämpat mot endometrios undrar jag bara. Efter vad jag förstått föds barnen som provrörsbarn. Endometrios kan också vara orsak till att överklasskvinnorna i hemlighet kan ha dionesser som leksaker utan att bli gravida.

Boken är tänkvärd. Stämningen och atmosfären är mörk. Jag ser för mig protesterna i Belarus, Ryssland, Hongkong och Burma. Kanske även den så kallade arabiska våren. Om jag gillar boken? Jag vet inte, min smak kanske går mer åt feelgoodhållet. Rent objektivt tycker jag det är en mycket bra bok som berörde mig djupt. Jag hade mardrömmar efter att ha läst den. För de som tycker om dystopiska skildringar är det en fullmatad bok som kan rekommenderas. Dessutom är Elins personliga utveckling och tillkortakommanden som invitro spännande.

Flickebarnet Signe av Ragnar A. Söderling

Videpro förlag 2019

Författaren kallar boken ”historisk roman”. Det tycker jag är att förminska den.

Ellinor Skagegård skriver i sin artikel Sakprosan tar plats i akademin i Författaren nr. 1, 2020: ”Sakprosa bygger på research som håller akademisk klass, där man lägger till ett litterärt berättande som också bygger på forskning.” Detta kallas gestaltande sakprosa. Sedan räknas upp vilka ämnen som räknas till denna genre. Författarförbundet tillsammans med Linnéuniversitetet arbetar för att inrätta en professur i ämnet.

Därför tycker jag att Flickebarnet Signe är mer biografi än roman. Just gestaltningen gör berättelsen mera intressant än en rakt upp-och-ner beskrivning av ett liv. Därför vill jag ge boken genrebeteckningen ”gestaltande biografi”. Jag sträckläste boken och fick avbryta bara när något yttre hände.

En del korrespondens återges, samt flera personers bakgrund. Även dessa originalbrev är riktigt spännande. Vi får följa Signes kamp för en utbildning, hennes engagemang i kvinnorörelsen och ekonomiska vedermödor.

Vi får ta del av en parallell berättelse om den norska Marna och hennes festman Gunnar. Jag misstänkte att dessa två parallella spår skulle stråla samman, och det gör de.

Gunnar blir Signes förste man.

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen av ett intressant och omväxlande liv.

Fiskarens dröm av Viveca Österman. JV Publishing 2019. 408 sidor.

En beskrivning av fattiga människors öde runt Göteborg från 1850 och 40 år framåt.

Bokens huvudperson är Christoffer, som gärna vill bli fiskare och torpare, men som tvingas ut i arbetslivet vid 17 års ålder och börjar arbeta på ett båtvarv på Lindholmen. Men Christoffer är en orolig själ som provar på både sjömansliv och smuggling, samt havsfiske utanför Danmarks kust innan hans dröm om ett eget torp infrias.

Författaren har utgått ifrån sin egen släkthistoria, men boken är en roman, inte en biografi. Vi får möta ett stort persongalleri då familjerna är stora med många barn. Kvinnorna föder barn vartannat år, men är samtidigt starka och arbetsamma. Männen som jobbar på varvet har en tendens till att dricka och spela bort lönen, och kvinnorna får ta till olika tricks för att få ut åtminstone lite pengar, samtidigt som de strävar efter att få egna inkomster vid att utföra kvinnoarbeten åt andra.

Jag sträckläste boken, den var så spännande med alla dessa människoöden från Bohuslän. Speciellt kvinnorna fascinerade mig. Det skandinaviska 1800-talet påminner om det nutida Afrika, med många starka kvinnor. Skillnaden är att även männen slet tungt för svältlöner och försökte organisera sig i arbetarrörelser. Men tiden var inte mogen än.

Författaren har en imponerande kunskap om olika fiskemetoder, redskap och båttyper som användes under senare hälft av 1800-talet. Därtill beskriver hon detaljerat hur arbetet med byggandet av metallskrov försiggick på varven, det hårda slitet som bröt ner arbetarna till missbruk och för tidigt åldrande. Miljön är beskrivit så man tycker att man är där.

I dialogerna används ett avslipat dialektalt språk som framhäver personernas bakgrund men inte är störande dialekt.

Språket flyter lätt.

Strukturen är klart framåtdrivande utan tillbakablickar, så vi hela tiden har koll på det växande persongalleri eftersom kvinnorna vartannat år föder det ena barnet efter det andra och familjen växer.

Några ”tangentbordsfel” har slunkit igenom korrekturläsarens falköga.

Jag kan absolut rekommendera denna boken även för de som inte räknar sig som målgrupp då det helt enkelt är spännande livsöden som beskrivs.

Om du bara vågar av Sylvia Lidén Nordlund

I andra boken har Mia flyttat in i en tvåa och hoppas dottern vill flytta med. Men hon väljer att stanna hos fadern. Både Mia och Frida har behov av sin frihet. Mia börjar i terapi hos en kvinna som faktiskt hennes exman rekommenderar, och det visar sig vara positivt. Det händer spännande saker med väninnorna runt henne. Mia träffar sin stora kärlek Ola som vi fick se en glimt av i förra boken och de inleder en kärleksrelation. Sexscenerna är fina och realistiska. Mia har klarat av att lämna sin man, men jag tycker hon måste lära sig att hon har rätt till ett eget liv oavsett vad dottern tycker. Hon måste bli mera öppen mot dottern och inte låtsas vara någon annan än den hon är. Hon behöver lära att en mera otillgänglig mamma är mera spännande för en tonåring än en som hela tiden lägger sig platt. Den efterhängsne exmannen som håller på att gå ner sig i alkoholism tar tag i sina problem och hittar en ny kvinna. När det gäller jobbet verkar det gå bra för Mia. Hon har lärt sig att ta plats och stiger uppåt i hierarkin. Nu måste hon bara lära sig att sätta gränser gentemot dottern, att inse att Frida är en egen människa och inte bara hennes dotter. Det kan vara sårbart, men nödvändigt. Annars riskerar hon bli en gammal bitter kvinna som offrat allt för sitt barn utan att ha något igen för det. Det kanske vi får se i nästa bok, som jag ser fram emot.

Kort sagt, detta är en diskbänksthriller!

Håkan skriver bland annat:

Detta är den mycket produktiva författaren KG Johansson senaste bok. Han rör sig bland olika genre, dock brukar de flesta röra sig inom fantastiken. Denna är en science fiction och är en uppföljare på hans tidigare bok, Beatrice. Det är planerat att bli en trilogi.

Det är som sagt andra delen i en serie och jag rekommenderar alltid att man skall läsa en serie i rätt ordning. Denna är rätt så fristående då den utspelar sig långt efter första boken och att det är nya karaktärer som vi möter. Dock så för att förstå denna värld bättre så är det bra att ha läst första boken.

Boken följer två tidslinjer som hänger ihop. Huvudberättelsen handlar om en grupp amerikaner som kommer till ett litet samhälle i Sverige för att studera för att se hur de har återhämtat sig efter katastroferna och kanske se om de kan hjälpa till med kunskaper för att förbättra för dem. Den andra berättelsen är en tillbakablick som handlar om kvinnor flera generationer som har levt i detta samhälle och fört en dagbok på en dator för att bevara för eftervärlden vad som har hänt.

Språket är bra och lätt att ta till sig, det är målande och karaktärerna för liv. Det är just i delarna som är tillbakablickar som vissa karaktärer verkligen får en egen röst. De olika kvinnorna som har använt datorn som dagbok har olika röster och det märks verkligen när en ny kvinna har tagit över rollen att föra berättelsen vidare. Detta är riktigt skickligt gjort.

Boken har även ett djup i sig. Precis som den tidigare boken så tar den upp frågor om att låta tekniken ta över ens egen fria vilja och ens privata tankar. Det går även att dra liknelser med internet och att vi lägger ut allt möjligt om oss själva utan att tänka på vem det är som kan ta del av detta.

Istället för att slå på det storskaliga så väljer denna bok att stanna i det lilla samhället och tillsammans med invånarna där. Det blir en nära bild på hur just en liten del av världen kan se ut efter en världsomfattande katastrof. Hur återhämtar man sig när allt som heter regering och ordning har fallit och försvunnit? Hur fungerar människor och vem är det som tar över att styra?

En bra andra bok i serien och intressant att den skiljer sig en del från första boken fast den håller samma grundstolpar. Det skall bli intressant att se vad som händer i den tredje och sista delen i serien och när den kommer att utspela sig. 

En recension där Bokhyllan ger boken 5 poäng av 5 och bland annat skriver såhär:

Det centrala i Noisytrilogin rör en extrem framtida klimatkris och därefter dess återhämtning i olika delar av världen, så här långt har man fått ett scenario för hur denna kris och återhämtning varit i framförallt USA, Sverige och även lite Norge. Tredje och sista delen… behöver jag nämna att den redan är hett efterlängtad?

Miljöerna kommer till liv med alla sinnen, man förflyttas dit med lätthet. Uppskattade landsbygdsperspektivet. Karaktärerna är komplexa och trovärdiga, språket anpassas smidigt efter tid och karaktär. Det framtida världsbygget upplevde jag följdriktigt genom sin dramatiska utveckling, som tyvärr inte är helt orealistisk med vår nuvarande verkliga situation. Tyckte om hur tankarna kring religion och filosofi vävdes in i handlingen. Inget i övrigt att önska.

Dagboksanteckningarna gick bara rakt in… vet inte hur jag bättre kan formulera det. Två generationer, mor och därefter dotter, deras personliga röster är äkta, följer tanken och känslorna; raka, öppna och ärliga. Beskrivningarna av det kaotiska tillståndet i världen och händelser i deras egna hårda liv, den närmsta omgivningen; allt såsom det uppfattas, utan förskönande omskrivningar.
Ska inte rabbla en massa namn på karaktärer, men gillade relationsutvecklingen mellan Will och Tova i nutid (2200-talet), deras dialog. Gillade hur boken slutade… ja, ganska uppenbart gillade jag helt enkelt allt med Ett slags frihet. Eftersom jag sätter betyg ger det logiskt toppbetyg och såklart till sist mina bästa och varmaste rekommendationer.

Precis som i Beatrice spelar ”noisyn” en viktig roll, den apparat som gör det möjligt att läsa andras känslor och tankar. Men hur likriktade blir vi när vi försöker anpassa oss efter alla andra? Och hur lättstyrda? KG Johansson fångar som vanligt sina läsare, språket är tydligt och medryckande. De existentiella frågorna är relevanta och karaktärerna känns trovärdiga.

Serandos förbannelse av Nathalie Sjögren. 200 sidor. ISBN 978-91-981602-7-7

Jag har tidigare skrivit om Nathalie Sjögrens bok I nattens mörker. Den var mycket blodig. Serandos förbannelse är nyutgåvan. Den är en klar förbättring. Handlingen är samma som i förstautgåvan, men själva romanen har genomgått en metamorfos. Den har förvandlats från splatterskräck till tragedi med alla den gotiska skräckromanens ingredienser. Även jag, som egentligen inte gillar skräck, njöt av denna utgåvan. Boken rekommenderas alla som vill läsa en klassisk skräckroman med både skräck och kärlek.