Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Gryning

1. Men tiden går –

Hon ville att det skulle vara en dröm. Hon önskade att hennes vilja hade kunnat ändra på saker, ändra på det som mamma kallade verkligheten, och någon gång hade hon tyckt att det hade hänt, som när hon hade så tråkigt och önskade att något skulle hända och just då kom pappa hem från en resa och hon rusade nedför trappan och höll på att ramla men han fångade upp henne. Hon hade så gärna velat kunna göra sådant igen men än hade det aldrig lyckats. Slump, sade mamma, det var bara en slump att pappa kom hem just då.

Ändå ville hon ändra på verkligheten. Just nu.

Det fanns förstås en annan möjlighet. Hon kunde befinna sig i en dröm. Alldeles just nu kanske hon låg i sin säng och vred sig i en mardröm. Ute i verkligheten kanske hon låg i sin säng, kanske rörde hon sig lite oroligt, kanske stönade hon, eller jämrade sig, som hon hade hört mamma göra då och då, fast då brukade pappa vara där och puffa lite på mamma tills hon blev tyst.

Det kanske är en dröm, tänkte hon. Jag vill att det här är en mardröm.

Men innerst inne visste hon att det inte var det. Det här var verkligheten, en skoldag, och det speciella och hemska var besöket på zhusho-skolan.

Och det hemska med zhusho var att de inte var människor. Men de var nästan människor. Alldeles för nästan.

Hon ville inte titta på dem. Men hon måste.

Det hade varit bättre om de hade sett ut som robotar.

Robotar, hade fröken berättat, var maskiner som kunde arbeta. De flesta robotar kunde bara göra en enda sak – som att dra åt muttrar eller måla med sprayfärg – eller möjligen några olika saker. Robotar var oftast bättre än människor på att göra de få saker de behärskade. Ni vet ju, hade fröken sagt, hur mycket människor kan, vi kan springa och prata och läsa och rita och dansa – och till och med bygga robotar. Men zhusho är inte robotar. Zhusho är nästan precis som människor, men inte riktigt. De är byggda för att vara tjänare åt människor. Ordet zhusho betyder just tjänare och om vi människor tycker att det är trist att städa eller bädda eller klippa gräset så använder vi zhusho.

Zhusho har aldrig tråkigt”, fortsatte fröken. ”De är aldrig ledsna. Innan de blir åtta år vet de faktiskt inte om att de finns. Inte mer än ett strykjärn eller en dammsugare vet att den finns. Hur många av er har haft pratdockor?”

Fem flickor och fyra pojkar räckte upp handen.

”Då vet ni”, sade fröken. ”Då minns ni hur snabbt ni tröttnade på pratdockorna. Även om de hade hundra meningar inprogrammerade så förstod ni snart att en kattunge eller en hundvalp är mycket roligare att umgås med. Djur kan vara snälla eller dumma och envisa eller lata, och så vidare. De kan hitta på saker själva, som att rymma eller välta blomvaser eller så. Ett djur kan lyda tjugo gånger och sen plötsligt vägra. Så gör inte robotar.”

”Jag har en robothund”, sade Nayas kompis Doris.

”Och den hittar sällan på saker själv”, sade fröken.

”Nej aldrig!” Doris skrattade.

”Men tjänarna”, sade fröken, ”zhusho, de kan hitta på en del saker själva. Men bara saker som vi vill att de ska göra, som att laga mat eller städa utan att vi behöver säga till. Man kan säga att de är liksom mitt emellan djur och människor. Hur många har en zhusho hemma? Eller flera?”

Fem händer åkte upp.

”Då vet ni ju att ni kan prata med dem. De kan hjälpa er med läxor och om ni har glömt något hemma kan ni skicka ett meddelande till dem så kommer de. De kan handla och köpa vad som behövs för en middag eller en födelsedagsfest. Men vet ni vad de inte kan?”

”Tänka”, sade Moam.

”Det är rätt. De kan inte tänka förrän de blir åtta år gamla, och inte ens då tänker de som vi. Och ni har aldrig sett dem gråta eller bli arga. De kan le om vi säger något roligt till dem, men det är mest för att vi ska vara nöjda. I själva verket gör de bara precis vad de är programmerade till. Det här blir väl spännande?”

Många i klassen såg fram mot att se små zhusho i förskolan. Men ”spännande” var fel ord. Åtminstone tyckte Naya det.

Naya hade gått till fabriken med resten av klassen utan att ana något. Sedan hade de hört någon gubbe prata, en trist gubbe som bara mumlade om 2400-talet och framsteg och försäljning tills fröken viskade något till honom och han blev tyst, nickade och gick sin väg. Efter det hade de fått gå in i det stora rummet och där var varelserna.

Sakerna. Naya visste inte vad hon borde kalla dem. ”Robotar” var fel, för de såg ut exakt som människor, med lemmar och huvud och ansikte. Allting fanns där. Allt utom en enda sak.

De där ögonen var tomma.

Det fanns ingen hemma i dem. Som en fågel, tänkte hon. Tomt.

Naya hade smygtittat på otäcka serier eller filmer ibland, smugit ned i trappan och kikat runt hörnet. Det var obehagligt när folk skrek och människor blödde.

Men zhushos tomma ögon var mycket värre. Hon visste redan att hon skulle drömma mardrömmar om de ögonen.

”Tycker du det är otäckt, Naya?” frågade fröken efter en stund. Naya satt vid ett bord med Doris och ett par till. Andra barn lekte med zhusho, eller tittade på dem. Två pojkar klämde här och där på en zhusho-pojke som inte verkade ta illa upp. Det var svårt att säga om han ens visste vad som hände.

Naya skakade på huvudet. ”Inte så farligt …”

”Vi ska strax gå. Oroa dig inte. Du vänjer dig snart.”

Varelserna gick runt och såg på barnen.

”Varför tittar de på oss?” frågade Naya.

”Av samma skäl som vi tittar på dem. Ni barn måste vänja er vid zhusho. De måste vänja sig vid er. Vill du prata med en?”

”Nej!”

Men lite senare, när de gick tillbaka till skolan, berättade Tramas att han hade frågat en av varelserna om den hade roligt. Varelsen hade svarat: ”Det är roligt att träffa dig”, och då hade Tramas sagt ”Du är dum.”

”Det är därför jag är här”, hade varelsen sagt. ”För att lära mig.”

”Och då”, sade Tramas, ”sade jag: ’Två plus två är tre och en halv.’ Och han sade ’Två plus två är fyra’. Och jag sade: ’Inte om det är en jätteliten tvåa’. Och då blev han alldeles tyst!”

”Du hade sönder honom!” ropade Moam.

”Det är ingen fara”, sade fröken. ”Zhushons matteprogram måste kolla det där. Men den vet att två och två är fyra.”

”Den är dum!” ropade Moam.

Fröken stannade till. ”Och ändå”, sade hon till Moam, ”kan den tiotusen saker som inte du kan. Det är sant att den är dum på ett sätt. Men du kan inte sy en skjorta eller spjäla ett brutet ben eller stoppa en ilsken björn. Det kan zhushon, fastän han är mindre än du.”

”Han är dum ändå!” sade Tramas.

* * *

Naya bodde långt norrut i en stad som hette Skellet. För länge sedan, visste Naya, hade den hetat Skellefteå, men bokstäverna på slutet hade ramlat bort en efter en. Pappa påstod att det fanns ett gammalt skämt om att staden hade kallats Skelette, men mamma trodde inte på det. ”Skelettet?” sade hon. ”Nu hittar du på igen.”

På ett sätt var det ändå lite sant att staden var ett skelett. För flera hundra år sedan hade den vuxit snabbt när flera stora fabriker byggdes. Sedan krympte befolkningen överallt när det blev klimatkris och klimatkrig och klimatkatastrof. Nästan alla fabrikerna stod tomma nu och de enda som använde dem, hade Naya hört mamma och pappa mumla om sent på kvällarna, var ungdomar som ville hångla. Sedan hade mamma sagt ”Minns du …” och resten hade inte Naya hört och sedan blev det tyst i deras rum.

Men nu bodde nästan alla i det som hade varit centrum förr i tiden, och sedan ut åt väster till ett ställe som hette Sjunkande dalen. Det var skelettet i Skellet. Resten var gammal hud som bestod av tomma och ruttnande. Enligt pappa.

Pappa var polis. Det var ett bra jobb, tyckte han, det fanns precis lagom mycket att göra. Lite inbrott och slagsmål, och så ungdomar som rökte På. Naya visste inte vad ”På” var och varför det var förbjudet. Men när hon blev stor, tänkte hon ibland, skulle hon röka På och bli alldeles Flummig och bryta sig in i någon tom fabrik.

Det var några år kvar dit. Hon var bara fem. De som rökte På brukade vara minst tio.

Fem år var en hemskt lång tid.

”Tyckte ni det var roligt i går?” hade fröken frågat på morgonen.

”Ja”, sade Tramas, ”jag pratade med en dum tjoho!” Han betonade första stavelsen i ordet och Naya visste inte om han skämtade.

Zhusho heter det”, sade fröken lugnt. ”Naya då? Vad tyckte du?”

”Sådär”, sade Naya.

”Var det obehagligt?”

Naya tänkte. ”Deras ögon var obehagliga”, sade hon. ”De gick och rörde sig och pratade som människor och ögonen stämde inte. Det var fel. Jag gillade inte det.”

”Det blir bättre nästa gång”, tröstade fröken. ”Du vänjer dig.”

När skoldagen slutade vid halv två gick Naya hemåt. Hennes favoritkompis Kayla, mycket blond och blek och söt, som ett fotonegativ av Naya själv – mamma hade visat fotonegativ i datorn – Kayla, som hade långt rakt hår och blå ögon i motsats till Nayas korta krulliga hår och bruna ögon, Kayla som hade fylliga läppar jämfört med Nayas smala och som var hennes totala motsats på alla sätt, förutom att de två verkade vara överens om precis allt – Nayas bästa kompis Kayla följde med en bit men vek av mot sitt hus när de var ungefär halvvägs.

”Vill du hitta på något i dag?” frågade Kayla när de stannade i korsningen. De brukade umgås, både för att de tyckte så lika om saker och därför att deras namn rimmade.

”Kanske. Jag ber mamma brusa din mamma om det går bra.”

”Okej.”

Men de träffades inte den kvällen. Pappa hade skickat ett brusmeddelande om något som gjorde mamma orolig, och han kom hem mycket senare än vanligt och fick värma upp sin middag, och mamma sade till Naya att gå och leka på sitt rum. Hon gick in i rummet men öppnade genast dörren, så tyst hon kunde, och smög ut i trappan.

När hon ansträngde sig hörde hon att det hade hänt något hemskt på pappas jobb. Någon hade slagit ihjäl någon annan.

Det tog flera minuter innan Naya förstod att den som hade blivit ihjälslagen var en zhusho. Hon smög tillbaka till sitt rum och läste läxor och försökte glömma. Det fungerade inte och när hon i stort sett kunde läxorna utantill – det tog bara några minuter, det var bara enkel läsning och matte – tänkte hon på sin släkt i stället. Hennes farmors mor hade kommit från Afrika, från ett litet land som hette Gambia och var en del av Afrikanska unionen. Farmors mor hade berättat om en släktlegend: hennes egen mormorsmor hade hetat Fatou och bestämt sig för att flytta till Sverige efter att ha träffat två svenska kvinnor, men innan hon kom iväg hade hon träffat en mycket rik man – sade legenden – som hade fört henne till ett palats i Namibia och gett henne sex barn. Nästan hundra år senare mindes fortfarande åtminstone ett barnbarnsbarn drömmen om Sverige och gjorde till slut verklighet av den. I Sverige gifte hon sig med en blond norrlänning som hette Niklas, och efter två generationer var Nayas jämnåriga släktingar också blonda och bleka. Men Nayas gener hade velat annorlunda och nu såg hon ut som en nordafrikan.

Hon tyckte om det. Hon kände sig vacker och speciell. Namnet Naya hade funnits i släkten i flera hundra år och det kändes som om just hon bar vidare berättelsen om Fatou som skulle ha flyttat till Sverige. Hon tänkte på Fatou i den rike mannens enorma palats i Namibia, med vit marmor och kupoler, fontäner och trädgårdar. Mellan exotiska träd och blomplanteringar löpte stenläggningar, täckta av strålande vit sand, och under blågrönröda parasoll med gula solar på log Fatous man och hans fem bröder åt barnens upptåg. Sedan tänkte Naya på alla barn som hon själv skulle få, och någon rik kvinna eller man som hon skulle leva ihop med. De skulle vara mycket lyckliga och aldrig någonsin bråka. Hon var Naya Vladic och hennes liv skulle förbli underbart. Inga tråkiga saker skulle någonsin hända.

Kanske skulle hon också bo i ett vitt palats med höga kupoler.

Hon repeterade läxan igen innan mamma kom upp och nattade henne klockan nio.

”Hörde du vad vi pratade om?” sade mamma.

”Nej”, sade Naya, och just då gäspade hon så att käken kunde ha gått ur led.

”Det var bra det”, sade mamma. ”Det var bara trista saker på pappas jobb.”

Naya gäspade igen. ”Sov gott”, sade mamma och kysste henne på kinden. ”Vi ses i morgon.”

Naya somnade genast. När hon vaknade var klockan fem på morgonen och solskenet skymtade mellan gardinen och väggen. Hon mindes att hon hade drömt något otrevligt men bestämde sig för att inte försöka komma ihåg något. Hon försökte somna igen men kände drömmarna försöka tränga sig på. I stället för att slåss med dem tände hon sänglampan och sade halvhögt: ”Olivia. Olivia, kom hit.”

Ett tyst litet gläfs hörde och hennes robothund hoppade upp i sängen. Olivia var byggd för att likna en malteserhund, igenvuxet långhårig i hur många vita nyanser som helst, och även om den inte kunde tänka eller visste att den fanns hade AI:n i den blivit så väl upptränad av Naya att till och med hon själv kunde intala sig att just den här robothunden faktiskt visste att den fanns, och att Naya fanns. Det enda som skilde den från en riktig hund var att den inte åt och inte behövde rastas. Den sov när Naya sov eller när hon sade till den att sova, och den var aldrig i vägen och gjorde inga dumheter. Hon hade fått den när hon fyllde fyra, för alldeles snart två år sedan, och innan hon tränade upp den hade det hänt att den kom i vägen för hennes fötter. Sådant hände aldrig nu.

Hon såg in i leksakens ögon och viskade: ”Olivia? Är du där, Olivia?”

Hunden slickade henne på handen och gnydde sömnigt.

Hon är ingen leksak, tänkte Naya, betydligt mer vuxet än hon själv anade. Just den här hunden, min hund, har en liten hundsjäl. Så är det.

Och efter det kunde hon somna om igen.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Mörker

mörker

©KG Johansson

kgjohansson.se

Omslag: Gunilla Dahlblom

Utgiven av TiraTiger Förlag

tiratigerforlag.se

Första upplagan 2022

ISBN 978-91-8059-201-7

mörker

KG Johansson

alfulan

Så jag går på Sveavägen och letar ett lunchställe, det var ju så fint i går, soligt men inte för varmt men ändå inte för mycket folk ute, och jag tänker att en uteservering vore fint, något ställe med klass, och precis då ser jag skylten

Bort, tänkte hon, och rösten tystnade tvärt. Nästa fyllde i utan minsta glapp. Den ena efter den andra, som trängseln vid ett nyöppnat lågprisvaruhus.

Yana? Hör du mig? Svara om du hör mig. Kan du inte komma och äta middag –

Bort. Mamma – bort!

Allting är berättelser, vet du. Jag tänker ofta på det. Vi kan aldrig förstå något innan vi berättar det, för oss själva om inte annat. Händelser är obegripliga tills medvetandet berättar dem för oss –

Bort.

det här inte är riktigt fint att säga, det är inte Politiskt Korrekt, som folk sa på gamla inspelningar. Men ändå. Jag säger det ändå: jag är faktiskt en människa –

Bo – tänkte hon, men avbröt sig mitt i ordet. Hon tänkte säkert fel nu, men hon ville ändå höra lite mer. Bara några ord medan hon vaknade till och lokaliserade sig själv i havet av brusande röster, lugna, upprörda, manande, stolta, oroliga –

och jag är en produkt av miljarder års evolution, minst hundratusen år sedan vi blev genetiskt vad vi är nu, och vad nån annan än tycker så vill jag inte bo i samma hus, eller nej, samma kvarter, jag vill inte bo i samma samma stadsdel, nej jag vill inte bo i samma stad som Plåtman och fröken Genetisk Kopia, jag förstår att vi behöver arbetskraft men varför måste jag se dom? I mitt kvarter? Jag vill

Och innan hon hann avbryta den upprörda kvinnan försvann flödet och hon såg, och hörde, signalen.

Loke. Okej.

Hon öppnade samtalet.

”Yana! Väckte jag dig?”

Yana försökte minnas vilken dag det var. Söndag … eller var det måndag? Bruset gav henne en känsla och hon chansade på söndag.

Hon öppnade ögonen och blinkade mot det mörka rummet.

”En aning”, sa hon. Harklade sig. ”Bara lite kring kanterna.”

”Ja. Ursäkta. Dina söndagar, jag vet.”

Yana andades tyst ut. Hon hade gissat rätt.

”Och det är värre än så”, fortsatte Loke. ”Du måste komma in.”

”In?”

”Jag är på myndigheten. Akut och brådskande. Hittar du? När kan du vara här?”

”Akut?”

”När?”

Hon blundade och såg att klockan var halv nio. Tänkte. ”Om … fyrtio?”

”Ses.”

Innan hon hann dra in luft för att säga något var han borta.

Yana tänkte automatiskt: Stressad och vrenskande.

Hon måste vakna.

Yana avskydde att bli väckt på det sättet. Hon behövde minst ett par minuter i bruset. Att vakna med brus var en mångårig vana. Till och med reklamen och mamma var okej, just därför att de var lite irriterande: irritationen väckte henne en aning. Sedan kunde hon snabbt avbryta dem. Men när Loke överraskade henne på det här sättet, när själva hennes avbrytande blev avbrutet efter bara några sekunder, så kände hon sig obalanserad och förvirrad.

Bruset. Namnet var perfekt. Redan innan klimatet rasade för tvåhundra år sedan hade det talats om mediabrus. På den tiden, hade hon sett på antika inspelningar, hade folk haft sitt brus i små telefoner och datorer. Nu kom det direkt in i huvudet. Bara att gilla läget.

Sus och dus och brus, rimmade hennes sömnrester: i mitt hus.

Egentligen var det inte så farligt. Det var möjligt att stänga av helt, kanske bara öppna för att, ja, titta på klockan till exempel.

Men att stänga helt kändes ensligt. Man var utanför. Inte med längre.

Yana suckade tyst. Innan hon steg upp tänkte hon igång duschen på 38 grader. Tre minuter senare stod hon under strömmande vatten i sitt lilla badrum, fyra kvadratmeter. Det var möjligt att bada, men i så fall måste hon först morfa om duschskåpet till badkar. Varje sådan morfning kostade ungefär en tiondel av hennes månadslön – lite mindre än hyran. Lönen var på 25000 kronor, en gammal myntenhet som hade röstats tillbaka in i verkligheten av ett konservativt parti för ett par decennier sedan.

Yana badade bara några gånger om året, delvis därför att det tog längre tid för henne att räkna ut kostnaden än att morfa om duschen. Ett annat skäl var att nanomaterialet i kombimöbeln började åldras. Duschskåpet skulle troligen inte hålla mer än ett par år till.

Men det fanns ytterligare ett skäl.

När Yana hade ställt sig i duschen och lät det varma men inte riktigt heta vattnet strömma över kroppen öppnade hon bruset i sitt huvud fullt ut. Hon visste att en del människor såg det knepet som en zen-övning, andra helt enkelt som ett effektivt sätt att rensa huvudet. Kanske ett slags meditation.

Själv gillade hon det bara. I begränsade doser. Bruset i öronen och inne i huvudet skyddade henne från allt – från mamma (som i och för sig inte var värre än andra mammor i historien), gamla kompisar (alltid lite störande, någon rent besvärlig), ett par pojkvänner (en ville hon inte ens tänka på, och gjorde det alltså alldeles för ofta), jobbet (som varierade från okej till inte alls fucking okej i hela den förbannade världen), och så vidare.

Om hon stängde ute sitt brus helt kunde vem som helst av dem, eller någon annan som hon inte mindes just den här söndagsmorgonen, dyka upp i hennes huvud som en vilsekommen tanke, ett minne av ett leende eller av en grimas – vidrigt sex eller underbart sex, fantastiska resor, ohyggliga hemkomster, vad som helst, och det lilla fröet kunde växa till världsträdet Yggdrasil eller till djungeln i Brasilien. Den gamla, när den levde. En ensam foton kunde svälla till en laserstråle. Vad som helst – Yana kunde ramla ned i ett djupt hål av förtvivlan, eller av minnen.

Eller värst av allt: en himmel av hopp.

Hon trodde i själva verket inte på hopp längre. Efter sitt senaste, eller sista, spruckna förhållande hade hon börjat ana att felet låg hos henne själv. Det var ingen rolig tanke.

Hon tycktes helt enkelt ha svårt för att relatera till andra.

Och därför fyllde hon öronen och hjärnan med olika typer av brus. Överdosen av intryck spolade bort alla onda tankar.

Vattnet renade hennes kropp och rösterna hennes själ.

musikforskare i Barcelona säger sig ha hittat ett fysiskt exemplar av ”Back to Then”, en länge försvunnen låt från millenniesångerskan Riley Rose, även känd som Riley Reid, vid en utgrävning söder om – och musik klingade genast – ”Do you remember when? – Let’s go, let’s go back to then …” – och försvann lika snabbt när Yana tänkte bort!

så att arbetslösheten nu är nere i –

var definitivt en tofsvipa, men andra menar att –

min musa heter Marilynn, jag har en liten sång –

Hon brydde sig inte om hur och varför hennes sinne fastnade för just de brottstyckena. Det viktiga var att de var lagom långa. Och lagom ointressanta. På det sättet raderade varje nytt fragment det förra. Alltsammans blev ett slags själslig massage.

Ibland kunde något förstås tränga igenom och dämpa allt annat. Det fanns en override för nödlägen.

Som nu.

Yana! Jag har sökt dig flera gånger. Jag är lite orolig –”

”Mamma.” Yana tänkte motvilligt ett svar. ”Jag har sagt att du inte behöver vara orolig. Om något hände mig skulle bruset veta det innan jag själv fattade något. Inga nyheter är goda nyheter. Okej?”

”Jag ville bara bjuda på lunch –”

”Mamma, det är jättesnällt, men jag kan inte i dag. Måste jobba extra.”

Mammas röst tystnade för ett ögonblick. Hennes plan hade stött på ett hinder.

”Jobba? En söndag? Har det att göra med den där Alsultan eller vad han heter?”

Yana lyssnade inte längre. ”Har inte tid just nu. Hörs sen.”

Hon stängde av mamma under det sista ordet och blunda-de medan hon sköljde av sig både inuti och utanpå. Mindre påträngande spökröster tjattrade vidare i bakgrunden.

stans bästa maja, det säger – Jemima Ahmedsdotter, lärare på – den venezolanske diktatorn och dansaren Cruddy – så det finns alltså några bensinbilar kvar? – tänkbart att elektroniska bin kan ersätta – glöm din oro, kom till Frälso! – men han ljög, han hade ju varit med henne – barnvagnsparkering – soligare på – men varför inte? Jag – i själva verket en besparing – blå, grön eller – har fel om – hopplöst – roligaste på – hellre dör – lediga platser – ses på Shabnam – hopptillförtvivlanekobalanshårväxtoraltflinsklreggghglöhoaterklmphbzz –

bzzbzzbzzzzzzz …

När hon slog av duschen och dämpade bruset var det som att vakna ur förvirrade drömmar. Yana tonade ned rösterna tills de var nästan ohörbara. Hon var van och erfaren, hon kände sig själv, och hon visste att hennes tankar inte skulle börja mala förrän om en halvtimme. Eller mer.

Det var skönt. Om så bara under en promenad. Men hennes undermedvetna envisades med att rimma Söndag sköndag, redigt ledig, och eftersom hon inte alls var ledig blev hon störd.

Störd körd förstörd.

Från hennes lägenhet på Scheelegatan var det bara några minuters promenad till Pontonjärgatan. Polismyndigheten hade legat där i århundraden. Som det hette inom kåren: den enda plats i Sverige där någon fortfarande nämnde Palmemordet. Palme hade varit statsminister i Sverige. Som polis visste Yana sådana saker. Palme hade blivit skjuten någon gång på 1900-talet. Mordet hade aldrig klarats upp.

Okej. Loke kallade in henne på en söndag.

Hon tänkte sig för ett ögonblick att det handlade om något nytt uppseendeväckande mord. Hon skickade ordet premiärminister till Google Noise och blev påmind om den svenska innehavaren av titeln sådana sedan flera månader hette Betty Jahn. Men Pontonjärgatan var ovanligt stillsam den här dagen. Betty Jahn hade knappast mördats under natten.

Det var varmt ute på gatan. Hett. Yana var väl medveten om att det hade varit mycket varmare för hundra år sedan, och att den nya gatubilden i Stockholm lät luften cirkulera friare, men trots allt sådant tycktes luften stå ovanligt stilla den här morgonen.

Hon kände att hon svettades. Nåja, kläderna skulle ta hand om den saken.

Hon gick vidare. Det här är min skolväg, tänkte hon och lät sina minnen ströva fritt. Jag är sex år gammal och på väg –

Men när hon varken koncentrerade sig eller stängde till viskade röster genast.

om du upplever bruset som störande, kontakta –

Söker du sex i Stockholm? Vi erbjuder –

känner mig så ensam –

Bort, tänkte hon.

Somliga röster var på något sätt mer påträngande än andra. Inte bara mammor: förståsigpåarna trodde att vissa människors tankar hade ett slags övertoner, ungefär som vissa röster. Vissa vassa röster. ”Grälla” tankar skulle kunna tränga igenom bättre.

Yana var inövat okänslig för sådana nyanser. Dessutom hade hon anpassat sitt brus till sitt eget sinne. Det hon kände mest efter att ha låtit bruset skölja över henne var ett slags frid. Som att titta på en skog, eller en äng. En myllrande verklighet som bara fanns.

Det var som världen.

Det var sensommar och alla hade vant sig vid årtalet 2345; ”tvåtrefyrafem” hade fått folk att dra på munnen under våren, men inte nu längre. Folk levde och dog som de alltid hade gjort. Och människor dog åtminstone i mindre kata-strofala mängder nu än när hennes föräldrar föddes, i slutet av förra århundradet.

När hennes mamma och pappa var barn hade rösterna på nätet – bruset hade inte slagit igenom än – ständigt talat om tjugotusen döda, elvatusen döda, mer än fyrtiotusen döda. Yanas mamma mindes fortfarande hur det hade varit. Hon liknade det vid nutidens brus. Det bara fanns där, sa mamma, och ingen kunde förstå vad orden egentligen betydde. Tvåhundra döda, åttahundrafemtio tusen, tre miljoner döda, var bara variationer i den tidens mediabrus.

Bla bla döda bla bla bla döda.

Det kanske blev tröstande, tänkte hon för hundrade gången. Eller tusende – talen betydde lika lite för henne som dödssiffrorna hade gjort för hennes mamma.

Kanske var det därifrån idén till bruset kom. Det skyddande tröstande bruset. Rösterna som ständigt mumlade och som nästan aldrig behövde besvaras.

Hon visste att hon själv behövde det. Och inte bara hon.

Alla behövde bruset.

De elektroniska signalerna kom från alla håll. Teknologin tog emot dem och gjorde om dem till fingerade sinnesintryck. Användarens inställningar hejdade vissa intryck eller meddelanden men släppte igenom andra. Hjärnan uppfattade dem som reklam, eller som viktiga meddelanden från samhället, eller bara som en ny och snabbare variant av de ”sociala medier” som hade funnits i snart trehundra år. Fjärde februari 2004, tänkte hon automatiskt. Zuckerberg, så hette han. Hon letade förnamnet och fann det i bruset. Mark Zuckerberg. Fjärde februari 2004, dagen när Facebook aktiverades. Det första viktiga sociala mediet. Och tio år senare hade i stort sett hela världen varit med i nätverket.

Ibland försökte Yana föreställa sig hur det skulle vara att få bruset i form av text och bilder, som för hundratals år sedan, så att man själv måste klicka fram varje meddelande på en bildskärm. Det, eller att vara helt utan.

Båda tankarna var skrämmande.

Bruset kom inte som vanliga radiovågor. Överföringen var elektronisk men hade dessutom något med gravitation att göra. Yana var ointresserad. Bruset nådde den bioelektriska mottagaren i hennes huvud och hon hörde ljud i öronen. Om hon inte medvetet tänkte på saken hade hennes mottagare vant sig – precis som äldre sociala medier – vid att generellt undvika sådant som störde henne. Just nu började till exempel en debatt om robotar, eller muser, som den accepterade termen löd.

Yana var mycket trött på sådant. Hon visste inte om hon själv kvävde rösterna eller om hennes AI skötte den saken åt henne. Vem skötte egentligen vem?

Ibland var hon inte alls säker på hur det fungerade.

Det viktiga var att debatten tystnade. Det var skönt. Robotarna störde henne. Till exempel att de inte fick kallas robotar. Varför var det så? De var biologiska, visst, men alla visste hur de hade skapats och utvecklats. Varför inte kalla en släde för en släde?

Eller vad det hade hetat för ett par hundra år sedan.

Hennes chef arbetade normalt i Vasastan. Hon frågade efter honom i receptionen. Medan hon blinkade bort den lilla blixten från näthinneskannern brusade receptionisten, säkert en musa, redan över vägen till Lokes tillfälliga kontor. Yana nickade kort, gick bort till hissarna och åkte upp ett par våningar. Bruset ledde vänligt och diskret hennes fötter till rätt korridor och rätt dörr. Dörren gled ljudlöst upp när hon var två meter från den.

Loke Talbotson var femtioåtta år gammal, drygt två decennier äldre än Yana själv. Han var liten och smal och tycktes ha mindre hår kvar för varje dag. Håret drog sig tillbaka ”snabbare än kineserna från Uzbekistan”, hade han själv sagt. Yana hade aldrig kollat den referensen.

Loke var för det mesta prydligt klädd men den här sommaren var för varm. Hans kavaj hängde ofta över någon stolsrygg och även skjortans moderna syntetmaterial mörknade en aning under armarna.

Han var inte ensam i det solstekta rummet.

Kvinnan på stolen bredvid Loke var lång. Det syntes fastän hon satt ned – säkert flera centimeter längre än Yanas en och sjuttio. Och Yana var ändå ovanligt lång, med tanke på fyra generationer av tidvis svältande förfäder under 21- och 2200-talen. Innan de amerikanska hjälparbetarna började dyka upp.

Kvinnan på stolen var dessutom blond och vacker.

Lite för blond och vacker. Hennes drag var en aning för jämna, för perfekta.

Musa, tänkte Yana.

Eller kanske var det hennes brus.

”Miko”, sa Loke vänligt till den blonda, ”det här är Yana Lesser som du ska jobba ihop med. Och Yana, det här är Miko M Granvill.”

Och bokstaven M betydde mycket riktigt att den blonda var en musa.

Nej. Det rätta ordet är robot, tänkte Yana alldeles själv.

”Hej”, sa hon. Hon tog två steg framåt. Sträckte ut handen.

Kvinnan skakade den. Hennes hand var varm och torr och hennes handslag fast. Hon doftade av schampo med någon diskret fruktkaraktär. Yana satte sig mitt emot Loke och lyssnade på en mycket välvillig utläggning om sig själv medan hon försökte landa.

”Robot” var naturligtvis inte ett helt acceptabelt ord, men de som var skeptiska till muser tänkte det ofta och sa det ibland högt. Sådant var inte populärt i offentligheten. Den saken visste Yana av egen erfarenhet. Det korrekta ordet var musaeid, som i dagligt tal drogs ihop till musa. En musaeid, flera musaeid. Ordet var arabiska för ”assistent” eller ”tjänare”. En annan översättning var ”slav”, men det ordet var förstås olämpligt och obehagligt, värre än ”robot”.

”Musa” hade föreslagits av några arabiska specialister när tjänarna utvecklades i Japan och gamla Bahrein för över hundra år sedan, med rötter ända från 2000-talet. Kortformen ”musa” hade att göra med nio antika grekiska gudinnor som antogs ansvara för varsin konstart.

Ett skäl till att undvika ord som ”tjänare” och ”robot” var att muserna hade utvecklats från de japanska sexrobotar som hade varit en spetsteknologi när utvecklingen av artificiell intelligens i all hemlighet fortsatte, till och med under klimatkatastrofens värsta perioder: oavsett hur många miljoner som dog i svält, krig och farsoter visste de rika alltid precis vad de ville ha.

Muserna fanns och kallades ofta så. Ändå ansåg många bland både muser och människor att alla ord som anspelade på någon form av tjänande var obehagliga.

Robot och tjänare var socialt besvärliga. Men även musa fick vissa människor att ogillande höja på ögonbrynen. Så länge Yana kunde minnas, och under decennier tidigare, hade olika tyckare föreslagit andra ord. Kollega. Vän. Medarbetare. Kamrat. Partner – alla sådana försök hade förkastats, antingen därför att de inte var tillräckligt tydliga eller därför att de var dubbeltydiga, som ordet ”partner”. Det ordet hade haft en sexuell klang i minst trehundra år och kunde leda till beklagliga missförstånd.

De som bråkade om saken var mest kulturskribenter och politiker. För en vanlig människa som Yana kunde det vara pinsamt att använda fel ord vid fel tillfälle. Men hon oroade sig inte för att förlora sin tjänst som kriminalinspektör eller något liknande.

Hon visste att hon var en bra polis. Även om tanken på de numera helt biologiska muserna, nästan-människorna med sin mer än nästan-mänskliga effektivitet, gjorde henne illa till mods.

”Så”, sa Loke när han hade hyllat henne tillräckligt. Han gned sin haka, en gest som avslöjade att han var trött. Sedan vände han sig till musan. ”Miko, kan du berätta lite om dig själv. Fem ord eller tre meningar?”

”Inte lika elegant som du nyss presenterade Yana.” Miko log, mycket ljuvt. Sexrobot, tänkte Yana ofrivilligt. Robot, robot, smått och gott, dött batteri –

Sluta.

Intagande ögon och perfekta läppar log. ”Jag föddes 2313 på Hjörnesjukhuset i Göteborg –”

”Föddes?” sa Yana innan hon hann tänka. ”Ja … liksom, säger man så?” Hon försökte genast släta över. Sovit dåligt. ”Jag trodde att muser –”

”Inte bara säger.” Miko nickade genast och log igen, lika vänligt. ”Jag växte i en livmoder och föddes precis som du och Loke. Om vi bortser från fördomar så är såna som jag väldigt lika människor, enligt de flesta definitioner är vi i princip människor, och skillnaderna handlar nog mest om uppfostran. Eller konditionering, om ni föredrar det ordet.”

Loke nickade förstående. Yana skulle ha gjort likadant om inte hennes mamma just då hade stigit upp ur det nästan helt dämpade brusmumlandet i hennes huvud och sagt ”Yana? Yana, är du där?” Hennes override igen.

Yana ryckte till. Hon stängde snabbt ned bruset helt och hållet.

Det kändes alltid lite konstigt. Tyst och övergivet. Ensamt.

Loke och Miko såg på henne. ”Ursäkta”, sa Yana, så lugnt hon kunde. ”Mamma. Hopplös.”

De måste ha märkt att hon blev upprörd.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Sektens år

Första delen

Vår

1

Den artonde mars 2006 sjöng sångerskan Sanna Melin fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. Att Anna Bäckman såg det var en slump. Hon hade ägnat kvällen åt att öva i sitt arbetsrum. Under de senaste veckorna hade hon jobbat med en flöjtsonatin av en fransk 1900-talstonsättare, Henri Dutilleux. Den första satsen gick i sjutakt och Anna njöt när rytmerna smälte in i henne.

Efter någon timme tog hon en paus. Hon reste sig upp, sträckte på sig, töjde alla lemmar så långt hon kunde. Hon förde axlarna fram och tillbaka ett par gånger för att mjuka upp dem, gäspade belåtet och öppnade dörren.

Musiken från tv:n strömmade mot henne. Mello i kväll, tänkte hon på vägen mot vardagsrummet. Och sedan, yrkesskadat: Dur, G-dur tror jag. Sedan Em, C – nej, faktiskt ett oväntat C-moll – och ett självklart D7. Ett varv till. Och sedan refräng.

”Many, many times I tried”, hörde hon. ”Many, many times I cried, but now, I know …”

Anna kom fram till vardagsrumsdörren just när Sanna Melin virvlade runt och gjorde sin berömda blinkning in i kameran.

”Nu!” ropade Erik från sin plats på golvet. ”Nu kommer sista refrängen!”

Anders såg upp mot Anna. Han höll en burk folköl i handen. Ytterligare två tomma burkar stod på bordet bredvid honom.

”Du kommer i rätta ögonblicket”, sa han. ”Det blir dags för höjning ungefär …”

Och Sanna Melin virvlade runt en gång till och sjöng ”Many, many times”; och sedan stannade världen upp för en bråkdels sekund medan Anders sa ”Där!” och refrängen började om igen, nu en halvton högre, noterade Anna långt bak i huvudet.

Men Melin upprepade inte orden ”Many, many times I tried.”

”Vad sjöng hon?” ropade Erik med sin målbrottsröst. Han vände sig till sin pappa, inte till Anna, och hon kände ett litet styng av svartsjuka. ”Pappa, vad sjöng hon?”

Anders såg osäker ut. Anna hörde också att något var fel, men hon hade inte uppfattat orden som Melin sjöng. Någon av tv:s kommentatorer utbrast något men tystnade genast. Och Sanna Melin själv verkade för ett kort ögonblick lika förvirrad.

Den ende oberörde var Felix. Han halvlåg i soffan med en stor flaska läsk inom tryggt räckhåll. Det behövdes mer än så här för att få Felix upprörd eller förvirrad. Han log stillsamt mot sin förvirrade far och bror och mot sångerskan i tv-rutan, som just försökte reda upp situationen genom ännu en blinkning in i kameran.

Låten tog slut. Anna kom på sig själv med att nynna med, tyst, inom sig. Det fanns något oväntat ackord där i slutet, med en inte helt självklar meloditon. En snygg vändning.

Slutackordet följdes av kaos. Kommentatorerna försökte överrösta en enorm applåd och spekulerade upphetsat i vad som hade hänt, varför det hade hänt och vad det kunde leda till.

”Hon är favorit, inte sant?” sa Anna.

”Ja”, sa Anders, men han höll upp en avvärjande hand och såg inte på henne. ”Vänta …”

Kommentatorerna pratade ivrigt på. Sanna Melin själv försvann från scenen och ersattes av två festklädda programledare. Applåden pågick fortfarande och programledarna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. I stället stod de bredvid varandra och försökte hålla sina leenden vid liv.

Anders, Erik och Felix var uppslukade av tv-apparaten. Anna stod kvar ett ögonblick. Ingen av de tre verkade ens medveten om att hon var där. Hon gick ut i köket och bryggde en kopp kaffe.

Viktoria hette Andér i efternamn. Till skillnad från sin äldre syster var hon ogift och hade kvar det som förr i tiden kallades för sitt flicknamn. Viktoria var en av de få i Sverige som inte alls såg direktsändningen med felsjungningen. När den ägde rum befann hon sig framför sin dator hemma i lägenheten, kritiskt studerande sitt foto på Spray Date.

Nej, tänkte hon, knappast vacker. Ögonen och leendet är det inga fel på. Men det är näsan. Den där jävla lilla uppnäsan. Det är därför jag ser ut som en bortkommen tonåring.

Hon undrade om hon skulle se bättre ut med längre hår. Hon hade prövat minst tio gånger att låta det växa, men eländet kom hela tiden i vägen, irriterade henne, föll ned över ansiktet, och till slut klippte hon alltid av det. Just nu räckte det knappt ned till halsen, självlockigt eller självtrassligt på ett sätt som ingen frisör hade lyckats få bukt med, och det var färgat i en ilsken röd nyans för att undvika jämförelser med hennes storasyster. Annas raka näsa och stora ögon flög förbi och fick Viktoria att irriterat klicka bort fotot. Varför hon.

Varför hon och inte jag.

Hon läste ett par meddelanden från andra nätvrak. Silke-05, du verkar vara en trevlig tjej. Mejla mig på min privata adress så kanske vi kan … Hon klickade bort meddelandet utan att läsa mera. Nästa var ännu värre. Jag gillar också musik från början av 90-talet och om du kommer hem till mig ska jag spela några av mina favoriter för dig. Du kan få höra Bryan Adams

Klick.

Bryan fucking Adams. Viktoria slog ilsket av datorn och reste sig upp. Hur patetiskt var det här? En helt ledig lördag och söndag. Och ingen att gå ut med. Hon kollade på sin mobiltelefon. Inga missade samtal och inga mess. Precis som hon mycket väl visste. Hon såg bara på telefonen för att kolla klockan. Intalade hon sig.

Kvart i tio.

Viktoria slog på sin lilla tv. Hon hade bara tre kanaler att zappa mellan, hade ingen lust att betala tusentals kronor i månaden för dokusåpor och porrfilm. Schlagersändningen gick i tvåan. Viktoria kom in under en snabbgenomgång av låtarna. En blonderad kille med feminint utseende sjöng att någon skulle vara hans Love Toy, en fras som måste vara refrängen eftersom den upprepades gång på gång långt efter att den hade slutat vara intressant. Viktoria skulle just zappa bort mellot när kommentatorerna förtjust pratade om kvällens stora händelse. Viktoria brukade inte frivilligt lyssna på Sanna Melin men kände förstås till stjärnan från tv-program och kvällstidningsrubriker. Att Melin hade sjungit fel, kände Viktoria genast, var fullständigt rätt åt henne; Viktoria kunde inte zappa bort innan hon hade sett det hända.

Hon fick inte se det. De få sekunderna i snabbgenomgången ägnades åt något annat ställe i låten, ett ställe där sångerskan och hennes blinkningar åt kameran fungerade enligt planen. Kommentatorerna kunde däremot inte prata om något annat än de fyra ord som hade blivit fel. Viktoria lyssnade med ett halvt öra medan hon med viss tillfredsställelse konstaterade att låten var lika tom och innehållslös som alla melodifestivalslåtar. Den lät typiskt Sanna Melin. Mainstream, lättillgänglig och ytlig, ljusår från Liam och Noel. Som den ju måste vara.

Och Melin hade varit en av Sveriges ledande sångerskor i mer än femton år.

Viktoria slog av tv:n och reste sig upp. Det här går inte, tänkte hon.

Jag måste gå ut.

Hon räknade över sin budget i huvudet och konstaterade att om hon gick ut den här kvällen fanns det i stort sett inget utrymme för att köpa kläder, eller något annat, fram till nästa lön om två veckor.

Porttelefonen skorrade. Viktoria lyfte inte ens på huvudet. Hon väntade medan det hårda ljudet upprepades en gång till. Hade ingen aning om vem det var, visste bara att det var någon som hon inte ville träffa.

Det ringde en sista gång, på något sätt mer tveksamt, medan Viktoria redan letade i kyl och skafferi. Det enda hon hittade var en halv flaska glögg, defensivt gömd långt inne i skafferiet bakom trista hälsoflingor. Hon ryckte på axlarna, slog upp glögg i en kaffekopp, värmde den i mikron och önskade sig själv god jul.

Anna övade en stund till. Så småningom intalade hon sig själv att ingen skulle tycka att hon var lat om hon slutade arbeta halv elva en lördagskväll. Hon hörde att schlagerfinalen fortfarande pågick och passade på att gå in i badrummet en stund. När hon hade sköljt sina trötta ögon med kallvatten såg hon sig kritiskt i spegeln och bestämde att det fortfarande höll. Några år till.

Hon drog ett par diskreta streck runt ögonen innan hon släckte ljuset i badrummet och gick ut. Felix kom ut ur vardagsrummet samtidigt som signaturen till melodifestivalen brakade loss. Han bar på en bok. När han såg hennes blick höll han upp boktiteln mot henne. Ett fantasyomslag: Vargens tid. Anna nickade.

”Ska du lägga dig nu?”

”Jag ska bara ta kvällsmat.”

Anna följde efter sin yngste son ut till köket. Det var mörkt ute och gatlyktorna lyste över snön. Snödrivorna hade precis börjat smälta undan och avslöja mer och mer av grannvillorna.

Det här är den bästa tiden, tänkte Anna. Det är nu det blir ljusare, dag för dag och vecka för vecka, ända fram till midsommar. Det är nu det blir varmare och sommaren närmar sig för varje timme. Var det Nalle Puh som pratade om det där någonstans? Att det fanns ett ögonblick som var ännu bättre än stunden medan man åt honung – ögonblicket innan?

Det här var ögonblicket före våren och sommaren.

Det fanns inga intressanta tv-program. Inte heller hittade Viktoria några intressanta filmer bland sina DVD. Hon orkade inte se om Westway to the World för tionde gången och hon kände inte för action. Musik kanske. Hon bläddrade genom buntarna – Oasis, Guns’n’Roses, Rancid, Green Day, Nirvana, Metallica, Soundgarden. Ingenting tilltalade henne just nu. Ingen musik. Och att läsa var inte att tänka på när hon blev så här speedad, det visste hon sedan gammalt.

Viktoria Andér, tjugosex år gammal och lycklig singel, såg plötsligt sig själv resa sig tvärt upp från CD-hyllan. Den rödhåriga kvinnan vacklade till när blodet rusade bort från huvudet. Hon skakade ilsket på huvudet och gick bort till köksbänken. Glöggflaskan stod kvar. Efter ett snabbt och djupt andetag svepte hon envist i sig den kalla glöggen direkt ur flaskan. Hon själv var inte där: hon svävade under taket och såg därifrån hur hennes kropp skakade ilsket på huvudet och gick bort till spegeln. I stället för att borsta genom sitt trassliga hår rufsade hon till det med händerna. Sedan letade hon i garderoben efter något som var intressant utan att se slampigt ut.

Inom några sekunder fann hon vad hon sökte.

Pojkarna lade sig utan mer protester än vad de antog förväntades av dem. Anna tittade till dem efter några minuter. Felix läste sin fantasybok och Erik spelade något onlinespel. Erik såg hoppfullt upp när Anna tittade in; Anna skakade lätt men bestämt på huvudet och Erik gjorde en grimas men avslutade sedan spelet.

Anna gick tillbaka till vardagsrummet. Huset var byggt kring en lång korridor som gick åt höger från hallen. I korridoren fanns pojkarnas rum och Annas eget arbetsrum. Till vänster från ingången sett låg vardagsrummet.

Anna sjönk ned i soffan bredvid Anders. Hennes man såg upp på henne och log. Anna noterade att han var inne på ytterligare en trekommafemma. Han tog en klunk och återgick sedan till tv:n.

”Vad är det för film? Svartvitt en lördagskväll?” frågade Anna.

”Ingen idé att konkurrera med melodifestivalen, så dom kör en gammal Hitchcock. Främlingar på tåg.”

”Ser ut som femtiotal.”

”Ja, typ. Den här killen vill bli av med sin fru. Han föreslår att han och den andra killen ska byta mord med varann. Så att ingen kan koppla dom till morden.”

Anna såg på filmen i några minuter men hade svårt för att komma in i historien. Hon lät huvudet rulla på axlarna.

”Jag har lite ont i nacken”, sa hon.

”Och jag borde göra min plikt.” Anders gav henne en frågande blick och Anna såg oskyldig ut. Deras vanliga lek. Anders ställde ifrån sig ölburken medan Anna flyttade närmare honom i soffan.

”Sätt dig på golvet”, sa han. ”Så kommer jag åt bättre.”

Anna gled lydigt ned på golvet.

”Vill du ha ett glas vin?” frågade Anders.

Hon såg upp mot honom. ”Ja …”

”Det finns i kylen.” Anders log retfullt men tryckte genast ned Anna när hon började resa sig upp igen. Han gick ut mot köket. När han kom tillbaka bar han ett glas vin i ena handen och en ny ölburk i den andra. Han höjde ölburken och sa:

”Femte. Är du orolig?” Han gav henne vinglaset. Anna tog emot det och drack.

”Bara för att du ska bli tjock”, sa hon.

”Inte jag. Inte med mina gener. Sånt händer inte en son till Sven-Olof Bäckman. Gud har gett mig ett bra utgångsläge.” Han öppnade burken och tog en lång klunk ur den. Anna sa:

”Det finns ingen Gud.”

”Darwin då. Eller apor tusen generationer bakåt.”

”Ja”, sa Anna. ”Hellre dom.”

Anders satte sig till rätta bakom henne. Anna blundade när hans tummar började arbeta med musklerna i hennes nacke.

Att gå till Pelles Pizza var om inte otänkbart så i alla fall definitivt inte lockande. Man kunde inte gå ut på sitt jobb. Hon gick förbi Pelles och fortsatte hundra meter bort längs samma gata. Där låg Bolaget, en större restaurang och pub i lokaler där systembolaget hade legat för många år sedan.

Viktoria hade ingen jacka med sig. Hon rös lite i den tunna blusen innan hon var framme. Det var ett par grader kallt och blusen var inte direkt varmfodrad. Två flickor i tjugoårsåldern stod på trottoaren och rökte. Viktoria gick förbi dem, nickade åt en storvuxen vakt som glatt nickade tillbaka och fortsatte sedan in genom glasdörren.

Bolaget var ungefär halvsatt. Det fanns gott om lediga bord. Viktoria valde ett bord där hon kunde sitta med ryggen mot väggen och placerade sin handväska där. Hon tog fram sin börs ur väskan och låtsades kontrollera hur mycket pengar hon hade. Hon visste mycket väl att det var exakt sextio kronor. Tre tjugokronorssedlar. Viktoria tog dem med sig och gick till baren. Hon lämnade handväskan på bordet. Inget skulle hända.

Knubbiga lilla Lena Bolin stod i baren. Lena nickade uppåt och höjde på ögonbrynen när hon såg Viktoria. De kände varandra så pass väl att de brukade heja och byta några ord; staden var liten och alla som arbetade inom restaurangbranschen hade koll på alla andra. Viktoria såg Anneli Forsberg vid ett bord längre in och blonda Stina Sandlund i rummet innanför baren. Ingen av dem såg henne.

Kall luft drog genom lokalen. Viktoria vände sig om och såg ett sällskap på ungefär fyra killar i trettioårsåldern komma in. De skrattade och pratade, hade grundat ordentligt innan de gick ut.

”Virre. Hej”, sa Lena när Viktoria kom fram till baren.

”Hallå”, sa hon. ”Lugnt i kväll?”

”Hittills. Schlagerhelvetet. Men folk verkar vara på gång nu.” Två av de lätt berusade männen borta vid dörren hade börjat sjunga Love Toy, Love Toy. De upprepade frasen gång på gång medan de gjorde åtbörder som förmodligen föreställde att vara bögaktiga.

”Inget för dig”, sa Lena.

”Vad då?”

”Fiskar du inte i kväll?”

Viktoria vände sig mot henne. Hon såg Lena i ögonen och funderade för ett ögonblick. Sedan log hon.

”Got me.”

”Snygg blus.”

”För uppenbar?”

”Det lär du väl märka. Vad vill du ha?” sa Lena. Viktoria kände ett nytt luftdrag, samtidigt som de berusade männens sång närmade sig.

”En öl”, sa hon. En öl, en enda öl, var precis vad hon hade råd med utan att spräcka sin budget totalt och bli tvungen att låna och ligga back när lönen kom. Om det var fiske hon skulle ägna sig i kväll fick ölen vara betet. Med lite tur skulle någon nappa.

Viktoria fick ölen, lämnade tio kronor i dricks och vände sig om för att gå tillbaka mot bordet. En av de sjungande männen kolliderade med henne. Viktoria höll ut ölen från kroppen – Slash och Axl hade haft en regel om att det var okej att dricka tills man ramlade omkull, men det var inte okej att spilla ut sin drink när man föll – och lyckades rädda situationen så att bara några droppar stänkte ut. Mannen som stod framför henne var nästan två meter lång. Hans näsa var knölig och ögonen skelade lätt.

”Hej”, sa han och klädde av henne med blicken.

”Knappast”, sa Viktoria och gick till sitt bord.

Anna älskade det här. Pojkarna sov eller låtsades i alla fall sova. Hon hade övat så att till och med hon kände sig nöjd med sig själv. Anders hade bearbetat hennes nacke med tummarna tills stelheten var nästan helt borta. Allt väl. Hon hade flyttat upp i soffan och satt mer eller mindre i Anders famn, hon hade ett snart urdrucket glas vin i handen, i morgon var en ledig söndag, och både vin och make pirrade skönt i kroppen på henne.

Filmen stod fortfarande på, men Anders verkade också ha tappat intresset.

”Måste kolla en sak”, sa han plötsligt. Han gjorde fri handen som hade legat kring hennes midja och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Han tryckte på en knapp och rutan fylldes av text-tv.

”Ska du kolla valutakurser?” Anna fnittrade till lite. Ojdå, tänkte hon. Ett enda glas vin.

”Nej …” Anders tryckte på ett par knappar. Melodifestivalen hade fått sex sidor. Nyheten fanns redan på den första.

Sångerskan Sanna Melin vann i kväll finalen i SVTs meloditävling. Låten ”Many times” segrade efter att ha fått ett enormt antal publikröster. Segern kom trots att Sanna Melin sjöng några ord fel i refrängen, något som dock inte tycks ha stört vare sig tittare eller jury. Forts på sidan 158.

Anders tryckte på fjärrkontrollen igen.

Uppståndelsen blev stor efter Sanna Melins felsjungning i kväll. Hundratals tittare har ringt ner SVTs växel och hävdat att de fyra ord Melin sjöng fel i själva verket var ett bibelcitat, ”Mene mene tekel ofarsin”, ur Daniels bok i Gamla testamentet. Sanna Melin säger sig inte ha en aning om vad som hände.

”Lustig slump”, sa Anders efter ett ögonblick.

Anna struntade i honom. Hon tog fjärrkontrollen ur hans hand och slog av tv:n. Sedan sträckte hon sig upp på tå, kysste honom på munnen och ledde honom mot sovrummet.

Bolaget var inte särskilt roligt. Men det var klart bättre än att sitta hemma ensam.

Viktoria satt ensam vid sitt bord och väntade. Hon var inte den typen som glatt gick fram till män och sa ”Hej, vill du dansa lite och följa med mig hem och ligga med mig sedan?” Det kunde ge killen ett överläge och Viktoria ville inte ge någon kille ett överläge förrän … Aldrig, tänkte hon.

Vid midnatt var stället nästan fullt. De flesta bord var fullsatta. Då och då frågade någon om de kunde slå sig ned hos Viktoria. Hon använde det enkla tricket att låtsas vänta på någon och klarade sig varje gång ur situationen, även om hon såg att hon fick ett par konstiga blickar medan kvällen gick och hon förblev ensam. Ett par gamla kompisar gick förbi vid olika tillfällen; Viktoria hejade på dem utan att vara alltför inbjudande; en av dem mindes hon inte ens namnet på, och hon hade ingen lust att prata med gamla kompisar i kväll. Det mest besvärliga var ett gammalt engångs, en kille som hon inte heller mindes vad han hette. Det enda hon visste om honom var att han hade följt med henne hem och att hon ville synnerligen inte att det skulle hända igen.

”Är du ensam i kväll?” sa han och lutade sig över bordet.

”Inte så ensam så jag behöver prata med dig”, sa Viktoria tyst. Killen – Tomas? Torbjörn? Torsten? – fick något sårat i blicken och vände sig om. Såja, tänkte Viktoria. Nu har jag i alla fall sårat någon i kväll.

Efter Torstens eller kanske Tobbes invit fick hon vara i fred en lång stund. Hon vårdade sin öl så att den skulle räcka länge. Den var för länge sedan både varm och avslagen, men hon tog så små klunkar att den saken inte spelade någon roll. Folkströmmen gled förbi. Det började bli sent och folk fyllnade till. Hon såg någon tappa ett glas vid baren så att Lena Bolin blev tvungen att sopa och torka upp. Hon såg en av Love Toy-sångarna stå i ett hörn och kyssa en mörkhårig flicka, medan den andre sångaren, den fule som Viktoria hade stött ihop med, verkade sur och irriterad. Hon hörde musiken inifrån det lilla discot och såg folk gå in där och komma ut i nya konstellationer, liksom folk gick ut och rökte och kom tillbaka in i nya grupperingar. Hade varit bra att röka, tänkte hon; ett bra sätt att få kontakt med folk. Inte värt riskerna. Men ändå.

När det bara var någon halvtimme kvar till stängningsdags dök han upp. Viktoria hade tagit fram sin mobil för att inte verka alltför ensam och patetisk. Medan hon låtsades skriva ett sms hörde hon en röst som sa:

”Vet du vad det är för likhet mellan en chokladask och att ragga på krogen?”

Viktoria såg upp för att säga att den saken inte intresserade henne och att den som hade talat var lika ointressant. Hon ändrade sig och såg på honom i ett par sekunder.

”… Nej”, sa hon och låtsades att hon inte hade hört det patetiska skämtet förr.

”Från början är allt bra”, sa mannen som stod vid bordet. ”Men mot slutet finns det bara några äckliga spritindränkta saker kvar i hörnen.”

Något år under trettio. Välklädd utan att vara prålig. Såvitt hon kunde avgöra var han också rätt vältränad. Tänderna såg friska ut och han luktade inte illa, i alla fall inte på det här hållet. Hans lite slitna hår var hopsatt i en hästsvans. Viktoria tog in alltsammans på ett ögonblick och bestämde sig lika snabbt.

”Menar du mig?” sa hon och höjde på ögonbrynen.

”Inte än”, sa mannen. ”Men vi kanske kan samarbeta. Vill du ha något att dricka? En avslagen öl till?”

Viktoria tänkte efter.

”En Long Island”, sa hon.

”Ice Tea? Dricker du sånt?” Han verkade bli intresserad.

”Try me.”

Killen hette Tommy. Hon talade om sitt eget namn och undrade hur snart han skulle glömma det. Han kom tillbaka från baren med två stora och immiga glas och gav det ena till Viktoria.

”Länge sen jag drack Long Island”, sa han. ”Vad är det i dom? Åttor?”

”Det ska vara fem tvåor. Vodka, rom, gin, tequila. Triple Sec.”

”Och lite cola för färgen, såg jag.”

”Och limejuice för att dölja spritsmaken.”

Tommy smuttade försiktigt.

”Du har rätt, Viktoria”, sa han. ”Skål.” Han sträckte fram glaset mot hennes och sa: ”Vi sveper väl dom här och tar en till?”

Efter det var det lätt. Tommy bjöd på ytterligare en Long Island och sedan på en fyra gin och tonic – vid det laget behövde ingen av dem tio centiliter sprit till.

Tommy visade sig vara precis lagom trevlig och lättpratad. När ljusen i taket började blinka tyckte Viktoria att det var dags för henne att göra en insats. Tommy hade ändå bjudit på drinkar.

”Vill du ha en kopp te?” sa hon.

Anna låg på mage på sängen och njöt medan Anders fortsatte sin massage över hela hennes kropp. Hon blundade och njöt och föreställde sig barnsligt att hon var en turkisk haremsdam. Anders hade tagit sig in genom att låtsas vara eunuck men var det i verkligheten inte alls …

Det var bra att de hade sitt sovrum nere i källaren. Om någon av pojkarna vaknade skulle de höra stegen i trappan och ha några sekunder på sig. Hon och hennes falske eunuck.

”Oljan?” viskade Anders.

”Inte i dag”, viskade Anna tillbaka. ”Jag har nyss bytt lakan. En annan gång.”

Anders svarade inte. Hans händer började leka med henne. Anders kände henne lika väl som hon kände till sin tvärflöjt; han hade total koll på alla klaffar, överblåsning, fladdertunga. Han spelade henne som ett instrument innan han till slut brydde sig lite om sig själv och gled in i henne. Det var fortfarande musik. En duett som de hade framfört tusentals gånger. Rytmerna flödade och ebbade, tilltog och avtog, vågor i ett långsamt crescendo.

Några minuter senare red Anna på Anders. Båda blundade när hon stönade lågt och spände hela kroppen. Hon tänkte på eunuckens kroksabel och sjönk ihop över Anders i samma ögonblick som han följde henne. Hon nafsade honom i halsen och han gav ifrån sig ett förvånat läte. Anna låg kvar orörlig över honom i några sekunder.

”Gjorde jag dig illa?” viskade hon sedan.

”Nej. Det var skönt.”

Anna öppnade ögonen. Klockan vid sängen visade 01.32. Hon gick ut till den lilla toaletten i källarvåningen för att torka av sig. Det var onödigt att få fläckar i sängen. Hon tog ett p-piller och var glad över att hon hade dem.

När hon kom tillbaka verkade Anders redan ha somnat. Hon stod tyst ett ögonblick och såg på honom. Han andades djupt och jämnt. Inga andra ljud hördes i huset. Anna kröp ned i sängen och bökade sig in i hans famn. Han muttrade något som hon inte kunde uppfatta. Hon struntade i att fråga och blundade i stället. Bättre än så här kunde man knappast ha det.

Han klädde av henne snabbt och bestämt. Viktoria gillade det. Hon gillade också hans sätt att hantera situationen när de kom upp i lägenheten. ”Oj, teet är visst slut”, hade Viktoria sagt efter att ha låtsats se efter i skafferiet. ”Och inget vin heller.” Och Tommy hade svarat: ”Så det kan bli” och sedan dragit in henne i sovrummet.

Han var intensiv och det gjorde henne intensiv i sin tur.

När de hade hållit på en stund och han stod på knä bakom henne drog han henne plötsligt i håret. Viktoria stönade ofrivilligt till. Stönandet var verkligen ofrivilligt, helt äkta. Det bara kom. Det var så oväntat när han stötte och samtidigt omilt drog hennes hår bakåt.

”Gillar du det?” sa han lågt bakom henne.

”Mmm …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och försökte få ljudet att låta som ett stönande till utan språklig innebörd.

”Vill du att jag ska binda dig?”

Det klack till i Viktoria. Hon sköt höfterna bakåt så hårt hon kunde. Tommy stötte tillbaka. Hon kunde se det framför sig. Han skulle binda hennes händer på ryggen och tvinga upp henne just så här, men i ett läge där hon inte kunde stödja sig på händerna. Hon skulle vara fullständigt utlämnad. Han skulle kunna dra henne i håret och –

”Vill du det?” Han lät ordentligt upphetsad nu.

Viktoria stötte tillbaka ett par gånger till.

”Kanske en annan gång”, viskade hon sedan. ”Det är bra så här.”

Det pirrade till vid tanken. Men hon kände inte den här människan alls. Hon hade ingen lust att bli hittad strypt eller hängd tre dagar senare. Eller ihjälsvulten om tre veckor. Whatever.

Strax efteråt insåg hon att det inte skulle gå för henne. Hon stod fortfarande på alla fyra och kastade en blick mot sängbordet. Klockan var 01.32. Viktoria spelade ut sitt register ordentligt. I stället för spontana stönanden använde hon ord som Ja, Gud, Hårdare, Mera. Det dröjde inte länge innan Tommy krökte rygg över henne.

Hon var glad för att hon hade tvingat på honom en kondom.

Tommy var bra efteråt också. Viktoria lyckades hålla blicken stadig medan de bytte några ord. Hon var glad för att det inte snurrade i huvudet. En öl, räknade hon snabbt. En öl och tjugo centiliter sprit … nej, tjugofyra. Ginen också. Det var mycket. Om än inte anmärkningsvärt.

”Jaha”, sa Tommy när han hade fått på sig kläderna. ”Jag ringer väl sen.”

”Gör det”, sa Viktoria. Hon såg upp i hans ögon från sängen och de delade ett ögonblick av telepati. Ingen av dem hade lämnat ut sitt telefonnummer. Eller ens talat om sitt efternamn.

Det stod visserligen Viktoria Andér på dörren. Och nere i trappan. Och på porttelefonen. Och hon var den enda Viktoria på Trastgatan 23. Hon visste att Eniro visste. Men det oroade henne inte. Den här killen kunde reglerna. Han skulle inte ringa om han inte fick hennes nummer.

Fan, tänkte hon när dörren hade slagit igen och hon hörde hans steg eka i trappan. Jag missade chansen.

Nej, talade hon om för sig själv igen. Du avstod. Du kan inte ta risker med folk du inte känner.

Jag skulle vilja ha en fast partner. Någon som man kan leka med utan att behöva vara otrygg. Utan att oroa sig för att dom blir galna och sliter fram kniven.

Viktoria vred oroligt på sig i sängen. Fan, tänkte hon igen. Ljuset var på i köket. Hon steg upp, tog upp kläderna som låg i korvar på golvet och lade dem i en fåtölj. En liten insats. Hon gick ut i köket och drack ett stort glas vatten. Efter ett par sekunders tvekan drack hon ett till. Hon släckte ljuset och gick till sängs.

En fast partner, tänkte hon innan hon sjönk ned i alkoholdrömmarna. Någon som man kan ha trygg sex med. Jag skulle vilja slippa det här raggandet.

Jag önskar att jag vore Anna.

Anna kunde inte sova. Hon gjorde allt utom att räkna får. Hon räknade sjutakterna i Dutilleux, en-två-tre, en-två-en-två, om och om igen, men blev bara mer klarvaken.

Lite mjölk. Helst borde den vara varm. Det skulle lura hennes kropp att tro att hon var baby igen. Men nu var klockan snart tre och hon orkade inte mikra. Hon hämtade sitt vinglas från tv-bordet och sköljde det i diskhon. Ekonomiskt, tänkte hon. Jag spar lite disk. Sedan drack hon ett glas mjölk. Smaken var lite unken.

Hon gick och lade sig igen. En-två-tre, en-två-en-två, en-två-tre, en-två-en-två …

Det fungerade inte. Varken mjölken eller sjutakterna.

Anna satte sig plötsligt upp i sängen. Hon ville inte vara sömnlös. Hon såg på Anders, som sov lika tungt som vanligt och inte alls verkade ha märkt att hon hade varit uppe. Han andades rytmiskt och jämnt. En liten del av henne försökte pressa in ett par sjutakter för varje utandning. En-två-tre, en-två, en-två.

Allt var bra. Hon var trettiofyra år gammal och hade en underbar man och två ljuvliga söner. Hon arbetade med musik, det hon älskade mest i hela världen, utom kanske just sin familj. Jobbet var välbetalt och hon bodde i den här fina villan. Om några veckor skulle det bli sommar.

Men hon kunde inte sova.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning chimärerna

1

Han var alldeles andfådd efteråt, värre än på länge. Han rullade över på sidan, bort från henne, och fortsatte tills han låg på rygg. Då först kunde han börja hämta andan.

”Vad är det?” sa Lovisa stillsamt. Hon var inte ens andfådd och han hörde skrattet i hennes röst. ”Blev du trött?”

Han var tvungen att vänta i några sekunder tills han hade fått tillräckligt med luft.

”Det är så varmt”, fick han fram efter en stund. ”Som att luften inte riktigt räcker till …”

Lovisa sträckte ut handen och rörde vid honom. Anders andades in en gång till av den heta luften, djupt. Utandningen blev ett slags suck.

Han vred på huvudet och såg på Lovisa.

Det var näst sista lördagen i juli. Med hjälp av Anders föräldrar och ett par grannar hade de fått in det sista av höet under dagen. Anders pappa hade undrat hur det skulle gå, han väntade sig åska när det plötsligt blev så hett. Men det kom ingen åska, bara den tryckande värmen som gjorde kläderna genomblöta och fick svetten att rinna i rännilar överallt på kroppen. Nu, under den första minuten efter samlaget, förstod Anders överhuvud taget inte hur han och Lovisa hade kunnat komma på tanken att ligga med varandra.

Men när han såg på henne nu dök tanken upp igen.

”Herregud”, sa han. Inför synen och inför det han tänkte.

”Säg inte så. Din pappa gillar det inte.” Hon log. Han kunde inte ta blicken från henne.

”Han är inte här.”

”Tack och lov.”

”Herregud”, sa han igen. ”Du är så vacker.” Och efter fem ord i rad måste han andas igen.

Nej, han kunde inte ta blicken från henne. Hon låg naken, vänd mot honom, med ena benet krökt under det andra. Ena handen kliade tankfullt ett svettblankt lår och den andra låg under hennes kind. Han tänkte för tusende gången: Hur kan hon vilja vara med mig? Vad ser hon i den här lilla tunna karlen? Själv var Lovisa blond som råg. Som hans mamma brukade säga, vad det nu betydde. Men ljushårig var hon i alla fall, och hon hade stora blå ögon som innehöll ett gränslöst förtroende till världen. Som om inget kunde göra henne illa, som om hennes tro på det goda i människorna alltid skulle skydda henne. Inte för tjock och inte för smal var hon, precis lagom, med hull på ställena där det skull finnas och bröst som var lena som sandpapprat trä men varma och mjuka som kattungar. Och som just nu glänste lika vackert som resten av henne i augustidunklet.

Nej. Han ändrade sig. Inte kattungar. Något annat.

Lovisa sa inget. Hon bara log. De hade gått igenom det här hundra gånger. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes bröst. Hon böjde ned huvudet och snuddade vid hans handrygg med läpparna. Det gick ett slags stöt genom honom.

Allt var bra. Han hade fått jobb i Gallejaur och skulle börja på måndag. Han skulle slippa vara ute i timmerskogen den här vintern. Kanske skulle han aldrig mer behöva vara i timmerskogen. Han hade aldrig tyckt om det arbetet. Inte så sällan gick temperaturen ned mot minus trettio. Jobbet var hårt och krävande. Men det var ändå inte det värsta.

Han var glad för att slippa mörkret. Att svetsa i Gallejaur skulle bli som semester i jämförelse.

Ja, allt var bra. Allt utom en sak.

”Vad tänker du på?” sa Lovisa. Hon lyfte på huvudet och tog bort läpparna från hans hand. Anders lät handen ligga kvar.

Han lade sig på sidan, vände sig mot henne. Andades djupt några gånger igen, nu även för att vinna tid.

”Jag tänkte bara”, sa han. ”På första gången vi låg så här. Tillsammans. Minns du?”

”Klart jag minns.”

”Vad var det för datum då?”

”Det vet jag. Vet du?” Roat bubbel i rösten.

”Självklart.”

”Nå?”

”Jag frågade först”, sa han.

”Tjugosjätte juni nittonhundrafemtionio.”

”Matchen.”

”Ja”, sa hon. ”Fast jag är inte så säker på att du ens hörde radion. Då.”

Han försökte komma bort från det mörka genom att tänka tillbaka.

”Det gjorde jag visst”, sa han.

Hon skrattade till, lågt. ”Du märkte inte ens när Arne Thorén började skrika.”

”Klart jag märkte …” Hans röst dog bort medan han mindes.

Det hade varit deras första natt tillsammans. Enda skälet till att Anders frikyrkliga föräldrar hade tillåtit Lovisa att stanna över natten var VM-matchen mellan Ingo och Floyd. Både Anders och Lovisa ville höra, och även om det var nästan midnattssol höll Anders mor och far med om att det var lite besvärligt för Lovisa att cykla sjutton kilometer hem vid fyra på morgonen. Så man gjorde en huvudsakligen outtalad överenskommelse om att Lovisa skulle gå och lägga sig i Majas rum efter matchen. Föräldrarna hade gått och lagt sig – ”nog räcker det att få veta i morgon”, hade Helge sagt – och räknat med att Maja skulle vara minst lika förtjust över den nattliga radiosändningen som Anders och Lovisa.

Maja.

Han sköt bort tankarna på sin lillasyster. Han ville inte tänka på vad hon gjorde nu. Den kvällen hade hon somnat i alla fall, innan första ronden ens var slut. Maja låg på golvet, snarkade lätt med huvudet på en kudde, och Anders och Lovisa insåg att de var de enda vakna människorna i huset.

Innan dess hade de bara kysst varandra två gånger. En gång uppe på heden, inte långt från storstenen, och en gång i badhytten vid sjön. Men den där natten …

Han försökte verkligen tänka på det. Först satt de tillsammans på sängen. Sedan, på något sätt, han visste inte riktigt hur, sjönk de ned tillsammans, utan att egentligen röra på sig, det var som att det bara hände, tills de i stället låg bredvid varandra. Lovisa hade lagt upp ena benet över hans. Hon hade bara en tunn sommarklänning på sig och när hans hand liksom av sig själv gled nedför hennes rygg kände han kanten på hennes småbyxor. Och sedan –

”Det är något på tok”, sa Lovisa nu.

Anders ryckte till. ”Vad då? Nej”, sa han automatiskt.

”Jo”, sa hon. ”Ljug inte för mig. Jag känner dig för väl. Jag vet vad du tänker på. Du var precis framme vid när du stack handen under klänningen på mig. Och då brukar det hända saker med dig …”

Hon gjorde en gest mot hans mage. Han behövde inte se efter för att veta att hon hade rätt. Ingenting alls hände.

”Det är bara en minut sedan”, försökte han.

Hon skakade på huvudet. ”Sluta nu. Berätta i stället.”

Anders suckade igen. Den här gången berodde det inte på värmen.

”Maja”, sa han.

Lovisa såg uppmärksamt på honom. Det började redan ljusna. Han kunde urskilja mer och mer av hennes ögon. Gardinen fladdrade till i ett vinddrag som svalkade av dem bägge två. Kyla på ryggen från svetten som torkade.

”Skönt …” mumlade Lovisa. En ko råmade något till svar nedifrån myran. Han hoppades för ett ögonblick men visste egentligen hela tiden att Lovisa inte skulle släppa tråden. Naturligtvis.

”Maja”, sa hon. ”Och Kalle.”

”Och Kalle.”

”Du inbillar dig”, sa hon.

Han tystnade. Han ville så gärna att hon skulle ha rätt. Lovisa med sina varma ögon och sin ännu varmare själ. Hon kunde bara inte tro något ont om någon.

Lovisa puffade lite på honom. ”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej.” Han såg på henne igen.

Det var då, just i det ögonblicket, som han bestämde sig för att berätta.

”Du är en god människa”, sa han. ”Vet du det?”

Hon stödde sig på armbågen och kysste honom snabbt på munnen. ”Du smakar inte så illa själv”, sa hon medan hon sjönk tillbaka i liggande.

”Du vet vad jag menar.”

”Jag blir generad. Sluta nu.”

”Kalle”, sa han. ”Han är inte god. Jag tror att han är ond.”

”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej. Jag ska berätta.”

De låg kvar medan svetten torkade på deras kroppar och dunklet långsamt lättade. Anders var glad för att ljuset kom tillbaka. Särskilt när han skulle tala om det här.

Han berättade för sin fru om katten.

Det hade hänt när de, han och Kalle, var tolv år gamla. 1945. Sommaren när kriget slutade. När det kom bilder av utmärglade människor, nästan skelett, i tidningarna. Och i augusti det året slutade kriget igen och det kom bilder från två städer i Japan som hade förintats helt och hållet av atombomber.

”Det kanske hade med det där att göra”, sa Anders. ”Det var så konstigt med alla de där bilderna. Alla pratade om dem, alla tyckte att det var hemskt, men ingen kunde sluta titta på dem. Inte jag heller. Och särskilt inte Kalle. Jag vet att han sparade en del av dem. Gömde undan dem i uppe i ventilen i sitt rum. Tog fram och tittade då och då. Och våra föräldrar viskade och hoppades, i alla fall mina, att amerikanerna skulle bomba bort Sovjet också. När de ändå hade börjat. Men i alla fall …”

I alla fall, sa han för att göra berättelsen, pinan, så kort som möjligt, hade Kalle tvingat Anders och två andra pojkar, John Marklund och Allan Lidström, att fånga en av gumman Lundbergs katter. Och hänga den, ute i skogen.

”Hänga?” sa Lovisa. ”Menar du –”

Ja, sa han. Det var precis det han menade. Kalle hade spikat upp en bräda någon meter över marken, mellan två träd. Tagit en bit av sin mammas klädstreck och gjort en rännsnara. Lagt rännsnaran kring kattens hals. Hissat upp den från marken …

”Sluta nu”, sa Lovisa. ”Du darrar ju. Och jag vill inte höra mer. Sluta nu.”

”Vänta.” Han märkte att rösten var grumlig och harklade sig hårt. ”Jag måste. Nu när jag har börjat.”

Hon såg på honom för ett ögonblick innan hon nickade.

”Den sprattlade och klöste. Katten. I luften. Och gav ifrån sig något konstigt ljud, först, innan snaran drogs åt så att den inte fick luft. Det lät som … jag kan inte ens beskriva det. Jag vet inte.” Han harklade sig igen. ”Och sedan hängde katten alldeles stilla. Och då skulle vi flå den. Kalle hade en morakniv som han hade fått i början av sommaren. Vi tog ned katten och Kalle började flå den. Han visste ju inte alls hur man gjorde, han bara skar in under huden hur som helst, som när man skalar en potatis. Fast potatisen blödde.”

Han märkte att han pratade fortare och fortare. Fick svårt med luften igen. Lovisa smekte honom på överarmen. Han såg det men kände det inte.

”Och sedan, mitt i alltsammans, sedan började katten sprattla. Vi blev livrädda. Allan och John sprang iväg. Men jag kunde inte röra mig. Jag trodde att katten hade kommit tillbaka från de döda för att hämnas. Eller något. Du vet.” Han försökte le men lyckades inte särskilt bra. ”Men, men den hade aldrig dött … Bara svimmat när den hängde i snaran … Och när Kalle började skära sönder den vaknade den. Den öppnade ögonen och såg på mig.

Och det var det värsta av allt”, sa han. Han märkte att tårarna rann men struntade i det. ”Katten tittade rakt på mig, som om den bad om hjälp, och jag borde ha slitit till mig kniven och skurit halsen av den, eller slagit ihjäl den med hammaren – kattstackaren låg på marken, med barr och grus i såren som Kalle hade skurit upp, och sedan började den gnälla igen … Jag borde ha gjort något men jag klarade det inte … jag sprang”, viskade han, ”så fort benen började fungera igen, jag sprang därifrån och lämnade katten med Kalle.”

Han tystnade. Hjärtat slog vilt igen. Han försökte andas långsamt, lugna ned sig. Tänka på något annat. Han var van vid det. Bilderna av katten dök upp ibland, när han skulle sova eller när han vaknade om nätterna. Och han var van vid att snabbt tänka på något bättre.

Han hade aldrig berättat det här för någon. Aldrig ens pratat med någon om det efter att det hände. Inte John och Allan, inte Kalle. Absolut ingen annan.

”Hur gick det sedan?” sa Lovisa efter några ögonblick.

Han försökte rycka på axlarna i liggande ställning.

”Jag sprang därifrån. Jag vet inte vad som hände. Dagen efter kom Kalle till mig och sa att om jag någonsin berättade det där för någon skulle det gå för mig som för katten. Han sa säkert samma sak till John och Allan. Han var stor och stark redan då. Man bråkade inte med Kalle. Det var han som bestämde. Så vi pratade aldrig om det. Aldrig.”

”Men katten …”

”Katter försvinner. Gumman Lindblom frågade efter den i någon vecka. Sedan var den glömd. Men ibland”, sa han och rösten skälvde till igen, ”ibland ser Kalle på mig och jag vet precis vad han tänker på. Det kan vara uppe i byn eller ute i skogen eller på middag hos mamma och pappa. Jag ser ändå precis att han tänker på det där. Och att jag inte gjorde något.”

”Du var tolv år gammal”, sa Lovisa. ”Han också. Ett pojkstreck …”

”Du var inte där!” Han märkte att han höjde rösten och avbröt sig tvärt. ”Du var inte där”, viskade han. ”Du kan aldrig fatta hur det var. Det där ljudet … Och kattens ögon …”

”Sch”, viskade Lovisa. Hans varma Lovisa rullade över och lade sig med överkroppen ovanpå honom. ”Sch. Tänk inte på det där mer. Vi kan prata om det sedan. Men nu är det natt. Låt mig hålla om dig och tänk bara att allting är bra.”

”Men de gifter sig nästa lördag –”

”Sch.” Hon höll hårt om honom och tryckte sig mot honom. ”Det var inte ditt fel. Du var bara ett barn. Glöm det där nu. Ligg bara stilla.”

Han märkte, underligt nog, mitt i det vidriga minnet, att hans kropp reagerade när hon tryckte sig mot honom. Lovisa skrattade lågt.

”Och sedan”, sa hon, ”sedan kan vi försöka göra barn igen.”

Han stoppade alla tankar och lät sin kropp ta över. Men det mörka fanns kvar, långt inom honom, som alltid. Det han inte ens kunde säga till Lovisa. Det han inte ens kunde tänka på.

Upphetsningen.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Megaomega

Provläsning Megaomega

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

Solen lyste ned i vattnet och gav bländande tydliga konturer åt sandsten, slamsten och skiffrar som om några miljoner år skulle ha blivit lagerstätte, geologiska skikt där märkliga fossil låg i hundratal och tusental.

Än så länge var de blivande fossilen levande. De rörde sig runt henne, slingrade till och vek åt sidan, eller stannade upp och riktade märkliga ögon på stjälkar mot henne.

Ana befann sig i kambrium, urhavet där den kambriska explosionen av liv hade fött fram miljontals levande arter för ungefär fyrahundrafemtio år sedan. Längre bort såg hon sin partner Chris nyfiket undersöka en trilobit som måste ha varit bortåt en och en halv meter lång. Trilobiten, en walliserops att döma av den långa treudden, verkade inte lika nyfiken utan viftade lojt med sitt vapen medan Chris spelade in.

Ana hade samma utrustning som Chris: bikini, simfötter, cyklopöga och lufttuber, inspelare. Ingenting utom inspelaren var egentligen nödvändigt men ingen ville vara helt naken nere hos de säregna djuren och alla tillbehören gav en känsla av trygghet, av vardag.

Chris slutade spela in, vände ett nyfiket cyklopöga mot henne och kom simmande. Hon pekade uppåt. Ana nickade och steg upp genom det ljuvliga vattnet. När hon bröt ytan fick världen normala ljud: vind och vågor, och vattnet kluckade när Chris kom upp bredvid henne.

Chris tog munstycket ur munnen och andades. ”Vi borde gå djupare.”

”Varför det? Det är väl här vid kusten livet finns?”

”Troligen. Men vi borde kolla saken.”

”Som du vill.” Ana ryckte på axlarna. Det gick lite trögt med lufttuberna på ryggen: tuberna kändes flera gånger tyngre ovanför vattnet. Kvinnorna satte munstyckena i munnen igen och dök ned.

Ana hade känt Chris i åratal och varit tillsammans med henne nästan lika länge. De hade arbetat åt NASA, Ana i markkontrollen och Chris i besättningen på skeppet Hope 6 när det sändes mot asteroidbältet. Färden hade oväntat avbrutits när en liten asteroid närmade sig jorden i hög hastighet – och sedan, mot alla kända naturlagar, saktade in och ändrade kurs för att möta Hope 6.

Asteroiden visade sig vara ett obegripligt avancerat rymdskepp. Ombord på den fanns Beatrice.

Eller kanske rättare sagt: Beatrice var en del av skeppet; eller faktiskt: Skeppet var en del av Beatrice.

Beatrice var en artificiell intelligens, ett konstgjort medvetande med processorkraft och förmågor som för jordens människor tycktes vara nästan övernaturliga. Hon anlände under 2060-talet, just när klimatkrisen var på väg att verkligen tippa över kanten. När Chris och Ana lämnade jorden hade krisen blivit ännu värre. Och ändå ägnades alldeles för mycket energi åt att diskutera om jorden borde ha försökt förinta Beatrice.

Sådana försök skulle ha varit meningslösa. Så mycket förstod varje människa som var tillräckligt begåvad för att kunna läsa och förstå vanliga nyhetstexter om allt som hände. Den första människa Beatrice hade mött var Chris, det var Chris som föreslog ”hennes” namn och Beatrice hade förtjust valt att se sig som kvinna. Sedan hade Beatrice berättat att livet på jorden hotades av en anhopning mörk materia som var på väg att komma så nära att den kunde påverka solen och att hon, Beatrice, kunde lösa problemet.

Om hon ville.

Hon berättade också att ett av syftena med hennes besök vid jorden var att undersöka hur farliga den lilla blå planetens invånare kunde bli för sina grannar. Även om Beatrice själv hävdade att hon kom från ett solsystem trehundra ljusår bort, och att sådana långa resor bara kunde utföras genom att hon körde sina processorer långsammare, så att hon upplevde ett av jordens år som några månader – och även om jordens folk av allt att döma inte skulle kunna utföra stjärnresor på hundratals år – så kunde jorden så småningom bli ett hot mot andra världar. Aggressioner visade sig redan medan Beatrice var kvar vid planeten, när terrorister ödelade Finlands huvudstad med hjälp av ett primitivt kärnvapen, och att hon till slut avvärjde anhopningen av mörk materia och lät jorden leva vidare hade varit ett svårt beslut. Så svårt att hon själv liknade det vid att uppgivet kasta lott.

Sedan hade hon lämnat jorden åt sitt öde. ”Om ni förstör er jord”, hade hon på sitt underligt ironiska sätt sagt till Ana och Chris innan hon lämnade solsystemet, ”så kan det kanske vara en tröst att veta att ni inte kommer att förstöra fler världar.” Hon hade lämnat kvar paret i en värld av växande demonstrationer, upplopp och terror; hot, truppansamlingar och krig; vädjanden, nödrop och förtvivlan.

Men sedan hade hon kommit tillbaka för att hämta dem. De gick till sängs en kväll och vaknade mycket oväntat fullt påklädda i ett slags salong i skeppet som var Beatrice. Hon hade använt sina krafter för att hämta dem. ”Beam me up, Scotty?” hade Ana sagt, och Beatrice kände till jordens historia så väl att hon svarade ”Aye”.

Varken Ana eller Chris hade några nära släktingar eller relationer kvar på jorden. Beatrice sade att hon först hade kontrollerat den saken när hon närmade sig planeten och kunde komma åt nät och noisy. De hade inget som höll dem kvar i en mer och mer kaotisk värld. Och hon behövde dem. De skulle delta i ett projekt som var så stort att de inte ens skulle förstå om hon berättade allt på en gång. Hon måste berätta gradvis, ett steg i taget, hade hon förklarat, och hon skulle göra det så snart de hade vant sig vid sitt nya liv.i

Resan skulle bli flera hundra år lång. Ana och Chris hade inga processorer som kunde saktas in eller snabbas upp efter behag. Därför skulle Beatrice under flera decennier försätta dem i ett slags halvliv, något som liknade björnars vinterdvala, där deras kroppstemperatur sänktes och alla livsuppehållande processer saktades in till ”nästan noll”. När de vaknade ur sin första dvala fick de veta att de hade färdats i femtio år och att deras kroppar, och medvetanden, behövde en tids normal vakenhet. Och i det syftet hade Beatrice under flera år av deras dvala arbetat med en simulering av det kambriska havet.ii

”Ni ska undersöka livsformerna”, hade hon talat om för dem. ”Jag har mina databanker och min kunskap om liv i allmänhet. Ni är liv och ni har er kunskap om livet på jorden i allmänhet. Det finns flera teorier om varför livet på jorden plötsligt ’exploderade’ under den perioden. Jag simulerar havet vid olika tidpunkter, före explosionen, några gånger under den och så vidare.”

”Du använder oss som gratis arbetskraft”, sade Chris.

”Absolut.” Beatrice log glatt. Hon hade sin vanliga persona: en kvinna som inte var olik Chris – som ju var den första människa hon hade relaterat till – med blont hår och blå ögon, någon som både män och kvinnor skulle ha vänt sig om efter. ”Det är klart att jag använder er. Men ni behöver det också. Ni skulle inte överleva trehundra års dvala utan avbrott, era sovande medvetanden skulle flyta ihop med det undermedvetna och det omedvetna till en gröt där ni aldrig skulle kunna skilja på verklighet och fantasier. Era muskler skulle förtvina och er matsmältningsapparat stelna fullständigt. Och om jag lät er vara vakna en månad utan någonting meningsfullt att göra skulle ni snart klättra på väggarna. Jag utnyttjar er men jag gör det för er egen skull.”

Chris sade: ”Fast mest för att du behöver oss.”

Beatrice log stillsamt. ”Tro mig. Ni vill hellre vara här än på jorden.”

De hade vistats i urhavet i två veckor nu. Ana måste medge att det var nyttigt. De simmade dagarna i ända och hon kände redan att hon var i bättre form än på länge. Dessutom blev arbetet mer och mer intressant ju mer de lärde sig. Och efter en lång arbetsdag var det skönt att sitta i kvällssolen, visserligen simulerad men ändå, och slappna av tillsammans med Chris och med en Beatrice som inte bara kunde berätta om historiska händelser utan även spela upp dem, som film eller i tredimensionella simuleringar. Till och med vilan var lärorik.

”Livet på land då?” sade Chris nästa dag, när de på nytt svävade i det varma vattnet. Ana letade snabbt i sitt nät – numera något som förenade henne och Chris med varandra, och med de delar av Beatrices gigantiska kunskapsbank som de hade tillgång till – och sade, säkert samtidigt som Chris fann samma uppgifter: ”Inget liv alls. Allt som finns på land ser ut som klipporna här vid stranden. Stenöknar, unga och vilda bergsformationer, vulkaner, enorma livlösa öknar, och de enda växterna finns vid havsstränderna och är ett slags … ett slags glorifierade alger, ser det ut som.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Men det finns i alla fall syre i luften.”

”Ja”, sade Chris en aning torrt. ”Jag har faktiskt märkt det.”

”Jag också.” Ana simmade upp till ytan, drog luftmunstycket åt sidan och andades djupt. ”Och luften är ljuvligt ren och klar.”

En gestalt dök upp framför henne, stående på vattnet. Beatrice, klädd i något slags antik mantel, vacker som en grekisk staty i det bländande solskenet. Hennes leende var lika bländande. ”Hur går det för er?”

”Sakta men säkert”, sade Ana samtidigt som Chris huvud och axlar sköt upp över ytan. ”Vi har hittat fem nya arter av tagghudingar, en som ser ut – inte för att jag är någon expert – men den ser ut att kunna bli en sjöstjärna. Om några miljoner år.”

”Å, ni är snart experter. Vill ni ta en paus?”

”Visst”, sade Chris. ”Eftersom du vill det.”

De gick upp på stranden. Beatrice trollade fram ett bord och tre stolar ur luften, och sedan en tillbringare med något som liknade fruktjuice och två glas. ”Mango”, sade hon, ”hoppas det går bra?”

Chris hällde genast upp vätskan i glasen och smakade innan Ana ens hade hunnit ta sitt glas. ”Utmärkt”, sade Chris. Hon vände sig mot Beatrice och sade på sitt rättframma sätt: ”Och vad vill du?”

Beatrice blundade och sade: ”Nu vet ni.”

Stöten kom.

Ana hade fortfarande lite svårt för den ögonblickliga överföring av kunskap som Beatrice ofta föredrog framför tal. Processen påminde om Anas eget nät men var på ett sätt obegriplig: oavsett om det handlade om ett historiskt skeende, en bok, ett musikstycke eller vad som helst, så fanns hela kunskapen med ens där, i hennes eget jag. Den var ett minne som hon på något sätt måste ha glömt, för hon visste ju att hon alltid hade vetat det här, att hon hade läst boken, att hon kunde musikstycket utan och innan. Hon hade varit med om saken tiotals gånger vid det här laget. Ändå var det lika överraskande varje gång. Det gav henne fortfarande den där lilla stöten av yrsel eller illamående.

Den här gången handlade kunskapen om noisyn.

Fram till precis nu hade Ana bara haft allmän kunskap om noisy. Hon var en av de få människor på jorden under 2060-talet som inte hade haft det delade medvetandet i huvudet. Alla hade nät, det internet som ett par decennier tidigare hade förflyttats från smartphones och datorer till små implantat vid ena örat och som användes för att leta och dela fakta, åsikter, skämt eller vad nu användaren kunde ha lust med.

Noisyn gick ett steg längre. Efter att parametrarna hade ställts in var noisyn i princip autonom och delade tankar, känslor och reaktioner i lika hög grad som fakta och åsikter. Den avsedda effekten fungerade utmärkt och innebar att användarna aldrig behövde känna sig ensamma, att de alltid var sedda, alltid inbäddade i en omgivning av värme och sympati. På samma sätt som Facebook och Twitter hade gjort ett halvt århundrade tidigare fick noisyn åsiktsgrupper att växa snabbt – och snabbt följa med i åsiktssvängarna – men skaparna hade lagt in filter som skulle hindra alltför våldsamma stormar och utbrott.

Ana var mycket diskret och försiktig när det gällde att visa upp sitt känsloliv offentligt. De få som var sådana nöjde sig med ett gammaldags nät. För Ana kändes det betydligt bättre att näta Chris ett meddelande som sade Jag är så glad än att bara låta sina känslor spilla över till henne, eller att få Chris känslor rakt in i huvudet. Möjligen hade den saken att göra med den otäcka upplevelsen Ana hade haft som mycket ung – ett annat slags intrång – men längre än så ville hon sällan tänka.

Nu visste hon, utan övergång och så hemvant som om hon alltid hade vetat det, att det var år 2124 på jorden och att noisyn fortfarande var i bruk. Den värsta klimatkrisen var över och många uppfattade noisyn som en tröst. Andra var betydligt mer skeptiska och det fanns en rörelse för att förbjuda appen. Samtidigt stod det klart för Ana, fast det hade hon möjligen vetat länge – det var omöjligt att avgöra – att Beatrice kände till deras tankar och känslor minst lika väl som om Ana och Chris hade haft noisy.

Det gjorde ingenting.

”Var det allt?” sade Ana efter några ögonblick. Och en ny stöt kom genast.

”Jag lär mig gärna mer”, sade Chris. ”Menar du nu genast?”

Beatrice skakade på sina gyllene lockar. ”I morgon kanske. Jag ville bara förbereda er. Vi ses.”

Hon var borta.

Chris sade: ”Vi stannar här en stund. Jag gillar solen.”

Ana instämde, som alltid. Hon visste sedan länge att Chris var den dominanta i deras förhållande. Det störde henne inte alls.

”Saknar du dem någonsin? Suzy och Fitz? Covey? Nadia?”

Ana såg dem genast framför sig. Alla kamraterna från Houston, och från rymdfärden dit Chris hade blivit uttagen. Ana själv hade inte kommit med, bara Chris och fem andra. ”Saknar”, sa hon – ”jag vet inte. Så där. Jag kan tänka på dem då och då. Nadia mest, kanske.”

”Drömmer du om dem?”

Ana tänkte efter. ”Kanske. Inget viktigt, jag menar, du vet. Inga återkommande drömmar eller starka känslor.” Hon rynkade pannan. ”Fitz har jag väl drömt om någon gång, jag vet inte riktigt. Men –”

Hon avbröt sig, tog sitt glas och drack. Juicen var redan solvarm. Chris sade: ”Men vad då?”

”Jag drömmer om Mars.” Hon ställde ned glaset och såg på Chris. ”Vi skulle väl aldrig till Mars?”

”Nej.” Chris iakttog henne. ”Men vi använde Mars Three, du minns. Katastrofen? Vi använde den som övning. Fick i uppgift att försöka lösa situationen och överleva?”

Ana skrynklade ihop ansiktet igen. ”Kanske …”

Beatrice var plötsligt tillbaka. Inte ens lufttrycket förändrades när hon stod där framför dem, högrest i solen. Hon sade: ”Chris har rätt. Jag gick igenom inspelningar från Houston. Du, Ana, och Mia och John Covey. Och så Tom Chang, den nye. Er övning var inte Mars Three, det handlade om en expedition för att undersöka Mars Three.” Hon log. ”Och när ni närmade er Mars i ert nya skepp, sade uppgiften, fick ni ett anrop från landaren på marken. Där alla borde vara döda. Minns du?”

”Ja …”

”Du vet att jag kan se dina drömmar. Jag såg på en nu. Den var inte traumatisk, bara en vanlig dröm. Hjärnan ältar.” Beatrice såg ut över det glittrande kambrium och en vindstöt, säkert avsiktlig, fick hennes hår att fladdra. Hon sade: ”Det kommer att gå över. Drömmarna, menar jag. Ni anpassar er för varje dag.”

Den natten drömde Ana samma dröm igen. Även i drömmen kom hon ihåg förutsättningarna: Mars Three, med sex astronauter ombord, skulle mycket snart landa på den röda planeten. Strax före landningen hände något och allt gick så fel det kunde ha gått: en del av besättningen tog sig ned på ytan, men hade knappast några möjligheter att överleva där. De andra studsade mot Mars tunna atmosfär och kastades ut i rymden, utan bränsle och med mycket lite syre kvar. Vad som sedan hände visste ingen, bara att all kommunikation tystnade. Det var därför tanken på ett anrop från ytan var både spännande och skrämmande. Som ett telefonsamtal från en död, hade John Covey sagt.

Drömmen gled bort. Ana vände på sig i sängen och lade en arm över Chris. Chris suckade belåtet. Ingen av dem hade vaknat till.

Beatrice vakade över dem.

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

De befann sig i kambrium, mitt bland explosionens tusentals djurarter, och Ana tänkte: Det här stämmer inte.

Det här är – fel.

Hon anropade: Beatrice.

”Jag vet”, sade Beatrice. ”Jag kommer. Nej, ni kommer till mig.”

Havet var borta. De befann sig i en av Beas omväxlande salonger, den här gången mycket sparsamt möblerad med skandinaviskt trä och stålrör. Beatrice satt i en soffa med ett oanständigt antal kuddar, sminkad och med håret uppsatt, klädd i en elegant svart herrkostym med svart slips, vit skjorta och vita klackskor. Ana och Chris satt mittemot henne i varsin fåtölj, uppklädda i samma stil.

”Ni känner att det här är fel”, sade Beatrice. ”Och ni har rätt. Ana, känner du igen det här citatet?” Hon höjde handen. ”Ni är de döda.”


Fotnoter. Jag, Beatrice, nämner mig själv i tredje person, men det är jag som skriver ned de här anteckningarna över händelsekedjan som inleddes på det här sättet, och som av många olika skäl kräver en detaljerad redogörelse. Ett av syftena med boken är att dokumentera mina försök att förstå människor och deras tänkande, samt händelserna under den tid de ägde rum. (Jag vill här påpeka att det allra mesta jag vet om människor handlar om den så kallade västvärlden, och om tiden kring den klimatkris som utvecklades till en katastrof kring år 2100.) I vilken mån jag lyckas kan egentligen bara Chris och Ana avgöra. Jag hoppas hur som helst att boken kastar ett visst ljus över skeendet.

För att inte betunga den löpande texten för mycket använder jag fotnoter när diverse begrepp eller företeelser kan behöva förklaras närmare.

Det är inte nödvändigt att läsa fotnoterna för att förstå händelseförloppet.

ii Den kambriska explosionen. Livet på jorden hade traditionellt delats in i tre domäner: bakterier, arkéer och eukaryoter. Arkéer hade mycket gemensamt med bakterier men cellväggarnas uppbyggnad var annorlunda; eukaryoter bestod av en eller flera celler, hade en cellkärna som avgränsades av ett membran och utgjorde i stort allt liv som vardagligt syntes på planeten – djur, växter, svampar och så vidare. Före den kambriska explosionen bestod livet på jorden av bakterier, arkéer, plankton och flercelliga alger. För 600 miljoner år sedan snabbades utvecklingen upp i och med ediacarafaunan, där flercelliga organismer dök upp. Ediacarafaunan dog ut vid kambriums början. Under kambrium, med början för 541 miljoner år sedan, inträdde en oerhört snabb och diversifierad utveckling där evolutionen – som på så många andra världar – uppfann ryggsträngar, skelett, exoskelett, ögon med mera. Resultatet blev trilobiter, mollusker, svampdjur, tagghudingar, snäckor, bläckfiskar och så vidare. Det var fascinerande att se Chris och Ana simma omkring i det märkligt klara vattnet, peka på någon av kambriums urfiskar och konstatera att den kunde vara en avlägsen förfader. En mycket grov skattning kunde vara att generationer för levande varelser genomsnittligt är mellan ett och två år långa (starkt varierande mellan olika arter) och att kanske 250 miljoner generationer låg mellan de simmande fiskarna och de simmande människorna – fiskar, amfibier, landdjur, däggdjur, primater och sent omsider den så kallade ”skapelsens krona”.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Alpha

Provläsning Alpha av KG Johansson

Solen var het på gränsen till smärtsam. Den brände på hennes nakna rygg och Coral visste att varje liten vattendroppe på hennes kropp fungerade som en lins och gjorde strålningen ännu hårdare. Hade jag inte vuxit upp här, tänkte hon, och dessutom fått min mammas och pappas modifierade gener, skulle jag aldrig ha vågat göra så här: mitt på dagen, med solen nästan exakt mitt på himlen som en ljudlöst dånande kärnreaktor. Hon mindes mycket väl alla historier om Hanauma Bay, ett par mil åt öster, fortfarande ett naturreservat med mängder av imponerande vackra och färggranna tropiska fiskar, så orädda att de verkade tama. Ända från 1900-talet hade turister och oförsiktiga lokalbor snorklat där, kanske i timtal under den obarmhärtiga solen, och efteråt fått dra loss kvadratdecimeterstora hudbitar – Coral kände en liten rysning när hon tänkte på alla melanom som måste ha börjat så.

Men för henne var det ingen fara. Infödd på ön, hade bott här i nästan hela sitt liv förutom några månader under jinnkriget, och med modifierade gener. Hon kunde njuta utan oro och hon gjorde det.

Just nu var hon ungefär hundra meter ut. Dyningarna kom mjukt och rytmiskt in söderifrån och hon kunde se ända bort till Waikiki, där kryssningsfartyg och lustjakter var små vita fläckar framför hotellen. Coral lade sig platt på sin boogieboard, paddlade upp lite fart och lät vågorna ta över.

Total frihet, tänkte hon med den lilla del av hjärnan som inte ägnade sig helt åt njutning. En vecka kvar innan terminen börjar, bara några sammanträden. Bara paddla ut hit och låta mig föras iland.

Något glimmade till inne vid hennes hem. Hon höjde huvudet en aning för att se bättre. En solbil, svart mot allt det vita, som just stannade på gården. Coral undrade vem det kunde vara. Hon kände ingen som ägde någon solbil. Nya biologiska drivmedel hade kommit i ropet för flera decennier sedan och de bilarna var både billigare och bättre.

En man klev ur bilen och hennes föräldrar – hon såg Avas svarta hårburr, Holmes ljusare kortklippta – kom från pation för att möta honom. Coral var fortfarande över sextio meter från stranden och undrade vem han var. Någonting med honom … Han väckte en underlig känsla som hon inte kunde identifiera.

Tjugo meter från stranden såg hon. Uniformen avslöjade allt. Coral vinkade förvirrat. Främlingen och hennes föräldrar vinkade tillbaka. Hon tog sig i land, slängde vårdslöst brädan på marken och halvsprang upp till gruppen.

”Dreas!”

”Coral!”

Hon var andfådd efter språngmarschen uppför stranden. Dreas såg henne oavvänt i ögonen och hon undrade varför. Hon borde i alla fall ta bort ett av de tänkbara skälen för stirrandet.

”Mamma! Pappa! Vi har faktiskt gäster! Klä på er någonting!”

”Du är inte så välklädd själv”, sade hennes pappa.

”Å.” Hennes arm flög automatiskt upp. Sedan tänkte hon på att det faktiskt inte spelade någon roll och tog ned armen. ”Ta med en topp åt mig.”

Hennes föräldrar gick nästan alltid nakna här hemma. Tomten var stor och grannarna i trakten följde samma trend. Coral själv var lite mer försiktig och hade för det mesta åtminstone en nederdel på sig, särskilt i havet.

”Coral.” Hon kände hans blick och vågade se på honom igen.

Vad var det, sju år sedan? Åtta? Han var sig lik: mörkblont hår, blå ögon, en nordisk kontrast mot hennes egna kolsvarta hår och mörka hy. Dreas hy hade bleknat lite efter hans tid här och möjligen var han ännu mer vältränad nu än när de studerade på Mānoa.

Han gjorde en osäkert tafatt rörelse med händerna. Corals kropp förstod innan hennes hjärna gjorde det och hon kastade sig automatiskt i famnen på honom. Han kramade tillbaka och de stod så en stund. Känslan och lukten av hans kropp förde henne tillbaka i tiden. Hon blundade, som om hon ville att ögonblicket skulle vara för alltid.

”Sju år”, sade Dreas.

Hon kände hans grepp slappna av och gjorde sig genast fri. De stod där, på bara några decimeters håll, och såg på varandra.

”Sju år”, upprepade Coral – ”jag trodde det var åtta.”

”Nej. Sju år sedan jag tog skytteln upp till Lani-porten.” Han log. ”Så vad har du haft för dig?”

Hon öppnade munnen men hennes föräldrar räddade henne. Holmes och Ava Ramsay kom ut från sin vita bungalow, påklädda i shorts och T-tröjor, bärande på varsin överlastad bricka.

Dreas verkade lite blyg först, kanske hade han fått tunghäfta av all naken hud, men tinade upp efter en kopp te och ett glas Old Pali. Han svarade artigt på Avas och Holmes frågor om vad som hade hänt efter studierna här: efter kriget mot jinnerna hade Dreas, i stort sett utkastad från sin egen hemvärld, följt med Corals familj hem till Hawai’i. Han hade doktorerat vid Mānoauniversitetet samma år som den fem år yngre Coral. Efter sin examen hade han återvänt till flottan, var nu kommendör inom underrättelsetjänsten där och trivdes utmärkt.

”Så flottan kämpar på”, sade Holmes, ”fastän det är fred?” Holmes kunde själv vara en sinnebild för fred och avspänning – nästan lika blond som Dreas, och exakt lika lång, men sedan de kom hem efter kriget hade Holmes likt många människor med hawai’ianska gener börjat lägga på sig och bar nu på kanske femton kilos övervikt. Det bekymrade varken honom eller Ava – den enda som tyckte att han kunde motionera lite och ta bättre hand om sig var Coral. Som Holmes gärna lyssnade på men aldrig lydde.

”För militärer är det aldrig fred”, sade Dreas. ”Särskilt inte för underrättelsetjänsten. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att vi aldrig vilar och att, ursäkta om jag låter skrytsam, det i hög grad är vi som ser till att freden hålls.”

”Samväldet är ganska lugnt nu, enligt vad jag förstår”, sade Ava. ”Är ni oroliga för jinnerna?”

”Inte direkt”, sade Dreas efter ett ögonblick, och någonting i den lilla pausen fick Coral att tänka: han ljuger.

En främmande intelligens som fick namnet jinner hade dykt upp, av allt att döma från ingenstans, för elva standardår sedan. Coral hade varit tolv år gammal då och hela familjen var på väg till Ceti Alpha när de kidnappades av jinner. Corals föräldrar sövdes ned. Jinnerna var formskiftare och två av dem tog Holmes och Avas gestalter. De simulerade föräldrarna placerade sin intet ont anande dotter i ett underligt spel, en värld med svävande gräsbevuxna öar och märkliga djur. Jinnen som föreställde hennes mamma sade till henne att resan skulle ta flera dagar och att hon kunde roa sig med spelet. Coral blev mer och mer mystifierad men fick till slut kontakt med Dreas, som då var ung sambandsofficer på ett stridsskepp. Tillsammans löste de spelets gåta och avslöjade jinnerna, som visade sig vara avancerade stridsmaskiner. Deras okända skapare hade inte utrustat de dödliga maskinerna med jagmedvetande och när ett virus gav dem sådant lade de förvirrat ned sina vapen.

Under sina första år i fångenskap hade jinnerna verkat acceptera sin situation. De hade betett sig fredligt och samarbetat om allt. Men sedan hade ett stort antal jinner försvunnit. Ingen visste vart – och de få som fanns kvar ville inte svara på frågor. Efter ett par dagar spärrades de kvarvarande in och bevakades hårt.

Inga nya angrepp hade kommit. Men Coral vaknade fortfarande kallsvettig vissa nätter efter att ha drömt att hon var tillbaka i spelet. I drömmen anade hon något med djuren på de där öarna, något som hon aldrig riktigt kunde sätta fingret på, och det slutade med att hon hoppade mellan svävande öar, fram och tillbaka, hit och dit, jagande efter djur som ständigt flydde undan.

Numera pratade Coral sällan med Ava och Holmes om saken. Hon visste att det var orättvist men eftersom jinnerna hade tagit hennes föräldrars gestalter ville något i hennes undermedvetna skylla drömmarna på dem. Hon ville inte älta den saken, eller få sina föräldrar att älta den. De hade varit hjälplösa och ingen rådde för någonting.

Utom jinnerna förstås.

”Men du har väl nytta av din doktorsexamen?” frågade Holmes för att bryta tystnaden.

”Det är klart han har”, sade Ava.

Dreas nickade två gånger. ”Absolut.” Det var lättare för honom att se på Ava nu. ”Jag läste ju informationsteori och jag har kunnat utveckla en hel del algoritmer som kan avslöja … ja, olika saker”, avbröt han sig. ”Det är bäst att jag inte säger för mycket.”

”Är vi avlyssnade?” sa Holmes, kröp ihop och såg med låtsad oro upp mot himlen.

”Självklart är vi det. Våra nät, datorer när vi använder sådana – allting kan plocka upp ljud och oftast bild också. Men det är bara datorer som analyserar, inga människor kommer åt materialet. Och är ni inte agenter för jinnerna behöver ni inte oroa er.”

Ava spärrade upp ögonen. ”Finns det människor som vill vara agenter åt jinnerna?”

”Det finns”, sade Dreas, ”alla sorter. Ni vet.” Han vände sig till Coral. ”Och där fick jag gratis en övergång till varför jag är här.”

”Jag trodde att du bara ville träffa mig”, sade hon, överdrivet kokett så att han skulle förstå skämtet.

Han log snabbt, höjde på ögonbrynen och gjorde en sned ”kanske det”-axelryckning. ”Visst. Det är inte obehagligt att se dig. Men jag är faktiskt här i jobbet. Jag vill anställa dig.”

”Du?” Coral var överraskad. ”Anställa mig?”

”Ja. Formellt är det förstås mina chefer men jag har varit med och gått igenom dina meriter. Du ligger bäst till bland många.”

Hon blev nyfiken. ”Vad handlar det om? Jag har inte sökt något jobb?”

”Det här är inte ett jobb som annonseras ut. Det gäller i princip samma saker som du gör nu. Du studerar ju existerande och tänkbara livsformer. Den där sydafrikanska bakterien, den heter …” Han rynkade pannan när han inte mindes.

Coral visste genast och kunde inte låta bli att briljera. ”Candidatus Desulforudis audaxviator?”

”Den som existerar utan syre och lever på reducerat sulfat från radioaktiv strålning?”

”Det är den, ja. Sådana livsformer, och diverse organismer från andra världar. Exobiologi, om du så vill. Men”, tillade hon genast, ”efter jinnerna vet vi ju att exobiologi kan vara väldigt … exotisk … och jag sysslar också med kvantfenomen och sådant. Begreppet exobiologi har vidgats.”

Corals föräldrar satt tysta. Spända.

”Vi tillfångatog jinner när kriget slutade”, sade Dreas. ”Fyra stycken finns på universitetet i Libitum på Ceti Alpha. Vi försöker förstå dem men det är svårt. Det här är inte de som höll dig fången, de här fyra lyckades undvika att få jagmedvetande. Nu har vi dem i burar och försöker bli kloka på dem. Ingen har lyckats än, så vi letade bland unga och djärva forskare och ditt namn var ett av de första som kom upp.”

Ava harklade sig försiktigt. ”Vad skulle det här … innebära?”

”Några månader på Ceti Alpha. Tre eller sex, på sin höjd. Jag kommer att vara medhjälpare. En dansk kvinna, Karen Freuchen, blir din närmaste medarbetare, och dessutom John Guines från Alpha och Anton Schroeder från Schweiz. Det borde bli ett bra team. Lönen är – oss emellan, sprid inte det här på Mānoa – lönen är tre gånger högre än vad du tjänar nu.”

Coral tänkte säga något men var förvirrad och Ava hann före. ”Tre månader till ett halvår?”

”Ja. Det borde räcka, projektet är begränsat. Om inte Coral och de andra kan lösa det här på den tiden måste vi ha en ny grupp. Det är lätt att fastna i hjulspår när sådana här problem ska lösas.”

Coral mindes vad hon ville säga. ”Måste jag säga upp mig från Mānoa?”

Dreas satte handen för munnen och hostade teatraliskt. ”Nej”, sade han och såg henne i ögonen. ”Jag har pratat med dem och du får en vikarie som blir införstådd med att du kan komma tillbaka när som helst. Coral, jag vill verkligen att du gör det här. Det är viktigt för hela samväldet. Jinnerna kan komma tillbaka vilken dag som helst och det är inte alls säkert att vi skulle kunna vinna igen.”

”Tänker ni ge dem medvetande?” sade Holmes. ”Fångarna?”

”Knappast.” Dreas skakade på huvudet. ”Vem vet vilka motmedel de kan ha uppfunnit på elva standardår? Coral, vi behöver verkligen det här. Och vi tror verkligen på dig.”

Hans blick var faktiskt bedjande och Coral visste redan att hon skulle säga ja. Men inte genast. Hon viftade med en horisontell handflata. ”Ge mig ett dygn. Jag vill sova på saken och prata med universitetet.”

”Du sover väl över här?” sade Ava till Dreas. ”Holmes röjer gärna ur gårdshuset där du bodde förr.”

Dreas kastade en snabb blick på Coral. ”Tyvärr. Jag har annat att göra medan jag är här. Men vi kanske ses i morgon igen?”

”Självklart”, sade Holmes.

”Och Coral, om du bestämmer dig för att ta jobbet – packa det du måste ha med dig. Du behöver inte ta med så mycket, vi kan köpa mer kläder och sådant på Alpha, men om du har favoritplagg, filer, smycken …” Han gestikulerade osäkert och slutade: ”Vad det nu kan vara.”

”Du vet vad vi tycker”, sade Ava.

Det var som när Coral var liten: båda föräldrarna hade kommit in i hennes rum efter att hon hade gått och lagt sig. Jinnerna som föreställde Holmes och Ava hade gjort samma sak och efter det var Coral lite skeptisk till sådana besök.

”Ja”, sade hon, ”jag vet. Pojkvän. Bröllop medan ni fortfarande ser bra ut. Barnbarn. Jag vet.”

”Det är bra att du brinner för din forskning”, tog Holmes över. ”Men du vet hur många som hamnar på forskningsberget. Plötsligt är du femtio år gammal och då är det inte så roligt att vara ensam.”

”Vi kommer inte alltid att finnas”, sade Ava tyst.

Coral lade tre kuddar bakom sig och satte sig upp. ”Jag vet allt det där. Har hört det förr. Men jag vill ta den här chansen. Jag är tjugotre och har aldrig bott för mig själv. Efter kriget har jag aldrig varit borta från jorden, knappt utanför Hawai’i.” Hon andades in, länge, och släppte ut luften som en suck. ”Jag tror att jag kommer att åka om universitetet inte krånglar, och Dreas sade att de inte kommer att göra det. Låt mig resa – jag menar, jag tänker göra det här och ni kan inte stoppa mig, men försök inte tigga och övertala mig att stanna kvar, då blir det bara fel. Bättre att jag åker, kommer hem om några månader, och då kanske jag känner att jag vill … stadga mig.”

”Men –”

”Inga men.” Coral avbröt Ava och höll upp ett förmanande pekfinger. ”Jag behöver varken höra något om killarna på Mānoa eller om Dreas. Jag känner dem bättre än du, det är inget fel på dem, det är bara det att jag inte vill just nu. God natt. Och stäng dörren.” Hon föste undan kuddarna och lade sig ned med ryggen mot sina föräldrar.

Det klickade till när dörren stängdes.

Coral ältade sina föräldrar en stund. Innan jinnkriget hade de varit lugna och tillåtande. Ingen hade fått sova hos kompisar eller ge sig ut på långa utfärder lika lätt som Coral. Men upplevelserna i jinnernas lilla skepp – först en nedsövning, som varken Holmes eller Ava sade sig minnas någonting av, och sedan uppgörelsen i slutet när stridsskeppet Kerimov hade varit mycket nära att förvandla familjen Ramsays lilla skepp till joner – de upplevelserna hade gjort Holmes och Ava försiktiga. Mycket försiktiga. Det var faktiskt konstigt att de vågade gå nakna så mycket, tänkte hon. Och av någon anledning fick den tanken henne att tänka på Dreas och lite senare somnade hon.

Mānoa-universitetet låg bara tre kilometer inåt landet från Corals hem öster om Honolulu. Hon valde att ta cykeln den här dagen – att åka med Holmes och Ava skulle ha medfört diskussioner som hon redan kunde utantill. Hon åkte i god tid, cyklade utan stress och kom fram mer än tio minuter innan hon borde befinna sig i labbet. Hon nätade till Pupuka, den unge mannen som var hennes assistent, och sade att hon skulle bli sen. Pupuka hade en tvillingsyster och hette därför egentligen Māhoe, men eftersom han var så smärtsamt tilldragande hade han fått smeknamnet som helt enkelt betydde ”ful”. Det hade hänt, på två eller tre fester, att Coral hade funderat på att lära känna honom närmare. Men än så länge hade hon lyckats hålla sig.

Hon nätade sin prefekt och undrade om hon kunde komma en stund. Rosa Epekema sade ”Jag har redan bokat in dig”.

Några minuter senare satt Coral mitt emot kvinnan. Epekema hade gjort en av de ungdomsbehandlingar som blev mer och mer vanliga i amerikanska stater och såg ut som en trettioåring fastän hon egentligen var dubbelt så gammal. Lyckligtvis var hon inte en av dem som försökte bete sig ”ungdomligt” genom att använda slanguttryck och förkortningar. Vilket innebar att hon framtonade som en mycket mogen och eftertänksam trettioåring.

Epekema var också mycket klarsynt och kunde genomskåda det mesta. Nu såg hon på Coral i några sekunder innan hon lade ifrån sig en liten pad och rättade till kragen på sin stärkta vita skjorta.

Hon sade: ”Så du lämnar oss?”

”För en tid.” Coral hade mer eller mindre väntat sig att samtalet skulle börja så. ”När förstod du?”

”Så fort Dreas pratade med mig. Jag har väntat länge på att du skulle vilja testa vingarna. Jag vet ju att du gillar Dreas och det här låter ju som en bra chans. Ta den.”

”Ja”, sade Coral, ”det tänker jag göra.”

Rosa Epekema studerade henne. ”Mamma och pappa?”

”Mamma och pappa”, instämde Coral. ”De vill ha mig kvar här. Jag kan ju inte stanna i evighet men när det blev verklighet så här fort … jag känner mig nästan lite skurkaktig.”

Prefekten skakade på huvudet. ”Glöm det. Finns ingen anledning. Du kan skicka sonder till dem varje dag om du så vill.” Aningen av ett leende. ”Och du kommer att jobba med Dreas. Och skaffa förnämliga meriter.”

”Ja, jag vet. Jag har bestämt mig.”

Epekema sköt fram den lilla paden. ”Här är din ansökan. Jag har beviljat ledigt hela året. Kommer du tillbaka ordnar vi något åt din vikarie. Skriv på så är det klart.”

Coral ögnade dokumentet, utan att riktigt förstå vad som stod där, och lät paden läsa av hennes näthinna.

”Så”, sade Rosa Epekema. ”Till fiket nu. Jag har beställt tårta.”

Resten av dagen blev ett virrvarr av kramar, lyckönskningar, försäkringar om att hålla kontakten och mer kramar. På något sätt som Coral inte riktigt hann förstå förflyttades firandet till en bar och blev en riktig fest. Hennes föräldrar var där och sade inte ett ord om att hon borde stanna hemma – de hade till och med packat en väska åt henne. När hon snabbt tittade igenom dem såg hon exakt de kläder och andra föremål som hon själv skulle ha valt, och de omfamningar hon gav Holmes och Ava då var säkert de ömmaste under hela dagen. Framåt kvällen blev allting mer och mer suddigt och hon visste inte riktigt säkert hur hon hade hamnat ombord på en skyttel. Men på något sätt måste det ha hänt.

”Här”, sade Dreas och gav henne ett glas vatten. Coral drack och kände en bitter bismak.

”Vad är det?”

”Tillnyktring. Det här är en direktskyttel, den nya varianten du vet, vi flyger genom den första porten om några minuter.”

”Å. Hur många portar?”

”Tre eller fyra, jag minns inte säkert. Vi borde vara på Alpha inom tio minuter.”

Coral drack resten av vattnet. Den bittra bismaken lade sig snart och hon kände berusningen blekna bort. ”Gjorde jag bort mig mycket?” frågade hon.

”Inte farligt. Du tungkysste prefekten ­–”

”Vad!”

”– nej, jag skojar bara. Alla hade trevligt och du var ditt vanliga förtrollande jag. De kommer att sakna dig.”

”Nu får jag dåligt samvete.” Kände hon sig möjligen en liten aning bakfull?

”Det går över.” Hon undrade vilket han svarade på. En klocka klingade mjukt. ”Port alldeles strax. Ingen yrsel eller så?”

”Lugnt.”

”Bra.”

Hon såg den omöjligt slingrande porten på en skärm och några ögonblick senare kändes det som om hon föll ut ur och in i sig själv samtidigt. Hon svalde och kände efter men nej, varken yrsel eller illamående. Resorna mellan de återstående portarna tog inte så många sekunder och efter ett par minuter såg hon Ceti Alphas glittrande städer på skärmen.

”Vad är klockan här?”

Dreas blundade kort och sade sedan: ”Strax tre på eftermiddagen. Perfekt. Vi åker till din lägenhet och lämnar av dina saker och sedan ska vi äta middag med dina kollegor.”

”Karen Freuchen”, sade Coral. ”John … Guines? och …”

”Schroeder. Anton Schroeder.”

Hon funderade på att fråga mer men lät det vara. Hon skulle snart träffa dem. Det var roligare att se Alphas glitter lösas upp i enskilda ljus, som i sin tur löstes upp och bildade kvarter eller enorma byggnader, en bländande storstad under henne. Ceti Alpha, tänkte hon. Gästforskare i Libitum. Specialist.

Det var faktiskt inte så illa.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Jinn

Kerimov

Säkert en halv sekund innan han reagerade. Kanske närmare en hel. Så oförberedd var han när det verkligen hände. Casimir hade haft blicken fixerad på den slingrande porten – även om det fanns vakthavande och datorerna alltid bevakade vad som hände så ville han själv vara beredd – men det var som om hans ögon inte ville tro på vad de såg. Flera tiondels sekunder gick innan han förstod: han hann inte blinka igång larmet innan någon annan gjorde det.

Han koncentrerade sig på ett enda ord och projicerade det: Jinn!

Larmet svajade till inför den nya impulsen. Han hörde ljud från människor som sprang. Ropade. Föll omkull.

Varifrån hade fiendernas skepp kommit?

Casimir hade sett de fula formerna på skärmar förr. Mest liknade jinnskeppet ett stenblock. En ojämn klump som hade fallit ned, krossat och vuxit ihop med något slags ställning. Snett och vint och ologiskt. Något från en annan värld, något som hans ögon aldrig ville se. Precis som jinnerna själva, de gånger de visade sig: de tycktes vara designade för att vara vidriga och motbjudande.

Han kämpade för att sitta rakt när Kerimov gjorde en manöver som var så brutal att skeppets egen gravitation inte hann med. Han var fastspänd. Ändå grabbade hans händer tag i stolskarmarna medan hans kropp ville lyfta ur sätet –

– och sedan en blixt. Bländande. Plasma, hetare än ytan på en sol, över femton tusen Celsiusgrader. Casimir blinkade för att få bort efterbilderna.

En partikelaccelerator. Så de hade den teknologin.

Det fula skeppet roterade kring två axlar samtidigt. Bakom det som liknade böjda och knäckta rör glittrade porten oberört. Han hörde Savannah i huvudet – Ge eld, ge eld! – samtidigt som han märkte hur hela hans kropp spände sig. Händerna grep krampaktigt kring armstöden. Och sedan nästa bländande plasmablixt.

Och en tung stöt. Ett ljud som en åskskräll medan han kastades bakåt och uppåt igen. De var träffade. Han höll ofrivilligt andan medan Savannahs nät fyllde hans huvud igen. Rapportera! Rapportera skador!

Planeten hade det prosaiska namnet Trappist-1d – den fjärde upptäckta planeten vid stjärnan Trappist-1. Den var inte helt olik jorden, bortsett från att den saknade atmosfär och låg över trettionio ljusår bort: fem portars resa. Det fanns tre portar i Trappist-1-systemet, vid olika planeter som kretsade kring den svala röda dvärgen. Liksom planet d hade e och g också små kolonier för gruvdrift, med varsin port. De få som skötte gruvornas teknik hade osannolika löner men levde ett hårt liv: Trappist-1 gav av någon anledning ifrån sig täta flares. Elektromagnetiskt kaos stoppade allt arbete i sex till åtta timmar ungefär vart sjätte standarddygn och det ingick i arbetet att utrustning förstördes och måste repareras.

Men det var trappisternas problem. Casimir hade ett annat.

Var hade skeppet kommit ifrån?

Ett jinnskepp. Ingen tvekan om den saken – det gick inte att ta fel på de böjda och sneda formerna. Jinnerna hade kommit ut genom porten utan förvarning, bara åttio sekunder efter en sond från portens andra sida, vid Ceti Alpha. Radio fungerade inte genom portarna och sonden hade skickats från Ceti för att meddela att allt var som det skulle: inga okända skepp så långt sensorerna nådde. Vilket var som det skulle och vad alla hade förväntat sig. Några fiendeskepp skulle inte finnas vare sig här eller vid Ceti.

Någon, han visste inte vem, skrek hans egna tankar i högtalaren. Var i helvete kom dom ifrån? Och sedan Savannahs frågande nät inne i hans huvud: Casimir, jag stänger skotten?

Stäng –

Samtidigt som lufttrycket förändrades när dörrar slog igen krängde Kerimov våldsamt och accelererade för tredje gången. I nästa ögonblick vällde vitglödande plasma förbi och slet med sig tunga partiklar i sitt kölvatten, accelererade till relativistiska hastigheter.

Nej. Allt vällde inte förbi. En ny tung stöt och krängning. En av skärmarna visade små gestalter, viftande, flaxande, som om de grep efter något eller försökte simma. I vakuum.

Utan tryckdräkter. Han såg dem bli stilla.

Kerimovs skrov bestod av ett tjockt lager lonsdaleit, hårdare än diamant, sedan sjuttio centimeter av omväxlande nanokevlar och buckypapper, sedan ytterligare ett lager lonsdaleit. Ändå skar fiendens plasmavapen genom alla lagren som heta knivar genom smör så att människor från Kerimov förångades. Eller kastades ut i tomheten.

En ström av svordomar ville glida förbi i Casimirs huvud. Han avbröt dem och hoppades att de inte hade gått ut på nätet. Fördömda svinaktiga –

Hur många människor?

Mer än tjugo. Det dubbla kanske. Fler svordomar fyllde hans huvud innan han koncentrerade sig för att sända till Savannah igen.

Han hann inte. En partikelstråle från Kerimov tycktes snudda vid fiendeskeppets vänstra sida. Skeppet accelererade inte. I stället sköt det en stråle till, ovanför hans eget krängande skepp. Alldeles för nära.

Savannah –

Ja

Vi klarar det inte.

Jag håller med.

Mary!

Här?

Bort härifrån. Genom porten. Nu! Inga frågor. Nu –

Längre hann han inte. Kerimov sparkade honom i ryggen. Pressade honom brutalt mot sätet – två eller tre G var illa nog men nu accelererade skeppet i 8 G. Porten närmade sig, ett fladdrande gnistrande möbiusband rakt framför honom som tänjdes ut omöjligt åt alla håll när krigsskeppetnärmade sig. Casimir spände alla muskler i kroppen och sedan –

föll han –

– inte som när hans skepp krängde utan som om hans kropp plötsligt vidgades för att fylla hela den svällande porten.

Hisnande, värre än accelerationen.

Själva ögonblicket när Casimir och hans medvetande färdades utanför världen var oändligt och på samma gång ofattbart kort. För någon obegriplig bråkdel av en sekund fyllde Casimir hela universum och universum fyllde honom – han såg alla sina drömmar, lockande och skrämmande, visioner som han skulle ha gett åratal av sitt liv för att få uppleva, längtan som han förträngde för att kunna leva, mardrömmar som skrämde livet ur honom, fantasier som han aldrig skulle erkänna för sig själv, allt i ett enda svindlande ögonblick, och han visste att han hade sett dem förr och att han aldrig mindes dem.

Han skakade kort på huvudet, lika bedövad som vanligt, och knappade in koden för att skicka en sond till Wellesley.

Han hann inte.

De följde efter –

Savannahs röst. Upphetsad.

Mary! Hundratjugo grader vänster. Lägg oss i triangel med Wellesley.

Svänger –

Han spände sig igen.

Och sedan slappnade han av när kamerorna på skeppets vänstra sida visade honom det motbjudande jinnskeppet i samma ögonblick som en partikelstråle från Wellesley bländande sköt in bland de trassliga rören och sprängde skeppet i bitar. Wellesley nöjde sig inte med det utan lät genast ytterligare två strålar spränga sönder resterna.

Kerimov?” sade högtalaren. ”Kommendör Mechta?”

”Här.” Casimir andades ut. ”Tack.”

”Nöjet”, sade Wellesleys befälhavare, ”var helt på min sida.”

Befälhavaren hette Michelle Bernardini. Casimir hade aldrig träffat henne. Däremot kände han hennes andraofficer, Louis Durtal. Casimir och Durtal hade studerat tillsammans innan de valde flottan. De hade alltid kommit bra överens: en tillit som var bra att ha nu.

”Så ni såg aldrig något?” sade Casimir.

”Ingenting alls.” Bernardini var i femtioårsåldern, med kortklippt gråsprängt hår och kvicka ögon vars ljusblå färg lyste till och med på skärmen. Hon skakade bestämt på huvudet.

”Vi hade fått en sond från er”, sade Savannah, nästan femton år yngre men rätt lik Bernardini. Glittrande blå ögon och mörkbrunt hår, höga kindknotor, bestämd haka. ”Den kom hundra sekunder innan skeppet kom genom porten. Sedan var det bara där.”

”Oförklarligt.” Bernardini gjorde en grimas.

Casimir sköt in: ”Ingen som har hört talas om något sådant förr?”

Tystnad.

”Finns det någon möjlighet”, sade Durtal, en liten smidig man, inte olik Casimir förutom att han saknade dennes stolta örnnäsa – ”att de kom från en annan port?”

Casimir sade tonlöst: ”I så fall vet de mer än vi vet.”

Och Bernardini: ”I så fall är vi illa ute.”

En ny tystnad, betydligt längre än den förra.

Flera hundra år hade gått sedan portarna skapades. Enligt den mest gångbara versionen av strängteorin fanns tio rumsliga dimensioner och en tidsdimension. I vårt universum lever vi i längd, bredd, höjd och tid. De andra rumsliga dimensionerna ligger hoprullade, vilket är något att vara tacksam över – om enbart den femte dimensionen så att säga rullades ut skulle vi kunna se allting från alla håll samtidigt, precis som vi tredimensionella varelser kan se allting på en tvådimensionell yta samtidigt. Den saken är vi vana med men att se hela vår tredimensionella varelse samtidigt, både utsidan och innanmätet, skulle vara ytterst påfrestande för våra sinnen.

Det som hände i ögonblicket när ett skepp passerade en port utnyttjade teknologi som på något sätt byggde på strängteorin, men bara galningar eller professorer i fysik kunde förstå vad som egentligen hände – och ingen kunde förklara saken för vanliga människor. Det viktiga var att den vanliga rymdens dimensioner under ett kort ögonblick betydde något helt annat för människorna i porten. Alla resenärer var med om något som liknade Casimirs bortglömda upplevelse och många hade försökt sätta ord på saken. Ingen hade lyckats beskriva känslan.

Portar kunde ställas om. I viss mån: porten som de nyss hade kommit igenom kunde vara kopplad till Trappist-1, med Jupiters månar eller med Proxima och ett par världar till. Vilka portar som kunde nå vilka, och vad den underliga geometrin berodde på, visste också bara galningar och möjligen ett par professorer. Men inga data från den här porten visade att den hade ställts om.

”Vi har rapporterat vad som hände”, sade Bernardini. ”Berätta om era förluster.”

Casimir sade: ”Savannah?”

Hon nickade. ”Fyrtiotvå döda. En sektion träffades när en partikelstråle snuddade vid oss och fyrtiotvå personer kastades ut – ingen av dem hade ens krage på sig. Två andra skadades, den ena lätt och den andra bröt ett ben, när vi manövrerade. De hann aldrig spänna fast sig.”

”Beklagar.” Bernardini nickade. ”Jag kontaktar en av portarna till jorden och låter dem skicka en sond med rapporten.”

”Tack. Vi flyger till porten ovanför Freetown och återvänder till jorden. God jakt.”

”God jakt”, instämde Bernardini.

Freetown låg inte längre bort än på Ceti Alphas andra sida. Kerimov var där inom tio minuter, väntade dubbelt så länge vid porten, och kom sedan ut nära en av jordens och månens Lagrangepunkter. Marina som kallades Mary förde skeppet mot en av stationerna där de kunde få skadorna reparerade. Casimir åt en snabb och torftig måltid i sitt arbetsrum, smaklös självvärmande fiskpasta nedsköljd med vatten, innan han höll en kort minnesstund över de förlorade kamraterna: nu nästan fyrtio ljusår avlägsna, glidande bort från porten och från varandra i banor där de kunde komma att fortsätta i tiotusentals år.

Frystorkade.

Det kunde ha varit jag, tänkte Casimir när han hade läst upp de föreskrivna orden. Det kunde ha varit jag som kände vakuumet slita ut mig ur skeppet som en vante, kände mina lungor och blodkärl sprängas, försökte andas in men inte hittade någon luft. Som fäktade hjälplöst i några sekunder.

Det kunde ha varit jag.

De som hade dött under slaget fick aldrig någon chans att ladda upp sig. Möjligen hade någon av dem gjort det tidigare, men det kunde vara för flera år sedan.

Dessutom var Casimir inte helt övertygad om uppladdning.

Hans mamma var död. Åtminstone hennes kropp. Hennes sinne var uppladdat. Casimir pratade med henne då och då, när han befann sig nära jorden, och skickade meddelanden via sonder när han var långt borta. Mammans uppladdade sinne svarade och hon var … precis som vanligt. Precis sig lik.

Ändå undrade han.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Arkitekterna

Ensemble

Mellow var inte helt väl till mods.

Hon var inte ovan vid känslan. Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker – om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde, om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.

Men den här gången hade hon faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna, eller varför.

Jorden var trygg. Längre hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.

Mellow var inte ensam, påminde hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon var en av dem och hon borde kunna njuta av det.

Ändå ifrågasatte hon sig själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare, musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av dem.

Men ändå utanför. Vad hade hon egentligen åstadkommit?

Hon ville inte fastna i det ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.

Mellow drog ett diskret men djupt andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom, tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika – eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.

Vid Proxima Centauri. Utan minsta möjlighet till räddning.

Det var i princip omöjligt, intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju faktiskt betydde att det kunde hända.

Rymdresor hade funnits i flera hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av ljusets. Forerunner hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara fyra komma två ljusår hemifrån.

Skeppets AI hade gått igenom sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför. Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv, eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.

Och försvann spårlöst.

Under 1900-talet hade Einstein visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd. Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända – vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att möta.

Det var en stor dag. Och Mellow var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens och FN:s mod och dådkraft.

Mellow gick omkring med ett glas champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne. De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja, tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig klichéer.

Innan de passerade genom porten vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning – ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon enstaka gång skaka hand.

Som nu till exempel. En lång och mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde henne: Finansmagnaten.

”Dave Rossignol”, sade han och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”

”Mellow Doux”, sade hon när hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön. Vattenkriget för åtta år sedan.”

Han rynkade pannan en aning och hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt. ”Tvådagarsbönen?”

Hans ansikte klarnade. ”Nu minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring. Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:

”Har du tänkt på hur fantastiskt vackert det är här?”

Kvinnan – nej, tänkte Dave, snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.

Kortvuxen, nådde honom knappt till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.

Figuren var inte alls fyllig. Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.

Fattig uppväxt, viskade hans noisy, svält i perioder.

”Vad?” sade hon. ”Ja … visst.”

Dave gestikulerade mot en av skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett något liknande?”

”Nej … Det har väl ingen?”

”Inte förr. Men den vid jorden har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”

”Å. Det är sant. Nej, det har jag inte tänkt på.”

”Och planeten där nere. Vackert.”

Hon flyttade över sitt glas till höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att veta att hon letade efter något att säga.

”Vi behöver inte prata”, sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”

”Jag är inte stressad.”

Hon fick till ett leende men något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade diskret stängt sin noisy.

Dave log mot henne och passade sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.

Det fanns annan utsikt också. Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.

Nej, han skulle inte tillåta sig något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.

På alla sätt.

Men för artighets skull stod han kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.

Nu, med portarna: som ett knäpp med fingrarna. Snap! Jupiter. Snap! Ceres. Snap! Hemma igen.

Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den tekniska lösningen. Visst.

Men pengarna hade kommit från Dave.

En kvinna med kolsvart hår och medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.

Innan hans glas nådde munnen hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från Florens. Trettiotvå år gammal.

Singel.

”Hej där, Dave Rossignol”, sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”

”Ett ögonblick bara.” Det vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt att prata.”

”Ja.” Hon log, på något sätt tacksamt.

För att han hade pratat med henne? Eller för att han skulle gå?

Han visste inte.

”Vi kanske ses”, sade han.

Hon nickade och drack igen.

Det där glaset, tänkte han, räcker nog inte hela kvällen.

Han hämtade själv ett nytt glas innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.

När han kom fram till henne stod hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare – Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara hur portarna egentligen fungerade.

Ariella vände sig mot Dave, hade säkert känt honom i noisyn, och log igen.

”Dave Rossignol”, sade hon. ”Legenden.”

”Ariella Brancato. Skönheten.”

Han menade det verkligen. Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.

Hon log fortfarande. ”Vill du se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.

Han såg på skärmen. Sedan på henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”

”Men vackert. Magico. Jag har kvar känslan från porten.”

”Ja”, sade han. ”Den.”

Hon drack – han gjorde likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.

”Och det är vi som har betalat.”

Nu höjde hon på ögonbrynen. Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det vi har satsat”, sade hon.

”Det är ju meningen.”

Certamente. Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den kommer att ge tillbaka?”

Dags att vara lite motsträvig. Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det ska. Men om vi fastnar här –”

Ariella ryckte sydländskt på axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”

”Eller om porten vid jorden kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”

”Å. Tänk inte så. Lev nu.”

Hon höjde glaset mot honom och han skålade tillbaka.

”Ett till?” sade Dave.

Hon trutade snabbt med läpparna. Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”

Innan han hade hunnit öppna munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.

Nåja – win some, lose some. Han såg sig omkring igen.

Han blick var på väg mot en slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.

Inom en sekund kände Dave något som han inte hade väntat sig.

Attraktion.

Dave Rossignol, upplyste Jacobs noisy. Finansmagnaten.

Rossignol vände sig redan bort. Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.

Jacob föste milt undan sådana tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond – Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med stort G.

Hur mycket han än tvivlade och tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.

Det här var en sådan gång. Han bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att njuta av den medan han kunde.

Känslan var väldokumenterad. Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget språk hade några ord för känslan att färdas genom en port – och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen. Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.

Den gav honom något.

Sedan insåg han att han inte visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men det här var större än allt.

Han hade på något sätt känt en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?

Han såg på skärmen som långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.

Och vad skulle hända med skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats, eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy – skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst, och komma ut på andra sidan av samma port.

I så fall skulle de inte ha någon väg hem.

Jacob såg på en annan skärm medan människorna omkring honom började höja sina röster och gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv, skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en forskningsstation skulle byggas.

Noisyn klingade. En mycket kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper splittrades när alla sökte sina platser.

Jacob fann sig placerad mellan konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt – men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente! – ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det. Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.

”Jag vet vem du är”, sade han till henne.

”Å”, sade hon, nästan generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig. Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är präst.”

”Präst”, sade hon och såg mer intresserad ut. ”Vilken religion?”

”Kristen. Protestant, utan särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”

”Å”, sade hon igen.

”Vill du inte prata om det?”

Hon såg rakt på honom för första gången. ”Om du vill lyssna?”

”Gärna.”

Hon tänkte i några ögonblick innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin berättelse lite längre än vanligt.

Torkan hade hållit på i två år den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana. För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig – de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande – först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam. Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika urskillningslöst.

De bad i två dygn. ”Fyrtiosex timmar för att vara exakt.”

Och sedan kom regnet. Plötsligt och oväntat.

Regnområdet hade uppstått mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge som bönen hade gjort.

”Men”, sade Jacob – ”det hände.”

”Det gjorde det. Och många hävdade att de kände … något slags högre makt.”

Jacob såg på henne. ”Gjorde du det?”

Hon snörpte på munnen, ett slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för att styra både människor och bolag till bättre vanor –”

”Och askmolnen efter vulkanutbrotten i Stilla havet.”

”Ja.” Hon nickade, nästan motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt behövs inte.”

Han nickade också. ”Nej. Men är du troende?”

”Bara självförtroende.” Ett sällsynt leende.

”Det är du värd.”

”Och du är protestantisk präst.”

”Tron är inte något oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”

Mellow nickade. ”O ja. Men, du vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga antaganden. ”

”Kämpar du emot?”

”Nej”, sade Mellow. ”Jag vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som en förälskelse.”

”Och det har inte hänt?”

Hon log igen. ”Vilket av det? Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”

Han tog sitt glas och höjde det. ”Bara du är lycklig så.”

Mellow sade: ”Jag klarar mig.”

Jacob letade efter något lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy spred budskapet: han reser sig upp. Alla vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag ska fatta mig kort …”

Talet var oändligt. Ord, ord, ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät tankarna flyga.

Vid det här laget hade han koll på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här sammanhang var noisyn svår att tolka.

Nytta med nöje. Han valde Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren – noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att prata jobb.

Officiellt alltså.

Fast något kunde man alltid få höra.

Alkoholen hade lossat hans tunga. Han associerade sig in i en utläggning om vilka utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du vet ju allt det där. En guldålder.”

Ariella sade: ”Det gör jag. Berätta om dig själv.”

Han tog en klunk brännande whisky för att vinna tid. ”Jag?”

”Du.”

”Vad vill du veta?”

”Vem du är. Hur du hamnade i den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.

Han såg ut över rummet. Ljudnivån var avsevärt högre nu.

”Skulle vi kunna gå någon annanstans? Mindre högljutt?”

Hon skrattade till.

”En annan bar? Fyra ljusår bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två ställen att välja på. Min hytt eller din.”

”Ja?”

”Nej. Möjligen senare. Mycket senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig själv?”

Han sade: ”Möjligen senare.”

När han vände sig bort från henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände igen mannen.

Jacob såg genast bort, stängde sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar. Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt tidigare.

Attraktion var ett intressant fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet – utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.

Jacob hade tjuvlyssnat på deras samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato. Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte: ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse, sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen tycktes vara över.

Han insåg att han stirrade på Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.

Nej, tänkte han. Inget sådant.

”Står du här alldeles själv?” sade Mellow till honom.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.

Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Beatrice

Smakprov från KG Johanssons bok Beatrice, gäller även Varning: Framtid.

1. Ökenvandraren

Okej, ja, ni är i alla fall välkomna hit, så att säga. Även om jag är er gäst och ni är … hur som helst vet jag att ni lyssnar uppmärksamt på mig, och jag ska försöka vara så tydlig det bara går, även om jag medger att jag är rätt spänd. Jag tror ni förstår.

Jag önskar verkligen att jag såg er bättre. Det här vassa ljuset … jag skymtar bara några huvuden och axlar. Jag vet att ni inte är mina vänner men jag skulle ändå vilja se era ansikten.

Å, ursäkta, det där kanske inte var en idealisk början? Eller hur? Men ni ser ju hur jag ligger fastspänd här, helt hjälplös, och jag vill bara be er om att lyssna på mig innan ni gör något. Överilade handlingar blir ofta ångrade, brukade min pappa säga.

Så att.

Jag gick genom öknen, en natt och en dag fast jag sov lite under dagen, och sedan en natt till. Jag sov igen och den tredje natten gick jag över bergen och gränsen, ni vet säkert att jag hade betalat två lokalbor för att följa med mig, fina killar tyckte jag och jag vet att de gillade mig, inte bara för vad jag gjorde utan bara för att jag var jag. Jag gillar att bli omtyckt, gör inte ni det? Även om det bara skulle vara för min – nåja. Hur som helst.

Sedan navigerade jag efter stjärnorna, när killarna vände om, jag kunde ju inte använda någon GPS eller något som gick att pejla in, så i morse klockan två och tre och fyra var jag helt ensam under stjärnorna, jag hade gått över bergen då och traskade i mer öken. Bara jag och stjärnorna och månen och den där långa raden av fotspår när jag såg mig om, och stjärnorna i öknen är så underligt klara och månen var full, ni vet, det är nästan omöjligt att inte tänka på livet och döden och stora frågor för den som känner sig så ensam och liten. Jag tänkte mig att jag var en stjärna, hundra ljusår bort, alldeles ensam i det stora mörkret, men sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur ni bombade den där byn, och vi bombade den, men ändå arbetar de åt oss. Det är som en pojkvän jag hade, han bedrog mig gång på gång och sedan kom han tillbaka igen och jag fixade efterrätter åt honom – har ni hört den där urgamla låten, “I know I’m dumb but I’m not a dweeb?” – förlåt. Svamlar. Ni vet inte, eller hur? Men det var därför jag inte riktigt kunde lita på de där killarna, jag gav dem pengar men de kunde bara ha lämnat mig i sanden, de kunde ha våldtagit mig, jag såg nog vad de tänkte på när vinden slet i mina kläder, men de var bra killar, de lät mig vara. Och hade jag fastnat för mycket i att tänka så kunde jag ha blivit rädd. Och jag vet att mina chefer hellre skulle ha skickat, ni vet … i stället för mig skulle de hellre ha skickat någon liten grå mus om ni ursäktar uttrycket, jag vet ju att jag är attraktiv, men de valde mig ändå därför att jag helt enkelt var bäst. Nej jag skryter inte, det är bara fakta, jag vet att det var därför de valde mig eftersom de talade om det för mig. Så när de här killarna såg på mig, särskilt den yngre, han kan inte ha varit över tjugo, en pojke, han var bara en pojke, så visste jag exakt vad han tänkte och jag såg honom i ögonen och jag visste att han visste att jag visste. Inbillade jag mig. Ni vet.

Ursäkta mig om jag babblar. Tjejer måste ta för sig, eller hur, och jag är rädd för att jag misslyckades så nu kommer ni att göra saker med mig och jag kommer aldrig att gå under stjärnorna igen, aldrig gå alls antar jag, och jag är så hemskt rädd för smärta. Han var lite söt, den där pojken …

Ni har tagit två av oss förr. Tredje gången gillt fungerade inte. Jag antar att ni tror att ni har koll på oss nu, men jag vet att mina kollegor inte ger upp, de jobbar dygnet runt för att hitta nya knep. En dag kommer en av oss att ta sig hela vägen, inga helikoptrar som klapprar ovanför, inga skarpa skuggor eller metalliska megafonröster, ni kommer att ha en inkräktare ibland er och sedan är det för sent.

Nu babblar jag igen, jag försöker väl hålla tankarna borta från vad som händer och vad som kommer att hända. Jag har den här teorin, förstår ni – var snälla och gör mig inte illa –

Ursäkta. Tappade kontrollen. Förlåt. Låt mig berätta om min teori. Jag vet inte hur mycket ni känner till om olika teorier om medvetandet, som att barn i ettårsåldern upptäcker att de inte utgör hela världen utan att de är en enda separat varelse – de kan känna igen sig i speglar och så vidare, och de lär sig snart ordet ”Nej!” för att visa att de är oberoende. De inser att de inte är världen, men att de kan förändra världen … de börjar förstå sådana saker, och när de växer upp blir några av dem som Buddha eller Jesus eller Hitler.

Ni kanske vet att det finns olika teorier om medvetandet? En är hermeneutiken, som säger att vi ständigt tolkar världen eftersom allt vi kan uppleva kommer genom våra sinnen och om – ni vet – om varseblivningens dörrar kunde rensas skulle vi se att allting är oändligt, och så vidare. En annan teori är fenomenologin, som säger att medvetandet alltid sysslar med något, ett fenomen. Och så vidare.

Nu råkar jag ha min egen lilla teori – tråkar jag ut er? Jag vet att jag babblar men kan ni vara snälla och låta mig prata, bara lite till snälla? Jag har alltså min egen teori om hur medvetandet fungerar och jag vet inte hur många som har tänkt på det här:

Medvetandet är som en himmel med moln. Ibland är medvetandet nästan tomt, det är nästan bara blå himmel, bara någon enda liten molnstrimma, som en surrande fluga ungefär. Ni förstår det här, det är jag säker på. En annan gång kanske vi har stora saker att tänka på, en separation, ett nytt jobb eller att flytta någon annanstans, och vi tänker på fördelar och nackdelar och vad mamma ska säga och att det är synd att lämna sina vänner men lönen blir mycket högre, eller vad det nu är, och alla de där tankarna är som stora vita eller mörka moln som glider ut och in i och mellan varann, en del är jättenära och andra längre bort, och eftersom våra medvetanden är så underliga kanske vi plötsligt kommer ihåg någon gammal film eller någon som log mot oss för flera år sedan – ibland är medvetandet som en stor hop med folk som skriker och skrattar och gråter och bråkar eller vad som helst. Så medvetandet är fullt av oro och glädje och minnen, hopp och begrepp och idéer, och när jag gick över gränsen blev ett moln jättestort i mig. Gränser.

Ni vet?

Hör ni mig?

Försöker ni knäcka mig? Jag känner att ni lyssnar.

Säg något.

Jaha. Okej, jag pratar på då. Det gör mig mindre rädd.

En del av alla de där idéerna eller begreppen är jättelika, saker som Krig eller Kärlek eller Jag eller Min Vän eller något. En sådan idé är Gränser.

Jag tror att den idén är på väg ut nu. Tror inte ni det? Ni och jag och många andra håller på med att korsa, eller kränka eller flytta, något som … som inte kommer att finnas så länge till.

Förlåt igen. Jag försöker föreställa mig en gräns men ett av molnen i mitt medvetande är stort och hemskt svart och det bara pressar sig på mig. Ja, det är skräcken. Det är svårt att kontrollera skräck – jag vet ju att ni till exempel skulle kunna köra ett par tusen volt genom alla de här elektroderna på mitt huvud och allt som är jag skulle sluta existera. Och varför skulle ni göra något sådant? Därför att det finns gränser mellan oss. Jag är inte ni. Ingen är någon annan. Det där uttrycket ”ingen människa är en ö” är ju en sympatisk tanke men ursäkta, den stämmer inte. Hur skulle folk annars kunna hålla på och ha ihjäl varann, fiender, rivaler, ibland syskon eller föräldrar eller partners, om det inte fanns gränser mellan oss?

Ni är inte jag. Ni kan hålla koll på min puls och mitt EEG och annat men allt det där är bara data för er. Jag befinner mig bortom er medkänsla och det är det som skrämmer livet ur mig.

Har ni någonsin tänkt på hur nästan alla gränser är mänskliga skapelser? Kanske gränserna mellan våra medvetanden är de enda gränser som verkligen finns. Okej, jag vet att det finns saker i naturen som kan användas eller ses som gränser – floder, bergskedjor, en öken eller en skog. Och det går att tänka sig gränser mellan natt och dag, vinter och sommar, sömn och vaka, liv och död. Men ingen sådan gräns är egentligen tydlig. Hjärtdöd eller hjärndöd? Sömnig, halvsovande? När är egentligen den första vårdagen? Exakt var börjar skogen?

Numera märks gränser mellan länder ut med GPS och satellitdata. Men hur kom de där gränserna till? För att människor uppfann dem. Och de uppfanns på grund av de där enda verkliga gränserna, de som finns mellan mig och er och mellan oss alla. Gränserna mellan människor. Och för tusentals år sedan bestämde folk att deras eget språk, eller deras hudfärg eller religion, skilde dem från andra, och än i dag dras gränser längs floder och berg för att skilja folk åt. Och sedan dras gränserna om, gång på gång, beroende på vilken härskare eller gud eller vilket politiskt system som är starkast.

Håller ni inte med? Jag tror att ni gör det. Jag tror ni inser att alla gränser skapas eller åtminstone definieras av människor. Och vet ni varför? På grund av våra gener. Våra gener vill leva vidare och därför uppfann de sexuell fortplantning, som innebär att de djärvaste och mest envisa och aggressiva hannarna hittar de synligaste och tappraste och starkaste honorna – ni kanske vill nämna andra egenskaper, eller flytta dem mellan könen, men jag vet att ni förstår vad jag menar. Eftersom synlighet och självförtroende gör det lättare att fortplanta sig, och eftersom samma egenskaper gör människor till ledare, får vi starka ledare som alltid vill få sin religion eller sitt politiska system, och sin makt, att växa. Djingis Khan, vet ni hur många barn han fick? Googla honom.

Å vad jag babblar. Tack för att ni inte har haft ihjäl mig än. Tror ni att jag skulle kunna få lite vatten, jag har pratat mig torr?

Tack. Håll det så där, jag ska försöka att inte spilla.

Var var jag? Ja. Okej.

Så den enda verkliga gräsen mellan oss, skälet till alla kinesiska murar och Berlinmurar och järnridåer, finns i våra medvetanden. Kanske har det funnits någon enstaka trollkarl eller häxa eller telepat eller något medium som verkligen kunde läsa tankar och korsa den där enda gränsen. Men jag tror att forskningen har visat att de bara var bra på att läsa av folk. Som astrologer ni vet, som läser folks ansiktsuttryck och röstläge och så, i stället för verkliga tankar eller medvetanden. De säger ”Du är orolig för din ekonomi?” lite frågande liksom, och kollar in hur vi reagerar, och anpassar sig skickligt så att vi får höra vad vi vill.

Känner ni till historien om den tyska hästen, Kloke Hans, som kunde räkna? Det var kring år 1900 och hästens ägare fick frågor av publiken och ställde dem till Kloke Hans, som till exempel ”Hur mycket är tre gånger tre?” Kloke Hans började då knacka med ena hoven, och han slutade alltid efter rätt antal knackningar – i det här fallet nio stycken. En forskare undersökte saken och förstod att Hans i själva verket läste av ägarens kroppsspråk – någon liten spänning i rösten, en huvudrörelse eller något – och slutade knacka. Och gissa: ägaren hade ingen aning om hur det gick till. Till och med efteråt var han säker på att forskaren hade helt fel och att Hans verkligen kunde räkna.

Utvikning. Men hur som helst: ingen kunde läsa tankar – då. Alltsammans var bluff. Men det var innan uppfinningen som får er att höra mina förvirrade tankar just nu. BCI. Brain Computer Interface.

Är det inte vanvettigt hur teknologin exploderar? Känner ni till den här stora gamla boken av Ray Kurzweil, The Singularity is Near? Klart ni gör. En dag blir datorerna smartare än vi. Och det närmar sig. Ni kanske har hört sådana här saker: 2008 kunde hjärnforskare förutsäga om försökspersoner skulle trycka på en knapp med höger eller vänster hand. Samma år kunde Yukiyasi Kamitani fotografera bilder av tankar i folks hjärnor. 2011 kunde inspelningar från hjärnor visa vad folk såg och 2013 blev det möjligt att använda hjärnvågor i stället för lösenord. Det är många år sedan. Och ni vet lika väl som jag att spjutspetsarna inom det här området aldrig blir offentliga: hemlig militär forskning.

Ja, nu är ni intresserade. Lyssna.

Så här är jag nu, med det här implantatet, inte riktigt elektroniskt. Era sensorer kände inte att jag kom och ärligt talat tycker ni att det var en märklig slump att ni fann mig. Och sedan ni spände fast mig i den här anordningen kan ni läsa mina tankar. Och jag kan uppfatta en del av era reaktioner, inte tankar men känslor, genom mitt implantat.

Så grattis. Antar jag. När ni tog mig fick ni all teknologi i mitt huvud. Jag ska berätta.

Har ni hört talas om Poul Anderson?

Okej. Nåja, det är inte många som har det. Han var amerikan och skrev science fiction. Rätt stor för sjuttio-åttio år sedan eller så. En hel del av det han skrev är liksom interplanetariska äventyr, eller intergalaktiska. Våghalsiga hjältar. Men han skrev den här lilla novellen om en telepat. Den killen hade levt hela sitt liv med andras tankar ständigt babblande i huvudet. Mummel mummel prat, röster som tjatade om Var är min bil jag lämnade den ju här – fin dag jag skulle ha tagit sommarkappan – var det där Jenny nej måste ta och ringa Jenny länge sen vi sågs – akta dig tjockis du äger inte gatan – gud jag behöver en toalett … som att höra tjugo Molly Bloom-monologer på en gång. Läser ni Joyce? – I alla fall… i allt det där, under alla år, hade han en enda gång råkat höra tankar från en annan telepat. En enda gång. Ni förstår att telepatin i den här historien fungerade bara på nära håll, kanske högst hundra meter eller något, jag vet inte. Han bara råkade uppfatta någon tanke från den här kvinnan – ja, självklart var det en kvinna! – och sedan var hon borta. Så efter det letade han efter henne i åratal och kan ni tänka er, till slut fann han henne igen, och deras medvetanden förenades eller något, och de gick djupare och djupare ned i varandras undermedvetna, eller åtminstone varandras hemliga tankar, de mest hemska ohyggliga minnen av förlust och svek och utan tvivel också, ni vet, pinsamma grälla minnen av låt oss säga kroppsfunktioner … vad ni vill, jag känner att ni vet vad jag menar, och liksom jag har ni också sådana hemska minnen. Så den här telepaten och den kvinnliga telepaten som han hade drömt om, de ser rakt in i varandras innersta och de drar sig genast bort från varandra, som om de släppte en glödhet eldgaffel, och bägge tänker samma sista tanke åt den andra:

Jag hatar dig.

Ni förstår. Jag är säker på att ni förstår vad Poul Anderson menade med den novellen: människor behöver gränser mellan varandra. Mycket sällan eller aldrig berättar vi våra mest hemliga minnen eller fantasier, ens för livslånga vänner eller partners.

Minns ni liknelsen med medvetandet som stora och små moln som glider omkring eller genom varandra? Tänk på den igen. Anta att ni är sådana tankspridda människor vars tankar telepaten inte kunde låta bli att höra? Då skulle allihop känna typ hundraelva moln som rördes ihop. Att läsa av en sådan hjärna skulle bli, låt oss säga, kaotiskt. Men anta i stället att ni koncentrerar er på en enda sak – ni kanske har hört det dr Johnson sa, ungefär: ”Tanken på att jag kommer att bli hängd om en halvtimme kan göra underverk med koncentrationsförmågan”? Och med den nivån av koncentration knuffas alla de små molnen undan och en enda tanke fyller hela medvetandet, ofta upprepad i outtalade ord. Som Hur i helvete ska jag ta mig ur det här levande?

Ja, den tanken är ganska högljudd i mig just nu. Jag har inte gett upp.

Det BCI ni använder på mig just nu är rätt avancerat. Jag ligger fastspänd här och ni kan läsa mina medvetna tankar, formulerade som ord eller i bilder. Ett par gånger har saker liksom bubblat upp från mitt undermedvetna eller så. Jag är fortfarande rädd. Men ni har inte riktigt nått ner till det undermedvetna eller det omedvetna. Ni vet inte mycket om min sexualitet eller vad jag drömmer om eller vad som skrämmer mig. Teknologin har inte kommit så långt än, och som ni vet anser många forskare att det vore klokt att ta en paus: anta att Poul Anderson hade rätt? Anta att de där gränserna mellan människors hjärnor, de som har gett upphov till alla andra gränser, faktiskt är nödvändiga? Vad skulle hända om något slags medvetandevirus spreds från människa till människa, via nätet eller till exempel via kyssar, och förstörde alla murar mellan oss?

Skulle vi kunna leva med det?

Jag ber om ursäkt. Ja, jag ber om ursäkt igen. Förlåt att jag har fått er att följa mina tankar genom mitt och ert BCI så här länge. Men ni förstår, våra tekniker bestämde att det måste göras på det sättet.

Alla frågor kan vändas upp och ned. Så – kan vi verkligen leva utan det här?

Ni har sett alla krig i det här landet. Hundratusentals döda, miljoner på flykt. Luftanfall, drönare, gas, terror från alla sidor. Och ingen kan avsluta det. Hatet sprids i familjer och religioner och släkter och det blir starkare för varje människa som dör.

Det måste få ett slut.

Det BCI jag har i huvudet bygger på elektrokemi som är nästan biologisk. Det är flera storleksordningar snabbare och mer effektivt än elektroderna ni satte på mig. Ändå läser det egentligen inte era tankar, och definitivt inte era dolda undermedvetna nivåer.

För mitt BCI är inte en extremt känslig mottagare. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur ni reagerar.

Ni förstår, mitt BCI är i första hand en sändare. Det sänder via elektroderna på mitt huvud till elektroderna på era, och vidare rakt in i era sinnen, på undermedvetna nivåer. Det är vårt stora genombrott. Att kunna sända, och snart också läsa av, undermedvetna tankar och känslor. Det fungerar och det är effektivt. Elektrokemi.

Det här kan bli framtiden. Din partner lämnade dig? Din vän dog? Du vann inte det där priset? Sådana sorger botas lätt. Kanske kommer mediciner att säljas, eller något i stil med den där andra gamla science fiction-idén, stämningsorgeln, där det räcker med att vrida på en knapp för att bli mindre trött, sorgsen, olycklig. Eller vad som helst.

Det jag har är bara en betaversion. Ett fältexperiment. Men vid det här laget vet jag att det fungerar. Och ni också: allt mitt babblande, noggrant förberett och inövat för att ge er ett intryck av en rädd och ganska vimsig liten flicka, har arbetat tillsammans med min elektrokemiska sändare. Ni, alla ni, är nu mycket nära att bli förälskade i mig. Det kommer inte att hända – men ni kommer att känna en djup respekt för vad jag har sagt. Och trots att ni intellektuellt vet att era medvetanden har blivit påverkade – som att känna den där glädjen komma fastän vi vet att den beror på vinet – kan ni inte låta bli att veta, djupt inom er, att jag har rätt.

Ja, jag känner det. Ni vet att det här kriget måste få ett slut.

Ni vet att ni måste kyssa era chefer och underordnade, er familj och era vänner, se dem i ögonen och förklara för dem: det här kriget måste sluta. Ni måste sprida det här viruset, via elektroder, via ord, via alla tänkbara sätt, nu genast. Den vetskapen är en del av er nu, lika viktig som ert behov av vatten och föda och andra människors närhet: även om en del av ert intellekt skulle komma ihåg vem ni var förr och vagt protestera mot att jag våldförde mig på er, så kommer ni inte att lyssna. Det här är en del av er nu, en del av er kärna. Det är bortom gott och ont – liksom metoden som jag använde.

Ja, bra, det är dags att spänna loss mig. Nu kan vi ta det där glaset vin. Nej nej, allt är bra, ni behöver inte skämmas, jag har bara visat er hur det måste vara. Tack, men jag kan gå själv. Vi har gjort världen bättre, förstår ni det? Vi har korsat, eller snarare krossat, några gränser. Det här är slutet på början.

Vad tror ni kommer att hända nu?