Alla inlägg av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.

Bokmässan i Lund 2021

Referat Bokmässan i Lund 2021-11-13

Trots varningar om att inte utsätta mig för allmänhetens smittor bara en vecka innan avresan till Antarktis, vågade jag gå på Bokmässan i Lund. Packfull av boostervacciner både mot covid och säsongsinfluensa gick jag till Apotek Hjärtat och frågade om de sålde extra skydd. Som författare i fantasygenren väntar ändå alla att man ska lajva, så jag tänkte klä ut mig till rymdvarelse.

Tora i skyddsutrustning vid bordet.

Tog bara med höstens nyutgivning, antologin Om rätten till min egen död som jag medverkar i, samt min yogipunkbiografi Gudinnan från Limhamn. Båda böckerna hade release på Lund Stadsbibliotek den dagen och firades med framträdande på scenen. Jag läste ett stycke med anknytning till Lund där den kände lundaprofilen Adolf Herrlin spelade huvudrollen. Varje författare fick bara 5 minuter vardera på scenen, så jag sa att de som ville veta hur det gick med kärlekshistorien mellan Adolf Herrlin och den gammalegyptiska gudinnan Seshat fick köpa boken.

Tora på scenen i atriet.

Det visade sig att jag fick napp. Folk i publiken som känt eller vetat om honom kontaktade mig efteråt och köpte boken. Jag träffade intressanta människor, bland andra Eva Marie Widmark som varit guide på en båt i Antarktis. Hon var med på den båten där min Mount Everest-väninna Lilly var med då båten gick i kvav i The roaring forties. Eva Marie är dessutom barnbarn till polarforskaren Hjalmar Riiser-Larsen som givit namn åt Larsen-shelfen.

Eva Marie o Tora.

Eva Marie var bland de som kände Adolf Herrlin och berättade att han hade konstruerad en motsvarighet till det intelligenta hemmet. Morgontidningen kom med linbana upp i lägenheten och samtidigt drog morgonkaffet i gång. Jag kommer ihåg att han hade massor av fyndiga manicker.

Läs mer om Litteraturrundan på litteraturrundan.se

Läs mer om Gudinnan från Limhamn på tiratigerforlag.se/gudinnan-fran-limhamn/

Provläsning Gudinnan från Limhamn

Förord av Bertil Falk

Hon är mångsidig som få, den norsk-svenska textilkonstnären, amatörastronomen och solforskaren Tora Greve, lika hemmastadd hemma i Limhamn som på alla de platser där det förekommer solförmörkelser. Hennes norska ursprung märks inte bara på dialekten utan också på att hon kommer från en plats där man går på tur. I augusti 1982 ”promenerade” jag med henne till Amar Nath grottan i Kashmir. 3888 meter över havet. I den grottan finns en stor istapp som växer och minskar och som av hinduerna uppfattas som Lord Shivas lingam. När fullmånen i augusti lyser rakt in på istappen, så sker den stora pilgrimsfärden upp till grottan. Det tar några dagar att komma dit. Redan från starten var det tvärbrant. Jag hade fruktansvärt jobbigt, men Tora då? Så icke! Hon lunkade på i sin zen-takt utan minsta besvär, alltmedan jag blev allt tröttare. De omgivande hinduerna uppfattade henne som en del av sin hinduiska filosofi. Och Tora hade sina egna esoteriska upplevelser av Shiva. När hon nu berättar om sina vandringar, sina upplevelser ”på Himalaya-tur”, så kan jag utlova en gedigen vandrares berättelse, som sträcker sig bortom den magiska Amar Nath-grottan.

Västra Alstad 1 augusti 2021

Bertil Falk

Swami Vivekananda berättade en gång för en av sina lärjungar om ett samtal med gudinnan Durga.

Lärjungen, stum av förvåning, började tänka: Har han inte en gång sagt mig att vad jag såg och hörde under meditation endast var ett eko av mitt eget sinne, och att det inte finns något utanför? Detta framförde han för mästaren.

”Mästare, du brukar säga att gudomliga röster är ett eko av våra innersta tankar och känslor.”

Swamin svarade allvarligt: ”Antingen du hör den från ditt inre eller från en yttre källa, som jag har gjort, kan du förneka den eller kalla den falsk? Gudomliga röster hörs verkligen, precis som vi två kan prata med varandra.”

Från Khir Bhawani Spring av S. C. Kaul.

Vem är mästaren Seshat?

Jag vaknar långsamt en vanlig januarimorgon.

Blicken faller på en smal genomskinlig slang som det rinner blod genom. Jag blinkar förvirrad, låter ögonen vandra runt i rummet. Det är ett ljust ombonat rum som innehåller mina egna saker. Jag ligger behagligt under ett varmt täcke.

Den genomskinliga slangens ena ände sitter fast i en kanyl i vänstra armvecket. Andra ändan vandrar runt i olika små provrör stående på en silvrig bricka som en rödblond sjuksköterska har ställt på nattduksbordet.

”Vad håller du på med?”

”Du svarade då jag sa god morgon.”

Vad är nu detta? En form för modern vampyrism?

Sköterskan befriar mig från slangen och lämnar rummet med brickan full av provrör.

Sedan sätter jag mig vid bordet vid fönstret, där jag har satt upp min minsta vävram. I ett annat fönster en bit ovanför mittemot ser jag en skadad fotbollsspelare som ligger och cyklar med benen i en ställning. Några gånger läser han tidningar och böcker, med ständigt cyklande ben. Andra gånger tittar han ner på mig och vinkar. Mitt självlockiga hår är stubbat kort. Lyckligtvis har jag en vacker huvudform , så jag behöver inte skämmas för att vara skallig. Min annars kurviga kropp har skrumpnat in till ett magert skelett.

Efter den första operationen två år tidigare, grät jag i flera dygn. Nu, efter den andra, känner jag mig bara tom och initiativlös.

Jag har ensamrum och kan hålla mottagning utan att bry mig om sjukhusets besökstider. Tre gånger varje dag ger jag mig ut i matsalen och äter gemensamma måltider. Jag kan umgås med de andra patienterna när jag vill och dra mig tillbaka till mitt eget gemak när jag önskar. Ett riktigt lyxliv, alltså.

”Låt oss sätta ett datum: 27. januari om två år.”

I ögonvrån ser jag en mörkhyad människa klädd i vitt. Den svarta narkosläkaren? Jag hörde henne aldrig komma. Jag vänder mig om och tittar noga.

Kvinnan är klädd i en kort tunika med frans, något ohygieniskt enligt sjukhusets regler. Dessutom har hon midjelångt hår flätat i tunna rastafariflätor som hålls på plats med ett pannband. Längst fram i pannbandet finns en underlig symbol, som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti. Det är något konstigt med kvinnan. Hon är liksom omgiven av ett eget ljus runt hela kroppen.

”Vi har beslutat att sätta din dödsdag till 27. januari två år från och med nu”, upprepade hon.

”Doktorn har redan informerat mig om att jag troligtvis har högst två år kvar att leva.”

”Vi har även beslutat att ge dig en chans till att bli botad – om du går med på våra villkor.”

”Nej, hör nu – vem är du, egentligen? En dödsängel?”

”Jag är mästaren Seshat. Jag kommer att ta kontakt med dig igen när du har bestämt dig.”

”Varför får just jag detta erbjudande?”

”För att du är en av oss.”

Min nyfikenhet väcks. Vem är vi? Men jag får inga svar. Kvinnan, ängeln, eller vad det nu är, försvinner i en explosion av ljus.

Livet är så kort – bokstavligt talat för min del, åtminstone. Det är så mycket jag vill, och jag har så kort tid på mig. Bland annat drömde jag som barn att göra två resor – till Egypten och till Himalaya, närmare bestämt Mount Everest. Det vill jag göra innan jag dör.

I mars börjar jag jobba igen.

För att vara helt ärlig, kommer jag inte ihåg om mästaren presenterade sig som Sesha eller Seshat. Jag försöker hitta mera material om henne. Ajit Mookerjee säger i sin bok Kundalini: ”Det omedvetnas djup avbildas vanligtvis som den gigantiska ormen Sesha, med meningen det som återstår, eftersom det föddes från vad som fanns kvar efter skapelsen av de tre världarna … Målningar i gamla bokrullar som föreställer kundalini-yoga avbildar endast Sesha, som också identifieras med Ananta, ”den oändliga”. Som en urtyp av det omedvetna, reser den upp sig från djupet av de urtidsvattnen.”

Guru Muktananda berättar om sitt möte med Sesha i sin självbiografi Play of Consciousness. Han räknar upp alla Siddha Yogas guruer såhär: ”I vår familj finns först av alla den ursprungliga Shiva, den vise, välsignelsefulla stora Herren … där finns även Sesha …”

Arthur Osborne skriver i sin biografi över Ramana Maharshi att denne i sin ungdom kallades ”lille Seshadri.” Ramana Maharshi är känd som Paul Bruntons guru.

I marsnumret av Astronomy 1979 står det i en bokrecension om Vela-pulsaren, The Once and Future Star av George Michanovsky: ”Den egyptiska gudinnan Seshat är avbildad med en sjukantig stjärna på en pelare på huvudet. En gammal inskription som bara är delvis översatt säger. ”Himlen är gravid med Seshat-stjärnan; himlen visar Seshat-stjärnan.” Recensionen slutar med: ”Supernovan borde ha varit den mest ljusstarka någonsin sett i mänsklighetens skrivkunniga historia.”

Den gravida kvinnan var en kraftfull symbol i urtiden. Hon var värdefull så länge människorna var få. När det blev för många människor på en yta och de fick slåss om utrymmet, blev kvinnan mindre värd och förlorade sin status som civilisationsbärare. Hon blev mannens egendom. I vår tid väljer många kvinnor att inte föda barn och hellre satsa på en annan karriär.

På grund av artikeln i Astronomy blir Vela-gudinnan från och med då den egyptiska gudinnan Seshat för mig. Jag börjar leta i böcker om egyptisk mytologi, och den längsta notisen om Seshat hittar jag i Paul Hamlyn: Egyptian Mythology. Där beskrivs hon som arkitekturens och skrivkonstens gudinna. Därför lär alla tempel ha en bild eller symbol på henne någonstans.

När jag sedan läser Michanovskis bok nämns inte Seshat alls, bara att byggandet av pyramider inspirerades av en gudinna som symboliserades av en sjuuddig stjärna identifierad som Vela-supernovan. The Once and Future Star handlar endast om den sumeriska kulturen. Vela-supernovan stod lågt i södra horisonten sett från både Sumer och Egypten.

Jag vet inte om jag har blandat ihop gudinnan Seshat med det omedvetnas gudom Sesha.

Min nyfikenhet är väckt och vi drar till Egypten samma sommar. Det är helt fel årstid, men min make Torsten kan bara då. Förande en hjältemodig kamp mot amöbor i upp emot sextio grader Celsius och Ramadan dessutom, tar vi oss nerför Nilen i en gammal hjulångare, Ibis, systerskepp till den legandariska Isis där Agatha Christies Döden på Nilen spelades in. Det är en riktig skorv, som hela tiden går sönder. Airconditionanläggningen i hytterna fungerar inte alls. Båtfolket jobbar hårt utan mat och dryck på grund av Ramadan. Utomhustemperaturen i Aswan är sextio grader mitt på dagen. Ombord på båten träffar vi en dansk arkeolog, Karin, och hennes make Svend, som är medlem av den danska motsvarigheten till Astronomiska Sällskapet. Karin har en termometer som hon lägger i skuggan under canvastaket på soldäck. Även mitt ute på Nilen visas femtiotvå grader. Ombord på båten finns också en egyptisk arkeolog, Abdel Fatah. Karin har hans böcker, som hon visar mig. Det är en trebands utgåva om Egyptens arkeologi. Det finns en bild på honom på baksidan. Karin berättar att hon har träffat honom på en utgrävning i Konungarnas Dal, där de bodde i den så kallade arkeologbyn utanför Luxor på andra sidan Nilen.

Jag kastar mig över honom och ställer frågor om gudinnan Seshat.

När jag möter forskare, väntar jag mig att de ska ha en viss rationalistisk syn på livet. Men den Abdel Fatah jag möter, förvandlas till en vettskrämd, vidskeplig typ som bleknar märkbart vid omnämnandet av namnet Seshat. Han visar oss en relief vid ingången till templet i Komb Ombo. Det är något bekannt med personen på bilden. Hon har en symbol som svävar över huvudet – som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti.

”Gudinnan Seshat”, säger Abdel Fatah. ”Ptolemeerna avbildade henne alltid vid ingången till alla tempel. Hon är härskarinna över böckernas och arkitekternas hus. Det sägs att hon gav människorna skrivkonsten. Hon mäter även tiden.”

Det sista får mig att rysa, trots den femtiogradiga värmen. ”Mäter tiden – mäter hon människornas livstid? Finns hon kvar och gör sådant fortfarande?” säger jag.

Abdel Fatah bleknar. ”Fråga inte för mycket – rota inte i det här.” Han berättar att Seshats hemlighet är tabu, därför var avbildningar av henne totalförbjudet i gammal tid, något den hellenistiske Ptolemeus inte brydde sig om.

Karin står bakom och lyssnar. Hon tar min arm under sin och berättar att det har funnits en magisk kult med anknytning till Seshat under den matriarkaliska perioden. Kunskaperna om den kulten gick till synes förlorad då männen störtade kvinnornas herravälde, och utrotade allt som påminde om den gamla tiden. Men de vågade inte ge sig på gudarna, och Seshatkultens hemligheter har lånat drag till både Isis-dyrkandet och vestalernas kunskaper, samt oraklet i Delfi. Det är fruktansvärt spännande. Ju mera Abdel Fata varnar, desto värre snokar vi. Karin läser dessutom hieroglyfer. Hon läser texten på väggarna i drottning Hatshepsuts tempel högt för mig, medan Abdel Fatah nästan slår knut på sig själv av ängslan. Det är som om Karin läser trollformler. Faraos utmätta tid – uttydning av stjärnors vetenskap – allt för att beräkna faraos gravtempel. Karins man Svend är lektor i naturvetenskap i Köpenhamn och därtill västerländsk rationalist. Han och Torsten toer sine hænder över oss.

När vi lägger till i Luxor, blir Torsten liggande med amöbor på rummet i Hotel Winterpalace, gott påpassad av en läkare som är expert på tropiska sjukdomar. Svend är på dåligt humör. Abdel Fatah föreslår att de som är friska nog, ska samsas om att hyra en minibuss och åka till templet i Dendera, som är ett Hathortempel. Bussen är i eländigt skick och får dessutom punktering mitt emellan Luxor och Dendera.

Karins termometer med sin övre gräns på femtiotvå grader Celsius står på maximum. Då de varma och törstiga passagerarna kommer ut ur minibussen i Dendera och störtar mot en fallfärdig kiosk med en 7-up skylt, får vi veta att det är femtiofyra grader i skuggan. Planen är emellertid att vistas under jorden för det mesta. Karin och jag är fast beslutna att ta oss ner i de hemliga kryptorna under Denderatemplets Hathoravdelning. Abdel Fatah avstår.

En lång, äldre beduin med fotogenlampa engageras för att vara förare. Vi har förberett oss med en ficklampa vardera. Vi fruktar att en fotogenlampa annars ska använda det lilla syret som finns nere i kryptan.

Först får vi ta oss nerför en brant stege av trä där de två nedersta stegen fattas. Orsaken till det visar sig när vi kommer ner i den fyrkantiga brunnen. Stegen är bortplockade för att det ska gå att ta sig in genom det trånga hålet till kryptan. Vi får lägga oss platta på rygg och åla in oss med benen före. Den smale beduinen, iförd vita, långa klädesplagg och burgunderröd fez, hållande min jätteficklampa, som han väljer för att den är störst och tuffast, kryper in först.

Vi kommer omedelbart in i en smal gång där Erich von Dänikens – eller var det Kjellsons – elektronrör finns avbildade. Jag betvivlar att Erich von Däniken över huvud taget har varit där inne. Han är alltför tjock för att komma in genom det där ingångshålet.

Nu kan vi gå någorlunda uppresta – på två ben, åtminstone, även om vi får buga oss för gudarna. Dessutom får vi passa på i alla dörröppningar i labyrinten, som både har höga trösklar och lågt i tak.

”Här måste ni buga er extra lågt,” säger beduinen. ”Här brukar finnas en fladdermus.”

Vi lyser med ficklamporna. Den fladdermusen tycks ha fortplantat sig sen beduinen var där nere senast – fyra stycken hänger och flinar med spetsiga tänder.

Temperaturen i Denderakryptan är behaglig jämfört med utomhus, men det stinker illa om fladdermössen. Vad de äter begriper vi inte. Men där det finns utgifter måste det finnas intäkter. Vi får se oss noga för så vi inte trampar i spillningen. De kanske livnär sig på turisternas blod, föreslår Karin, men jag har aldrig hört att det finns blodsugande fladdermöss i Egypten. Det är nog lika bra att vi inte ser fladdermössens mat.

Det är smala gångar. Var och en kan ta i väggarna på båda sidor utan att sträcka ut armarna. Dessutom är de fyllda med intressanta och obegripliga basreliefer. Karin läser hieroglyferna fortlöpande. De handlar om guden Thot och djed, en religiös symbol för det egyptiska samhällets stabilitet. Thot är gudinnan Seshats manliga aspekt. Djed måste ha fungerat, för den egyptiska civilisationen var stabil under flera tusen år, trots invasioner.

Gångarna delar sig i en ofantlig labyrint, som enligt Abdel Fatah är mycket äldre än Hathortemplets nuvarande hellenistiska del. Jag kan min grekiska mytologi och har tagit med ett garnnystan för att hitta vägen tillbaka. Men jag får inga mystiska upplevelser eller kommer närmare gåtan med gudinnan Seshat där nere. Jag irriterar mig mest över att jag inte har blixt och makrolins till kameran.

Hela äventyret i Dendera är en enda stor besvikelse. Det är som om jag har krupit omkring i labyrinter som visat sig vara återvändsgränder utan att hitta vad jag söker. Jag förundras över mig själv. Söker jag något? Varför har jag blivit så besatt av Seshat?

Först i slutet av oktober kommer jag hem från min Medelhavstur. Jag har inte hittat några aktiva mysterieskolor vare sig i Rom hos vestalerna, i Delfi hos oraklet, eller hos Isis i Egypten. Jag har besökt tjusiga ruiner och illaluktande museer som blev behörigt plåtade. Mysterieskolorna tycks för det mesta vara amerikanska – självklart med påstått uråldrigt ursprung. Uråldrigheten visar sig som oftast bestå i att någon person under sekelskiftet 1800-1900-tal har läst en bok skriven av en person tvåhundra år tidigare, där det påstås att den bygger på gamla egyptiska, grekiska och romerska källor. Inte tillfredsställande för en som söker just gudinnan Seshat och inte en mysterieskola vilken som helst. Det mest dramatiska som händer under Medelhavsvistelserna, är att jag glider på de glatta stenarna i skymningen i Delfi och ramlar raklång i Ungdomens Källa. Det om något, bör väl kunna ge mig ett långt liv?

Till slut besöker jag mina föräldrar i Altea tillsammans med Torsten.

Vi har inte varit hemma så länge förrän Seshat behagar uppenbara sig igen. Hon kallar sig mästaren Seshat, inte gudinnan Seshat. Hon berättar öppet vad jag måste göra för att få leva längre än de numera inte fullt ett och ett halvt år jag har kvar. Det första Seshat gör, är att förbjuda allt gott. Det nästa är att tilldela mig några svåra andnings – och meditationsövningar.

Och där sitter jag, berövad både vinet samt riporna i gräddsås med kantareller och skaldjuren kokta i dill som jag älskar så högt. Jag håller lydigt andan medan Seshat räknar tills jag är blå i trynet under andningsövningarna, sitter i omöjliga ställningar med armar och ben böjda i onaturliga vinklar och utan ryggstöd. Jag får sedan veta att det jag praktiserar heter layayoga.

En dag när jag sitter och mediterar, får jag en vision om att jag står på kanten av en brunn, där det strömmar upp ljus. Det är som om andningen försiggår där, och mästaren Seshat och jag står på kanten.

”Denna accelerator behöver renas”, säger hon.

Jag tittar försiktigt ner för att se varifrån ljuset kommer. Jag spjärnar emot luftdraget från växelvis utandning och inandning, för att inte dras med i strömmen.

Acceleratorn är som en brunn eller ett rör med utvidgningar på flera ställen neråt. Jag får en känsla av att hela systemet väntar på att exiteras upp. Dess rörelse är beroende av andningen.

Seshat visar aldrig att hon tycker om mig eller är nöjd med mina ansträngningar. Tvärtemot är hon mycket sträng och verkar finna ett särskilt nöje i att plåga mig. Hon ler aldrig eller visar någon som helst tillstymmelse till humoristiskt sinne. Om hon ska vara min guru, fattas kärleken.

Men hennes metod gynnar min hälsa.

Jag blir gravid efter jul och åker in på sjukhuset igen.

Under första operationen blev jag opererad med en ny metod av en amerikansk professor som var gästföreläsare på Universitetssjukhuset. Under ett fyra timmar långt program exponerades mina inälvor på storskärm medan han visade hur operationen gick till. Halva livmodern lämnades kvar för att jag skulle ha naturlig menstruation, men det var ytterst tveksamt att jag skulle kunna föda barn med en halv livmoder. En rolig grej hände under ronden efteråt. Alla läkare, studenter och professorn stod runt min säng och pratade engelska. Till slut frågade en av läkarna på svenska hur jag mådde. Professorn reagerade direkt när jag pratade. ”Är du norsk?” sa han på norska. ”Ja, såg du inte att det stod Made in Norway på mina inälvor när du öppnade mig?” svarade jag på norska.

Läkarna gissade att jag skulle ha menstruationen bara några få år till, men det varade tills jag hade fyllt 58, alltså under nästan 50 år.

Sedan går de in i samma operationssår, vilket får mig att säga att jag borde få blixtlås på magen. Som väntat ligger fostret i bukhålan och måste tas bort. Det konstateras även att inga dottersvulster finns. Jag är botad. Samtidigt ber jag om att bli steriliserad så jag aldrig råkar illa ut igen. Det känns som en befrielse. Sanningen är att jag inte vill ha barn och nu har en ursäkt att låta bli.

I maj är jag med på en amatörastronomisk kongress på Sparta i Lund där bland andra Lundaoriginalet Adolf Herrlin ska hålla föredrag. Han är en äldre man vars hälsa inte är den bästa, men han skämtar om att han ska klösa sig fast vid livet tills han upplevt Halleys komets återkomst om sex år innan han lägger av. Det går många rykten om hans ovanliga teorier och underliga spekulationer.

Vi sitter vid olika små bord med mat och dryck. Där finns ingen tavla eller blädderblock. Adolf Herrlin håller föredrag om sin nya atomteori och förklaringen till Big Bang. Han sprutar ur sig siffror och ekvationer utan chans att skriva ner något. Självklart hänger ingen med.

Då ser jag i ögonvrån att någon tyst sätter sig vid mitt bord. Jag uppfattar en vit klänning och en mörk hand som tar rödvinsglaset jag har lurat till mig. Jag vänder mig om och upptäcker att Seshat har satt sig vid sidan om mig. Hon verkar inte vara sur över mitt disciplinbrott, tvärtemot sitter hon och smuttar på vinet. Plötsligt är det som om vi kopplas ihop mentalt. Jag kan läsa Seshats tankar. Till min förvåning märker jag hur hon radar upp alla Adolf Herrlins siffror och relativistiska ekvationer, hur kopplingar och konklusioner uppstår, och att svagheten i teorin träder fram som ur en supersnabb dator. Adolf Herrlin läser direkt från manuskriptet, mycket snabbt, men allt lagras inom Seshat samtidigt som relaterad information plockas fram. Hon knäcker teorin direkt. Men det är ingen kall och beräknande analys. För första gången känner jag Seshats sympati och kärlek strömma emot en människa, och det råkar bli denne kreative gamle ungkarl. Parallellt med analysen av teorin löper en analys av Adolf Herrlins psyke, så att den psykologiska förklaringen till teorin klart framträder, tillsammans med alla omedvetna och medvetna farhågor, hopp och önskemål.

Sedan, vid kaffet, kommer Adolf Herrlin och sätter sig vid vårt bord. Han berättar att han har räknat i sju månader på Lund Universitets stora dator. Seshat börjar försiktigt peta i teorin, mycket hänsynsfullt. Hon ber honom kolla ett par ekvationer, och lyssnar förtjust till hans redogörelser.

Adolf Herrlin är inte precis någon läcker gammal gubbe. Jag har tidigare hjälpt honom nerför trapporna efter ett evenemang på Ales stenar, och upptäckt att han inte luktar särskilt gott. Dessutom är han mager och skröplig. Med andra ord, han kan aldrig uppfattas som någon sexsymbol. Till min förvåning märker jag att den yppiga svarta kvinnan Seshat hyser begär efter den fysiskt förfallne gubben. Jag har svårt att tolka den känslostorm jag emottar från Seshat. Det är någon slags odefinierbar kärlek blandat med begär. Seshat har tydligen mutat in Adolf Herrlin.

Torsten och jag åker till Spanien för att fira min fars 70-årsdag.

Mitt operationssår ser verkligen ut som ett blixtlås, något som fascinerar mina brorsbarn när vi badar i poolen hos mina föräldrar. Var gång jag har på mig bikini vill de se blixtlåset på magen.

Runt midsommar åker vi till Norge för att tillbringa sommaren i Jotunheimen. Vi ska bestiga både Glittertind och Galdhöpiggen. På Glittertind möter vi ett par tunt klädda killar från Bergen, som vi oss emellan kallar ”de galna bergensarna” för att de är så tunnklädda.

En vecka efter kommer vi till Juvasshytta för att gå i replag upp på Galdhöpiggen och får höra om det galna paret som gick med full tältpackning på kammen över Glittertind.

Kontakterna med Seshat lugnar ner sig. Men jag drömmer om henne och den odefinierbara kärleken hon utstrålar.

När vi kommer hem efter semestern, får vi höra att Adolf Herrlin har dött. Han hittades avliden i trappan ner till källaren i sommarstugan utanför Åhus. Det dokumenteras i dubbla uppslag i flera tidningar. Han var en känd kulturprofil och uppfinnare. Tidpunkten för hans död kan fastställas noggrant, då hans senaste anteckning i dagboken är angiven med datum och exakt klockslag. Det får min fantasi att skena iväg. Hade Seshat fortsatt kontakten med honom? Hade det funnits något ägandebegär i hennes kärlek gentemot honom på våren? Jag vet inte. I min fantasi har hon lurat med honom till någon parallell verklighet och låtit hans gamla kropp bli kvar i källartrappan. Förutom bestörtning och sorg över en väns oväntade bortgång är jag jätterädd. Alla mina piggar är ute. Tänk om Seshat gör så med flera av mina vänner? Vågar jag fortsätta kontakten med henne?

Min far ringer. Det i sig är anmärkningsvärt, då vi inte står varandra nära, snarare tvärtom.

”Jag hade en konstig dröm i natt”, säger far. ”Jag kom till ett slott och fördes ut på terrassen. Där satt Alf Gowart, Knut och Heiki och blev uppvaktade av vackra kvinnor. Jag erbjöds en bekväm stol och frågade om detta var himlen, eftersom de alla var döda.

”Kom och ta en drink”, sa Alf Gowart.

Strax kom en av de uppvaktande kvinnorna med en whisky-soda.

Knut frågade om jag smakat på drinken, och då jag gjorde det, smakade den bara vatten.

Så kom en av de vackra kvinnorna och inbjöd till närmare bekantskap. Då jag försökte omfamna henne, löstes hon upp i rök i mina armar.

”Nu vet du var vi är”, sa Alf Gowart.

Där vaknade jag”, säger far slutligen. ”Jag har känslan av att det är en betydelsefull dröm, kan du tolka den? Var vi i helvetet i den drömmen?”

Komiskt sagt av en man som alltid hade förbjudit familjen att prata om religion eller politik. Kanske det var bra att inte bli påverkad av någon religion. Jag trodde alltid kristendomsundervisningen i skolan var sagostunder. Först i fjärde klass när vi skulle lära trosbekännelsen, började jag fatta att Bibeln var på allvar.

”Du har drömt om dina döda vänner”, säger jag. ”Stället ni vistades på, kallas Hungriga andars rike i den Tibetanska dödsboken.”

Det var på måndagen far ringde mig. Natten till lördag dör far efter en mottagning hos engelska konsuln. Inte helt oväntat, han led av flera dödliga sjukdomar och hade redan köpt gravplats överst i ett av tornen som brukar finnas på spanska kyrkogårdar.

Innan har Seshat alltid uppsökt mig, men nu kallar jag på henne. ”Jag beklagar, men jag är inte längre säker på att jag kan acceptera dig som min mästare”, säger jag.

”Jag följer enbart min chefs order”, säger hon. ”Vi har inte valt varandra.”

Jag förstår att det går mot slutet på vårt förhållande. På ett sätt beklagar jag det inträffade. Hon är visserligen sträng, men samtidigt intressant. Jag kan inte bevisa att hon har börjat döda alla människor i min närhet.

Hon stirrar på mig med en blick som påminner mig om att det är något jag måste komma ihåg. Det finns precis under medvetandetröskeln, men kommer aldrig upp. Jag trodde inte att hon tillhörde ett hierarkiskt system och blir nyfiken på hennes chef.

”Du är friskförklarad och därmed är vår kontakt slut”, säger hon. ”Men du vill alltså fortsätta?”

Jag nickar, även om jag har ståpäls av rädsla. Möjligheten till att bli bortförd till en partiell verklighet kan inte hålla mig borta.

Nästa gång hon kontaktar mig i min ateljé, har hon med sig några prylar. Den ena ser ut att vara en guldtub med sju guldringar eller förtjockningar runtom i vissa avstånd från varandra. Den andra grejen är en svart box cirka tjugofem centimeter lång, femton centimeter bred och fem centimeter hög.

Hon knäar bestämd ner mig i fåtöljen och binder fast mig innan jag hinner säga att jag ångrar mig. Därefter skruvar hon ner guldtuben i skallen på mig, rakt genom hjässbenet, och det känns. Jag må ha skrikit så alla grannar hörde. Jag undrar om den nyfikna tanten på tredje våningen på andra sidan Kalkbrottsgatan ser vad som händer. Jag kommer aldrig att glömma det krasande ljudet då tuben tränger genom skallbenet.

Därefter kopplar hon några sladdar med plåster runt hjärttrakten på mig, och aktiverar den svarta boxen. Det hörs som musik inuti huvudet.

Hon förklarar att guldtuben ska öppna vissa psykiska center i mig, medan lådan är en kunskapsmaskin som matar mig med information.

För att komma till hennes värld, måste vi passera genom en interdimensionell port som hon spänner upp mot långväggen i min ateljé. Det ser ut som om en lysande kula kommer ur hennes hand, den spricker och blir till en torus, som utvidgas tills den blir så vid att vi kan passera igenom.

Vi kommer ut i en korridor. Seshat motar mig framåt tills vi kommer till en dörr. Hon öppnar dörren och ger mig en puff i ryggen. ”Möt min chef Shiva.”

Gudinnan Seshat i Karnak.

Antologi om döden

Omslaget till antologin.

Tora Greve är med i Litteraturrundan antologi Om rätten till min egen död som behandlar dödshjälp. Boken är utgiven av förlaget Artes Liberales AB. Antologin består av essäer, dikter, noveller från 28 välkända författare.

Hon säger: Mitt bidrag heter Det optimala kontrollbehovet, där jag bland annat beskriver de två sätten att dö: Den plötsliga döden och den långsamma döden.

Antologin Om rätten till min egen död” släpps under BOKMÄSSAN på Lunds stadsbibliotek

lördag 13 november 2021 kl.11:15.

Antologin består av 28 texter av lika många författare och anknyter till en väntad intensiv debatt om dödshjälp i Sverige under vintern och våren.

Antologin består av skribenternas tankar kring sin egen död, men tar inte ställning för eller emot aktiv dödshjälp.

Antologin ges ut av Litteraturrundan i samarbete med förlaget Artes Liberales AB.

Läs mer på

Litteraturrundan.se/novellantologi/

Litteraturrundan
Litteraturrundan

Referat från litteraturrundan 2021

Lördagen 4 september.

Barbara Fellgiebel var arrangör och presenterade tyska böcker på slutet av dagen.

Barbara presenterar tyska böcker.

Lördag 4 september var Tora på Klingavälsgården i Karup och visade bildväven En hövdings död ur fantasyserien Siriuskrönikan. Hon läste ett kort stycke från Siriuskrönikan: Erövraren. Det var egentligen meningen att läsa en anekdot från Asteroiden, men publiken visade sig vara så intellektuell att en presentation av bildväven passade bra. Efteråt berättade hon på uppmaning utantill om konjaktunnan i Lofoten, som förekommer i Asteroiden.

Tora berättar om Sirius.

Bland de andra deltagarna fanns Skrivgruppen Lövhögen, som berättade om sin verksamhet och läste texter ur sina böcker. De verkar ha hög produktion, så det är bra med skrivcirklar där deltagarna kan peppa varandra.

Stina Larsson berättade om hamskiftetraditionen i Norden och Colombia, hennes ursprungliga hemland. Hon skriver ganska läskiga barnböcker, sådana som barn egentligen älskar. Det är en gammal tradition från flera länder, tänk bara på alla antika framställningar av varelser som är hälften djur, hälften människa. Det påminde mig om då den notoriske kriminelle rymlingen från Rumänien i direktsändning i SVT infångades av den pratande polishunden som ropade rymlingens namn: ”Ursut!” innan den kastade sig över rymlingen och tryckte honom till marken. Hans skräckslagna ansikte zoomades in då han trodde han var märkt av en varulv som ropade hans namn. Ursut var småväxt och schäfern stor.

Stina läser från sina barnböcker.

Kristian Graah Hagelbäck berättade om sin bok om Hilda Änglamakerskan, Sveriges enda kända kvinnliga massmörderska.

Det fanns även tid till kaffe, kakor och andra förfriskningar mitt i all underhållning.

Kristian visar boken om Hilda.

Om jag ska säga att det fanns ett återkommande tema denna dagen, så låg det nog i riktning det övernaturliga och skräck.

Söndagen 5 september.

Madeleine Brandin höll litterär salong i Båthuset och Garnhuset i östra Trelleborg med titeln Våra ord får öknen att blomma.

Madeleine lyssnar till spionberättelser.

Återigen presenterade Tora bildväven och läste samma korta stycke som dagen innan. En del av publiken var samma, så det blev att prata om något annat efteråt. Då det fanns många författare i publiken, berättade hon om sin egen väg till författandet och hur TiraTiger Förlag kom till. Det har dykt upp en del bondfångare i branschen och alla författare är inte medlem av SFF.

Skrivargruppen Lövhögen var med även denna gång och läste samma texter som dagen innan.

Linda X Möller från skrivgruppen Lövhögen.

Det var många som läste, bland andra Janos Kato som läste sina underfundigheter och Peter Ahlqvist knöt an med kommentarer till förlagsproblematiken. Han berättade om sina spionromaner från Öst-Tyskland under kalla kriget.

Peter berättar spionhistorier.

På båda ställena underhölls vi med musik, duktiga sångerskor som sjöng solo och läste sina dikter. Jag är imponerad av alla talanger som finns runtom i Skåne.

Pausmaten här var av vernissagekaraktär, dryck med och utan alkohol och plockmat.

Återkommande tema denna dagen var konst.

Slutsats: Det var bra att vara på två olika ställen tillsammans med flera författare. Förra året var vi samma författare på samma ställe och då kom folk första dagen, men ingen andra dagen.

Litteraturrundan 2021

Tora Greves science fictionbok Biotron har blivit aktuell igen under debatten om höghastighetståg genom Skåne.

Hon visar bildväven En hövdings död ur fantasyserien Siriuskrönikan. Väven har anknytning till Litteraturrundans debattantologi Om rätten till min egen död, som hon medverkar i. Antologin kommer ut i höst.

Tora Greve ställer dessutom ut 11 titlar fantasy och science fiction.

Lördag 4 september är hon på Klingavälsgården, Karups Nygård kl. 11 – 15.

Söndag 5 september är hon på Båthuset och Garnhuset, Östra Stranden 80, Trelleborg kl. 13 – 17.30. Hon läser ur Siriuskrönikan: Erövraren kl. 14.30.

Författaren Tora Greve är medlem i Svenska Författarförbundet, Författarcentrum Syd och Litteraturrundan.

Se övrigt program på Litteraturrundans hemsida.

En hövdings död. Foto Tora Greve.

Klingavälsgården 4-5 september 2021

Klingavälsgården i Karup.

Klingavälsgård i Karups Nygård (mellan Blentarp och Sövde)

Info: Barbara Fellgiebel, 076 100 30 80

Här ska Tora vara lördag 4 september.

Lördag

Kl 11.00 Barbara Fellgiebel hälsar välkommen och berättar om litteraturrundan

Bengt Eriksson spelar ”the litteraturrundanboogie” och lite till

Boklarssons – Stina och Joakim Larsson läser ur sina böcker för stora och små. Hör om gråsuggan Grållen och silverfisken Silvias senaste äventyr bakom badkaret och ute bland rabarberna. Det blir också verser om månaderna och septembervinden som ville busa.

Tora Greve ställer ut 11 titlar fantasy och science fiction, samt en bildväv. En hövdings död ur fantasyserien Siriuskrönikan. Läser ur science fictionboken Asteroiden. Passar för barn.

Bengt Eriksson berättar om sitt möte med den grekiska urkärlekspoeten Sapfo och läser några dikter och fragment av Sapfo som han översatt till svenska (samt någon egen dikt om Sapfo)

Författargruppen Lövhögen:
Lena Sloth ”Hur vi blev skrivarcirkeln Lövhögen och arbetar som cirkel” samt läser en text
Linda X Möller ”Återseendet på den gamla prästgården” och kommande bok
Louise Bråhammar ”Repets dom” och kommande bok
Birgitta Sülau ”Kan det vara så”, ”Efter strid kommer frid”, ”Den ljusnande framtid” och kommande bok
– Poeten Goy Persson och bildkonstnären Christina Claesson läser ur sin korrespondens med dikter. De skriver varannan. Den föregående väcker en tanke, en bild som ger upphov till nästa.

– Sövdebon Kristian Graah Hagelbäck ger en dramatisk föreläsning ur sin bok ”HILDA Änglamakerskan” om Hilda Nilsson, Sveriges enda kända kvinnliga seriemördare

Barbara Fellgiebel presenterar tyska böcker som finns i svensk översättning

Möjlighet att bilda en tysk läsecirkel som diskuterar på tyska eller svenska

Karta Klingavälsgården. Skyltar kommer att sättas upp.

Våra ord får öknen att blomma

Litterär salong under Litteraturrundan 2021

Våra ord får öknen att blomma.

Sjöboden i Trelleborg

Tid: Söndag 5 sept kl 13.00 -17.30 Kom och stanna hela eller del av eftermiddagen

Plats: Båthuset och Garnhuset, Östra stranden 80 Trelleborg.

Arrangör: Madeleine Brandin, arkitekt SAR/MSA och författare SFF

0768841404, madeleine@arkitekturpoesi.com

Program (kan bli ändringar):

Kl 13 Madeleine Brandin öppnar salongen för författare och åhörare

13.15 Gunilla Selander talar om att skriva sitt liv utifrån ”Så här levde mormor”

13.30 Lena Sloth presenterar skrivargruppens fyra medlemmar i Lövhögen och arbetet i studiecirkel. Läser en egen text

13.45 Linda X Möller ”Återseendet på den gamla prästgården” och kommande bok

14.00 Louise Bråhammar ”Repets dom” och kommande alster

14.15 Birgitta Sülau ”Kan det vara så”, ”Efter strid kommer frid”, ”Den ljusnande framtid” och pågående bok

14.30 Tora Greve visar elva titlar fantasy och science fiction samt en bildväv. Läser ur Siriuskrönikan hur Svarte Nairobi överför kvantmekanisk kunskap när han dör.

14.45 – 15.15 Förfriskningar. Bokbord.

15.15 Gerd Hackberg. Sång. Poesiläsning

15.30 Jànos Kató läser ur sin nyutgivna diktsamling ”Friheten är ditt hem”

15.45 Peter Ahlqvist ”Minnet av Renate”, ”Gisela den glömda”, ”Det egna fallet”

16.00 Bengt Eriksson ”Om och av den grekiska urkärlekspoeten Sapfo”

16.15 Erik Pousette läser ur sin tredje diktsamling ”Multiplikationstabellen” från 2021

16.30 Alva Johnsson. Diktläsning

16.45 Madeleine Brandin om ”Aktersvall”, hennes tionde skönlitterära bok, ”Till stadens prydande” och ”Fröken Husgafvel”

17.00 Ulf Persson läser en dramatisk berättelse

17.15 Avslutning. Bokbord

Så här kommer du hit. Stadsbuss linje 2, hållplats Öster Jär, gå 200 m mot vattnet på Svangränd, ta till höger på Östra stranden, se skyltar. Med bil, kör ned från Östra Förstadsgatan i Båtgränd, Måsgränd, Svangränd eller Fiskargränd. Parkera där. Gå några hundra meter på grusväg Östra stranden till ljusgul sjöbod. Mittemot hus nr 80 är det. Ingen parkering på Östra stranden.

Författarmöte irl

Äntligen skulle vi få träffas i verkligheten! Författarcentrum Syd arrangerade ett författar möte på Fredriksdal i Helsingborg 2021-08-12.
Det visade sig vara ett tältmöte där vi praktiskt taget satt utomhus.

Tält utan väggar.

Så småningom fylldes tältet av författare.

Tältmöte.

Vi hade ett fullspäckat program och mycket god mat. Vi startade med frukost, därefter en matig lunch med lax och grönsaker i knyte, så eftermiddagskaffe med kakor och till slut en matig räksmörgås.

Angela Garcia önskar välkommen.

Innan lunchen hann vi med ett tänkvärt föredrag av Sölve Dahlgren, där han berättade om bokbranschens än så länge försiktiga digitalisering till eböcker och ljudböcker. Det lär bli en explosion av sistnämnda när syntetisk uppläsning blir tillgängligt för alla.

Sölve Dahlgren berättar om bokens digitalisering.

Barbro Blomberg berättade om sin nya roman ”Fånga ljuset”, där hon satt samman lite olika starka kvinnor och skapat Hedda, en kvinnlig fotograf.

Barbro Blomberg berättar.

Efter att vi druckit kaffe blev det tid för bokbord och samtal om böcker.
Det blev också tid för en promenad både i parken och i angränsande skogsparti.
Till slut fick författarna 5 minuter vardera på en öppen scen.
Jag har lagt mig i debatten om snabbtågen som jag menar redan bygger på en gammaldags teknik, och läste högt från min sciencefictionroman ”Biotron” om de miljömedvetna invånarna på planeten Markab och deras satsning på maglev istället för flygtrafik.

Ny framsida Biotron

Tack för denna gång!
Tora Greve.

Inför Litteraturrundan 2021

TiraTiger Förlag representeras på Litteraturrundan av Tora Greve.

Presentations Litteraturrundan 2021
  1. KLINGAVÄLSGÅRD,KarupsNygård(mellanBlentarpochSövde),kl.11.0015.00

Välkommen till en omväxlande helg på nyrenoverade Klingavälsgård där 15 författare och konstnärer presenterar sig och sina verk. Kom och låt dig förtrollas av många varierande texter och berättelser, upptäck nya böcker och din läslust.

Kl 11 Barbara Fellgiebel hälsar välkommen och berättar om Litteraturrundan.

  • BengtErikssonspelar ”the litteraturrundanboogie” och lite till.
  • BoklarssonsStinaochJoakimLarssonläser ur sina böcker för stora och små. Hör om gråsuggan Grållen och silverfisken Silvias senaste även- tyr bakom badkaret och ute bland rabarberna. Det blir också verser om månaderna och septembervinden som ville busa.
  • Tora Greve ställer ut 11 titlar fantasy och science fiction, samt en bildväv. En hövdings död ur fantasyserien Siriuskrönikan. Läser ur science fic- tionboken Asteroiden. Passar för barn.
  • BengtErikssonberättar om sitt möte med den grekiska urkärlekspoeten Sapfo och läser några dikter och fragment av Sapfo som han översatt till svenska (samt någon egen dikt om Sapfo).
  • FörfattargruppenLövhögen:

Lena Sloth ”Hur vi blev skrivarcirkeln Lövhögen och arbetar som cirkel” samt läser en text.

Linda X Möller ”Återseendet på den gamla prästgården” och kommande bok.

Louise Bråhammar ”Repets dom” och kommande bok.

Birgitta Sülau ”Kan det vara så”, ”Efter strid kommer frid”, ”Den ljusnande framtid” och kommande bok.

  • Poeten GoyPerssonoch bildkonstnären ChristinaClaessonläser ur sin korrespondens med dikter. De skriver varannan. Den föregående väc- ker en tanke, en bild som ger upphov till nästa.
  • Sövdebon KristianGraahHagelbäckger en dramatisk föreläsning ur sin bok ”HILDA Änglamakerskan” om Hilda Nilsson, Sveriges enda kända kvinnliga seriemördare.
  • BarbaraFellgiebelpresenterar tyska böcker som finns i svensk översättning. Möjlighet att bilda en tysk läsecirkel som diskuterar på tyska eller svenska.

Info: Barbara Fellgiebel, 076 100 30 80.

Bildväv En hövdings död.
  1. LITTERÄRSALONG,BåthusetochGarnhuset,Östrastranden80,Trelleborg,kl.13.0017.30

Litterär salong under Litteraturrundan 2021. Våra ord får öknen att blomma. Kom och stanna hela eller del av eftermiddagen.

Program (kan bli ändringar):

Kl 13 MadeleineBrandinöppnar salongen för författare och åhörare

13.15 GunillaSelandertalar om att skriva sitt liv utifrån härlevdemormor

13.30 LenaSlothpresenterar skrivargruppens fyra medlemmar i Lövhögen och arbetet i studiecirkel. Läser en egen text

13.45 LindaXMöllerÅterseendetdengamlaprästgårdenoch kommande bok

14.00 LouiseBråhammarRepetsdomoch kommande alster

14.15 BirgittaSülauKandetvara, Efterstridkommerfrid, Denljusnandeframtidoch pågående bok

14.30 ToraGrevevisar 11 titlar fantasy och science fiction samt en bildväv. Läser ur Siriuskrönikanhur Svarte Nairobi överför kvantmekanisk kunskap när han dör.

14.45–15.15 Förfriskningar. Bokbord.

15.15 Gerd Hackberg. Sång. Poesiläsning

15.30 JànosKatóläser ur sin nyutgivna diktsamling Frihetenärditthem

15.45 PeterAhlqvistMinnetavRenate,Giseladenglömda,Detegnafallet

16.00 BengtErikssonOmochavdengrekiskaurkärlekspoetenSapfo

16.15 ErikPousetteläser ur sin tredje diktsamling Muliplikationstabellen

16.30 Alva Johnsson. Diktläsning

16.45 MadeleineBrandinom Aktersvall, 2020, hennes tionde skönlitterära bok

17.00 UlfPerssonläser en dramatisk berättelse

17.15 Avslutning. Bokbord.

Vägbeskrivning:Stadsbuss linje 2, hållplats Öster Jär, gå 200 m mot vattnet på Svangränd, ta till höger på Östra stranden, se skyltar. Med bil, kör ned från Östra Förstadsgatan i Båtgränd, Måsgränd, Svangränd eller Fiskargränd. Parkera där. Gå några hundra meter på grusväg Östra stranden till ljusgul sjöbod. Mittemot hus nr 80 är det. Ingen parkering på Östra stranden.

Arrangör: Madeleine Brandin, arkitekt SAR/MSA och författare SFF.

Info: Madeleine Brandin, 0768841404, madeleine@arkitekturpoesi.com

Läs mer på Facebooksidan #litteraturrundan

Provläsning Sektens år

Första delen

Vår

1

Den artonde mars 2006 sjöng sångerskan Sanna Melin fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. Att Anna Bäckman såg det var en slump. Hon hade ägnat kvällen åt att öva i sitt arbetsrum. Under de senaste veckorna hade hon jobbat med en flöjtsonatin av en fransk 1900-talstonsättare, Henri Dutilleux. Den första satsen gick i sjutakt och Anna njöt när rytmerna smälte in i henne.

Efter någon timme tog hon en paus. Hon reste sig upp, sträckte på sig, töjde alla lemmar så långt hon kunde. Hon förde axlarna fram och tillbaka ett par gånger för att mjuka upp dem, gäspade belåtet och öppnade dörren.

Musiken från tv:n strömmade mot henne. Mello i kväll, tänkte hon på vägen mot vardagsrummet. Och sedan, yrkesskadat: Dur, G-dur tror jag. Sedan Em, C – nej, faktiskt ett oväntat C-moll – och ett självklart D7. Ett varv till. Och sedan refräng.

”Many, many times I tried”, hörde hon. ”Many, many times I cried, but now, I know …”

Anna kom fram till vardagsrumsdörren just när Sanna Melin virvlade runt och gjorde sin berömda blinkning in i kameran.

”Nu!” ropade Erik från sin plats på golvet. ”Nu kommer sista refrängen!”

Anders såg upp mot Anna. Han höll en burk folköl i handen. Ytterligare två tomma burkar stod på bordet bredvid honom.

”Du kommer i rätta ögonblicket”, sa han. ”Det blir dags för höjning ungefär …”

Och Sanna Melin virvlade runt en gång till och sjöng ”Many, many times”; och sedan stannade världen upp för en bråkdels sekund medan Anders sa ”Där!” och refrängen började om igen, nu en halvton högre, noterade Anna långt bak i huvudet.

Men Melin upprepade inte orden ”Many, many times I tried.”

”Vad sjöng hon?” ropade Erik med sin målbrottsröst. Han vände sig till sin pappa, inte till Anna, och hon kände ett litet styng av svartsjuka. ”Pappa, vad sjöng hon?”

Anders såg osäker ut. Anna hörde också att något var fel, men hon hade inte uppfattat orden som Melin sjöng. Någon av tv:s kommentatorer utbrast något men tystnade genast. Och Sanna Melin själv verkade för ett kort ögonblick lika förvirrad.

Den ende oberörde var Felix. Han halvlåg i soffan med en stor flaska läsk inom tryggt räckhåll. Det behövdes mer än så här för att få Felix upprörd eller förvirrad. Han log stillsamt mot sin förvirrade far och bror och mot sångerskan i tv-rutan, som just försökte reda upp situationen genom ännu en blinkning in i kameran.

Låten tog slut. Anna kom på sig själv med att nynna med, tyst, inom sig. Det fanns något oväntat ackord där i slutet, med en inte helt självklar meloditon. En snygg vändning.

Slutackordet följdes av kaos. Kommentatorerna försökte överrösta en enorm applåd och spekulerade upphetsat i vad som hade hänt, varför det hade hänt och vad det kunde leda till.

”Hon är favorit, inte sant?” sa Anna.

”Ja”, sa Anders, men han höll upp en avvärjande hand och såg inte på henne. ”Vänta …”

Kommentatorerna pratade ivrigt på. Sanna Melin själv försvann från scenen och ersattes av två festklädda programledare. Applåden pågick fortfarande och programledarna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. I stället stod de bredvid varandra och försökte hålla sina leenden vid liv.

Anders, Erik och Felix var uppslukade av tv-apparaten. Anna stod kvar ett ögonblick. Ingen av de tre verkade ens medveten om att hon var där. Hon gick ut i köket och bryggde en kopp kaffe.

Viktoria hette Andér i efternamn. Till skillnad från sin äldre syster var hon ogift och hade kvar det som förr i tiden kallades för sitt flicknamn. Viktoria var en av de få i Sverige som inte alls såg direktsändningen med felsjungningen. När den ägde rum befann hon sig framför sin dator hemma i lägenheten, kritiskt studerande sitt foto på Spray Date.

Nej, tänkte hon, knappast vacker. Ögonen och leendet är det inga fel på. Men det är näsan. Den där jävla lilla uppnäsan. Det är därför jag ser ut som en bortkommen tonåring.

Hon undrade om hon skulle se bättre ut med längre hår. Hon hade prövat minst tio gånger att låta det växa, men eländet kom hela tiden i vägen, irriterade henne, föll ned över ansiktet, och till slut klippte hon alltid av det. Just nu räckte det knappt ned till halsen, självlockigt eller självtrassligt på ett sätt som ingen frisör hade lyckats få bukt med, och det var färgat i en ilsken röd nyans för att undvika jämförelser med hennes storasyster. Annas raka näsa och stora ögon flög förbi och fick Viktoria att irriterat klicka bort fotot. Varför hon.

Varför hon och inte jag.

Hon läste ett par meddelanden från andra nätvrak. Silke-05, du verkar vara en trevlig tjej. Mejla mig på min privata adress så kanske vi kan … Hon klickade bort meddelandet utan att läsa mera. Nästa var ännu värre. Jag gillar också musik från början av 90-talet och om du kommer hem till mig ska jag spela några av mina favoriter för dig. Du kan få höra Bryan Adams

Klick.

Bryan fucking Adams. Viktoria slog ilsket av datorn och reste sig upp. Hur patetiskt var det här? En helt ledig lördag och söndag. Och ingen att gå ut med. Hon kollade på sin mobiltelefon. Inga missade samtal och inga mess. Precis som hon mycket väl visste. Hon såg bara på telefonen för att kolla klockan. Intalade hon sig.

Kvart i tio.

Viktoria slog på sin lilla tv. Hon hade bara tre kanaler att zappa mellan, hade ingen lust att betala tusentals kronor i månaden för dokusåpor och porrfilm. Schlagersändningen gick i tvåan. Viktoria kom in under en snabbgenomgång av låtarna. En blonderad kille med feminint utseende sjöng att någon skulle vara hans Love Toy, en fras som måste vara refrängen eftersom den upprepades gång på gång långt efter att den hade slutat vara intressant. Viktoria skulle just zappa bort mellot när kommentatorerna förtjust pratade om kvällens stora händelse. Viktoria brukade inte frivilligt lyssna på Sanna Melin men kände förstås till stjärnan från tv-program och kvällstidningsrubriker. Att Melin hade sjungit fel, kände Viktoria genast, var fullständigt rätt åt henne; Viktoria kunde inte zappa bort innan hon hade sett det hända.

Hon fick inte se det. De få sekunderna i snabbgenomgången ägnades åt något annat ställe i låten, ett ställe där sångerskan och hennes blinkningar åt kameran fungerade enligt planen. Kommentatorerna kunde däremot inte prata om något annat än de fyra ord som hade blivit fel. Viktoria lyssnade med ett halvt öra medan hon med viss tillfredsställelse konstaterade att låten var lika tom och innehållslös som alla melodifestivalslåtar. Den lät typiskt Sanna Melin. Mainstream, lättillgänglig och ytlig, ljusår från Liam och Noel. Som den ju måste vara.

Och Melin hade varit en av Sveriges ledande sångerskor i mer än femton år.

Viktoria slog av tv:n och reste sig upp. Det här går inte, tänkte hon.

Jag måste gå ut.

Hon räknade över sin budget i huvudet och konstaterade att om hon gick ut den här kvällen fanns det i stort sett inget utrymme för att köpa kläder, eller något annat, fram till nästa lön om två veckor.

Porttelefonen skorrade. Viktoria lyfte inte ens på huvudet. Hon väntade medan det hårda ljudet upprepades en gång till. Hade ingen aning om vem det var, visste bara att det var någon som hon inte ville träffa.

Det ringde en sista gång, på något sätt mer tveksamt, medan Viktoria redan letade i kyl och skafferi. Det enda hon hittade var en halv flaska glögg, defensivt gömd långt inne i skafferiet bakom trista hälsoflingor. Hon ryckte på axlarna, slog upp glögg i en kaffekopp, värmde den i mikron och önskade sig själv god jul.

Anna övade en stund till. Så småningom intalade hon sig själv att ingen skulle tycka att hon var lat om hon slutade arbeta halv elva en lördagskväll. Hon hörde att schlagerfinalen fortfarande pågick och passade på att gå in i badrummet en stund. När hon hade sköljt sina trötta ögon med kallvatten såg hon sig kritiskt i spegeln och bestämde att det fortfarande höll. Några år till.

Hon drog ett par diskreta streck runt ögonen innan hon släckte ljuset i badrummet och gick ut. Felix kom ut ur vardagsrummet samtidigt som signaturen till melodifestivalen brakade loss. Han bar på en bok. När han såg hennes blick höll han upp boktiteln mot henne. Ett fantasyomslag: Vargens tid. Anna nickade.

”Ska du lägga dig nu?”

”Jag ska bara ta kvällsmat.”

Anna följde efter sin yngste son ut till köket. Det var mörkt ute och gatlyktorna lyste över snön. Snödrivorna hade precis börjat smälta undan och avslöja mer och mer av grannvillorna.

Det här är den bästa tiden, tänkte Anna. Det är nu det blir ljusare, dag för dag och vecka för vecka, ända fram till midsommar. Det är nu det blir varmare och sommaren närmar sig för varje timme. Var det Nalle Puh som pratade om det där någonstans? Att det fanns ett ögonblick som var ännu bättre än stunden medan man åt honung – ögonblicket innan?

Det här var ögonblicket före våren och sommaren.

Det fanns inga intressanta tv-program. Inte heller hittade Viktoria några intressanta filmer bland sina DVD. Hon orkade inte se om Westway to the World för tionde gången och hon kände inte för action. Musik kanske. Hon bläddrade genom buntarna – Oasis, Guns’n’Roses, Rancid, Green Day, Nirvana, Metallica, Soundgarden. Ingenting tilltalade henne just nu. Ingen musik. Och att läsa var inte att tänka på när hon blev så här speedad, det visste hon sedan gammalt.

Viktoria Andér, tjugosex år gammal och lycklig singel, såg plötsligt sig själv resa sig tvärt upp från CD-hyllan. Den rödhåriga kvinnan vacklade till när blodet rusade bort från huvudet. Hon skakade ilsket på huvudet och gick bort till köksbänken. Glöggflaskan stod kvar. Efter ett snabbt och djupt andetag svepte hon envist i sig den kalla glöggen direkt ur flaskan. Hon själv var inte där: hon svävade under taket och såg därifrån hur hennes kropp skakade ilsket på huvudet och gick bort till spegeln. I stället för att borsta genom sitt trassliga hår rufsade hon till det med händerna. Sedan letade hon i garderoben efter något som var intressant utan att se slampigt ut.

Inom några sekunder fann hon vad hon sökte.

Pojkarna lade sig utan mer protester än vad de antog förväntades av dem. Anna tittade till dem efter några minuter. Felix läste sin fantasybok och Erik spelade något onlinespel. Erik såg hoppfullt upp när Anna tittade in; Anna skakade lätt men bestämt på huvudet och Erik gjorde en grimas men avslutade sedan spelet.

Anna gick tillbaka till vardagsrummet. Huset var byggt kring en lång korridor som gick åt höger från hallen. I korridoren fanns pojkarnas rum och Annas eget arbetsrum. Till vänster från ingången sett låg vardagsrummet.

Anna sjönk ned i soffan bredvid Anders. Hennes man såg upp på henne och log. Anna noterade att han var inne på ytterligare en trekommafemma. Han tog en klunk och återgick sedan till tv:n.

”Vad är det för film? Svartvitt en lördagskväll?” frågade Anna.

”Ingen idé att konkurrera med melodifestivalen, så dom kör en gammal Hitchcock. Främlingar på tåg.”

”Ser ut som femtiotal.”

”Ja, typ. Den här killen vill bli av med sin fru. Han föreslår att han och den andra killen ska byta mord med varann. Så att ingen kan koppla dom till morden.”

Anna såg på filmen i några minuter men hade svårt för att komma in i historien. Hon lät huvudet rulla på axlarna.

”Jag har lite ont i nacken”, sa hon.

”Och jag borde göra min plikt.” Anders gav henne en frågande blick och Anna såg oskyldig ut. Deras vanliga lek. Anders ställde ifrån sig ölburken medan Anna flyttade närmare honom i soffan.

”Sätt dig på golvet”, sa han. ”Så kommer jag åt bättre.”

Anna gled lydigt ned på golvet.

”Vill du ha ett glas vin?” frågade Anders.

Hon såg upp mot honom. ”Ja …”

”Det finns i kylen.” Anders log retfullt men tryckte genast ned Anna när hon började resa sig upp igen. Han gick ut mot köket. När han kom tillbaka bar han ett glas vin i ena handen och en ny ölburk i den andra. Han höjde ölburken och sa:

”Femte. Är du orolig?” Han gav henne vinglaset. Anna tog emot det och drack.

”Bara för att du ska bli tjock”, sa hon.

”Inte jag. Inte med mina gener. Sånt händer inte en son till Sven-Olof Bäckman. Gud har gett mig ett bra utgångsläge.” Han öppnade burken och tog en lång klunk ur den. Anna sa:

”Det finns ingen Gud.”

”Darwin då. Eller apor tusen generationer bakåt.”

”Ja”, sa Anna. ”Hellre dom.”

Anders satte sig till rätta bakom henne. Anna blundade när hans tummar började arbeta med musklerna i hennes nacke.

Att gå till Pelles Pizza var om inte otänkbart så i alla fall definitivt inte lockande. Man kunde inte gå ut på sitt jobb. Hon gick förbi Pelles och fortsatte hundra meter bort längs samma gata. Där låg Bolaget, en större restaurang och pub i lokaler där systembolaget hade legat för många år sedan.

Viktoria hade ingen jacka med sig. Hon rös lite i den tunna blusen innan hon var framme. Det var ett par grader kallt och blusen var inte direkt varmfodrad. Två flickor i tjugoårsåldern stod på trottoaren och rökte. Viktoria gick förbi dem, nickade åt en storvuxen vakt som glatt nickade tillbaka och fortsatte sedan in genom glasdörren.

Bolaget var ungefär halvsatt. Det fanns gott om lediga bord. Viktoria valde ett bord där hon kunde sitta med ryggen mot väggen och placerade sin handväska där. Hon tog fram sin börs ur väskan och låtsades kontrollera hur mycket pengar hon hade. Hon visste mycket väl att det var exakt sextio kronor. Tre tjugokronorssedlar. Viktoria tog dem med sig och gick till baren. Hon lämnade handväskan på bordet. Inget skulle hända.

Knubbiga lilla Lena Bolin stod i baren. Lena nickade uppåt och höjde på ögonbrynen när hon såg Viktoria. De kände varandra så pass väl att de brukade heja och byta några ord; staden var liten och alla som arbetade inom restaurangbranschen hade koll på alla andra. Viktoria såg Anneli Forsberg vid ett bord längre in och blonda Stina Sandlund i rummet innanför baren. Ingen av dem såg henne.

Kall luft drog genom lokalen. Viktoria vände sig om och såg ett sällskap på ungefär fyra killar i trettioårsåldern komma in. De skrattade och pratade, hade grundat ordentligt innan de gick ut.

”Virre. Hej”, sa Lena när Viktoria kom fram till baren.

”Hallå”, sa hon. ”Lugnt i kväll?”

”Hittills. Schlagerhelvetet. Men folk verkar vara på gång nu.” Två av de lätt berusade männen borta vid dörren hade börjat sjunga Love Toy, Love Toy. De upprepade frasen gång på gång medan de gjorde åtbörder som förmodligen föreställde att vara bögaktiga.

”Inget för dig”, sa Lena.

”Vad då?”

”Fiskar du inte i kväll?”

Viktoria vände sig mot henne. Hon såg Lena i ögonen och funderade för ett ögonblick. Sedan log hon.

”Got me.”

”Snygg blus.”

”För uppenbar?”

”Det lär du väl märka. Vad vill du ha?” sa Lena. Viktoria kände ett nytt luftdrag, samtidigt som de berusade männens sång närmade sig.

”En öl”, sa hon. En öl, en enda öl, var precis vad hon hade råd med utan att spräcka sin budget totalt och bli tvungen att låna och ligga back när lönen kom. Om det var fiske hon skulle ägna sig i kväll fick ölen vara betet. Med lite tur skulle någon nappa.

Viktoria fick ölen, lämnade tio kronor i dricks och vände sig om för att gå tillbaka mot bordet. En av de sjungande männen kolliderade med henne. Viktoria höll ut ölen från kroppen – Slash och Axl hade haft en regel om att det var okej att dricka tills man ramlade omkull, men det var inte okej att spilla ut sin drink när man föll – och lyckades rädda situationen så att bara några droppar stänkte ut. Mannen som stod framför henne var nästan två meter lång. Hans näsa var knölig och ögonen skelade lätt.

”Hej”, sa han och klädde av henne med blicken.

”Knappast”, sa Viktoria och gick till sitt bord.

Anna älskade det här. Pojkarna sov eller låtsades i alla fall sova. Hon hade övat så att till och med hon kände sig nöjd med sig själv. Anders hade bearbetat hennes nacke med tummarna tills stelheten var nästan helt borta. Allt väl. Hon hade flyttat upp i soffan och satt mer eller mindre i Anders famn, hon hade ett snart urdrucket glas vin i handen, i morgon var en ledig söndag, och både vin och make pirrade skönt i kroppen på henne.

Filmen stod fortfarande på, men Anders verkade också ha tappat intresset.

”Måste kolla en sak”, sa han plötsligt. Han gjorde fri handen som hade legat kring hennes midja och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Han tryckte på en knapp och rutan fylldes av text-tv.

”Ska du kolla valutakurser?” Anna fnittrade till lite. Ojdå, tänkte hon. Ett enda glas vin.

”Nej …” Anders tryckte på ett par knappar. Melodifestivalen hade fått sex sidor. Nyheten fanns redan på den första.

Sångerskan Sanna Melin vann i kväll finalen i SVTs meloditävling. Låten ”Many times” segrade efter att ha fått ett enormt antal publikröster. Segern kom trots att Sanna Melin sjöng några ord fel i refrängen, något som dock inte tycks ha stört vare sig tittare eller jury. Forts på sidan 158.

Anders tryckte på fjärrkontrollen igen.

Uppståndelsen blev stor efter Sanna Melins felsjungning i kväll. Hundratals tittare har ringt ner SVTs växel och hävdat att de fyra ord Melin sjöng fel i själva verket var ett bibelcitat, ”Mene mene tekel ofarsin”, ur Daniels bok i Gamla testamentet. Sanna Melin säger sig inte ha en aning om vad som hände.

”Lustig slump”, sa Anders efter ett ögonblick.

Anna struntade i honom. Hon tog fjärrkontrollen ur hans hand och slog av tv:n. Sedan sträckte hon sig upp på tå, kysste honom på munnen och ledde honom mot sovrummet.

Bolaget var inte särskilt roligt. Men det var klart bättre än att sitta hemma ensam.

Viktoria satt ensam vid sitt bord och väntade. Hon var inte den typen som glatt gick fram till män och sa ”Hej, vill du dansa lite och följa med mig hem och ligga med mig sedan?” Det kunde ge killen ett överläge och Viktoria ville inte ge någon kille ett överläge förrän … Aldrig, tänkte hon.

Vid midnatt var stället nästan fullt. De flesta bord var fullsatta. Då och då frågade någon om de kunde slå sig ned hos Viktoria. Hon använde det enkla tricket att låtsas vänta på någon och klarade sig varje gång ur situationen, även om hon såg att hon fick ett par konstiga blickar medan kvällen gick och hon förblev ensam. Ett par gamla kompisar gick förbi vid olika tillfällen; Viktoria hejade på dem utan att vara alltför inbjudande; en av dem mindes hon inte ens namnet på, och hon hade ingen lust att prata med gamla kompisar i kväll. Det mest besvärliga var ett gammalt engångs, en kille som hon inte heller mindes vad han hette. Det enda hon visste om honom var att han hade följt med henne hem och att hon ville synnerligen inte att det skulle hända igen.

”Är du ensam i kväll?” sa han och lutade sig över bordet.

”Inte så ensam så jag behöver prata med dig”, sa Viktoria tyst. Killen – Tomas? Torbjörn? Torsten? – fick något sårat i blicken och vände sig om. Såja, tänkte Viktoria. Nu har jag i alla fall sårat någon i kväll.

Efter Torstens eller kanske Tobbes invit fick hon vara i fred en lång stund. Hon vårdade sin öl så att den skulle räcka länge. Den var för länge sedan både varm och avslagen, men hon tog så små klunkar att den saken inte spelade någon roll. Folkströmmen gled förbi. Det började bli sent och folk fyllnade till. Hon såg någon tappa ett glas vid baren så att Lena Bolin blev tvungen att sopa och torka upp. Hon såg en av Love Toy-sångarna stå i ett hörn och kyssa en mörkhårig flicka, medan den andre sångaren, den fule som Viktoria hade stött ihop med, verkade sur och irriterad. Hon hörde musiken inifrån det lilla discot och såg folk gå in där och komma ut i nya konstellationer, liksom folk gick ut och rökte och kom tillbaka in i nya grupperingar. Hade varit bra att röka, tänkte hon; ett bra sätt att få kontakt med folk. Inte värt riskerna. Men ändå.

När det bara var någon halvtimme kvar till stängningsdags dök han upp. Viktoria hade tagit fram sin mobil för att inte verka alltför ensam och patetisk. Medan hon låtsades skriva ett sms hörde hon en röst som sa:

”Vet du vad det är för likhet mellan en chokladask och att ragga på krogen?”

Viktoria såg upp för att säga att den saken inte intresserade henne och att den som hade talat var lika ointressant. Hon ändrade sig och såg på honom i ett par sekunder.

”… Nej”, sa hon och låtsades att hon inte hade hört det patetiska skämtet förr.

”Från början är allt bra”, sa mannen som stod vid bordet. ”Men mot slutet finns det bara några äckliga spritindränkta saker kvar i hörnen.”

Något år under trettio. Välklädd utan att vara prålig. Såvitt hon kunde avgöra var han också rätt vältränad. Tänderna såg friska ut och han luktade inte illa, i alla fall inte på det här hållet. Hans lite slitna hår var hopsatt i en hästsvans. Viktoria tog in alltsammans på ett ögonblick och bestämde sig lika snabbt.

”Menar du mig?” sa hon och höjde på ögonbrynen.

”Inte än”, sa mannen. ”Men vi kanske kan samarbeta. Vill du ha något att dricka? En avslagen öl till?”

Viktoria tänkte efter.

”En Long Island”, sa hon.

”Ice Tea? Dricker du sånt?” Han verkade bli intresserad.

”Try me.”

Killen hette Tommy. Hon talade om sitt eget namn och undrade hur snart han skulle glömma det. Han kom tillbaka från baren med två stora och immiga glas och gav det ena till Viktoria.

”Länge sen jag drack Long Island”, sa han. ”Vad är det i dom? Åttor?”

”Det ska vara fem tvåor. Vodka, rom, gin, tequila. Triple Sec.”

”Och lite cola för färgen, såg jag.”

”Och limejuice för att dölja spritsmaken.”

Tommy smuttade försiktigt.

”Du har rätt, Viktoria”, sa han. ”Skål.” Han sträckte fram glaset mot hennes och sa: ”Vi sveper väl dom här och tar en till?”

Efter det var det lätt. Tommy bjöd på ytterligare en Long Island och sedan på en fyra gin och tonic – vid det laget behövde ingen av dem tio centiliter sprit till.

Tommy visade sig vara precis lagom trevlig och lättpratad. När ljusen i taket började blinka tyckte Viktoria att det var dags för henne att göra en insats. Tommy hade ändå bjudit på drinkar.

”Vill du ha en kopp te?” sa hon.

Anna låg på mage på sängen och njöt medan Anders fortsatte sin massage över hela hennes kropp. Hon blundade och njöt och föreställde sig barnsligt att hon var en turkisk haremsdam. Anders hade tagit sig in genom att låtsas vara eunuck men var det i verkligheten inte alls …

Det var bra att de hade sitt sovrum nere i källaren. Om någon av pojkarna vaknade skulle de höra stegen i trappan och ha några sekunder på sig. Hon och hennes falske eunuck.

”Oljan?” viskade Anders.

”Inte i dag”, viskade Anna tillbaka. ”Jag har nyss bytt lakan. En annan gång.”

Anders svarade inte. Hans händer började leka med henne. Anders kände henne lika väl som hon kände till sin tvärflöjt; han hade total koll på alla klaffar, överblåsning, fladdertunga. Han spelade henne som ett instrument innan han till slut brydde sig lite om sig själv och gled in i henne. Det var fortfarande musik. En duett som de hade framfört tusentals gånger. Rytmerna flödade och ebbade, tilltog och avtog, vågor i ett långsamt crescendo.

Några minuter senare red Anna på Anders. Båda blundade när hon stönade lågt och spände hela kroppen. Hon tänkte på eunuckens kroksabel och sjönk ihop över Anders i samma ögonblick som han följde henne. Hon nafsade honom i halsen och han gav ifrån sig ett förvånat läte. Anna låg kvar orörlig över honom i några sekunder.

”Gjorde jag dig illa?” viskade hon sedan.

”Nej. Det var skönt.”

Anna öppnade ögonen. Klockan vid sängen visade 01.32. Hon gick ut till den lilla toaletten i källarvåningen för att torka av sig. Det var onödigt att få fläckar i sängen. Hon tog ett p-piller och var glad över att hon hade dem.

När hon kom tillbaka verkade Anders redan ha somnat. Hon stod tyst ett ögonblick och såg på honom. Han andades djupt och jämnt. Inga andra ljud hördes i huset. Anna kröp ned i sängen och bökade sig in i hans famn. Han muttrade något som hon inte kunde uppfatta. Hon struntade i att fråga och blundade i stället. Bättre än så här kunde man knappast ha det.

Han klädde av henne snabbt och bestämt. Viktoria gillade det. Hon gillade också hans sätt att hantera situationen när de kom upp i lägenheten. ”Oj, teet är visst slut”, hade Viktoria sagt efter att ha låtsats se efter i skafferiet. ”Och inget vin heller.” Och Tommy hade svarat: ”Så det kan bli” och sedan dragit in henne i sovrummet.

Han var intensiv och det gjorde henne intensiv i sin tur.

När de hade hållit på en stund och han stod på knä bakom henne drog han henne plötsligt i håret. Viktoria stönade ofrivilligt till. Stönandet var verkligen ofrivilligt, helt äkta. Det bara kom. Det var så oväntat när han stötte och samtidigt omilt drog hennes hår bakåt.

”Gillar du det?” sa han lågt bakom henne.

”Mmm …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och försökte få ljudet att låta som ett stönande till utan språklig innebörd.

”Vill du att jag ska binda dig?”

Det klack till i Viktoria. Hon sköt höfterna bakåt så hårt hon kunde. Tommy stötte tillbaka. Hon kunde se det framför sig. Han skulle binda hennes händer på ryggen och tvinga upp henne just så här, men i ett läge där hon inte kunde stödja sig på händerna. Hon skulle vara fullständigt utlämnad. Han skulle kunna dra henne i håret och –

”Vill du det?” Han lät ordentligt upphetsad nu.

Viktoria stötte tillbaka ett par gånger till.

”Kanske en annan gång”, viskade hon sedan. ”Det är bra så här.”

Det pirrade till vid tanken. Men hon kände inte den här människan alls. Hon hade ingen lust att bli hittad strypt eller hängd tre dagar senare. Eller ihjälsvulten om tre veckor. Whatever.

Strax efteråt insåg hon att det inte skulle gå för henne. Hon stod fortfarande på alla fyra och kastade en blick mot sängbordet. Klockan var 01.32. Viktoria spelade ut sitt register ordentligt. I stället för spontana stönanden använde hon ord som Ja, Gud, Hårdare, Mera. Det dröjde inte länge innan Tommy krökte rygg över henne.

Hon var glad för att hon hade tvingat på honom en kondom.

Tommy var bra efteråt också. Viktoria lyckades hålla blicken stadig medan de bytte några ord. Hon var glad för att det inte snurrade i huvudet. En öl, räknade hon snabbt. En öl och tjugo centiliter sprit … nej, tjugofyra. Ginen också. Det var mycket. Om än inte anmärkningsvärt.

”Jaha”, sa Tommy när han hade fått på sig kläderna. ”Jag ringer väl sen.”

”Gör det”, sa Viktoria. Hon såg upp i hans ögon från sängen och de delade ett ögonblick av telepati. Ingen av dem hade lämnat ut sitt telefonnummer. Eller ens talat om sitt efternamn.

Det stod visserligen Viktoria Andér på dörren. Och nere i trappan. Och på porttelefonen. Och hon var den enda Viktoria på Trastgatan 23. Hon visste att Eniro visste. Men det oroade henne inte. Den här killen kunde reglerna. Han skulle inte ringa om han inte fick hennes nummer.

Fan, tänkte hon när dörren hade slagit igen och hon hörde hans steg eka i trappan. Jag missade chansen.

Nej, talade hon om för sig själv igen. Du avstod. Du kan inte ta risker med folk du inte känner.

Jag skulle vilja ha en fast partner. Någon som man kan leka med utan att behöva vara otrygg. Utan att oroa sig för att dom blir galna och sliter fram kniven.

Viktoria vred oroligt på sig i sängen. Fan, tänkte hon igen. Ljuset var på i köket. Hon steg upp, tog upp kläderna som låg i korvar på golvet och lade dem i en fåtölj. En liten insats. Hon gick ut i köket och drack ett stort glas vatten. Efter ett par sekunders tvekan drack hon ett till. Hon släckte ljuset och gick till sängs.

En fast partner, tänkte hon innan hon sjönk ned i alkoholdrömmarna. Någon som man kan ha trygg sex med. Jag skulle vilja slippa det här raggandet.

Jag önskar att jag vore Anna.

Anna kunde inte sova. Hon gjorde allt utom att räkna får. Hon räknade sjutakterna i Dutilleux, en-två-tre, en-två-en-två, om och om igen, men blev bara mer klarvaken.

Lite mjölk. Helst borde den vara varm. Det skulle lura hennes kropp att tro att hon var baby igen. Men nu var klockan snart tre och hon orkade inte mikra. Hon hämtade sitt vinglas från tv-bordet och sköljde det i diskhon. Ekonomiskt, tänkte hon. Jag spar lite disk. Sedan drack hon ett glas mjölk. Smaken var lite unken.

Hon gick och lade sig igen. En-två-tre, en-två-en-två, en-två-tre, en-två-en-två …

Det fungerade inte. Varken mjölken eller sjutakterna.

Anna satte sig plötsligt upp i sängen. Hon ville inte vara sömnlös. Hon såg på Anders, som sov lika tungt som vanligt och inte alls verkade ha märkt att hon hade varit uppe. Han andades rytmiskt och jämnt. En liten del av henne försökte pressa in ett par sjutakter för varje utandning. En-två-tre, en-två, en-två.

Allt var bra. Hon var trettiofyra år gammal och hade en underbar man och två ljuvliga söner. Hon arbetade med musik, det hon älskade mest i hela världen, utom kanske just sin familj. Jobbet var välbetalt och hon bodde i den här fina villan. Om några veckor skulle det bli sommar.

Men hon kunde inte sova.