Alla inlägg av forlag

Provläsning Arkitekterna

Ensemble

Mellow var inte helt väl till mods.

Hon var inte ovan vid känslan. Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker – om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde, om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.

Men den här gången hade hon faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna, eller varför.

Jorden var trygg. Längre hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.

Mellow var inte ensam, påminde hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon var en av dem och hon borde kunna njuta av det.

Ändå ifrågasatte hon sig själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare, musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av dem.

Men ändå utanför. Vad hade hon egentligen åstadkommit?

Hon ville inte fastna i det ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.

Mellow drog ett diskret men djupt andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom, tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika – eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.

Vid Proxima Centauri. Utan minsta möjlighet till räddning.

Det var i princip omöjligt, intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju faktiskt betydde att det kunde hända.

Rymdresor hade funnits i flera hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av ljusets. Forerunner hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara fyra komma två ljusår hemifrån.

Skeppets AI hade gått igenom sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför. Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv, eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.

Och försvann spårlöst.

Under 1900-talet hade Einstein visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd. Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända – vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att möta.

Det var en stor dag. Och Mellow var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens och FN:s mod och dådkraft.

Mellow gick omkring med ett glas champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne. De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja, tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig klichéer.

Innan de passerade genom porten vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning – ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon enstaka gång skaka hand.

Som nu till exempel. En lång och mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde henne: Finansmagnaten.

”Dave Rossignol”, sade han och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”

”Mellow Doux”, sade hon när hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön. Vattenkriget för åtta år sedan.”

Han rynkade pannan en aning och hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt. ”Tvådagarsbönen?”

Hans ansikte klarnade. ”Nu minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring. Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:

”Har du tänkt på hur fantastiskt vackert det är här?”

Kvinnan – nej, tänkte Dave, snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.

Kortvuxen, nådde honom knappt till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.

Figuren var inte alls fyllig. Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.

Fattig uppväxt, viskade hans noisy, svält i perioder.

”Vad?” sade hon. ”Ja … visst.”

Dave gestikulerade mot en av skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett något liknande?”

”Nej … Det har väl ingen?”

”Inte förr. Men den vid jorden har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”

”Å. Det är sant. Nej, det har jag inte tänkt på.”

”Och planeten där nere. Vackert.”

Hon flyttade över sitt glas till höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att veta att hon letade efter något att säga.

”Vi behöver inte prata”, sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”

”Jag är inte stressad.”

Hon fick till ett leende men något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade diskret stängt sin noisy.

Dave log mot henne och passade sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.

Det fanns annan utsikt också. Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.

Nej, han skulle inte tillåta sig något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.

På alla sätt.

Men för artighets skull stod han kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.

Nu, med portarna: som ett knäpp med fingrarna. Snap! Jupiter. Snap! Ceres. Snap! Hemma igen.

Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den tekniska lösningen. Visst.

Men pengarna hade kommit från Dave.

En kvinna med kolsvart hår och medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.

Innan hans glas nådde munnen hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från Florens. Trettiotvå år gammal.

Singel.

”Hej där, Dave Rossignol”, sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”

”Ett ögonblick bara.” Det vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt att prata.”

”Ja.” Hon log, på något sätt tacksamt.

För att han hade pratat med henne? Eller för att han skulle gå?

Han visste inte.

”Vi kanske ses”, sade han.

Hon nickade och drack igen.

Det där glaset, tänkte han, räcker nog inte hela kvällen.

Han hämtade själv ett nytt glas innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.

När han kom fram till henne stod hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare – Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara hur portarna egentligen fungerade.

Ariella vände sig mot Dave, hade säkert känt honom i noisyn, och log igen.

”Dave Rossignol”, sade hon. ”Legenden.”

”Ariella Brancato. Skönheten.”

Han menade det verkligen. Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.

Hon log fortfarande. ”Vill du se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.

Han såg på skärmen. Sedan på henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”

”Men vackert. Magico. Jag har kvar känslan från porten.”

”Ja”, sade han. ”Den.”

Hon drack – han gjorde likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.

”Och det är vi som har betalat.”

Nu höjde hon på ögonbrynen. Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det vi har satsat”, sade hon.

”Det är ju meningen.”

Certamente. Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den kommer att ge tillbaka?”

Dags att vara lite motsträvig. Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det ska. Men om vi fastnar här –”

Ariella ryckte sydländskt på axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”

”Eller om porten vid jorden kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”

”Å. Tänk inte så. Lev nu.”

Hon höjde glaset mot honom och han skålade tillbaka.

”Ett till?” sade Dave.

Hon trutade snabbt med läpparna. Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”

Innan han hade hunnit öppna munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.

Nåja – win some, lose some. Han såg sig omkring igen.

Han blick var på väg mot en slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.

Inom en sekund kände Dave något som han inte hade väntat sig.

Attraktion.

Dave Rossignol, upplyste Jacobs noisy. Finansmagnaten.

Rossignol vände sig redan bort. Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.

Jacob föste milt undan sådana tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond – Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med stort G.

Hur mycket han än tvivlade och tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.

Det här var en sådan gång. Han bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att njuta av den medan han kunde.

Känslan var väldokumenterad. Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget språk hade några ord för känslan att färdas genom en port – och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen. Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.

Den gav honom något.

Sedan insåg han att han inte visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men det här var större än allt.

Han hade på något sätt känt en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?

Han såg på skärmen som långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.

Och vad skulle hända med skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats, eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy – skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst, och komma ut på andra sidan av samma port.

I så fall skulle de inte ha någon väg hem.

Jacob såg på en annan skärm medan människorna omkring honom började höja sina röster och gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv, skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en forskningsstation skulle byggas.

Noisyn klingade. En mycket kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper splittrades när alla sökte sina platser.

Jacob fann sig placerad mellan konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt – men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente! – ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det. Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.

”Jag vet vem du är”, sade han till henne.

”Å”, sade hon, nästan generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig. Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är präst.”

”Präst”, sade hon och såg mer intresserad ut. ”Vilken religion?”

”Kristen. Protestant, utan särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”

”Å”, sade hon igen.

”Vill du inte prata om det?”

Hon såg rakt på honom för första gången. ”Om du vill lyssna?”

”Gärna.”

Hon tänkte i några ögonblick innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin berättelse lite längre än vanligt.

Torkan hade hållit på i två år den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana. För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig – de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande – först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam. Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika urskillningslöst.

De bad i två dygn. ”Fyrtiosex timmar för att vara exakt.”

Och sedan kom regnet. Plötsligt och oväntat.

Regnområdet hade uppstått mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge som bönen hade gjort.

”Men”, sade Jacob – ”det hände.”

”Det gjorde det. Och många hävdade att de kände … något slags högre makt.”

Jacob såg på henne. ”Gjorde du det?”

Hon snörpte på munnen, ett slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för att styra både människor och bolag till bättre vanor –”

”Och askmolnen efter vulkanutbrotten i Stilla havet.”

”Ja.” Hon nickade, nästan motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt behövs inte.”

Han nickade också. ”Nej. Men är du troende?”

”Bara självförtroende.” Ett sällsynt leende.

”Det är du värd.”

”Och du är protestantisk präst.”

”Tron är inte något oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”

Mellow nickade. ”O ja. Men, du vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga antaganden. ”

”Kämpar du emot?”

”Nej”, sade Mellow. ”Jag vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som en förälskelse.”

”Och det har inte hänt?”

Hon log igen. ”Vilket av det? Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”

Han tog sitt glas och höjde det. ”Bara du är lycklig så.”

Mellow sade: ”Jag klarar mig.”

Jacob letade efter något lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy spred budskapet: han reser sig upp. Alla vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag ska fatta mig kort …”

Talet var oändligt. Ord, ord, ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät tankarna flyga.

Vid det här laget hade han koll på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här sammanhang var noisyn svår att tolka.

Nytta med nöje. Han valde Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren – noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att prata jobb.

Officiellt alltså.

Fast något kunde man alltid få höra.

Alkoholen hade lossat hans tunga. Han associerade sig in i en utläggning om vilka utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du vet ju allt det där. En guldålder.”

Ariella sade: ”Det gör jag. Berätta om dig själv.”

Han tog en klunk brännande whisky för att vinna tid. ”Jag?”

”Du.”

”Vad vill du veta?”

”Vem du är. Hur du hamnade i den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.

Han såg ut över rummet. Ljudnivån var avsevärt högre nu.

”Skulle vi kunna gå någon annanstans? Mindre högljutt?”

Hon skrattade till.

”En annan bar? Fyra ljusår bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två ställen att välja på. Min hytt eller din.”

”Ja?”

”Nej. Möjligen senare. Mycket senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig själv?”

Han sade: ”Möjligen senare.”

När han vände sig bort från henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände igen mannen.

Jacob såg genast bort, stängde sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar. Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt tidigare.

Attraktion var ett intressant fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet – utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.

Jacob hade tjuvlyssnat på deras samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato. Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte: ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse, sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen tycktes vara över.

Han insåg att han stirrade på Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.

Nej, tänkte han. Inget sådant.

”Står du här alldeles själv?” sade Mellow till honom.

Andra delen av diskbänksthriller

Om du bara vågar av Sylvia Lidén Nordlund

I andra boken har Mia flyttat in i en tvåa och hoppas dottern vill flytta med. Men hon väljer att stanna hos fadern. Både Mia och Frida har behov av sin frihet. Mia börjar i terapi hos en kvinna som faktiskt hennes exman rekommenderar, och det visar sig vara positivt. Det händer spännande saker med väninnorna runt henne. Mia träffar sin stora kärlek Ola som vi fick se en glimt av i förra boken och de inleder en kärleksrelation. Sexscenerna är fina och realistiska. Mia har klarat av att lämna sin man, men jag tycker hon måste lära sig att hon har rätt till ett eget liv oavsett vad dottern tycker. Hon måste bli mera öppen mot dottern och inte låtsas vara någon annan än den hon är. Hon behöver lära att en mera otillgänglig mamma är mera spännande för en tonåring än en som hela tiden lägger sig platt. Den efterhängsne exmannen som håller på att gå ner sig i alkoholism tar tag i sina problem och hittar en ny kvinna. När det gäller jobbet verkar det gå bra för Mia. Hon har lärt sig att ta plats och stiger uppåt i hierarkin. Nu måste hon bara lära sig att sätta gränser gentemot dottern, att inse att Frida är en egen människa och inte bara hennes dotter. Det kan vara sårbart, men nödvändigt. Annars riskerar hon bli en gammal bitter kvinna som offrat allt för sitt barn utan att ha något igen för det. Det kanske vi får se i nästa bok, som jag ser fram emot.

Kort sagt, detta är en diskbänksthriller!

Skräckmässan Malmö

Påföljande veckoslut var det Skräckmässa i Malmö på Slagthuset. Jag hade begärt ett bord tillsammans med mina kolleger Lisa och Sofi, men hamnade i huvudhallen. Det var bra på så sätt att jag hade god utsikt till scenen och all underhållning och ungdomarna vid bordet vid sidan om var trevliga. Det var inte så många människor som besökte Skräckmässan. Det var lite jobbigt med tre evenemang tre veckoslut efter varandra, dessutom kände jag mig som en gengångare då flera av besökarna hade varit på Bokmässan eller SciFiWorld. Även här sålde jag inget av KG Johansson. En lättare överviktig ung man styrde med taktfasta steg mot Rex Omega och plockade upp den, varpå kvinnan vid hans sida fräste: ”Du vågar inte köpa den där!” Så det blev inget såld av AR Yngve heller. Även här gick några av Bertil Falks Lönnerstrand-noveller. Numera har jag fått restlagret av Lönnerstrand 1 och 2 som jag hämtade i måndags. Jag hade beställt nya ex av Hammerslag som jag lyckligtvis fick i fredags, men sålde bara Asteroiden av mina egna. Det var intresse för Siriuskrönikan, kunderna skulle gå hem och se vilka de redan hade och ringa mig sen. Jag sa att jag skulle ha med dem på julmarknaden på Limhamn under advent, men inte under SFFs Litteraturrunda på biblioteket i Lund.

Min monter under Skräckmässan.

SciFiWorld Helsingborg

Veckoslutet efter Bokmässan i Göteborg var det dags för SciFiWorld Helsingborg. Det var fantastiskt väder under hela tiden. Nu fick jag testa min nya skrinda. Den är fin och lätt att handskas med. Delade monter med bland andra Lisa Rodebrand och Sofi Poulsen som höll i vårt arrangemang. Torsten avvek så snart montern var iordningställd för att vandra på Kullen. Vi stod lite för oss själva bakom en vägg med ansiktet mot restaurangen där endast en rännil människor passerade. Sålde betydligt sämre än på SciFi World i Malmö. Dessutom var det för tätt inpå Bokmässan i Göteborg. Kunder som köpt av mig där kom tillbaka här och köpte titlar de inte köpt där. Sålde inte alls vare sig KG Johanssons böcker eller AR Yngves bok, däremot såldes några av Bertil Falks Lönnerstrand-noveller, samt mina egna science fiction-böcker. Jag stod med hjärtat i halsen eftersom Hammerslag hotade med att ta slut och jag hade lovat 10 ex till popupbutiken på Emporia. Det blev till slut 5 ex som jag la undan.

Mitt bord i vår gemensamma monter.

Tomten kom inkognito och tittade.

Tomten poserar med en novellsamling.

Söndag eftermiddag hade jag inte mera kaffebröd och gick för att inhandla något gott. Jag hittade handgjord choklad och köpte en handgranat med nötnougatfyllning. Först tänkte jag gå omkring och leka lite med den på utställningen, men uppfattade en sur blick från vakterna bara under turen från chokladtillverkaren till min monter då jag passerade med handgranaten. Det kanske vore en dålig ide. Visserligen ska Sundsperlan rivas, men inte så snabbt och inte med folk inuti. Handgranaten hade en verklighetstrogen sprint, så jag åt den nerifrån och uppåt. Sprinten åt jag sist.

Inte så populärt bland vakterna på mässan…

Bokmässan i Göteborg 2019

Vi kom dit under eftermiddagen onsdagen för att montera upp utställningen i den vanliga montern A01:52 i Fantastikgränd. Precis som förra året hade jag beställt golvmatta och två bord som kunde sitta ihop i vinkel. För en gångs skuld kom vi tidigare än Sandra. Till skillnad från tidigare år, gick det smidigt med koder och nummerskylt att parkera i garaget samt ta sig in och ut när vi behövde något från bilen. På kvällen åt vi på restaurang Ristoria. Det har blivit en tradition.

Sandra i färdigmonterad monter.

Montern ändrade karaktär varje dag, beroende på aktiviteter. Sandra och jag var ensamma i montern de två första dagarna. Torsten fick jobba lite mera än han tänkt under bokmässan. Sandra är medlem av Amnesty International och hade skrivit ut lottsedlar som gällde alla böcker i vår monter. En del äldre herrar kom för att hämta vinsten och såg förskräckta ut över all fantasy och science fiction. Jag såg hur axlarna åkte avslappnade ner när jag erbjöd Hammerslag som en bok om den industriella revolution i Norge-Sverige på artonhundratalet.

Fredag hade jag release på Asteroiden i monter F02:55 på andra våningen. Märker jag blir äldre, orkade inte vara med på middagen med de andra i Litterära Konsulter.

Årets produktion från Tora.

Lördag morgon kom AR Yngve med alla sina böcker som han hade en dag på sig att sälja. Söndag fick han plocka undan alla undantaget Rex Omega, som utkommet på TiraTiger Förlag. Han gjorde en fin utställning som såg ut som en cirkel. Att lyssna till honom när han säljer är rätt så kul.

På kvällen var vi ett sällskap som gick till en thairestaurang i Fokushuset och tackade av Anna Vintersvärd och hennes förlag Andra Världar som ska läggas ner. Det var hon som gav ut min första steampunknovell som sedan utarbetades till steampunkromanen Hammerslag.

AR Yngve presenterar Rex Omega.

Söndag morgon var vi på Sverokscenen för att prata om naturkatastrofer, asteroider som drämmer in i planeter och förorsakar olycka.

Söndag kväll blir det alltid panikrusning efter böcker. Branschen som kom och tittade torsdag – fredag ser ett tillfälle att köpa på sig ett antal ex utan att behöva betala frakt. Som alltid åker färre kartonger hem än de som åkte dit.

Varulvsdödaren Marcus besökte oss i montern.

Inspiration till Asteroiden

Vem är rymdvarelserna som invaderar planeten?

Jag tänkte jag skulle undersöka vad som händer med en civilisation som möter en annan som är mycket mera avancerad, även om dessa bara vill allt gott och ställa till rätta åt invånarna.

Orthon plankade jag direkt från George Adamski: Flygande tefat har landat. Adamski påstår att rymdvarelserna är vackra män som ska frälsa jordmänniskorna. Orthon är en gudalik blond man från Venus. Det gick hem på 1950-talet, men inte efter diverse Venussonder och ryska landningar.

Adamskis bok är bara ena halvan. Han fick dela utrymmet med Desmond Leslie. Varför förläggaren valde att utge de två författarna i samma bok, begriper jag inte, då deras berättelser är helt olika. Desmond Leslie var kusin med Sir Winston Churchill och dessutom son till guvernören i Jaipur. Guvernörspalatset i Jaipur är numera museum. Det innehåller indiska miniatyrer av vimanas, flygfarkoster som gudarna ska ha använt. Desmond Leslie lärde sanskrit och kunde översätta dessa gudahistorier. Det var dessa som publicerades i samma bok som Adamskis berättelser. Vi var några solförmörkelseresenärer som besökte Jaipur och museet där miniatyrerna hänger under 1995. Annars red vi elefant upp till Maharajapalatset. Marie Rådbo och jag satt på en elefant bakom Gunnar Welin. Den fes oss i ansiktet hela tiden, vilket var värst för elefanttämjaren som satt längst fram. Till slut stod han inte ut längre och passerade den andra elefanten på den smala stigen.

Gunnar Welin och co rider fisande elefant i Jaipur.

Hannibal träffar UFO-fantasten Keefer på en restaurang vid Copacabana i Rio de Janeiro. Jag tänker mig restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus. Märkligt nog har den en exakt kopia på Kanarieön La Gomera. Café Oscar ligger vid hamnen. Även toaletten låg på samma ställe i lokalen. Då vi vandrade på Gomera, bodde vi på ett pensionat en bit uppe i byn San Sebastian och åkte buss upp till vandringslederna i berget. Vi åt frukost på uteserveringen på Café Oscar. Men det är en ganska långsmal lokal som inte skulle ägna sig till föredrag. Därför tänker jag mig den vegetariska restaurangen Fågel Fenix som fanns på saluhallen på Lilla Torg under 1980-talet. Den var helkaklat. En kväll kom en UFO-fantast från Australien och höll föredrag. Han beklagade den helkaklade miljön med metallstolar och bord. Den var omöjlig att meditera i. Jag tror han hette Keefer, så jag plankade honom direkt till Asteroiden.

Tora framför Limhamnsjesus i Rio de Janeiro.

Är Asteroiden inspirerad av Oumuamua? Nej, jag började skriva på den 2011. Däremot är den inspirerad av ett program som Planetary Society presenterade och ville att jag skulle sponsra: Att upptäcka asteroider på väg att krocka med jorden. Det finns mer än 8000 asteroider i storlek 140 meter i diameter och större i banor i jordens närhet. Vissa av dem passerar tidvis så nära som mellan jorden och månen. I juli 2019 passerade en asteroid på 60 – 130 meters diameter närmare oss än månen. Jag har aldrig varit intresserad av att sponsra Planetary Society’s asteroidprogram. Varje gång en stor stenbumling råkar passera jorden, är det en lika stor överraskning. Men programmet finns kvar, och det upptäcker och registrerar nya objekt hela tiden. Nästa passage görs av asteroiden 2006 QV89 som passerar oss 27 september på ett avstånd 20 gånger månens. Dinosaurierna utrotades av en stenbumling på 10 000 diameter, och det kan vi se bevis för så nära som Stevns Klint på Sjælland. Där syns den så kallade Iridiumranden i kalkberget. Strax efter nedslaget regnade iridium ner på jorden. De flesta arter som fanns, dog ut. Själva planeten skakade på sig och frambragte nya arter. De obefintliga däggdjuren fick sin chans. Vi kom till. Om det händer igen, vilka arter ska bli våra efterkommare?

Iridiumrand i Stevns klint.

Den omvända flyktingströmmen i Sahara som beskrivs i Asteroiden – något sådant har du väl aldrig upplevt? säger skeptikern. Nej, men jag har åkt jeep genom Libyen. I förbindelse med solförmörkelsen 2006 var vi ett gäng från Europa som åkte omkring i Sahara. Öknen är inte bara sanddynor. Den består även av hård mark, sandblåsta bergsformationer i otroliga former och plötsligt uppdykande pumphus som hämtar upp grundvatten. Portabla solceller var något vi själv medförde för att hålla i gång en del instrumentering under solförmörkelsen. På vissa ställen fanns grottor med hällristningar som avbildade afrikanska djur från tiden då Sahara var en fruktbar savann. I Acacus kunde vi fortfarande se avtryck av hur landskapet hade varit, utsikten mot savannen och floden från grottan. Vi var på ett arkeologiskt museum i byn Germa mitt i Sahara, där arkeologerna berättade att de fortfarande hittade strutsägg fyllda med vatten som var nergrävda i depåer av de tidigaste cro magnon-upptäcktsresande för flera tiotusentals år sedan. Människan har alltid varit en nyfiken upptäckare.

Naturlig gargoyle i Acacus.

I kapitlet om Kiruna konfronteras en same med en av de invaderande skorpionroboterna i Polnostugan innerst i Torneträsk.

Då vi gick Nordkalottleden första gången, hade vi med tält och övernattade dels i tält, dels i stugor. Vi kom bland annat förbi just Polnostugan, som var nyrenoverad. På väg dit passerade vi ett ungt par som låg i tält på en udde i närheten.

Det behövdes bara gå in två steg i stugan, så störtade vi ut igen. Det var fruktansvärda vibrationer där inne. Vi slog upp tältet vid stranden.

Efter en stund kom ett tyskt par som reagerade likadant. De sa att de kände också av de dåliga vibrationerna. När vi gick bort till udden, visade sig det holländska paret också ha varit inne i stugan utan att stå ut där inne. Därför tyckte jag Polnostugan kunde passa bra att låta samen möta en invaderande metallknaprande skorpionrobot. Att de samma varelserna ockuperar Kiruna och äter all metall både inne i staden och knaprar sig ner i underjorden eftersom de producerar fler och fler av sina egna, inspirerades jag till av Max Tegmark och Nick Boström som funderar på horder av mini-AI som kanske åker omkring i universum och förvandlar allt metall till gem. Dessutom flyttas verkligen hela Kiruna eftersom gruvorna äter sig in under staden. Då vi var där sensommaren 2018, observerade vi hur stadshuset flyttades.

Historian om analfabeten och konjaktunnan är en skröna som går ute i Lofoten. Den passade in i sammanhanget på grund av den mystiska organisationen Framtidsingenjörerna som vill flytta hela mänskligheten till Sahara.

Tältet på Pålnonäset

Mitt favoritlivsmedel är bananer. Oj, vad har det med asteroider att göra, där kan man ju inte odla bananer? Bakgrunden är så här: Under 1950 – 60 var min far delägare i en bananfarm i Brasilien. Det var meningen att vi skulle emigrera. Då det såg ut att bli allvar, hoppade jag av. Jag var 18 år och höll på med min utbildning. Det fick räcka med besök i Brasilien.

Med utgångspunkt i miljön i Rio de Janeiro började jag skriva på Asteroiden under 2011. Jag vandrade på Gomera med Torsten, och bodde på ett hotell där frukosten som ingick skulle ätas på en restaurang som hette Oscar. Den var identisk med restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus, den stora Jesusstatyn i Rio. Den har fått sitt namn på grund av betongen.

Så kom Siriusprojektet emellan och manuset blev vilande till vintern 2018 – 19.

2016 åkte jag på solförmörkelsesexpedition till Indonesien, och vem möter jag där? Elisabeth, dotter till en av de två andra delägarna till bananfarmen var med på resan. Hennes amerikanske make är solförmörkelsesnörd precis som jag. Vi hade kul, pratade gamla minnen, nattvandrade i djungeln i nationalparken Salamat Datang och blev sexuellt trakasserade av några endemiska apor som gärna ville visa oss vad de hade att komma med.

Sex-trakassören

Hursomhelst, mötet med Elisabeth inspirerade till att ta fram Asteroiden igen.

Ett råd författare alltid får, är ”Gräv där du står.” Det är stort sätt det jag gör, även om jag skriver science fiction.

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Håkans hylla om Ett slags frihet

Håkan skriver bland annat:

Detta är den mycket produktiva författaren KG Johansson senaste bok. Han rör sig bland olika genre, dock brukar de flesta röra sig inom fantastiken. Denna är en science fiction och är en uppföljare på hans tidigare bok, Beatrice. Det är planerat att bli en trilogi.

Det är som sagt andra delen i en serie och jag rekommenderar alltid att man skall läsa en serie i rätt ordning. Denna är rätt så fristående då den utspelar sig långt efter första boken och att det är nya karaktärer som vi möter. Dock så för att förstå denna värld bättre så är det bra att ha läst första boken.

Boken följer två tidslinjer som hänger ihop. Huvudberättelsen handlar om en grupp amerikaner som kommer till ett litet samhälle i Sverige för att studera för att se hur de har återhämtat sig efter katastroferna och kanske se om de kan hjälpa till med kunskaper för att förbättra för dem. Den andra berättelsen är en tillbakablick som handlar om kvinnor flera generationer som har levt i detta samhälle och fört en dagbok på en dator för att bevara för eftervärlden vad som har hänt.

Språket är bra och lätt att ta till sig, det är målande och karaktärerna för liv. Det är just i delarna som är tillbakablickar som vissa karaktärer verkligen får en egen röst. De olika kvinnorna som har använt datorn som dagbok har olika röster och det märks verkligen när en ny kvinna har tagit över rollen att föra berättelsen vidare. Detta är riktigt skickligt gjort.

Boken har även ett djup i sig. Precis som den tidigare boken så tar den upp frågor om att låta tekniken ta över ens egen fria vilja och ens privata tankar. Det går även att dra liknelser med internet och att vi lägger ut allt möjligt om oss själva utan att tänka på vem det är som kan ta del av detta.

Istället för att slå på det storskaliga så väljer denna bok att stanna i det lilla samhället och tillsammans med invånarna där. Det blir en nära bild på hur just en liten del av världen kan se ut efter en världsomfattande katastrof. Hur återhämtar man sig när allt som heter regering och ordning har fallit och försvunnit? Hur fungerar människor och vem är det som tar över att styra?

En bra andra bok i serien och intressant att den skiljer sig en del från första boken fast den håller samma grundstolpar. Det skall bli intressant att se vad som händer i den tredje och sista delen i serien och när den kommer att utspela sig. 

Bokhyllan om Ett slags frihet

En recension där Bokhyllan ger boken 5 poäng av 5 och bland annat skriver såhär:

Det centrala i Noisytrilogin rör en extrem framtida klimatkris och därefter dess återhämtning i olika delar av världen, så här långt har man fått ett scenario för hur denna kris och återhämtning varit i framförallt USA, Sverige och även lite Norge. Tredje och sista delen… behöver jag nämna att den redan är hett efterlängtad?

Miljöerna kommer till liv med alla sinnen, man förflyttas dit med lätthet. Uppskattade landsbygdsperspektivet. Karaktärerna är komplexa och trovärdiga, språket anpassas smidigt efter tid och karaktär. Det framtida världsbygget upplevde jag följdriktigt genom sin dramatiska utveckling, som tyvärr inte är helt orealistisk med vår nuvarande verkliga situation. Tyckte om hur tankarna kring religion och filosofi vävdes in i handlingen. Inget i övrigt att önska.

Dagboksanteckningarna gick bara rakt in… vet inte hur jag bättre kan formulera det. Två generationer, mor och därefter dotter, deras personliga röster är äkta, följer tanken och känslorna; raka, öppna och ärliga. Beskrivningarna av det kaotiska tillståndet i världen och händelser i deras egna hårda liv, den närmsta omgivningen; allt såsom det uppfattas, utan förskönande omskrivningar.
Ska inte rabbla en massa namn på karaktärer, men gillade relationsutvecklingen mellan Will och Tova i nutid (2200-talet), deras dialog. Gillade hur boken slutade… ja, ganska uppenbart gillade jag helt enkelt allt med Ett slags frihet. Eftersom jag sätter betyg ger det logiskt toppbetyg och såklart till sist mina bästa och varmaste rekommendationer.

btj om Ett slags frihet

Precis som i Beatrice spelar “noisyn” en viktig roll, den apparat som gör det möjligt att läsa andras känslor och tankar. Men hur likriktade blir vi när vi försöker anpassa oss efter alla andra? Och hur lättstyrda? KG Johansson fångar som vanligt sina läsare, språket är tydligt och medryckande. De existentiella frågorna är relevanta och karaktärerna känns trovärdiga.