Stjärnan Sirius är en av våra närmaste grannar, endast 8,7 ljusår borta. Sirius är en av de klaraste stjärnorna på vinterhimlen. Den ligger i rak linje ner till vänster från Orions bälte. Sirius är en dubbelstjärna. Huvudstjärnan Sirius A är av spektralklass A1. Följeslagaren Sirius B är osynlig för blotta ögat. Sirius B banberäknades och upptäcktes av vetenskapen i mitten av 1800-talet. Det är en så kallad vit dvärgstjärna. Alvan Clark Jr såg Sirius B första gången 1862. Sirius B gör ett varv runt Sirius A på 50 år. Samtidigt ligger Sirius B på ett avstånd från Sirius A som motsvarar ungefär planeten Uranus avstånd från solen i vårt solsystem. Banan är elliptisk.
De gamla egyptierna följde en “Siriuskalender” på 360 dagar.
Dogonerna, en västafrikansk stam, hävdar att deras förfäder kom från Sirius, och de visste att den osynliga stjärnan fanns. Sirius B ingick i deras mytologi redan på l700-talet, enligt franska antropologer.
Jag började fantisera om Sirius som barn på l950-talet. Varelserna är mörkblå och bebor en planet som rör sig i oregelbundna banor mellan de två stjärnorna. De föds ljushyade, och får sin blå hudfärg först som vuxna. Sirianerna blir könsmogna vid 4 – 5 års ålder. Ett normalt sirianliv är omkring 50 år, samma tid som det tar för Sirius B att göra en runda runt Sirius A. Deras blå hudfärg är ett skydd mot den starka ultravioletta strålningen från Sirius A. De är starkt rasistiska, och delar in raserna efter hårfärg. Deras planet har oregelbunden form, i stora drag som en tärning. Den är lite större än Mars. Cibiadalen är den största dalen och motsvarar tärningssidan med ett hål. Nairobidalen och Robesdalen ligger på den sidan som har två hål. Kalidalen och Mazodalen ligger på sidan med tre hål, varav Mazoklanen behärskar de två mindre Mazodalarna och Kaliklanen en stor dal. Kaksidiklanen och Sothisklanen behärskar två mindre dalar vardera på sidan med fyra hål. Tishtryiaklanen härskar över fem små dalar på sidan med fem hål. Sidan med sex hål är gruvdalar som alla klaner vill ha kontroll över.
På 1970-talet, då Sirius A och B var som längst från varandra, lyckades astronomerna fotografera Sirius B. Forskningen kring Sirius var överhuvud taget het på den tiden. Det framkom även att en tredje himlakropp kanske finns, den så kallade Albada-Lindenblad-oregelbundenheten. Samtidigt korresponderade jag med astronomen Carl Sagan om hur banrörelserna till en planet borde vara för att den hela tiden skulle befinna sig i den livgivande zonen. Jag räknade ut att som närmast Sirius A skulle sirianernas planet vara 4,47 astronomiska enheter. Det motsvarar ungefär vår sols avstånd till planeten Jupiter. Som närmast Sirius B måste den ligga på 0,1 astronomiska enheter, vilket är mycket närmare än avståndet mellan vår sol och planeten Merkurius. Enligt vetenskapen är Sirius solsystem olämpligt att hysa liv. Det är svårt att få till en stabil bana för en sådan planet.
Men det fick jag lösa med den magi Svarte Nairobi tillhandahåller.
Längst bak i varje bok finns aktuella kartor samt en översikt över de sirianska klanerna. Böckernas handling rör sig över hela planeten och dess myller av sirianer. Det kan vara en idé att då och då gå in på klanöversikten för att hålla reda på de olika personernas tillhörighet.
Projektet Utanför gränserna
Böckerna i Siriuskrönikan är resultat av ett konstprojekt som KHVC initierade. De tryckta böckerna innehåller bilder på konst i färg.
Tora Greve.