Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.