Inspiration till Asteroiden

Vem är rymdvarelserna som invaderar planeten?

Jag tänkte jag skulle undersöka vad som händer med en civilisation som möter en annan som är mycket mera avancerad, även om dessa bara vill allt gott och ställa till rätta åt invånarna.

Orthon plankade jag direkt från George Adamski: Flygande tefat har landat. Adamski påstår att rymdvarelserna är vackra män som ska frälsa jordmänniskorna. Orthon är en gudalik blond man från Venus. Det gick hem på 1950-talet, men inte efter diverse Venussonder och ryska landningar.

Adamskis bok är bara ena halvan. Han fick dela utrymmet med Desmond Leslie. Varför förläggaren valde att utge de två författarna i samma bok, begriper jag inte, då deras berättelser är helt olika. Desmond Leslie var kusin med Sir Winston Churchill och dessutom son till guvernören i Jaipur. Guvernörspalatset i Jaipur är numera museum. Det innehåller indiska miniatyrer av vimanas, flygfarkoster som gudarna ska ha använt. Desmond Leslie lärde sanskrit och kunde översätta dessa gudahistorier. Det var dessa som publicerades i samma bok som Adamskis berättelser. Vi var några solförmörkelseresenärer som besökte Jaipur och museet där miniatyrerna hänger under 1995. Annars red vi elefant upp till Maharajapalatset. Marie Rådbo och jag satt på en elefant bakom Gunnar Welin. Den fes oss i ansiktet hela tiden, vilket var värst för elefanttämjaren som satt längst fram. Till slut stod han inte ut längre och passerade den andra elefanten på den smala stigen.

Gunnar Welin och co rider fisande elefant i Jaipur.

Hannibal träffar UFO-fantasten Keefer på en restaurang vid Copacabana i Rio de Janeiro. Jag tänker mig restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus. Märkligt nog har den en exakt kopia på Kanarieön La Gomera. Café Oscar ligger vid hamnen. Även toaletten låg på samma ställe i lokalen. Då vi vandrade på Gomera, bodde vi på ett pensionat en bit uppe i byn San Sebastian och åkte buss upp till vandringslederna i berget. Vi åt frukost på uteserveringen på Café Oscar. Men det är en ganska långsmal lokal som inte skulle ägna sig till föredrag. Därför tänker jag mig den vegetariska restaurangen Fågel Fenix som fanns på saluhallen på Lilla Torg under 1980-talet. Den var helkaklat. En kväll kom en UFO-fantast från Australien och höll föredrag. Han beklagade den helkaklade miljön med metallstolar och bord. Den var omöjlig att meditera i. Jag tror han hette Keefer, så jag plankade honom direkt till Asteroiden.

Tora framför Limhamnsjesus i Rio de Janeiro.

Är Asteroiden inspirerad av Oumuamua? Nej, jag började skriva på den 2011. Däremot är den inspirerad av ett program som Planetary Society presenterade och ville att jag skulle sponsra: Att upptäcka asteroider på väg att krocka med jorden. Det finns mer än 8000 asteroider i storlek 140 meter i diameter och större i banor i jordens närhet. Vissa av dem passerar tidvis så nära som mellan jorden och månen. I juli 2019 passerade en asteroid på 60 – 130 meters diameter närmare oss än månen. Jag har aldrig varit intresserad av att sponsra Planetary Society’s asteroidprogram. Varje gång en stor stenbumling råkar passera jorden, är det en lika stor överraskning. Men programmet finns kvar, och det upptäcker och registrerar nya objekt hela tiden. Nästa passage görs av asteroiden 2006 QV89 som passerar oss 27 september på ett avstånd 20 gånger månens. Dinosaurierna utrotades av en stenbumling på 10 000 diameter, och det kan vi se bevis för så nära som Stevns Klint på Sjælland. Där syns den så kallade Iridiumranden i kalkberget. Strax efter nedslaget regnade iridium ner på jorden. De flesta arter som fanns, dog ut. Själva planeten skakade på sig och frambragte nya arter. De obefintliga däggdjuren fick sin chans. Vi kom till. Om det händer igen, vilka arter ska bli våra efterkommare?

Iridiumrand i Stevns klint.

Den omvända flyktingströmmen i Sahara som beskrivs i Asteroiden – något sådant har du väl aldrig upplevt? säger skeptikern. Nej, men jag har åkt jeep genom Libyen. I förbindelse med solförmörkelsen 2006 var vi ett gäng från Europa som åkte omkring i Sahara. Öknen är inte bara sanddynor. Den består även av hård mark, sandblåsta bergsformationer i otroliga former och plötsligt uppdykande pumphus som hämtar upp grundvatten. Portabla solceller var något vi själv medförde för att hålla i gång en del instrumentering under solförmörkelsen. På vissa ställen fanns grottor med hällristningar som avbildade afrikanska djur från tiden då Sahara var en fruktbar savann. I Acacus kunde vi fortfarande se avtryck av hur landskapet hade varit, utsikten mot savannen och floden från grottan. Vi var på ett arkeologiskt museum i byn Germa mitt i Sahara, där arkeologerna berättade att de fortfarande hittade strutsägg fyllda med vatten som var nergrävda i depåer av de tidigaste cro magnon-upptäcktsresande för flera tiotusentals år sedan. Människan har alltid varit en nyfiken upptäckare.

Naturlig gargoyle i Acacus.

I kapitlet om Kiruna konfronteras en same med en av de invaderande skorpionroboterna i Polnostugan innerst i Torneträsk.

Då vi gick Nordkalottleden första gången, hade vi med tält och övernattade dels i tält, dels i stugor. Vi kom bland annat förbi just Polnostugan, som var nyrenoverad. På väg dit passerade vi ett ungt par som låg i tält på en udde i närheten.

Det behövdes bara gå in två steg i stugan, så störtade vi ut igen. Det var fruktansvärda vibrationer där inne. Vi slog upp tältet vid stranden.

Efter en stund kom ett tyskt par som reagerade likadant. De sa att de kände också av de dåliga vibrationerna. När vi gick bort till udden, visade sig det holländska paret också ha varit inne i stugan utan att stå ut där inne. Därför tyckte jag Polnostugan kunde passa bra att låta samen möta en invaderande metallknaprande skorpionrobot. Att de samma varelserna ockuperar Kiruna och äter all metall både inne i staden och knaprar sig ner i underjorden eftersom de producerar fler och fler av sina egna, inspirerades jag till av Max Tegmark och Nick Boström som funderar på horder av mini-AI som kanske åker omkring i universum och förvandlar allt metall till gem. Dessutom flyttas verkligen hela Kiruna eftersom gruvorna äter sig in under staden. Då vi var där sensommaren 2018, observerade vi hur stadshuset flyttades.

Historian om analfabeten och konjaktunnan är en skröna som går ute i Lofoten. Den passade in i sammanhanget på grund av den mystiska organisationen Framtidsingenjörerna som vill flytta hela mänskligheten till Sahara.

Tältet på Pålnonäset

Mitt favoritlivsmedel är bananer. Oj, vad har det med asteroider att göra, där kan man ju inte odla bananer? Bakgrunden är så här: Under 1950 – 60 var min far delägare i en bananfarm i Brasilien. Det var meningen att vi skulle emigrera. Då det såg ut att bli allvar, hoppade jag av. Jag var 18 år och höll på med min utbildning. Det fick räcka med besök i Brasilien.

Med utgångspunkt i miljön i Rio de Janeiro började jag skriva på Asteroiden under 2011. Jag vandrade på Gomera med Torsten, och bodde på ett hotell där frukosten som ingick skulle ätas på en restaurang som hette Oscar. Den var identisk med restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus, den stora Jesusstatyn i Rio. Den har fått sitt namn på grund av betongen.

Så kom Siriusprojektet emellan och manuset blev vilande till vintern 2018 – 19.

2016 åkte jag på solförmörkelsesexpedition till Indonesien, och vem möter jag där? Elisabeth, dotter till en av de två andra delägarna till bananfarmen var med på resan. Hennes amerikanske make är solförmörkelsesnörd precis som jag. Vi hade kul, pratade gamla minnen, nattvandrade i djungeln i nationalparken Salamat Datang och blev sexuellt trakasserade av några endemiska apor som gärna ville visa oss vad de hade att komma med.

Sex-trakassören

Hursomhelst, mötet med Elisabeth inspirerade till att ta fram Asteroiden igen.

Ett råd författare alltid får, är ”Gräv där du står.” Det är stort sätt det jag gör, även om jag skriver science fiction.

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Håkans hylla om Ett slags frihet

Håkan skriver bland annat:

Detta är den mycket produktiva författaren KG Johansson senaste bok. Han rör sig bland olika genre, dock brukar de flesta röra sig inom fantastiken. Denna är en science fiction och är en uppföljare på hans tidigare bok, Beatrice. Det är planerat att bli en trilogi.

Det är som sagt andra delen i en serie och jag rekommenderar alltid att man skall läsa en serie i rätt ordning. Denna är rätt så fristående då den utspelar sig långt efter första boken och att det är nya karaktärer som vi möter. Dock så för att förstå denna värld bättre så är det bra att ha läst första boken.

Boken följer två tidslinjer som hänger ihop. Huvudberättelsen handlar om en grupp amerikaner som kommer till ett litet samhälle i Sverige för att studera för att se hur de har återhämtat sig efter katastroferna och kanske se om de kan hjälpa till med kunskaper för att förbättra för dem. Den andra berättelsen är en tillbakablick som handlar om kvinnor flera generationer som har levt i detta samhälle och fört en dagbok på en dator för att bevara för eftervärlden vad som har hänt.

Språket är bra och lätt att ta till sig, det är målande och karaktärerna för liv. Det är just i delarna som är tillbakablickar som vissa karaktärer verkligen får en egen röst. De olika kvinnorna som har använt datorn som dagbok har olika röster och det märks verkligen när en ny kvinna har tagit över rollen att föra berättelsen vidare. Detta är riktigt skickligt gjort.

Boken har även ett djup i sig. Precis som den tidigare boken så tar den upp frågor om att låta tekniken ta över ens egen fria vilja och ens privata tankar. Det går även att dra liknelser med internet och att vi lägger ut allt möjligt om oss själva utan att tänka på vem det är som kan ta del av detta.

Istället för att slå på det storskaliga så väljer denna bok att stanna i det lilla samhället och tillsammans med invånarna där. Det blir en nära bild på hur just en liten del av världen kan se ut efter en världsomfattande katastrof. Hur återhämtar man sig när allt som heter regering och ordning har fallit och försvunnit? Hur fungerar människor och vem är det som tar över att styra?

En bra andra bok i serien och intressant att den skiljer sig en del från första boken fast den håller samma grundstolpar. Det skall bli intressant att se vad som händer i den tredje och sista delen i serien och när den kommer att utspela sig. 

Bokhyllan om Ett slags frihet

En recension där Bokhyllan ger boken 5 poäng av 5 och bland annat skriver såhär:

Det centrala i Noisytrilogin rör en extrem framtida klimatkris och därefter dess återhämtning i olika delar av världen, så här långt har man fått ett scenario för hur denna kris och återhämtning varit i framförallt USA, Sverige och även lite Norge. Tredje och sista delen… behöver jag nämna att den redan är hett efterlängtad?

Miljöerna kommer till liv med alla sinnen, man förflyttas dit med lätthet. Uppskattade landsbygdsperspektivet. Karaktärerna är komplexa och trovärdiga, språket anpassas smidigt efter tid och karaktär. Det framtida världsbygget upplevde jag följdriktigt genom sin dramatiska utveckling, som tyvärr inte är helt orealistisk med vår nuvarande verkliga situation. Tyckte om hur tankarna kring religion och filosofi vävdes in i handlingen. Inget i övrigt att önska.

Dagboksanteckningarna gick bara rakt in… vet inte hur jag bättre kan formulera det. Två generationer, mor och därefter dotter, deras personliga röster är äkta, följer tanken och känslorna; raka, öppna och ärliga. Beskrivningarna av det kaotiska tillståndet i världen och händelser i deras egna hårda liv, den närmsta omgivningen; allt såsom det uppfattas, utan förskönande omskrivningar.
Ska inte rabbla en massa namn på karaktärer, men gillade relationsutvecklingen mellan Will och Tova i nutid (2200-talet), deras dialog. Gillade hur boken slutade… ja, ganska uppenbart gillade jag helt enkelt allt med Ett slags frihet. Eftersom jag sätter betyg ger det logiskt toppbetyg och såklart till sist mina bästa och varmaste rekommendationer.