Anne Agardh skriver:
Utdrag ur boken ”Med slavar i lasten”.
”1792 övergick i 1793. Langlois och Abraham stod på däck när klockan slog tolv. Det var becksvart, några lyktor lyste som spridda ljuspunkter från skeppen omkring dem. På himlen grupperade sig stjärnorna i sina vanliga konstellationer. Den afrikanska natten höll kvar sin värme.
- Det borde snart vara dags för avfärd, sa Abraham.
- Vi får säkert vänta ett par veckor till, svarade Langlois. All proviant för överresan är inte ombord än.”
I boken får vi följa Abraham Brinks ovanliga och dramatiska liv. Han hade tagit tjänst inom slavhandeln. Hur kom det sig att han, född 1763, valde att ge sig in i denna handel? Han som tillhörde en välbärgad och inflytelserik släkt i staden Åmål.
I 20 år har jag forskat om Abraham Brink. Det var en tillfällighet att jag fann denna okända historia i ett arkiv i London. Här fanns ytterligare en pusselbit om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Att vi hade en koloni i Afrika på 1600-talet var känt. Likaså att Sverige övertog ön St Barthélemy i Västindien. Men att vi hade ett svenskt slavskepp, Sweriges Wapen, som fördes av en svensk slavkapten var det ingen som kände till. Det måste uppmärksammas i Sverige.
Jag har skrivit två böcker om Abraham Brink och hans liv. Den första är en faktabok (Brink-den svenske slavkaptenen, 2012) och den andra är en historisk roman om hans liv (Med slavar i lasten, 2024). Vill ni veta mer så besök gärna mitt Instagramkonto @agardh_books eller min hemsida www.agardh-books.se
Jag fick en tankeställare av Anne Agardhs inlägg om slavkaptenen. Sju generationer har gått sedan min egen förfader gifte sig med en slav, som han kallade Karoline. Jag vet inte ens vad han hette, då folk bytte efternamn hela tiden. Var det Wilhelmsen, Corneliussen, Larsen? Namnet Karoline har följt familjen sedan dess, och varje gång det föds en människa som är lite mörkare med svart krulligt hår, så heter det att hon är lik Karoline.
Jag har stått på piren utanför fortet i Ghana ifört afrikansk klänning och försökt tänka mig in i min förmoders situation då hon förstod att hon aldrig skulle få se Afrika igen, att hon skulle fösas ner i slupen som förde slavarna ut till skeppet när kön tunnades ut och det blev hennes tur att tvingas ombord i slupen. Hennes afrikanska namn och bakgrund finns ingen kunskap om.
Jag skriver bland annat om min värld i Sirius solsystem. Det är en civilisation där vissa karakteristika känns igen även hos oss. Sirianerna stammar från hundarna och är inte primater som jordmänniskorna. Varje bok har en ny huvudperson, som har varit biperson i en eller fler andra böcker. Varje bok kan läsas oberoende av varandra. Efter 9 böcker tyckte jag det var dags för en fackbok om Sirius, då den näraliggande stjärnan har följt mänskligheten sedan början.
Vad är sju generationer mot flera tusen års kunskap? Var min förmoder dogon? Är det därför jag är så bunden vid Sirius? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att Sirius har följt mig i hela mitt liv, både i min konst och i mitt författarskap. Min kreativitet lever sitt eget liv. Siriuskrönikan är ingen bästsäljare. Både personerna och civilisationen är för bisarra, säger mina testläsare. Svårtillgängligt, men originellt, sa juryn på SFF då jag invaldes.
Mina läsare säger att de gillar även Sagan om ringen, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.Bertil Falk påpekade i en krönika i tidningen Kulturen i augusti 20215: Fantasy är en kusin till sf och ett syskon till sagor och legender. Och fantasy har ett kulturantropologiskt drag som genren delar med sf. Denna etnologiska sida av fantasy och sf präglas av fiktiva beteendemönster och fiktiva religiösa mönster. Vi känner igen det från Sagan om ringen och Game of Thrones och det är framträdande i Tora Greves tjocka fantasyroman Erövraren. Siriuskrönikan (TiraTiger Förlag 2014).
