Kategorier
Författaraktiviteter

Att bygga världar

av gästbloggare Jenny Hanson, Midgardsormen.

Att bygga världar

Att bygga världar är ett komplext arbete som måste få ta tid. Det kan vara lätt att tänka att man som författare av någon annan genre än t.ex. fantasy och sci-fi helt kan strunta i detta, men världsbygge behöver du göra oavsett inom vilken genre du skriver. Visserligen har den som ritar en egen karta över ett nyuppfunnet land eller den som ger sig ut i rymden mer jobb att göra än deckarförfattaren, men faktum kvarstår – du måste fortfarande sätta ramarna för din berättelse. Dina karaktärer. Din värld.

Varför är världsbyggande viktigt?

Egentligen har den här frågan ett enda viktigt svar. Så viktigt att jag till och med poängterar det lite extra. Världsbyggande är viktigt för att ge din berättelse trovärdighet.

Du som skriver feelgood eller deckare nickar kanske lite så där igenkännande. Självklart behöver jag känna min värld för att kunna beskriva den. Men du som skriver inom fantastik blir kanske till och med lite provocerad. Vadå trovärdigt? Jag skriver inte för att skriva trovärdigt, jag skriver för att få verklighetsflykt. Och det är även därför mina läsare läser. Basta!

Trovärdighet kommer inte av ingredienserna i din berättelse. Det handlar om hur du beskriver dina karaktärer. Och dina karaktärer skapar du med hjälp av omgivningen. För det är den som skapat dem. Det är ingen slump att J R R Tolkien lägger den magiska ringen i händerna på Frodo som är uppväxt i ett landskap som lika väl hade kunnat bebos av dansande alver. Frodo är en produkt lika mycket av sin omvärld (Fylke. Och längre bort har han inte varit) som av Tolkiens fantasi.

Dina karaktärers bakgrund är sanslöst viktiga för att läsaren ska känna med dina karaktärer. Åh, stackars Frodo. Hur ska det gå nu när han kommer ut i världen? Möter ringvålnader? Läsaren känner empati och sympati med Frodo samtidigt som spänningen höjs – för hur ska Frodo klara sig?

Världsbygge i historiska romaner

Att det är viktigt med världsbyggande blir förstås mer självklart i en genre som fantastik där arbetet är givet. Men även författare som skriver om en svunnen tid behöver ta sig tiden att reflektera och fundera kring omvärlden för att berättelsens karaktärer ska fungera och deras omvärld konsekvent.

Ett hyfsat modernt exempel är Sagan om isfolket-serien av Margit Sandemo som är en släktkrönika och löper från slutet av 1500-talet fram till ungefär mitten av 1960-talet (men är påbörjad av författaren under 1980-talet).

Sagan om isfolket utspelar sig i vår värld. Eller gör den det? Tydliga händelser markeras då författaren går igenom stora händelser så som pestutbrott, verkliga kungar och andra historiska personer som dyker upp i egna epoker och stora världsomspännande händelser som världskrig. Men författaren tar tydlig ställning kring till exempel hur religionen fungerar. Gudstron varierar för personerna i släktsagan och deras tro på saker och ting påverkar deras handlingar med mera. Dock slås det senare i sagan fast att det finns en gud alldeles oberoende av vad karaktärerna tror, det blir alltså så småningom fakta i den här berättelsen. Karaktärerna i sagan slåss också mot en ond förfader som vävts in i handlingen redan från start. Det övernaturliga är med från bok ett men framträder mer och mer under sagans gång och även tron på det paranormala och trolldom är ett faktum så småningom (även indicenten med rymdhundarna, men vi som läst sagan håller nog helst den delen för oss själva).

Världsbyggande i nutida berättelser

I nutida berättelser utan inslag av trolldom är det lätt att tänka att det inte behövs världsbygge alls. Men det gör det. Kanske ska din berättelse utspela sig i en fiktiv ort någonstans i Sverige. Kanske i en storstad. Alldeles oavsett var du sätter handlingen så behöver du bygga upp dina kulisser så att dina karaktärer kommer bäst till rätta.

Ett bra exempel på en författare som använt sig av enkla verktyg för att skapa en gripande berättelse är Delia Owens som har skrivit Där kräftorna sjunger. Man kan tycka vad man vill om berättelsen som är ganska traditionellt uppbyggd, men hon skapar fantastiska miljöer runt sin huvudkaraktär Kya som är en flicka som blivit övergiven av hela sin familj och växt upp ensam i ett träsk.

Owens bygger inte enbart upp träsket som miljö för Kya, utan även den lilla staden som ligger i närheten och människorna där. Rasism och ensamhet är tydliga centrala teman i boken som aldrig hade varit möjlig utan att skapa motsättningar mellan t.ex. svarta och vita i samhället i närheten. Och var i hierarkin ska egentligen huvudpersonen själv placeras som bott ensam i träsket hela livet?

Mina bästa tips för att bygga världar

  1. Karaktärerna skapar världen. Även om vissa saker är fakta: Vem som regerar, hur många som bor i din värld med mera … så kommer världen upplevas olika av olika karaktärer. Använd detta för att skapa konflikter i din berättelse. Och det är karaktärernas upplevelser av omgivningen som skapar spänningen, inte tvärtom.
  2. Börja inte för komplext. Att bygga världar är kul, men det är också svårt. Om du ska skriva en fantasyserie – börja gärna med en eller flera noveller som utspelar sig i din värld för att lära känna den först.
  3. Var konsekvent med reglerna i din värld. Om tomten numera är en robot som kommer på julafton för att straffa onda ”barn” så kan dina karaktärer inte andra år fira jul som vanligt (Ja, den onda tomten är ett exempel som finns på riktigt, fast i serien Futurama). Läsarna har bättre minne än man kan tro så de går inte att lura. Se till att du själv kan reglerna du sätter upp.
  4. Det viktigaste tipset: Reflektera kring din värld. Alldeles oavsett vilken genre du skriver inom så behöver du fundera på hur du visar upp din karaktärs omgivningar!
Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning forts.

Toni

Anderna är en bergskedja som sträcker sig längs nästan hela Sydamerikas västra sida, från Venezuela ned till Argentinas sydligaste trakter. Delar av bergen är bebodda men mycket är ännu outforskat, trakter med tät djungel eller oländiga berg, och kring bergskedjan finns många fascinerande myter och mysterier (El Dorado, staden av guld, ungdomens källa – de gigantiska figurerna på Nazcaslätten – allt möjligt).

Min vän Toni försvann in i ett sådant mysterium.

Vi växte upp i Arizona och hade turen att ha föräldrar med fasta arbeten, och till och med höga löner. Vi bodde i Flagstaff och båda mina föräldrar pendlade till Barringerkratern, där pappa arbetade i en souvenirbutik medan mamma guidade rundturer. När jag var liten fick jag ofta följa med dem till jobbet på lovdagar och liknande: under de första åren fick jag beundra böcker och souvenirer i butiken, och när jag hade fyllt tio kunde jag gå med på rundturer och höra mamma berätta. Hon är gammal nu men då var hon kring trettiofem, lång och stilig med mörkt kortklippt hår och mycket ljusa blå ögon, och jag beundrade henne mycket. Ett par år senare kunde jag hjälpa pappa i butiken och lärde mig att beundra honom också. Han var mindre tjusig än mamma men han har alltid varit en väldigt varm människa, inte ens den suraste gnetigaste turist kunde få honom ur humör, och jag gjorde mitt bästa för att efterlikna honom och märkte snart att kunderna blev mer vänliga mot mig – men dessutom mina klasskompisar och lärare. Det var då jag lärde känna Toni Bell.

Jag heter Janet Banks, kalla mig Janey – hej, hej – så Toni blev alltid uppropad direkt efter mig, vi hamnade ihop i grupparbeten och så vidare, och eftersom vi bodde i samma kvarter var det praktiskt att vi fick skjuts eller cyklade tillsammans till skolan. Hennes föräldrar undervisade på universitetet, mamman i franska och pappan i något som hette mytologiska studier.

Det var så vi fick höra talas om Way Naqullu. Det var i high school, vi hade sett en gammal film för att studera hur engelska lät under mitten av 1900-talet, och den handlade om någon dal i Tibet där människor blev extremt långlivade. Jag minns inte så mycket mer, vi lyssnade mest efter diftonger och sammandragningar och sådant, men när jag nämnde filmen för pappa visade sig att han kände till den. Den hette Lost Horizon, sa han, och byggde på någon ännu äldre roman. Men det roliga var att sådana myter fanns här och där i världen. Särskilt i Sydamerika, där det fanns flera ”ungdomens källor” på olika platser, och den som hette Way Naqullu låg i Anderna, i svåråtkomliga trakter mellan Venezuela i norr och Colombia i söder.

Jag tror att vi var femton när vi fick veta det där. Självklart skrattade vi åt det: vi var inte sådana tonårsflickor som har en brudkista och sparar och planerar och har sjukförsäkring. Vi var mitt i ungdomen och så skulle det förbli. Alltid.

På det sättet, och med hjälp av diverse partydroger, engångsligg och mer eller mindre sporadiska pojkvänner tog vi oss genom high school och college. Toni följde i sin pappas spår och studerade mytologi, jag gjorde inte som någon av mina föräldrar – jag tror att jag helt enkelt var trött på att åka fram och tillbaka till kratern – utan som hennes mamma: jag läste franska, och jag doktorerade, och innan jag var trettio hade jag en lektorstjänst som nästan ärvdes efter hennes mamma – jag började terminen efter att Tonis mamma hade slutat. Vid det laget hade jag också gift mig och fått barn.

Alltsammans var mycket förutsägbart men jag led inte av det. Toni och jag pratade om den saken – hon hade med nöd och näppe klarat grundkurserna i mytologi men sedan tröttnade hon och tog arbete på en elektronikbutik i Flagstaff; hon trodde att hon hade legat med typ 167 killar/män senast vi pratade om den saken; och hon bodde i en husvagn. Men hon var verkligen inte trailer trash. Hon tyckte om, sa hon, att hålla alla dörrar öppna. Hon kunde lämna sitt jobb när hon ville, jobb fanns alltid (och jag hörde den underförstådda fortsättningen: för den som var framåt och frimodig och sällan sa nej till lite kul), och: man är bara ung en gång.

Jag påpekade att vi skulle fylla trettioett nästa år. Hon sa ”Det ordnar sig”, skrattade och beställde in mer drinkar. Men det fanns ett par ögonblick, senare den kvällen, när jag kom på henne med att … fundera. Jag kunde ju gissa vad hon tänkte på, och det visade sig att jag hade rätt.

”Det där med ungdomens källa”, sade hon till slut.

”Vad?” Jag mindes inte.

”Den där filmen. I high school. Vi pratade med din pappa om den och –”

”Ja”, sade jag, ”jag minns.”

Hennes blick försvann i fjärran.

”Vad tänker du på?”

Hon sade: ”Outforskade delar av Anderna”.