Kategoriarkiv: Provläsning bok

Provläsning Sektens år

Första delen

Vår

1

Den artonde mars 2006 sjöng sångerskan Sanna Melin fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. Att Anna Bäckman såg det var en slump. Hon hade ägnat kvällen åt att öva i sitt arbetsrum. Under de senaste veckorna hade hon jobbat med en flöjtsonatin av en fransk 1900-talstonsättare, Henri Dutilleux. Den första satsen gick i sjutakt och Anna njöt när rytmerna smälte in i henne.

Efter någon timme tog hon en paus. Hon reste sig upp, sträckte på sig, töjde alla lemmar så långt hon kunde. Hon förde axlarna fram och tillbaka ett par gånger för att mjuka upp dem, gäspade belåtet och öppnade dörren.

Musiken från tv:n strömmade mot henne. Mello i kväll, tänkte hon på vägen mot vardagsrummet. Och sedan, yrkesskadat: Dur, G-dur tror jag. Sedan Em, C – nej, faktiskt ett oväntat C-moll – och ett självklart D7. Ett varv till. Och sedan refräng.

”Many, many times I tried”, hörde hon. ”Many, many times I cried, but now, I know …”

Anna kom fram till vardagsrumsdörren just när Sanna Melin virvlade runt och gjorde sin berömda blinkning in i kameran.

”Nu!” ropade Erik från sin plats på golvet. ”Nu kommer sista refrängen!”

Anders såg upp mot Anna. Han höll en burk folköl i handen. Ytterligare två tomma burkar stod på bordet bredvid honom.

”Du kommer i rätta ögonblicket”, sa han. ”Det blir dags för höjning ungefär …”

Och Sanna Melin virvlade runt en gång till och sjöng ”Many, many times”; och sedan stannade världen upp för en bråkdels sekund medan Anders sa ”Där!” och refrängen började om igen, nu en halvton högre, noterade Anna långt bak i huvudet.

Men Melin upprepade inte orden ”Many, many times I tried.”

”Vad sjöng hon?” ropade Erik med sin målbrottsröst. Han vände sig till sin pappa, inte till Anna, och hon kände ett litet styng av svartsjuka. ”Pappa, vad sjöng hon?”

Anders såg osäker ut. Anna hörde också att något var fel, men hon hade inte uppfattat orden som Melin sjöng. Någon av tv:s kommentatorer utbrast något men tystnade genast. Och Sanna Melin själv verkade för ett kort ögonblick lika förvirrad.

Den ende oberörde var Felix. Han halvlåg i soffan med en stor flaska läsk inom tryggt räckhåll. Det behövdes mer än så här för att få Felix upprörd eller förvirrad. Han log stillsamt mot sin förvirrade far och bror och mot sångerskan i tv-rutan, som just försökte reda upp situationen genom ännu en blinkning in i kameran.

Låten tog slut. Anna kom på sig själv med att nynna med, tyst, inom sig. Det fanns något oväntat ackord där i slutet, med en inte helt självklar meloditon. En snygg vändning.

Slutackordet följdes av kaos. Kommentatorerna försökte överrösta en enorm applåd och spekulerade upphetsat i vad som hade hänt, varför det hade hänt och vad det kunde leda till.

”Hon är favorit, inte sant?” sa Anna.

”Ja”, sa Anders, men han höll upp en avvärjande hand och såg inte på henne. ”Vänta …”

Kommentatorerna pratade ivrigt på. Sanna Melin själv försvann från scenen och ersattes av två festklädda programledare. Applåden pågick fortfarande och programledarna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. I stället stod de bredvid varandra och försökte hålla sina leenden vid liv.

Anders, Erik och Felix var uppslukade av tv-apparaten. Anna stod kvar ett ögonblick. Ingen av de tre verkade ens medveten om att hon var där. Hon gick ut i köket och bryggde en kopp kaffe.

Viktoria hette Andér i efternamn. Till skillnad från sin äldre syster var hon ogift och hade kvar det som förr i tiden kallades för sitt flicknamn. Viktoria var en av de få i Sverige som inte alls såg direktsändningen med felsjungningen. När den ägde rum befann hon sig framför sin dator hemma i lägenheten, kritiskt studerande sitt foto på Spray Date.

Nej, tänkte hon, knappast vacker. Ögonen och leendet är det inga fel på. Men det är näsan. Den där jävla lilla uppnäsan. Det är därför jag ser ut som en bortkommen tonåring.

Hon undrade om hon skulle se bättre ut med längre hår. Hon hade prövat minst tio gånger att låta det växa, men eländet kom hela tiden i vägen, irriterade henne, föll ned över ansiktet, och till slut klippte hon alltid av det. Just nu räckte det knappt ned till halsen, självlockigt eller självtrassligt på ett sätt som ingen frisör hade lyckats få bukt med, och det var färgat i en ilsken röd nyans för att undvika jämförelser med hennes storasyster. Annas raka näsa och stora ögon flög förbi och fick Viktoria att irriterat klicka bort fotot. Varför hon.

Varför hon och inte jag.

Hon läste ett par meddelanden från andra nätvrak. Silke-05, du verkar vara en trevlig tjej. Mejla mig på min privata adress så kanske vi kan … Hon klickade bort meddelandet utan att läsa mera. Nästa var ännu värre. Jag gillar också musik från början av 90-talet och om du kommer hem till mig ska jag spela några av mina favoriter för dig. Du kan få höra Bryan Adams

Klick.

Bryan fucking Adams. Viktoria slog ilsket av datorn och reste sig upp. Hur patetiskt var det här? En helt ledig lördag och söndag. Och ingen att gå ut med. Hon kollade på sin mobiltelefon. Inga missade samtal och inga mess. Precis som hon mycket väl visste. Hon såg bara på telefonen för att kolla klockan. Intalade hon sig.

Kvart i tio.

Viktoria slog på sin lilla tv. Hon hade bara tre kanaler att zappa mellan, hade ingen lust att betala tusentals kronor i månaden för dokusåpor och porrfilm. Schlagersändningen gick i tvåan. Viktoria kom in under en snabbgenomgång av låtarna. En blonderad kille med feminint utseende sjöng att någon skulle vara hans Love Toy, en fras som måste vara refrängen eftersom den upprepades gång på gång långt efter att den hade slutat vara intressant. Viktoria skulle just zappa bort mellot när kommentatorerna förtjust pratade om kvällens stora händelse. Viktoria brukade inte frivilligt lyssna på Sanna Melin men kände förstås till stjärnan från tv-program och kvällstidningsrubriker. Att Melin hade sjungit fel, kände Viktoria genast, var fullständigt rätt åt henne; Viktoria kunde inte zappa bort innan hon hade sett det hända.

Hon fick inte se det. De få sekunderna i snabbgenomgången ägnades åt något annat ställe i låten, ett ställe där sångerskan och hennes blinkningar åt kameran fungerade enligt planen. Kommentatorerna kunde däremot inte prata om något annat än de fyra ord som hade blivit fel. Viktoria lyssnade med ett halvt öra medan hon med viss tillfredsställelse konstaterade att låten var lika tom och innehållslös som alla melodifestivalslåtar. Den lät typiskt Sanna Melin. Mainstream, lättillgänglig och ytlig, ljusår från Liam och Noel. Som den ju måste vara.

Och Melin hade varit en av Sveriges ledande sångerskor i mer än femton år.

Viktoria slog av tv:n och reste sig upp. Det här går inte, tänkte hon.

Jag måste gå ut.

Hon räknade över sin budget i huvudet och konstaterade att om hon gick ut den här kvällen fanns det i stort sett inget utrymme för att köpa kläder, eller något annat, fram till nästa lön om två veckor.

Porttelefonen skorrade. Viktoria lyfte inte ens på huvudet. Hon väntade medan det hårda ljudet upprepades en gång till. Hade ingen aning om vem det var, visste bara att det var någon som hon inte ville träffa.

Det ringde en sista gång, på något sätt mer tveksamt, medan Viktoria redan letade i kyl och skafferi. Det enda hon hittade var en halv flaska glögg, defensivt gömd långt inne i skafferiet bakom trista hälsoflingor. Hon ryckte på axlarna, slog upp glögg i en kaffekopp, värmde den i mikron och önskade sig själv god jul.

Anna övade en stund till. Så småningom intalade hon sig själv att ingen skulle tycka att hon var lat om hon slutade arbeta halv elva en lördagskväll. Hon hörde att schlagerfinalen fortfarande pågick och passade på att gå in i badrummet en stund. När hon hade sköljt sina trötta ögon med kallvatten såg hon sig kritiskt i spegeln och bestämde att det fortfarande höll. Några år till.

Hon drog ett par diskreta streck runt ögonen innan hon släckte ljuset i badrummet och gick ut. Felix kom ut ur vardagsrummet samtidigt som signaturen till melodifestivalen brakade loss. Han bar på en bok. När han såg hennes blick höll han upp boktiteln mot henne. Ett fantasyomslag: Vargens tid. Anna nickade.

”Ska du lägga dig nu?”

”Jag ska bara ta kvällsmat.”

Anna följde efter sin yngste son ut till köket. Det var mörkt ute och gatlyktorna lyste över snön. Snödrivorna hade precis börjat smälta undan och avslöja mer och mer av grannvillorna.

Det här är den bästa tiden, tänkte Anna. Det är nu det blir ljusare, dag för dag och vecka för vecka, ända fram till midsommar. Det är nu det blir varmare och sommaren närmar sig för varje timme. Var det Nalle Puh som pratade om det där någonstans? Att det fanns ett ögonblick som var ännu bättre än stunden medan man åt honung – ögonblicket innan?

Det här var ögonblicket före våren och sommaren.

Det fanns inga intressanta tv-program. Inte heller hittade Viktoria några intressanta filmer bland sina DVD. Hon orkade inte se om Westway to the World för tionde gången och hon kände inte för action. Musik kanske. Hon bläddrade genom buntarna – Oasis, Guns’n’Roses, Rancid, Green Day, Nirvana, Metallica, Soundgarden. Ingenting tilltalade henne just nu. Ingen musik. Och att läsa var inte att tänka på när hon blev så här speedad, det visste hon sedan gammalt.

Viktoria Andér, tjugosex år gammal och lycklig singel, såg plötsligt sig själv resa sig tvärt upp från CD-hyllan. Den rödhåriga kvinnan vacklade till när blodet rusade bort från huvudet. Hon skakade ilsket på huvudet och gick bort till köksbänken. Glöggflaskan stod kvar. Efter ett snabbt och djupt andetag svepte hon envist i sig den kalla glöggen direkt ur flaskan. Hon själv var inte där: hon svävade under taket och såg därifrån hur hennes kropp skakade ilsket på huvudet och gick bort till spegeln. I stället för att borsta genom sitt trassliga hår rufsade hon till det med händerna. Sedan letade hon i garderoben efter något som var intressant utan att se slampigt ut.

Inom några sekunder fann hon vad hon sökte.

Pojkarna lade sig utan mer protester än vad de antog förväntades av dem. Anna tittade till dem efter några minuter. Felix läste sin fantasybok och Erik spelade något onlinespel. Erik såg hoppfullt upp när Anna tittade in; Anna skakade lätt men bestämt på huvudet och Erik gjorde en grimas men avslutade sedan spelet.

Anna gick tillbaka till vardagsrummet. Huset var byggt kring en lång korridor som gick åt höger från hallen. I korridoren fanns pojkarnas rum och Annas eget arbetsrum. Till vänster från ingången sett låg vardagsrummet.

Anna sjönk ned i soffan bredvid Anders. Hennes man såg upp på henne och log. Anna noterade att han var inne på ytterligare en trekommafemma. Han tog en klunk och återgick sedan till tv:n.

”Vad är det för film? Svartvitt en lördagskväll?” frågade Anna.

”Ingen idé att konkurrera med melodifestivalen, så dom kör en gammal Hitchcock. Främlingar på tåg.”

”Ser ut som femtiotal.”

”Ja, typ. Den här killen vill bli av med sin fru. Han föreslår att han och den andra killen ska byta mord med varann. Så att ingen kan koppla dom till morden.”

Anna såg på filmen i några minuter men hade svårt för att komma in i historien. Hon lät huvudet rulla på axlarna.

”Jag har lite ont i nacken”, sa hon.

”Och jag borde göra min plikt.” Anders gav henne en frågande blick och Anna såg oskyldig ut. Deras vanliga lek. Anders ställde ifrån sig ölburken medan Anna flyttade närmare honom i soffan.

”Sätt dig på golvet”, sa han. ”Så kommer jag åt bättre.”

Anna gled lydigt ned på golvet.

”Vill du ha ett glas vin?” frågade Anders.

Hon såg upp mot honom. ”Ja …”

”Det finns i kylen.” Anders log retfullt men tryckte genast ned Anna när hon började resa sig upp igen. Han gick ut mot köket. När han kom tillbaka bar han ett glas vin i ena handen och en ny ölburk i den andra. Han höjde ölburken och sa:

”Femte. Är du orolig?” Han gav henne vinglaset. Anna tog emot det och drack.

”Bara för att du ska bli tjock”, sa hon.

”Inte jag. Inte med mina gener. Sånt händer inte en son till Sven-Olof Bäckman. Gud har gett mig ett bra utgångsläge.” Han öppnade burken och tog en lång klunk ur den. Anna sa:

”Det finns ingen Gud.”

”Darwin då. Eller apor tusen generationer bakåt.”

”Ja”, sa Anna. ”Hellre dom.”

Anders satte sig till rätta bakom henne. Anna blundade när hans tummar började arbeta med musklerna i hennes nacke.

Att gå till Pelles Pizza var om inte otänkbart så i alla fall definitivt inte lockande. Man kunde inte gå ut på sitt jobb. Hon gick förbi Pelles och fortsatte hundra meter bort längs samma gata. Där låg Bolaget, en större restaurang och pub i lokaler där systembolaget hade legat för många år sedan.

Viktoria hade ingen jacka med sig. Hon rös lite i den tunna blusen innan hon var framme. Det var ett par grader kallt och blusen var inte direkt varmfodrad. Två flickor i tjugoårsåldern stod på trottoaren och rökte. Viktoria gick förbi dem, nickade åt en storvuxen vakt som glatt nickade tillbaka och fortsatte sedan in genom glasdörren.

Bolaget var ungefär halvsatt. Det fanns gott om lediga bord. Viktoria valde ett bord där hon kunde sitta med ryggen mot väggen och placerade sin handväska där. Hon tog fram sin börs ur väskan och låtsades kontrollera hur mycket pengar hon hade. Hon visste mycket väl att det var exakt sextio kronor. Tre tjugokronorssedlar. Viktoria tog dem med sig och gick till baren. Hon lämnade handväskan på bordet. Inget skulle hända.

Knubbiga lilla Lena Bolin stod i baren. Lena nickade uppåt och höjde på ögonbrynen när hon såg Viktoria. De kände varandra så pass väl att de brukade heja och byta några ord; staden var liten och alla som arbetade inom restaurangbranschen hade koll på alla andra. Viktoria såg Anneli Forsberg vid ett bord längre in och blonda Stina Sandlund i rummet innanför baren. Ingen av dem såg henne.

Kall luft drog genom lokalen. Viktoria vände sig om och såg ett sällskap på ungefär fyra killar i trettioårsåldern komma in. De skrattade och pratade, hade grundat ordentligt innan de gick ut.

”Virre. Hej”, sa Lena när Viktoria kom fram till baren.

”Hallå”, sa hon. ”Lugnt i kväll?”

”Hittills. Schlagerhelvetet. Men folk verkar vara på gång nu.” Två av de lätt berusade männen borta vid dörren hade börjat sjunga Love Toy, Love Toy. De upprepade frasen gång på gång medan de gjorde åtbörder som förmodligen föreställde att vara bögaktiga.

”Inget för dig”, sa Lena.

”Vad då?”

”Fiskar du inte i kväll?”

Viktoria vände sig mot henne. Hon såg Lena i ögonen och funderade för ett ögonblick. Sedan log hon.

”Got me.”

”Snygg blus.”

”För uppenbar?”

”Det lär du väl märka. Vad vill du ha?” sa Lena. Viktoria kände ett nytt luftdrag, samtidigt som de berusade männens sång närmade sig.

”En öl”, sa hon. En öl, en enda öl, var precis vad hon hade råd med utan att spräcka sin budget totalt och bli tvungen att låna och ligga back när lönen kom. Om det var fiske hon skulle ägna sig i kväll fick ölen vara betet. Med lite tur skulle någon nappa.

Viktoria fick ölen, lämnade tio kronor i dricks och vände sig om för att gå tillbaka mot bordet. En av de sjungande männen kolliderade med henne. Viktoria höll ut ölen från kroppen – Slash och Axl hade haft en regel om att det var okej att dricka tills man ramlade omkull, men det var inte okej att spilla ut sin drink när man föll – och lyckades rädda situationen så att bara några droppar stänkte ut. Mannen som stod framför henne var nästan två meter lång. Hans näsa var knölig och ögonen skelade lätt.

”Hej”, sa han och klädde av henne med blicken.

”Knappast”, sa Viktoria och gick till sitt bord.

Anna älskade det här. Pojkarna sov eller låtsades i alla fall sova. Hon hade övat så att till och med hon kände sig nöjd med sig själv. Anders hade bearbetat hennes nacke med tummarna tills stelheten var nästan helt borta. Allt väl. Hon hade flyttat upp i soffan och satt mer eller mindre i Anders famn, hon hade ett snart urdrucket glas vin i handen, i morgon var en ledig söndag, och både vin och make pirrade skönt i kroppen på henne.

Filmen stod fortfarande på, men Anders verkade också ha tappat intresset.

”Måste kolla en sak”, sa han plötsligt. Han gjorde fri handen som hade legat kring hennes midja och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Han tryckte på en knapp och rutan fylldes av text-tv.

”Ska du kolla valutakurser?” Anna fnittrade till lite. Ojdå, tänkte hon. Ett enda glas vin.

”Nej …” Anders tryckte på ett par knappar. Melodifestivalen hade fått sex sidor. Nyheten fanns redan på den första.

Sångerskan Sanna Melin vann i kväll finalen i SVTs meloditävling. Låten ”Many times” segrade efter att ha fått ett enormt antal publikröster. Segern kom trots att Sanna Melin sjöng några ord fel i refrängen, något som dock inte tycks ha stört vare sig tittare eller jury. Forts på sidan 158.

Anders tryckte på fjärrkontrollen igen.

Uppståndelsen blev stor efter Sanna Melins felsjungning i kväll. Hundratals tittare har ringt ner SVTs växel och hävdat att de fyra ord Melin sjöng fel i själva verket var ett bibelcitat, ”Mene mene tekel ofarsin”, ur Daniels bok i Gamla testamentet. Sanna Melin säger sig inte ha en aning om vad som hände.

”Lustig slump”, sa Anders efter ett ögonblick.

Anna struntade i honom. Hon tog fjärrkontrollen ur hans hand och slog av tv:n. Sedan sträckte hon sig upp på tå, kysste honom på munnen och ledde honom mot sovrummet.

Bolaget var inte särskilt roligt. Men det var klart bättre än att sitta hemma ensam.

Viktoria satt ensam vid sitt bord och väntade. Hon var inte den typen som glatt gick fram till män och sa ”Hej, vill du dansa lite och följa med mig hem och ligga med mig sedan?” Det kunde ge killen ett överläge och Viktoria ville inte ge någon kille ett överläge förrän … Aldrig, tänkte hon.

Vid midnatt var stället nästan fullt. De flesta bord var fullsatta. Då och då frågade någon om de kunde slå sig ned hos Viktoria. Hon använde det enkla tricket att låtsas vänta på någon och klarade sig varje gång ur situationen, även om hon såg att hon fick ett par konstiga blickar medan kvällen gick och hon förblev ensam. Ett par gamla kompisar gick förbi vid olika tillfällen; Viktoria hejade på dem utan att vara alltför inbjudande; en av dem mindes hon inte ens namnet på, och hon hade ingen lust att prata med gamla kompisar i kväll. Det mest besvärliga var ett gammalt engångs, en kille som hon inte heller mindes vad han hette. Det enda hon visste om honom var att han hade följt med henne hem och att hon ville synnerligen inte att det skulle hända igen.

”Är du ensam i kväll?” sa han och lutade sig över bordet.

”Inte så ensam så jag behöver prata med dig”, sa Viktoria tyst. Killen – Tomas? Torbjörn? Torsten? – fick något sårat i blicken och vände sig om. Såja, tänkte Viktoria. Nu har jag i alla fall sårat någon i kväll.

Efter Torstens eller kanske Tobbes invit fick hon vara i fred en lång stund. Hon vårdade sin öl så att den skulle räcka länge. Den var för länge sedan både varm och avslagen, men hon tog så små klunkar att den saken inte spelade någon roll. Folkströmmen gled förbi. Det började bli sent och folk fyllnade till. Hon såg någon tappa ett glas vid baren så att Lena Bolin blev tvungen att sopa och torka upp. Hon såg en av Love Toy-sångarna stå i ett hörn och kyssa en mörkhårig flicka, medan den andre sångaren, den fule som Viktoria hade stött ihop med, verkade sur och irriterad. Hon hörde musiken inifrån det lilla discot och såg folk gå in där och komma ut i nya konstellationer, liksom folk gick ut och rökte och kom tillbaka in i nya grupperingar. Hade varit bra att röka, tänkte hon; ett bra sätt att få kontakt med folk. Inte värt riskerna. Men ändå.

När det bara var någon halvtimme kvar till stängningsdags dök han upp. Viktoria hade tagit fram sin mobil för att inte verka alltför ensam och patetisk. Medan hon låtsades skriva ett sms hörde hon en röst som sa:

”Vet du vad det är för likhet mellan en chokladask och att ragga på krogen?”

Viktoria såg upp för att säga att den saken inte intresserade henne och att den som hade talat var lika ointressant. Hon ändrade sig och såg på honom i ett par sekunder.

”… Nej”, sa hon och låtsades att hon inte hade hört det patetiska skämtet förr.

”Från början är allt bra”, sa mannen som stod vid bordet. ”Men mot slutet finns det bara några äckliga spritindränkta saker kvar i hörnen.”

Något år under trettio. Välklädd utan att vara prålig. Såvitt hon kunde avgöra var han också rätt vältränad. Tänderna såg friska ut och han luktade inte illa, i alla fall inte på det här hållet. Hans lite slitna hår var hopsatt i en hästsvans. Viktoria tog in alltsammans på ett ögonblick och bestämde sig lika snabbt.

”Menar du mig?” sa hon och höjde på ögonbrynen.

”Inte än”, sa mannen. ”Men vi kanske kan samarbeta. Vill du ha något att dricka? En avslagen öl till?”

Viktoria tänkte efter.

”En Long Island”, sa hon.

”Ice Tea? Dricker du sånt?” Han verkade bli intresserad.

”Try me.”

Killen hette Tommy. Hon talade om sitt eget namn och undrade hur snart han skulle glömma det. Han kom tillbaka från baren med två stora och immiga glas och gav det ena till Viktoria.

”Länge sen jag drack Long Island”, sa han. ”Vad är det i dom? Åttor?”

”Det ska vara fem tvåor. Vodka, rom, gin, tequila. Triple Sec.”

”Och lite cola för färgen, såg jag.”

”Och limejuice för att dölja spritsmaken.”

Tommy smuttade försiktigt.

”Du har rätt, Viktoria”, sa han. ”Skål.” Han sträckte fram glaset mot hennes och sa: ”Vi sveper väl dom här och tar en till?”

Efter det var det lätt. Tommy bjöd på ytterligare en Long Island och sedan på en fyra gin och tonic – vid det laget behövde ingen av dem tio centiliter sprit till.

Tommy visade sig vara precis lagom trevlig och lättpratad. När ljusen i taket började blinka tyckte Viktoria att det var dags för henne att göra en insats. Tommy hade ändå bjudit på drinkar.

”Vill du ha en kopp te?” sa hon.

Anna låg på mage på sängen och njöt medan Anders fortsatte sin massage över hela hennes kropp. Hon blundade och njöt och föreställde sig barnsligt att hon var en turkisk haremsdam. Anders hade tagit sig in genom att låtsas vara eunuck men var det i verkligheten inte alls …

Det var bra att de hade sitt sovrum nere i källaren. Om någon av pojkarna vaknade skulle de höra stegen i trappan och ha några sekunder på sig. Hon och hennes falske eunuck.

”Oljan?” viskade Anders.

”Inte i dag”, viskade Anna tillbaka. ”Jag har nyss bytt lakan. En annan gång.”

Anders svarade inte. Hans händer började leka med henne. Anders kände henne lika väl som hon kände till sin tvärflöjt; han hade total koll på alla klaffar, överblåsning, fladdertunga. Han spelade henne som ett instrument innan han till slut brydde sig lite om sig själv och gled in i henne. Det var fortfarande musik. En duett som de hade framfört tusentals gånger. Rytmerna flödade och ebbade, tilltog och avtog, vågor i ett långsamt crescendo.

Några minuter senare red Anna på Anders. Båda blundade när hon stönade lågt och spände hela kroppen. Hon tänkte på eunuckens kroksabel och sjönk ihop över Anders i samma ögonblick som han följde henne. Hon nafsade honom i halsen och han gav ifrån sig ett förvånat läte. Anna låg kvar orörlig över honom i några sekunder.

”Gjorde jag dig illa?” viskade hon sedan.

”Nej. Det var skönt.”

Anna öppnade ögonen. Klockan vid sängen visade 01.32. Hon gick ut till den lilla toaletten i källarvåningen för att torka av sig. Det var onödigt att få fläckar i sängen. Hon tog ett p-piller och var glad över att hon hade dem.

När hon kom tillbaka verkade Anders redan ha somnat. Hon stod tyst ett ögonblick och såg på honom. Han andades djupt och jämnt. Inga andra ljud hördes i huset. Anna kröp ned i sängen och bökade sig in i hans famn. Han muttrade något som hon inte kunde uppfatta. Hon struntade i att fråga och blundade i stället. Bättre än så här kunde man knappast ha det.

Han klädde av henne snabbt och bestämt. Viktoria gillade det. Hon gillade också hans sätt att hantera situationen när de kom upp i lägenheten. ”Oj, teet är visst slut”, hade Viktoria sagt efter att ha låtsats se efter i skafferiet. ”Och inget vin heller.” Och Tommy hade svarat: ”Så det kan bli” och sedan dragit in henne i sovrummet.

Han var intensiv och det gjorde henne intensiv i sin tur.

När de hade hållit på en stund och han stod på knä bakom henne drog han henne plötsligt i håret. Viktoria stönade ofrivilligt till. Stönandet var verkligen ofrivilligt, helt äkta. Det bara kom. Det var så oväntat när han stötte och samtidigt omilt drog hennes hår bakåt.

”Gillar du det?” sa han lågt bakom henne.

”Mmm …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och försökte få ljudet att låta som ett stönande till utan språklig innebörd.

”Vill du att jag ska binda dig?”

Det klack till i Viktoria. Hon sköt höfterna bakåt så hårt hon kunde. Tommy stötte tillbaka. Hon kunde se det framför sig. Han skulle binda hennes händer på ryggen och tvinga upp henne just så här, men i ett läge där hon inte kunde stödja sig på händerna. Hon skulle vara fullständigt utlämnad. Han skulle kunna dra henne i håret och –

”Vill du det?” Han lät ordentligt upphetsad nu.

Viktoria stötte tillbaka ett par gånger till.

”Kanske en annan gång”, viskade hon sedan. ”Det är bra så här.”

Det pirrade till vid tanken. Men hon kände inte den här människan alls. Hon hade ingen lust att bli hittad strypt eller hängd tre dagar senare. Eller ihjälsvulten om tre veckor. Whatever.

Strax efteråt insåg hon att det inte skulle gå för henne. Hon stod fortfarande på alla fyra och kastade en blick mot sängbordet. Klockan var 01.32. Viktoria spelade ut sitt register ordentligt. I stället för spontana stönanden använde hon ord som Ja, Gud, Hårdare, Mera. Det dröjde inte länge innan Tommy krökte rygg över henne.

Hon var glad för att hon hade tvingat på honom en kondom.

Tommy var bra efteråt också. Viktoria lyckades hålla blicken stadig medan de bytte några ord. Hon var glad för att det inte snurrade i huvudet. En öl, räknade hon snabbt. En öl och tjugo centiliter sprit … nej, tjugofyra. Ginen också. Det var mycket. Om än inte anmärkningsvärt.

”Jaha”, sa Tommy när han hade fått på sig kläderna. ”Jag ringer väl sen.”

”Gör det”, sa Viktoria. Hon såg upp i hans ögon från sängen och de delade ett ögonblick av telepati. Ingen av dem hade lämnat ut sitt telefonnummer. Eller ens talat om sitt efternamn.

Det stod visserligen Viktoria Andér på dörren. Och nere i trappan. Och på porttelefonen. Och hon var den enda Viktoria på Trastgatan 23. Hon visste att Eniro visste. Men det oroade henne inte. Den här killen kunde reglerna. Han skulle inte ringa om han inte fick hennes nummer.

Fan, tänkte hon när dörren hade slagit igen och hon hörde hans steg eka i trappan. Jag missade chansen.

Nej, talade hon om för sig själv igen. Du avstod. Du kan inte ta risker med folk du inte känner.

Jag skulle vilja ha en fast partner. Någon som man kan leka med utan att behöva vara otrygg. Utan att oroa sig för att dom blir galna och sliter fram kniven.

Viktoria vred oroligt på sig i sängen. Fan, tänkte hon igen. Ljuset var på i köket. Hon steg upp, tog upp kläderna som låg i korvar på golvet och lade dem i en fåtölj. En liten insats. Hon gick ut i köket och drack ett stort glas vatten. Efter ett par sekunders tvekan drack hon ett till. Hon släckte ljuset och gick till sängs.

En fast partner, tänkte hon innan hon sjönk ned i alkoholdrömmarna. Någon som man kan ha trygg sex med. Jag skulle vilja slippa det här raggandet.

Jag önskar att jag vore Anna.

Anna kunde inte sova. Hon gjorde allt utom att räkna får. Hon räknade sjutakterna i Dutilleux, en-två-tre, en-två-en-två, om och om igen, men blev bara mer klarvaken.

Lite mjölk. Helst borde den vara varm. Det skulle lura hennes kropp att tro att hon var baby igen. Men nu var klockan snart tre och hon orkade inte mikra. Hon hämtade sitt vinglas från tv-bordet och sköljde det i diskhon. Ekonomiskt, tänkte hon. Jag spar lite disk. Sedan drack hon ett glas mjölk. Smaken var lite unken.

Hon gick och lade sig igen. En-två-tre, en-två-en-två, en-två-tre, en-två-en-två …

Det fungerade inte. Varken mjölken eller sjutakterna.

Anna satte sig plötsligt upp i sängen. Hon ville inte vara sömnlös. Hon såg på Anders, som sov lika tungt som vanligt och inte alls verkade ha märkt att hon hade varit uppe. Han andades rytmiskt och jämnt. En liten del av henne försökte pressa in ett par sjutakter för varje utandning. En-två-tre, en-två, en-två.

Allt var bra. Hon var trettiofyra år gammal och hade en underbar man och två ljuvliga söner. Hon arbetade med musik, det hon älskade mest i hela världen, utom kanske just sin familj. Jobbet var välbetalt och hon bodde i den här fina villan. Om några veckor skulle det bli sommar.

Men hon kunde inte sova.

Provläsning chimärerna

1

Han var alldeles andfådd efteråt, värre än på länge. Han rullade över på sidan, bort från henne, och fortsatte tills han låg på rygg. Då först kunde han börja hämta andan.

”Vad är det?” sa Lovisa stillsamt. Hon var inte ens andfådd och han hörde skrattet i hennes röst. ”Blev du trött?”

Han var tvungen att vänta i några sekunder tills han hade fått tillräckligt med luft.

”Det är så varmt”, fick han fram efter en stund. ”Som att luften inte riktigt räcker till …”

Lovisa sträckte ut handen och rörde vid honom. Anders andades in en gång till av den heta luften, djupt. Utandningen blev ett slags suck.

Han vred på huvudet och såg på Lovisa.

Det var näst sista lördagen i juli. Med hjälp av Anders föräldrar och ett par grannar hade de fått in det sista av höet under dagen. Anders pappa hade undrat hur det skulle gå, han väntade sig åska när det plötsligt blev så hett. Men det kom ingen åska, bara den tryckande värmen som gjorde kläderna genomblöta och fick svetten att rinna i rännilar överallt på kroppen. Nu, under den första minuten efter samlaget, förstod Anders överhuvud taget inte hur han och Lovisa hade kunnat komma på tanken att ligga med varandra.

Men när han såg på henne nu dök tanken upp igen.

”Herregud”, sa han. Inför synen och inför det han tänkte.

”Säg inte så. Din pappa gillar det inte.” Hon log. Han kunde inte ta blicken från henne.

”Han är inte här.”

”Tack och lov.”

”Herregud”, sa han igen. ”Du är så vacker.” Och efter fem ord i rad måste han andas igen.

Nej, han kunde inte ta blicken från henne. Hon låg naken, vänd mot honom, med ena benet krökt under det andra. Ena handen kliade tankfullt ett svettblankt lår och den andra låg under hennes kind. Han tänkte för tusende gången: Hur kan hon vilja vara med mig? Vad ser hon i den här lilla tunna karlen? Själv var Lovisa blond som råg. Som hans mamma brukade säga, vad det nu betydde. Men ljushårig var hon i alla fall, och hon hade stora blå ögon som innehöll ett gränslöst förtroende till världen. Som om inget kunde göra henne illa, som om hennes tro på det goda i människorna alltid skulle skydda henne. Inte för tjock och inte för smal var hon, precis lagom, med hull på ställena där det skull finnas och bröst som var lena som sandpapprat trä men varma och mjuka som kattungar. Och som just nu glänste lika vackert som resten av henne i augustidunklet.

Nej. Han ändrade sig. Inte kattungar. Något annat.

Lovisa sa inget. Hon bara log. De hade gått igenom det här hundra gånger. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes bröst. Hon böjde ned huvudet och snuddade vid hans handrygg med läpparna. Det gick ett slags stöt genom honom.

Allt var bra. Han hade fått jobb i Gallejaur och skulle börja på måndag. Han skulle slippa vara ute i timmerskogen den här vintern. Kanske skulle han aldrig mer behöva vara i timmerskogen. Han hade aldrig tyckt om det arbetet. Inte så sällan gick temperaturen ned mot minus trettio. Jobbet var hårt och krävande. Men det var ändå inte det värsta.

Han var glad för att slippa mörkret. Att svetsa i Gallejaur skulle bli som semester i jämförelse.

Ja, allt var bra. Allt utom en sak.

”Vad tänker du på?” sa Lovisa. Hon lyfte på huvudet och tog bort läpparna från hans hand. Anders lät handen ligga kvar.

Han lade sig på sidan, vände sig mot henne. Andades djupt några gånger igen, nu även för att vinna tid.

”Jag tänkte bara”, sa han. ”På första gången vi låg så här. Tillsammans. Minns du?”

”Klart jag minns.”

”Vad var det för datum då?”

”Det vet jag. Vet du?” Roat bubbel i rösten.

”Självklart.”

”Nå?”

”Jag frågade först”, sa han.

”Tjugosjätte juni nittonhundrafemtionio.”

”Matchen.”

”Ja”, sa hon. ”Fast jag är inte så säker på att du ens hörde radion. Då.”

Han försökte komma bort från det mörka genom att tänka tillbaka.

”Det gjorde jag visst”, sa han.

Hon skrattade till, lågt. ”Du märkte inte ens när Arne Thorén började skrika.”

”Klart jag märkte …” Hans röst dog bort medan han mindes.

Det hade varit deras första natt tillsammans. Enda skälet till att Anders frikyrkliga föräldrar hade tillåtit Lovisa att stanna över natten var VM-matchen mellan Ingo och Floyd. Både Anders och Lovisa ville höra, och även om det var nästan midnattssol höll Anders mor och far med om att det var lite besvärligt för Lovisa att cykla sjutton kilometer hem vid fyra på morgonen. Så man gjorde en huvudsakligen outtalad överenskommelse om att Lovisa skulle gå och lägga sig i Majas rum efter matchen. Föräldrarna hade gått och lagt sig – ”nog räcker det att få veta i morgon”, hade Helge sagt – och räknat med att Maja skulle vara minst lika förtjust över den nattliga radiosändningen som Anders och Lovisa.

Maja.

Han sköt bort tankarna på sin lillasyster. Han ville inte tänka på vad hon gjorde nu. Den kvällen hade hon somnat i alla fall, innan första ronden ens var slut. Maja låg på golvet, snarkade lätt med huvudet på en kudde, och Anders och Lovisa insåg att de var de enda vakna människorna i huset.

Innan dess hade de bara kysst varandra två gånger. En gång uppe på heden, inte långt från storstenen, och en gång i badhytten vid sjön. Men den där natten …

Han försökte verkligen tänka på det. Först satt de tillsammans på sängen. Sedan, på något sätt, han visste inte riktigt hur, sjönk de ned tillsammans, utan att egentligen röra på sig, det var som att det bara hände, tills de i stället låg bredvid varandra. Lovisa hade lagt upp ena benet över hans. Hon hade bara en tunn sommarklänning på sig och när hans hand liksom av sig själv gled nedför hennes rygg kände han kanten på hennes småbyxor. Och sedan –

”Det är något på tok”, sa Lovisa nu.

Anders ryckte till. ”Vad då? Nej”, sa han automatiskt.

”Jo”, sa hon. ”Ljug inte för mig. Jag känner dig för väl. Jag vet vad du tänker på. Du var precis framme vid när du stack handen under klänningen på mig. Och då brukar det hända saker med dig …”

Hon gjorde en gest mot hans mage. Han behövde inte se efter för att veta att hon hade rätt. Ingenting alls hände.

”Det är bara en minut sedan”, försökte han.

Hon skakade på huvudet. ”Sluta nu. Berätta i stället.”

Anders suckade igen. Den här gången berodde det inte på värmen.

”Maja”, sa han.

Lovisa såg uppmärksamt på honom. Det började redan ljusna. Han kunde urskilja mer och mer av hennes ögon. Gardinen fladdrade till i ett vinddrag som svalkade av dem bägge två. Kyla på ryggen från svetten som torkade.

”Skönt …” mumlade Lovisa. En ko råmade något till svar nedifrån myran. Han hoppades för ett ögonblick men visste egentligen hela tiden att Lovisa inte skulle släppa tråden. Naturligtvis.

”Maja”, sa hon. ”Och Kalle.”

”Och Kalle.”

”Du inbillar dig”, sa hon.

Han tystnade. Han ville så gärna att hon skulle ha rätt. Lovisa med sina varma ögon och sin ännu varmare själ. Hon kunde bara inte tro något ont om någon.

Lovisa puffade lite på honom. ”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej.” Han såg på henne igen.

Det var då, just i det ögonblicket, som han bestämde sig för att berätta.

”Du är en god människa”, sa han. ”Vet du det?”

Hon stödde sig på armbågen och kysste honom snabbt på munnen. ”Du smakar inte så illa själv”, sa hon medan hon sjönk tillbaka i liggande.

”Du vet vad jag menar.”

”Jag blir generad. Sluta nu.”

”Kalle”, sa han. ”Han är inte god. Jag tror att han är ond.”

”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej. Jag ska berätta.”

De låg kvar medan svetten torkade på deras kroppar och dunklet långsamt lättade. Anders var glad för att ljuset kom tillbaka. Särskilt när han skulle tala om det här.

Han berättade för sin fru om katten.

Det hade hänt när de, han och Kalle, var tolv år gamla. 1945. Sommaren när kriget slutade. När det kom bilder av utmärglade människor, nästan skelett, i tidningarna. Och i augusti det året slutade kriget igen och det kom bilder från två städer i Japan som hade förintats helt och hållet av atombomber.

”Det kanske hade med det där att göra”, sa Anders. ”Det var så konstigt med alla de där bilderna. Alla pratade om dem, alla tyckte att det var hemskt, men ingen kunde sluta titta på dem. Inte jag heller. Och särskilt inte Kalle. Jag vet att han sparade en del av dem. Gömde undan dem i uppe i ventilen i sitt rum. Tog fram och tittade då och då. Och våra föräldrar viskade och hoppades, i alla fall mina, att amerikanerna skulle bomba bort Sovjet också. När de ändå hade börjat. Men i alla fall …”

I alla fall, sa han för att göra berättelsen, pinan, så kort som möjligt, hade Kalle tvingat Anders och två andra pojkar, John Marklund och Allan Lidström, att fånga en av gumman Lundbergs katter. Och hänga den, ute i skogen.

”Hänga?” sa Lovisa. ”Menar du –”

Ja, sa han. Det var precis det han menade. Kalle hade spikat upp en bräda någon meter över marken, mellan två träd. Tagit en bit av sin mammas klädstreck och gjort en rännsnara. Lagt rännsnaran kring kattens hals. Hissat upp den från marken …

”Sluta nu”, sa Lovisa. ”Du darrar ju. Och jag vill inte höra mer. Sluta nu.”

”Vänta.” Han märkte att rösten var grumlig och harklade sig hårt. ”Jag måste. Nu när jag har börjat.”

Hon såg på honom för ett ögonblick innan hon nickade.

”Den sprattlade och klöste. Katten. I luften. Och gav ifrån sig något konstigt ljud, först, innan snaran drogs åt så att den inte fick luft. Det lät som … jag kan inte ens beskriva det. Jag vet inte.” Han harklade sig igen. ”Och sedan hängde katten alldeles stilla. Och då skulle vi flå den. Kalle hade en morakniv som han hade fått i början av sommaren. Vi tog ned katten och Kalle började flå den. Han visste ju inte alls hur man gjorde, han bara skar in under huden hur som helst, som när man skalar en potatis. Fast potatisen blödde.”

Han märkte att han pratade fortare och fortare. Fick svårt med luften igen. Lovisa smekte honom på överarmen. Han såg det men kände det inte.

”Och sedan, mitt i alltsammans, sedan började katten sprattla. Vi blev livrädda. Allan och John sprang iväg. Men jag kunde inte röra mig. Jag trodde att katten hade kommit tillbaka från de döda för att hämnas. Eller något. Du vet.” Han försökte le men lyckades inte särskilt bra. ”Men, men den hade aldrig dött … Bara svimmat när den hängde i snaran … Och när Kalle började skära sönder den vaknade den. Den öppnade ögonen och såg på mig.

Och det var det värsta av allt”, sa han. Han märkte att tårarna rann men struntade i det. ”Katten tittade rakt på mig, som om den bad om hjälp, och jag borde ha slitit till mig kniven och skurit halsen av den, eller slagit ihjäl den med hammaren – kattstackaren låg på marken, med barr och grus i såren som Kalle hade skurit upp, och sedan började den gnälla igen … Jag borde ha gjort något men jag klarade det inte … jag sprang”, viskade han, ”så fort benen började fungera igen, jag sprang därifrån och lämnade katten med Kalle.”

Han tystnade. Hjärtat slog vilt igen. Han försökte andas långsamt, lugna ned sig. Tänka på något annat. Han var van vid det. Bilderna av katten dök upp ibland, när han skulle sova eller när han vaknade om nätterna. Och han var van vid att snabbt tänka på något bättre.

Han hade aldrig berättat det här för någon. Aldrig ens pratat med någon om det efter att det hände. Inte John och Allan, inte Kalle. Absolut ingen annan.

”Hur gick det sedan?” sa Lovisa efter några ögonblick.

Han försökte rycka på axlarna i liggande ställning.

”Jag sprang därifrån. Jag vet inte vad som hände. Dagen efter kom Kalle till mig och sa att om jag någonsin berättade det där för någon skulle det gå för mig som för katten. Han sa säkert samma sak till John och Allan. Han var stor och stark redan då. Man bråkade inte med Kalle. Det var han som bestämde. Så vi pratade aldrig om det. Aldrig.”

”Men katten …”

”Katter försvinner. Gumman Lindblom frågade efter den i någon vecka. Sedan var den glömd. Men ibland”, sa han och rösten skälvde till igen, ”ibland ser Kalle på mig och jag vet precis vad han tänker på. Det kan vara uppe i byn eller ute i skogen eller på middag hos mamma och pappa. Jag ser ändå precis att han tänker på det där. Och att jag inte gjorde något.”

”Du var tolv år gammal”, sa Lovisa. ”Han också. Ett pojkstreck …”

”Du var inte där!” Han märkte att han höjde rösten och avbröt sig tvärt. ”Du var inte där”, viskade han. ”Du kan aldrig fatta hur det var. Det där ljudet … Och kattens ögon …”

”Sch”, viskade Lovisa. Hans varma Lovisa rullade över och lade sig med överkroppen ovanpå honom. ”Sch. Tänk inte på det där mer. Vi kan prata om det sedan. Men nu är det natt. Låt mig hålla om dig och tänk bara att allting är bra.”

”Men de gifter sig nästa lördag –”

”Sch.” Hon höll hårt om honom och tryckte sig mot honom. ”Det var inte ditt fel. Du var bara ett barn. Glöm det där nu. Ligg bara stilla.”

Han märkte, underligt nog, mitt i det vidriga minnet, att hans kropp reagerade när hon tryckte sig mot honom. Lovisa skrattade lågt.

”Och sedan”, sa hon, ”sedan kan vi försöka göra barn igen.”

Han stoppade alla tankar och lät sin kropp ta över. Men det mörka fanns kvar, långt inom honom, som alltid. Det han inte ens kunde säga till Lovisa. Det han inte ens kunde tänka på.

Upphetsningen.

Provläsning Megaomega

Provläsning Megaomega

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

Solen lyste ned i vattnet och gav bländande tydliga konturer åt sandsten, slamsten och skiffrar som om några miljoner år skulle ha blivit lagerstätte, geologiska skikt där märkliga fossil låg i hundratal och tusental.

Än så länge var de blivande fossilen levande. De rörde sig runt henne, slingrade till och vek åt sidan, eller stannade upp och riktade märkliga ögon på stjälkar mot henne.

Ana befann sig i kambrium, urhavet där den kambriska explosionen av liv hade fött fram miljontals levande arter för ungefär fyrahundrafemtio år sedan. Längre bort såg hon sin partner Chris nyfiket undersöka en trilobit som måste ha varit bortåt en och en halv meter lång. Trilobiten, en walliserops att döma av den långa treudden, verkade inte lika nyfiken utan viftade lojt med sitt vapen medan Chris spelade in.

Ana hade samma utrustning som Chris: bikini, simfötter, cyklopöga och lufttuber, inspelare. Ingenting utom inspelaren var egentligen nödvändigt men ingen ville vara helt naken nere hos de säregna djuren och alla tillbehören gav en känsla av trygghet, av vardag.

Chris slutade spela in, vände ett nyfiket cyklopöga mot henne och kom simmande. Hon pekade uppåt. Ana nickade och steg upp genom det ljuvliga vattnet. När hon bröt ytan fick världen normala ljud: vind och vågor, och vattnet kluckade när Chris kom upp bredvid henne.

Chris tog munstycket ur munnen och andades. ”Vi borde gå djupare.”

”Varför det? Det är väl här vid kusten livet finns?”

”Troligen. Men vi borde kolla saken.”

”Som du vill.” Ana ryckte på axlarna. Det gick lite trögt med lufttuberna på ryggen: tuberna kändes flera gånger tyngre ovanför vattnet. Kvinnorna satte munstyckena i munnen igen och dök ned.

Ana hade känt Chris i åratal och varit tillsammans med henne nästan lika länge. De hade arbetat åt NASA, Ana i markkontrollen och Chris i besättningen på skeppet Hope 6 när det sändes mot asteroidbältet. Färden hade oväntat avbrutits när en liten asteroid närmade sig jorden i hög hastighet – och sedan, mot alla kända naturlagar, saktade in och ändrade kurs för att möta Hope 6.

Asteroiden visade sig vara ett obegripligt avancerat rymdskepp. Ombord på den fanns Beatrice.

Eller kanske rättare sagt: Beatrice var en del av skeppet; eller faktiskt: Skeppet var en del av Beatrice.

Beatrice var en artificiell intelligens, ett konstgjort medvetande med processorkraft och förmågor som för jordens människor tycktes vara nästan övernaturliga. Hon anlände under 2060-talet, just när klimatkrisen var på väg att verkligen tippa över kanten. När Chris och Ana lämnade jorden hade krisen blivit ännu värre. Och ändå ägnades alldeles för mycket energi åt att diskutera om jorden borde ha försökt förinta Beatrice.

Sådana försök skulle ha varit meningslösa. Så mycket förstod varje människa som var tillräckligt begåvad för att kunna läsa och förstå vanliga nyhetstexter om allt som hände. Den första människa Beatrice hade mött var Chris, det var Chris som föreslog ”hennes” namn och Beatrice hade förtjust valt att se sig som kvinna. Sedan hade Beatrice berättat att livet på jorden hotades av en anhopning mörk materia som var på väg att komma så nära att den kunde påverka solen och att hon, Beatrice, kunde lösa problemet.

Om hon ville.

Hon berättade också att ett av syftena med hennes besök vid jorden var att undersöka hur farliga den lilla blå planetens invånare kunde bli för sina grannar. Även om Beatrice själv hävdade att hon kom från ett solsystem trehundra ljusår bort, och att sådana långa resor bara kunde utföras genom att hon körde sina processorer långsammare, så att hon upplevde ett av jordens år som några månader – och även om jordens folk av allt att döma inte skulle kunna utföra stjärnresor på hundratals år – så kunde jorden så småningom bli ett hot mot andra världar. Aggressioner visade sig redan medan Beatrice var kvar vid planeten, när terrorister ödelade Finlands huvudstad med hjälp av ett primitivt kärnvapen, och att hon till slut avvärjde anhopningen av mörk materia och lät jorden leva vidare hade varit ett svårt beslut. Så svårt att hon själv liknade det vid att uppgivet kasta lott.

Sedan hade hon lämnat jorden åt sitt öde. ”Om ni förstör er jord”, hade hon på sitt underligt ironiska sätt sagt till Ana och Chris innan hon lämnade solsystemet, ”så kan det kanske vara en tröst att veta att ni inte kommer att förstöra fler världar.” Hon hade lämnat kvar paret i en värld av växande demonstrationer, upplopp och terror; hot, truppansamlingar och krig; vädjanden, nödrop och förtvivlan.

Men sedan hade hon kommit tillbaka för att hämta dem. De gick till sängs en kväll och vaknade mycket oväntat fullt påklädda i ett slags salong i skeppet som var Beatrice. Hon hade använt sina krafter för att hämta dem. ”Beam me up, Scotty?” hade Ana sagt, och Beatrice kände till jordens historia så väl att hon svarade ”Aye”.

Varken Ana eller Chris hade några nära släktingar eller relationer kvar på jorden. Beatrice sade att hon först hade kontrollerat den saken när hon närmade sig planeten och kunde komma åt nät och noisy. De hade inget som höll dem kvar i en mer och mer kaotisk värld. Och hon behövde dem. De skulle delta i ett projekt som var så stort att de inte ens skulle förstå om hon berättade allt på en gång. Hon måste berätta gradvis, ett steg i taget, hade hon förklarat, och hon skulle göra det så snart de hade vant sig vid sitt nya liv.i

Resan skulle bli flera hundra år lång. Ana och Chris hade inga processorer som kunde saktas in eller snabbas upp efter behag. Därför skulle Beatrice under flera decennier försätta dem i ett slags halvliv, något som liknade björnars vinterdvala, där deras kroppstemperatur sänktes och alla livsuppehållande processer saktades in till ”nästan noll”. När de vaknade ur sin första dvala fick de veta att de hade färdats i femtio år och att deras kroppar, och medvetanden, behövde en tids normal vakenhet. Och i det syftet hade Beatrice under flera år av deras dvala arbetat med en simulering av det kambriska havet.ii

”Ni ska undersöka livsformerna”, hade hon talat om för dem. ”Jag har mina databanker och min kunskap om liv i allmänhet. Ni är liv och ni har er kunskap om livet på jorden i allmänhet. Det finns flera teorier om varför livet på jorden plötsligt ’exploderade’ under den perioden. Jag simulerar havet vid olika tidpunkter, före explosionen, några gånger under den och så vidare.”

”Du använder oss som gratis arbetskraft”, sade Chris.

”Absolut.” Beatrice log glatt. Hon hade sin vanliga persona: en kvinna som inte var olik Chris – som ju var den första människa hon hade relaterat till – med blont hår och blå ögon, någon som både män och kvinnor skulle ha vänt sig om efter. ”Det är klart att jag använder er. Men ni behöver det också. Ni skulle inte överleva trehundra års dvala utan avbrott, era sovande medvetanden skulle flyta ihop med det undermedvetna och det omedvetna till en gröt där ni aldrig skulle kunna skilja på verklighet och fantasier. Era muskler skulle förtvina och er matsmältningsapparat stelna fullständigt. Och om jag lät er vara vakna en månad utan någonting meningsfullt att göra skulle ni snart klättra på väggarna. Jag utnyttjar er men jag gör det för er egen skull.”

Chris sade: ”Fast mest för att du behöver oss.”

Beatrice log stillsamt. ”Tro mig. Ni vill hellre vara här än på jorden.”

De hade vistats i urhavet i två veckor nu. Ana måste medge att det var nyttigt. De simmade dagarna i ända och hon kände redan att hon var i bättre form än på länge. Dessutom blev arbetet mer och mer intressant ju mer de lärde sig. Och efter en lång arbetsdag var det skönt att sitta i kvällssolen, visserligen simulerad men ändå, och slappna av tillsammans med Chris och med en Beatrice som inte bara kunde berätta om historiska händelser utan även spela upp dem, som film eller i tredimensionella simuleringar. Till och med vilan var lärorik.

”Livet på land då?” sade Chris nästa dag, när de på nytt svävade i det varma vattnet. Ana letade snabbt i sitt nät – numera något som förenade henne och Chris med varandra, och med de delar av Beatrices gigantiska kunskapsbank som de hade tillgång till – och sade, säkert samtidigt som Chris fann samma uppgifter: ”Inget liv alls. Allt som finns på land ser ut som klipporna här vid stranden. Stenöknar, unga och vilda bergsformationer, vulkaner, enorma livlösa öknar, och de enda växterna finns vid havsstränderna och är ett slags … ett slags glorifierade alger, ser det ut som.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Men det finns i alla fall syre i luften.”

”Ja”, sade Chris en aning torrt. ”Jag har faktiskt märkt det.”

”Jag också.” Ana simmade upp till ytan, drog luftmunstycket åt sidan och andades djupt. ”Och luften är ljuvligt ren och klar.”

En gestalt dök upp framför henne, stående på vattnet. Beatrice, klädd i något slags antik mantel, vacker som en grekisk staty i det bländande solskenet. Hennes leende var lika bländande. ”Hur går det för er?”

”Sakta men säkert”, sade Ana samtidigt som Chris huvud och axlar sköt upp över ytan. ”Vi har hittat fem nya arter av tagghudingar, en som ser ut – inte för att jag är någon expert – men den ser ut att kunna bli en sjöstjärna. Om några miljoner år.”

”Å, ni är snart experter. Vill ni ta en paus?”

”Visst”, sade Chris. ”Eftersom du vill det.”

De gick upp på stranden. Beatrice trollade fram ett bord och tre stolar ur luften, och sedan en tillbringare med något som liknade fruktjuice och två glas. ”Mango”, sade hon, ”hoppas det går bra?”

Chris hällde genast upp vätskan i glasen och smakade innan Ana ens hade hunnit ta sitt glas. ”Utmärkt”, sade Chris. Hon vände sig mot Beatrice och sade på sitt rättframma sätt: ”Och vad vill du?”

Beatrice blundade och sade: ”Nu vet ni.”

Stöten kom.

Ana hade fortfarande lite svårt för den ögonblickliga överföring av kunskap som Beatrice ofta föredrog framför tal. Processen påminde om Anas eget nät men var på ett sätt obegriplig: oavsett om det handlade om ett historiskt skeende, en bok, ett musikstycke eller vad som helst, så fanns hela kunskapen med ens där, i hennes eget jag. Den var ett minne som hon på något sätt måste ha glömt, för hon visste ju att hon alltid hade vetat det här, att hon hade läst boken, att hon kunde musikstycket utan och innan. Hon hade varit med om saken tiotals gånger vid det här laget. Ändå var det lika överraskande varje gång. Det gav henne fortfarande den där lilla stöten av yrsel eller illamående.

Den här gången handlade kunskapen om noisyn.

Fram till precis nu hade Ana bara haft allmän kunskap om noisy. Hon var en av de få människor på jorden under 2060-talet som inte hade haft det delade medvetandet i huvudet. Alla hade nät, det internet som ett par decennier tidigare hade förflyttats från smartphones och datorer till små implantat vid ena örat och som användes för att leta och dela fakta, åsikter, skämt eller vad nu användaren kunde ha lust med.

Noisyn gick ett steg längre. Efter att parametrarna hade ställts in var noisyn i princip autonom och delade tankar, känslor och reaktioner i lika hög grad som fakta och åsikter. Den avsedda effekten fungerade utmärkt och innebar att användarna aldrig behövde känna sig ensamma, att de alltid var sedda, alltid inbäddade i en omgivning av värme och sympati. På samma sätt som Facebook och Twitter hade gjort ett halvt århundrade tidigare fick noisyn åsiktsgrupper att växa snabbt – och snabbt följa med i åsiktssvängarna – men skaparna hade lagt in filter som skulle hindra alltför våldsamma stormar och utbrott.

Ana var mycket diskret och försiktig när det gällde att visa upp sitt känsloliv offentligt. De få som var sådana nöjde sig med ett gammaldags nät. För Ana kändes det betydligt bättre att näta Chris ett meddelande som sade Jag är så glad än att bara låta sina känslor spilla över till henne, eller att få Chris känslor rakt in i huvudet. Möjligen hade den saken att göra med den otäcka upplevelsen Ana hade haft som mycket ung – ett annat slags intrång – men längre än så ville hon sällan tänka.

Nu visste hon, utan övergång och så hemvant som om hon alltid hade vetat det, att det var år 2124 på jorden och att noisyn fortfarande var i bruk. Den värsta klimatkrisen var över och många uppfattade noisyn som en tröst. Andra var betydligt mer skeptiska och det fanns en rörelse för att förbjuda appen. Samtidigt stod det klart för Ana, fast det hade hon möjligen vetat länge – det var omöjligt att avgöra – att Beatrice kände till deras tankar och känslor minst lika väl som om Ana och Chris hade haft noisy.

Det gjorde ingenting.

”Var det allt?” sade Ana efter några ögonblick. Och en ny stöt kom genast.

”Jag lär mig gärna mer”, sade Chris. ”Menar du nu genast?”

Beatrice skakade på sina gyllene lockar. ”I morgon kanske. Jag ville bara förbereda er. Vi ses.”

Hon var borta.

Chris sade: ”Vi stannar här en stund. Jag gillar solen.”

Ana instämde, som alltid. Hon visste sedan länge att Chris var den dominanta i deras förhållande. Det störde henne inte alls.

”Saknar du dem någonsin? Suzy och Fitz? Covey? Nadia?”

Ana såg dem genast framför sig. Alla kamraterna från Houston, och från rymdfärden dit Chris hade blivit uttagen. Ana själv hade inte kommit med, bara Chris och fem andra. ”Saknar”, sa hon – ”jag vet inte. Så där. Jag kan tänka på dem då och då. Nadia mest, kanske.”

”Drömmer du om dem?”

Ana tänkte efter. ”Kanske. Inget viktigt, jag menar, du vet. Inga återkommande drömmar eller starka känslor.” Hon rynkade pannan. ”Fitz har jag väl drömt om någon gång, jag vet inte riktigt. Men –”

Hon avbröt sig, tog sitt glas och drack. Juicen var redan solvarm. Chris sade: ”Men vad då?”

”Jag drömmer om Mars.” Hon ställde ned glaset och såg på Chris. ”Vi skulle väl aldrig till Mars?”

”Nej.” Chris iakttog henne. ”Men vi använde Mars Three, du minns. Katastrofen? Vi använde den som övning. Fick i uppgift att försöka lösa situationen och överleva?”

Ana skrynklade ihop ansiktet igen. ”Kanske …”

Beatrice var plötsligt tillbaka. Inte ens lufttrycket förändrades när hon stod där framför dem, högrest i solen. Hon sade: ”Chris har rätt. Jag gick igenom inspelningar från Houston. Du, Ana, och Mia och John Covey. Och så Tom Chang, den nye. Er övning var inte Mars Three, det handlade om en expedition för att undersöka Mars Three.” Hon log. ”Och när ni närmade er Mars i ert nya skepp, sade uppgiften, fick ni ett anrop från landaren på marken. Där alla borde vara döda. Minns du?”

”Ja …”

”Du vet att jag kan se dina drömmar. Jag såg på en nu. Den var inte traumatisk, bara en vanlig dröm. Hjärnan ältar.” Beatrice såg ut över det glittrande kambrium och en vindstöt, säkert avsiktlig, fick hennes hår att fladdra. Hon sade: ”Det kommer att gå över. Drömmarna, menar jag. Ni anpassar er för varje dag.”

Den natten drömde Ana samma dröm igen. Även i drömmen kom hon ihåg förutsättningarna: Mars Three, med sex astronauter ombord, skulle mycket snart landa på den röda planeten. Strax före landningen hände något och allt gick så fel det kunde ha gått: en del av besättningen tog sig ned på ytan, men hade knappast några möjligheter att överleva där. De andra studsade mot Mars tunna atmosfär och kastades ut i rymden, utan bränsle och med mycket lite syre kvar. Vad som sedan hände visste ingen, bara att all kommunikation tystnade. Det var därför tanken på ett anrop från ytan var både spännande och skrämmande. Som ett telefonsamtal från en död, hade John Covey sagt.

Drömmen gled bort. Ana vände på sig i sängen och lade en arm över Chris. Chris suckade belåtet. Ingen av dem hade vaknat till.

Beatrice vakade över dem.

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

De befann sig i kambrium, mitt bland explosionens tusentals djurarter, och Ana tänkte: Det här stämmer inte.

Det här är – fel.

Hon anropade: Beatrice.

”Jag vet”, sade Beatrice. ”Jag kommer. Nej, ni kommer till mig.”

Havet var borta. De befann sig i en av Beas omväxlande salonger, den här gången mycket sparsamt möblerad med skandinaviskt trä och stålrör. Beatrice satt i en soffa med ett oanständigt antal kuddar, sminkad och med håret uppsatt, klädd i en elegant svart herrkostym med svart slips, vit skjorta och vita klackskor. Ana och Chris satt mittemot henne i varsin fåtölj, uppklädda i samma stil.

”Ni känner att det här är fel”, sade Beatrice. ”Och ni har rätt. Ana, känner du igen det här citatet?” Hon höjde handen. ”Ni är de döda.”


Fotnoter. Jag, Beatrice, nämner mig själv i tredje person, men det är jag som skriver ned de här anteckningarna över händelsekedjan som inleddes på det här sättet, och som av många olika skäl kräver en detaljerad redogörelse. Ett av syftena med boken är att dokumentera mina försök att förstå människor och deras tänkande, samt händelserna under den tid de ägde rum. (Jag vill här påpeka att det allra mesta jag vet om människor handlar om den så kallade västvärlden, och om tiden kring den klimatkris som utvecklades till en katastrof kring år 2100.) I vilken mån jag lyckas kan egentligen bara Chris och Ana avgöra. Jag hoppas hur som helst att boken kastar ett visst ljus över skeendet.

För att inte betunga den löpande texten för mycket använder jag fotnoter när diverse begrepp eller företeelser kan behöva förklaras närmare.

Det är inte nödvändigt att läsa fotnoterna för att förstå händelseförloppet.

ii Den kambriska explosionen. Livet på jorden hade traditionellt delats in i tre domäner: bakterier, arkéer och eukaryoter. Arkéer hade mycket gemensamt med bakterier men cellväggarnas uppbyggnad var annorlunda; eukaryoter bestod av en eller flera celler, hade en cellkärna som avgränsades av ett membran och utgjorde i stort allt liv som vardagligt syntes på planeten – djur, växter, svampar och så vidare. Före den kambriska explosionen bestod livet på jorden av bakterier, arkéer, plankton och flercelliga alger. För 600 miljoner år sedan snabbades utvecklingen upp i och med ediacarafaunan, där flercelliga organismer dök upp. Ediacarafaunan dog ut vid kambriums början. Under kambrium, med början för 541 miljoner år sedan, inträdde en oerhört snabb och diversifierad utveckling där evolutionen – som på så många andra världar – uppfann ryggsträngar, skelett, exoskelett, ögon med mera. Resultatet blev trilobiter, mollusker, svampdjur, tagghudingar, snäckor, bläckfiskar och så vidare. Det var fascinerande att se Chris och Ana simma omkring i det märkligt klara vattnet, peka på någon av kambriums urfiskar och konstatera att den kunde vara en avlägsen förfader. En mycket grov skattning kunde vara att generationer för levande varelser genomsnittligt är mellan ett och två år långa (starkt varierande mellan olika arter) och att kanske 250 miljoner generationer låg mellan de simmande fiskarna och de simmande människorna – fiskar, amfibier, landdjur, däggdjur, primater och sent omsider den så kallade ”skapelsens krona”.

Provläsning Alpha

Provläsning Alpha av KG Johansson

Solen var het på gränsen till smärtsam. Den brände på hennes nakna rygg och Coral visste att varje liten vattendroppe på hennes kropp fungerade som en lins och gjorde strålningen ännu hårdare. Hade jag inte vuxit upp här, tänkte hon, och dessutom fått min mammas och pappas modifierade gener, skulle jag aldrig ha vågat göra så här: mitt på dagen, med solen nästan exakt mitt på himlen som en ljudlöst dånande kärnreaktor. Hon mindes mycket väl alla historier om Hanauma Bay, ett par mil åt öster, fortfarande ett naturreservat med mängder av imponerande vackra och färggranna tropiska fiskar, så orädda att de verkade tama. Ända från 1900-talet hade turister och oförsiktiga lokalbor snorklat där, kanske i timtal under den obarmhärtiga solen, och efteråt fått dra loss kvadratdecimeterstora hudbitar – Coral kände en liten rysning när hon tänkte på alla melanom som måste ha börjat så.

Men för henne var det ingen fara. Infödd på ön, hade bott här i nästan hela sitt liv förutom några månader under jinnkriget, och med modifierade gener. Hon kunde njuta utan oro och hon gjorde det.

Just nu var hon ungefär hundra meter ut. Dyningarna kom mjukt och rytmiskt in söderifrån och hon kunde se ända bort till Waikiki, där kryssningsfartyg och lustjakter var små vita fläckar framför hotellen. Coral lade sig platt på sin boogieboard, paddlade upp lite fart och lät vågorna ta över.

Total frihet, tänkte hon med den lilla del av hjärnan som inte ägnade sig helt åt njutning. En vecka kvar innan terminen börjar, bara några sammanträden. Bara paddla ut hit och låta mig föras iland.

Något glimmade till inne vid hennes hem. Hon höjde huvudet en aning för att se bättre. En solbil, svart mot allt det vita, som just stannade på gården. Coral undrade vem det kunde vara. Hon kände ingen som ägde någon solbil. Nya biologiska drivmedel hade kommit i ropet för flera decennier sedan och de bilarna var både billigare och bättre.

En man klev ur bilen och hennes föräldrar – hon såg Avas svarta hårburr, Holmes ljusare kortklippta – kom från pation för att möta honom. Coral var fortfarande över sextio meter från stranden och undrade vem han var. Någonting med honom … Han väckte en underlig känsla som hon inte kunde identifiera.

Tjugo meter från stranden såg hon. Uniformen avslöjade allt. Coral vinkade förvirrat. Främlingen och hennes föräldrar vinkade tillbaka. Hon tog sig i land, slängde vårdslöst brädan på marken och halvsprang upp till gruppen.

”Dreas!”

”Coral!”

Hon var andfådd efter språngmarschen uppför stranden. Dreas såg henne oavvänt i ögonen och hon undrade varför. Hon borde i alla fall ta bort ett av de tänkbara skälen för stirrandet.

”Mamma! Pappa! Vi har faktiskt gäster! Klä på er någonting!”

”Du är inte så välklädd själv”, sade hennes pappa.

”Å.” Hennes arm flög automatiskt upp. Sedan tänkte hon på att det faktiskt inte spelade någon roll och tog ned armen. ”Ta med en topp åt mig.”

Hennes föräldrar gick nästan alltid nakna här hemma. Tomten var stor och grannarna i trakten följde samma trend. Coral själv var lite mer försiktig och hade för det mesta åtminstone en nederdel på sig, särskilt i havet.

”Coral.” Hon kände hans blick och vågade se på honom igen.

Vad var det, sju år sedan? Åtta? Han var sig lik: mörkblont hår, blå ögon, en nordisk kontrast mot hennes egna kolsvarta hår och mörka hy. Dreas hy hade bleknat lite efter hans tid här och möjligen var han ännu mer vältränad nu än när de studerade på Mānoa.

Han gjorde en osäkert tafatt rörelse med händerna. Corals kropp förstod innan hennes hjärna gjorde det och hon kastade sig automatiskt i famnen på honom. Han kramade tillbaka och de stod så en stund. Känslan och lukten av hans kropp förde henne tillbaka i tiden. Hon blundade, som om hon ville att ögonblicket skulle vara för alltid.

”Sju år”, sade Dreas.

Hon kände hans grepp slappna av och gjorde sig genast fri. De stod där, på bara några decimeters håll, och såg på varandra.

”Sju år”, upprepade Coral – ”jag trodde det var åtta.”

”Nej. Sju år sedan jag tog skytteln upp till Lani-porten.” Han log. ”Så vad har du haft för dig?”

Hon öppnade munnen men hennes föräldrar räddade henne. Holmes och Ava Ramsay kom ut från sin vita bungalow, påklädda i shorts och T-tröjor, bärande på varsin överlastad bricka.

Dreas verkade lite blyg först, kanske hade han fått tunghäfta av all naken hud, men tinade upp efter en kopp te och ett glas Old Pali. Han svarade artigt på Avas och Holmes frågor om vad som hade hänt efter studierna här: efter kriget mot jinnerna hade Dreas, i stort sett utkastad från sin egen hemvärld, följt med Corals familj hem till Hawai’i. Han hade doktorerat vid Mānoauniversitetet samma år som den fem år yngre Coral. Efter sin examen hade han återvänt till flottan, var nu kommendör inom underrättelsetjänsten där och trivdes utmärkt.

”Så flottan kämpar på”, sade Holmes, ”fastän det är fred?” Holmes kunde själv vara en sinnebild för fred och avspänning – nästan lika blond som Dreas, och exakt lika lång, men sedan de kom hem efter kriget hade Holmes likt många människor med hawai’ianska gener börjat lägga på sig och bar nu på kanske femton kilos övervikt. Det bekymrade varken honom eller Ava – den enda som tyckte att han kunde motionera lite och ta bättre hand om sig var Coral. Som Holmes gärna lyssnade på men aldrig lydde.

”För militärer är det aldrig fred”, sade Dreas. ”Särskilt inte för underrättelsetjänsten. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att vi aldrig vilar och att, ursäkta om jag låter skrytsam, det i hög grad är vi som ser till att freden hålls.”

”Samväldet är ganska lugnt nu, enligt vad jag förstår”, sade Ava. ”Är ni oroliga för jinnerna?”

”Inte direkt”, sade Dreas efter ett ögonblick, och någonting i den lilla pausen fick Coral att tänka: han ljuger.

En främmande intelligens som fick namnet jinner hade dykt upp, av allt att döma från ingenstans, för elva standardår sedan. Coral hade varit tolv år gammal då och hela familjen var på väg till Ceti Alpha när de kidnappades av jinner. Corals föräldrar sövdes ned. Jinnerna var formskiftare och två av dem tog Holmes och Avas gestalter. De simulerade föräldrarna placerade sin intet ont anande dotter i ett underligt spel, en värld med svävande gräsbevuxna öar och märkliga djur. Jinnen som föreställde hennes mamma sade till henne att resan skulle ta flera dagar och att hon kunde roa sig med spelet. Coral blev mer och mer mystifierad men fick till slut kontakt med Dreas, som då var ung sambandsofficer på ett stridsskepp. Tillsammans löste de spelets gåta och avslöjade jinnerna, som visade sig vara avancerade stridsmaskiner. Deras okända skapare hade inte utrustat de dödliga maskinerna med jagmedvetande och när ett virus gav dem sådant lade de förvirrat ned sina vapen.

Under sina första år i fångenskap hade jinnerna verkat acceptera sin situation. De hade betett sig fredligt och samarbetat om allt. Men sedan hade ett stort antal jinner försvunnit. Ingen visste vart – och de få som fanns kvar ville inte svara på frågor. Efter ett par dagar spärrades de kvarvarande in och bevakades hårt.

Inga nya angrepp hade kommit. Men Coral vaknade fortfarande kallsvettig vissa nätter efter att ha drömt att hon var tillbaka i spelet. I drömmen anade hon något med djuren på de där öarna, något som hon aldrig riktigt kunde sätta fingret på, och det slutade med att hon hoppade mellan svävande öar, fram och tillbaka, hit och dit, jagande efter djur som ständigt flydde undan.

Numera pratade Coral sällan med Ava och Holmes om saken. Hon visste att det var orättvist men eftersom jinnerna hade tagit hennes föräldrars gestalter ville något i hennes undermedvetna skylla drömmarna på dem. Hon ville inte älta den saken, eller få sina föräldrar att älta den. De hade varit hjälplösa och ingen rådde för någonting.

Utom jinnerna förstås.

”Men du har väl nytta av din doktorsexamen?” frågade Holmes för att bryta tystnaden.

”Det är klart han har”, sade Ava.

Dreas nickade två gånger. ”Absolut.” Det var lättare för honom att se på Ava nu. ”Jag läste ju informationsteori och jag har kunnat utveckla en hel del algoritmer som kan avslöja … ja, olika saker”, avbröt han sig. ”Det är bäst att jag inte säger för mycket.”

”Är vi avlyssnade?” sa Holmes, kröp ihop och såg med låtsad oro upp mot himlen.

”Självklart är vi det. Våra nät, datorer när vi använder sådana – allting kan plocka upp ljud och oftast bild också. Men det är bara datorer som analyserar, inga människor kommer åt materialet. Och är ni inte agenter för jinnerna behöver ni inte oroa er.”

Ava spärrade upp ögonen. ”Finns det människor som vill vara agenter åt jinnerna?”

”Det finns”, sade Dreas, ”alla sorter. Ni vet.” Han vände sig till Coral. ”Och där fick jag gratis en övergång till varför jag är här.”

”Jag trodde att du bara ville träffa mig”, sade hon, överdrivet kokett så att han skulle förstå skämtet.

Han log snabbt, höjde på ögonbrynen och gjorde en sned ”kanske det”-axelryckning. ”Visst. Det är inte obehagligt att se dig. Men jag är faktiskt här i jobbet. Jag vill anställa dig.”

”Du?” Coral var överraskad. ”Anställa mig?”

”Ja. Formellt är det förstås mina chefer men jag har varit med och gått igenom dina meriter. Du ligger bäst till bland många.”

Hon blev nyfiken. ”Vad handlar det om? Jag har inte sökt något jobb?”

”Det här är inte ett jobb som annonseras ut. Det gäller i princip samma saker som du gör nu. Du studerar ju existerande och tänkbara livsformer. Den där sydafrikanska bakterien, den heter …” Han rynkade pannan när han inte mindes.

Coral visste genast och kunde inte låta bli att briljera. ”Candidatus Desulforudis audaxviator?”

”Den som existerar utan syre och lever på reducerat sulfat från radioaktiv strålning?”

”Det är den, ja. Sådana livsformer, och diverse organismer från andra världar. Exobiologi, om du så vill. Men”, tillade hon genast, ”efter jinnerna vet vi ju att exobiologi kan vara väldigt … exotisk … och jag sysslar också med kvantfenomen och sådant. Begreppet exobiologi har vidgats.”

Corals föräldrar satt tysta. Spända.

”Vi tillfångatog jinner när kriget slutade”, sade Dreas. ”Fyra stycken finns på universitetet i Libitum på Ceti Alpha. Vi försöker förstå dem men det är svårt. Det här är inte de som höll dig fången, de här fyra lyckades undvika att få jagmedvetande. Nu har vi dem i burar och försöker bli kloka på dem. Ingen har lyckats än, så vi letade bland unga och djärva forskare och ditt namn var ett av de första som kom upp.”

Ava harklade sig försiktigt. ”Vad skulle det här … innebära?”

”Några månader på Ceti Alpha. Tre eller sex, på sin höjd. Jag kommer att vara medhjälpare. En dansk kvinna, Karen Freuchen, blir din närmaste medarbetare, och dessutom John Guines från Alpha och Anton Schroeder från Schweiz. Det borde bli ett bra team. Lönen är – oss emellan, sprid inte det här på Mānoa – lönen är tre gånger högre än vad du tjänar nu.”

Coral tänkte säga något men var förvirrad och Ava hann före. ”Tre månader till ett halvår?”

”Ja. Det borde räcka, projektet är begränsat. Om inte Coral och de andra kan lösa det här på den tiden måste vi ha en ny grupp. Det är lätt att fastna i hjulspår när sådana här problem ska lösas.”

Coral mindes vad hon ville säga. ”Måste jag säga upp mig från Mānoa?”

Dreas satte handen för munnen och hostade teatraliskt. ”Nej”, sade han och såg henne i ögonen. ”Jag har pratat med dem och du får en vikarie som blir införstådd med att du kan komma tillbaka när som helst. Coral, jag vill verkligen att du gör det här. Det är viktigt för hela samväldet. Jinnerna kan komma tillbaka vilken dag som helst och det är inte alls säkert att vi skulle kunna vinna igen.”

”Tänker ni ge dem medvetande?” sade Holmes. ”Fångarna?”

”Knappast.” Dreas skakade på huvudet. ”Vem vet vilka motmedel de kan ha uppfunnit på elva standardår? Coral, vi behöver verkligen det här. Och vi tror verkligen på dig.”

Hans blick var faktiskt bedjande och Coral visste redan att hon skulle säga ja. Men inte genast. Hon viftade med en horisontell handflata. ”Ge mig ett dygn. Jag vill sova på saken och prata med universitetet.”

”Du sover väl över här?” sade Ava till Dreas. ”Holmes röjer gärna ur gårdshuset där du bodde förr.”

Dreas kastade en snabb blick på Coral. ”Tyvärr. Jag har annat att göra medan jag är här. Men vi kanske ses i morgon igen?”

”Självklart”, sade Holmes.

”Och Coral, om du bestämmer dig för att ta jobbet – packa det du måste ha med dig. Du behöver inte ta med så mycket, vi kan köpa mer kläder och sådant på Alpha, men om du har favoritplagg, filer, smycken …” Han gestikulerade osäkert och slutade: ”Vad det nu kan vara.”

”Du vet vad vi tycker”, sade Ava.

Det var som när Coral var liten: båda föräldrarna hade kommit in i hennes rum efter att hon hade gått och lagt sig. Jinnerna som föreställde Holmes och Ava hade gjort samma sak och efter det var Coral lite skeptisk till sådana besök.

”Ja”, sade hon, ”jag vet. Pojkvän. Bröllop medan ni fortfarande ser bra ut. Barnbarn. Jag vet.”

”Det är bra att du brinner för din forskning”, tog Holmes över. ”Men du vet hur många som hamnar på forskningsberget. Plötsligt är du femtio år gammal och då är det inte så roligt att vara ensam.”

”Vi kommer inte alltid att finnas”, sade Ava tyst.

Coral lade tre kuddar bakom sig och satte sig upp. ”Jag vet allt det där. Har hört det förr. Men jag vill ta den här chansen. Jag är tjugotre och har aldrig bott för mig själv. Efter kriget har jag aldrig varit borta från jorden, knappt utanför Hawai’i.” Hon andades in, länge, och släppte ut luften som en suck. ”Jag tror att jag kommer att åka om universitetet inte krånglar, och Dreas sade att de inte kommer att göra det. Låt mig resa – jag menar, jag tänker göra det här och ni kan inte stoppa mig, men försök inte tigga och övertala mig att stanna kvar, då blir det bara fel. Bättre att jag åker, kommer hem om några månader, och då kanske jag känner att jag vill … stadga mig.”

”Men –”

”Inga men.” Coral avbröt Ava och höll upp ett förmanande pekfinger. ”Jag behöver varken höra något om killarna på Mānoa eller om Dreas. Jag känner dem bättre än du, det är inget fel på dem, det är bara det att jag inte vill just nu. God natt. Och stäng dörren.” Hon föste undan kuddarna och lade sig ned med ryggen mot sina föräldrar.

Det klickade till när dörren stängdes.

Coral ältade sina föräldrar en stund. Innan jinnkriget hade de varit lugna och tillåtande. Ingen hade fått sova hos kompisar eller ge sig ut på långa utfärder lika lätt som Coral. Men upplevelserna i jinnernas lilla skepp – först en nedsövning, som varken Holmes eller Ava sade sig minnas någonting av, och sedan uppgörelsen i slutet när stridsskeppet Kerimov hade varit mycket nära att förvandla familjen Ramsays lilla skepp till joner – de upplevelserna hade gjort Holmes och Ava försiktiga. Mycket försiktiga. Det var faktiskt konstigt att de vågade gå nakna så mycket, tänkte hon. Och av någon anledning fick den tanken henne att tänka på Dreas och lite senare somnade hon.

Mānoa-universitetet låg bara tre kilometer inåt landet från Corals hem öster om Honolulu. Hon valde att ta cykeln den här dagen – att åka med Holmes och Ava skulle ha medfört diskussioner som hon redan kunde utantill. Hon åkte i god tid, cyklade utan stress och kom fram mer än tio minuter innan hon borde befinna sig i labbet. Hon nätade till Pupuka, den unge mannen som var hennes assistent, och sade att hon skulle bli sen. Pupuka hade en tvillingsyster och hette därför egentligen Māhoe, men eftersom han var så smärtsamt tilldragande hade han fått smeknamnet som helt enkelt betydde ”ful”. Det hade hänt, på två eller tre fester, att Coral hade funderat på att lära känna honom närmare. Men än så länge hade hon lyckats hålla sig.

Hon nätade sin prefekt och undrade om hon kunde komma en stund. Rosa Epekema sade ”Jag har redan bokat in dig”.

Några minuter senare satt Coral mitt emot kvinnan. Epekema hade gjort en av de ungdomsbehandlingar som blev mer och mer vanliga i amerikanska stater och såg ut som en trettioåring fastän hon egentligen var dubbelt så gammal. Lyckligtvis var hon inte en av dem som försökte bete sig ”ungdomligt” genom att använda slanguttryck och förkortningar. Vilket innebar att hon framtonade som en mycket mogen och eftertänksam trettioåring.

Epekema var också mycket klarsynt och kunde genomskåda det mesta. Nu såg hon på Coral i några sekunder innan hon lade ifrån sig en liten pad och rättade till kragen på sin stärkta vita skjorta.

Hon sade: ”Så du lämnar oss?”

”För en tid.” Coral hade mer eller mindre väntat sig att samtalet skulle börja så. ”När förstod du?”

”Så fort Dreas pratade med mig. Jag har väntat länge på att du skulle vilja testa vingarna. Jag vet ju att du gillar Dreas och det här låter ju som en bra chans. Ta den.”

”Ja”, sade Coral, ”det tänker jag göra.”

Rosa Epekema studerade henne. ”Mamma och pappa?”

”Mamma och pappa”, instämde Coral. ”De vill ha mig kvar här. Jag kan ju inte stanna i evighet men när det blev verklighet så här fort … jag känner mig nästan lite skurkaktig.”

Prefekten skakade på huvudet. ”Glöm det. Finns ingen anledning. Du kan skicka sonder till dem varje dag om du så vill.” Aningen av ett leende. ”Och du kommer att jobba med Dreas. Och skaffa förnämliga meriter.”

”Ja, jag vet. Jag har bestämt mig.”

Epekema sköt fram den lilla paden. ”Här är din ansökan. Jag har beviljat ledigt hela året. Kommer du tillbaka ordnar vi något åt din vikarie. Skriv på så är det klart.”

Coral ögnade dokumentet, utan att riktigt förstå vad som stod där, och lät paden läsa av hennes näthinna.

”Så”, sade Rosa Epekema. ”Till fiket nu. Jag har beställt tårta.”

Resten av dagen blev ett virrvarr av kramar, lyckönskningar, försäkringar om att hålla kontakten och mer kramar. På något sätt som Coral inte riktigt hann förstå förflyttades firandet till en bar och blev en riktig fest. Hennes föräldrar var där och sade inte ett ord om att hon borde stanna hemma – de hade till och med packat en väska åt henne. När hon snabbt tittade igenom dem såg hon exakt de kläder och andra föremål som hon själv skulle ha valt, och de omfamningar hon gav Holmes och Ava då var säkert de ömmaste under hela dagen. Framåt kvällen blev allting mer och mer suddigt och hon visste inte riktigt säkert hur hon hade hamnat ombord på en skyttel. Men på något sätt måste det ha hänt.

”Här”, sade Dreas och gav henne ett glas vatten. Coral drack och kände en bitter bismak.

”Vad är det?”

”Tillnyktring. Det här är en direktskyttel, den nya varianten du vet, vi flyger genom den första porten om några minuter.”

”Å. Hur många portar?”

”Tre eller fyra, jag minns inte säkert. Vi borde vara på Alpha inom tio minuter.”

Coral drack resten av vattnet. Den bittra bismaken lade sig snart och hon kände berusningen blekna bort. ”Gjorde jag bort mig mycket?” frågade hon.

”Inte farligt. Du tungkysste prefekten ­–”

”Vad!”

”– nej, jag skojar bara. Alla hade trevligt och du var ditt vanliga förtrollande jag. De kommer att sakna dig.”

”Nu får jag dåligt samvete.” Kände hon sig möjligen en liten aning bakfull?

”Det går över.” Hon undrade vilket han svarade på. En klocka klingade mjukt. ”Port alldeles strax. Ingen yrsel eller så?”

”Lugnt.”

”Bra.”

Hon såg den omöjligt slingrande porten på en skärm och några ögonblick senare kändes det som om hon föll ut ur och in i sig själv samtidigt. Hon svalde och kände efter men nej, varken yrsel eller illamående. Resorna mellan de återstående portarna tog inte så många sekunder och efter ett par minuter såg hon Ceti Alphas glittrande städer på skärmen.

”Vad är klockan här?”

Dreas blundade kort och sade sedan: ”Strax tre på eftermiddagen. Perfekt. Vi åker till din lägenhet och lämnar av dina saker och sedan ska vi äta middag med dina kollegor.”

”Karen Freuchen”, sade Coral. ”John … Guines? och …”

”Schroeder. Anton Schroeder.”

Hon funderade på att fråga mer men lät det vara. Hon skulle snart träffa dem. Det var roligare att se Alphas glitter lösas upp i enskilda ljus, som i sin tur löstes upp och bildade kvarter eller enorma byggnader, en bländande storstad under henne. Ceti Alpha, tänkte hon. Gästforskare i Libitum. Specialist.

Det var faktiskt inte så illa.

Provläsning Jinn

Kerimov

Säkert en halv sekund innan han reagerade. Kanske närmare en hel. Så oförberedd var han när det verkligen hände. Casimir hade haft blicken fixerad på den slingrande porten – även om det fanns vakthavande och datorerna alltid bevakade vad som hände så ville han själv vara beredd – men det var som om hans ögon inte ville tro på vad de såg. Flera tiondels sekunder gick innan han förstod: han hann inte blinka igång larmet innan någon annan gjorde det.

Han koncentrerade sig på ett enda ord och projicerade det: Jinn!

Larmet svajade till inför den nya impulsen. Han hörde ljud från människor som sprang. Ropade. Föll omkull.

Varifrån hade fiendernas skepp kommit?

Casimir hade sett de fula formerna på skärmar förr. Mest liknade jinnskeppet ett stenblock. En ojämn klump som hade fallit ned, krossat och vuxit ihop med något slags ställning. Snett och vint och ologiskt. Något från en annan värld, något som hans ögon aldrig ville se. Precis som jinnerna själva, de gånger de visade sig: de tycktes vara designade för att vara vidriga och motbjudande.

Han kämpade för att sitta rakt när Kerimov gjorde en manöver som var så brutal att skeppets egen gravitation inte hann med. Han var fastspänd. Ändå grabbade hans händer tag i stolskarmarna medan hans kropp ville lyfta ur sätet –

– och sedan en blixt. Bländande. Plasma, hetare än ytan på en sol, över femton tusen Celsiusgrader. Casimir blinkade för att få bort efterbilderna.

En partikelaccelerator. Så de hade den teknologin.

Det fula skeppet roterade kring två axlar samtidigt. Bakom det som liknade böjda och knäckta rör glittrade porten oberört. Han hörde Savannah i huvudet – Ge eld, ge eld! – samtidigt som han märkte hur hela hans kropp spände sig. Händerna grep krampaktigt kring armstöden. Och sedan nästa bländande plasmablixt.

Och en tung stöt. Ett ljud som en åskskräll medan han kastades bakåt och uppåt igen. De var träffade. Han höll ofrivilligt andan medan Savannahs nät fyllde hans huvud igen. Rapportera! Rapportera skador!

Planeten hade det prosaiska namnet Trappist-1d – den fjärde upptäckta planeten vid stjärnan Trappist-1. Den var inte helt olik jorden, bortsett från att den saknade atmosfär och låg över trettionio ljusår bort: fem portars resa. Det fanns tre portar i Trappist-1-systemet, vid olika planeter som kretsade kring den svala röda dvärgen. Liksom planet d hade e och g också små kolonier för gruvdrift, med varsin port. De få som skötte gruvornas teknik hade osannolika löner men levde ett hårt liv: Trappist-1 gav av någon anledning ifrån sig täta flares. Elektromagnetiskt kaos stoppade allt arbete i sex till åtta timmar ungefär vart sjätte standarddygn och det ingick i arbetet att utrustning förstördes och måste repareras.

Men det var trappisternas problem. Casimir hade ett annat.

Var hade skeppet kommit ifrån?

Ett jinnskepp. Ingen tvekan om den saken – det gick inte att ta fel på de böjda och sneda formerna. Jinnerna hade kommit ut genom porten utan förvarning, bara åttio sekunder efter en sond från portens andra sida, vid Ceti Alpha. Radio fungerade inte genom portarna och sonden hade skickats från Ceti för att meddela att allt var som det skulle: inga okända skepp så långt sensorerna nådde. Vilket var som det skulle och vad alla hade förväntat sig. Några fiendeskepp skulle inte finnas vare sig här eller vid Ceti.

Någon, han visste inte vem, skrek hans egna tankar i högtalaren. Var i helvete kom dom ifrån? Och sedan Savannahs frågande nät inne i hans huvud: Casimir, jag stänger skotten?

Stäng –

Samtidigt som lufttrycket förändrades när dörrar slog igen krängde Kerimov våldsamt och accelererade för tredje gången. I nästa ögonblick vällde vitglödande plasma förbi och slet med sig tunga partiklar i sitt kölvatten, accelererade till relativistiska hastigheter.

Nej. Allt vällde inte förbi. En ny tung stöt och krängning. En av skärmarna visade små gestalter, viftande, flaxande, som om de grep efter något eller försökte simma. I vakuum.

Utan tryckdräkter. Han såg dem bli stilla.

Kerimovs skrov bestod av ett tjockt lager lonsdaleit, hårdare än diamant, sedan sjuttio centimeter av omväxlande nanokevlar och buckypapper, sedan ytterligare ett lager lonsdaleit. Ändå skar fiendens plasmavapen genom alla lagren som heta knivar genom smör så att människor från Kerimov förångades. Eller kastades ut i tomheten.

En ström av svordomar ville glida förbi i Casimirs huvud. Han avbröt dem och hoppades att de inte hade gått ut på nätet. Fördömda svinaktiga –

Hur många människor?

Mer än tjugo. Det dubbla kanske. Fler svordomar fyllde hans huvud innan han koncentrerade sig för att sända till Savannah igen.

Han hann inte. En partikelstråle från Kerimov tycktes snudda vid fiendeskeppets vänstra sida. Skeppet accelererade inte. I stället sköt det en stråle till, ovanför hans eget krängande skepp. Alldeles för nära.

Savannah –

Ja

Vi klarar det inte.

Jag håller med.

Mary!

Här?

Bort härifrån. Genom porten. Nu! Inga frågor. Nu –

Längre hann han inte. Kerimov sparkade honom i ryggen. Pressade honom brutalt mot sätet – två eller tre G var illa nog men nu accelererade skeppet i 8 G. Porten närmade sig, ett fladdrande gnistrande möbiusband rakt framför honom som tänjdes ut omöjligt åt alla håll när krigsskeppetnärmade sig. Casimir spände alla muskler i kroppen och sedan –

föll han –

– inte som när hans skepp krängde utan som om hans kropp plötsligt vidgades för att fylla hela den svällande porten.

Hisnande, värre än accelerationen.

Själva ögonblicket när Casimir och hans medvetande färdades utanför världen var oändligt och på samma gång ofattbart kort. För någon obegriplig bråkdel av en sekund fyllde Casimir hela universum och universum fyllde honom – han såg alla sina drömmar, lockande och skrämmande, visioner som han skulle ha gett åratal av sitt liv för att få uppleva, längtan som han förträngde för att kunna leva, mardrömmar som skrämde livet ur honom, fantasier som han aldrig skulle erkänna för sig själv, allt i ett enda svindlande ögonblick, och han visste att han hade sett dem förr och att han aldrig mindes dem.

Han skakade kort på huvudet, lika bedövad som vanligt, och knappade in koden för att skicka en sond till Wellesley.

Han hann inte.

De följde efter –

Savannahs röst. Upphetsad.

Mary! Hundratjugo grader vänster. Lägg oss i triangel med Wellesley.

Svänger –

Han spände sig igen.

Och sedan slappnade han av när kamerorna på skeppets vänstra sida visade honom det motbjudande jinnskeppet i samma ögonblick som en partikelstråle från Wellesley bländande sköt in bland de trassliga rören och sprängde skeppet i bitar. Wellesley nöjde sig inte med det utan lät genast ytterligare två strålar spränga sönder resterna.

Kerimov?” sade högtalaren. ”Kommendör Mechta?”

”Här.” Casimir andades ut. ”Tack.”

”Nöjet”, sade Wellesleys befälhavare, ”var helt på min sida.”

Befälhavaren hette Michelle Bernardini. Casimir hade aldrig träffat henne. Däremot kände han hennes andraofficer, Louis Durtal. Casimir och Durtal hade studerat tillsammans innan de valde flottan. De hade alltid kommit bra överens: en tillit som var bra att ha nu.

”Så ni såg aldrig något?” sade Casimir.

”Ingenting alls.” Bernardini var i femtioårsåldern, med kortklippt gråsprängt hår och kvicka ögon vars ljusblå färg lyste till och med på skärmen. Hon skakade bestämt på huvudet.

”Vi hade fått en sond från er”, sade Savannah, nästan femton år yngre men rätt lik Bernardini. Glittrande blå ögon och mörkbrunt hår, höga kindknotor, bestämd haka. ”Den kom hundra sekunder innan skeppet kom genom porten. Sedan var det bara där.”

”Oförklarligt.” Bernardini gjorde en grimas.

Casimir sköt in: ”Ingen som har hört talas om något sådant förr?”

Tystnad.

”Finns det någon möjlighet”, sade Durtal, en liten smidig man, inte olik Casimir förutom att han saknade dennes stolta örnnäsa – ”att de kom från en annan port?”

Casimir sade tonlöst: ”I så fall vet de mer än vi vet.”

Och Bernardini: ”I så fall är vi illa ute.”

En ny tystnad, betydligt längre än den förra.

Flera hundra år hade gått sedan portarna skapades. Enligt den mest gångbara versionen av strängteorin fanns tio rumsliga dimensioner och en tidsdimension. I vårt universum lever vi i längd, bredd, höjd och tid. De andra rumsliga dimensionerna ligger hoprullade, vilket är något att vara tacksam över – om enbart den femte dimensionen så att säga rullades ut skulle vi kunna se allting från alla håll samtidigt, precis som vi tredimensionella varelser kan se allting på en tvådimensionell yta samtidigt. Den saken är vi vana med men att se hela vår tredimensionella varelse samtidigt, både utsidan och innanmätet, skulle vara ytterst påfrestande för våra sinnen.

Det som hände i ögonblicket när ett skepp passerade en port utnyttjade teknologi som på något sätt byggde på strängteorin, men bara galningar eller professorer i fysik kunde förstå vad som egentligen hände – och ingen kunde förklara saken för vanliga människor. Det viktiga var att den vanliga rymdens dimensioner under ett kort ögonblick betydde något helt annat för människorna i porten. Alla resenärer var med om något som liknade Casimirs bortglömda upplevelse och många hade försökt sätta ord på saken. Ingen hade lyckats beskriva känslan.

Portar kunde ställas om. I viss mån: porten som de nyss hade kommit igenom kunde vara kopplad till Trappist-1, med Jupiters månar eller med Proxima och ett par världar till. Vilka portar som kunde nå vilka, och vad den underliga geometrin berodde på, visste också bara galningar och möjligen ett par professorer. Men inga data från den här porten visade att den hade ställts om.

”Vi har rapporterat vad som hände”, sade Bernardini. ”Berätta om era förluster.”

Casimir sade: ”Savannah?”

Hon nickade. ”Fyrtiotvå döda. En sektion träffades när en partikelstråle snuddade vid oss och fyrtiotvå personer kastades ut – ingen av dem hade ens krage på sig. Två andra skadades, den ena lätt och den andra bröt ett ben, när vi manövrerade. De hann aldrig spänna fast sig.”

”Beklagar.” Bernardini nickade. ”Jag kontaktar en av portarna till jorden och låter dem skicka en sond med rapporten.”

”Tack. Vi flyger till porten ovanför Freetown och återvänder till jorden. God jakt.”

”God jakt”, instämde Bernardini.

Freetown låg inte längre bort än på Ceti Alphas andra sida. Kerimov var där inom tio minuter, väntade dubbelt så länge vid porten, och kom sedan ut nära en av jordens och månens Lagrangepunkter. Marina som kallades Mary förde skeppet mot en av stationerna där de kunde få skadorna reparerade. Casimir åt en snabb och torftig måltid i sitt arbetsrum, smaklös självvärmande fiskpasta nedsköljd med vatten, innan han höll en kort minnesstund över de förlorade kamraterna: nu nästan fyrtio ljusår avlägsna, glidande bort från porten och från varandra i banor där de kunde komma att fortsätta i tiotusentals år.

Frystorkade.

Det kunde ha varit jag, tänkte Casimir när han hade läst upp de föreskrivna orden. Det kunde ha varit jag som kände vakuumet slita ut mig ur skeppet som en vante, kände mina lungor och blodkärl sprängas, försökte andas in men inte hittade någon luft. Som fäktade hjälplöst i några sekunder.

Det kunde ha varit jag.

De som hade dött under slaget fick aldrig någon chans att ladda upp sig. Möjligen hade någon av dem gjort det tidigare, men det kunde vara för flera år sedan.

Dessutom var Casimir inte helt övertygad om uppladdning.

Hans mamma var död. Åtminstone hennes kropp. Hennes sinne var uppladdat. Casimir pratade med henne då och då, när han befann sig nära jorden, och skickade meddelanden via sonder när han var långt borta. Mammans uppladdade sinne svarade och hon var … precis som vanligt. Precis sig lik.

Ändå undrade han.

Provläsning Astrobiologerna

Prolog: Klonen

Det borde ha varit hennes bästa dag. Hon fyllde arton och var numera vuxen. Ungdomarna i hennes kull firades med tårtkalas vid simbassängen på eftermiddagen. Det var meningen att de skulle flytta från administrationskomplexet och börja på universitetet dagen efter. Athena hade aldrig känt sig utanför, även om de andra hade mammor och hon inte hade någon. Hela gruppen var tätt sammansvetsad och räknades som syskon.

I bankettsalen på kvällen satt alla artonåringar vid ett eget bord och uppmärksammades av Huvudcentralens biotron S. Doradus. Athena var alltid osäker på biotronen. Det var inte så ofta den kom ut i parken. Alla tystnade och följde den med blicken.

Ungdomarna hade övat in varsitt litet tal om vad de hoppades av framtiden och vad de tänkte studera. De hade fått tio minuter var till sitt framförande. Den ena efter den andra reste sig. Några berättade utantill, andra läste sin text från ett manuskript. Mammorna applåderade.

Athena skulle tala sist. Hon misstänkte att det berodde på att hon inte hade någon mor. Athena hade övat in sitt tal så hon kunde det utantill. Likväl hade hon tagit med manuskriptet som stöd. Athena reste sig och började med darrande röst: ”Jag vill bli astronaut och färdas bland stjärnorna.” Hon fullföljde det korta talet utan att behöva titta i manuskriptet. Till slut bugade hon sig mot den applåderande publiken.

Precis innan de skulle bryta upp och gå hem, kom S. Doradus ner från podiet han satt på och la handen på hennes axel. Athena hade aldrig varit så nära biotronen. Det mörka ansiktet var helt mänskligt och de svarta ögonen utstrålade värme. Hon kunde inte avgöra om handen på axeln var mänsklig.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Athena svalde och slog ner blicken. De andra stirrade på henne. Biotronen uppträdde så egendomligt, nästan som hennes äldre bröder som hade blivit män och flyttat ut från administrationskomplexet. Handen på axeln hårdnade i ett grepp hon inte kunde undvika. Athena lät sig föras ut från bankettsalen, genom parken mot stenhuset där de alla hade fötts. Hon höll sitt manuskript hårt i handen som var våt av svett. Biotronen öppnade dörren och ett grällt ljus tändes i rummet innanför.

Där fanns en läkarmottagning med en brits mitt på golvet. En genomskinlig spädbarnskrubba på hjul stod vid sidan om en gynekologstol innerst i rummet. Längsmed väggarna fanns skåp med glasdörrar som innehöll mediciner, samt underskåp med okänt innehåll. Olika möbler som gick på hjul var utspridda i lokalen. Fortfarande med handen på axeln förde biotronen Athena genom bakdörren på motsatta väggen.

De kom in i ett litet rum som knappt var upplyst.

”Här blev du till”, sa biotronen och släppte henne. Han pekade på en apparat som det hängde slangar från.

Athena nickade. Hon förstod det var en konstgjord livmoder och ville ställa frågor, men de fastnade i halsen. Det var obehagligt att stå så nära biotronen, även om den inte hade någon doft.

”Jag är biotron, men även man”, fortsatte han. ”Då vår civilisation var ung, älskade jag en kvinna som hette Elsebeth. Du är hennes klon.”

Athena tittade snabbt upp på honom. Det var som om han hade gått igenom en förvandling. Han var verkligen mera man än biotron.

”Du är inte hennes kopia, men ni har samma genuppsättning. Jag trodde du skulle bli Elsebeth, men det blev du inte.”

Athena uppfattade besvikelsen i hans röst. Samtidigt visste hon att hon borde vara chockad över nyheten om sin identitet, men kände inget. I skolan hade de läst om kloner och hon hade redan misstänkt att hon kunde vara en sådan när hon inte hade någon mor.

S. Doradus grep henne om överarmen och förde ut henne i parken igen, mot Huvudcentralen, centret som styrde deras civilisation.

Athena hade aldrig varit därinne. Både golv, tak och väggar bestod av grå metall. Luften var torr. Trots den metalliska ytan var temperaturen behaglig. Det var mörkt. Endast blinkande ljus i alla färger samt en del teveskärmar syntes. Mitt i rummet stod en svart metallisk tron fastnitad i golvet. Den var försedd med kopplingspunkter på båda sidor och uppe på huvudstödet.

S. Doradus släppte henne och dök ner bakom tronen. Då han reste sig igen, hade han en guldkrona i handen. Längsmed nedre randen hade den något som såg ut som ett pannband med ädelstenar. Det var samma sorts pannband som han själv bar.

”Jag vill att du ska vara min assistent här i Huvudcentralen”, sa han. ”När jag kröner dig, blir du en eviglevande biotron, precis som jag, bunden till Huvudcentralen.”

Hon drog sig bakåt mot utgången. Manuskriptet i hennes hand var numera också kladdigt av svett.

”Tar du inte hänsyn till vad jag önskar göra?” sa hon.

”Jag klonade dig för att du skulle bli min assistent.”

Skulle hon bli tvungen att stanna i det dystra rummet resten av livet – ja, inte enbart resten av ett människoliv, men för evigt?

”Nej”, sa Athena och tog ytterligare ett steg bakåt. ”Jag vill inte stängas in i Huvudcentralen.”

S. Doradus hängde guldkronan på sidan av tronen och slog ut med armarna.

”Du är visst mera lik Elsebeth än jag förstod. Även hon vägrade gåvan om evigt liv.” Han satte sig på tronen med armbågarna på knäna och gömde ansiktet i händerna. ”Jag älskade henne så högt och ville ha henne hos mig för evigt. Men jag var tvungen att uppleva att hon åldrades och dog. Vi älskade varandra till slutet.”

Athena gick närmare och strök honom försiktig på armen. Nu var han helt mänsklig och behövde tröst. Hon trodde inte att han skulle trä kronan på henne med tvång. Elsebeth hade fått välja.

”Elsebeth ville alltid att vi skulle besöka biotopen utanför parken minst en gång varje dag. Jag har inte varit där sen hon dog.”

S. Doradus la armarna om Athena och drog henne upp i famnen. Hon blev så överraskad att hon inte kom sig för att göra något motstånd. Hennes skrynkliga manuskript singlade ner på golvet. S. Doradus reste sig från tronen med henne i armarna och gick ut från Huvudcentralen. Hon höll blicken fäst på honom och såg inte vart de var på väg förrän hon kände doften av rosorna som växte uppåt väggen på stenhuset. Men denna gången kom de inte in i någon sjukstuga. Det var ett dunkelt rum med madrasserat golv och speglar på alla väggar och i taket. Athena såg förvånad att de var återspeglade så många gånger att hon tappade räkningen.

S. Doradus la henne försiktigt ner och började pilla med hennes kläder. Athena var klädd i en löstsittande kort tunika som alla unga flickor i administrationskomplexet bar. Hon gjorde motstånd.

”Jag har sett dig naken på en monitor i Huvudcentralen, du behöver inte skämmas.” Han började flåsa.

Athena slappnade av och lät honom klä av henne. Hon undrade varför han ville att hon skulle vara naken. Hans händer var torra och varma när han smekte hela hennes kropp, som om han ville utforska den. Hon var både rädd och nyfiken. Men det blev bara för mycket. Hennes kropp reagerade på hans smekningar och var bortom all kontroll. Det var skönt, njutbart. Den rörde sig mot hans händers smekningar. Hennes underliv slöt sig om det finger han förde in i henne. Athena hörde ett gnällande och upptäckte att ljudet kom från henne själv. Med ens drog han ut fingret, la sig över henne och stack in ett föremål i underlivet. Athena skrek till av överraskning och den skarpa smärtan. Han började pumpa i henne och hennes kropp svarade. Hon följde med hela tiden när han ökade takten och kände att föremålet blev varmare. Till slut var det glödande hett. Men hon följde fortfarande med tills hon åkte över en gräns och njutningen slök henne helt. Hon behövde inte röra sig mot honom längre, kroppen krampade och underlivet drog ihop sig tills hon slungades ut i universum och rymden fylldes av njutning.

De blev liggande tätt omslingrade en stund efteråt.

”Du har en underbar kraftkälla inom dig”, viskade han.

Athena låg vaken. Underlivet bultade. Efter en stund ville han in i henne igen. Hennes kropp visste att den var skapad till detta. Till slut var hon så uttröttad att hon somnade intill honom.

Dagen efter var hon alldeles vimmelkantig och snubblade omkring i sina drömmar om njutning. Underlivet smärtade så hon knappt kunde sitta. De yngre flickorna tittade på henne när de trodde hon inte såg och viskade fnittrande med varandra. Hennes kullkamrater packade sina tillhörigheter för att flytta till universitetet och märkte inte att Athena hade ändrats.

Hon var ensam kvar i sin åldersgrupp. En ny kull ungdomar satt vid hennes bord under banketten. Athena trodde S. Doradus skulle ta henne till stenhuset, men han ignorerade dem alla och gick snabbt till Huvudcentralen.

Det gick flera dagar. Athena kunde inte sova förrän hon hade smekt sig själv till utlösning i mörkret i sovrummet.

Femte kvällen stannade S. Doradus vid hennes plats efter middagen.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Hennes ben darrade så hon knappt kunde gå. Han skrattade lågt och lyfte upp henne. Athena slöt ögonen och visste de skulle till stenhuset då rosendoften blev överväldigande.

Återigen upplevde hon en natt full av njutning och ville bara ha mera.

”Du vet att du kan få uppleva detta så ofta du vill om du blir min assistent. När jag kröner dig, aktiveras palatset över Huvudcentralen och där kan du bo för alltid. Kom in i Huvudcentralen när du är redo.”

S. Doradus lämnade henne i parken. Athena gick på darrande ben till frukosten i baren vid simbassängen. Han hade lurat henne in i en fälla. Om hon stannade kvar, skulle hon till slut ge efter och bli Huvudcentralens fånge. Hennes dröm om att bli astronaut höll på att krossas. Varför skulle hon ge sig ut i rymden i ett rymdskepp när S. Doradus skickade henne ut i universum i våg efter våg av njutning? Hon stirrade på simbassängens lugna vatten medan hon tuggade i sig frukosten och visste att hon måste bestämma sig snabbt.

Senare på dagen rafsade Athena ihop några tillhörigheter i en ryggsäck och gav sig av mot administrationskomplexets utgång där hon endast för få dagar sedan tagit farväl av sin årskull. Om hon skulle följa sin dröm om att bli astronaut, fick hon själv leta upp var den utbildningen fanns. Hon hade aldrig varit utanför administrationskomplexet. Om inte hennes dröm hade varit så stark, skulle hon aldrig ha begett sig utanför trygghetszonen. Hon visste att kriminaliteten i civilisationen var obefintlig. Inget undvek övervakarens uppmärksamhet. Athena hade klätt upp sig så som hjältinnorna i de underhållningsfilmer hon brukade titta på med sina kullkamrater, i en kort sidenklänning med vid kjol som daskade mot låren när hon gick.

Porten var inte låst.

Hon kom ut på en gata omgiven av höga byggnader. Den var full med människor och olika markfordon, några stora med flera människor i och några mindre med bara en person. Hon krockade nästan med en tvåhjuling som tyst smög sig förbi henne. Föraren stod på en bräda mellan hjulen och gjorde ett tecken åt henne med långfingret. Athena log och besvarade tecknet. Detta var en miljö hon sett många gånger på film. Men nu när hon stod mitt i filmen blev hon förvirrad och tyckte att allt såg likadant ut. Människorna runt henne doftade starkt av olika parfymer som nästan fick henne att må illa. Hon tog några osäkra steg mot en sidogata och upptäckte att den var lika rörig. Till slut hade hon gått vilse och visste inte hur hon skulle ta sig tillbaka till administrationskomplexet även om hon skulle vilja återvända.

Athena frågade flera förbipasserande om vägen till universitetet, men ingen brydde sig om henne. Till slut stannade en mörkklädd vänlig äldre dam som bar en huvudbonad med en färgglad uppstoppad fågel och pekade mot en dörröppning nederst under ett högt hus.

”Du måste ta tunnelbanan”, förklarade hon.

Athena gick in och stod vid toppen av en lång trappa som rörde sig neråt. Hon försökte koncentrera sig på hur de andra gjorde, och vågade till slut ställa sig på översta steg och låta trappan ta henne ner i en stor hall. Där stod hon en stund och såg hur de andra gjorde innan hon gick bort till en av automaterna och försökte hålla sitt armband mot kontrollen, precis som de gjorde. En röd lampa blinkade. ”Inga pengar på kortet”, sa en robotröst samtidigt som budskapet kom upp på en skärm under lampan. Athena begrep inte vad pengar var och varför inte grinden öppnades. En lång kö hade samlat sig bakom henne. Några yngre män började skrika upphetsat. ”Försiktigt med språket”, sa en äldre herre och hyttade åt dem med knytnäven. En våldsam diskussion uppstod. Athena tog sats och hoppade över grinden. Hon följde med folkmassan genom långa tunnlar som delade sig i flera, lyssnade till samtalen och anslöt sig till de som skulle till universitetet.

De gick in i en vagn utan fönster men med konst på väggarna. Bilderna visade olika sorters yrken. Athena satte sig under bilder på astronauter och rymdskepp.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit då en robot med mat rullade genom mittgången. Athena var hungrig och tog för sig, precis som de andra passagerarna. Ingen krävde att hon skulle visa armbandet, så hon antog maten ingick i resan. Matlådan innehöll två småbröd och något som smakade räkomelett.

De fick en måltid till innan tåget stannade och alla rörde sig mot utgången. Athena följde med de andra passagerarna.

Hon kom ut i en park liknande den hon hade växt upp i. Där fanns olika skyltar som visade vägen till universitetets fakultet. Men det fanns ingen som visade till någon astronaututbildning. Athena följde en som det stod astrofysik på. Det var åtminstone ett ord som innehöll astro.

Det började mörkna då hon såg en stor byggnad med en kupol ovanför. Det måste vara där, antog hon. Dörren gled upp och hon kom in i en stor halvcirkelformad hall med dörrar runtom. Hon försökte öppna den närmaste, men den var stängd. Efter att ha ryckt i de andra dörrarna förstod hon att inga människor fanns där. De hade väl gått någon annanstans för att sova. Själv var hon trött, rullade ut sitt liggunderlag och sovsäck. Lyckligtvis hade hon tagit med utrustningen hon använde när hon övernattade i skogen i biotopen utanför parken tillsammans med de äventyrliga av sin årskull.

Athena vaknade av röster och visste först inte var hon befann sig. Hon såg rakt upp i ansiktet på kullkamraten Nike.

”Athena – vilken överraskning. När kom du? Tänkte du besöka mig?”

”Jag lämnade administrationskomplexet.”

”Har du rymt? Övervakaren håller säkert koll på dig och tar dig tillbaka om S. Doradus beordrar det.”

Athena befriade sig från sovsäcken. Tårarna rann under tiden hon rullade samman liggunderlägget.

”Jag vill bli astronaut.”

”Det finns inga astronauter här. Jag tror de är i rymddromen.”

”Vet du var det är? Kan du hjälpa mig att hitta dit?”

”Nu går vi och äter, så får du berätta”, sa Nike.

Athena var hungrig. Mellan tuggorna berättade hon om allt som hänt sedan hon lämnade administrationskomplexet. Nike skrattade då Athena sa att hon hade hoppat över staketet på tunnelbanestationen.

”Jag betalar biljetten till svävaren som tar dig till rymddromen”, sa Nike. ”Men jag vågar inte överföra några pengar till dig. Övervakaren kommer ändå att utplåna ditt konto.”

Hon höll upp klockan och visade Athena en annons. En man som kallade sig Herr Kueles Junior sökte efter folk som kunde tänka sig åka ut i en rymdkoloni. Längst nere i annonsen stod att han ville komma i kontakt med alla som räknade honom som sin förfader innan han gav sig av.

”Jag sökte på honom och fick upp att hans riktiga namn är Herkules Magellan. Han är gammal astronaut och söker nya aspiranter. Han finns någonstans i rymddromen.” Nike klickade fram en bild. ”Han ser bra ut.” Hon skrattade. ”Han ser ut som om han kunde ha varit din far.”

Herr Kueles hade sammanväxta ögonbryn. Just det draget var inte speciellt vanligt, men även Athena hade det.

Då hon satt i svävaren, tänkte hon att Nike hade velat bli av med henne snabbt. Var hon eftersökt?

En måltid efteråt landade svävaren på taket till hallen som utgjorde dromen. Athena följde med strömmen av människor ner. Hon började bli van vid rulltrapporna. Många människor trängdes där nere. Men hur skulle hon hitta Herr Kueles? Då fick hon syn på två stora skalbaggeliknande polisrobotar. Letade de efter henne? Athena hukade sig ner och skyndade bort i motsatt riktning. Hon kom till en dörr där det stod Personal. Athena väntade tills en flock högljudda människor gick igenom och smög genom dörren innan den stängdes.

Hon kom ut i en korridor med fönster på ena sidan som visade ut mot en slätt där flera smala raketer stod uppställda. Längsmed andra väggen fanns dörrar. Athena gick tills korridoren ändade i en aluminiumtrappa som ledde ner till marken. Hon var utanför hallen.

Hon undersökte hallens exteriör tills det blev mörkt. Athena var hungrig, men visste inte hur hon skulle få tag i någon mat. Hon rullade ut sovsäck och liggunderlag bakom några metalliska stödbjälkar och hoppades polisrobotarna inte skulle upptäcka henne.

”Men lilla vännen, varför ligger du här?”

Athena blinkade och såg sömnigt upp i ett vänligt ansikte som tillhörde en ung man som böjde sig över henne. Svart lockigt hår inramade ett ansikte med mörka ögon och sammanväxta ögonbryn. Han kunde ha varit hennes äldre bror. Det var fortfarande natt, men en ljuskastare lyste upp hallens exteriör.

”Jag söker Herr Kueles”, sa Athena.

”Jag ser du är en av oss. Följ med mig.”

Athena brydde sig inte om att korrigera honom och lufsade efter till ett autonomt markfordon som tog dem till en hangarliknande byggnad längre ute på slätten. Under tiden berättade han att Herr Kueles var gammal astronaut. Under de många rymdresorna hade han drabbats av det relativistiska tvillingsyndromet många gånger om och uppnått en ålder på flera hundra år. Nu hade han bestämt sig för att bygga en egen rymdkoloni som han tänkte fylla med hela sin släkt.

”Det har blivit många av oss under dessa århundraden”, avslutade ynglingen.

Han förde Athena in i hangaren. Den var mycket stor med plåttak som välvdes helt ner till golvet som bestod av betong. Den verkade vara övergiven. Hon kunde inte se övervakarens röda öga någonstans.

Där inne låg flera människor och sov i rader.

”Det är fortfarande natt. Du får hitta ett ledigt utrymme där du kan slå dig ner och vila några timmar till.”

Athena rullade ut liggunderlaget mellan två flickor som inte vaknade när hon bökade med sovsäcken. Även de hade en kuslig likhet med henne själv. Det var som om hon hade hittat en stam där hon omärkligt gled in. Magen kurrade, men hon tvivlade inte på att det skulle bli mat dagen därpå.

Hon vaknade av att någon slog på en gonggong. Det var redan folk i rörelse runt henne. Alla tycktes veta var de skulle gå och delade upp sig i olika grupper. Till slut stod Athena ensam kvar och stoppade ner sovsäcken i sitt hölster.

Den unge mannen som plockat upp henne kvällen innan kom tillsammans med en medelålders man som hon gissade var Herr Kueles. Han var äldre än på bilden. Håret hade börjat gråna vid tinningarna.

”Nu äter vi först frukost, så kan vi fastslå din släktlinje efteråt.”

Athena slängde ryggsäcken upp på ena axeln och följde med dem längre in i hangaren. Där stod otaliga bord dukade med tallrikar med en grov bulle med vit fårost på varje halva samt en citrusfrukt och tre dadlar. En oöppnad vattenflaska stod vid sidan om. Var det allt de fick? Athena satte sig på stolen hon anvisades. Det var en slamrig miljö. Stolarnas metallben skrapade mot betonggolvet när de satte sig. Takhöjden och allt metall fick alla ljud att eka. Herr Kueles satte sig mitt emot. De åt under tystnad för att inte förstärka ljudbilden. Märkligt nog blev Athena mätt. Det kanske var för att hon ätit så oregelbundet de senaste dagarna. Hon undrade om astronauter alltid levde så torftigt och om hon skulle kunna stå ut i en sådan miljö. Hon visste att för henne skulle livet förlöpa normalt, men att de relativistiska effekterna skulle få tiden att gå snabbare i ursprungscivilisationen.

Efter frukost fick hon följa med Herr Kueles in på ett litet kontor med plåtväggar där han satte sig vid en gammaldags datamaskin.

”Vi är inte uppkopplade mot Huvudcentralen.”

Med ett snabbt leende startade han maskinen, som långsamt gick i gång.

”Nu ska vi se var du hör hemma. Namn och ursprung?”

Athena begravde ansiktet i händerna med armarna på bordet och började gråta. Historien forsade kaotiskt ur henne, att hon ville bli astronaut, att hon var Elsebeths klon, att S. Doradus ville stänga in henne i Huvudcentralen. Herr Kueles avbröt henne inte. Till slut la han handen på hennes huvud och smekte henne varsamt.

”Du kan räknas som min syster”, sa han. ”Elsebeth var min mor. Min far var pionjären Magellan. Övervakaren dömde min morfar till döden då han gjorde uppror i rymdkolonin vi kom hit i. Jag valde att bli astronaut som min far. Därför har jag åldrats långsamt.”

”Jag vill också bli astronaut.”

”Varför?”

”Jag vill resa i rymden, känna friheten, leta upp nya världar.”

”Min morfar Herr Kueles skickades ut i rymden i en liten kapsel med minimala resurser för att dö. Nu åker hans sarkofag planlöst framåt, kanske för evigt, kanske fångas den upp av någon stjärna eller ett svart hål och förintas. Jag vet inte om det var därför jag tog hans namn och ville bli astronaut, att jag ville hitta kapseln. Men universum är stort.”

”Jag vill uppleva äventyret.”

”Det är ett skäl så gott som något. Nu inför min ålderdom planerade jag ett generationsskepp. Följer du med, kommer du att få leva resten av ditt liv på väg. Jag har byggt en trevlig biotop med mycket natur inuti en stor asteroid, och vi ska ha odlingar och dekorera våra hus med konst. Det kommer att ta flera generationer innan våra efterkommande hittar ett ställe att bygga ett nytt samhälle.”

Athena lyssnade intresserad. Det var inte precis det samma som att vara astronaut, men hon skulle få åka genom rymden mot okända mål i en behaglig miljö.

”Asteroiden finns ovanför rymddromen, på utsidan av Dysonsfären. Vi har redan börjat skicka upp de första kolonisterna med svävare.”

Athena satt stilla och lät hans ord sjunka in. För henne skulle vägen vara målet. Hon skulle bilda familj i rymdkolonin och inte ens hennes barnbarn skulle få sätta fötterna på en planet. Till slut nickade hon.

”Jag är med.”

Provläsning Övervakaren

Ypsilantis: Expeditionen

De kom ut ur strukturtunneln i utkanten av solsystemet. Planeten som var deras mål låg i en bana närmare sin sol än de yttre planeterna. Det var en lugn röd sol av M-typ. En stjärna som vanligtvis hade en livligare verksamhet av flare-utkast än de större stjärnorna av typ G eller F. Planeten hade en trång nästan cirkelrund bana.

Professor Ypsilantis befann sig i kontrollrummet tillsammans med piloten. Endast personalen som skötte rymdskeppet skulle vara kvar i omloppsbana under tiden Ypsilantis och hans män åkte ner för att hämta varelsen som var deras mål. Rymdskeppspersonalen på expeditionen bestod av cyborger som hade rest så mycket i rymden att de var drabbade av tvillingsyndromet många gånger om. Deras familjer hade åldrats ytterligare varje gång de återvände hem medan de själva tycktes nästan lika unga. Genom generationerna hade de tappat kontakten med sina efterkommande släktingar och hade tagit steget fullt ut till att låta hjärnan opereras in i ett metallskelett.

Ypsilantis soldater förberedde sig på landstigning i skyttlarna. Det var ingen vanlig astrobiologisk expedition. Han hade krävt ett lag bestående av de bästa mänskliga krigare som fanns i hans civilisation. Det var nödvändig att använda människor. Robotar skulle troligtvis vara så omdömeslösa att de riskerade döda målet. En cyborg kunde inte motiveras till att uppträda som en riktig soldat.

Ypsilantis gick ner till hangaren där hans män höll på att iföra sig det flexibla exoskelettet som skulle skydda dem mot angrepp från invånarna. Motståndarna hade blåsrör med giftpilar. En liten rispa av giftet kunde döda en vuxen man. Det var exoskelett med goggles för mörkerseende som gällde. De hade alla läst rapporten från de tidigare expeditionerna och visste att de kanske fick ge sig ner i mörka grottor och försvara sig mot okända varelser. Varje man var beväpnad med ett gevär som sköt en bedövningspil för att söva ner målet, kulspruta till att försvara sig med, samt eldkastare och machete för att ta sig genom djungeln. Dessutom hade de en kroppskamera som skulle dokumentera händelserna och som stod i direktkontakt med datorn ombord i skyttlarna. De bar även med sig ett nät att frakta varelsen i när de återvände till rymdskeppet.

Ypsilantis iförde sig samma dräkt som männen bar. Efter att han övat på det tillräckligt många gånger gick det numera snabbt. Han hade genomgått fysisk träning tillsammans med soldaterna innan resan och visste att han var långt ifrån någon elitsoldat och bar därför endast ett halvautomatiskt handeldvapen. Det skulle räcka för att försvara sig en kort tid i väntan på undsättning. Deras ledare Mike gjorde klart att det räckte med att han pekade ut målet och sedan höll sig i bakgrunden. Två soldater var utsedda att skydda honom.

De var tjugosex män förutom de cybernetiska piloterna, så de fick åka ner i två skyttlar. Ypsilantis satt i främre sätet tillsammans med piloten och jämförde den digitala kartan med bilderna från den senaste expeditionen medan de långsamt flög på låg höjd över planetens yta. Hans chef hade med vilja plockat bort alla metadata från bilderna. De hade därför inga koordinater att orientera sig efter. Hon menade stället var alltför farligt och ville inte att någon skulle återvända. Deras civilisation behövde skyddas mot den hybrid hon hade åstadkommit och lämnat där. Ypsilantis förbannade sin chef. Han skulle visa henne att det gick att få tag i den värdefulla varelsen. Skyttelns dator innehöll en blinkkomparator som kunde jämföra bilder.

Det var en stenplanet utan hav täckt med tät grönska. De cirklade runt planeten i en spiralbana som blev mindre för varje omlopp. Till slut hittade han en dal som kunde vara målet. Den digitala kartan i skytteln sammanföll med hans chefs bild.

”Vi försöker att gå ner här”, sa han.

”Svårt att landa en skyttel utan att förstöra några träd”, grymtade piloten. Cyborgen hade ställt talet på så låg volym att människorna knappt hörde vad den sa även om de skruvade upp volymen på hörlurarna.

”Vi landar på toppen av den breda kammen och tar oss ner till fots”, sa Ypsilantis. ”Skövla de träd som behövs.”

Båda skyttlarna kraschade ner i närheten av varandra. Träden under dem mosades till förbrända stickor. De fick vänta under tiden flammorna dog ut och landningsplatsen kyldes ner. Ypsilantis hoppade trots exoskelettet vigt ut tillsammans med sina män. Endast de cybernetiska piloterna skulle stanna kvar, redo att lyfta så snart den mänskliga gruppen fångat målet och återvänt. Ypsilantis fick medge att hans expedition inte hade så mycket med forskning att göra, det var snarare en snabb räd. De skulle bara hämta resultatet av förra expeditionens forskning. Trots att han hade försett varje man med en bild på målet, var det nödvändigt att han pekade ut det. Det hade tagit många år att få tillstånd till en ny expedition. Bilden visade ett barn. Numera måste hon vara vuxen. I värsta fall hade varelsen fortplantat sig så det fanns flera av hennes sort och det skulle bli svårt att identifiera just henne.

Soldaterna tog sig ner i dalen i en lång rad. Det fanns inga stigar. Endast smådjur pilade omkring och fåglar lättade med höga skrin. Ypsilantis höll sig mitt i truppen, så som han hade fått besked om. De som gick först, slog sig genom växtligheten med machete. Varje gren de slog av duschade dem med saft som sprutade ur såret. Eldkastarna skulle inte ha varit särskilt effektiva i den miljön. De kunde vara direkt farliga om vätskan var brännbar. Det var som om träden var levande djur som försökte dra åt sig grenarna och glida undan.

De var nästan nere i dalen då ledaren stannade. Ypsilantis lyssnade. Han var säker på att de var iakttagna av varelser som gömde sig i snåren. Enligt chefens rapport skulle där finnas massor av olika sorters halvintelligenta djur.

En bäck rann längst nere i dalen. Det rasslade i buskarna. En varelse – nej, en människa – kom fram till bäcken och kastade sig i en rund damm under ett vattenfall. Det var en ung kvinna och hon var naken. Männen var så disciplinerade att de inte sa ett ljud, inte ens en låg vissling hördes. Endast deras andning som växlade upp avslöjade deras upphetsning.

Ypsilantis lyfte armen och pekade. Målet. Mike gav en tyst signal. De var för långt från målet för att skjuta en bedövningspil. Männen rörde sig försiktigt neråt. Det fanns inga torra kvistar att trampa på. All växtlighet verkade slingra sig som ivriga tentakler. Det gick snabbt. Ypsilantis hade svårt att följa med. Han snubblade i undervegetationen och höll på att ramla flera gånger. Hans två livvakter gav tecken till att han borde dra sig tillbaka till skytteln nu när hans uppgift var genomförd.

Flickan hade fått syn på dem och tog sig snabbt upp från vattnet. Hon drog sig tillbaka in i buskarna. Soldaterna omringade buskarna där hon försvann och sökte efter henne. Plötsligt fick de syn på henne i en glänta längre bort och sprang efter henne. De brydde sig inte om att vara tysta längre. Soldaterna skrattade och tjöt. Detta var en angenäm jakt.

Ypsilantis kunde inte följa med i deras hastighet. Han blev stående tillsammans med sina väktare en bit uppe i skogen och hämtade andan. Han var inte så väl tränad som han hade trott. Han undrade hur det kunde gå till att flickan försvann på ett ställe och dök upp någon annanstans utan att de registrerat hennes flykt.

”Bedövningspil – nu!” vrålade Mike. ”Sikta på skinkorna!”

Den främste av förföljarna lyfte geväret och sköt. Flickan fortsatte framåt. Ypsilantis kunde inte se om hon var träffad.

Då kom en stor taggig boll rullande ut från skogen ovanför vattenfallet. Den närmade sig männen som förföljde flickan och mosade dem en efter en. Mike vrålade en varning och sprang uppåt bergssidan genom skogen.

Fyra av männen hade hunnit ifatt flickan och höll henne mellan sig. Hon gjorde motstånd, krängde med kroppen och bet efter dem med små spetsiga tänder, men uniformerna skyddade. Snart började bedövningen verka. Soldaterna ryckte ut pilen och kastade ett nät över henne. De drog sig bakåt upp mot stigen medan den taggiga bollen närmade sig eftertruppen. Männen sköt vilt mot den med automatvapen utan att det tycktes ha någon verkan. Den vidriga stanken från varelsen nådde Ypsilantis. Han slet en eldkastare från en av livvakternas bälte, siktade på bollen och sköt. Han drog upp verkanselden för fullt, osäker på hur man hanterade en eldkastare. Bollen sprängdes och skvätte rödlila blod på de som stod närmast, bland dem Ypsilantis, hans livvakter och de fyra männen som bar nätet med flickan. Det var ingen tvekan om att det varit något levande.

”Bra tänkt”, sa Mike och slog honom på axeln.

Ypsilantis hade inte tänkt, bara handlat, men det sa han inte. Rädslan och äckel fick maginnehållet att åka upp i halsen. Han försökte att inte titta på de fallna och fick svälja många gånger för att hålla tillbaka spyorna.

”Vi tar oss tillbaka till skyttlarna”, sa Ypsilantis. Paniken i rösten måste avslöja honom.

”Vi måste ta hand om kropparna”, sa Mike. Han visade inga känslor. Ypsilantis undrade vad han hade upplevt innan som soldat.

Minst halva truppen hade fallit. De var förvandlade till köttfärs inuti de sammanknycklade exoskeletten som var fulla av piggar. Ingen av dem hade överlevt.

”Jag har aldrig sett något liknande”, sa Mike. ”Den där saken måste ha vägt flera ton för att kunna krossa exoskeletten och mosa mina män.”

Mike gav snabba order till soldaterna. De började plocka piggar ur liken.

”Försiktigt, piggarna kan vara fulla av gift”, sa Ypsilantis. ”Varelsen måste vara ny. Den fanns inte i rapporten.”

Det prasslade i buskarna. Hastigt tittade de upp och såg att de var omringade av hotfulla varelser av olika slag.

”Vi tar oss upp till skyttlarna med professorns varelse så snabbt som möjligt”, sa Mike. ”Jag tror inte vi ska ge oss in i slagsmål med de där. De kan ha flera okända vapen.”

Soldaterna retirerade samma väg som de kommit. Kulsprutorna smattrade. Flera varelser stupade. Nya dök upp, följde efter och gjorde utfall mot de som bar nätet med flickan i. De drog sig inte tillbaka då soldaterna sköt mot dem med automatvapen. Några låg på marken och vred sig i smärtor, andra var döda. Ännu fler varelser dök upp, klättrade över sina fallna kamrater och försökte komma åt flickan.

Ypsilantis började snart flåsa i uppförsbacken. Han kunde inte hålla följe med de andra. Livvakterna grep tag i och lyfte upp honom. ”Vi får bära professorn.”

De rörde sig uppåt i en tät formation omringade av försvarare som sköt ner angriparna med automatvapnen.

Ypsilantis kastades in i manskapsrummet på den ena skytteln tillsammans med de överlevande och nätet med flickan. Både han, varelsen i nätet och flera av soldaterna var nerblodade.

Båda skyttlarna lättade med den kraftigt decimerade gruppen.

Ombord i rymdskeppet blev hondjuret flyttat över i en låg bur i ett avgränsat metallklätt rum. De spolade henne ren från blod med en slang. Vattnet var kallt. Hon väste och slet i stängerna.

Ypsilantis och soldaterna gick in i rymdskeppets ångbastu och tvättade sig rena från svett och blod.

Ingen åt speciellt mycket till middag den dagen. Besättningen satt och petade i sina matskålar. Det var ingen trevlig matsal. Utrymmet var trångt, fullt med instrument och kontroller längs med de metalliska väggarna. Bordet de satt vid var även det i metall och fastmonterat i golvet. Men de var korrekt klädda i fritidsuniformer.

Ypsilantis expedition var den första som hade lyckats ta hem ett försöksdjur från den planeten. Han hade anlitat de bästa elitsoldaterna och den senaste teknologin. Var man var sin egen krigsmaskin, iförd ett exoskelett med de nyaste vapnen inbyggda. Ändå hade de knappt klarat av uppdraget.

Ypsilantis gav instruktioner om hur hybriden skulle skötas. Hon skulle ha buljong med kött och grönsaker tre gånger om dagen. De fick vara två om att gå in i rummet varje gång, låsa efter sig och helst låta bli att öppna buren. Maten skulle serveras genom en liten lucka nere vid golvet.

Första morgonen kom de tillbaka med matskålen full, men inte med soppa.

”Hon har skitit i matskålen.”

”Då har hon alltså instinkter för att hålla omgivningen ren”, sa Ypsilantis. ”Sätt in en potta åt henne. Den ska tömmas när hon får mat.”

Han tittade till henne någon gång varje dag. För det mesta satt hon längst in i buren med armarna runt de uppdragna knäna och huvudet vilande i armarna med ansiktet neråt. Det gick inte att stå upprätt i buren.

Ypsilantis blev misstänksam då han märkte att det blev ovanligt populärt bland soldaterna att gå in till varelsen med mat, tömma pottan och spola rent. Dessutom dröjde de ovanligt länge där inne. Han smög sig efter och fick sina misstankar bekräftade. Djurskötarna utnyttjade flickan sexuellt.

Under nästa stormöte konfronterade han dem. ”Jag vet inte hur många av er som har begagnat djuret sexuellt. Jag vill inte veta. Men jag har varnat er innan, och jag gör det igen: Alla varelser från den planeten är farliga. Ni utsätter er för stor risk genom att gå till henne för att tillfredsställa era könsliga behov.”

”Men hon är så liten, hur kan hon vara farlig?”

”Dessutom ser hon ut som en läcker ung flicka, riktigt välskapt.”

”Och hon är villig, åtminstone har inte jag tvingat henne.”

”Hon har en fantastisk sugfitta.”

Det visade sig att samtliga soldater som agerat djurskötare hade haft sex med varelsen. De bedyrade alla att djuret hade givit dem mycket bättre sex än någon mänsklig kvinna.

”Mina män behöver avreagera sig”, sa Mike efteråt. ”Du kan inte stoppa oss.”

”Jag utgår ifrån att även du har varit på henne.”

Mike flinade. ”Jag är varken bättre eller sämre än mina män. Du borde försöka. Hon har en egenskap jag sällan träffat på hos någon mänsklig kvinna. Det är som om vi lyfts ut i universum och svävar fritt. Med henne sker det varje gång.”

”Jag råder dig att läsa Intis avhandling mera noga”, sa Ypsilantis. Han undrade om soldaterna överhuvudtaget hade gjort annat än skummat igenom den inför expeditionen.

En morgon vid frukostbordet strax innan de nådde strukturtunneln, la Ypsilantis märke till att Mike fattades. Han brukade alltid vara punktlig till frukosten och avstämningsmötet efteråt.

De av soldaterna som skulle sköta varelsen den morgonen kom instörtande. Kängorna klapprade metalliskt mot det grå titangolvet.

”Hon har ätit Mike!” Paniken i djurskötarnas röst fick alla att vända huvudet i samma riktning.

”Jag varnade er”, sa Ypsilantis. ”När hon blir tillräckligt upphetsad och tillfredsställd, vill hon integrera partnern i sig genom att äta upp honom.”

Han tog med flera soldater till det slutna rummet.

Luckan in till buren var öppen. Framför dem på golvet låg matskålen skötarna hade tappat och buljongen med finskurna småbitar av kött och grönsaker hade runnit ut på golvet. Längst inne i buren satt flickan och gnagde på ett stort lårben. Hon morrade åt dem. Allt kött var uppätet. Bara ben fanns kvar.

De höll på med förberedelserna inför inträdet i strukturtunneln. Det skulle hålla manskapet sysselsatta tills de kom hem. Ypsilantis ville inte ha flera incidenter. De hade förlorat tillräckligt många män. Han drömde fortfarande mardrömmar om den där rullande taggiga jättebollen som hade förföljt och krossat flera av soldaterna innan han fick tag i eldkastaren och kunde spränga den vidriga varelsen. Den hade tydligen försvarat flickan. Men nu hade han henne, och den bragden skulle ge honom direktörsposten på Magellanska Institutionen.

Provläsning Arkitekterna

Ensemble

Mellow var inte helt väl till mods.

Hon var inte ovan vid känslan. Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker – om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde, om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.

Men den här gången hade hon faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna, eller varför.

Jorden var trygg. Längre hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.

Mellow var inte ensam, påminde hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon var en av dem och hon borde kunna njuta av det.

Ändå ifrågasatte hon sig själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare, musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av dem.

Men ändå utanför. Vad hade hon egentligen åstadkommit?

Hon ville inte fastna i det ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.

Mellow drog ett diskret men djupt andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom, tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika – eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.

Vid Proxima Centauri. Utan minsta möjlighet till räddning.

Det var i princip omöjligt, intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju faktiskt betydde att det kunde hända.

Rymdresor hade funnits i flera hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av ljusets. Forerunner hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara fyra komma två ljusår hemifrån.

Skeppets AI hade gått igenom sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför. Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv, eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.

Och försvann spårlöst.

Under 1900-talet hade Einstein visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd. Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända – vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att möta.

Det var en stor dag. Och Mellow var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens och FN:s mod och dådkraft.

Mellow gick omkring med ett glas champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne. De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja, tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig klichéer.

Innan de passerade genom porten vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning – ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon enstaka gång skaka hand.

Som nu till exempel. En lång och mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde henne: Finansmagnaten.

”Dave Rossignol”, sade han och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”

”Mellow Doux”, sade hon när hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön. Vattenkriget för åtta år sedan.”

Han rynkade pannan en aning och hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt. ”Tvådagarsbönen?”

Hans ansikte klarnade. ”Nu minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring. Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:

”Har du tänkt på hur fantastiskt vackert det är här?”

Kvinnan – nej, tänkte Dave, snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.

Kortvuxen, nådde honom knappt till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.

Figuren var inte alls fyllig. Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.

Fattig uppväxt, viskade hans noisy, svält i perioder.

”Vad?” sade hon. ”Ja … visst.”

Dave gestikulerade mot en av skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett något liknande?”

”Nej … Det har väl ingen?”

”Inte förr. Men den vid jorden har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”

”Å. Det är sant. Nej, det har jag inte tänkt på.”

”Och planeten där nere. Vackert.”

Hon flyttade över sitt glas till höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att veta att hon letade efter något att säga.

”Vi behöver inte prata”, sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”

”Jag är inte stressad.”

Hon fick till ett leende men något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade diskret stängt sin noisy.

Dave log mot henne och passade sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.

Det fanns annan utsikt också. Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.

Nej, han skulle inte tillåta sig något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.

På alla sätt.

Men för artighets skull stod han kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.

Nu, med portarna: som ett knäpp med fingrarna. Snap! Jupiter. Snap! Ceres. Snap! Hemma igen.

Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den tekniska lösningen. Visst.

Men pengarna hade kommit från Dave.

En kvinna med kolsvart hår och medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.

Innan hans glas nådde munnen hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från Florens. Trettiotvå år gammal.

Singel.

”Hej där, Dave Rossignol”, sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”

”Ett ögonblick bara.” Det vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt att prata.”

”Ja.” Hon log, på något sätt tacksamt.

För att han hade pratat med henne? Eller för att han skulle gå?

Han visste inte.

”Vi kanske ses”, sade han.

Hon nickade och drack igen.

Det där glaset, tänkte han, räcker nog inte hela kvällen.

Han hämtade själv ett nytt glas innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.

När han kom fram till henne stod hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare – Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara hur portarna egentligen fungerade.

Ariella vände sig mot Dave, hade säkert känt honom i noisyn, och log igen.

”Dave Rossignol”, sade hon. ”Legenden.”

”Ariella Brancato. Skönheten.”

Han menade det verkligen. Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.

Hon log fortfarande. ”Vill du se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.

Han såg på skärmen. Sedan på henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”

”Men vackert. Magico. Jag har kvar känslan från porten.”

”Ja”, sade han. ”Den.”

Hon drack – han gjorde likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.

”Och det är vi som har betalat.”

Nu höjde hon på ögonbrynen. Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det vi har satsat”, sade hon.

”Det är ju meningen.”

Certamente. Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den kommer att ge tillbaka?”

Dags att vara lite motsträvig. Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det ska. Men om vi fastnar här –”

Ariella ryckte sydländskt på axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”

”Eller om porten vid jorden kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”

”Å. Tänk inte så. Lev nu.”

Hon höjde glaset mot honom och han skålade tillbaka.

”Ett till?” sade Dave.

Hon trutade snabbt med läpparna. Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”

Innan han hade hunnit öppna munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.

Nåja – win some, lose some. Han såg sig omkring igen.

Han blick var på väg mot en slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.

Inom en sekund kände Dave något som han inte hade väntat sig.

Attraktion.

Dave Rossignol, upplyste Jacobs noisy. Finansmagnaten.

Rossignol vände sig redan bort. Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.

Jacob föste milt undan sådana tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond – Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med stort G.

Hur mycket han än tvivlade och tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.

Det här var en sådan gång. Han bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att njuta av den medan han kunde.

Känslan var väldokumenterad. Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget språk hade några ord för känslan att färdas genom en port – och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen. Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.

Den gav honom något.

Sedan insåg han att han inte visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men det här var större än allt.

Han hade på något sätt känt en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?

Han såg på skärmen som långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.

Och vad skulle hända med skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats, eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy – skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst, och komma ut på andra sidan av samma port.

I så fall skulle de inte ha någon väg hem.

Jacob såg på en annan skärm medan människorna omkring honom började höja sina röster och gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv, skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en forskningsstation skulle byggas.

Noisyn klingade. En mycket kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper splittrades när alla sökte sina platser.

Jacob fann sig placerad mellan konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt – men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente! – ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det. Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.

”Jag vet vem du är”, sade han till henne.

”Å”, sade hon, nästan generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig. Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är präst.”

”Präst”, sade hon och såg mer intresserad ut. ”Vilken religion?”

”Kristen. Protestant, utan särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”

”Å”, sade hon igen.

”Vill du inte prata om det?”

Hon såg rakt på honom för första gången. ”Om du vill lyssna?”

”Gärna.”

Hon tänkte i några ögonblick innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin berättelse lite längre än vanligt.

Torkan hade hållit på i två år den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana. För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig – de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande – först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam. Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika urskillningslöst.

De bad i två dygn. ”Fyrtiosex timmar för att vara exakt.”

Och sedan kom regnet. Plötsligt och oväntat.

Regnområdet hade uppstått mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge som bönen hade gjort.

”Men”, sade Jacob – ”det hände.”

”Det gjorde det. Och många hävdade att de kände … något slags högre makt.”

Jacob såg på henne. ”Gjorde du det?”

Hon snörpte på munnen, ett slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för att styra både människor och bolag till bättre vanor –”

”Och askmolnen efter vulkanutbrotten i Stilla havet.”

”Ja.” Hon nickade, nästan motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt behövs inte.”

Han nickade också. ”Nej. Men är du troende?”

”Bara självförtroende.” Ett sällsynt leende.

”Det är du värd.”

”Och du är protestantisk präst.”

”Tron är inte något oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”

Mellow nickade. ”O ja. Men, du vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga antaganden. ”

”Kämpar du emot?”

”Nej”, sade Mellow. ”Jag vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som en förälskelse.”

”Och det har inte hänt?”

Hon log igen. ”Vilket av det? Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”

Han tog sitt glas och höjde det. ”Bara du är lycklig så.”

Mellow sade: ”Jag klarar mig.”

Jacob letade efter något lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy spred budskapet: han reser sig upp. Alla vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag ska fatta mig kort …”

Talet var oändligt. Ord, ord, ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät tankarna flyga.

Vid det här laget hade han koll på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här sammanhang var noisyn svår att tolka.

Nytta med nöje. Han valde Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren – noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att prata jobb.

Officiellt alltså.

Fast något kunde man alltid få höra.

Alkoholen hade lossat hans tunga. Han associerade sig in i en utläggning om vilka utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du vet ju allt det där. En guldålder.”

Ariella sade: ”Det gör jag. Berätta om dig själv.”

Han tog en klunk brännande whisky för att vinna tid. ”Jag?”

”Du.”

”Vad vill du veta?”

”Vem du är. Hur du hamnade i den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.

Han såg ut över rummet. Ljudnivån var avsevärt högre nu.

”Skulle vi kunna gå någon annanstans? Mindre högljutt?”

Hon skrattade till.

”En annan bar? Fyra ljusår bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två ställen att välja på. Min hytt eller din.”

”Ja?”

”Nej. Möjligen senare. Mycket senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig själv?”

Han sade: ”Möjligen senare.”

När han vände sig bort från henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände igen mannen.

Jacob såg genast bort, stängde sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar. Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt tidigare.

Attraktion var ett intressant fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet – utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.

Jacob hade tjuvlyssnat på deras samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato. Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte: ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse, sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen tycktes vara över.

Han insåg att han stirrade på Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.

Nej, tänkte han. Inget sådant.

”Står du här alldeles själv?” sade Mellow till honom.

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.