Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Urians sanning

Mitt tidigaste minne är att far lyfter upp mig och säger: ”Du är lik din farmor, därför är du min favoritson.”

Jag sitter i hans knä på tronen i slottet i Cibia och ser ut över en stor folkhop församlad nedanför oss.

Jag heter Urian av Cibia och är härskarens andra son. Jag är av adlig börd. Min far är Eros den Evige, nuvarande härskare av Cibiadalen i en rad regenter så långt tillbaka som staden Cibia har existerad. Han är även en stor erövrare och härskar över många fler dalar. Än idag fortsätter han erövrandet och är ofta bortrest. Min mor drottning Nellik är härskardotter från Nairobidalen.

Livet vid hovet i Cibia är strikt inrutat.

Om morgonen äter klanerna frukost i sina egna hem, antingen i lägenheter i slottet eller i palats i staden.

Klanen som har veckans hovtjänst bor kvar i lägenheten i slottet. De ansvarar för uppvaktningen av härskarfamiljen och den gemensamma hovmiddagen på kvällen i slottets stora hall. Där har inte vi barn tillträde, men vi hänger ofta på räcket i galleriet och tittar på.

Efter frukost sitter de kvinnliga medlemmarna av hovet i mors gemak och syr, medan männen tränar oss pojkar i krigskonst. I mors gemak doftar det alltid blommor. Någon ruta i ett av de bågformiga fönstren i mors sovrum är alltid öppen för att släppa in doften från djungeln. Det får mig att längta ut.

Mina bröder, adelsmännens söner och jag tränar för att bli krigare i en sal på första våningen i slottet. I träningslokalen doftar helt annorlunda, en manlig doft av alkololäder och mäns svett. Inga kvinnor bor på första våningen. Min tränare Felix Mazo har samma symbol inbränd under vänstra armen som jag har. Endast vi två har detta märke, och det är därför jag har valt honom till att vara min tränare. Han säger vi har samma påbrå från Nairobidalen, då han är mors kusin. De halvvuxna pojkarna säger att det luktar dibarn i träningshallen. Vi är många jämnåriga killar som fortfarande diar.

Min bäste vän är min jämnårige bror Kali från Kaliklanen. Det är fullt naturligt att far har fler kvinnor, han är ju härskare och behöver många söner som kan träna och tävla med varandra.

Så länge jag diar, sover jag i en säng i en alkov i mors sovgemak så jag lätt kan gå upp på natten och suga.

Min äldre bror Arozibia har ett eget rum i samma korridor som far. Trots det hänger han mest runt mor i drottninggemaket och gillar inte när jag kommer dit för att dia. Jag är så storvuxen att jag måste kila in mig mellan mors lår för att komma åt bröstet. När jag diar, är jag hjälplös och Arozibia brukar plåga mig, så mor måste säga till honom. Trots att han är äldre än mig, spöar jag honom under träningen. När far är ute på sina erövringar, kommer Arozibia för att ligga i mors säng och kivas med mig när jag diar på natten. Han vågar inte komma när far är hemma. Jag längtar efter den dagen jag inte behöver modersmjölk mera och kan flytta ner i ett eget rum på första våningen.

Det händer mycket under soldatträningen. Tishtryiaklanen har en cirkus, och där tränar de netromiter. Hadad Tishtryia, som är lika gammal som Arozibia, visar alltid upp färska bett från vilddjuren han går i närkamp med. Jag tycker om soldatträningen, men spöar redan de flesta då deras tricks är lättgenomskådliga, så jag skulle vilja prova på något nytt. Därför frågar jag Hadads far om jag kan få träna med vilddjur. Han ser ut att vara överraskad, men går med på att fråga mina föräldrar.

Den tråkigaste tiden på dagen är den mellan soldatträningen och den officiella audiensen, där folket besöker slottet och ber härskaren om råd. Efteråt sammanträder regeringen, som består av mina föräldrar och alla adelsmännen.

De olika klanerna sköter sina angelägenheter efter soldatträningen, äter lunch hemma och möter upp till den officiella audiensen endast om de är speciellt intresserade av frågorna som tas upp. Det är de äldsta och yngsta männen som kommer. Vi barn har mest tråkigt, om inte våra mödrar hittar på att vi ska besöka varandra och leka. I Mazoklanens gemak finns en flicka som är lika gammal som Arozibia, och hon är elak. Hon nyper mig i låret under bordet när inga vuxna ser det, så jag försöker sätta mig långt ifrån henne. På något vis klarar hon alltid att manövrera sig emellan de andra barnen så att hon hamnar vid sidan om mig. Jag tror inte hon har allierat sig med Arozibia för att plåga mig. Det är hennes eget påhitt.

Jag följer med Tishtryia in i fars gemak på första våningen efter soldatträningen. Far kommer upp från bassängen, en imponerande gestalt med tydliga muskler under mörkblå hy. Han är en mäktig härskare och jag vill tjäna honom när jag blir vuxen. Han skakar vattnet ur det lockiga håret och frågar vad vi vill. Innan Tishtryia hinner fråga om jag får träna på cirkus, berättar jag hur tråkigt vi har timmarna efter soldatträningen och att jag vill förkovra mig genom att träna på cirkus.

”När du slutar att dia ska jag ta dig med ut och träna dig i djungeln”, säger far. ”Men det är klart, netromitplågan har växt med staden. För mig går det bra att du är förberedd. Du får själv säga till drottningen.”

”Även dominansträning?” frågar Tishtryia.

”Jag tror min son är för ung för det än och jag skulle inte rekommendera det. Han kan få ovanor en härskarson inte bör ha.”

”Ingen fara. Det måste han ha speciella anlag för. Hadad är sugen, men min andre son reagerar negativt bara vid tanken.”

Jag är nyfiken på vad dominansträning är, men säger inget.

Vi går upp till drottningen. Det är ändå tid för mig att få bröstet. Medan jag diar, ställer hon mer detaljerade frågor än far. ”Vad innebär dominansträning?”

”Netromiten vill gärna ha sexuellt umgänge med den som vinner över henne i envig”, säger far.

”Det blir inte aktuellt.” Mor kramar mig så hårt att jag vill gnälla, men jag kniper käft. Hon vänder sig till hovdamen från Mazoklanen som har tjänst just då. ”Har din son begärt att få träna med netromiter?”

”Absolut inte.” Den blick Mazodamen kastar på mig, uttrycker vämjelse. Hon är mor till flickan som alltid plågar mig. Jag undrar ett ögonblick över varför den kvinnliga delen av Mazoklanen inte tycks gilla mig. Sedan glömmer jag det. Ingen man behöver ta kvinnor på allvar.

För första gången får jag gå utanför slottet. Det är ett nytt äventyr som jag ser fram emot. Natten innan kan jag knappt sova. Jag kastar mig runt i vaggan så den knarrande börjar röra sig själv.

Tishtryia hämtar sina två söner Hadad och Koba och vi ger oss av till cirkusen. Vi går inte rakt över Paradplatsen framför slottet, utan tar till vänster och smyger längsmed väggarna på stenhusen.

”Det är en del av träningen”, förklarar Tishtryia. ”Ni får inte korsa en öppen plats, då är ni mer sårbara för en eventuell fiende.”

Staden Cibias hus är byggda i sten, två våningar höga. Några har sneda skiffertak, andra har en terrass på taket. Vi går längsmed Paradgatan, som är täckt av plattor. Jag kan höra vatten porla under.

”Det är avloppsvattnet.” Tishtryia vill gärna berätta om hur staden är uppbyggd. ”Dricksvattnet rinner i en bäck bakom husen och pumpas upp därifrån. Cibia har ett avancerat system för vattenförsörjning.”

Vi passerar det sista huset i staden. Vägen fortsätter in i djungeln, där den förlorar sig i växtligheten. Lukten avslöjar att här ligger Cibias sophög till vänster om stigen. En stor flock alkolodjur klättrar omkring och slafsar i sig soporna så att högen snabbt blir lägre.

Framför oss finns en stor rund byggnad i flera våningar med små fyrkantiga fönster. Tishtryia lyfter handen och pekar uppåt. ”Cirkus.”

Han kan vara stolt. Byggnaden är lika stor som slottet.

Vi kommer in genom en hög kopparport till en korridor som svänger av inåt byggnaden med dörrar längsmed sidorna. Tishtryia öppnar en bred dubbelport till vänster omedelbart innanför ingången, och vi kommer ut i ett stort runt utrymme där bara himlen bildar tak. Det runda utrymmet på mitten är täckt av sand och omgivet av stenbänkar som bildar trappsteg på sidorna. Över ingångsporten finns en stor balkong. Trots öppenheten känner jag lukten av djur.

”Detta är arenan, där vi tränar”, förklarar Tishtryia. ”Sedan ska vi ha en stor föreställning.”

Han pekar upp mot stenbänkarna. ”Åskådarna sitter på sidorna. Ni ser hålen i stenen runt arenan? Där förstärker vi med extra stängsel om underhållarna hotar åskådarna.”

Tishtryia tar oss med inunder arenan. Lukten av vilddjur blir starkare. Vi blir stående en stund nedanför trappan för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Då urskiljer jag burar på vardera sidan av en smal gång.

”Ni får bekanta er med doften och synen av vuxna netromiter, så ni förstår hur farliga de är. Ett sådant vilddjur kan äta en sirian på några ögonblick. Men ni ska träna med valpar och vi är flera vuxna män som håller ögonen på er.”

Jag ställer mig på tryggt avstånd från den första buren och studerar varelsen där inne. Den ser ut som en kvinna med långt rött hår. Jag lever tätt inpå mor och är van vid att se henne naken. I och med att jag fortfarande diar, vet jag varför kvinnor har bröst. Netromiten har också bröst. Medan jag står och tittar, lyfter hon huvudet och fixerar mig med intensiva, gula ögon. Så flinar hon, ändrar ställning i buren och sticker handen ner mellan benen. Jag ser hennes bröst knoppa sig, men samtidigt runkar hon upp en stor kuk som växer i hennes hand. Jag vet vad hon gör, för jag har sett Hadad och Arozibia runka på toaletten efter träningen. Så smäller en piska över buren, och Tishtryia föser oss upp i arenan.

Flera män från Tishtryiaklanen har samlats. Var och en av dem håller fast en liten flicka med blek hy och rött hår.

Tishtryia kallar på oss. ”Här är netromiterna ni ska träna brottning med.”

Jag blir tilldelad en flicka som är lika lång som jag. Vi studerar varandra utan att röra oss. Jag tänker på den vuxna netromiten och sänker blicken mot flickans underliv. Jomenvisst, hon har snopp, lika liten och trind som min egen. Så länge jag diar, finns inget hopp om något mer. Hon tar chansen att flyga på mig när hon upptäcker att jag tappar koncentrationen. Vi ska bara brottas utan vapen. Under soldatträningen använder vi barn trästockar som ska föreställa spjut och kniv. Här gäller råstyrka och teknik. Jag intalar mig att hon inte är en normal flicka, hon är ett djur som tycks vara både tjej och kille på samma gång. Netromiten är stark, så jag får tänka mer på teknik för att brotta ner henne. Vi rullar skrattande runt i sanden tills med ens ljudet från Tishtryias piska avbryter brottningsmatchen.

”Koba, sluta. Flickan har givit upp sen länge.”

Min träningspartner och jag har rest oss och försöker borsta sanden från våra svettiga kroppar. Vi tittar osäkra på varandra. När Tishtryia slår med piskan i luften, är det meningen att vi ska avbryta.

Tishtryia får slita Koba från en stackars halvkvävd netromitvalp. ”Du vet att du inte får bruka onödigt våld.”

Koba flåsar tungt, ögonen lyser av hat. ”Jag kunde döda dem alla, de motbjudande djuren.”

Tishtryia rullar ihop piskan. ”Jag tänker vi ger oss för idag. Det är snart lunch. Vi fortsätter i morgon.”

Några män från Tishtryiaklanen bär ut en balja varmvatten i arenan.

”Ni får tvätta av sand och svett.” Tishtryia visar mig att jag ska stå i baljan och skölja vatten över mig med en skopa som hänger på kanten. Tishtryiaklanen har svarta handdukar som vi får låna att torka av oss med.

När vi kommer tillbaka till slottet, har mor bjudit in Tishtryiaklanen till lunch. Drottningen bjuder på honungsmjölk och gräddbullar. Jag fattar så småningom vad denna plötsliga gästfrihet med lyxlunch beror på. Efter att vi har ätit, klappar hon i händerna.

”Nu får ni demonstrera netromitträning. Urian agerar netromit och Koba soldat.”

Koba är inte så aggressiv som på cirkus. Han kan inte se mig som netromit, snarare som en lekkamrat. Jag inser att jag själv betraktade netromitvalpen mer som en lekkamrat än som en antagonist. Ingen av oss tog brottningen på allvar. Jag ska tänka på det imorgon.

”Det ser inte speciellt farligt ut, som en sorts brottning.”

”Vi måste passa oss så de inte biter”, säger Koba.

Mors ögonbryn åker upp i pannan. ”Är det vuxna netromiter?”

”Klart inte. Bara valpar i vår ålder”, säger Koba.

”Flickor eller pojkar?”

Vi ser på varandra. Jag blir av någon anledning full i skratt. Koba ser äcklad ut. ”Bådadera, tror vi.”

”Tror?”

”De har bröst och snopp på samma gång. Men vi får inte dominera dem, så vi vet inte om de har fitta”, säger jag.

Mor vänder sig mot Kobas mor. ”Din son tycks inte vara road av netromiter, Lady Tishtryia.”

Hennes man svarar för henne. ”Kanske inte. Men han får finna sig i träningen.”

”Det är tradition i Tishtryiadalen att alla ska kunna försvara sig mot netromitangrepp”, säger Lady Tishtryia.

”Även kvinnorna?”

Tishtryiaparet nickar bekräftande.

”Däremot tycks du, Urian, vara road av netromiter. Hur kommer det sig?”

Jag försöker förklara, men jag säger inget om att jag inte tog netromitvalpen på allvar. ”De är annorlunda. Killarna på soldatträningen gör aldrig något oväntat. När vi slåss, vet jag alltid vad min motståndare planerar att göra nästa gång. Netromiter, däremot, kan jag inte förutse.”

”Det är alltså en ren krigargrej. Det borde jag ha fattat. Du tycks vara den födde krigaren.”

Mor skrattar.

Jag håller med och uppfångar en fientlig blick från Arozibia, som sitter på andra sidan bordet tillsammans med Hadad.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Gästerna

Det här var första gången jag berättade för någon. Jag hade inte ens sagt något till Martin – jag hade varit nära att göra det flera gånger, en gång när vi hade kört till hans bror i Göteborg och hade timmar på oss i bilen att bara prata, och några gånger när vi låg i sängen och höll om varann. Det hade varit nära sådana gånger men jag hade aldrig … kommit mig för.

Men på något sätt måste jag ha insett att det här var ett perfekt tillfälle. Typ ”nu eller aldrig”. Vi var redan inne på stora saker … så jag drog ett djupt andetag igen.

”Jag blir mer och mer rädd”, sa jag, ”för saker som evigheten och oändligheten – tyst, Martin, jag vet att det är samma sak. Eller åtminstone olika aspekter av samma sak. Men det spelar ingen roll om det är ’evig tid’ eller ’universum kan vara oändligt’. Samma sak skrämmer mig i bägge fallen: Antingen är tiden och rummet, eller någon av dem, oändliga, och det är obegripligt … eller också har tiden och universum ett slut. Och vad finns i så fall efteråt – eller före tiden? Vad finns utanför universum? Eller är universum oändligt, och hur går det i så fall till?” Jag fick ont om luft och andades ett par gånger. ”Ja”, sa jag, ”så ungefär. Hur jag än tänker på det så blir jag … rädd.”

Rösterna i rummet blev starkare. Jag hörde några skratt och flera roade eller upprörda röster.

Sen pep min egen telefon. Och Martins gav ifrån sig det där lilla kvackandet som han kallar för Kalle Anka. Martin grävde i fickan och Josefin tog sin telefon från bordet.

”Å fan”, sa Anton.

”Men vad är det!” sa Josefin.

”Titta själva”, sa Anton och knappade snabbare och snabbare.

Jag kände mig oklädd inför alla andra och tog min egen telefon ur fickan. Jag såg ingenting. Men innan jag hade hunnit andas ut kom en flash från Aftonbladet. Och en från Expressen. Och …

”Ser ni det?” sa Anton.

”Flygande tefat?” sa Martin. ”Ja. Något skämt.” Men han fortsatte att knappa.

”Jag har ett flöde från CNN”, protesterade Anton. ”Jag vet inte om dom skulle skämta …”

”Det är inte tefat”, sa Josefin, ”det är UFOs.”

Jag hade knappat in mig på Aftonbladet och såg deras rubrik.

ALIENS I WASHINGTON?

”Washington”, sa Martin. “Och London. Paris. Köpenhamn Berlin Moskva Kiev –“

”Stockholm!” sa Anton.

Jag hade just hunnit dit själv. Aftonbladet är ju inte CNN men på något sätt hade de hunnit få fram ett foto: natthimlen, lite stjärnor – och liksom ett par hål där stjärnorna skymdes av något stort och svart.

Hålen var ovala. Jag kunde inte avgöra hur stora de var, eftersom inga av Stockholms landmärken syntes på bilden. Bara stjärnorna och hålen.

De flesta i rummet hade redan rest sig upp och var på väg ut. Anton ville också gå men Martin sa: ”Det är ingen idé. Folk är fulla och lättretliga –”

Längre hann han inte innan någon skrek. Jag vred på huvudet och såg åt det hållet – mot utgången. Det var fullt med folk där och den som skrek var en tjej i min egen ålder som verkade ha blivit trampad. Killen i hennes sällskap stöttade henne medan hon undersökte … inte foten utan sin högklackade sko.

”Ja, ni ser”, sa Martin. ”Jag ska kolla …”

Han böjde sig över telefonen igen. Jag gjorde likadant och skrollade förbi bilder – jag tror att de hade blivit betydligt fler på den korta stunden – och läste. En ny rubrik skrek –

FLYGANDE TEFAT ÖVER STOCKHOLM?

– och texten sa egentligen inget mer än att två oidentifierade flygande föremål, ibland kallade ”flygande tefat” hade siktats över staden och över ”flera andra europeiska och amerikanska storstäder”.

Uppdateras, stod det också, men inga uppdateringar verkade ha kommit.

Puben var snart nästan tom, bara vi och några stycken vid två andra bord var kvar inomhus, och de som pratade gjorde det ganska tyst. Som om de inte ville bli hörda? Jag undrade varför.

Ibland går det snabbt att bli paranoid.

”Vad är det här?” undrade Josefin lågmält. Jag såg att min syster var orolig.

”Tidningarna är chauvinister”, sa Anton. ”Bara Europa och USA.”

”Nej”, invände Martin. Han hade också börjat knappa ivrigt. ”Nej, jag ser just en grej från Tokyo. Det tar bara lite mer tid. … Tokyo har det nu”, sa han sen. ”Hoppas dom inte tror att det är Godzilla eller något och börjar skjuta på dom.”

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Siriuskrönikan Utforskningen

Som tio krigare

Växtligheten var tät och påträngande. Stigen hade nästan försvunnit under plantor som hungrigt hängde över den. Som om det inte var nog med de tjocka lianerna som klängde sig runt träden och hängde ner över stigen och sökte efter rörliga kroppar att klösa sig fast i, så fanns även taggiga växter som växte nere på marken. Taggarna doldes i det höga gräset tills någon snubblade över dem och blodvite uppstod. Karajan Kali och hans män kämpade mot växtligheten med machete. Även de tjocka lianerna hade tunnare lianer som vred sig runt dem, alla med håriga blad som kliade och slog upp vätskande sår om de kom nära dem. Växtligheten sträckte sig efter allt som rörde sig och ville kapsla in dem i syfte att få näring. Dessutom plågades de av den fuktiga värmen. Så varm kom Karajan inte ihåg att Cibiadalen var. Fuktigheten i luften fick svetten att rinna och kläderna klibbade mot kroppen. Värst var det för Karajans syster Karola som hade en heltäckande fotsid klänning. Hon gnällde om att hon svettades och behövde bada.

”Snart”, sa Karajan, ”när vi slår läger.”

De satte upp tälten i en glänta vid en bäck. Karajan posterade ut sina män som vakter.

”Måste alla soldaterna se på när jag badar?” Karolas läppar skälvde.

”Ja, det är nödvändigt att vi har varandra under uppsikt hela tiden i djungeln”, sa Karajan. ”Den cibianska skogen är full av hungriga vilddjur som inte tvekar att ge sig på resande.”

”Men jag vill inte att män tittar på mig när jag är naken.”

”Tyvärr, Karola, ska du bada, måste vi passa på dig.”

Karajan bestämde sig för att inte berätta att de skulle övernatta flera nätter i tält i djungeln.

”Det blir bättre när vi kommer till huvudstaden Cibia”, sa han.

De trängde längre in i djungeln. Karajan gick mitt i gruppen tillsammans med sin gnälliga syster. Han försökte förströ henne med berättelser om hovet i Cibia och att allt skulle bli bra när hon gifte sig med härskaren Eros.

”Hur vet du det? Jag har aldrig träffat honom”, klagade Karola.

”Han är en trevlig och dessutom snygg ung man”, sa Karajan.

Den tredje dagen genom djungeln stannade alla när Karola skrek. Hon pekade. ”Ni sa det fanns vilda djur i djungeln.”

Först kunde de bara se hur en dadelpalm rörde sig som om någon skakade den. Djur med lång päls dök upp i undervegetationen. Skakningarna berodde på att ett av dem stod och gned sig mot trädstammen så stora sjok av pälsen lossnade. Dadlarna regnade ner, vilket fick resten av flocken att börja äta.

”Det är bara alkolodjur”, sa Karajan. ”De är inte farliga. De äter övermogen frukt och sopor.”

”Hur kunde jag veta det?” gnällde Karola.

Följet kom fram till staden Cibia efter en ansträngande och obehaglig vandring utan att träffa på några farliga vilddjur.

De kom ut ur djungeln som tidigare verkade ogenomtränglig och stod med ens på en gata stenlagd med stora flata hällar. Ett sus av rinnande vatten kunde uppfattas under dessa. Övergången från den täta grönskan skedde så snabbt att det var som att kliva in i en annan värld. Endast doften av djungelns mest välluktande blommor fanns kvar. Karajan såg att systern rynkade på nosen. Han fick hålla med om att Cibia inte var så imponerande som han kom ihåg. De få låga stenhusen trängdes längs med en gata som var smalare än han mindes, den så kallade Paradgatan. Byggnaderna såg inte så imponerande ut, men han visste att bakom muren fanns dolda trädgårdar med vackra doftande blommor som mognade till tunga välsmakande frukter.

Paradgatan slutade på ett stenlagt torg. Rakt fram tornade ett stort slott i två våningar upp sig. Fönstren var höga, bågformade och med färgade glas. Andra våningen var smalare än första. En del av taket över första våningen utgjorde stora terrasser på vardera sidan om andra våningen. Ovanför den stora blänkande ingångsporten i koppar fanns en liten balkong utanför ett fönster lika stort som de på första våningen. Karajan kastade en snabb blick på systern och upptäckte att hon var imponerad innan hon blev varse att han såg på henne. Hon intog en avvisande attityd igen.

Den stora kopparporten stod öppen.

När de var på väg över torget, blev den cibianske härskaren synlig i dörröppningen och vinkade åt dem. Karajan kände knappt igen sin bäste vän klädd i härskarens regalier. När de kom närmare, upptäckte han att Eros inte hade förändrats. Vännen hade fortfarande den fräcka blicken Karajan kom ihåg från deras frivola utflykter i staden då båda fortfarande var ansvarslösa ungdomar. Härskaren lät blicken glida uppskattande över Karajans syster. Hon stirrade högfärdigt på honom, trots att han var en aning längre än henne.

Karola hade växt upp till en lång, smal kvinna som hade ett sätt att lyfta huvudet och sänka ögonlocken till hälften så hon liksom såg ner på alla, trots att de var längre än henne.

Den cibianske härskaren tog inte illa upp, log och dunkade Karajan i sidan. ”Hon ser lovande ut. Härskare och underkastelse, du vet.”

”Du talar om min syster, Eros.”

”Hon kommer att gilla det, tro mig, Karajan.”

Karola blev stående mellan dem, fortfarande med halvslutna ögon, men munnen skälvde. Hon var alltför varmt klädd.

Eros nos darrade uppskattande. ”Borde du inte byta till lite bekvämare kläder i värmen?”

Han ledde dem in i slottet. Karajan slappnade av. Karola hade slutat gnälla. Det var skönt att kunna söka skydd från värmen i den kyliga hallen. Karajan tittade sig omkring. Allt var sig likt, de grå valven längsmed sidorna, den röda mattan som ledde fram till stentronen som stod framför en rödmålad vägg med en dörr bakom tronen. Uppe under taket löpte en bård med Cibiaklanens blommönster i gult, blått och grönt. På vardera sidan ledde en stentrappa upp till andra våningen. Slottet i Cibia var helt symmetriskt.

”Jag har låtit ställa i ordning ett gemak på andra våningen åt dig och ditt följe”, sa Eros. ”Men jag tänker upphöja din syster till drottning redan i kväll. Jag är ledsen att jag inte har en syster att erbjuda dig. Då kunde vi ha hållit dubbelbröllop. Men jag lovar att följa med dig till kvinnomarknaden i morgon och hjälpa dig att hitta en fin kvinna.”

De överlämnade Karola till hovets damer, som förde henne uppför trappan till höger. Karajan följde med, men fick lämna systern i dörren in till drottninggemaket. Hovets första dam tog emot det rosa lakanet med Kaliklanens mönster som Karajan gav henne. De skulle bädda med det första natten. Det var svårt att se blod på ett rött lakan.

Hovdamerna tog därefter fram den röda drottningklänningen som Karola skulle kläs i inför ceremonin.

Karajan och hans soldater kom in i en kal liten lägenhet vid sidan om drottninggemaket. Där fanns sängar med madrasser i flera små rum, samt ett bord och fyra stolar i det större yttre rummet. Det var meningen att de skulle tillhandahålla allt linne själv, företrädesvis med Kaliklanens färger och mönster. Karajans män började packa upp säckarna med allt de hade med och ställa i ordning rummen de blivit tilldelade. De skulle dela badrum och toalett på andra våningen med drottninggemaket, så de slapp gå ner på första våningen. Det var första gången Karajan fått sig tilldelat egna rum. Innan hade han bott på första våningen tillsammans med soldaterna.

En klocka klingade då banketten började. Karajan och hans festklädda följe gick nerför trappan från galleriet till den stora hallen. Utrymmet var helt ommöblerat. Den röda löparen var borttagen. Det mosaikklädda golvet med Cibiaklanens mönster låg blottat från kopparporten till härskarens tron på podiet. Någon hade ställt upp ett långbord i hyvlat trä och med bänkar på vardera sidan. Mjuka kuddar låg på sittbänkarna. Bordet var dukat med kristallglas, tunna keramiktallrikar med Cibiaklanens mönster och en matkniv och en spork i guld vid sidan om.

Eros kom från rummen bakom tronen, klädd i festregalier. Bakom honom gick en av hans män med drottningregalierna på en kudde. Och nu kom den kvinnliga delen av hovet ner med förstadamen i spetsen och Karola strax bakom. Hon var redan klädd i drottningens röda klänning, men bar fortfarande guldarmbanden med Kaliklanens mönster.

Karola hade fått instruktioner om hur hon skulle agera,. Hon gick bort till tronen och sjönk ner på knä framför härskaren. Han tog hennes högra hand, strök av Kaliklanens armband och ersatte med Cibiaklanens. Därefter la han en tung halskedja om hennes nacke, och slutligen kröntes hon med drottningens pannband av guld. Eros drog henne därefter upp till tronen och placerade henne vid sin sida. Karola tyckte om sin nya status. Åtminstone såg hon inte mindre högfärdig ut än hon brukade när hon blickade ut över hovet. På ett tecken från härskaren satte sig gästerna på bänkarna längsmed långborden, kvinnor på ena sidan och män på den andra. Karajan fick platsen närmast härskarparet, som satt på gaveln. Han la märke till Eros varma blickar på systern, och att hon var mera intresserad av sin nya ställning än av mannen som följde med.

Festen pågick tills långt ut på natten. Eros passade på att fylla hustrun med vin, men bara lagom till att göra henne mottaglig för hans närmanden. Själv drack han sparsamt och blinkade till Karajan. När brudparet gick i säng, höll härskaren armen om midjan på sin drottning då de gick uppför trappan. Som sagt, härskare och underkastelse var det som gällde. Karajan tvivlade inte på att hans vän skulle klara av att tina upp hans högfärdiga syster. Dörren till drottningens sovrum låstes upp. Karajan fick en skymt av en bred röd himmelssäng innan dörren åter stängdes bakom brudparet.

Hans eget gemak hade blivit elegantare än hemmet i Kalidalen efter att hans följe hade dekorerat med Kaliklanens textilier. Utanför de höga bågformade fönstren kunde han se stjärnhimlen lysa. Kaliklanens attiraljer kom bättre till sin rätt här än i det låga timmerhuset i Kalidalen där fönstren endast var små gluggar i den tjocka träväggen. Sängen i rummet han valt var bred och mjuk. Men Karajan hade svårt att somna. Eros och Karola var mycket olika. Han undrade hur de skulle komma överens.

Dagen efter bjöds Karajan in till härskarparets frukost i drottningens gemak. De låg fortfarande till sängs och skulle intaga frukosten där. Karajan tyckte systern hade mjuknat lite, åtminstone när hon tittade på maken. Härskare och underkastelse hade tydligen fungerat. Det unga paret kunde knappt hålla händerna i styr, de skulle hela tiden tafsa på varandra och mata partnern med druvor och apelsinbåtar. Karola började fnittra vid ett tillfälle då Eros hand försvann under täcket.

Till slut steg härskaren upp. ”Jag lovade att hjälpa dig att hitta en hustru lika fantastisk som den du givit mig, även om det kanske inte blir helt lätt –” han strök med handen neröver Karolas rygg – ”du har en fin syster, Karajan.”

Drottningen försökte le högfärdigt, men kunde inte dölja sin förtjusning.

Eros klädde sig i en grön soldattunika med en smal bård av Cibiaklanens mönster som han brukade då de var unga och gick ut i staden på äventyr. Men han rådde Karajan att klä sig som Kaliklanens härskare. Det skulle imponera på kvinnohandlarna.

Auktionen skulle hållas i ett stort hus bakom slottet. Det låg vid slutet av en smal stenlagd gata som fortsatte som en stig i riktning mot Nairobidalen. Husets första våning var i sten och den andra våningen i trä, med små fönster utåt. De andra husen längsmed gatan var byggda i trä och hade den typiska överbyggda fronten med långsmala fasta bord som visade att där bedrevs handel. Karajan tänkte att handelsmän från både Cibia och Nairobidalen gjorde affärer där.

När de kom in genom porten kom de direkt till en innergård som var omgärdad av fyra huslängor. Detta fick byggnaden att se större ut på insidan. Där inne fanns kvinnomarknaden med ett lågt podium där kvinnorna redan stod uppställda. De var nakna, så kunderna skulle kunna se vad de köpte.

”Den du,” viskade Eros och nickade i riktning mot en lång kvinna med ovanligt mörk hy och mandelformade ögon under sammanväxta ögonbryn.

Karajan hade redan uppmärksammat henne. Men det hade de andra kunderna som samlats där inne också gjort. Kvinnornas ägare höll sig utom synhåll. De hade inte tillstånd att blanda sig i auktionen.

Kunderna fick tillstånd att undersöka varorna på närmare håll. Tändernas status, hårets kvalitet och hullets fasthet fastslogs. Inget nypande var tillåtet, de fick endast klappa. Då Karajan försiktigt kände på den långa kvinnan, tittade hon ner på honom från podiet med de svartaste snedställda ögon han sett. Han blev som förhäxad och kunde inte slita blicken från hennes. Denna kvinna måste han ha.

Budgivningen började. Kvinnan med de sneda ögonen skulle auktioneras ut först, då hon tydligen var den mest populära. Läckerbiten genererade överpris. I början var de flera som bjöd på henne, men till slut återstod endast Karajan och en medelålders officer från Cibiaklanen.

Eros följde händelseutvecklingen med ett obestämbart flin. ”Ge dig inte. Din konkurrent har redan slitit ut en fru.” Han knuffade till Karajan med armbågen.

Först vid sju stora guldstycken gav officeren upp. Karajan prisade sig lycklig att han var rik.

Eros och Karajan bjöds in i huset för att träffa kvinnans ägare och hämta hennes tillhörigheter. De upptäckte att hon ägdes av två män som var klädda i varsin kostbar sidentunika med guldbroderier, den ene grön och den andre blå. Dessutom bar de varsin sidenturban i samma färg, broderad med kostbara flodpärlor och som dolde håret helt. Endast den grönklädde kunde tala cibianska. Han studerade Karajan med snedställda ögon och berättade att de kom från Nairobidalen och var flickans bröder. Karajan stördes av att mannens ögon var lysande gröna, nästan i samma färg som hans kläder, och att hans svarta pupiller syntes så tydligt i allt detta gröna, som fick hans hy att anta en turkos färg. Karajan sa att han var härskarson och arvinge i Kalidalen och att brödernas syster var ämnad till härskarinna.

”Vi nairobier försöker alltid exportera lämpliga kvinnor till Cibia”, sa den grönklädde.

”Vad menar ni med att ni försöker?” sa Karajan.

”I vår dal finns en nomadisk stam som leds av en mäktig hövding, och han är en farlig trollkarl som går in i våra kvinnors själ och lockar dem till sig. Om kvinnorna inte berättar att han kommer till dem i deras drömmar om natten, blir hon oftast kidnappad av stammen utan att de betalar för henne. Vår syster berättade, så vi kunde avstyra det hela och exportera henne till en annan dal.”

”Kan denne trollkarl spåra henne hit?”

”Det tror vi inte. Hans makt bryts vid bergspassen. Vi är självklart glada för att vår syster kommer längre bort från Nairobidalen, som skiljs från Cibiadalen med endast ett lågt bergspass.”

Karajan trodde att Cibiadalen troligtvis var den farligaste dalen på planeten, full av växter och vilda djur. Det lugnade honom att trollkarlen måste ta sig genom den för att komma till Kalidalen.

”Nairobierna känner inte till Kalidalens språk, men du får lära henne. Hon talar enbart vårt tungomål.”

Det gick upp för Karajan att han hade fått en kvinna som inte kunde meddela sig på något begripligt språk. Han trodde alla planetens medborgare talade snarlika dialekter. ”Är nairobiskan mycket annorlunda än cibianskan?”

”Ja, vi har ett helt annat språk. Men Nairobistammen talar vårt språk. Det vet vi för att våra kvinnor umgås med deras om de träffas i skogen under skörden. Därför vet vi ganska mycket om Nairobistammen. Varje kvinna där får ta emot tio krigare varje natt. Det är inte ett öde vi önskar våra systrar och döttrar.”

”Och Nairobistammen försöker inte kidnappa era kvinnor när de träffar på dem i djungeln?”

”Nej, de vill bara ha kvinnor med speciella egenskaper.”

Karajan nickade. Hans nya kvinna anslöt till dem. Hon var nytvättad och klädd i en enkel grön klänning med okänt klanmönster.

”Lova oss en sak: Klä upp henne i din klans färger så snabbt som möjligt, och gör dig av med allt hon har medfört från oss”, sa den grönklädde brodern. Samtidigt plockade han av systern allt guld och la i en axelväska. ”Vi tänker stanna i Cibia några dagar och göra affärer. Vårt följe består av guldsmeder och skräddare.”

Mannen pratade hela tiden cibianska med Karajan och Eros, och brydde sig inte om att översätta för de andra, som troligtvis inte förstod språket. Karajan tycka att situationen började bli olustig. Han undrade vad slags egenskaper flickan förde med sig när en trollkarl begärde henne. Kvinnan lät de svarta ögonen glida över Eros och Karajan. De visste inte om hon överhuvudtaget begrep vem av dem hon skulle gifta sig med, eller om hon trodde hon skulle delas av dem. Hennes bror vände sig mot henne och sa något på sitt eget språk. Hon nickade och log mot Karajan. När de stod på samma nivå på marken, såg Karajan att hon var längre än honom. Då han och Eros gick mot dörren med henne, tillade brodern: ”Hon lyder till namnet Fatima, men det kan ni ändra om ni vill.”

Flickan gick lika snabbt som dem genom staden, och rörde sig graciöst dessutom. Men Karajan blev inte kvitt den kusliga känslan han fått genom allt tal om Nairobistammen och trollkarlar.

Meddetsamma de kom in i Kaliklanens gemak, tog Karajan fram en klänning. Han var förberedd på att han skulle ha med en kvinna hem, så han hade tagit med en multistorleks klänning – en av dem som kan regleras i urringningen. Denna kvinna var lång, alltså blev det djupare urringning för att klänningens längd skulle vara tillräcklig. Den nådde henne ändå endast till strax ovanför anklarna. Han gav henne nya armringar och flera smycken, men guldpannbandet skulle han vänta med till banketten. Först då hon stod där framför honom iförd Kaliklanens regalier, släppte farhågorna. Hennes gamla klänning hade hans soldater bränt.

Förra kvällens händelser upprepades, men nu med Karajan och Fatima i huvudrollerna.

Vid middagen la Eros handen på Karajans arm. ”Ge henne inte för mycket att dricka. Den där är explosiv.” Han lutade sig mot vännen och viskade: ”Det är nästan så jag är avundsjuk.”

Till slut var Karajan ensam i sitt gemak med sin kvinna. Han kom ihåg vad den gamla matronan som lärde upp honom i kärlekens konster hade sagt: ”När du gifter dig, kan du antingen få en planka eller en varm och kärleksfull hustru. Det är upp till dig att värma upp henne. Hon är jungfru och vet inget om lust och tillfredsställelse.”

Karajan drog Fatima intill sig och kysste henne prövande. Det verkade inte som att hon tyckte om det. Hon strök sig över munnen och tittade osäkert. Han försökte gnida nosen mot hennes, och det var visst mera intressant.Karajan drog i urringningens band så klänningen rasslade ner på golvet och hon stod där naken framför honom. Han var fortfarande helt påklädd, och gick ner på knä och kysste hennes underliv. Hon ruskade prövande i hans lockiga hår. Karajan stack handen mellan hennes ben och kände att hon redan började bli fuktig. Han fattade om hennes rumpa i ett grepp mellan benen och stjälpte omkull henne i sängen. Karajan kysste och sög prövande på hennes stora bröst och upptäckte att hennes bröstvårtor knoppades. Han kröp upp mellan hennes ben, dök ner och började slicka henne i grenen. Det gillade hon. Flickan utstötte vissa ljud, och då gick det upp för Karajan att han inte visste hur hennes röst lät. Hon hade inte yttrat ett ord sen de träffades. Hans tunga löpte vant över hela hennes könsorgan, lekte med klitoris som reste sig och hårdnade precis som bröstvårtorna. Han stack in tungan och kände att hon redan var härligt våt. Hon började röra sig mot honom, höll hans huvud hårt och tryckte honom mot underlivet. Det var visst dags att tränga in innan hon fick orgasmkramp. Med ens förvandlades hon till ett vilddjur. Hans nya kvinna skrek och gnällde, sprattlade med benen, ålade sig och roterade. Karajan fick anstränga sig så penis hela tiden berörde klitoris, så orolig som hon var. Det gick ganska snabbt för henne, men hon blev inte lugnare för det. Hennes organ sög på hans även under orgasmen, som varade i det oändliga. Han fick hålla igen så han inte skulle förlora förmågan för tidigt, men till slut bara måste han spruta i henne. Hon var fortfarande inte nöjd. Han använde all sin fantasi, masserade hennes organ med händerna, slicka det och gned sitt organ mot hennes tills han fick stånd igen.

Framåt morgonen var hon slutligen nöjd och somnade med särade ben. Karajan var alldeles utmattad och sjönk in i en dvalliknande sömn. Men innan han somnade, kom hennes brors ord för honom – att de utvalda nairobiska kvinnorna måste ta emot tio krigare varje natt, och det hade de berättat för sina fastboende systrar tillsynes utan att tycka det var speciellt märkvärdigt.

Skulle han behöva agera som tio krigare varje natt framöver?

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Rumtidsenligt!

Jag har valt att publicera Ahrvids bortförklaringar som provläsning.

Diverse skrot och korn

Författarens bortförklaringar: Låt mig först berätta hur man skriver en novell. Formeln lyder: I -> K -> H -> B -> S -> M = Novell.

Och där är I=Idé. Men bara en idé duger inte. Den skall uttryckas i K=Konflikt, ett problem som måste lösas, ett motstånd att besegra. Med konflikten bestämd klarnar konturerna för H=handlingen eller intrigen, hur problemet blir löst, hur huvudpersonen övervinner hindret. B=Början är viktigast. På högst en halv sida skall läsaren infångas, aktörer och konflikt introduceras och bakgrund skissas. Men innan man börjar skriva bör man ha S=Slutet bestämt, så att man alltid vet vart historien är på väg. Och sedan är det bara att skriva M=Mittendelarna. Tänk på att dialog är viktigt, beskär onödiga adjektiv, ord och scener, variera meningslängder, växla mellan gestaltning (”show”) och referat (”tell”) och utnyttja att understatements ofta är effektivare än fläska-på-överdrifter. Denna formel redovisade jag, med något fler ord, på stadsbiblioteket i Söderhamn redan för 13-14 år sedan. Och nu har jag äran att i min andra novellsamling presentera några försök att följa de egna råden i mina egna fotspår…

Jag har skrivit sedan jag i tonåren konfiskerade ömma moderns skrivmaskin. Men det tog flera år innan novellerna blev mer än högeligen puerila pinsamheter. Kilometer av färgband förbrukades, och viss hjälp kom från att jag kastade mig in i den illustra sf-fandomen, där alla skrev fanzines och flygblad och korresponderade i ett slags Internet på papper. Så småningom ådrog jag mig viss litterär förmåga för science fiction, deckare och humor, vilket dessa noveller förhoppningsvis kan bära vittnesbörd om.

Novelltarmen börjar suga när någon halvkokt idé dyker upp (”I” ovan). Vanligen måste jag gå och grubbla ett tag på hur den skall användas, på problem eller konflikt (”K”) och hur det skall uttryckas i handlingen (”H”). En novell eller vilken litterär berättelse som helst är ju inte bara ett antal godtyckliga scener efter varandra, utan händelser som hakar i varandra i en kedja som länkar till ett mål. Jag gräver gärna litet i historien, såväl som att angriper det dagsaktuella. Gårdagens värld idag igen är ofta mitt motto. Första utkast skrivs på några timmar, men sedan kan jag sitta och putsa texten i dagar eller veckor, texten skall flyta, men det poetiska och höglitterära biffar Tranströmer & Co bättre. Tvärtom tycker jag att det är hälsosamt att skänka läsaren förströelse. Att underhålla betyder ju att stärka , reparera, göra något bättre. Läsning bör engagera, inspirera och stimulera. Förutom att utforska en intressant idé bör berättelsens problem erbjuda en intressant lösning eller något oväntat och tänkvärt som ger nya perspektiv. Om än detta låter stort och fint, är jag osäker på om jag själv alltid lyckas…

Nå, i denna samling får ni lära er hemligheten med reklam, veta hur Schrödingers berömda kissemiss byts mot en människa , se tiden kan stanna, besöka en hel planet av sopor, följa vovven som räddar landet från krig, studera knapptryckningar som går för långt och drabbas av ett nytt virus. Ni tas till en skrönig krog, hamnar bakom bästsäljande tangentbord och får pangäventyr med Kapten Dynamit, en hjälte uppstånden från gammal förtappad, pulpig ”kolorerad veckopress”.

Alternativhistoria

Författaren mumlar: Historia har alltid intresserat mig, och kombineras det med science fiction hamnar man i det som heter alternativhistoria. (Av vissa gemenligen benämnt ”kontrafaktiskt”. Termen uppfanns nog av fåkunniga postmoderna akademiker som är okunniga om att alternativhistoria – ”alternate history” på engelska – är sekelgammalt inom sf-genren.) Istället för att fråga ”Vad skulle hända om…” frågar man ”Vad skulle ha hänt om…” – om Napoleon vunnit vid Waterloo, om Nazityskland lyckas invadera Storbritannien eller varför inte om Olof Palmes mördare var någon helt oväntad? Jag har läst mycket historia om krig, teknik och vetenskap, nöjesvärlden, kultur, rymden, ja, egentligen allt möjligt. Ur allt detta kan man plocka idéer till alternativahistoriska händelsekedjor.

Historisk utveckling verkar ha vad man kallar icke-linjära egenskaper. Det betyder att en liten ändring av ingångsvärden kan ge stora, oberäkneliga effekter, att det råder en ”icke-linjär” eller svårbestämd relation mellan utgångspunkt och slutresultat. Det brukar beskrivas som att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas 14 dagar senare kan ha givit upphov till en orkan på Atlanten. Och vem kunde veta att en viss kula, som avlossades 28 juni 1914 i Sarajevo, fyra år senare skulle ha haft ihjäl omkring 15 miljoner människor? Då till synes oväsentliga småsaker kan visa sig avgörande står det klart att det är svårt att sia, särskilt om framtiden, som Niels Bohr lär ha konstaterat. I tankarna har sf-författare länge funderat på historiska lappkast. Sociala ingenjörskonstnärer som tror sig veta hur allt blir har ofta fel när de smider sina planer. Toppstyrning och planering går gärna snett. Den svenska marinen trodde sig smart när man planterade en stor ekskog på Visingsö för framtidens flotta. Strax därefter gavs fartygen ångmaskiner och bessemerprocessen för ståltillverkning utvecklades. Jorden skulle gå under trodde den kuriösa Romklubben på 1960-talet, men så kom konstgödsel, högavkastande hybridgrödor, dator- och kärnkraft, med mera.

Till den alternativhistoriska avdelningen är en medförfattare inbjuden i en skidring, i en egentligen ganska gammal novell som oroande nog fortfarande känns märkligt aktuell! Att som en gammal brittisk, excentrisk pionjär bygga datorer av kugghjul är dock inaktuellt, men vi tillåter oss ändå att prova det. Teknikhistoria gillar jag! Victoriansk alternativhistoria utgör vad vi nu kallar ”steampunk”. Det är lättgissat vem inspirationen kommer från till Smulan Grönberg, en ung dam som nog skulle applådera lösningen på världens energiproblem som röjs i en annan novell. När dessa rader knattras fram står vi inför idiotiskt vapenskrammel i vår del av världen. Vi borde nog lära oss en del av historien och aternativhistoria kan vare en ögonöppnare. Kanske borde en viss konstakademi ha varit vidsyntare och så kan vi undra om det kunnat bli krig med Norge 1905?

Men var lugn där på andra sidan Kölen! Vi elsker dere! Men kanske inte i skidspåren…

Binära baren

Författaren svamlar: Skrönor inför ett lagom förfriskat krogsällskap är en gammal genre, lämpad för allsköns dråpligheter och fantasier. I barmiljön kan de vildaste historier komma flängande, även om sanningshalten må vara omvänt proportionell mot halten C2H5OH i dryckerna. Även om jag numera stundom bevistar glada träffar med de litterärt bemärkta Novellmästarna, är inspirationen till Binrära Baren dock äldre.

Den kommer inte minst från den välbekante brittiske sf-författaren Sir Arthur C Clarkes (han med ”2001”) festliga novellsamling Tales of the White Hart, fast flera andra författare har också doppat pennan i ölflaskan. Clarke befolkade novellerna i den samlingen med existerande personer inom den brittiska science fiction-världen. Efter andra världskriget började dessa mötas om torsdagarna på londonpuben The White Horse. Londonska sf-fans’ pubmöten har sedan dess fortsatt år efter år, den första torsdagen varje månad, intill denna dag som är. Puben för möten har bytts ett per gånger, och då Viruset-från-Yttre-Rymden-Eller-Nåt härjade fick man temporärt fly till datorskärmar för träffarna, men detta är den längsta mötesserien bland världens befrämjare av scientifiction. Och det bevisar att öl och science fiction hör ihop.*

Mina pubdrapor är också (lösligt) baserad på en riktig serie pubträffar, för en grupp dator- och sf-entusiaster i Stockholm. (”Binära” åsyftar för övrigt elektronhjärnors siffersystem, och inget annat om någon nu inbillade sig det.) Vi möttes för att tugga skvaller, dryckjom och menyval under större delen av 1990-talet. Mina skrönofiguranter har lånat vissa drag från deltagarna., om än här kanske litet till överdrift. **Och när fat och fatöl tömts drog vårt sällskap ofta till en videomaskin, och åsåg Captain Kirk & Co att utan fruktan resa dit ingen tidigare…osv. Det är inspiration till en av binärberättelserna, och undertecknad har för övrigt mångårig egen erfarenhet av stencilapparater, från åren då mina tidigaste novellförsök vevades fram på sådana.

Men de häpnande historierna som Binära Baren bjuder på finns förstås bara i fantasin. En gång uppvisade dock vårt sällskaå en icke föraktlig klurighet, då ett par av våra propellerskallar byggde en elektromagnetisk jordnötskatapult, som rent av skildrades i SVT:s ”Rapport”. Även om vad här nedtecknats är fiktigt, lär det er ändock hemligheten med reklam, hur finansvärlden fungerar, uppvisar ett afrodisiakum med en intressant effekt och ett keramikfynd som ger annat ljud i skällan.

Och nu, tag din del av notan, ge mig jordnötterna och skål tamme-FAN!

Parodier på stj*rnf*rfattare

Författarens pladder: Att det var kul att försöka ta efter olika författare kom jag på när jag tidigt 1980-tal, tillsammans med en känd serietecknare, under en hel helg knattrade fram en hejdlös romanlång kioskdeckarparodi. Vi efterapade den hårdkokta kioskstilen och garvade så vi grät. Vår hackwriting refuserades märkligt nog av kioskförlagen, men publicerades sedemera i stencilform, under redaktörskap av landets idag kanske främste översättare och en prisbelönt kvinnlig poet (litterärt värre, förstår ni!).

En av mina udda förnöjelser är just kiosklitteraturen, eller”pulp fiction” som det kallas hos de engelskspråkiga, prassliga pulpmagasin. Dem med spännande kolorerade omslag där modern scientifiction och hard boiled crime uppstod en gång. Kioskalstren är orättvist försmådda. Jag har hört den upphöjde Carl Johan De Geer ösa sin ohöljda kärlek över de förtappade Manhattan-deckarna, ett tecken så gott som något på att det som kallas ”triviallitteratur” kan ha sina häftade och häftiga sidor av större stronghet.

I blindtester kan parnassens experter ibland inte skilja MacBeth från McBain eller William från Edgar Rice Burroughs. Och när de tror att ingen tittar kan de haspla ur sig vad som påminner om en smaskig deckare eller en vildsint äventyrsroman. Stieg Larsson som gick från fanzines till att erövra världen med sitt blomkvisteri har god chans kommer att läsas även om 50 år. När det gäller Horace Engdahl får vi vara mer tveksamma. Och tag sådana som HP Lovecraft, som enbart skrev i billig populärpulppress (utöver i amatörmagasin) eller Philip K Dick som bara utgavs i billiga paperbacks. Bägge är nu hetare än ett solhett plåttak, tag mig katten!

Idag skriver många ”fan fiction”, underliga kopieringsförsök utifrån böcker och filmer fanfiction-författaren beundrar. De bär på en billig sorts blind beundran som får det att rycka i fingrarna. De som skrev nya historier med Sherlock Holmes för hundratalet år sedan var kanske de första som skrev fan fiction, fast man inte kallade det så då. Termen ”fan fiction” uppstod ursprungligen för humoristiska historier om och med sf-fans under 1940-talet. Mina noveller här är inte fan fiction, utan som vill driva med originalen – driva till vansinne!

Efter mitt första dopp i den hårdkokande deckargrytan, som jag nämnt, provade jag att misshandla andra författare. Jag fick med flera av humorstyckena på skojsidorna som brukade ligga sist, i de datorblaskar mina skriverier hemsökte under många år. Det har hävdats att parodin är den yttersta graden av beröm, fast för min del tycker jag framför allt att sådant här skriftligt kameleontande är kul och en intressant utmaning.

Men vi får kanske i framtiden vänja oss vid litteratur som låter precis som någon annans verk. Datorer blir smartare och tar över allt mer, och det dröjer nog inte länge innan någon matar ett neuralt nätverk med Billy Shakespeares samlade verk – och ut poppar ”MacBeths midsommarnattsmardröm i Venedig”.

Jag tror dock att mina övningar har en fördel: datorer har ingen humor.

–AE

*Det bevisades sedan av Poul Andersons The Makeshift Rocket (1962), som beskrev ett öldrivet rymdskepp. Poul var danskättad, vilket kanske förklarar saken.

**Att bruka riktiga personer i sin bekantskapskrets, under pseudonym eller namn snarlika de riktiga, kallas inom science fiction-världen för att ”tuckerisera”, från den smoothe amerikanske sf-författaren Wilson ”Bob” Tucker som ofta nyttjade greppet.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Gudinnan från Limhamn

Förord av Bertil Falk

Hon är mångsidig som få, den norsk-svenska textilkonstnären, amatörastronomen och solforskaren Tora Greve, lika hemmastadd hemma i Limhamn som på alla de platser där det förekommer solförmörkelser. Hennes norska ursprung märks inte bara på dialekten utan också på att hon kommer från en plats där man går på tur. I augusti 1982 ”promenerade” jag med henne till Amar Nath grottan i Kashmir. 3888 meter över havet. I den grottan finns en stor istapp som växer och minskar och som av hinduerna uppfattas som Lord Shivas lingam. När fullmånen i augusti lyser rakt in på istappen, så sker den stora pilgrimsfärden upp till grottan. Det tar några dagar att komma dit. Redan från starten var det tvärbrant. Jag hade fruktansvärt jobbigt, men Tora då? Så icke! Hon lunkade på i sin zen-takt utan minsta besvär, alltmedan jag blev allt tröttare. De omgivande hinduerna uppfattade henne som en del av sin hinduiska filosofi. Och Tora hade sina egna esoteriska upplevelser av Shiva. När hon nu berättar om sina vandringar, sina upplevelser ”på Himalaya-tur”, så kan jag utlova en gedigen vandrares berättelse, som sträcker sig bortom den magiska Amar Nath-grottan.

Västra Alstad 1 augusti 2021

Bertil Falk

Swami Vivekananda berättade en gång för en av sina lärjungar om ett samtal med gudinnan Durga.

Lärjungen, stum av förvåning, började tänka: Har han inte en gång sagt mig att vad jag såg och hörde under meditation endast var ett eko av mitt eget sinne, och att det inte finns något utanför? Detta framförde han för mästaren.

”Mästare, du brukar säga att gudomliga röster är ett eko av våra innersta tankar och känslor.”

Swamin svarade allvarligt: ”Antingen du hör den från ditt inre eller från en yttre källa, som jag har gjort, kan du förneka den eller kalla den falsk? Gudomliga röster hörs verkligen, precis som vi två kan prata med varandra.”

Från Khir Bhawani Spring av S. C. Kaul.

Vem är mästaren Seshat?

Jag vaknar långsamt en vanlig januarimorgon.

Blicken faller på en smal genomskinlig slang som det rinner blod genom. Jag blinkar förvirrad, låter ögonen vandra runt i rummet. Det är ett ljust ombonat rum som innehåller mina egna saker. Jag ligger behagligt under ett varmt täcke.

Den genomskinliga slangens ena ände sitter fast i en kanyl i vänstra armvecket. Andra ändan vandrar runt i olika små provrör stående på en silvrig bricka som en rödblond sjuksköterska har ställt på nattduksbordet.

”Vad håller du på med?”

”Du svarade då jag sa god morgon.”

Vad är nu detta? En form för modern vampyrism?

Sköterskan befriar mig från slangen och lämnar rummet med brickan full av provrör.

Sedan sätter jag mig vid bordet vid fönstret, där jag har satt upp min minsta vävram. I ett annat fönster en bit ovanför mittemot ser jag en skadad fotbollsspelare som ligger och cyklar med benen i en ställning. Några gånger läser han tidningar och böcker, med ständigt cyklande ben. Andra gånger tittar han ner på mig och vinkar. Mitt självlockiga hår är stubbat kort. Lyckligtvis har jag en vacker huvudform , så jag behöver inte skämmas för att vara skallig. Min annars kurviga kropp har skrumpnat in till ett magert skelett.

Efter den första operationen två år tidigare, grät jag i flera dygn. Nu, efter den andra, känner jag mig bara tom och initiativlös.

Jag har ensamrum och kan hålla mottagning utan att bry mig om sjukhusets besökstider. Tre gånger varje dag ger jag mig ut i matsalen och äter gemensamma måltider. Jag kan umgås med de andra patienterna när jag vill och dra mig tillbaka till mitt eget gemak när jag önskar. Ett riktigt lyxliv, alltså.

”Låt oss sätta ett datum: 27. januari om två år.”

I ögonvrån ser jag en mörkhyad människa klädd i vitt. Den svarta narkosläkaren? Jag hörde henne aldrig komma. Jag vänder mig om och tittar noga.

Kvinnan är klädd i en kort tunika med frans, något ohygieniskt enligt sjukhusets regler. Dessutom har hon midjelångt hår flätat i tunna rastafariflätor som hålls på plats med ett pannband. Längst fram i pannbandet finns en underlig symbol, som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti. Det är något konstigt med kvinnan. Hon är liksom omgiven av ett eget ljus runt hela kroppen.

”Vi har beslutat att sätta din dödsdag till 27. januari två år från och med nu”, upprepade hon.

”Doktorn har redan informerat mig om att jag troligtvis har högst två år kvar att leva.”

”Vi har även beslutat att ge dig en chans till att bli botad – om du går med på våra villkor.”

”Nej, hör nu – vem är du, egentligen? En dödsängel?”

”Jag är mästaren Seshat. Jag kommer att ta kontakt med dig igen när du har bestämt dig.”

”Varför får just jag detta erbjudande?”

”För att du är en av oss.”

Min nyfikenhet väcks. Vem är vi? Men jag får inga svar. Kvinnan, ängeln, eller vad det nu är, försvinner i en explosion av ljus.

Livet är så kort – bokstavligt talat för min del, åtminstone. Det är så mycket jag vill, och jag har så kort tid på mig. Bland annat drömde jag som barn att göra två resor – till Egypten och till Himalaya, närmare bestämt Mount Everest. Det vill jag göra innan jag dör.

I mars börjar jag jobba igen.

För att vara helt ärlig, kommer jag inte ihåg om mästaren presenterade sig som Sesha eller Seshat. Jag försöker hitta mera material om henne. Ajit Mookerjee säger i sin bok Kundalini: ”Det omedvetnas djup avbildas vanligtvis som den gigantiska ormen Sesha, med meningen det som återstår, eftersom det föddes från vad som fanns kvar efter skapelsen av de tre världarna … Målningar i gamla bokrullar som föreställer kundalini-yoga avbildar endast Sesha, som också identifieras med Ananta, ”den oändliga”. Som en urtyp av det omedvetna, reser den upp sig från djupet av de urtidsvattnen.”

Guru Muktananda berättar om sitt möte med Sesha i sin självbiografi Play of Consciousness. Han räknar upp alla Siddha Yogas guruer såhär: ”I vår familj finns först av alla den ursprungliga Shiva, den vise, välsignelsefulla stora Herren … där finns även Sesha …”

Arthur Osborne skriver i sin biografi över Ramana Maharshi att denne i sin ungdom kallades ”lille Seshadri.” Ramana Maharshi är känd som Paul Bruntons guru.

I marsnumret av Astronomy 1979 står det i en bokrecension om Vela-pulsaren, The Once and Future Star av George Michanovsky: ”Den egyptiska gudinnan Seshat är avbildad med en sjukantig stjärna på en pelare på huvudet. En gammal inskription som bara är delvis översatt säger. ”Himlen är gravid med Seshat-stjärnan; himlen visar Seshat-stjärnan.” Recensionen slutar med: ”Supernovan borde ha varit den mest ljusstarka någonsin sett i mänsklighetens skrivkunniga historia.”

Den gravida kvinnan var en kraftfull symbol i urtiden. Hon var värdefull så länge människorna var få. När det blev för många människor på en yta och de fick slåss om utrymmet, blev kvinnan mindre värd och förlorade sin status som civilisationsbärare. Hon blev mannens egendom. I vår tid väljer många kvinnor att inte föda barn och hellre satsa på en annan karriär.

På grund av artikeln i Astronomy blir Vela-gudinnan från och med då den egyptiska gudinnan Seshat för mig. Jag börjar leta i böcker om egyptisk mytologi, och den längsta notisen om Seshat hittar jag i Paul Hamlyn: Egyptian Mythology. Där beskrivs hon som arkitekturens och skrivkonstens gudinna. Därför lär alla tempel ha en bild eller symbol på henne någonstans.

När jag sedan läser Michanovskis bok nämns inte Seshat alls, bara att byggandet av pyramider inspirerades av en gudinna som symboliserades av en sjuuddig stjärna identifierad som Vela-supernovan. The Once and Future Star handlar endast om den sumeriska kulturen. Vela-supernovan stod lågt i södra horisonten sett från både Sumer och Egypten.

Jag vet inte om jag har blandat ihop gudinnan Seshat med det omedvetnas gudom Sesha.

Min nyfikenhet är väckt och vi drar till Egypten samma sommar. Det är helt fel årstid, men min make Torsten kan bara då. Förande en hjältemodig kamp mot amöbor i upp emot sextio grader Celsius och Ramadan dessutom, tar vi oss nerför Nilen i en gammal hjulångare, Ibis, systerskepp till den legandariska Isis där Agatha Christies Döden på Nilen spelades in. Det är en riktig skorv, som hela tiden går sönder. Airconditionanläggningen i hytterna fungerar inte alls. Båtfolket jobbar hårt utan mat och dryck på grund av Ramadan. Utomhustemperaturen i Aswan är sextio grader mitt på dagen. Ombord på båten träffar vi en dansk arkeolog, Karin, och hennes make Svend, som är medlem av den danska motsvarigheten till Astronomiska Sällskapet. Karin har en termometer som hon lägger i skuggan under canvastaket på soldäck. Även mitt ute på Nilen visas femtiotvå grader. Ombord på båten finns också en egyptisk arkeolog, Abdel Fatah. Karin har hans böcker, som hon visar mig. Det är en trebands utgåva om Egyptens arkeologi. Det finns en bild på honom på baksidan. Karin berättar att hon har träffat honom på en utgrävning i Konungarnas Dal, där de bodde i den så kallade arkeologbyn utanför Luxor på andra sidan Nilen.

Jag kastar mig över honom och ställer frågor om gudinnan Seshat.

När jag möter forskare, väntar jag mig att de ska ha en viss rationalistisk syn på livet. Men den Abdel Fatah jag möter, förvandlas till en vettskrämd, vidskeplig typ som bleknar märkbart vid omnämnandet av namnet Seshat. Han visar oss en relief vid ingången till templet i Komb Ombo. Det är något bekannt med personen på bilden. Hon har en symbol som svävar över huvudet – som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti.

”Gudinnan Seshat”, säger Abdel Fatah. ”Ptolemeerna avbildade henne alltid vid ingången till alla tempel. Hon är härskarinna över böckernas och arkitekternas hus. Det sägs att hon gav människorna skrivkonsten. Hon mäter även tiden.”

Det sista får mig att rysa, trots den femtiogradiga värmen. ”Mäter tiden – mäter hon människornas livstid? Finns hon kvar och gör sådant fortfarande?” säger jag.

Abdel Fatah bleknar. ”Fråga inte för mycket – rota inte i det här.” Han berättar att Seshats hemlighet är tabu, därför var avbildningar av henne totalförbjudet i gammal tid, något den hellenistiske Ptolemeus inte brydde sig om.

Karin står bakom och lyssnar. Hon tar min arm under sin och berättar att det har funnits en magisk kult med anknytning till Seshat under den matriarkaliska perioden. Kunskaperna om den kulten gick till synes förlorad då männen störtade kvinnornas herravälde, och utrotade allt som påminde om den gamla tiden. Men de vågade inte ge sig på gudarna, och Seshatkultens hemligheter har lånat drag till både Isis-dyrkandet och vestalernas kunskaper, samt oraklet i Delfi. Det är fruktansvärt spännande. Ju mera Abdel Fata varnar, desto värre snokar vi. Karin läser dessutom hieroglyfer. Hon läser texten på väggarna i drottning Hatshepsuts tempel högt för mig, medan Abdel Fatah nästan slår knut på sig själv av ängslan. Det är som om Karin läser trollformler. Faraos utmätta tid – uttydning av stjärnors vetenskap – allt för att beräkna faraos gravtempel. Karins man Svend är lektor i naturvetenskap i Köpenhamn och därtill västerländsk rationalist. Han och Torsten toer sine hænder över oss.

När vi lägger till i Luxor, blir Torsten liggande med amöbor på rummet i Hotel Winterpalace, gott påpassad av en läkare som är expert på tropiska sjukdomar. Svend är på dåligt humör. Abdel Fatah föreslår att de som är friska nog, ska samsas om att hyra en minibuss och åka till templet i Dendera, som är ett Hathortempel. Bussen är i eländigt skick och får dessutom punktering mitt emellan Luxor och Dendera.

Karins termometer med sin övre gräns på femtiotvå grader Celsius står på maximum. Då de varma och törstiga passagerarna kommer ut ur minibussen i Dendera och störtar mot en fallfärdig kiosk med en 7-up skylt, får vi veta att det är femtiofyra grader i skuggan. Planen är emellertid att vistas under jorden för det mesta. Karin och jag är fast beslutna att ta oss ner i de hemliga kryptorna under Denderatemplets Hathoravdelning. Abdel Fatah avstår.

En lång, äldre beduin med fotogenlampa engageras för att vara förare. Vi har förberett oss med en ficklampa vardera. Vi fruktar att en fotogenlampa annars ska använda det lilla syret som finns nere i kryptan.

Först får vi ta oss nerför en brant stege av trä där de två nedersta stegen fattas. Orsaken till det visar sig när vi kommer ner i den fyrkantiga brunnen. Stegen är bortplockade för att det ska gå att ta sig in genom det trånga hålet till kryptan. Vi får lägga oss platta på rygg och åla in oss med benen före. Den smale beduinen, iförd vita, långa klädesplagg och burgunderröd fez, hållande min jätteficklampa, som han väljer för att den är störst och tuffast, kryper in först.

Vi kommer omedelbart in i en smal gång där Erich von Dänikens – eller var det Kjellsons – elektronrör finns avbildade. Jag betvivlar att Erich von Däniken över huvud taget har varit där inne. Han är alltför tjock för att komma in genom det där ingångshålet.

Nu kan vi gå någorlunda uppresta – på två ben, åtminstone, även om vi får buga oss för gudarna. Dessutom får vi passa på i alla dörröppningar i labyrinten, som både har höga trösklar och lågt i tak.

”Här måste ni buga er extra lågt,” säger beduinen. ”Här brukar finnas en fladdermus.”

Vi lyser med ficklamporna. Den fladdermusen tycks ha fortplantat sig sen beduinen var där nere senast – fyra stycken hänger och flinar med spetsiga tänder.

Temperaturen i Denderakryptan är behaglig jämfört med utomhus, men det stinker illa om fladdermössen. Vad de äter begriper vi inte. Men där det finns utgifter måste det finnas intäkter. Vi får se oss noga för så vi inte trampar i spillningen. De kanske livnär sig på turisternas blod, föreslår Karin, men jag har aldrig hört att det finns blodsugande fladdermöss i Egypten. Det är nog lika bra att vi inte ser fladdermössens mat.

Det är smala gångar. Var och en kan ta i väggarna på båda sidor utan att sträcka ut armarna. Dessutom är de fyllda med intressanta och obegripliga basreliefer. Karin läser hieroglyferna fortlöpande. De handlar om guden Thot och djed, en religiös symbol för det egyptiska samhällets stabilitet. Thot är gudinnan Seshats manliga aspekt. Djed måste ha fungerat, för den egyptiska civilisationen var stabil under flera tusen år, trots invasioner.

Gångarna delar sig i en ofantlig labyrint, som enligt Abdel Fatah är mycket äldre än Hathortemplets nuvarande hellenistiska del. Jag kan min grekiska mytologi och har tagit med ett garnnystan för att hitta vägen tillbaka. Men jag får inga mystiska upplevelser eller kommer närmare gåtan med gudinnan Seshat där nere. Jag irriterar mig mest över att jag inte har blixt och makrolins till kameran.

Hela äventyret i Dendera är en enda stor besvikelse. Det är som om jag har krupit omkring i labyrinter som visat sig vara återvändsgränder utan att hitta vad jag söker. Jag förundras över mig själv. Söker jag något? Varför har jag blivit så besatt av Seshat?

Först i slutet av oktober kommer jag hem från min Medelhavstur. Jag har inte hittat några aktiva mysterieskolor vare sig i Rom hos vestalerna, i Delfi hos oraklet, eller hos Isis i Egypten. Jag har besökt tjusiga ruiner och illaluktande museer som blev behörigt plåtade. Mysterieskolorna tycks för det mesta vara amerikanska – självklart med påstått uråldrigt ursprung. Uråldrigheten visar sig som oftast bestå i att någon person under sekelskiftet 1800-1900-tal har läst en bok skriven av en person tvåhundra år tidigare, där det påstås att den bygger på gamla egyptiska, grekiska och romerska källor. Inte tillfredsställande för en som söker just gudinnan Seshat och inte en mysterieskola vilken som helst. Det mest dramatiska som händer under Medelhavsvistelserna, är att jag glider på de glatta stenarna i skymningen i Delfi och ramlar raklång i Ungdomens Källa. Det om något, bör väl kunna ge mig ett långt liv?

Till slut besöker jag mina föräldrar i Altea tillsammans med Torsten.

Vi har inte varit hemma så länge förrän Seshat behagar uppenbara sig igen. Hon kallar sig mästaren Seshat, inte gudinnan Seshat. Hon berättar öppet vad jag måste göra för att få leva längre än de numera inte fullt ett och ett halvt år jag har kvar. Det första Seshat gör, är att förbjuda allt gott. Det nästa är att tilldela mig några svåra andnings – och meditationsövningar.

Och där sitter jag, berövad både vinet samt riporna i gräddsås med kantareller och skaldjuren kokta i dill som jag älskar så högt. Jag håller lydigt andan medan Seshat räknar tills jag är blå i trynet under andningsövningarna, sitter i omöjliga ställningar med armar och ben böjda i onaturliga vinklar och utan ryggstöd. Jag får sedan veta att det jag praktiserar heter layayoga.

En dag när jag sitter och mediterar, får jag en vision om att jag står på kanten av en brunn, där det strömmar upp ljus. Det är som om andningen försiggår där, och mästaren Seshat och jag står på kanten.

”Denna accelerator behöver renas”, säger hon.

Jag tittar försiktigt ner för att se varifrån ljuset kommer. Jag spjärnar emot luftdraget från växelvis utandning och inandning, för att inte dras med i strömmen.

Acceleratorn är som en brunn eller ett rör med utvidgningar på flera ställen neråt. Jag får en känsla av att hela systemet väntar på att exiteras upp. Dess rörelse är beroende av andningen.

Seshat visar aldrig att hon tycker om mig eller är nöjd med mina ansträngningar. Tvärtemot är hon mycket sträng och verkar finna ett särskilt nöje i att plåga mig. Hon ler aldrig eller visar någon som helst tillstymmelse till humoristiskt sinne. Om hon ska vara min guru, fattas kärleken.

Men hennes metod gynnar min hälsa.

Jag blir gravid efter jul och åker in på sjukhuset igen.

Under första operationen blev jag opererad med en ny metod av en amerikansk professor som var gästföreläsare på Universitetssjukhuset. Under ett fyra timmar långt program exponerades mina inälvor på storskärm medan han visade hur operationen gick till. Halva livmodern lämnades kvar för att jag skulle ha naturlig menstruation, men det var ytterst tveksamt att jag skulle kunna föda barn med en halv livmoder. En rolig grej hände under ronden efteråt. Alla läkare, studenter och professorn stod runt min säng och pratade engelska. Till slut frågade en av läkarna på svenska hur jag mådde. Professorn reagerade direkt när jag pratade. ”Är du norsk?” sa han på norska. ”Ja, såg du inte att det stod Made in Norway på mina inälvor när du öppnade mig?” svarade jag på norska.

Läkarna gissade att jag skulle ha menstruationen bara några få år till, men det varade tills jag hade fyllt 58, alltså under nästan 50 år.

Sedan går de in i samma operationssår, vilket får mig att säga att jag borde få blixtlås på magen. Som väntat ligger fostret i bukhålan och måste tas bort. Det konstateras även att inga dottersvulster finns. Jag är botad. Samtidigt ber jag om att bli steriliserad så jag aldrig råkar illa ut igen. Det känns som en befrielse. Sanningen är att jag inte vill ha barn och nu har en ursäkt att låta bli.

I maj är jag med på en amatörastronomisk kongress på Sparta i Lund där bland andra Lundaoriginalet Adolf Herrlin ska hålla föredrag. Han är en äldre man vars hälsa inte är den bästa, men han skämtar om att han ska klösa sig fast vid livet tills han upplevt Halleys komets återkomst om sex år innan han lägger av. Det går många rykten om hans ovanliga teorier och underliga spekulationer.

Vi sitter vid olika små bord med mat och dryck. Där finns ingen tavla eller blädderblock. Adolf Herrlin håller föredrag om sin nya atomteori och förklaringen till Big Bang. Han sprutar ur sig siffror och ekvationer utan chans att skriva ner något. Självklart hänger ingen med.

Då ser jag i ögonvrån att någon tyst sätter sig vid mitt bord. Jag uppfattar en vit klänning och en mörk hand som tar rödvinsglaset jag har lurat till mig. Jag vänder mig om och upptäcker att Seshat har satt sig vid sidan om mig. Hon verkar inte vara sur över mitt disciplinbrott, tvärtemot sitter hon och smuttar på vinet. Plötsligt är det som om vi kopplas ihop mentalt. Jag kan läsa Seshats tankar. Till min förvåning märker jag hur hon radar upp alla Adolf Herrlins siffror och relativistiska ekvationer, hur kopplingar och konklusioner uppstår, och att svagheten i teorin träder fram som ur en supersnabb dator. Adolf Herrlin läser direkt från manuskriptet, mycket snabbt, men allt lagras inom Seshat samtidigt som relaterad information plockas fram. Hon knäcker teorin direkt. Men det är ingen kall och beräknande analys. För första gången känner jag Seshats sympati och kärlek strömma emot en människa, och det råkar bli denne kreative gamle ungkarl. Parallellt med analysen av teorin löper en analys av Adolf Herrlins psyke, så att den psykologiska förklaringen till teorin klart framträder, tillsammans med alla omedvetna och medvetna farhågor, hopp och önskemål.

Sedan, vid kaffet, kommer Adolf Herrlin och sätter sig vid vårt bord. Han berättar att han har räknat i sju månader på Lund Universitets stora dator. Seshat börjar försiktigt peta i teorin, mycket hänsynsfullt. Hon ber honom kolla ett par ekvationer, och lyssnar förtjust till hans redogörelser.

Adolf Herrlin är inte precis någon läcker gammal gubbe. Jag har tidigare hjälpt honom nerför trapporna efter ett evenemang på Ales stenar, och upptäckt att han inte luktar särskilt gott. Dessutom är han mager och skröplig. Med andra ord, han kan aldrig uppfattas som någon sexsymbol. Till min förvåning märker jag att den yppiga svarta kvinnan Seshat hyser begär efter den fysiskt förfallne gubben. Jag har svårt att tolka den känslostorm jag emottar från Seshat. Det är någon slags odefinierbar kärlek blandat med begär. Seshat har tydligen mutat in Adolf Herrlin.

Torsten och jag åker till Spanien för att fira min fars 70-årsdag.

Mitt operationssår ser verkligen ut som ett blixtlås, något som fascinerar mina brorsbarn när vi badar i poolen hos mina föräldrar. Var gång jag har på mig bikini vill de se blixtlåset på magen.

Runt midsommar åker vi till Norge för att tillbringa sommaren i Jotunheimen. Vi ska bestiga både Glittertind och Galdhöpiggen. På Glittertind möter vi ett par tunt klädda killar från Bergen, som vi oss emellan kallar ”de galna bergensarna” för att de är så tunnklädda.

En vecka efter kommer vi till Juvasshytta för att gå i replag upp på Galdhöpiggen och får höra om det galna paret som gick med full tältpackning på kammen över Glittertind.

Kontakterna med Seshat lugnar ner sig. Men jag drömmer om henne och den odefinierbara kärleken hon utstrålar.

När vi kommer hem efter semestern, får vi höra att Adolf Herrlin har dött. Han hittades avliden i trappan ner till källaren i sommarstugan utanför Åhus. Det dokumenteras i dubbla uppslag i flera tidningar. Han var en känd kulturprofil och uppfinnare. Tidpunkten för hans död kan fastställas noggrant, då hans senaste anteckning i dagboken är angiven med datum och exakt klockslag. Det får min fantasi att skena iväg. Hade Seshat fortsatt kontakten med honom? Hade det funnits något ägandebegär i hennes kärlek gentemot honom på våren? Jag vet inte. I min fantasi har hon lurat med honom till någon parallell verklighet och låtit hans gamla kropp bli kvar i källartrappan. Förutom bestörtning och sorg över en väns oväntade bortgång är jag jätterädd. Alla mina piggar är ute. Tänk om Seshat gör så med flera av mina vänner? Vågar jag fortsätta kontakten med henne?

Min far ringer. Det i sig är anmärkningsvärt, då vi inte står varandra nära, snarare tvärtom.

”Jag hade en konstig dröm i natt”, säger far. ”Jag kom till ett slott och fördes ut på terrassen. Där satt Alf Gowart, Knut och Heiki och blev uppvaktade av vackra kvinnor. Jag erbjöds en bekväm stol och frågade om detta var himlen, eftersom de alla var döda.

”Kom och ta en drink”, sa Alf Gowart.

Strax kom en av de uppvaktande kvinnorna med en whisky-soda.

Knut frågade om jag smakat på drinken, och då jag gjorde det, smakade den bara vatten.

Så kom en av de vackra kvinnorna och inbjöd till närmare bekantskap. Då jag försökte omfamna henne, löstes hon upp i rök i mina armar.

”Nu vet du var vi är”, sa Alf Gowart.

Där vaknade jag”, säger far slutligen. ”Jag har känslan av att det är en betydelsefull dröm, kan du tolka den? Var vi i helvetet i den drömmen?”

Komiskt sagt av en man som alltid hade förbjudit familjen att prata om religion eller politik. Kanske det var bra att inte bli påverkad av någon religion. Jag trodde alltid kristendomsundervisningen i skolan var sagostunder. Först i fjärde klass när vi skulle lära trosbekännelsen, började jag fatta att Bibeln var på allvar.

”Du har drömt om dina döda vänner”, säger jag. ”Stället ni vistades på, kallas Hungriga andars rike i den Tibetanska dödsboken.”

Det var på måndagen far ringde mig. Natten till lördag dör far efter en mottagning hos engelska konsuln. Inte helt oväntat, han led av flera dödliga sjukdomar och hade redan köpt gravplats överst i ett av tornen som brukar finnas på spanska kyrkogårdar.

Innan har Seshat alltid uppsökt mig, men nu kallar jag på henne. ”Jag beklagar, men jag är inte längre säker på att jag kan acceptera dig som min mästare”, säger jag.

”Jag följer enbart min chefs order”, säger hon. ”Vi har inte valt varandra.”

Jag förstår att det går mot slutet på vårt förhållande. På ett sätt beklagar jag det inträffade. Hon är visserligen sträng, men samtidigt intressant. Jag kan inte bevisa att hon har börjat döda alla människor i min närhet.

Hon stirrar på mig med en blick som påminner mig om att det är något jag måste komma ihåg. Det finns precis under medvetandetröskeln, men kommer aldrig upp. Jag trodde inte att hon tillhörde ett hierarkiskt system och blir nyfiken på hennes chef.

”Du är friskförklarad och därmed är vår kontakt slut”, säger hon. ”Men du vill alltså fortsätta?”

Jag nickar, även om jag har ståpäls av rädsla. Möjligheten till att bli bortförd till en partiell verklighet kan inte hålla mig borta.

Nästa gång hon kontaktar mig i min ateljé, har hon med sig några prylar. Den ena ser ut att vara en guldtub med sju guldringar eller förtjockningar runtom i vissa avstånd från varandra. Den andra grejen är en svart box cirka tjugofem centimeter lång, femton centimeter bred och fem centimeter hög.

Hon knäar bestämd ner mig i fåtöljen och binder fast mig innan jag hinner säga att jag ångrar mig. Därefter skruvar hon ner guldtuben i skallen på mig, rakt genom hjässbenet, och det känns. Jag må ha skrikit så alla grannar hörde. Jag undrar om den nyfikna tanten på tredje våningen på andra sidan Kalkbrottsgatan ser vad som händer. Jag kommer aldrig att glömma det krasande ljudet då tuben tränger genom skallbenet.

Därefter kopplar hon några sladdar med plåster runt hjärttrakten på mig, och aktiverar den svarta boxen. Det hörs som musik inuti huvudet.

Hon förklarar att guldtuben ska öppna vissa psykiska center i mig, medan lådan är en kunskapsmaskin som matar mig med information.

För att komma till hennes värld, måste vi passera genom en interdimensionell port som hon spänner upp mot långväggen i min ateljé. Det ser ut som om en lysande kula kommer ur hennes hand, den spricker och blir till en torus, som utvidgas tills den blir så vid att vi kan passera igenom.

Vi kommer ut i en korridor. Seshat motar mig framåt tills vi kommer till en dörr. Hon öppnar dörren och ger mig en puff i ryggen. ”Möt min chef Shiva.”

Gudinnan Seshat i Karnak.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Astrobiologerna

Prolog: Klonen

Det borde ha varit hennes bästa dag. Hon fyllde arton och var numera vuxen. Ungdomarna i hennes kull firades med tårtkalas vid simbassängen på eftermiddagen. Det var meningen att de skulle flytta från administrationskomplexet och börja på universitetet dagen efter. Athena hade aldrig känt sig utanför, även om de andra hade mammor och hon inte hade någon. Hela gruppen var tätt sammansvetsad och räknades som syskon.

I bankettsalen på kvällen satt alla artonåringar vid ett eget bord och uppmärksammades av Huvudcentralens biotron S. Doradus. Athena var alltid osäker på biotronen. Det var inte så ofta den kom ut i parken. Alla tystnade och följde den med blicken.

Ungdomarna hade övat in varsitt litet tal om vad de hoppades av framtiden och vad de tänkte studera. De hade fått tio minuter var till sitt framförande. Den ena efter den andra reste sig. Några berättade utantill, andra läste sin text från ett manuskript. Mammorna applåderade.

Athena skulle tala sist. Hon misstänkte att det berodde på att hon inte hade någon mor. Athena hade övat in sitt tal så hon kunde det utantill. Likväl hade hon tagit med manuskriptet som stöd. Athena reste sig och började med darrande röst: ”Jag vill bli astronaut och färdas bland stjärnorna.” Hon fullföljde det korta talet utan att behöva titta i manuskriptet. Till slut bugade hon sig mot den applåderande publiken.

Precis innan de skulle bryta upp och gå hem, kom S. Doradus ner från podiet han satt på och la handen på hennes axel. Athena hade aldrig varit så nära biotronen. Det mörka ansiktet var helt mänskligt och de svarta ögonen utstrålade värme. Hon kunde inte avgöra om handen på axeln var mänsklig.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Athena svalde och slog ner blicken. De andra stirrade på henne. Biotronen uppträdde så egendomligt, nästan som hennes äldre bröder som hade blivit män och flyttat ut från administrationskomplexet. Handen på axeln hårdnade i ett grepp hon inte kunde undvika. Athena lät sig föras ut från bankettsalen, genom parken mot stenhuset där de alla hade fötts. Hon höll sitt manuskript hårt i handen som var våt av svett. Biotronen öppnade dörren och ett grällt ljus tändes i rummet innanför.

Där fanns en läkarmottagning med en brits mitt på golvet. En genomskinlig spädbarnskrubba på hjul stod vid sidan om en gynekologstol innerst i rummet. Längsmed väggarna fanns skåp med glasdörrar som innehöll mediciner, samt underskåp med okänt innehåll. Olika möbler som gick på hjul var utspridda i lokalen. Fortfarande med handen på axeln förde biotronen Athena genom bakdörren på motsatta väggen.

De kom in i ett litet rum som knappt var upplyst.

”Här blev du till”, sa biotronen och släppte henne. Han pekade på en apparat som det hängde slangar från.

Athena nickade. Hon förstod det var en konstgjord livmoder och ville ställa frågor, men de fastnade i halsen. Det var obehagligt att stå så nära biotronen, även om den inte hade någon doft.

”Jag är biotron, men även man”, fortsatte han. ”Då vår civilisation var ung, älskade jag en kvinna som hette Elsebeth. Du är hennes klon.”

Athena tittade snabbt upp på honom. Det var som om han hade gått igenom en förvandling. Han var verkligen mera man än biotron.

”Du är inte hennes kopia, men ni har samma genuppsättning. Jag trodde du skulle bli Elsebeth, men det blev du inte.”

Athena uppfattade besvikelsen i hans röst. Samtidigt visste hon att hon borde vara chockad över nyheten om sin identitet, men kände inget. I skolan hade de läst om kloner och hon hade redan misstänkt att hon kunde vara en sådan när hon inte hade någon mor.

S. Doradus grep henne om överarmen och förde ut henne i parken igen, mot Huvudcentralen, centret som styrde deras civilisation.

Athena hade aldrig varit därinne. Både golv, tak och väggar bestod av grå metall. Luften var torr. Trots den metalliska ytan var temperaturen behaglig. Det var mörkt. Endast blinkande ljus i alla färger samt en del teveskärmar syntes. Mitt i rummet stod en svart metallisk tron fastnitad i golvet. Den var försedd med kopplingspunkter på båda sidor och uppe på huvudstödet.

S. Doradus släppte henne och dök ner bakom tronen. Då han reste sig igen, hade han en guldkrona i handen. Längsmed nedre randen hade den något som såg ut som ett pannband med ädelstenar. Det var samma sorts pannband som han själv bar.

”Jag vill att du ska vara min assistent här i Huvudcentralen”, sa han. ”När jag kröner dig, blir du en eviglevande biotron, precis som jag, bunden till Huvudcentralen.”

Hon drog sig bakåt mot utgången. Manuskriptet i hennes hand var numera också kladdigt av svett.

”Tar du inte hänsyn till vad jag önskar göra?” sa hon.

”Jag klonade dig för att du skulle bli min assistent.”

Skulle hon bli tvungen att stanna i det dystra rummet resten av livet – ja, inte enbart resten av ett människoliv, men för evigt?

”Nej”, sa Athena och tog ytterligare ett steg bakåt. ”Jag vill inte stängas in i Huvudcentralen.”

S. Doradus hängde guldkronan på sidan av tronen och slog ut med armarna.

”Du är visst mera lik Elsebeth än jag förstod. Även hon vägrade gåvan om evigt liv.” Han satte sig på tronen med armbågarna på knäna och gömde ansiktet i händerna. ”Jag älskade henne så högt och ville ha henne hos mig för evigt. Men jag var tvungen att uppleva att hon åldrades och dog. Vi älskade varandra till slutet.”

Athena gick närmare och strök honom försiktig på armen. Nu var han helt mänsklig och behövde tröst. Hon trodde inte att han skulle trä kronan på henne med tvång. Elsebeth hade fått välja.

”Elsebeth ville alltid att vi skulle besöka biotopen utanför parken minst en gång varje dag. Jag har inte varit där sen hon dog.”

S. Doradus la armarna om Athena och drog henne upp i famnen. Hon blev så överraskad att hon inte kom sig för att göra något motstånd. Hennes skrynkliga manuskript singlade ner på golvet. S. Doradus reste sig från tronen med henne i armarna och gick ut från Huvudcentralen. Hon höll blicken fäst på honom och såg inte vart de var på väg förrän hon kände doften av rosorna som växte uppåt väggen på stenhuset. Men denna gången kom de inte in i någon sjukstuga. Det var ett dunkelt rum med madrasserat golv och speglar på alla väggar och i taket. Athena såg förvånad att de var återspeglade så många gånger att hon tappade räkningen.

S. Doradus la henne försiktigt ner och började pilla med hennes kläder. Athena var klädd i en löstsittande kort tunika som alla unga flickor i administrationskomplexet bar. Hon gjorde motstånd.

”Jag har sett dig naken på en monitor i Huvudcentralen, du behöver inte skämmas.” Han började flåsa.

Athena slappnade av och lät honom klä av henne. Hon undrade varför han ville att hon skulle vara naken. Hans händer var torra och varma när han smekte hela hennes kropp, som om han ville utforska den. Hon var både rädd och nyfiken. Men det blev bara för mycket. Hennes kropp reagerade på hans smekningar och var bortom all kontroll. Det var skönt, njutbart. Den rörde sig mot hans händers smekningar. Hennes underliv slöt sig om det finger han förde in i henne. Athena hörde ett gnällande och upptäckte att ljudet kom från henne själv. Med ens drog han ut fingret, la sig över henne och stack in ett föremål i underlivet. Athena skrek till av överraskning och den skarpa smärtan. Han började pumpa i henne och hennes kropp svarade. Hon följde med hela tiden när han ökade takten och kände att föremålet blev varmare. Till slut var det glödande hett. Men hon följde fortfarande med tills hon åkte över en gräns och njutningen slök henne helt. Hon behövde inte röra sig mot honom längre, kroppen krampade och underlivet drog ihop sig tills hon slungades ut i universum och rymden fylldes av njutning.

De blev liggande tätt omslingrade en stund efteråt.

”Du har en underbar kraftkälla inom dig”, viskade han.

Athena låg vaken. Underlivet bultade. Efter en stund ville han in i henne igen. Hennes kropp visste att den var skapad till detta. Till slut var hon så uttröttad att hon somnade intill honom.

Dagen efter var hon alldeles vimmelkantig och snubblade omkring i sina drömmar om njutning. Underlivet smärtade så hon knappt kunde sitta. De yngre flickorna tittade på henne när de trodde hon inte såg och viskade fnittrande med varandra. Hennes kullkamrater packade sina tillhörigheter för att flytta till universitetet och märkte inte att Athena hade ändrats.

Hon var ensam kvar i sin åldersgrupp. En ny kull ungdomar satt vid hennes bord under banketten. Athena trodde S. Doradus skulle ta henne till stenhuset, men han ignorerade dem alla och gick snabbt till Huvudcentralen.

Det gick flera dagar. Athena kunde inte sova förrän hon hade smekt sig själv till utlösning i mörkret i sovrummet.

Femte kvällen stannade S. Doradus vid hennes plats efter middagen.

”Jag vill tala enskilt med dig”, sa han.

Hennes ben darrade så hon knappt kunde gå. Han skrattade lågt och lyfte upp henne. Athena slöt ögonen och visste de skulle till stenhuset då rosendoften blev överväldigande.

Återigen upplevde hon en natt full av njutning och ville bara ha mera.

”Du vet att du kan få uppleva detta så ofta du vill om du blir min assistent. När jag kröner dig, aktiveras palatset över Huvudcentralen och där kan du bo för alltid. Kom in i Huvudcentralen när du är redo.”

S. Doradus lämnade henne i parken. Athena gick på darrande ben till frukosten i baren vid simbassängen. Han hade lurat henne in i en fälla. Om hon stannade kvar, skulle hon till slut ge efter och bli Huvudcentralens fånge. Hennes dröm om att bli astronaut höll på att krossas. Varför skulle hon ge sig ut i rymden i ett rymdskepp när S. Doradus skickade henne ut i universum i våg efter våg av njutning? Hon stirrade på simbassängens lugna vatten medan hon tuggade i sig frukosten och visste att hon måste bestämma sig snabbt.

Senare på dagen rafsade Athena ihop några tillhörigheter i en ryggsäck och gav sig av mot administrationskomplexets utgång där hon endast för få dagar sedan tagit farväl av sin årskull. Om hon skulle följa sin dröm om att bli astronaut, fick hon själv leta upp var den utbildningen fanns. Hon hade aldrig varit utanför administrationskomplexet. Om inte hennes dröm hade varit så stark, skulle hon aldrig ha begett sig utanför trygghetszonen. Hon visste att kriminaliteten i civilisationen var obefintlig. Inget undvek övervakarens uppmärksamhet. Athena hade klätt upp sig så som hjältinnorna i de underhållningsfilmer hon brukade titta på med sina kullkamrater, i en kort sidenklänning med vid kjol som daskade mot låren när hon gick.

Porten var inte låst.

Hon kom ut på en gata omgiven av höga byggnader. Den var full med människor och olika markfordon, några stora med flera människor i och några mindre med bara en person. Hon krockade nästan med en tvåhjuling som tyst smög sig förbi henne. Föraren stod på en bräda mellan hjulen och gjorde ett tecken åt henne med långfingret. Athena log och besvarade tecknet. Detta var en miljö hon sett många gånger på film. Men nu när hon stod mitt i filmen blev hon förvirrad och tyckte att allt såg likadant ut. Människorna runt henne doftade starkt av olika parfymer som nästan fick henne att må illa. Hon tog några osäkra steg mot en sidogata och upptäckte att den var lika rörig. Till slut hade hon gått vilse och visste inte hur hon skulle ta sig tillbaka till administrationskomplexet även om hon skulle vilja återvända.

Athena frågade flera förbipasserande om vägen till universitetet, men ingen brydde sig om henne. Till slut stannade en mörkklädd vänlig äldre dam som bar en huvudbonad med en färgglad uppstoppad fågel och pekade mot en dörröppning nederst under ett högt hus.

”Du måste ta tunnelbanan”, förklarade hon.

Athena gick in och stod vid toppen av en lång trappa som rörde sig neråt. Hon försökte koncentrera sig på hur de andra gjorde, och vågade till slut ställa sig på översta steg och låta trappan ta henne ner i en stor hall. Där stod hon en stund och såg hur de andra gjorde innan hon gick bort till en av automaterna och försökte hålla sitt armband mot kontrollen, precis som de gjorde. En röd lampa blinkade. ”Inga pengar på kortet”, sa en robotröst samtidigt som budskapet kom upp på en skärm under lampan. Athena begrep inte vad pengar var och varför inte grinden öppnades. En lång kö hade samlat sig bakom henne. Några yngre män började skrika upphetsat. ”Försiktigt med språket”, sa en äldre herre och hyttade åt dem med knytnäven. En våldsam diskussion uppstod. Athena tog sats och hoppade över grinden. Hon följde med folkmassan genom långa tunnlar som delade sig i flera, lyssnade till samtalen och anslöt sig till de som skulle till universitetet.

De gick in i en vagn utan fönster men med konst på väggarna. Bilderna visade olika sorters yrken. Athena satte sig under bilder på astronauter och rymdskepp.

Hon visste inte hur länge hon hade suttit då en robot med mat rullade genom mittgången. Athena var hungrig och tog för sig, precis som de andra passagerarna. Ingen krävde att hon skulle visa armbandet, så hon antog maten ingick i resan. Matlådan innehöll två småbröd och något som smakade räkomelett.

De fick en måltid till innan tåget stannade och alla rörde sig mot utgången. Athena följde med de andra passagerarna.

Hon kom ut i en park liknande den hon hade växt upp i. Där fanns olika skyltar som visade vägen till universitetets fakultet. Men det fanns ingen som visade till någon astronaututbildning. Athena följde en som det stod astrofysik på. Det var åtminstone ett ord som innehöll astro.

Det började mörkna då hon såg en stor byggnad med en kupol ovanför. Det måste vara där, antog hon. Dörren gled upp och hon kom in i en stor halvcirkelformad hall med dörrar runtom. Hon försökte öppna den närmaste, men den var stängd. Efter att ha ryckt i de andra dörrarna förstod hon att inga människor fanns där. De hade väl gått någon annanstans för att sova. Själv var hon trött, rullade ut sitt liggunderlag och sovsäck. Lyckligtvis hade hon tagit med utrustningen hon använde när hon övernattade i skogen i biotopen utanför parken tillsammans med de äventyrliga av sin årskull.

Athena vaknade av röster och visste först inte var hon befann sig. Hon såg rakt upp i ansiktet på kullkamraten Nike.

”Athena – vilken överraskning. När kom du? Tänkte du besöka mig?”

”Jag lämnade administrationskomplexet.”

”Har du rymt? Övervakaren håller säkert koll på dig och tar dig tillbaka om S. Doradus beordrar det.”

Athena befriade sig från sovsäcken. Tårarna rann under tiden hon rullade samman liggunderlägget.

”Jag vill bli astronaut.”

”Det finns inga astronauter här. Jag tror de är i rymddromen.”

”Vet du var det är? Kan du hjälpa mig att hitta dit?”

”Nu går vi och äter, så får du berätta”, sa Nike.

Athena var hungrig. Mellan tuggorna berättade hon om allt som hänt sedan hon lämnade administrationskomplexet. Nike skrattade då Athena sa att hon hade hoppat över staketet på tunnelbanestationen.

”Jag betalar biljetten till svävaren som tar dig till rymddromen”, sa Nike. ”Men jag vågar inte överföra några pengar till dig. Övervakaren kommer ändå att utplåna ditt konto.”

Hon höll upp klockan och visade Athena en annons. En man som kallade sig Herr Kueles Junior sökte efter folk som kunde tänka sig åka ut i en rymdkoloni. Längst nere i annonsen stod att han ville komma i kontakt med alla som räknade honom som sin förfader innan han gav sig av.

”Jag sökte på honom och fick upp att hans riktiga namn är Herkules Magellan. Han är gammal astronaut och söker nya aspiranter. Han finns någonstans i rymddromen.” Nike klickade fram en bild. ”Han ser bra ut.” Hon skrattade. ”Han ser ut som om han kunde ha varit din far.”

Herr Kueles hade sammanväxta ögonbryn. Just det draget var inte speciellt vanligt, men även Athena hade det.

Då hon satt i svävaren, tänkte hon att Nike hade velat bli av med henne snabbt. Var hon eftersökt?

En måltid efteråt landade svävaren på taket till hallen som utgjorde dromen. Athena följde med strömmen av människor ner. Hon började bli van vid rulltrapporna. Många människor trängdes där nere. Men hur skulle hon hitta Herr Kueles? Då fick hon syn på två stora skalbaggeliknande polisrobotar. Letade de efter henne? Athena hukade sig ner och skyndade bort i motsatt riktning. Hon kom till en dörr där det stod Personal. Athena väntade tills en flock högljudda människor gick igenom och smög genom dörren innan den stängdes.

Hon kom ut i en korridor med fönster på ena sidan som visade ut mot en slätt där flera smala raketer stod uppställda. Längsmed andra väggen fanns dörrar. Athena gick tills korridoren ändade i en aluminiumtrappa som ledde ner till marken. Hon var utanför hallen.

Hon undersökte hallens exteriör tills det blev mörkt. Athena var hungrig, men visste inte hur hon skulle få tag i någon mat. Hon rullade ut sovsäck och liggunderlag bakom några metalliska stödbjälkar och hoppades polisrobotarna inte skulle upptäcka henne.

”Men lilla vännen, varför ligger du här?”

Athena blinkade och såg sömnigt upp i ett vänligt ansikte som tillhörde en ung man som böjde sig över henne. Svart lockigt hår inramade ett ansikte med mörka ögon och sammanväxta ögonbryn. Han kunde ha varit hennes äldre bror. Det var fortfarande natt, men en ljuskastare lyste upp hallens exteriör.

”Jag söker Herr Kueles”, sa Athena.

”Jag ser du är en av oss. Följ med mig.”

Athena brydde sig inte om att korrigera honom och lufsade efter till ett autonomt markfordon som tog dem till en hangarliknande byggnad längre ute på slätten. Under tiden berättade han att Herr Kueles var gammal astronaut. Under de många rymdresorna hade han drabbats av det relativistiska tvillingsyndromet många gånger om och uppnått en ålder på flera hundra år. Nu hade han bestämt sig för att bygga en egen rymdkoloni som han tänkte fylla med hela sin släkt.

”Det har blivit många av oss under dessa århundraden”, avslutade ynglingen.

Han förde Athena in i hangaren. Den var mycket stor med plåttak som välvdes helt ner till golvet som bestod av betong. Den verkade vara övergiven. Hon kunde inte se övervakarens röda öga någonstans.

Där inne låg flera människor och sov i rader.

”Det är fortfarande natt. Du får hitta ett ledigt utrymme där du kan slå dig ner och vila några timmar till.”

Athena rullade ut liggunderlaget mellan två flickor som inte vaknade när hon bökade med sovsäcken. Även de hade en kuslig likhet med henne själv. Det var som om hon hade hittat en stam där hon omärkligt gled in. Magen kurrade, men hon tvivlade inte på att det skulle bli mat dagen därpå.

Hon vaknade av att någon slog på en gonggong. Det var redan folk i rörelse runt henne. Alla tycktes veta var de skulle gå och delade upp sig i olika grupper. Till slut stod Athena ensam kvar och stoppade ner sovsäcken i sitt hölster.

Den unge mannen som plockat upp henne kvällen innan kom tillsammans med en medelålders man som hon gissade var Herr Kueles. Han var äldre än på bilden. Håret hade börjat gråna vid tinningarna.

”Nu äter vi först frukost, så kan vi fastslå din släktlinje efteråt.”

Athena slängde ryggsäcken upp på ena axeln och följde med dem längre in i hangaren. Där stod otaliga bord dukade med tallrikar med en grov bulle med vit fårost på varje halva samt en citrusfrukt och tre dadlar. En oöppnad vattenflaska stod vid sidan om. Var det allt de fick? Athena satte sig på stolen hon anvisades. Det var en slamrig miljö. Stolarnas metallben skrapade mot betonggolvet när de satte sig. Takhöjden och allt metall fick alla ljud att eka. Herr Kueles satte sig mitt emot. De åt under tystnad för att inte förstärka ljudbilden. Märkligt nog blev Athena mätt. Det kanske var för att hon ätit så oregelbundet de senaste dagarna. Hon undrade om astronauter alltid levde så torftigt och om hon skulle kunna stå ut i en sådan miljö. Hon visste att för henne skulle livet förlöpa normalt, men att de relativistiska effekterna skulle få tiden att gå snabbare i ursprungscivilisationen.

Efter frukost fick hon följa med Herr Kueles in på ett litet kontor med plåtväggar där han satte sig vid en gammaldags datamaskin.

”Vi är inte uppkopplade mot Huvudcentralen.”

Med ett snabbt leende startade han maskinen, som långsamt gick i gång.

”Nu ska vi se var du hör hemma. Namn och ursprung?”

Athena begravde ansiktet i händerna med armarna på bordet och började gråta. Historien forsade kaotiskt ur henne, att hon ville bli astronaut, att hon var Elsebeths klon, att S. Doradus ville stänga in henne i Huvudcentralen. Herr Kueles avbröt henne inte. Till slut la han handen på hennes huvud och smekte henne varsamt.

”Du kan räknas som min syster”, sa han. ”Elsebeth var min mor. Min far var pionjären Magellan. Övervakaren dömde min morfar till döden då han gjorde uppror i rymdkolonin vi kom hit i. Jag valde att bli astronaut som min far. Därför har jag åldrats långsamt.”

”Jag vill också bli astronaut.”

”Varför?”

”Jag vill resa i rymden, känna friheten, leta upp nya världar.”

”Min morfar Herr Kueles skickades ut i rymden i en liten kapsel med minimala resurser för att dö. Nu åker hans sarkofag planlöst framåt, kanske för evigt, kanske fångas den upp av någon stjärna eller ett svart hål och förintas. Jag vet inte om det var därför jag tog hans namn och ville bli astronaut, att jag ville hitta kapseln. Men universum är stort.”

”Jag vill uppleva äventyret.”

”Det är ett skäl så gott som något. Nu inför min ålderdom planerade jag ett generationsskepp. Följer du med, kommer du att få leva resten av ditt liv på väg. Jag har byggt en trevlig biotop med mycket natur inuti en stor asteroid, och vi ska ha odlingar och dekorera våra hus med konst. Det kommer att ta flera generationer innan våra efterkommande hittar ett ställe att bygga ett nytt samhälle.”

Athena lyssnade intresserad. Det var inte precis det samma som att vara astronaut, men hon skulle få åka genom rymden mot okända mål i en behaglig miljö.

”Asteroiden finns ovanför rymddromen, på utsidan av Dysonsfären. Vi har redan börjat skicka upp de första kolonisterna med svävare.”

Athena satt stilla och lät hans ord sjunka in. För henne skulle vägen vara målet. Hon skulle bilda familj i rymdkolonin och inte ens hennes barnbarn skulle få sätta fötterna på en planet. Till slut nickade hon.

”Jag är med.”

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Övervakaren

Ypsilantis: Expeditionen

De kom ut ur strukturtunneln i utkanten av solsystemet. Planeten som var deras mål låg i en bana närmare sin sol än de yttre planeterna. Det var en lugn röd sol av M-typ. En stjärna som vanligtvis hade en livligare verksamhet av flare-utkast än de större stjärnorna av typ G eller F. Planeten hade en trång nästan cirkelrund bana.

Professor Ypsilantis befann sig i kontrollrummet tillsammans med piloten. Endast personalen som skötte rymdskeppet skulle vara kvar i omloppsbana under tiden Ypsilantis och hans män åkte ner för att hämta varelsen som var deras mål. Rymdskeppspersonalen på expeditionen bestod av cyborger som hade rest så mycket i rymden att de var drabbade av tvillingsyndromet många gånger om. Deras familjer hade åldrats ytterligare varje gång de återvände hem medan de själva tycktes nästan lika unga. Genom generationerna hade de tappat kontakten med sina efterkommande släktingar och hade tagit steget fullt ut till att låta hjärnan opereras in i ett metallskelett.

Ypsilantis soldater förberedde sig på landstigning i skyttlarna. Det var ingen vanlig astrobiologisk expedition. Han hade krävt ett lag bestående av de bästa mänskliga krigare som fanns i hans civilisation. Det var nödvändig att använda människor. Robotar skulle troligtvis vara så omdömeslösa att de riskerade döda målet. En cyborg kunde inte motiveras till att uppträda som en riktig soldat.

Ypsilantis gick ner till hangaren där hans män höll på att iföra sig det flexibla exoskelettet som skulle skydda dem mot angrepp från invånarna. Motståndarna hade blåsrör med giftpilar. En liten rispa av giftet kunde döda en vuxen man. Det var exoskelett med goggles för mörkerseende som gällde. De hade alla läst rapporten från de tidigare expeditionerna och visste att de kanske fick ge sig ner i mörka grottor och försvara sig mot okända varelser. Varje man var beväpnad med ett gevär som sköt en bedövningspil för att söva ner målet, kulspruta till att försvara sig med, samt eldkastare och machete för att ta sig genom djungeln. Dessutom hade de en kroppskamera som skulle dokumentera händelserna och som stod i direktkontakt med datorn ombord i skyttlarna. De bar även med sig ett nät att frakta varelsen i när de återvände till rymdskeppet.

Ypsilantis iförde sig samma dräkt som männen bar. Efter att han övat på det tillräckligt många gånger gick det numera snabbt. Han hade genomgått fysisk träning tillsammans med soldaterna innan resan och visste att han var långt ifrån någon elitsoldat och bar därför endast ett halvautomatiskt handeldvapen. Det skulle räcka för att försvara sig en kort tid i väntan på undsättning. Deras ledare Mike gjorde klart att det räckte med att han pekade ut målet och sedan höll sig i bakgrunden. Två soldater var utsedda att skydda honom.

De var tjugosex män förutom de cybernetiska piloterna, så de fick åka ner i två skyttlar. Ypsilantis satt i främre sätet tillsammans med piloten och jämförde den digitala kartan med bilderna från den senaste expeditionen medan de långsamt flög på låg höjd över planetens yta. Hans chef hade med vilja plockat bort alla metadata från bilderna. De hade därför inga koordinater att orientera sig efter. Hon menade stället var alltför farligt och ville inte att någon skulle återvända. Deras civilisation behövde skyddas mot den hybrid hon hade åstadkommit och lämnat där. Ypsilantis förbannade sin chef. Han skulle visa henne att det gick att få tag i den värdefulla varelsen. Skyttelns dator innehöll en blinkkomparator som kunde jämföra bilder.

Det var en stenplanet utan hav täckt med tät grönska. De cirklade runt planeten i en spiralbana som blev mindre för varje omlopp. Till slut hittade han en dal som kunde vara målet. Den digitala kartan i skytteln sammanföll med hans chefs bild.

”Vi försöker att gå ner här”, sa han.

”Svårt att landa en skyttel utan att förstöra några träd”, grymtade piloten. Cyborgen hade ställt talet på så låg volym att människorna knappt hörde vad den sa även om de skruvade upp volymen på hörlurarna.

”Vi landar på toppen av den breda kammen och tar oss ner till fots”, sa Ypsilantis. ”Skövla de träd som behövs.”

Båda skyttlarna kraschade ner i närheten av varandra. Träden under dem mosades till förbrända stickor. De fick vänta under tiden flammorna dog ut och landningsplatsen kyldes ner. Ypsilantis hoppade trots exoskelettet vigt ut tillsammans med sina män. Endast de cybernetiska piloterna skulle stanna kvar, redo att lyfta så snart den mänskliga gruppen fångat målet och återvänt. Ypsilantis fick medge att hans expedition inte hade så mycket med forskning att göra, det var snarare en snabb räd. De skulle bara hämta resultatet av förra expeditionens forskning. Trots att han hade försett varje man med en bild på målet, var det nödvändigt att han pekade ut det. Det hade tagit många år att få tillstånd till en ny expedition. Bilden visade ett barn. Numera måste hon vara vuxen. I värsta fall hade varelsen fortplantat sig så det fanns flera av hennes sort och det skulle bli svårt att identifiera just henne.

Soldaterna tog sig ner i dalen i en lång rad. Det fanns inga stigar. Endast smådjur pilade omkring och fåglar lättade med höga skrin. Ypsilantis höll sig mitt i truppen, så som han hade fått besked om. De som gick först, slog sig genom växtligheten med machete. Varje gren de slog av duschade dem med saft som sprutade ur såret. Eldkastarna skulle inte ha varit särskilt effektiva i den miljön. De kunde vara direkt farliga om vätskan var brännbar. Det var som om träden var levande djur som försökte dra åt sig grenarna och glida undan.

De var nästan nere i dalen då ledaren stannade. Ypsilantis lyssnade. Han var säker på att de var iakttagna av varelser som gömde sig i snåren. Enligt chefens rapport skulle där finnas massor av olika sorters halvintelligenta djur.

En bäck rann längst nere i dalen. Det rasslade i buskarna. En varelse – nej, en människa – kom fram till bäcken och kastade sig i en rund damm under ett vattenfall. Det var en ung kvinna och hon var naken. Männen var så disciplinerade att de inte sa ett ljud, inte ens en låg vissling hördes. Endast deras andning som växlade upp avslöjade deras upphetsning.

Ypsilantis lyfte armen och pekade. Målet. Mike gav en tyst signal. De var för långt från målet för att skjuta en bedövningspil. Männen rörde sig försiktigt neråt. Det fanns inga torra kvistar att trampa på. All växtlighet verkade slingra sig som ivriga tentakler. Det gick snabbt. Ypsilantis hade svårt att följa med. Han snubblade i undervegetationen och höll på att ramla flera gånger. Hans två livvakter gav tecken till att han borde dra sig tillbaka till skytteln nu när hans uppgift var genomförd.

Flickan hade fått syn på dem och tog sig snabbt upp från vattnet. Hon drog sig tillbaka in i buskarna. Soldaterna omringade buskarna där hon försvann och sökte efter henne. Plötsligt fick de syn på henne i en glänta längre bort och sprang efter henne. De brydde sig inte om att vara tysta längre. Soldaterna skrattade och tjöt. Detta var en angenäm jakt.

Ypsilantis kunde inte följa med i deras hastighet. Han blev stående tillsammans med sina väktare en bit uppe i skogen och hämtade andan. Han var inte så väl tränad som han hade trott. Han undrade hur det kunde gå till att flickan försvann på ett ställe och dök upp någon annanstans utan att de registrerat hennes flykt.

”Bedövningspil – nu!” vrålade Mike. ”Sikta på skinkorna!”

Den främste av förföljarna lyfte geväret och sköt. Flickan fortsatte framåt. Ypsilantis kunde inte se om hon var träffad.

Då kom en stor taggig boll rullande ut från skogen ovanför vattenfallet. Den närmade sig männen som förföljde flickan och mosade dem en efter en. Mike vrålade en varning och sprang uppåt bergssidan genom skogen.

Fyra av männen hade hunnit ifatt flickan och höll henne mellan sig. Hon gjorde motstånd, krängde med kroppen och bet efter dem med små spetsiga tänder, men uniformerna skyddade. Snart började bedövningen verka. Soldaterna ryckte ut pilen och kastade ett nät över henne. De drog sig bakåt upp mot stigen medan den taggiga bollen närmade sig eftertruppen. Männen sköt vilt mot den med automatvapen utan att det tycktes ha någon verkan. Den vidriga stanken från varelsen nådde Ypsilantis. Han slet en eldkastare från en av livvakternas bälte, siktade på bollen och sköt. Han drog upp verkanselden för fullt, osäker på hur man hanterade en eldkastare. Bollen sprängdes och skvätte rödlila blod på de som stod närmast, bland dem Ypsilantis, hans livvakter och de fyra männen som bar nätet med flickan. Det var ingen tvekan om att det varit något levande.

”Bra tänkt”, sa Mike och slog honom på axeln.

Ypsilantis hade inte tänkt, bara handlat, men det sa han inte. Rädslan och äckel fick maginnehållet att åka upp i halsen. Han försökte att inte titta på de fallna och fick svälja många gånger för att hålla tillbaka spyorna.

”Vi tar oss tillbaka till skyttlarna”, sa Ypsilantis. Paniken i rösten måste avslöja honom.

”Vi måste ta hand om kropparna”, sa Mike. Han visade inga känslor. Ypsilantis undrade vad han hade upplevt innan som soldat.

Minst halva truppen hade fallit. De var förvandlade till köttfärs inuti de sammanknycklade exoskeletten som var fulla av piggar. Ingen av dem hade överlevt.

”Jag har aldrig sett något liknande”, sa Mike. ”Den där saken måste ha vägt flera ton för att kunna krossa exoskeletten och mosa mina män.”

Mike gav snabba order till soldaterna. De började plocka piggar ur liken.

”Försiktigt, piggarna kan vara fulla av gift”, sa Ypsilantis. ”Varelsen måste vara ny. Den fanns inte i rapporten.”

Det prasslade i buskarna. Hastigt tittade de upp och såg att de var omringade av hotfulla varelser av olika slag.

”Vi tar oss upp till skyttlarna med professorns varelse så snabbt som möjligt”, sa Mike. ”Jag tror inte vi ska ge oss in i slagsmål med de där. De kan ha flera okända vapen.”

Soldaterna retirerade samma väg som de kommit. Kulsprutorna smattrade. Flera varelser stupade. Nya dök upp, följde efter och gjorde utfall mot de som bar nätet med flickan i. De drog sig inte tillbaka då soldaterna sköt mot dem med automatvapen. Några låg på marken och vred sig i smärtor, andra var döda. Ännu fler varelser dök upp, klättrade över sina fallna kamrater och försökte komma åt flickan.

Ypsilantis började snart flåsa i uppförsbacken. Han kunde inte hålla följe med de andra. Livvakterna grep tag i och lyfte upp honom. ”Vi får bära professorn.”

De rörde sig uppåt i en tät formation omringade av försvarare som sköt ner angriparna med automatvapnen.

Ypsilantis kastades in i manskapsrummet på den ena skytteln tillsammans med de överlevande och nätet med flickan. Både han, varelsen i nätet och flera av soldaterna var nerblodade.

Båda skyttlarna lättade med den kraftigt decimerade gruppen.

Ombord i rymdskeppet blev hondjuret flyttat över i en låg bur i ett avgränsat metallklätt rum. De spolade henne ren från blod med en slang. Vattnet var kallt. Hon väste och slet i stängerna.

Ypsilantis och soldaterna gick in i rymdskeppets ångbastu och tvättade sig rena från svett och blod.

Ingen åt speciellt mycket till middag den dagen. Besättningen satt och petade i sina matskålar. Det var ingen trevlig matsal. Utrymmet var trångt, fullt med instrument och kontroller längs med de metalliska väggarna. Bordet de satt vid var även det i metall och fastmonterat i golvet. Men de var korrekt klädda i fritidsuniformer.

Ypsilantis expedition var den första som hade lyckats ta hem ett försöksdjur från den planeten. Han hade anlitat de bästa elitsoldaterna och den senaste teknologin. Var man var sin egen krigsmaskin, iförd ett exoskelett med de nyaste vapnen inbyggda. Ändå hade de knappt klarat av uppdraget.

Ypsilantis gav instruktioner om hur hybriden skulle skötas. Hon skulle ha buljong med kött och grönsaker tre gånger om dagen. De fick vara två om att gå in i rummet varje gång, låsa efter sig och helst låta bli att öppna buren. Maten skulle serveras genom en liten lucka nere vid golvet.

Första morgonen kom de tillbaka med matskålen full, men inte med soppa.

”Hon har skitit i matskålen.”

”Då har hon alltså instinkter för att hålla omgivningen ren”, sa Ypsilantis. ”Sätt in en potta åt henne. Den ska tömmas när hon får mat.”

Han tittade till henne någon gång varje dag. För det mesta satt hon längst in i buren med armarna runt de uppdragna knäna och huvudet vilande i armarna med ansiktet neråt. Det gick inte att stå upprätt i buren.

Ypsilantis blev misstänksam då han märkte att det blev ovanligt populärt bland soldaterna att gå in till varelsen med mat, tömma pottan och spola rent. Dessutom dröjde de ovanligt länge där inne. Han smög sig efter och fick sina misstankar bekräftade. Djurskötarna utnyttjade flickan sexuellt.

Under nästa stormöte konfronterade han dem. ”Jag vet inte hur många av er som har begagnat djuret sexuellt. Jag vill inte veta. Men jag har varnat er innan, och jag gör det igen: Alla varelser från den planeten är farliga. Ni utsätter er för stor risk genom att gå till henne för att tillfredsställa era könsliga behov.”

”Men hon är så liten, hur kan hon vara farlig?”

”Dessutom ser hon ut som en läcker ung flicka, riktigt välskapt.”

”Och hon är villig, åtminstone har inte jag tvingat henne.”

”Hon har en fantastisk sugfitta.”

Det visade sig att samtliga soldater som agerat djurskötare hade haft sex med varelsen. De bedyrade alla att djuret hade givit dem mycket bättre sex än någon mänsklig kvinna.

”Mina män behöver avreagera sig”, sa Mike efteråt. ”Du kan inte stoppa oss.”

”Jag utgår ifrån att även du har varit på henne.”

Mike flinade. ”Jag är varken bättre eller sämre än mina män. Du borde försöka. Hon har en egenskap jag sällan träffat på hos någon mänsklig kvinna. Det är som om vi lyfts ut i universum och svävar fritt. Med henne sker det varje gång.”

”Jag råder dig att läsa Intis avhandling mera noga”, sa Ypsilantis. Han undrade om soldaterna överhuvudtaget hade gjort annat än skummat igenom den inför expeditionen.

En morgon vid frukostbordet strax innan de nådde strukturtunneln, la Ypsilantis märke till att Mike fattades. Han brukade alltid vara punktlig till frukosten och avstämningsmötet efteråt.

De av soldaterna som skulle sköta varelsen den morgonen kom instörtande. Kängorna klapprade metalliskt mot det grå titangolvet.

”Hon har ätit Mike!” Paniken i djurskötarnas röst fick alla att vända huvudet i samma riktning.

”Jag varnade er”, sa Ypsilantis. ”När hon blir tillräckligt upphetsad och tillfredsställd, vill hon integrera partnern i sig genom att äta upp honom.”

Han tog med flera soldater till det slutna rummet.

Luckan in till buren var öppen. Framför dem på golvet låg matskålen skötarna hade tappat och buljongen med finskurna småbitar av kött och grönsaker hade runnit ut på golvet. Längst inne i buren satt flickan och gnagde på ett stort lårben. Hon morrade åt dem. Allt kött var uppätet. Bara ben fanns kvar.

De höll på med förberedelserna inför inträdet i strukturtunneln. Det skulle hålla manskapet sysselsatta tills de kom hem. Ypsilantis ville inte ha flera incidenter. De hade förlorat tillräckligt många män. Han drömde fortfarande mardrömmar om den där rullande taggiga jättebollen som hade förföljt och krossat flera av soldaterna innan han fick tag i eldkastaren och kunde spränga den vidriga varelsen. Den hade tydligen försvarat flickan. Men nu hade han henne, och den bragden skulle ge honom direktörsposten på Magellanska Institutionen.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning REX OMEGA

PROLOG

-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?

-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?

-Hon sa att du kallades ”Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.

-Mmm…

-Så det är sant, då?

-Mja, jo.

-Du har aldrig berättat det för oss!

-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.

-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…

-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?

-Förlåt. Snälla pappa…

-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…

Kapitel 1

Det var en gång i det 21:a århundradet…


6 JUNI

Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:

Marc La Patrie, EUs nye president säger: ”Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”

Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.


Den tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.

Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.


Någon timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser, samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer: riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen, hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.

De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.

”Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. ”Och kronprinsen som är försenad…”

Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.

”God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.

Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.

”Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -”

”Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. ”Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: ”Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”

Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.

”Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”

Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.

”Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. ”Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.

Hon pratade mycket fort, som alltid. ”Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises ”nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”

”Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”

”Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”

”Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. ”Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”

”Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ’goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”

”Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”

Presschefen rynkade pannan.

”Den framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon. ”Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
”Jamen herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”

Hovmarskalken gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan på att kungafamiljen skulle visa sig.

Jean Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager av spindelsilkefibrer.

”Cykeln” – inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte – steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna, sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till, tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av den. Knappt ens på Månen får man vara ifred. Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…

Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.

Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.


Protokollofficeraren på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt. Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på honom hela tiden.

”Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. ”Aldrig!”

”Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.

”Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”

”Okej. Tack.”

De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.

De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans ”värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.

På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.

Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom ”kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…

Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.


Befälhavaren för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong, såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen engelska, och tonen informell.

”Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”

Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.

”Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. ”Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”

”Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”

”Ja tack.”

Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.

”Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.

”Majestätet är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
”Jag har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är dags.”

Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…


Hovmarskalken på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen formade sig till den formella, värdiga min som anstod en representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har hänt.

När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt ”Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:

Kronprinsparets kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro. Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från Stockholms polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor utifrån. Mer information kommer.

Admiral Erik Silfverskiöld

Stabschef Kgl. Slottet

Jean Filip kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.

När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.

”De klarar sig nog”, försökte ryssen. ”Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”

Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.

”Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.

”Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.

”Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”

Han sa ”Ers Höghet.”

”Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”

”Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”

Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.

”Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”

Den nye kronprinsen av Sverige nickade.

”Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.

”Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”

”Adjö.”

Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.

Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Hammerslag

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

Vad är det där?” sade han.

Kan herren med se ljuset?” sade hon.

Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

Såg ni?” sade Theodor.

Stjärnskott”, sade Jens.

Men det gick uppåt”, sade Theodor.

Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”