Kategoriarkiv: Provläsning bok

Provläsning Arkitekterna

Ensemble

Mellow var inte helt väl till mods.

Hon var inte ovan vid känslan. Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker – om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde, om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.

Men den här gången hade hon faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna, eller varför.

Jorden var trygg. Längre hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.

Mellow var inte ensam, påminde hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon var en av dem och hon borde kunna njuta av det.

Ändå ifrågasatte hon sig själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare, musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av dem.

Men ändå utanför. Vad hade hon egentligen åstadkommit?

Hon ville inte fastna i det ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.

Mellow drog ett diskret men djupt andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom, tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika – eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.

Vid Proxima Centauri. Utan minsta möjlighet till räddning.

Det var i princip omöjligt, intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju faktiskt betydde att det kunde hända.

Rymdresor hade funnits i flera hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av ljusets. Forerunner hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara fyra komma två ljusår hemifrån.

Skeppets AI hade gått igenom sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför. Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv, eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.

Och försvann spårlöst.

Under 1900-talet hade Einstein visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd. Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända – vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att möta.

Det var en stor dag. Och Mellow var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens och FN:s mod och dådkraft.

Mellow gick omkring med ett glas champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne. De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja, tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig klichéer.

Innan de passerade genom porten vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning – ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon enstaka gång skaka hand.

Som nu till exempel. En lång och mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde henne: Finansmagnaten.

”Dave Rossignol”, sade han och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”

”Mellow Doux”, sade hon när hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön. Vattenkriget för åtta år sedan.”

Han rynkade pannan en aning och hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt. ”Tvådagarsbönen?”

Hans ansikte klarnade. ”Nu minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring. Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:

”Har du tänkt på hur fantastiskt vackert det är här?”

Kvinnan – nej, tänkte Dave, snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.

Kortvuxen, nådde honom knappt till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.

Figuren var inte alls fyllig. Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.

Fattig uppväxt, viskade hans noisy, svält i perioder.

”Vad?” sade hon. ”Ja … visst.”

Dave gestikulerade mot en av skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett något liknande?”

”Nej … Det har väl ingen?”

”Inte förr. Men den vid jorden har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”

”Å. Det är sant. Nej, det har jag inte tänkt på.”

”Och planeten där nere. Vackert.”

Hon flyttade över sitt glas till höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att veta att hon letade efter något att säga.

”Vi behöver inte prata”, sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”

”Jag är inte stressad.”

Hon fick till ett leende men något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade diskret stängt sin noisy.

Dave log mot henne och passade sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.

Det fanns annan utsikt också. Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.

Nej, han skulle inte tillåta sig något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.

På alla sätt.

Men för artighets skull stod han kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.

Nu, med portarna: som ett knäpp med fingrarna. Snap! Jupiter. Snap! Ceres. Snap! Hemma igen.

Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den tekniska lösningen. Visst.

Men pengarna hade kommit från Dave.

En kvinna med kolsvart hår och medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.

Innan hans glas nådde munnen hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från Florens. Trettiotvå år gammal.

Singel.

”Hej där, Dave Rossignol”, sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”

”Ett ögonblick bara.” Det vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt att prata.”

”Ja.” Hon log, på något sätt tacksamt.

För att han hade pratat med henne? Eller för att han skulle gå?

Han visste inte.

”Vi kanske ses”, sade han.

Hon nickade och drack igen.

Det där glaset, tänkte han, räcker nog inte hela kvällen.

Han hämtade själv ett nytt glas innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.

När han kom fram till henne stod hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare – Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara hur portarna egentligen fungerade.

Ariella vände sig mot Dave, hade säkert känt honom i noisyn, och log igen.

”Dave Rossignol”, sade hon. ”Legenden.”

”Ariella Brancato. Skönheten.”

Han menade det verkligen. Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.

Hon log fortfarande. ”Vill du se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.

Han såg på skärmen. Sedan på henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”

”Men vackert. Magico. Jag har kvar känslan från porten.”

”Ja”, sade han. ”Den.”

Hon drack – han gjorde likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.

”Och det är vi som har betalat.”

Nu höjde hon på ögonbrynen. Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det vi har satsat”, sade hon.

”Det är ju meningen.”

Certamente. Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den kommer att ge tillbaka?”

Dags att vara lite motsträvig. Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det ska. Men om vi fastnar här –”

Ariella ryckte sydländskt på axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”

”Eller om porten vid jorden kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”

”Å. Tänk inte så. Lev nu.”

Hon höjde glaset mot honom och han skålade tillbaka.

”Ett till?” sade Dave.

Hon trutade snabbt med läpparna. Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”

Innan han hade hunnit öppna munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.

Nåja – win some, lose some. Han såg sig omkring igen.

Han blick var på väg mot en slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.

Inom en sekund kände Dave något som han inte hade väntat sig.

Attraktion.

Dave Rossignol, upplyste Jacobs noisy. Finansmagnaten.

Rossignol vände sig redan bort. Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.

Jacob föste milt undan sådana tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond – Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med stort G.

Hur mycket han än tvivlade och tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.

Det här var en sådan gång. Han bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att njuta av den medan han kunde.

Känslan var väldokumenterad. Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget språk hade några ord för känslan att färdas genom en port – och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen. Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.

Den gav honom något.

Sedan insåg han att han inte visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men det här var större än allt.

Han hade på något sätt känt en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?

Han såg på skärmen som långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.

Och vad skulle hända med skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats, eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy – skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst, och komma ut på andra sidan av samma port.

I så fall skulle de inte ha någon väg hem.

Jacob såg på en annan skärm medan människorna omkring honom började höja sina röster och gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv, skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en forskningsstation skulle byggas.

Noisyn klingade. En mycket kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper splittrades när alla sökte sina platser.

Jacob fann sig placerad mellan konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt – men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente! – ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det. Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.

”Jag vet vem du är”, sade han till henne.

”Å”, sade hon, nästan generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig. Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det sig?”

”Jag är präst.”

”Präst”, sade hon och såg mer intresserad ut. ”Vilken religion?”

”Kristen. Protestant, utan särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”

”Å”, sade hon igen.

”Vill du inte prata om det?”

Hon såg rakt på honom för första gången. ”Om du vill lyssna?”

”Gärna.”

Hon tänkte i några ögonblick innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin berättelse lite längre än vanligt.

Torkan hade hållit på i två år den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana. För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig – de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande – först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam. Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika urskillningslöst.

De bad i två dygn. ”Fyrtiosex timmar för att vara exakt.”

Och sedan kom regnet. Plötsligt och oväntat.

Regnområdet hade uppstått mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge som bönen hade gjort.

”Men”, sade Jacob – ”det hände.”

”Det gjorde det. Och många hävdade att de kände … något slags högre makt.”

Jacob såg på henne. ”Gjorde du det?”

Hon snörpte på munnen, ett slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för att styra både människor och bolag till bättre vanor –”

”Och askmolnen efter vulkanutbrotten i Stilla havet.”

”Ja.” Hon nickade, nästan motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt behövs inte.”

Han nickade också. ”Nej. Men är du troende?”

”Bara självförtroende.” Ett sällsynt leende.

”Det är du värd.”

”Och du är protestantisk präst.”

”Tron är inte något oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”

Mellow nickade. ”O ja. Men, du vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga antaganden. ”

”Kämpar du emot?”

”Nej”, sade Mellow. ”Jag vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som en förälskelse.”

”Och det har inte hänt?”

Hon log igen. ”Vilket av det? Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”

Han tog sitt glas och höjde det. ”Bara du är lycklig så.”

Mellow sade: ”Jag klarar mig.”

Jacob letade efter något lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy spred budskapet: han reser sig upp. Alla vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag ska fatta mig kort …”

Talet var oändligt. Ord, ord, ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät tankarna flyga.

Vid det här laget hade han koll på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här sammanhang var noisyn svår att tolka.

Nytta med nöje. Han valde Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren – noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att prata jobb.

Officiellt alltså.

Fast något kunde man alltid få höra.

Alkoholen hade lossat hans tunga. Han associerade sig in i en utläggning om vilka utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du vet ju allt det där. En guldålder.”

Ariella sade: ”Det gör jag. Berätta om dig själv.”

Han tog en klunk brännande whisky för att vinna tid. ”Jag?”

”Du.”

”Vad vill du veta?”

”Vem du är. Hur du hamnade i den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.

Han såg ut över rummet. Ljudnivån var avsevärt högre nu.

”Skulle vi kunna gå någon annanstans? Mindre högljutt?”

Hon skrattade till.

”En annan bar? Fyra ljusår bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två ställen att välja på. Min hytt eller din.”

”Ja?”

”Nej. Möjligen senare. Mycket senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig själv?”

Han sade: ”Möjligen senare.”

När han vände sig bort från henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände igen mannen.

Jacob såg genast bort, stängde sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar. Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt tidigare.

Attraktion var ett intressant fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet – utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.

Jacob hade tjuvlyssnat på deras samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato. Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte: ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse, sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen tycktes vara över.

Han insåg att han stirrade på Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.

Nej, tänkte han. Inget sådant.

”Står du här alldeles själv?” sade Mellow till honom.

Provläsning Asteroiden

Första kapitel av
Asteroiden

1

Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.

Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.

Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.

Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.

”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.

”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.

Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.

Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”

Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”

”Du har inte gjort några förstoringar?”

”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”

Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.

De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.

”Varför vill du inte gifta dig med mig?”

”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”

Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”

Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.

Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.

Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.

Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.

”Du vet redan svaret, eller hur?”

Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.

”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”

”Du ser rädd ut, vad är det?”

”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”

”Du menar kollisionskurs?”

”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”

”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”

”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.

Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.

Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.

Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.

Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.

Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.

Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.

Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.

Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”

”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.

”Det är kö till maskinen här, vet du.”

”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”

”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”

”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”

De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.

Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.

Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”

”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”

Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.

Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.

Provläsning Ett slags frihet

1. ”Du låter som en broschyr”

Vattnet glittrade. Seglet glittrade och vattendroppar på däcket och överbyggnaden glimmade. Alldeles vid skrovet var vattnet kaotiskt, små virvlar och vågbrytningar blänkte flimrande, men längre bort var vågorna mjuka, dyningar i vattnet, med svällande och krympande solreflexer som utgjorde en långsam basstämma under de glittrande kvittrande ljusmelodierna kring båten och ombord på båten. Solen stod bakom dem, i sydväst. Det obarmhärtiga ljuset var på väg ned över blå himmel och när någon rörde sig på däck lade sig långa skuggor, deformerade av vågorna, över glittret. Då och då fick en varm nordlig vind seglen att slå och förde med sig små droppar av havsvatten som svalkade och smakade salt på händerna. Och alltsammans reflekterades i fyra sinnen, fyra fria men sammanlänkade sinnen i en kontrapunkt som ytterligare fördjupade glittret och vinden och vattnet.

Will njöt av känslan. Han fick genast tillbaka den, förstärkt och modulerad, och på kortare tid än en sekund hade den kristalliserats till ord:

Jag är lycklig. Mitt liv börjar här.

Känslan svepte runt i det ständiga utbytet. Från Aldo kom en våg av värme, från Potomac skuggan av ett leende, och Lennies noisy gav ackordet en ton av vänlig ironi: Lycka till.

De var på väg.

De hade rest i tre dygn på den här båten, enligt en tradition från gamla tider döpt till det djärva namnet Intrepid. Båten var tio meter lång och som mest tre meter bred. Hon hade en miniatyrversion av riggningen på 1800-talets klipperskepp, fast med ett sentida tillägg: alla segel, liksom båtens däck, var också solpaneler som gav kraft åt turbinerna under vattenlinjen. Hon var vit och vacker och låg stadigt djupt i sjön – även när det stormade och hon kraftigt krängde fram och tillbaka kändes det aldrig riktigt farligt.

Det här var Wills första resa. Han var tjugoett år gammal, tre år äldre än hans farfar hade varit när han slogs mot rebeller i Louisiana. Jämfört med den perioden hade Will haft en skyddad uppväxt, precis som under den gamla tiden. Tolv år i skola, sedan college, sedan några år på universitet. Han hade studerat etnologi och språk. Till sist hade han fastnat för skandinaviska språk och det var så han hade hamnat i det här jobbet.

De andra var mer erfarna. Aldo var trettiosju år gammal, Lennie trettiotvå, Potomac tjugonio – egentligen hette han Rosso, men alla använde smeknamnet. Vilket i sin tur kom sig av att han hade vuxit upp i Martinsburg: när vattnet sjönk undan hade han med egna ögon sett floden Potomac ta form på nytt.

Den gamla världen hade slukats av haven för några år-tionden sedan. Men nu frös polarisarna och fick haven att sjunka undan igen, snabbare än någon hade vågat hoppas på, och gamla boplatser undersöktes, ofta för att befolkas på nytt. I det nya USA lämnade tiotusentals människor sina läger i berg och högländer och vandrade ned till Houston, Chicago, Boston – fler och fler medan åren gick. Situationen fick ekonomin att blomstra. Det dröjde inte länge innan folk insåg att det måste finnas andra högt belägna platser där folkgrupper eller spillror kunde ha överlevt. Projektet Save the World initierades i slutet av 2100-talet och var nu både växande och välmående.

”Du låter som en broschyr”, påpekade Potomac i noisyn.

”Jag är noggrant indoktrinerad”, svarade Will.

Han log åt leendena som svepte genom noisyn. Det var sant. Will Stone var väl indoktrinerad och han trivdes bra med den saken.

Noisyn var nu nästan tvåhundra gammal. Den hade upplevt en nedgångsperiod under havskrisen och otrevligheterna men snart kommit tillbaka igen. För att hålla koll på medborgarna, hävdade cyniker som Potomac; för att ge människor trygghet, ansåg de flesta andra. Will hade haft en professor i etnologi som trodde på kontrollteorin och som vägrade att använda noisy. Många i Wills grupper hade sagt både om och till läraren att om denne hade haft noisy kunde han ha påverkat sina elever mycket mer. Läraren kom alltid med samma motargument: det vore som försöka förstå förrädare genom att leva med dem och lyssna på vad de har att säga – utgången av sådana experiment är alltid ytterst osäker.

Noisyn hade börjat som ett utvecklat nät, internet, som det en gång hade hetat. Strax före mitten av 2000-talet blev det tack vare BCI, brain-computer-interfaces, praktiskt möjligt att läsa av tankar och att skicka in sådana direkt i hjärnan på andra. Ett slags hjärnradio, som uppfinnarna hade kallat det. Olika företag hade försökt sälja idén, men allmänheten var skeptisk.

Inom ett par år förfinades teknologin. Det blev möjligt att direkt kommunicera känslor. Ingen trodde att den varianten skulle sälja mer än den förra men det gjorde den – det fanns tydligen ett stort behov av att kunna läsa andras känslor, och av att kunna dela med sig av sina egna. Försäljningen sjönk för en tid efter en stor mängd upplösta partnerskap och förhållanden men ökade igen efter en justering. När det blev möjligt att stänga inne vissa av sina hemligaste känslor, och dessutom utan att mottagaren eller mottagarna anade något, skaffade nästan hela USA noisy. Alla tycktes vilja simma i det hav av känslor, idéer och tankar som deras egna inställningar släppte in – och liksom i äldre sociala media ville förvånande många dela med sig av de mest förbluffande tankar och uppfattningar.

Under otrevligheterna hade noisyn till stor del försvunnit. Men nu sjönk vattnet, befolkningen växte och noisyn låg som en trygg famn över hela USA:s befolkning.

Will tänkte, alldeles privat, på sina kollegor: Tystlåtne Aldo Mariena stod i fören, lång, blond och stilig med ena foten på en låda, spanande ut över havet som en affisch om sund livsföring från 1900-talet. Lennie Brown, lika lång men ännu magrare, med rött hår och fräknar som avslöjade hans irländska förfäder, hade lätt för att brusa upp men återfann lika snabbt lugnet; och ironiske Rosso Watkins från Potomac var nästan lika kortvuxen och mörk som Will själv.

Wills släkt hade levt under svåra förhållanden i en bergsstat. Will var bara en meter och sextioåtta centimeter lång. Det störde honom inte. Hans barn skulle bli längre och han skulle ge dem det bästa tänkbara liv som fanns i världen nu.

Inte bara dem. Will var mycket entusiastisk inför att komma till en högplatå i det som hade varit det skandinaviska landet Sverige och ge människorna där hopp, nyheter, mediciner och all tänkbar hjälp.

Han öppnade sig igen och sade högt: ”Nå, vad tror ni? Hur ser det ut på den här platsen? Vad kommer vi att möta?”

Potomac sa: ”Troll. Troll och vikingar. Högbystade damer och stolta grymma män med gigantiska svärd.”

”Dröm du”, sa Lennie. ”De har haft det lika svårt som folk i bergslägren. Du har sett bilderna – de är småvuxna men seniga. Snarare kelter än vikingar.”

”Låt honom drömma.” Aldos ord följdes som vanligt av värme. ”Snart är han där och försöker kommunicera på det där hopplösa språket.”

Will protesterade genast. ”Inte alls hopplöst. Svenskan är ganska nära släkt med engelskan. Just tack vare vikingarna. Det var –”

”Vi vet det”, avbröt Lennie. ”Gemensamma rötter. Men fonemen.” Han försökte, inte utan skratt i rösten: ”Sho shoshoka shokshotershkor –”

”U”, rättade Will lika skämtsamt. ”Uuuuu. Sju sjösjuka. U-Ö-U. Jag vet att du kan om du vill.”

”Aldrig”, sa Lennie. ”Aldrig i helsicke.”

De hade flugit från Denver till Stavanger i södra Norge, en av de platser där människor hade överlevt och lyckats behålla viss teknologi. Stavanger hade fått kontakt med USA för ungefär två decennier sedan och efter det hade ett samarbete långsamt vuxit fram.

”Den saken är viktig”, sade Lennie ofta, ”ta det långsamt. Stressa ingen, skräm aldrig någon.”

Nu var samarbetet så etablerat att den amerikanska basen i Stavanger var nästan lika stor som resten av staden. Amerikanerna hade kommit med ny teknologi och annat, inte minst hopp, och norrmännen – vars eget språk knappast var lättare än svenskan – var både tacksamma och lättlärda. En del kommunikationssatelliter från den gamla tiden hade gått att väcka till liv och moderna drönare surrade omkring och undersökte på lägre höjd: på den här nyss uppstigna ön som en gång var en bergstrakt i Finland eller norra Tyskland, finns det liv här? Bebyggelse? Vägar, fordon, människor?

De kolonier som hittades studerades ingående och sattes antingen upp på väntelistor, där vidare studier med tiden ökade eller minskade deras prioritetsgrad – eller besöktes direkt: drönarna hade hittat några få kulturer som höll slavar eller ägnade sig åt människooffer. Inte många men trots allt några stycken. Sådana kolonier besöktes så snart som möjligt av beväpnade styrkor som tog med sig hela befolkningen och placerade ut dem i omskolningsläger antingen i nya USA eller i Stavanger, där det första sådana lägret i Skandinavien nyss hade tagits i bruk.

Byn som de skulle besöka nu var inte en sådan plats. Drönarna kunde förstås inte se allt, men en hel del, och hade inte rapporterat mer än något enstaka övergrepp: något slagsmål med påkar, ett försök till övergrepp mot en kvinna – som emellertid hade försvarat sig med den äran och lämnat mannen skrikande på marken. Även sådana små skärmytslingar borde motverkas och den saken var en av teamets uppgifter.

Lennie sa, både i noisyn och med munnen: ”Okej. Vakna nu.”

Will insåg att det hade varit nästan helt tyst i flera minuter. Kanske hade de andra också låtit sig hypnotiseras av det oändliga havet, de svala glittrande vattendropparna och den bländande solen, hettan som ljudlöst dånade ned över segel och däck och män.

”Vakna nu. Ni vet att vi skulle kunna landstiga om mellan tre och fyra timmar –” hans noisy visade ett sjökort med deras väg fram till en av Sveriges nya kuster som en lysande linje – ”men det skulle innebära att vi är framme i byn när det snart mörknar. Att komma då kunde göra oss mer skrämmande och vi skulle störa deras rytmer. Jag föreslår att vi stannar här över natten. GPS:en håller oss på plats, havet är lugnt, vi får en ordentlig natts sömn och kommer till deras by på förmiddagen. Inga invändningar?”

”Du vill inte ha några”, sa Potomac, ”så du slipper.”

”Vill du diskutera saken?”

”Nej”, sa Potomac. ”Jag konstaterar bara.”

”Då så.”

De åt en enkel men näringsrik middag och gick till sina små hytter. Will somnade till noisyn som svepte genom honom från de andra. Han hoppades på en lugn och fridfull natt.

* * *

Det blev inte så. Drömmarna kom tillbaka.

Efter det första lägret hade Wills familj hamnat utanför Houston. Stadens centrum var förstört av orkaner, översvämningar och åtminstone ett kärnvapen, möjligen fler. I dag visste ingen vem som hade detonerat kärnvapen och varför. Galna Nordkorea? Resterna av Ryssland? Okända terrorister, kanske någon amerikansk dödsgrupp? Hur som helst var strålningen farlig i väster men enligt myndigheterna helt avklingad i öster. De bodde där, längst ut i öster, i ett hus som hade förstörts av havsvatten. Wills pappa hade gjort om hela innanmätet men visste att balkar och plankor långsamt ruttnade under de nya panelerna av återvunnet trä. Han målade dem ändå: alltid hjälpte det för en tid.

”Det är som livet i allmänhet”, sade han till Will. ”Allting går över, allt är tillfälligt. När du är vuxen kommer du att ha ett mycket finare hus.”

”Men jag vill bo här.” Will var sex år gammal. ”Med dig och mamma.”

”Det kommer inte alltid att vara så.” Pappan såg Wills ansiktsuttryck och fortsatte: ”Men det kommer att vara precis som nu så länge du kan tänka dig. Om tio år kommer du att leta efter flickor och springa omkring med kompisar. Då kommer du att minnas det här som en fin tid men ha ett annat liv, ett liv där du trivs lika bra.”

”Men jag vill bo här!”

”Som du vill”, sade Wills pappa, tog penseln från väggen och såg på honom. ”Vi ska alltid bo här. Är du nöjd?”

Någonting stämde kanske inte helt men sexåringen var nöjd.

Drömmarna som kom nu var äldre än så. De kom från tiden i bergen.

Lägret eller staten i berget – sådana platser gick under olika namn – bevakades av frivilliga styrkor. De som bodde i ett sådant läger visste vad som gällde: de fick mat och förnödenheter, om arbete behövdes fick de ställa upp och hjälpa till, och i övrigt skulle de följa vissa enkla men viktiga regler. Inga stora folksamlingar, inga slagsmål eller övergrepp, inga stölder – en primitiv lagstiftning, enkel att följa.

När något hände ingrep den närmaste vaktstyrkan, så hårt som de ansåg sig ha anledning till. Den som hade begått någon förseelse och hade tur kunde straffas med extra arbete – den som hade riktig otur kunde bli skjuten på fläcken. Några domstolar eller överklaganden förekom inte.

Will hade haft tur i oturen. Han var fyra år gammal när han smög ut för att tömma blåsan en natt. Ute råkade han se några större pojkar smyga mot ett fruktlager. Ransonerna var små, det var inte ovanligt att somna hungrig och mat var alltid intressant.

Will vågade inte visa sig för de äldre pojkarna utan höll sig en bit bakom. Pojkarna klippte av taggtråd med något verktyg och kröp in till lagret: frukten låg i lådor, under presenningar och placerade i vattenkar för att kylas.

Något larm måste ha gått. Efter ett par minuter – när Will kände att han mycket snart måste kissa, men klämde ihop benen och höll sig – kom pojkarna ut igen, en efter en, med påsar i händerna. Will funderade redan på att krypa in till lagret efter dem när strålkastarna tändes.

Pojkarna stelnade till. Två av dem var förnuftiga, släppte sina påsar och lade sig platt på marken.

De tre andra var inte lika begåvade. De försökte fly – och de hade otur. Vakterna var antingen uppretade, eller trötta, eller så ville de statuera ett exempel. Efteråt hade Will ofta tänkt på dels vad som skulle ha hänt med mindre brutala vakter, och dels vad som kunde ha hänt om han redan hade varit på väg mot hålet i stängslet.

Han låg kvar.

Skott dånade. Mynningsflammor lyste upp mörkret som blixtar.

Det måste ha varit då Will kissade på sig. Han märkte det inte förrän efteråt, när han smög därifrån. Men det måste ha varit skotten.

Kanske inte de första. Den saken var han inte säker på. Men under skjutandet. Kanske var det när den storvuxne pojken sprang förbi, mindre än tio meter från Will, och träffades av en kula i ryggen: ljuset från mynningsflamman lät Will se den röda eruptionen från pojkens bröst.

Den storvuxne pojken kastades framåt, dog utan ett ljud och låg som en bortslängd trasdocka.

Will kröp därifrån. Det var inte förrän han hörde röster bakom sig och hade oturen att uppfatta någon cynisk kommentar om den skjutne pojken som han kände att hans byxor var våta och kalla.

Alltsammans kom tillbaka till honom i drömmen, gång på gång, i olika varianter: ett ältande där han ibland var pojken, ibland skytten eller en av de andra vakterna, där han kände kulan slita sönder ryggrad och bröst och hörde den där kommentaren eka med vaktens röst, med sin egen, med Potomacs eller Lennies: Han lär inte behöva mer frukt. Och till den förvirringen lades drömmar från de andra: Aldo hade blivit jagad av en grupp män som hann ifatt honom och gav honom stryk, Lennie hade varit nära att bli strypt men lyckats köra in tummen i ögat på stryparen … och Potomac hade pratat sig ur en liknande situation, där någon gav sig på honom och noggrant förklarade vad han skulle göra med Potomac, både tills han själv var nöjd och efteråt. Orden som Will aldrig hade hört Potomac säga högt ekade nu i drömmen och blandades med den skjutne pojken och Aldos blinda flykt och de andras skräckupplevelser.

Det påstods vara nyttigt. Under den gamla tiden hade det funnits något som kallades psykoanalys, där patienter berättade för terapeuter om saker de hade varit med om och på så sätt drog fram dem under sitt undermedvetna och kunde ”hantera” eller ”bearbeta” dem. Noisyn skulle ha samma effekt. Men Will tyckte inte om den aspekten. Han stängde av helt, beordrade inom sig sin noisy att bara minnas huset i Houston, och efter en stund kände han stressen tona bort och lugnet komma flytande som tidvatten.

Allt var bra. Allt skulle alltid bli bra. Det fanns inga problem. Han hade överlevt lägret. Han var vuxen och fri.

Provläsning REX OMEGA

PROLOG

-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?

-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?

-Hon sa att du kallades “Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.

-Mmm…

-Så det är sant, då?

-Mja, jo.

-Du har aldrig berättat det för oss!

-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.

-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…

-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?

-Förlåt. Snälla pappa…

-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…

Kapitel 1

Det var en gång i det 21:a århundradet…


6 JUNI

Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:

Marc La Patrie, EUs nye president säger: “Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”

Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.


Den tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.

Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.


Någon timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser, samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer: riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen, hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.

De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.

“Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. “Och kronprinsen som är försenad…”

Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.

“God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.

Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.

“Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -“

“Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. “Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: “Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”

Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.

“Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”

Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.

“Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. “Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.

Hon pratade mycket fort, som alltid. “Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises “nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”

“Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”

“Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”

“Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. “Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”

“Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ‘goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”

“Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”

Presschefen rynkade pannan.

“Den framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon. “Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
“Jamen herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”

Hovmarskalken gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan på att kungafamiljen skulle visa sig.

Jean Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager av spindelsilkefibrer.

“Cykeln” – inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte – steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna, sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till, tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av den. Knappt ens på Månen får man vara ifred. Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…

Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.

Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.


Protokollofficeraren på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt. Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på honom hela tiden.

“Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. “Aldrig!”

“Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.

“Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”

“Okej. Tack.”

De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.

De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans “värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.

På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.

Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom “kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…

Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.


Befälhavaren för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong, såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen engelska, och tonen informell.

“Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”

Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.

“Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. “Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”

“Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”

“Ja tack.”

Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.

“Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.

“Majestätet är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
“Jag har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är dags.”

Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…


Hovmarskalken på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen formade sig till den formella, värdiga min som anstod en representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har hänt.

När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt “Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:

Kronprinsparets kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro. Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från Stockholms polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor utifrån. Mer information kommer.

Admiral Erik Silfverskiöld

Stabschef Kgl. Slottet

Jean Filip kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.

När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.

“De klarar sig nog”, försökte ryssen. “Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”

Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.

“Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.

“Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.

“Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”

Han sa “Ers Höghet.”

“Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”

“Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”

Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.

“Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”

Den nye kronprinsen av Sverige nickade.

“Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.

“Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”

“Adjö.”

Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.

Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.

Provläsning Beatrice

Smakprov från KG Johanssons bok Beatrice.

1. Ökenvandraren

Okej, ja, ni är i alla fall välkomna hit, så att säga. Även om jag är er gäst och ni är … hur som helst vet jag att ni lyssnar uppmärksamt på mig, och jag ska försöka vara så tydlig det bara går, även om jag medger att jag är rätt spänd. Jag tror ni förstår.

Jag önskar verkligen att jag såg er bättre. Det här vassa ljuset … jag skymtar bara några huvuden och axlar. Jag vet att ni inte är mina vänner men jag skulle ändå vilja se era ansikten.

Å, ursäkta, det där kanske inte var en idealisk början? Eller hur? Men ni ser ju hur jag ligger fastspänd här, helt hjälplös, och jag vill bara be er om att lyssna på mig innan ni gör något. Överilade handlingar blir ofta ångrade, brukade min pappa säga.

Så att.

Jag gick genom öknen, en natt och en dag fast jag sov lite under dagen, och sedan en natt till. Jag sov igen och den tredje natten gick jag över bergen och gränsen, ni vet säkert att jag hade betalat två lokalbor för att följa med mig, fina killar tyckte jag och jag vet att de gillade mig, inte bara för vad jag gjorde utan bara för att jag var jag. Jag gillar att bli omtyckt, gör inte ni det? Även om det bara skulle vara för min – nåja. Hur som helst.

Sedan navigerade jag efter stjärnorna, när killarna vände om, jag kunde ju inte använda någon GPS eller något som gick att pejla in, så i morse klockan två och tre och fyra var jag helt ensam under stjärnorna, jag hade gått över bergen då och traskade i mer öken. Bara jag och stjärnorna och månen och den där långa raden av fotspår när jag såg mig om, och stjärnorna i öknen är så underligt klara och månen var full, ni vet, det är nästan omöjligt att inte tänka på livet och döden och stora frågor för den som känner sig så ensam och liten. Jag tänkte mig att jag var en stjärna, hundra ljusår bort, alldeles ensam i det stora mörkret, men sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur ni bombade den där byn, och vi bombade den, men ändå arbetar de åt oss. Det är som en pojkvän jag hade, han bedrog mig gång på gång och sedan kom han tillbaka igen och jag fixade efterrätter åt honom – har ni hört den där urgamla låten, “I know I’m dumb but I’m not a dweeb?” – förlåt. Svamlar. Ni vet inte, eller hur? Men det var därför jag inte riktigt kunde lita på de där killarna, jag gav dem pengar men de kunde bara ha lämnat mig i sanden, de kunde ha våldtagit mig, jag såg nog vad de tänkte på när vinden slet i mina kläder, men de var bra killar, de lät mig vara. Och hade jag fastnat för mycket i att tänka så kunde jag ha blivit rädd. Och jag vet att mina chefer hellre skulle ha skickat, ni vet … i stället för mig skulle de hellre ha skickat någon liten grå mus om ni ursäktar uttrycket, jag vet ju att jag är attraktiv, men de valde mig ändå därför att jag helt enkelt var bäst. Nej jag skryter inte, det är bara fakta, jag vet att det var därför de valde mig eftersom de talade om det för mig. Så när de här killarna såg på mig, särskilt den yngre, han kan inte ha varit över tjugo, en pojke, han var bara en pojke, så visste jag exakt vad han tänkte och jag såg honom i ögonen och jag visste att han visste att jag visste. Inbillade jag mig. Ni vet.

Ursäkta mig om jag babblar. Tjejer måste ta för sig, eller hur, och jag är rädd för att jag misslyckades så nu kommer ni att göra saker med mig och jag kommer aldrig att gå under stjärnorna igen, aldrig gå alls antar jag, och jag är så hemskt rädd för smärta. Han var lite söt, den där pojken …

Ni har tagit två av oss förr. Tredje gången gillt fungerade inte. Jag antar att ni tror att ni har koll på oss nu, men jag vet att mina kollegor inte ger upp, de jobbar dygnet runt för att hitta nya knep. En dag kommer en av oss att ta sig hela vägen, inga helikoptrar som klapprar ovanför, inga skarpa skuggor eller metalliska megafonröster, ni kommer att ha en inkräktare ibland er och sedan är det för sent.

Nu babblar jag igen, jag försöker väl hålla tankarna borta från vad som händer och vad som kommer att hända. Jag har den här teorin, förstår ni – var snälla och gör mig inte illa –

Ursäkta. Tappade kontrollen. Förlåt. Låt mig berätta om min teori. Jag vet inte hur mycket ni känner till om olika teorier om medvetandet, som att barn i ettårsåldern upptäcker att de inte utgör hela världen utan att de är en enda separat varelse – de kan känna igen sig i speglar och så vidare, och de lär sig snart ordet ”Nej!” för att visa att de är oberoende. De inser att de inte är världen, men att de kan förändra världen … de börjar förstå sådana saker, och när de växer upp blir några av dem som Buddha eller Jesus eller Hitler.

Ni kanske vet att det finns olika teorier om medvetandet? En är hermeneutiken, som säger att vi ständigt tolkar världen eftersom allt vi kan uppleva kommer genom våra sinnen och om – ni vet – om varseblivningens dörrar kunde rensas skulle vi se att allting är oändligt, och så vidare. En annan teori är fenomenologin, som säger att medvetandet alltid sysslar med något, ett fenomen. Och så vidare.

Nu råkar jag ha min egen lilla teori – tråkar jag ut er? Jag vet att jag babblar men kan ni vara snälla och låta mig prata, bara lite till snälla? Jag har alltså min egen teori om hur medvetandet fungerar och jag vet inte hur många som har tänkt på det här:

Medvetandet är som en himmel med moln. Ibland är medvetandet nästan tomt, det är nästan bara blå himmel, bara någon enda liten molnstrimma, som en surrande fluga ungefär. Ni förstår det här, det är jag säker på. En annan gång kanske vi har stora saker att tänka på, en separation, ett nytt jobb eller att flytta någon annanstans, och vi tänker på fördelar och nackdelar och vad mamma ska säga och att det är synd att lämna sina vänner men lönen blir mycket högre, eller vad det nu är, och alla de där tankarna är som stora vita eller mörka moln som glider ut och in i och mellan varann, en del är jättenära och andra längre bort, och eftersom våra medvetanden är så underliga kanske vi plötsligt kommer ihåg någon gammal film eller någon som log mot oss för flera år sedan – ibland är medvetandet som en stor hop med folk som skriker och skrattar och gråter och bråkar eller vad som helst. Så medvetandet är fullt av oro och glädje och minnen, hopp och begrepp och idéer, och när jag gick över gränsen blev ett moln jättestort i mig. Gränser.

Ni vet?

Hör ni mig?

Försöker ni knäcka mig? Jag känner att ni lyssnar.

Säg något.

Jaha. Okej, jag pratar på då. Det gör mig mindre rädd.

En del av alla de där idéerna eller begreppen är jättelika, saker som Krig eller Kärlek eller Jag eller Min Vän eller något. En sådan idé är Gränser.

Jag tror att den idén är på väg ut nu. Tror inte ni det? Ni och jag och många andra håller på med att korsa, eller kränka eller flytta, något som … som inte kommer att finnas så länge till.

Förlåt igen. Jag försöker föreställa mig en gräns men ett av molnen i mitt medvetande är stort och hemskt svart och det bara pressar sig på mig. Ja, det är skräcken. Det är svårt att kontrollera skräck – jag vet ju att ni till exempel skulle kunna köra ett par tusen volt genom alla de här elektroderna på mitt huvud och allt som är jag skulle sluta existera. Och varför skulle ni göra något sådant? Därför att det finns gränser mellan oss. Jag är inte ni. Ingen är någon annan. Det där uttrycket ”ingen människa är en ö” är ju en sympatisk tanke men ursäkta, den stämmer inte. Hur skulle folk annars kunna hålla på och ha ihjäl varann, fiender, rivaler, ibland syskon eller föräldrar eller partners, om det inte fanns gränser mellan oss?

Ni är inte jag. Ni kan hålla koll på min puls och mitt EEG och annat men allt det där är bara data för er. Jag befinner mig bortom er medkänsla och det är det som skrämmer livet ur mig.

Har ni någonsin tänkt på hur nästan alla gränser är mänskliga skapelser? Kanske gränserna mellan våra medvetanden är de enda gränser som verkligen finns. Okej, jag vet att det finns saker i naturen som kan användas eller ses som gränser – floder, bergskedjor, en öken eller en skog. Och det går att tänka sig gränser mellan natt och dag, vinter och sommar, sömn och vaka, liv och död. Men ingen sådan gräns är egentligen tydlig. Hjärtdöd eller hjärndöd? Sömnig, halvsovande? När är egentligen den första vårdagen? Exakt var börjar skogen?

Numera märks gränser mellan länder ut med GPS och satellitdata. Men hur kom de där gränserna till? För att människor uppfann dem. Och de uppfanns på grund av de där enda verkliga gränserna, de som finns mellan mig och er och mellan oss alla. Gränserna mellan människor. Och för tusentals år sedan bestämde folk att deras eget språk, eller deras hudfärg eller religion, skilde dem från andra, och än i dag dras gränser längs floder och berg för att skilja folk åt. Och sedan dras gränserna om, gång på gång, beroende på vilken härskare eller gud eller vilket politiskt system som är starkast.

Håller ni inte med? Jag tror att ni gör det. Jag tror ni inser att alla gränser skapas eller åtminstone definieras av människor. Och vet ni varför? På grund av våra gener. Våra gener vill leva vidare och därför uppfann de sexuell fortplantning, som innebär att de djärvaste och mest envisa och aggressiva hannarna hittar de synligaste och tappraste och starkaste honorna – ni kanske vill nämna andra egenskaper, eller flytta dem mellan könen, men jag vet att ni förstår vad jag menar. Eftersom synlighet och självförtroende gör det lättare att fortplanta sig, och eftersom samma egenskaper gör människor till ledare, får vi starka ledare som alltid vill få sin religion eller sitt politiska system, och sin makt, att växa. Djingis Khan, vet ni hur många barn han fick? Googla honom.

Å vad jag babblar. Tack för att ni inte har haft ihjäl mig än. Tror ni att jag skulle kunna få lite vatten, jag har pratat mig torr?

Tack. Håll det så där, jag ska försöka att inte spilla.

Var var jag? Ja. Okej.

Så den enda verkliga gräsen mellan oss, skälet till alla kinesiska murar och Berlinmurar och järnridåer, finns i våra medvetanden. Kanske har det funnits någon enstaka trollkarl eller häxa eller telepat eller något medium som verkligen kunde läsa tankar och korsa den där enda gränsen. Men jag tror att forskningen har visat att de bara var bra på att läsa av folk. Som astrologer ni vet, som läser folks ansiktsuttryck och röstläge och så, i stället för verkliga tankar eller medvetanden. De säger ”Du är orolig för din ekonomi?” lite frågande liksom, och kollar in hur vi reagerar, och anpassar sig skickligt så att vi får höra vad vi vill.

Känner ni till historien om den tyska hästen, Kloke Hans, som kunde räkna? Det var kring år 1900 och hästens ägare fick frågor av publiken och ställde dem till Kloke Hans, som till exempel ”Hur mycket är tre gånger tre?” Kloke Hans började då knacka med ena hoven, och han slutade alltid efter rätt antal knackningar – i det här fallet nio stycken. En forskare undersökte saken och förstod att Hans i själva verket läste av ägarens kroppsspråk – någon liten spänning i rösten, en huvudrörelse eller något – och slutade knacka. Och gissa: ägaren hade ingen aning om hur det gick till. Till och med efteråt var han säker på att forskaren hade helt fel och att Hans verkligen kunde räkna.

Utvikning. Men hur som helst: ingen kunde läsa tankar – då. Alltsammans var bluff. Men det var innan uppfinningen som får er att höra mina förvirrade tankar just nu. BCI. Brain Computer Interface.

Är det inte vanvettigt hur teknologin exploderar? Känner ni till den här stora gamla boken av Ray Kurzweil, The Singularity is Near? Klart ni gör. En dag blir datorerna smartare än vi. Och det närmar sig. Ni kanske har hört sådana här saker: 2008 kunde hjärnforskare förutsäga om försökspersoner skulle trycka på en knapp med höger eller vänster hand. Samma år kunde Yukiyasi Kamitani fotografera bilder av tankar i folks hjärnor. 2011 kunde inspelningar från hjärnor visa vad folk såg och 2013 blev det möjligt att använda hjärnvågor i stället för lösenord. Det är många år sedan. Och ni vet lika väl som jag att spjutspetsarna inom det här området aldrig blir offentliga: hemlig militär forskning.

Ja, nu är ni intresserade. Lyssna.

Så här är jag nu, med det här implantatet, inte riktigt elektroniskt. Era sensorer kände inte att jag kom och ärligt talat tycker ni att det var en märklig slump att ni fann mig. Och sedan ni spände fast mig i den här anordningen kan ni läsa mina tankar. Och jag kan uppfatta en del av era reaktioner, inte tankar men känslor, genom mitt implantat.

Så grattis. Antar jag. När ni tog mig fick ni all teknologi i mitt huvud. Jag ska berätta.

Har ni hört talas om Poul Anderson?

Okej. Nåja, det är inte många som har det. Han var amerikan och skrev science fiction. Rätt stor för sjuttio-åttio år sedan eller så. En hel del av det han skrev är liksom interplanetariska äventyr, eller intergalaktiska. Våghalsiga hjältar. Men han skrev den här lilla novellen om en telepat. Den killen hade levt hela sitt liv med andras tankar ständigt babblande i huvudet. Mummel mummel prat, röster som tjatade om Var är min bil jag lämnade den ju här – fin dag jag skulle ha tagit sommarkappan – var det där Jenny nej måste ta och ringa Jenny länge sen vi sågs – akta dig tjockis du äger inte gatan – gud jag behöver en toalett … som att höra tjugo Molly Bloom-monologer på en gång. Läser ni Joyce? – I alla fall… i allt det där, under alla år, hade han en enda gång råkat höra tankar från en annan telepat. En enda gång. Ni förstår att telepatin i den här historien fungerade bara på nära håll, kanske högst hundra meter eller något, jag vet inte. Han bara råkade uppfatta någon tanke från den här kvinnan – ja, självklart var det en kvinna! – och sedan var hon borta. Så efter det letade han efter henne i åratal och kan ni tänka er, till slut fann han henne igen, och deras medvetanden förenades eller något, och de gick djupare och djupare ned i varandras undermedvetna, eller åtminstone varandras hemliga tankar, de mest hemska ohyggliga minnen av förlust och svek och utan tvivel också, ni vet, pinsamma grälla minnen av låt oss säga kroppsfunktioner … vad ni vill, jag känner att ni vet vad jag menar, och liksom jag har ni också sådana hemska minnen. Så den här telepaten och den kvinnliga telepaten som han hade drömt om, de ser rakt in i varandras innersta och de drar sig genast bort från varandra, som om de släppte en glödhet eldgaffel, och bägge tänker samma sista tanke åt den andra:

Jag hatar dig.

Ni förstår. Jag är säker på att ni förstår vad Poul Anderson menade med den novellen: människor behöver gränser mellan varandra. Mycket sällan eller aldrig berättar vi våra mest hemliga minnen eller fantasier, ens för livslånga vänner eller partners.

Minns ni liknelsen med medvetandet som stora och små moln som glider omkring eller genom varandra? Tänk på den igen. Anta att ni är sådana tankspridda människor vars tankar telepaten inte kunde låta bli att höra? Då skulle allihop känna typ hundraelva moln som rördes ihop. Att läsa av en sådan hjärna skulle bli, låt oss säga, kaotiskt. Men anta i stället att ni koncentrerar er på en enda sak – ni kanske har hört det dr Johnson sa, ungefär: ”Tanken på att jag kommer att bli hängd om en halvtimme kan göra underverk med koncentrationsförmågan”? Och med den nivån av koncentration knuffas alla de små molnen undan och en enda tanke fyller hela medvetandet, ofta upprepad i outtalade ord. Som Hur i helvete ska jag ta mig ur det här levande?

Ja, den tanken är ganska högljudd i mig just nu. Jag har inte gett upp.

Det BCI ni använder på mig just nu är rätt avancerat. Jag ligger fastspänd här och ni kan läsa mina medvetna tankar, formulerade som ord eller i bilder. Ett par gånger har saker liksom bubblat upp från mitt undermedvetna eller så. Jag är fortfarande rädd. Men ni har inte riktigt nått ner till det undermedvetna eller det omedvetna. Ni vet inte mycket om min sexualitet eller vad jag drömmer om eller vad som skrämmer mig. Teknologin har inte kommit så långt än, och som ni vet anser många forskare att det vore klokt att ta en paus: anta att Poul Anderson hade rätt? Anta att de där gränserna mellan människors hjärnor, de som har gett upphov till alla andra gränser, faktiskt är nödvändiga? Vad skulle hända om något slags medvetandevirus spreds från människa till människa, via nätet eller till exempel via kyssar, och förstörde alla murar mellan oss?

Skulle vi kunna leva med det?

Jag ber om ursäkt. Ja, jag ber om ursäkt igen. Förlåt att jag har fått er att följa mina tankar genom mitt och ert BCI så här länge. Men ni förstår, våra tekniker bestämde att det måste göras på det sättet.

Alla frågor kan vändas upp och ned. Så – kan vi verkligen leva utan det här?

Ni har sett alla krig i det här landet. Hundratusentals döda, miljoner på flykt. Luftanfall, drönare, gas, terror från alla sidor. Och ingen kan avsluta det. Hatet sprids i familjer och religioner och släkter och det blir starkare för varje människa som dör.

Det måste få ett slut.

Det BCI jag har i huvudet bygger på elektrokemi som är nästan biologisk. Det är flera storleksordningar snabbare och mer effektivt än elektroderna ni satte på mig. Ändå läser det egentligen inte era tankar, och definitivt inte era dolda undermedvetna nivåer.

För mitt BCI är inte en extremt känslig mottagare. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur ni reagerar.

Ni förstår, mitt BCI är i första hand en sändare. Det sänder via elektroderna på mitt huvud till elektroderna på era, och vidare rakt in i era sinnen, på undermedvetna nivåer. Det är vårt stora genombrott. Att kunna sända, och snart också läsa av, undermedvetna tankar och känslor. Det fungerar och det är effektivt. Elektrokemi.

Det här kan bli framtiden. Din partner lämnade dig? Din vän dog? Du vann inte det där priset? Sådana sorger botas lätt. Kanske kommer mediciner att säljas, eller något i stil med den där andra gamla science fiction-idén, stämningsorgeln, där det räcker med att vrida på en knapp för att bli mindre trött, sorgsen, olycklig. Eller vad som helst.

Det jag har är bara en betaversion. Ett fältexperiment. Men vid det här laget vet jag att det fungerar. Och ni också: allt mitt babblande, noggrant förberett och inövat för att ge er ett intryck av en rädd och ganska vimsig liten flicka, har arbetat tillsammans med min elektrokemiska sändare. Ni, alla ni, är nu mycket nära att bli förälskade i mig. Det kommer inte att hända – men ni kommer att känna en djup respekt för vad jag har sagt. Och trots att ni intellektuellt vet att era medvetanden har blivit påverkade – som att känna den där glädjen komma fastän vi vet att den beror på vinet – kan ni inte låta bli att veta, djupt inom er, att jag har rätt.

Ja, jag känner det. Ni vet att det här kriget måste få ett slut.

Ni vet att ni måste kyssa era chefer och underordnade, er familj och era vänner, se dem i ögonen och förklara för dem: det här kriget måste sluta. Ni måste sprida det här viruset, via elektroder, via ord, via alla tänkbara sätt, nu genast. Den vetskapen är en del av er nu, lika viktig som ert behov av vatten och föda och andra människors närhet: även om en del av ert intellekt skulle komma ihåg vem ni var förr och vagt protestera mot att jag våldförde mig på er, så kommer ni inte att lyssna. Det här är en del av er nu, en del av er kärna. Det är bortom gott och ont – liksom metoden som jag använde.

Ja, bra, det är dags att spänna loss mig. Nu kan vi ta det där glaset vin. Nej nej, allt är bra, ni behöver inte skämmas, jag har bara visat er hur det måste vara. Tack, men jag kan gå själv. Vi har gjort världen bättre, förstår ni det? Vi har korsat, eller snarare krossat, några gränser. Det här är slutet på början.

Vad tror ni kommer att hända nu?

Provläsning Arvingen

Fannys dotter

Kvinnohandlaren Janus Robes kom hem från huvudstaden Cibia med sin kvinnoflock för att vila några dagar innan han drog vidare över Robesberget. Alla kvinnorna var klädda i färgrika, mönstrade bomullskjolar, tunga guldsmycken och turban. Janus log när hans färgglada följe väckte uppseende där de drog fram. Kvinnorna tittade ner i gatan och samlade kjolarna runt sig.

Som vanligt hade Janus tagit den snabbaste vägen genom djungeln. De hade träffat på netromitstammen Det Sura Vinhus inte långt från byn som var deras första mål och hans hemby. Janus visade sin skyddsamulett och skyndade på kvinnorna så de kunde nå fram innan lunch. Han lyfte piskan och tystade dem innan de passerade Nairobistammens läger. Där var allt lugnt och inga soldater sugna på att våldta passerande kvinnor syntes till. Nairobistammen skulle själv få försvara sig mot de aggressiva vilddjuren i Det Sura Vinhus. De var så hungriga att de kunde bryta sig in i civilisationen under dagtid.

I byn vid foten av Robesberget satt folk sammansjunkna under solsegel eller i skuggan av markiser och drog efter andan genom tänderna som om det skulle generera extra drag. Värmen och fukten fick luften att darra. Kvinnorna på tvättplatsen vid floden halvsov under lövrika träd, medan de då och då kastade ett öga på tvätten som var fastsatt på flodbotten med stora stenar. Insekter med genomskinliga vingar surrade runt dem. Blommor i lysande färger sträckte sig efter solstrålarna. Det ständiga tjattret från hönsfåglar av flera storlekar bröt den monotona insektstonen. Janus stannade till hos borgmästaren Kali och berättade om netromiterna. Borgmästaren kallade ihop alla vapenföra män och befallde dem att hålla vakt runt byn. Männen lutade sig på sina spjut och blinkade mot diset. Några ungar lekte och plaskade där floden var som mest stilla. De blev tillsagda att hålla sig nära sina beskyddare och inte ge sig in i djungeln.

Janus drog vidare vid soluppgången några dagar därefter för att ta sig från Cibiadalen till Robesdalen. Kvinnorna var utvilade, men ovana vid att vandra i berg, så han hoppades de skulle nå värdshuset på platån ovanför byn innan kvällen. Det färgrika följet ormade sig uppför bergssidan. Varje gång de kom till en svår passage på stigen, väntade han och hjälpte var och en förbi.

De starka vindarna stormade genom bergsdalarna och tog med sig kronblad från de lila blommorna där uppe. Där fukten från dalen träffade den kalla luften från berget, bildades snökristaller som fördes i väg med vinden. Himlen var oföränderligt blålila, mörkast rakt ovanfrån och ljusare, nästan vit, i horisonten.

På platån mellan de kalla bergsvindarna och den darrande hettan från Cibiadalen, stod ett stort tvåvåningshus med ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Här var temperaturen precis lagom. En grupp kvinnor plockade bär som mognat tidigt bakom det större huset. Små barn sprang mellan dem och lekte kurragömma under deras kjolar, tills de fick en dask och kommenderades ut från trädgården.

På baksidan av det mindre huset fanns en örtträdgård där flera kvinnor i mångfärgade kjolar arbetade. En brunhårig ung pojke satt lutad mot husväggen och glodde värderande på dem med gröna ögon. Han tittade upp på Janus då den trötta flocken anlände fram på eftermiddagen och nickade till hälsning utan att resa sig. Janus hälsade med piskan lyft och gick in på gården mellan husen.

Stället tillhörde värdshusvärden och bergsföraren Faja, en av de rikaste männen på planeten och var Janus barndomshem.

Faja, som satt på bänken utanför huset och läskade sig med en kruka vin, höll handen för ansiktet för att skydda sig mot solen. Han reste sig och gick snabbt mot gästen med ett brett leende. De hade ett mer vänskapligt förhållande nu när Janus inte längre bodde hemma.

Faja kramade sonen och daskade honom på ryggen. Janus var alltid uppmärksam på hans behov.

Jag har något som kommer att passa dig utmärkt”, sa Janus.

Varorna stod tysta i bakgrunden och tittade.

Du vet jag accepterar endast konventionella artiklar”, sa Faja. Han rullade samman piskan som låg på bänken och lät ögonen glida över flocken. Janus visslade en signal. Kvinnorna ställde upp sig med barnen i främsta raden, och de längsta kvinnorna bakerst. Småflickorna tittade med oskuldens nyfikenhet. De halvvuxna flickorna kunde knappt stå stilla och puttade fnittrande på varandra. De äldre kvinnorna betraktade Faja med avsky i blicken. Han visste vad de tänkte. Under Nairobikriget hade han färgat håret beroende på om de brunhåriga eller de svarthåriga hade övertaget. Trots att den nuvarande härskaren hade svart hår, behöll han numera sitt bruna på grund av sin brunhåriga hustru. Hon skulle aldrig ha tolererat en svarthårig make.

En liten flicka stod för sig själv i utkanten av flocken. Faja fäste ögonen på henne. Hon hade ett sött, hjärtformat ansikte som dominerades av två stora, snedställda ögon som var så mörka att det inte gick att urskilja pupillen.

Vem är hon?” Faja pekade med piskan.

Janus log. ”Jag visste du var kvinnokännare nog att plocka ut Polla.”

Heter hon Polla på riktigt?” sa Faja. ”Var kommer hon ifrån?”

Janus undvek Fajas blick. ”Jag har köpt henne av en annan kvinnohandlare.”

Jag vill titta närmare på henne.”

Janus drog fram flickan i armen. Hon följde tillitsfullt med. Då Faja såg in i hennes ögon, gled hennes blick undan flera gånger. Efteråt tittade hon snabbt på honom med en viss nyfikenhet.

Har du alltid bott hos kvinnohandlare?” Faja undersökte hennes armringar. De var blanka, och avslöjade ingen stam eller klantillhörighet. Hon kunde vara efterlyst. Och vilka föräldrar var i stånd att kalla sitt barn Polla – häxa?

Flickan slog ner blicken innan hon svarade. ”Ja.”

Faja genomskådade henne. Hon ljög. Hans intresse väcktes. ”Är hon sund och stark? Är hon renrasig?”

Janus drog turbanen av henne. Håret föll i mjuka, svarta lockar ner över axlarna och ryggen. Några få jämnt fördelade bruna hårstrån gav det en varm glöd som avslöjade att hon inte var riktigt gångbar på den konventionella marknaden. Flickan var blandrasbarn av samma obestämbara grad som Fajas egen mor hade varit.

Janus log inställsamt. ”Ser du? Hon kan gå för att vara svart. Kan du öppna munnen, Polla?”

Flickan spärrade upp gapet.

Snygga, starka tänder”, konstaterade Faja.

Ta av dig kjolen och gå omkring lite”, sa Janus.

Polla lydde utan att ändra ansiktsuttryck.

Har hon inte vackra rörelser, kanske? Lite smal, men det är de i den åldern, vet du. Bara göd henne väl, speciellt när hon kommer i puberteten. Dessutom är hon ett snällt och fogligt barn”, sa Janus.

Faja visste att sonen var en duktig kvinnohandlare som kunde få avsättning för sina okonventionella artiklar. Janus varor var ofta lika spräckliga under som utanpå turbanen. Varför ville sonen lura på honom en flicka som kanske var efterlyst? ”Hur mycket?”

Jag hade tänkt mig fem stora guldstycken, vanligt jungfrupris.”

Hon är ung. Vad om det händer henne något innan hon uppnår arbetsför ålder? Jag bjuder inte mera än två stora för en läckerhet som henne när de är i den åldern.” I vanliga fall brukade Faja ge fem små guldstycken för så små barn.

Så säger vi fyra stora guldstycken, och då får du henne billigt.”

Det är uteslutet. Två stora är dubbelt pris.”

Då blir det ingen handel. Vad tror du Urians religiösa kultledare skulle betala för en flicka med hennes kvalifikationer?”

Polla spärrade upp ögonen, plockade upp kjolen och höll den framför sig. Faja blev mera intresserad. ”Vad sägs om tre stora för din kultprästinna?”

Det kan jag godta. Du får hyra ut henne dyrt när hon växer till sig.”

Janus hukade bredvid flickan. ”Nu måste du vara tapper, Polla. Faja kommer att skydda dig och vara snäll. Hos mig är du inte längre säker.”

Polla nickade och tog på kjolen. Janus samlade ihop alla hennes smycken och packade in dem i turbanen. Flickan följde grannlåten med blicken, sträckte fram handen och försökte ta tillbaka den.

Var inte rädd, du kommer att få nya smycken av Faja”, sa Janus, skrattade och ryckte undan paketet.

Polla gjorde ett kast med huvudet och strök det vilda håret bort från ansiktet.

Fajas brunhåriga hustru kom ut och sa att den vanliga sovsalen var redo att ta emot Janus och hans kvinnor.

Du får ta dig an Polla och ge henne ett bad, Ehli”, sa Faja.

Polla leddes bort till uthuset. Den lilla byggnaden dominerades av en stor murad spis med bakugn längst in i rummet. Det glödde i den öppna spisen. Längsmed väggen vid sidan om skorstenen var ved staplat. Ehli byggde upp en brasa och blåste på glöden. Hon fyllde vatten från en trätunna ner i en stor koppargryta och värmde till badet. Sedan blandade hon varmt och kallt vatten i en badbalja. Polla protesterade inte mot att kliva upp i den, som småflickor uppväxta hos kvinnohandlare vanligtvis gjorde. Ehli betraktade henne utan att säga något. Värmen i Cibiadalen fick alla att svettas, och dammet de rörde upp från stigen under uppfarten till Robesberget låg som ett tjockt lager på kroppen. Polla tittade upp på den äldre brunhåriga kvinnan. ”Jag kan inte hjälpa att jag är så smutsig. Kan du vara snäll och skrubba mig på ryggen, tack?”

Polla tvättade kjolen samtidigt som hon badade. Den torkade snabbt i solen. Hon såg att Fajas kvinnor hade församlats på gården utanför. Alla betraktade henne.

Efteråt skulle Janus och hans varor bada tillsammans. Kvinnorna drog badbaljan ut på gården, klädde av sig och daskade till Janus stånd som reste sig vid synen av alla nakna kvinnokroppar. Han förde med sig kvinnor av alla raser, svarthåriga och gulhåriga till Robesdalens kunder, och brunhåriga till Nairobidalen. De trängdes i badet, skrattade och sprutade vatten på varandra. Fajas kvinnor fnittrade, bara Polla och en ung svarthårig kvinna bland dem vågade skratta med gästerna. Polla mötte hennes blick. Den äldre flickan drog upp överläppen i en erkännande morrning. Det skulle säkert bli bra hos Faja. Polla litade på det Janus sa. Dessutom hade Faja brunt hår. Alla brunhåriga män var snälla.

Det stora rummet innanför ingångsdörren i det största huset låg i kyligt halvmörker. Polla fick vänta en stund innan ögonen vande sig efter solljuset utanför. Dörren till vänster ledde in till en stor sovsal som Janus ockuperade tillsammans med sina varor. Polla kunde höra deras skratt genom väggen. En bred trappa ledde upp till andra våningen. Under trappan var köket, med öppen spis och hyllor med keramik. Där var tallrikar i olika storlekar, bringare och muggar. Köket avgränsades av en bardisk. Längst in på motsatta väggen i rummet fanns en dörr till.

Husets kvinnor blev snart upptagna med att betjäna gästerna och överlät Polla åt Faja. Han flinade och stirrade ingående på sitt dyra nyförvärv. ”Saknar du något, unga dam?”

Jag skulle gärna vilja ha ett par örringar som hänger ner.”

Faja ryckte till. Han skyndade in på sitt rum och märkte inte att Ehli smög efter. Faja letade i den kistan enbart han hade nyckel till. Han vände sig rasande och smällde ner locket då han blev varse hustruns närvaro. ”Spionerar du på mig?”

Vet du vad för slags flicka vi har fått i huset?” sa Ehli.

Faja slickade sig om munnen och flinade lystet.

Hon är vad namnet säger: En häxa”, fortsatte Ehli. ” Hon ljuger. Barnet har ett vårdat språk, mera som en överklassflicka än en primitiv unge uppväxt i en rå kvinnohandlarmiljö.”

Skitprat. Häxor existerar inte.” Faja kunde inte dölja irritationen. Han blottade tänderna i ett lystet flin. ”Jag har varit gift med den värsta av dem alla, vet du.”

Och henne tämjde du inte, om jag kommer ihåg rätt.”

Denna ska jag nog klara av. Hon är ung och verkar foglig.” Faja föste hustrun ut ur rummet. ”Polla!”

Barnet kom strax och ställde sig mellan knäna på sin nya ägare. Vad hon än varit med om innan i livet, var hon åtminstone inte blyg för vuxna män. Faja lät de långa örringarna dingla framför hennes ögon. Han fäste de vackra smyckena i öronen, i de små ringarna som redan fanns där. Därefter kastade hon armarna om hans hals och tackade. Polla skakade på huvudet och lät örringarna dansa.

Faja tog Pollas ansikte hårt mellan händerna. Han stirrade länge in i de mörka ögonen. Hon slog ner blicken. Fajas ögon var olivgröna, inte klargröna som normalt bland de brunhåriga. ”Polla, ljög du då du berättade att du var uppväxt hos en kvinnohandlare?”

Barnet tittade snabbt på honom och flackade med blicken. ”Det är alldeles sant.”

Det får vi tala mera om senare.” Han gav henne en klapp i baken. ”Gå ut och lek med de andra barnen.”

Faja satte sig vid bordet utanför husväggen och bad om att få en ny bringare vin och två muggar. Janus satte sig hos honom. De skålade genom att lyfta varsitt glas upp i ansiktshöjd med armbågarna tätt intill kroppen. Bara religiösa soldater fällde upp armbågen i vinkel mot kroppen när de skålade.

Hur artar sig Narda?” sa Janus.

Din son är en duktig bergsförare.”

Du tänker alltså behålla honom en stund till?”

Åtminstone tills han försöker utmana mig som ormboets överhuvud.”

Janus skakade på huvudet. ”Han har några år tills dess.”

Du var alltid vild. Han verkar vara en fredligare typ än du är.”

Den brunhårige unge pojken och kvinnorna från örtagården kom med stora knippen örter i korgar.

Narda, kom och sätt dig”, sa Janus. ”Vill du ha vin?”

Han får inget vin”, sa Faja. ”Han är för ung. Han får vänta tills han får nosringen.”

Janus skrattade. ”Säkert klokt. Om han inte gör som jag, förser sig när inte du passar på.”

Narda såg förebrående på sin far, som om tanken inte fallit honom in. Han hade brunt hår och samma olivgröna ögon som sin far och farfar.

Det är klokt att göra som Faja säger, pojke. Jag blev utslängd innan jag var fullvuxen då far inte stod ut med mig”, sa Janus.

Ehli bjöd in till aftonmålet.

Polla visade sig ha lika förnämliga maner vid bordet som hennes språk var vårdat. Hon tycktes inte alls vara ovan vid att sitta vid ett bord och äta. Sporken och kniven låg tillsammans ovanför tallriken. Polla tog det skedliknande redskapet i vänster hand och kniven i höger, tillsynes utan att tänka på det. De andra kvinnorna verkade mera osäkra på hur de skulle äta med två redskap. Ehli kastade en snabb blick på Faja.

Då Janus och hans varor gick in i sovsalen på första våningen, ville Polla följa med. Faja stoppade henne. ”Du glömmer att du bor här nu. Min hustru ska visa dig ditt rum.”

Polla fick anvisat ett eget sovrum på andra våningen, snett över Fajas eget. Ehli följde barnet upp och visade henne till rätta. ”Du har fina vanor, tycks det. Jag trodde inte kvinnohandlare höll sina varor med dukade bord.”

Vi övernattade ofta på värdshus med den förra kvinnohandlaren.”

Värdshus, kanske, inte palats.”

Polla bleknade, och stirrade förskräckt på Ehli med tårar i ögonen.

Faja tycker inte om att små flickor ljuger. Vet du vad han gör med dem? Han slår dem med piskan.” Med denna godnatthälsning lämnade Ehli Pollas rum.

Då Faja kom upp, låg Polla med täcket draget helt upp till hakan. Hon tittade ner då deras ögon möttes, och fick syn på piskan i hans bälte.

Är vi redan under täcket? Det var duktig flicka, det”, sa Faja. ”Du är väl inte rädd för Faja? Faja är snäll mot flickor som lyder honom.”

Polla betraktade honom avvaktande. Bäst att inte säga något.

Du ska inte ljuga för Faja, Polla, för han vet allt. Du är dotter till Fanny och den förre härskaren Pluto Nairobi, är du inte?”

Pollas ögon fylldes med tårar. Hon snörvlade.

Faja log och satte sig på huk vid sängen. Deras ansikten kom nära varandra. Det kom en doft av vin från hans andedräkt. ”Jag kände Fanny mycket väl en gång. Hon var både maktgalen och hemsk på andra vis, men hon hade en del goda sidor som jag uppskattade mycket.” Fajas rosa tunga gled över hans läppor. ”Härskaren Urian av Cibia har förbjudit i lag att hon nämns och jag kommer aldrig att tala om för någon att du finns här. Jag ska skydda dig mot honom. Då förväntar jag mig att du är snäll och lydig mot mig.” Faja strök Polla över kinden. ”Hur dog Pluto, vet du det, Polla?”

Flickan drog djupt efter andan . ”Urian, den vilde mannen med det stora håret, jag är så rädd för honom så du anar inte. De kom in, många män klädda i lila tunikor. Fanny skrek åt dem, och de slog henne med piskor. Pluto föll död ner. Då blev hon alldeles galen och bet dem. De blödde fruktansvärt.” Tårarna trillade längsmed Pollas kinder. ”Den vilde Urian slog henne, hon skrek och skrek, jag var så rädd, hon skrek att jag skulle fly, och jag flydde mellan deras ben och ut i staden.” Hon grep Fajas ena hand med båda sina. ”Janus räddade mig. Jag har varit hos honom sedan dess. Urians soldater brukar göra oanmälda razzior i hans hus. Janus lovade att hitta någon vi kunde lita på som skulle skydda mig.”

Hur dog Pluto? Använde Urian kniv?” Faja strök henne över håret med den fria handen. Hennes grepp slappnade av.

Nej, han bara föll ner då Urian såg på honom.” Pollas grepp fastnade igen.

Är du säker på det?” Faja torkade bort hennes tårar från kinden.

Alldeles. Urian stod i dörren och stirrade. Jag är inte säker, men jag tror det kom en blixt ut ur hans ögon. Pluto reste sig och föll rakt ner, och det fanns inget blod eller något sår.” Polla ville inte släppa Fajas hand.

Då talar alltså ryktena sanning”, muttrade Faja. ”Urian kan döda med blicken.” Han fortsatte att stryka lugnande över Pollas hår. Då hon släppte hans hand, reste han sig, sa god natt och lämnade hennes rum.

Ehli var fortfarande vaken då Faja kom ner till deras rum. ”Är Polla Fannys dotter?”

Tig, Ehli, du vet ingen får nämna det namnet! Härskaren vill hon ska raderas ut ur folks minne.”

Du tänker på henne än. Du vill ha henne tillbaka.”

Sluta gnälla, kvinna!” Faja klädde av sig och kröp upp i sängen till hustrun. Han omfamnade henne hungrigt. Minnet av Fanny hade tänt något våldsamt inom honom. Under hans begär glömde Ehli både Polla och Fanny.

Dagen efter kom Ehli upp till Polla med tvättvatten och gav samtidigt besked om att hon måste sköta sig själv från och med nu. Det var slut på uppvaktningen. Hon fick fråga de andra kvinnorna om hon behövde hjälp med något.

Polla tittade på henne med sömniga, svarta ögon och njöt av att ligga kvar i sängen. Täcket var mjukt och madrassen tjock och fogade sig efter hennes kropp. Hon hade inte legat i en så skön säng sedan hon bodde i slottet med far och mamma. Polla längtade efter mamma, hennes doft, den stora kroppen hon brukade gömma sig mot och att få vara så liten att hon drack mjölk av hennes generösa bröst.

Om du inte stiger upp till den gemensamma frukosten, får du själv ordna mat. Jag råder dig att stiga upp tills du vet var allt finns, så du inte behöver bry oss andra med onödiga frågor.”

Men annars kan jag ligga så länge jag vill?”

Åtminstone när du inte har plikter i köket. Jag har satt dig upp till kökstjänst tillsammans med min dotter Shade.”

Polla steg upp och gick ner till köket där maten serverades. De andra satt redan och åt vid långbordet. Polla bar fortfarande sin färgrika kjol. Hon hade borstat håret framåt och tvinnat det i två långa lockar som låg ner över bröstet.

Faja satt vid ena bordsändan tillsammans med Narda. Ehli satt vid andra bordsändan. En svarthårig ung kvinna, samma som morrade till Polla dagen innan, satt vid sidan om henne. Hon klappade på sätet på andra sidan. Polla satte sig och såg att hon hade samma gröna ögon som Faja.

Jag tycker du ska ge Polla en tunika”, sa Shade.

Ehli instämde. Faja lovade att hitta en åt henne under dagen.

Var är Janus?” sa Polla.

Han lämnade huset vid soluppgången för att hinna till nästa övernattningsstuga”, sa Faja.

Efteråt hjälpte Polla till med att röja undan maten. Ehlis dotter Shade visade henne var all köksutrustning hade sin plats. Hon var vänlig och Polla kände sig tryggare med henne än med Ehli.

Då Polla var färdig med de husliga plikterna, tog Faja henne med in på sitt eget rum. Han klämde henne fast mellan knäna, strök över det tjocka håret, överkroppen och hakan. Hon såg lugnt på honom. Hans blick var konstig, men det kanske berodde på den underliga ögonfärgen. Polla försökte värja sig mot de närgångna händerna. Janus hade sagt att hon skulle vara trygg hos Faja. Dit kom inga religiösa soldater på razzior. Men hon gillade inte riktigt att Faja rörde vid henne.

Du är skapad fullkomligt perfekt. Jag betalade tre stora guldstycken för dig. Men jag håller med Janus om att det är för lite. Du kan inte betalas med guld, Polla. Den man som köper dig, betalar med sin själ.” Han släppte henne, öppnade kistan och tog ut en tunika. ”Shade har rätt. Du behöver nya kläder.”

Polla släppte ner kjolen och drog tunikan över huvudet. Hon hade haft tunika då hon bodde med far och mamma i Cibia. Faja tog upp ett långt guldsmycke. Polla stod stilla medan Faja flätade in det i hennes mörka hår. Han hängde på henne en guldkrage som gick långt ner på bröstet. Polla förstod att det var menat för en vuxen kvinna. ”Jag äger dig. Vet du vad det betyder, Polla?” Faja höll henne på armlängds avstånd och stirrade beundrande.

Hon tittade på honom. Det fanns definitivt något i hans blick hon inte gillade. Polla slog ner ögonen. ”Ja, man kan bli såld vidare utan rätt att protestera.”

Se på mig, Polla. Den som äger dig, kan göra vad han vill med dig, piska eller förstöra dig, döda dig, eller älska dig och göra det bästa för dig.”

Varför skulle du vilja piska eller döda mig? Janus sa att du skulle skydda mig.” Varför såg Faja besviken ut över att hon inte lät sig provoceras? Kanske hon skulle förstå mera när hon växte upp.

Provläsning Översteprästinnan

Kalis dotter

De två äldsta Kalidöttrarna låg på knä på en bänk på högra galleriet och tittade ner i den stora hallen. Maria vågade endast titta över kanten och kasta ett öga då och då när hon var säker på att inte bli upptäckt. Miara, däremot, brydde sig inte. Hon lutade sig mot räcket och tittade ogenerat. Det var ritualens huvudperson som intresserade henne. Härskaren Urian föll i trance och förvandlades till Nairobistammens religiöse ledare, mästaren Svarte Nairobi.

Det var den enda natten Nairobistammen hade tillträde till den stora hallen i slottet i Cibia. Den röda mattan som vanligtvis låg mellan ingångsporten och tronen, var borttagen så stengolvet med Cibiaklanens mosaikmönster av stiliserade blommor var bart. Rökelse bars in i stora kärl som ställdes på golvet mellan pelarna under gallerierna. Röken från dem luktade starkt och hade en bedövande verkan som även försatte deltagarna i trance. Den röda färgen på väggen bakom tronen doldes av röken. Alla de religiösa soldaterna kom ut från träningshallen under vänstra galleriet eller från lägret i djungeln för att hålla sin nyårsceremoni. Kultprästinnorna strömmade ner från gemaket i vänstra galleriet för att ta del av ritualen. Alla var nakna. Till slut kom översteprästinnan på darrande ben långsamt nerför trappan för att dansa framför Mästaren. Hon såg vettskrämd ut då hon tog några osäkra danssteg på stengolvet i hallen. Mästaren hade en stor piska som han slog med längsmed golvet. Det var meningen att översteprästinnan skulle undvika piskan under dansen. Rökelsen bolmade och steg upp mot taket och omslöt Kalisystrarna. Maria nös. Larmen från trummorna kunde höras ända in till de adligas gemak i högra galleriet. Det vill säga, de som fanns kvar i slottet. De som inte hade tjänst flydde till sina stadspalats och stannade där över natten. Det var alltid Kaliklanen som hade tjänst runt nyår. Hovets första dam var Xenia Kali, och hon tog på sig ansvaret varje år.

Kalisystrarna låg på knä på bänken utanför klanens gemak, så de snabbt skulle kunna smita om någon uppmärksammade att de fanns där.

Jag tror inte hon överlever”, sa Miara. Köld steg upp från stenbänken så hon försökte sticka fötterna in i det vida långa flanellnattlinnet.

Var tyst, Miara, Urian kanske hör”, pep Maria. Hon skakade av rädsla.

Genom trummorna? Ja, man vet aldrig. Han har säkert superhörsel. Det sägs att han läser tankar också.”

Miara vände ryggen mot systern och lade händerna på räcket. Skulle hon vara helt ärlig, så ville hon egentligen gå och lägga sig, men hon tvingade sig kvar i den obekväma ställningen. I kväll var hennes kropp trött på ett sätt hon aldrig känt innan.

Översteprästinnan kollapsade framför Mästaren och fick piskan om ena ankeln. Hon sparkade och försökte komma fri. Hennes mun stod vidöppen. De hörde inte hennes skrik genom larmet. De sex kultledarna församlades runt henne med en lila filt. Ritualen var redan slut. Mästaren rullade samman piskan.

Jag gissade rätt. Hon är dödsdömd”, sa Miara.

Just i det ögonblick kastade Urian en blick upp på galleriet och låste Miaras blick i sin. Det kändes som en pisksnärt. Vibrationerna från honom omslöt henne i ett fast grepp. Hon kunde inte röra sig. Mästaren hade förbjudit åskådare från det profana hovet under nyårsceremonin. Piskan vecklades ut igen. Blandade känslor rusade genom Miara. Urians blick rörde henne på ett nytt sätt denna gång. Miara ville förstå det Urian hade inom sig som även hon fruktade. Det var som han förvandlades till någon annan under Nairobistammens ritual. Det var denna varelse kultledarna kallade Svarte Nairobi eller Mästaren.

Urian såg mig. Kom, vi går in”, sa Miara och tog systerns hand. Den var kall. Miara strök sig över magen och höfterna. De tog sig snabbt in i Kaliklanens trygga gemak och hjälptes åt att regla dörren.

Maria stannade och pekade. ”Du blöder ju, syster!”

Miara tittade ner. Nattlinnet var blodigt på framsidan av underlivet, och blod droppade längsmed hennes ben. Hon stod i en liten pöl och såg sina blodiga fotspår från dörren in i rummet. Ett belåtet grin spred sig över hennes ansikte. ”Jaha, då kan de som slog vad om att jag skulle blöda först, kamma in en rejäl vinst.” Hon sjönk ner på huk.

Som du pratar, folk spelar väl inte om sådant?”

Kom ihåg vi är de två äldsta Kaliflickorna, ganska nära i ålder dessutom. Kala säger att Tishtryiornas vadslagningsbyrå verkligen har ett sådant vad liggande.”

Kala har väl inte slagit vad om oss? Han är ju vår bror.”

Jag hörde rykten om honom. Han lär spela om allt.”

En av matronorna från Kaliklanen kom ut till mottagningsrummet. ”Sitter ni här, olydiga små kräk. I säng med er. Det är inte hälsosamt att gå barfota på detta kalla stengolv. Res på dig, Miara.” Kvinnan drog efter andan djupt då hon upptäckte blodet under den unga flickan. ”In med er, jag ska torka upp.”

Kaliklanen hade tagit dit matronan Karolina då de återvände till Cibia efter Nairobikriget. Hon hade svårt att komma överens med sin systerdotter som var Urians sons mor. Kaliklanen hade väntat att Urians bihustru skulle återvända till Cibia. Hon trivdes i Kalidalen och blev kvar. Urian hade heller inte skickat efter henne.

Miara sa inget om att det kanske fanns blodspår även på galleriet. Hon visste inte säkert när hon började blöda, men misstänkte att det sattes i gång av blicken från Urian.

Karolina skickade efter en yngre tjänare och följde själv de två ungdomarna till Kaliklanens flickrum. ”Nu får du en lång klänning, och så ska du introduceras vid hovet under trohetsceremonin, Miara. Konstigt bara att du inte ens har börjat ändra hudfärg.” Hon småpratade medan hon gjorde en binda som hon instruerade Miara att lägga i en trosa som hon sen fick ta på. Barn brukade inte bära underkläder. Miara räknades som vuxen.

Miara log självmedvetet och tittade snett upp på matronan. ”Du kan inte kommendera mig omkring längre. Jag är en ung hovdam.”

Maria stirrade på systern med avundsjuka ögon. Miara såg medlidande på henne. Maria var en ful pubertetsflicka. Hennes hud var varken vit eller blå för tillfället. Hon hade en jämngrå färg som förhoppningsvis skulle bli en snyggare blå. Åtminstone hade hon sluppit att bli randig.

Du kommer att få en make och barn och egen lägenhet. Då kommer din man att bestämma över dig.” Den äldre kvinnan klappade Miaras kind och blåste ut ljuset innan hon lämnade rummet.

Mörk stillhet rådde en stund.

Sover du, Miara?”

Nej.”

Varför är du så tyst? Ska du inte berätta någon spännande saga innan vi somnar i kväll?”

Nej. Låt mig vara.”

Miara lade händerna under nacken och stirrade ut i mörkret. Alla flickor vid hovet gifte sig med män av deras egen rang. Hon kom ihåg bröllopet mellan de två ungdomarna från Kaksidiklanen och Sothisklanen. De var de första i hennes generation som gifte sig. Hon hade aldrig upplevt att någon flicka blev utvisad från hovet eller hade flyttat över till kultprästinnorna i vänstra galleriet. Men hon visste att det hade hänt mormor då den förre härskaren fortfarande levde. Mormor hade varit en hovdam av högsta rang från Mazoklanen, och hennes älskare var härskarens son. Det var skandalöst att två så nobla ungdomar inte kunde tygla sina passioner. Mormor förvisades från hovet och kom tillbaka efter revolutionen då Urian tog makten i Cibia. Hans älskarinna blev aldrig drottning. Svarte Nairobi valde henne till sin första kraftfulla översteprästinna. Det gav eko under tre generationer som ett avskräckande exempel på vad en ostyrig hovdam kunde riskera utsättas för.

Under lektionerna i sömnad på förmiddagen brukade hovets första dam eller en annan vuxen adelsdam informera de unga flickorna om deras plikter och rättigheter som jungfrur och hustrur.

Kom ihåg att er make alltid bör äras och respekteras”, avslutades lektionen. Förstadamen Xenia Kali brukade tillägga: ”Om det är helt omöjligt att framkalla någon naturlig beundran för honom, låt för all del inga andra veta det.”

Då brukade alla skratta. Det var ett väl känt faktum att Xenia var det verkliga överhuvudet för Kaliklanen. Nator Kali var en toffelhjälte. Kvinnorna pratade alltid om mannens legala överlägsenhet över kvinnan och vad hustrun kunde göra för att utnyttja situationen.

Miara lyssnade förväntansfull till sina egna hjärtslag. Ofta när hennes familj var församlad och diskuterade döttrarnas framtid, brukade hon känna samma spänning. Om hon lossnade litet på urringningen och tittade ner på klyftan mellan de små brösten, kunde hon se huden vibrera över hjärtat. Miara visste att Kaliklanen fostrade döttrarna till att bli förstklassiga hustrur åt andra klaners kommande överhuvuden. Som barn hade inte Miara eller hennes systrar någon betydelse. Därför gömdes barnen bort tills de uppnått den rätta åldern för sin uppfyllelse. Det irriterade henne. Varför hade inga barn något egenvärde? Den ende som fick henne att känna sig värdefull, var hennes morfar Urian. Han intresserade sig för hur hon mådde, vilka tankar hon hade och hennes konstnärliga talang. Samtidigt hade han något främmande inom sig som hon inte förstod. Det var det som fick henne att smygtitta på Nairobistammens nyårsritual. Hon ville veta mera.

Miara vände sig i den varma sängen och sparkade täcket av fötterna. Hallen hade varit som en ångande kittel fylld av nakna, svettiga kroppar. Fruktan och upphetsning fyllde Miara då hon kom ihåg Urians ögon, blicken han fäste på översteprästinnan. Han hade sett på henne på samma vis i kväll då han upptäckte att hon tittade på dem.

Den unga flickan gled in i en orolig dröm om att hon befann sig i översteprästinnans position, hotad av Urian i hans roll som Mästaren. Han hade redan tvingat sitt byte in i ett hörn, hela tiden stirrande hotfullt in i hennes ögon … Då väcktes hon av att Sirius A lyste in i rummet. Miara blinkade förvirrat och upptäckte mor vid dörren. Bakom henne stod Karolina.

Åh, min kära, lilla flicka, jag fick veta att du har en glädjefylld överraskning åt oss.” Xenia kom in i rummet med utsträckta armar. Matronan bar en lång klänning på armen. Miara mottog reserverad mors omfamning. Hon hade lagt märke till de värderande ögonen. Miara visste väl vad förstadamen tänkte: Hade hon blivit så vacker och intelligent som klanen väntat sig? Miara var klar över att mor tänkte det var underligt att hon blivit vuxen medan hennes hudfärg fortfarande var ljus. Xenia tyckte dessutom att Miara var allt för kortväxt för att vara en riktig Kaliflicka.

Xenia följde personligen dottern in i det gemensamma badet som låg mellan drottningens och adelsfamiljernas gemak. Miara tyckte inte om alla nyfikna ögon som riktades mot henne då hon tog av sig och steg ner i simbassängen. Hennes blod blandades med vattnet. Med ens ville hon fly ifrån hela introduktionsceremonin och allt vid hovet.

Du får inte lov att deltaga i hovceremonierna förrän den årliga introduktionsfesten för nya medlemmar. Och bra är det. Du är fortfarande barnslig för din ålder, kära barn. Urian sa att han tyckte du satt i galleriet i går kväll”, sa Xenia.

Miara låg på rygg och plaskade med fötterna. Kom verkligen härskaren ihåg vad som hänt då han var i trance och uppträdde som Mästaren? Hans blick förföljde henne. Hon brukade lyssna när de vuxna pratade om det. De påstod alltid att härskaren inte kom ihåg något efter den religiösa ritualen när han styrdes av parasiten inom honom.

Spruta inte, hur många gånger måste jag säga det? Vi ska ha en privat familjefest i klanens mottagningsrum i kväll. Kom ihåg att börja uppföra dig som en vuxen dam från och med nu”, fortsatte Xenia.

Miara ville fråga vem som var inbjudna till festen, men vågade inte. Detta nya som hänt, gjorde henne mera vaksam.

Sedan satt Miara framför spegeln och provade olika hårfrisyrer. Hon hade alltid tyckt om sitt hjärtformade ansikte. Det fick henne att se mera oskuldsfull ut än hon var. Annars hade hon aldrig förr tänkt så mycket på sitt utseende. Miara delade håret i mittbena och kammade ner det längsmed bröstet. Flätor var inte speciellt spännande, men det var den frisyren som klädde henne bäst. Om hon snodde det lockiga håret i två spiraler och lade in guldkedjor, skulle det bli lite häftigare. Miara studerade sina ögon tankfullt. Konstigt. Hon hade gyllene ögon. Ingen annan av syskonen hade det. Överhuvudtaget var det inte vanligt bland svarta sirianer. Hon trodde inte det var speciellt fördelaktigt.

Miara kom ihåg en incident från barndomen: Hon följde med sin mor ner till den kvinnliga schamanen för att hämta smink.

Dörren in till kapellet stod öppen. Under tiden schamanen gjorde Xenias smink, passade Miara på att titta in i det andra rummet.

Där hängde bilden på hon.

Det var en stor gobeläng som visade en naken kvinna i full storlek mitt i en vild dans. Konstverket hängde bakom altaret. Miara stirrade förhäxad. Altaret med sina ringar och kedjor gjorde inget intryck på henne, även om alla visste att där offrades översteprästinnan under Nairobistammens nyårsceremoni.

Var är du, unga Kali? Ut därifrån!” Schamanen rusade in och drog Miara ut från kapellet. Hon var rasande. ”Berätta aldrig för någon att du varit i det rummet. Det bringar enbart olycka. Begriper du?” Hon skakade Miara.

Xenia grep in. ”Jag tillåter inte att du bestraffar min dotter. Det klarar vi utmärkt väl själva.”

De gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Vem är kvinnan på bilden där inne, mor?”

Hon var en berömd översteprästinna. Men vi borde inte prata om sådant. Det angår inte det profana hovet”, sa Xenia.

Var hon min mormor?”

Nej, den andra.” Xenia viskade. Det var tabu att ta namnet i sin mun.

Miara förstod. Bara två översteprästinnor hade överlevt mera än en säsong och blivit maktfaktorer inom Nairobistammens religion sen Urian blev härskare. Det var hennes egen mormor från Mazoklanen och Fanny Robes. Sistnämnda hade deltagit i drottningens uppror.

Fanny Robes hade gula ögon.

Hon mötte sin egen blick i spegeln och reste sig för att slippa se.

Miara tillbringade resten av förmiddagen med att springa längsmed galleriet och genom lägenhetens alla rum för att känna hur den långa kjolen böljade runt benen. Ingen tillrättavisade henne. Alla unga flickor brukade göra så när de hade fått sin första långa kjol. Det var fullt normalt att de sprang av sig den sista resten barndom.

Till slut vågade hon sig nerför trappan från galleriet. Hallen var återställd åt det profana hovet. Den röda löparen var utrullad igen och rökelsekärlen borta. Ljuset som föll in genom fönstren på gaveln fick rödfärgen på väggen bakom tronen att lysa starkare.

Miaras ögon letade sig upp till galleriet ovanför bågen med Kaliklanens mosaikmönster. Var det lätt att se dem från hallen? Hon tog ett par danssteg. Här hade översteprästinnan dansat. Vad hade hon egentligen drömt föregående natt? Miara skakade på huvudet som för att skingra minnet om drömmen. Så kastade hon en snabb blick runt sig, och viskade det förbjudna obscena namnet: ”Fanny.” Därefter löpte hon snabbt mot trappan, glömde den långa kjolen och snavade.

Hon räddades av ett par starka armar. Miara sträckte ut händerna för att ta för sig i fallet, och upptäckte härskarens röda tunika. Hon släppte taget. Urian log och kramade henne. Miaras ansikte hettade av skam. ”Jag kände knappt igen dig i lång kjol, lilla vännen.” Han höll henne fortfarande fast med raka armar och studerade henne. ”Ni växer snabbt upp. Varje gång ett av Xenias barn introduceras vid hovet, påminns jag om min egen ålder.”

Härskaren Urian den Fruktansvärda var en ful man med svarta ögon under tjocka sammanväxta ögonbryn och svart lockigt hår som stod i ett vilt moln om hans hemska ansikte. Det berömda nairobiska gulddiademet gjorde ett misslyckat försök att tämja detta stora hår. Hans kropp var fortfarande ungdomlig och väl tränad under den röda härskartunikan. Då härskaren var ung, hade alla klaner kämpat för att framföra sin kandidat till ställningen som drottning eller bihustru för att stiga i makt med henne. Efter att han i rask följd hade dödat ett par bihustrur och en drottning genom att offra dem till Svarte Nairobi, var de inte så ivriga längre. När härskaren satt på tronen och stirrade uppmärksamt på hovet med musklerna darrande under kläderna, liknade han ett rovdjur på språng, klar att döda och äta upp sina fiender. I själva verket stod en del av hans älskarinnor från djungeln för kannibalismen. Urian själv var vegan, om än en militant sådan.

Miara var så förvirrad att hon blev svarslös, något som var ovanligt för henne.

Du tycks inte ha ändrats mycket sen du var barn. Ska vi bli eniga om att du uppför dig lite värdigare från och med nu? Att springa omkring i långklänning passar inte för en förnäm ung dam. Du ska skrida fram med värdighet”, sa Urian.

Jag kanske lär mig innan introduktionsceremonin. Förresten, mina föräldrar ska hålla en fest för mig i Kaliklanens mottagningsrum. Kommer du?”

Det är klart. Du är mitt favoritbarnbarn, vet du.”

Är det slut med våra musikluncher i drottningens audiensrum nu när jag är vuxen?”

Inte nödvändigtvis. Jag fortsätter gärna om du vill.”

Det kunde ändå aldrig bli som det var förut. Allt hade ändrats då Svarte Nairobis äldste kultledare dog. Miaras musiklärare Martin kom till Kaliklanens gemak. Han öppnade den orange påsen med Mazoklanens mönster som innehöll hans stränginstrument. ”Jag vill att du ska ha mors musikinstrument”, sa han. ”Du är fullärd nu.”

Betyder det att vi aldrig mera ska spela tillsammans?” sa Miara.

Mästaren har givit mig tillstånd att tävla om kultledarpositionen”, sa Martin.

Xenia, som satt tillsammans med dottern i mottagningsgemaket, nickade. ”Det lär vara mycket hårda tester”, sa hon. ”Dessutom passar det sig inte att en kultledare umgås med det profana hovet.”

Jag kanske inte överlever testen, därför vill jag att du tar hand om mitt instrument redan nu”, sa Martin.

Han överlevde, och blev även kultledare. Men han tittade aldrig på henne eller sa något när han hade vakt. En kultledare skulle vara koncentrerad på Mästaren.

Miara log osäkert mot Urian. ”Tycker du jag ser för barnslig ut? Tror du inte jag kommer att växa till mig och bli mörkare i hyn?”

Nej, jag är rädd du kommer att fortsätta vara liten och ljushyad. Du har redan blivit kvinna.”

Är jag ful?”

Nej, du är söt. Speciellt när du rodnar. Du kommer att få svårt att dölja dina känslor, Miara.”

Jag önskar jag vore lång och mörk.”

Tyvärr är du själv orsak till att du stannade i växten. Mästaren såg dig på galleriet och framkallade din blödning. Jag råder dig att inte springa omkring i hallen. Du vet, en vuxen flicka av högsta rang vid hovet bör inte utsätta sig för faror. En ung man av lägre rang kan få för sig att vilja stiga med henne.”

Miara förstod. Våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia.

Är inte du Mästaren?”

Han finns som en parasit inom mig, men du ska inte förväxla oss. Mästaren är farlig för dig.”

Det hade hon redan upplevt. Om han kunde framkalla blödning hos en kvinna, kunde han säkert göra mera skada. Miara kom ihåg översteprästinnans skakande ben under dansen. Hon kanske visste att hon måste fullfölja dansen för att överleva, men Mästaren önskade döda henne under ceremonin. Därför kunde hon inte fortsätta dansa. För Miara slutade alltid ritualen med att kultledarna bar översteprästinnan in i kapellet. Vad som sen hände, visste hon inte. Hon misstänkte att Mästaren inte behövde bruka våld för att döda offret. Det gick rykten om att han sög livskraften ur sina offer så att de lämnades som torra skinn på altaret.

Urian gav henne en kram innan han såg till att hon verkligen gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Resten av dagen satt Miara framför spegeln och provade smink och smycken. Hon upptäckte att det mesta av sminket var för starkt för hennes bleka färger, och avstod helt. Däremot vägrade hon äta mitt på dagen för att få det intressanta hungriga utseendet kultprästinnorna i vänstra galleriet hade.

Xenia och Karolina klädde henne för festen. Miara var överraskad över att alla hennes förslag till kläder, smycken och hårfrisyr beviljades. Den barnsliga flickan Miara med flätor som snodde sig för att håret var så lockigt, ändrades till en elegant ung hovdam med diskret ringad klänning och korkskruvslockar med guldkedjor istället för flätorna.

Maria satt iförd en kort tunika på en kudde och stirrade avundsjukt på den yngre systern som så oväntat hade blivit kvinna. Maria skulle skickas i säng samtidigt med den yngsta systern Rosia.

Xenias make Nator stack huvudet in i omklädningsrummet och nickade uppmuntrande till kvinnorna innan han vågade träda in. Han öppnade ett juvelskrin han hade med och tog ut ett tungt guldhalsband med stora topaser. ”Detta är till dig, Miara, från min äldre bror Kali.”

Xenia tittade indignerat och förvånat. ”Men det är då alltför mycket. Har han blivit galen? Alla kan se att det är ett originalverk av den berömde konstnären Ziro. Varför har aldrig du gett mig ett sådant smycke?”

Jag vet inte vad som flugit i honom. Om du önskat dig en äkta Ziro, varför har du aldrig sagt till om det?” Nator kröp ihop som en bestraffad alkolohund.

Måste jag verkligen tala om allt för dig? Kan du aldrig själv tänka ut vad en kvinna önskar sig?” Xenia fnös. ”Typiskt män.”

Miara såg beundrande på sig själv i spegeln. Topaserna fick på något underligt vis hennes ögon att verka mera gyllene, som om det varit konstnärens mening. För första gången accepterade hon sina gula ögon.

Miara slet sig från sin spegelbild och gick till Kaliklanens mottagningsrum där festen skulle hållas. Deras klanmönster i blått, burgunderrött och gammalrosa fanns både i mosaikerna på väggarna och i alla textilier. Klanmedlemmarna som var inbjudna till sällskapet, var elegant klädda i tunga broderade tunikor och med smycken av guld och juveler. Miara tyckte deras nosringar var lite för utmanande. Det var symbolen som utmärkte mannens överlägsenhet framför kvinnan. Kaliklanens armringar var dessutom bredare än de andra klanernas. Miara var klar över att hennes klan utmärkte sig framför de andra, både på grund av dess nära släktskap med härskaren och för att den alltid hade förbundits med Cibiaklanen, även innan Eros den Evige erövrade hela planeten.

Hon studerade varje ansikte noga och visste vad de tänkte om hennes ställning vid hovet. Hon var dotter till en klanledare och kunde lyfta män av lägre rang till sin position om de gifte sig med henne. Miara plutade med munnen.

Då hon beordrades att gå ut mitt på golvet och vända sig långsamt om så alla kunde studera henne noggrant, gjorde hon det med sådan värdighet att männen applåderade.

Hon för sig som en boren drottning”, konstaterade Nator.

Klanledaren hade redan druckit för mycket. Han brukade hälla i sig jäst alkolomjölk på fester. Elaka rykten viskade att det var ett sådant tillfälle som hade skaffat honom Xenia till hustru. Som dotter till en översteprästinna var hon inte riktigt rumsren. Hon hade tagits till nåder av moderns klan som barn, då hon annars hotades av ett öde som kultprästinna.

Nators två äldre söner försökte lugna sin far. Ville han verkligen gifta bort någon av sina döttrar till den gamle härskaren?

Precis då valde Urian av Cibia att göra sin entré. Han kom in i rummet med två kultledare som livvakter. Alla gästerna reste sig. Deras förvånade ansikten visade att ingen visste att han var inbjuden. Även Nator och Xenia såg överraskade ut.

Härskaren lyfte handen och tillät dem att sitta ner. Miara gick förtrogen upp till morfar och bjöd på ett glas jäst alkolomjölk. Han ryckte till och stirrade på hennes halsband. ”Varifrån har du fått det smycket, lilla vännen?”

Xenia vädrade sitt misshag. ”Nator säger Kali skickade det till den första vuxna flickan i hennes generation. Kan du tänka dig, en original Ziro. Kali måste vara galen. Nator har aldrig givit mig något liknande.”

Urian lyfte ögonbrynen. ”Kali tycks vara en hemlighetsfull och oberäknelig person numera.”

Jag är säker på att han aldrig ens givit sin hustru ett sådant smycke, trots att hon fött honom två söner”, fortsatte Xenia.

Söner är inte speciellt viktiga i den miljön han föredrar att leva i”, sa Urian.

Nator gav tecken till de unga manliga tjänarna att de kunde börja servera. Det var nakna småpojkar som inte hade kommit i puberteten än.

Miara stirrade beundrande på Urian den Allsmäktige med sina stora gyllene ögon i det barnsliga hjärtformade ansiktet. För henne var härskaren en snäll morfar som tittade välvilligt på henne när hon tillitsfullt klättrade upp i hans knä. Hon beundrade härskaren med det naiva barnets tillgivenhet. I hennes ögon var Urian utan brister, den perfekte kraftfulle härskaren. Hon ville vara så nära honom som möjligt så ofta hon kunde. Men Maria och de andra barnen var rädda för honom.

Miara satt vid sidan om Urian. Skyggheten hon känt inför sin klans manliga sällskap försvann. Hon lät sin yngste bror, som bar runt drycken, servera henne mera bakom föräldrarnas rygg. Hennes ögon började lysa och hon pratade friare. Dessutom blev hennes röst mörkare och lägre. Urian log uppmuntrande och skålade mycket. Han tyckte tydligen utvecklingen var intressant.

Varför har du inte gift om dig?” sa Miara.

Jag har inte behövt någon ny drottning”, sa Urian.

Om du skulle träffa en ny flicka och bli förälskad, skulle du kunna tänka dig att ta en ny drottning?”

Jag väljer inte drottning med känslorna.”

Kultledarna, som stod vid dörren, tittade intresserade på Miara.

Xenia tog glaset ur hennes hand. ”Du har fått nog nu.”

Urian flinade ironiskt. ”När den jästa alkolomjölken går in kommer flickans verkliga natur fram. Du behöver inte låtsas, Xenia, jag läser er alla som öppna dokument. Vi får vakta denna söta flicka noga, så hon inte råkar illa ut, eller hur?” Härskaren tittade snabbt på sina livvakter. Han reste sig, och det samma gjorde resten av sällskapet.

Miara kastade en blick på mor. Xenias hatfyllda blick gjorde henne nykter. Varför hatade mor Urian?

Provläsning Mästaren

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.

Provläsning Hammerslag

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

Vad är det där?” sade han.

Kan herren med se ljuset?” sade hon.

Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

Såg ni?” sade Theodor.

Stjärnskott”, sade Jens.

Men det gick uppåt”, sade Theodor.

Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”

Provläsning Drottningen

Provläsning Siriuskrönikan 3: Drottningen.

Cirkusclownen

Damion Tishtryia ångrade att han bestämt att ta sig till Cibia ensam. Hans äldste kusin följde honom över Tishtryiapasset. Damion insisterade på att resa vidare utan sällskap. Han tänkte det kunde vara en god övning för ett blivande klanöverhuvud med netromittämjarkunskap att ensam ta sig genom netromitland till huvudstaden Cibia. Damion var trött på familjens daltande. Han bar en ryggsäck med alla sina tillhörigheter samt ett lätt tält av netromittyp med bara en mittstång.

De fem Tishtryiadalarna låg i en högre terräng än den större och djupare Cibiadalen. Dalarna var karga och steniga. Den förtvinade vegetationen, som bestod av låga buskar, klamrade sig fast runt stora klippblock. Då Damion stod högst uppe i bergspasset, kunde han inte längre skilja byn från de stora stenarna som låg utslängda i dalen. Därefter gick stigen sakta neråt mot Cibiadalens lummiga djungel. Det var där Tishtryiaklanens män samlade mat och även fångade in alkolodjur för att borsta av dem lös ull. Det hände de fick tag i en ung netromit med. Deras söner behövde träna till netromittämjare, som var tradition i Tishtryiaklanen.

Damion visste att deras planet liknade de tärningar soldaterna spelade med, och att Cibiadalen var den största. Härskaren där dominerade över de andra. Han krävde att klanledarna i de andra dalarna bosatte sig i Cibia och bildade hov.

Cibiadalen var en överraskning för en sirian som var uppväxt i en dal som huvudsakligen bestod av stenblock och knappt hade någon vegetation.

Stigen var väl upptrampad i början. Damion var inte så modig längre då han kom in i djungelns lummiga kvalmighet och fick söka efter den nästan igengrodda stigen. Det blev att orientera sig efter de två solarna. Träden var alltför höga med skuggande kronor så han knappt kunde observera Sirius B. Den täta undervegetationen gömde säkert vilda blodtörstiga netromiter som var mycket farligare än de halvtama exemplaren han brukade träna med. Damion försökte gömma sitt tält i buskaget och låg halva natten och lyssnade till främmande fågelläten och prasslande från okända djur innan han somnade av ren utmattning.

Vandringen till huvudstaden Cibia tog flera dagar. Mat var inget problem. Det var bara att sträcka ut handen och plocka de frukter Tishtryiaklanen fick importera till sina fem karga dalar.

Då stigen blev tydligare igen och strålade samman med stigarna från flera dalar, visste Damion att han var nära Cibia. Dessutom nåddes hans nos av en doft han identifierade som samhälle.

Det första huset han såg, var den runda stenbyggnaden som utgjorde Tishtryiaklanens cirkus. Porten stod öppen. Det var illavarslande. Farbror Belal sade alltid att det var viktigt att hålla portarna låsta, ifall netromiterna kom loss och försökte ta sig ut. Damion gick in, och upptäckte att stället befann sig i ett tillstånd av förfall. Halmen i burarna var inte utbytt, det luktade illa av otvättade netromiter och deras avföring, samt en doft som han identifierade som gammalt fylleri. En halvfull netromittämjare stod inbegripen i en ljudutväxling med en netromit som inte befann sig i sin bur. Damion såg flera netromiter som gick lösa omkring. Dessa verkade vildare och farligare än de han var van vid från Tishtryiadalen. Deras kvinnlighet var mera uttalad, med bröstvårtor som pekade uppåt och uttalade muskler under den turkosa hyn som verkade vara insmord med någon sorts olja. Att de uppträdde som honor kunde bero på att de hela tiden var omgivna av sirianska män. Det var en aspekt av deras taktik som jägare. Några netromiter bar höftkjol, andra var nakna. Samtliga visade upp sitt röda hårsvall. Damion kunde inte se något manligt könsorgan sticka ut från det håriga underlivet. Alltså var de hela tiden beredda på att jaga. Många unga män i puberteten hade gått i den fällan. Netromiterna var köttätande vilddjur kamouflerade som vackra kvinnor.

Söker du någon, unge man?”

Damion snodde runt. En äldre man stod och svajade bakom honom. ”Jag söker Darius Tishtryia. Jag är Damion.”

Den äldre mannen tittade misstänksamt och medgav att han var Darius. Han verkade inte glad åt att träffa Damion, rapade och skickade ut ett moln alkoholdunster.

Jag vill att du visar mig Tishtryiaklanens stadspalats och gemaket i slottet.”

Inte mycket att se, är jag rädd. Vi håller till i cirkus för det mesta.” Men han följde vingligt med Damion genom trånga gator omgivna av bastanta hus av både sten och trä till den bredare Paradgatan som ledde till slottet och berättade om allt de såg. Fönstren ut mot gatorna i samtliga hus var små och avvisande. Vissa gånger smalnade gatan av till en trång stig för att husen var byggda för nära varandra. Trots släktingens onyktra tillstånd var Damion glad han fick en ledsagare. Han hade aldrig hittat genom en så stor stad ensam, med alla vindlande gränder och återvändsgator.

Tishtryiaklanens stadspalats låg mitt på den stora raka Paradgatan, det bästa läget i staden, berättade Darius. Byggnaden var ett stenhus indragen från gatan i förhållande till de andra husen. Framför fanns en liten trädgård bakom ett lågt staket. De gick in. Huset var i bruk, men ingen tycktes ta ansvar för städningen. Damion rynkade på nosen vid stanken. Stadspalatset innehöll många rum. Det var byggt för att hysa ett stort hushåll.

Vi lider brist på kvinnfolk”, sa Darius och skrattade ursäktande åt Damions min innan de gick ut och han stängde dörren. De fortsatte vidare uppåt Paradgatan. Alltså brukade hans släktingar inte ta dit netromiterna.

Gatan slutade i ett öppet torg framför slottet. Även det var en stor stenbyggnad, byggd av samma grå sten som annars i staden. Men slottet var gigantiskt, två våningar högt och hade en hög stenmur på sidorna. Damion gissade att slottet var omgivet av en trädgård. Den höga dubbla kopparporten var stängd. Det betydde att härskaren inte var i Cibia, berättade Darius. De kom in i en hall som sträckte sig över två våningar med ett galleri runtom på andra våningen. Galleriet hölls uppe av bågformiga valv med färgrika mosaiker. Damion förstod det var de olika klanmönstren då han kände igen Tishtryiaklanens svartvita symboler på en av bågarna. Facklorna i hallen var inte tända under dagtid, så det stora utrymmet låg i halvmörker, endast upplyst av dagsljuset som kom in genom de bågformade fönstren i galleriet som vätte ut mot Paradplatsen. Dörren ut till balkongen över ingången ut mot Paradplatsen var öppen.

I andra ändan av hallen, mittemot ingången stod härskarparets tron på ett podium. Mjuka sidenkuddar och varma alkoloskinn låg på tronen.

Natten dessförinnan hade Nairobistammen hållit sin nyårsceremoni i den stora hallen. Då brukade Cibias hov lämna gemaken i slottet och fly till sina stadspalats ute i Cibia för att slippa ljudet från alla trummor, sa Darius. ”Vänstra sidan av slottet tillhör Nairobistammen och det religiösa hovet”, förklarade han. ”Tishtryiaklanens gemak finns till höger ovanför bågen med vårt klanmönster. Vi tar oss upp till svalgången via båda trapporna på högra sidan.”

Damion förstod inte varför Nairobistammen bodde i slottet. De var nomader. Han hade sett deras cylindriska tält av alkoloull när de besökte Tishtryiadalen. Nairobierna hade samma levnadsstil som netromiter, reste omkring och slog läger där det passade. Nairobistammen var luggslitna sirianer med ovanligt mörk blå hudfärg, svart hår och snedställda ögon.

Darius öppnade dörren till Tishtryiagemaket och gav Damion nyckeln. ”Det har stått tomt sen din farbror stack till Tishtryiadalen.”

En rå lukt av sten och damm och instängdhet kom emot dem. Där fanns inte många möbler, inga textiler och endast ett par tunna slitna madrasser som stod lutade mot väggen. Även köket var tomt på redskap. Damion öppnade ett fönster mot parken runtom slottet.

Jag ska visa dig soldaternas träningshall”, sa Darius. Han tog med Damion till en sal innanför de bågformade valven under högra galleriet. Olika vapen stod i ställ eller hängde på väggen. Det började skymma utanför de höga bågformade fönstren på ena långsidan. ”Jag tror du klarar dig själv nu. Det brukar vara vapenträning på förmiddagen.”

Damion gick ensam tillbaka till Tishtryiaklanens gemak. Det var anmärkningsvärt att Tishtryiaklanen var i total avsaknad av manliga tjänare eller kvinnliga matronor som tog hand om gemaken. Han åt resten av den torra vita frukten han hade plockat i djungeln innan han kom till Cibia. Damion hade ingen aning om var allt linne fanns. Slottet verkade öde. Det måste ha med ceremonin kvällen innan att göra. Klanerna tryckte i sina stadspalats.

Damion var totalt utmattad, dels av flera dagars strapatser och dålig sömn, dels av alla nya intryck i Cibia. Han lade båda madrasserna ovanpå varandra och använde tältet som lakan, bredde ut sovsäcken och somnade omedelbart.

Innan han gick ner till soldaternas träningshall morgonen efter, inventerade han sina ägodelar. Den svarta tunikan han rest i, var smutsig och söndersliten av taggiga buskar. Han iförde sig en träningstunika och hängde upp den vita festtunikan på väggen. Damion strök handen belåten över alla broderier i silke, silvertrådar och flodpärlor från Tishtryiadalens kalla floder.

Då han öppnade dörren till träningssalen, hörde han skratt och vapenskrammel. Damion blev stående. Ett kaos av färgrika tunikor, män och pojkar i olika åldrar som viftade med vapen uppenbarade sig.

En medelålders man kom bort och presenterade sig som Nator Kali och erbjöd sig att vara hans mentor. Han drog Damion in i salen och klappade i händerna. Kaoset upphörde och upplöstes i nyfikna individer. Nator presenterade var och en av dem. Damion koncentrerade sig på att komma ihåg vem de var. Några vände ryggen åt honom och viskade kommentarer till varandra. Han uppfattade ordet ”cirkusclown”.

Till slut blev han stående framför en ung pojke i hans egen ålder. Den andre var liten och smal som han själv, hade samma snedställda ögon och breda leende med mellanrum mellan tänderna. Men hans hy var mörkare blå än Damions.

Jag är Marius Mazo och ska ta över Mazoklanen efter invigningen”, sa han. ”Vi är kusiner. Farmor säger hon är din mormor. Vi är bjudna på lunch hos henne.”

Mazita Mazo var en medellång, smal kvinna av obestämbar ålder. En ung flicka satt tillsammans med henne. Hon presenterades som Xenia, deras kusin och härskarens dotter med översteprästinnan Felia, som var Mazitas dotter. Xenia hade ett utmanande sätt och vickade med höfterna inför Damion. Inte var hon vidare snygg heller, med sammanväxta ögonbryn och smala läppar.

Damion högg in på maten direkt. Medan han fortfarande tuggade, ursäktade han sig med att han knappt hade ätit sen han kom till Cibia.

Efter att ha stillat den värsta hungern lutade sig Damion tillbaka. ”Marius sa att du är min mormor. Berätta om mina föräldrar.”

Det visade sig att Mazita inte visste så mycket, eller så dolde hon sanningen. Hennes dotter upptogs i Tishtryiaklanen då hon gifte sig. De stod varandra inte nära, så dottern pratade aldrig om sitt förhållande till maken. Damion hade överlevt ”vattentestet” som alla Tishtryior fick genomgå. Det vill säga, de slängde alla nyfödda barn i en kall strid flod och lät dem ta sig i land själva. De som inte klarade det, drunknade eller dog i lunginflammation. För tidigt födda barn som inte reste sig självmant efter födseln, dog alltid under vattentestet. Alla Damions äldre bröder var döda. Då han blev föräldralös, tog hans farbror med honom till Tishtryiadalen där han växte upp. Vid den tidpunkten förlorade Mazita kontakten helt med sin dotterson.

Mazita försäkrade honom om att det skulle bli bättre med en klanledare som startade utan sina föräldrars belastning. Med ens bar inte rösten. Damion lade handen på hennes axel. ”Jag är mycket tacksam över att få ta del av dina minnen. Jag begär inte att få veta de känsligaste hemligheterna.”

Mazita drog djupt efter andan. ”Jag vill inte påverka er unga i någon riktning. Ni ska koncentrera er på ert eget klanledarskap och inte bry er om era företrädares felsteg.”

Damion skulle gärna ha stannat kvar i det ombonade Mazogemaket, men han fick återvända till sina egna kala rum för att klä sig till banketten samma kväll.

Ingen kunde se på härskaren Urian av Cibia att han nyligen tagit del av en livsfarlig ceremoni. Härskarparet satt på tronen ett steg ovanför resten av hovet.

Urian var en medelålders man med viril ungdomlig kropp och lockigt svart hår. Han kunde sett bra ut om det inte varit för de fanatiska svarta ögonen som gav hans ansikte ett uttryck av grymhet. Han var dessutom lite vindögd, vilket gjorde honom än mera skräckinjagande. Hans mörkblå hudfärg som nästan föreföll svart underlättade inte. Tvärtom, det vita i ögonen syntes bättre.

Drottningen satt orörlig vid sidan om honom. Hon ändrade inte ens ansiktsuttryck. Damion blev illa berörd av konfrontationen. Han visste att hon hade varit inblandad i hans fars död.

Först att introduceras var Marius Mazo, därefter Damion Tishtryia. De tog emot klanledarsymbolerna från härskarens hand och svor eden ödmjukt. Då Urian reste sig, upptäckte Damion att han var minst huvudet längre än den längste av sina män. Ställd ansikte mot ansikte mot härskaren, kändes det som om Urians ena öga stirrade bakom dem medan det andra borrade sig in i deras inre. Farbror Belal påstod att han läste tankar. Dessutom skulle han ha en förmåga att överlagra sig i flera kroppar om han ville. Damion trodde det bara var rykten.

De unga pojkarnas mentor Nator Kali hjälpte till med att fästa nosringen i deras nosar.

Medan de unga pojkarna fick gå fram en och en och svära trohetseden till härskaren och ta emot de smycken som fria män bar, blev kvinnorna uppradade vid sidan om varandra och svor en unison ed. Flickorna hade redan fått sina långklänningar och smycken under en liten privat ceremoni inom klanen.

Damions intresse drogs mot de unga kvinnorna som skulle introduceras. Bland dem fanns Xenia. Hon var lik sin far. Vem skulle föra denna högborna kvinna i brudsäng?

De två unga männen satte sig vid ett bord i baren tillsammans med Nator Kali.

Varför bor Nairobistammen i slottet?” sa Damion. ”Hemma bor de i tält.”

Det är Urian som har tagit hit dem”, sa Nator. ”Han har valt ut en del av dem till livvakt och dessutom var översteprästinnan Felia en adelsdam av Mazoklanen. Därför bor hon här med sina kultprästinnor. Men tro mig, största delen av stammen finns i djungeln. Ingen vet hur många de är, och det håller upprorsmakare lugna.”

Finns några sådana?” sa Damion.

Robesklanen. Drottningen är Urians gisslan. Annars hade väl Cibia varit översvämmade av hennes netromitkrigare vid det här laget”, sa Nator.

Det bor netromiter i vårt cirkus.”

De är av den farligaste sorten. Det sägs att Zinlaloklubben är allierade med Robesklanen. Du får räkna med närgånget intresse från härskaren och Nairobistammen framöver”, sa Nator.

Damion nickade. Han förstod varför de andra krigarna i träningssalen undvek honom. Att hålla netromiter var inte riktigt rumsrent för en adelsman.

Han lät blicken vandra över de ogifta flickorna som stod i en klunga.

Du Marius, nu har jag upptäckt vad som är vår viktigaste åtgärd som klanledare.”

Och vad är det?” sa Marius.

Att fortplanta oss. Och allra helst med döttrar från högadeln, det vill säga en klanledardotter.”

Det spelar ingen roll med vem, barnen får ändå din rang”, förklarade Marius.

En hustru av samma rang från en annan klan är en fördel.”

Tänker du satsa på Xenia?” sa Marius.

Damion uppfattade en nyfiken blick från Nator då han nämnde Xenia. Han undrade varför den äldre mannen var så intresserad av unga pojkars pladder.

Hon är ju vår kusin. Det genererar dåliga gener, enligt Tishtryiatraditionen.”

Marius tittade överraskad. I Cibia var det tvärtom vanligt att nära släktingar gifte sig med varandra, förklarade han.

Nator visade tecken på att han var uttråkad av deras prat efter Damions sista uttalande.

Damion spanade in Kaksididöttrarna. Han kände igen dem på klanfärgerna, den jordfärgade sidenklänningen med bruna mönsterkanter. Den yngsta Kaksididottern var av deras egen kull. Hon var av medellängd och hade ett sött ansikte med regelbundna drag. Nosen pekade käckt uppåt. Hennes hår var löst flätat med guldtrådar. Höfterna var breda och tydde på att hon lätt kunde föda barn. Flickan slog förvirrad ner blicken vid Damions inträngande inspektion.

Jag vet vem jag vill ha”, sa han.

Jag har inte tänkt så långt än”, sa Marius.

Du Marius, kalla på din kusin Xenia och be henne ta med de andra flickorna hit så ni kan bekanta er”, sa Nator.

Flickorna var inte alls ovilliga att göra dem sällskap. Under fnitter och snedblickar satte de sig vid det runda bordet. Alla fick tränga ihop sig för att få plats. Endast Natalie Kaksidi stod handfallen och tittade. Damion reste sig och drog ut stolen åt henne då han såg hur Nator Kali gjorde. Men Natalie satt hela tiden stel som en pinne ytterst på sitsen med nedslagen blick och svarade blygt endast på direkta frågor.

Marius, som inte hade visat några preferenser, fick känna på hur det var att vara ung ogift klanledare. Flickorna trängdes runt honom, tafsade nyfiket och gjorde honom nästan lika blyg som Natalie Kaksidi.

Xenia satt inbegripen i ett viskande samtal med Nator, där båda stirrade varandra djupt in i ögonen, han ivrigt, hon retfullt. Hon satt avslappnat tillbakalutad och sträckte fram en fot mot Nators ben. Marius skakade på huvudet. Han anförtrodde Damion att Nator hade blivit bortgift till en kvinna som aldrig visade sig vid hovet, och att han brukade ta med pojkarna han var mentor för till bordeller.

Nators äldre bror var klanledare för Kaliklanen och borde vara det självklara valet för en flicka som Xenia.

Damion försökte fånga Natalies uppmärksamhet, men hon drog sig skyggt undan. Han visste inte om det var en form för koketteri. Det kanske skulle vara nödvändigt att gå på henne mera burdust. Farbror Belal berättade att våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia. Han antydde med en fräck blick att det var så Damions föräldrar hade blivit gifta.

I så fall måste Damion först bevisa för hennes klan att han kunde erbjuda henne ett lika förmöget och förnämt hem som det hon kom ifrån. Men han var beredd att gå långt utanför Tishtryiornas konventioner för att få som han ville.