Ypsilantis: Expeditionen
De kom ut ur strukturtunneln i
utkanten av solsystemet. Planeten som var deras mål låg i en bana
närmare sin sol än de yttre planeterna. Det var en lugn röd sol av
M-typ. En stjärna som vanligtvis hade en livligare verksamhet av
flare-utkast än de större stjärnorna av typ G eller F. Planeten
hade en trång nästan cirkelrund bana.
Professor Ypsilantis befann sig i
kontrollrummet tillsammans med piloten. Endast personalen som skötte
rymdskeppet skulle vara kvar i omloppsbana under tiden Ypsilantis och
hans män åkte ner för att hämta varelsen som var deras mål.
Rymdskeppspersonalen på expeditionen bestod av cyborger som hade
rest så mycket i rymden att de var drabbade av tvillingsyndromet
många gånger om. Deras familjer hade åldrats ytterligare varje
gång de återvände hem medan de själva tycktes nästan lika unga.
Genom generationerna hade de tappat kontakten med sina efterkommande
släktingar och hade tagit steget fullt ut till att låta hjärnan
opereras in i ett metallskelett.
Ypsilantis soldater förberedde
sig på landstigning i skyttlarna. Det var ingen vanlig
astrobiologisk expedition. Han hade krävt ett lag bestående av de
bästa mänskliga krigare som fanns i hans civilisation. Det var
nödvändig att använda människor. Robotar skulle troligtvis vara
så omdömeslösa att de riskerade döda målet. En cyborg kunde inte
motiveras till att uppträda som en riktig soldat.
Ypsilantis gick ner till hangaren
där hans män höll på att iföra sig det flexibla exoskelettet som
skulle skydda dem mot angrepp från invånarna. Motståndarna hade
blåsrör med giftpilar. En liten rispa av giftet kunde döda en
vuxen man. Det var exoskelett med goggles för mörkerseende som
gällde. De hade alla läst rapporten från de tidigare
expeditionerna och visste att de kanske fick ge sig ner i mörka
grottor och försvara sig mot okända varelser. Varje man var
beväpnad med ett gevär som sköt en bedövningspil för att söva
ner målet, kulspruta till att försvara sig med, samt eldkastare och
machete för att ta sig genom djungeln. Dessutom hade de en
kroppskamera som skulle dokumentera händelserna och som stod i
direktkontakt med datorn ombord i skyttlarna. De bar även med sig
ett nät att frakta varelsen i när de återvände till rymdskeppet.
Ypsilantis iförde sig samma
dräkt som männen bar. Efter att han övat på det tillräckligt
många gånger gick det numera snabbt. Han hade genomgått fysisk
träning tillsammans med soldaterna innan resan och visste att han
var långt ifrån någon elitsoldat och bar därför endast ett
halvautomatiskt handeldvapen. Det skulle räcka för att försvara
sig en kort tid i väntan på undsättning. Deras ledare Mike gjorde
klart att det räckte med att han pekade ut målet och sedan höll
sig i bakgrunden. Två soldater var utsedda att skydda honom.
De var tjugosex män förutom de
cybernetiska piloterna, så de fick åka ner i två skyttlar.
Ypsilantis satt i främre sätet tillsammans med piloten och jämförde
den digitala kartan med bilderna från den senaste expeditionen medan
de långsamt flög på låg höjd över planetens yta. Hans chef hade
med vilja plockat bort alla metadata från bilderna. De hade därför
inga koordinater att orientera sig efter. Hon menade stället var
alltför farligt och ville inte att någon skulle återvända. Deras
civilisation behövde skyddas mot den hybrid hon hade åstadkommit
och lämnat där. Ypsilantis förbannade sin chef. Han skulle visa
henne att det gick att få tag i den värdefulla varelsen. Skyttelns
dator innehöll en blinkkomparator som kunde jämföra bilder.
Det var en stenplanet utan hav
täckt med tät grönska. De cirklade runt planeten i en spiralbana
som blev mindre för varje omlopp. Till slut hittade han en dal som
kunde vara målet. Den digitala kartan i skytteln sammanföll med
hans chefs bild.
”Vi försöker att gå ner
här”, sa han.
”Svårt att landa en skyttel
utan att förstöra några träd”, grymtade piloten. Cyborgen hade
ställt talet på så låg volym att människorna knappt hörde vad
den sa även om de skruvade upp volymen på hörlurarna.
”Vi landar på toppen av den
breda kammen och tar oss ner till fots”, sa Ypsilantis. ”Skövla
de träd som behövs.”
Båda skyttlarna kraschade ner i
närheten av varandra. Träden under dem mosades till förbrända
stickor. De fick vänta under tiden flammorna dog ut och
landningsplatsen kyldes ner. Ypsilantis hoppade trots exoskelettet
vigt ut tillsammans med sina män. Endast de cybernetiska piloterna
skulle stanna kvar, redo att lyfta så snart den mänskliga gruppen
fångat målet och återvänt. Ypsilantis fick medge att hans
expedition inte hade så mycket med forskning att göra, det var
snarare en snabb räd. De skulle bara hämta resultatet av förra
expeditionens forskning. Trots att han hade försett varje man med en
bild på målet, var det nödvändigt att han pekade ut det. Det hade
tagit många år att få tillstånd till en ny expedition. Bilden
visade ett barn. Numera måste hon vara vuxen. I värsta fall hade
varelsen fortplantat sig så det fanns flera av hennes sort och det
skulle bli svårt att identifiera just henne.
Soldaterna tog sig ner i dalen i
en lång rad. Det fanns inga stigar. Endast smådjur pilade omkring
och fåglar lättade med höga skrin. Ypsilantis höll sig mitt i
truppen, så som han hade fått besked om. De som gick först, slog
sig genom växtligheten med machete. Varje gren de slog av duschade
dem med saft som sprutade ur såret. Eldkastarna skulle inte ha varit
särskilt effektiva i den miljön. De kunde vara direkt farliga om
vätskan var brännbar. Det var som om träden var levande djur som
försökte dra åt sig grenarna och glida undan.
De var nästan nere i dalen då
ledaren stannade. Ypsilantis lyssnade. Han var säker på att de var
iakttagna av varelser som gömde sig i snåren. Enligt chefens
rapport skulle där finnas massor av olika sorters halvintelligenta
djur.
En bäck rann längst nere i
dalen. Det rasslade i buskarna. En varelse – nej, en människa –
kom fram till bäcken och kastade sig i en rund damm under ett
vattenfall. Det var en ung kvinna och hon var naken. Männen var så
disciplinerade att de inte sa ett ljud, inte ens en låg vissling
hördes. Endast deras andning som växlade upp avslöjade deras
upphetsning.
Ypsilantis lyfte armen och
pekade. Målet. Mike gav en tyst signal. De var för långt från
målet för att skjuta en bedövningspil. Männen rörde sig
försiktigt neråt. Det fanns inga torra kvistar att trampa på. All
växtlighet verkade slingra sig som ivriga tentakler. Det gick
snabbt. Ypsilantis hade svårt att följa med. Han snubblade i
undervegetationen och höll på att ramla flera gånger. Hans två
livvakter gav tecken till att han borde dra sig tillbaka till
skytteln nu när hans uppgift var genomförd.
Flickan hade fått syn på dem
och tog sig snabbt upp från vattnet. Hon drog sig tillbaka in i
buskarna. Soldaterna omringade buskarna där hon försvann och sökte
efter henne. Plötsligt fick de syn på henne i en glänta längre
bort och sprang efter henne. De brydde sig inte om att vara tysta
längre. Soldaterna skrattade och tjöt. Detta var en angenäm jakt.
Ypsilantis kunde inte följa med
i deras hastighet. Han blev stående tillsammans med sina väktare en
bit uppe i skogen och hämtade andan. Han var inte så väl tränad
som han hade trott. Han undrade hur det kunde gå till att flickan
försvann på ett ställe och dök upp någon annanstans utan att de
registrerat hennes flykt.
”Bedövningspil – nu!”
vrålade Mike. ”Sikta på skinkorna!”
Den främste av förföljarna
lyfte geväret och sköt. Flickan fortsatte framåt. Ypsilantis kunde
inte se om hon var träffad.
Då kom en stor taggig boll
rullande ut från skogen ovanför vattenfallet. Den närmade sig
männen som förföljde flickan och mosade dem en efter en. Mike
vrålade en varning och sprang uppåt bergssidan genom skogen.
Fyra av männen hade hunnit ifatt
flickan och höll henne mellan sig. Hon gjorde motstånd, krängde
med kroppen och bet efter dem med små spetsiga tänder, men
uniformerna skyddade. Snart började bedövningen verka. Soldaterna
ryckte ut pilen och kastade ett nät över henne. De drog sig bakåt
upp mot stigen medan den taggiga bollen närmade sig eftertruppen.
Männen sköt vilt mot den med automatvapen utan att det tycktes ha
någon verkan. Den vidriga stanken från varelsen nådde Ypsilantis.
Han slet en eldkastare från en av livvakternas bälte, siktade på
bollen och sköt. Han drog upp verkanselden för fullt, osäker på
hur man hanterade en eldkastare. Bollen sprängdes och skvätte
rödlila blod på de som stod närmast, bland dem Ypsilantis, hans
livvakter och de fyra männen som bar nätet med flickan. Det var
ingen tvekan om att det varit något levande.
”Bra tänkt”, sa Mike och
slog honom på axeln.
Ypsilantis hade inte tänkt, bara
handlat, men det sa han inte. Rädslan och äckel fick maginnehållet
att åka upp i halsen. Han försökte att inte titta på de fallna
och fick svälja många gånger för att hålla tillbaka spyorna.
”Vi tar oss tillbaka till
skyttlarna”, sa Ypsilantis. Paniken i rösten måste avslöja
honom.
”Vi måste ta hand om
kropparna”, sa Mike. Han visade inga känslor. Ypsilantis undrade
vad han hade upplevt innan som soldat.
Minst halva truppen hade fallit.
De var förvandlade till köttfärs inuti de sammanknycklade
exoskeletten som var fulla av piggar. Ingen av dem hade överlevt.
”Jag har aldrig sett något
liknande”, sa Mike. ”Den där saken måste ha vägt flera ton för
att kunna krossa exoskeletten och mosa mina män.”
Mike gav snabba order till
soldaterna. De började plocka piggar ur liken.
”Försiktigt, piggarna kan vara
fulla av gift”, sa Ypsilantis. ”Varelsen måste vara ny. Den
fanns inte i rapporten.”
Det prasslade i buskarna. Hastigt
tittade de upp och såg att de var omringade av hotfulla varelser av
olika slag.
”Vi tar oss upp till skyttlarna
med professorns varelse så snabbt som möjligt”, sa Mike. ”Jag
tror inte vi ska ge oss in i slagsmål med de där. De kan ha flera
okända vapen.”
Soldaterna retirerade samma väg
som de kommit. Kulsprutorna smattrade. Flera varelser stupade. Nya
dök upp, följde efter och gjorde utfall mot de som bar nätet med
flickan i. De drog sig inte tillbaka då soldaterna sköt mot dem med
automatvapen. Några låg på marken och vred sig i smärtor, andra
var döda. Ännu fler varelser dök upp, klättrade över sina fallna
kamrater och försökte komma åt flickan.
Ypsilantis började snart flåsa
i uppförsbacken. Han kunde inte hålla följe med de andra.
Livvakterna grep tag i och lyfte upp honom. ”Vi får bära
professorn.”
De rörde sig uppåt i en tät
formation omringade av försvarare som sköt ner angriparna med
automatvapnen.
Ypsilantis kastades in i
manskapsrummet på den ena skytteln tillsammans med de överlevande
och nätet med flickan. Både han, varelsen i nätet och flera av
soldaterna var nerblodade.
Båda skyttlarna lättade med den
kraftigt decimerade gruppen.
Ombord i rymdskeppet blev
hondjuret flyttat över i en låg bur i ett avgränsat metallklätt
rum. De spolade henne ren från blod med en slang. Vattnet var kallt.
Hon väste och slet i stängerna.
Ypsilantis och soldaterna gick in
i rymdskeppets ångbastu och tvättade sig rena från svett och blod.
Ingen åt speciellt mycket till
middag den dagen. Besättningen satt och petade i sina matskålar.
Det var ingen trevlig matsal. Utrymmet var trångt, fullt med
instrument och kontroller längs med de metalliska väggarna. Bordet
de satt vid var även det i metall och fastmonterat i golvet. Men de
var korrekt klädda i fritidsuniformer.
Ypsilantis expedition var den
första som hade lyckats ta hem ett försöksdjur från den planeten.
Han hade anlitat de bästa elitsoldaterna och den senaste teknologin.
Var man var sin egen krigsmaskin, iförd ett exoskelett med de nyaste
vapnen inbyggda. Ändå hade de knappt klarat av uppdraget.
Ypsilantis gav instruktioner om
hur hybriden skulle skötas. Hon skulle ha buljong med kött och
grönsaker tre gånger om dagen. De fick vara två om att gå in i
rummet varje gång, låsa efter sig och helst låta bli att öppna
buren. Maten skulle serveras genom en liten lucka nere vid golvet.
Första morgonen kom de tillbaka
med matskålen full, men inte med soppa.
”Hon har skitit i matskålen.”
”Då har hon alltså instinkter
för att hålla omgivningen ren”, sa Ypsilantis. ”Sätt in en
potta åt henne. Den ska tömmas när hon får mat.”
Han tittade till henne någon
gång varje dag. För det mesta satt hon längst in i buren med
armarna runt de uppdragna knäna och huvudet vilande i armarna med
ansiktet neråt. Det gick inte att stå upprätt i buren.
Ypsilantis blev misstänksam då
han märkte att det blev ovanligt populärt bland soldaterna att gå
in till varelsen med mat, tömma pottan och spola rent. Dessutom
dröjde de ovanligt länge där inne. Han smög sig efter och fick
sina misstankar bekräftade. Djurskötarna utnyttjade flickan
sexuellt.
Under nästa stormöte
konfronterade han dem. ”Jag vet inte hur många av er som har
begagnat djuret sexuellt. Jag vill inte veta. Men jag har varnat er
innan, och jag gör det igen: Alla varelser från den planeten är
farliga. Ni utsätter er för stor risk genom att gå till henne för
att tillfredsställa era könsliga behov.”
”Men hon är så liten, hur kan hon vara farlig?”
”Dessutom ser hon ut som en läcker ung flicka, riktigt välskapt.”
”Och hon är villig, åtminstone har inte jag tvingat henne.”
”Hon har en fantastisk sugfitta.”
Det visade sig att samtliga
soldater som agerat djurskötare hade haft sex med varelsen. De
bedyrade alla att djuret hade givit dem mycket bättre sex än någon
mänsklig kvinna.
”Mina män behöver avreagera
sig”, sa Mike efteråt. ”Du kan inte stoppa oss.”
”Jag utgår ifrån att även
du har varit på henne.”
Mike flinade. ”Jag är varken
bättre eller sämre än mina män. Du borde försöka. Hon har en
egenskap jag sällan träffat på hos någon mänsklig kvinna. Det är
som om vi lyfts ut i universum och svävar fritt. Med henne sker det
varje gång.”
”Jag råder dig att läsa Intis
avhandling mera noga”, sa Ypsilantis. Han undrade om soldaterna
överhuvudtaget hade gjort annat än skummat igenom den inför
expeditionen.
En morgon vid frukostbordet strax
innan de nådde strukturtunneln, la Ypsilantis märke till att Mike
fattades. Han brukade alltid vara punktlig till frukosten och
avstämningsmötet efteråt.
De av soldaterna som skulle sköta
varelsen den morgonen kom instörtande. Kängorna klapprade
metalliskt mot det grå titangolvet.
”Hon har ätit Mike!” Paniken
i djurskötarnas
röst fick alla att vända huvudet i samma riktning.
”Jag varnade er”, sa Ypsilantis. ”När hon blir tillräckligt
upphetsad och tillfredsställd, vill hon integrera partnern i sig
genom att äta upp honom.”
Han tog med flera soldater till det slutna rummet.
Luckan in till buren var öppen. Framför dem på golvet låg
matskålen skötarna hade tappat och buljongen med finskurna småbitar
av kött och grönsaker hade runnit ut på golvet. Längst inne i
buren satt flickan och gnagde på ett stort lårben. Hon morrade åt
dem. Allt kött var uppätet. Bara ben fanns kvar.
De höll på med förberedelserna
inför inträdet i strukturtunneln. Det skulle hålla manskapet
sysselsatta tills de kom hem. Ypsilantis ville inte ha flera
incidenter. De hade förlorat tillräckligt många män. Han drömde
fortfarande mardrömmar om den där rullande taggiga jättebollen som
hade förföljt och krossat flera av soldaterna innan han fick tag i
eldkastaren och kunde spränga den vidriga varelsen. Den hade
tydligen försvarat flickan. Men nu hade han henne, och den bragden
skulle ge honom direktörsposten på Magellanska Institutionen.