Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Mazoklanen

Mazita Mazo väljer ut sin man

Mazita stod på ängen bakom härskarhuset tillsammans med mor och mormor och spred ut oblekta lakan i gräset för att bleka dem i den svaga sol som förmådde tränga genom dimman. De hade klippt ner väven samma morgon. Mazita undrade om far skulle blanda sig i hur de färgade tyget. Mormor bara ryckte på axlarna och sa att far inte var någon soldat, han blandade sig bara i kvinnornas göromål.

”Det är ett under att Marius har lyckats få två så modiga och självständiga barn”, sa morfar som tränade knivkastning med Mazitas bror en bit bort. Han stod bredbent med händerna i sidan.

Uppför trappan från byn kom en man springande. Hans orange tunika var söndersliten och hans pannband var blodigt. Det var en av Mazodalens gränsvakter

”Inkräktare från Cibiadalen har trängt igenom och vi var inte tillräckligt många för att stoppa dem!”

Kvinnorna undersökte hans skador. Han hade fått ta emot flera knivstick, så Mazita förstod att inkräktarna menade allvar och att de stod inför en invasion. Hon sprang in i det långsmala, låga stenhuset där hennes far satt och skrek att de stod inför en invasion från Cibiadalen.

Far trodde inte att det var något allvarligt. ”I alla tider har det varit tradition att friare från Kalidalen kommer för att röva bort brudar, och det slutar alltid med en fest där Mazoklanen och Kaliklanen utväxlar partners. Det är bara att vänta att Cibiaklanen ska ta efter och göra likadant.”

Mazita övertalade honom att komma ut. Far reste sig mödosamt och linkade ut. Hon trodde att hans linkande gång där han släpade fötterna efter sig berodde på för mycket inomhusvistelse.

Far blinkade för att vänja ögonen vid ljuset utomhus. Han sa inget, men han såg bekymrad ut vid synen av soldaten, som hans hustru och svärmor höll på att plåstra om med vitt linne.

”Det är krigare från Cibiadalen som redan har visat sig fientliga mot våra gränsvakter”, sa morfar. ”Det är bäst vi samlar soldaterna och driver bort inkräktarna innan de kommer upp i byn.”

Morfar samlade alla soldater med orange tunikor och kontrollerade att de hade tillräckligt med långa spjut som kunde fungera mot en fiende som kom nerifrån. Han frågade inte ens far om han ville vara med. Mazita visste att morfar ansåg att far var fumlig med vapnen och säkert kom att skada sig själv mer än att vara behjälplig.

Marius Mazos son, däremot, bråddes på morfar och insisterade på att följa med. Unge Mazo tog farväl av sin syster och antydde att hon var giftasvuxen nu och att hennes friare säkert kom från Cibiadalen om de var ute på friarstråk. Morfar pressade ihop läpparna och menade att en så stor här att gränsvakterna inte klarade av dem, nog var ute på erövrartåg.

”Det är du lämpad att avgöra”, sa far med gnällig röst. ”Du vet ju allt om erövringar.” Mor la handen över hans mun och förde honom tillbaka in i huset.

Mazita blev kvar utanför. Härskarens hus låg överst i byn. Alla husen i Mazodalen var byggda med oregelbundna stenar och tätade med den snåriga, sega undervegetationen och därefter utfyllda med lera i hålen. Ytan var vitkalkad. På långt håll såg den vita byn, som klättrade upp längsmed bergssidan, inbjudande ut. Det var först när man kom in som det blev tydligt att Mazoklanen antingen var fattig eller asketisk. På grund av det fuktiga vädret luktade det mögel i alla hus.

Mazita hade sedan barnsben uppfattat att Mazoklanen var uppdelad i två läger, de aggressiva krigarna klädda i orange och de fredligare invånarna i byn som klädde sig i turkos. Mazitas bror klädde sig alltid i orange och hängde med morfar och hans soldater. Varje gång far drack lite alkohol och försökte ge utlopp för sin bitterhet, fördes han undan av morfar. Av det Mazita kunde uppfatta av den lågmälda diskussionen dem emellan påmindes han om att männen inte pratade med kvinnor om sådant som bara angick soldater.

Far kom ut igen när soldaterna hade försvunnit neråt klyftan mot Cibiadalen. Mazita misstänkte att han ville blanda sig i vilken färg de nyvävda lakanen fick. Hon kom ihåg hur han hade protesterat mot lavarna de hade använt förra gången. Det var enklare att färga orange än turkos, så hon förstod inte varför han blev så rasande. Kvinnorna höll redan på att lägga lakanen i grytan varvade med lav, som skulle ge en djup orange färg.

Mazoklanen hade aldrig förr stött på någon aggressivitet från Cibiaklanen, men morfar brukade ha rätt. Vakten var trots allt slagen blodig. Alltså måste det vara erövrare. Far verkade ha godtagit morfars ord om att de inte var ute på friarstråk, utan antydde att det kunde vara Eros av Cibia som kom för att hämnas för att Mazoklanen hade grävt diamanter i Cibiaklanens gruvor.

Nu kunde de inte göra annat än att vänta tills krigarna kom tillbaka, förhoppningsvis med rikligt byte av vapen och guldsmycken som de erövrat från cibianerna.

Kvinnorna var ensamma kvar i byn och ingen kände större oro. Mazita tänkte inte på annalkande friare, eller att de manliga familjemedlemmarna kunde vara i fara. Visserligen stördes hon av att gränsvakten hade kommit tillbaka blodig, men snart upptogs hon av färgningen. Mazita älskade att färga textiler och skalade ivrigt av mera lav från stenarna vid uppgången till den andra Mazodalen tillsamman med mormor.

Det dimmiga vädret som vanligtvis härskade i Mazodalen, var ovanligt nog ersatt av vackert solsken under dagen, innan dimmorna i skymningen återigen erövrade dalen. Så här hade det alltid varit. Mazita visste föga om andra dalar och inget om deras klimat.

Efter att de hade avslutat färgningen bytte hon till orange klänning och följde med mor in i skogen för att plocka svamp. Om cibianerna kom som gäster, skulle de inte gilla deras vardagsmat som för det mesta bestod av mossor och lavar. Kvinnorna tog med varsitt spjut ifall de blev angripna av vilda netromiter som gärna ville äta deras kött, och en kort kniv till att skära svamp med. Både Mazita och hennes bror hade sedan barnsben lärt sig att försvara sig mot vilda djur. De orangeklädda kvinnorna var vana vid att hantera vapen. Mazita visste inte om netromiter hade något förnuft, men hon misstänte det eftersom de aldrig försökte angripa kvinnor med orange klänning. Däremot var invånare med turkos kläder mera utsatta för netromitangrepp.

De mötte inga netromiter och hittade mycket svamp, nog till ett storslaget gästabud.

Mormor och kvinnorna från byn hade flera grytor i gång för att färga linnet. Mazita visste att de sen skulle ta hand om det som fanns kvar av den kokta laven och behandla den vidare så den kunde ätas. Mazodalarna var resursfattiga, allt måste tas om hand.

Mazoklanen förberedde en fest, inte ett erövrartåg.

En bybo kom skälvande av rädsla upp till hövdingehuset några dagar senare och meddelade att härskaren Eros från Cibia ville hälsa på Mazoklanens härskare och hans familj vid vattentorget i byn.

Det hade redan börjat skymma, så alla i hushållet satt inomhus. Den turkosklädda bybon verkade vettskrämd så de kunde inte få något vettigt ur honom. Han pladdrade obegripligt hela tiden på väg ner.

De orangeklädda krigarna var fångar och Marius son och svärfar låg döda på varsin bår.

Dimmolnen hade redan börjat driva in i dalen från bergsdalen ovanför härskarens hus. Det var fortfarande så mycket dagsljus att det inte behövdes några facklor.

Krigarna från Cibia var aggressiva, alerta och pigga, mer lika de orangeklädda från bergsdalen än de fredliga turkosklädda invånarna i byn, men Mazoklanens stolta orangeklädda soldater kunde inget göra. Fienden var många fler än dem. Mazita insåg att Cibiaklanen hade erövrat dem.

Mormodern tryckte Mazita intill sig. ”Låt inte Cibiaklanen se din sorg”, viskade hon. ”Det är bäst vi gömmer oss bland folket i byn.” Men Mazita kände att den gamla kvinnans tårar droppade ner i hennes hår. Händerna som höll henne var som klor som inte ville släppa.

Med ens gick det upp för Mazita att de cibianska krigarna var farliga och kanske i stånd att skada även henne. Doften av brunst från dem slog emot henne. Mazita mådde illa vid skräcken för vad krigarna skulle ta sig till med henne. Hon hade kollapsat om inte mormor hållit henne så hårt. Mormor hade rätt. Mazita hade inte råd att visa sin sorg och förtvivlan över förlusten av brodern och morfar.

De stod på avstånd från byborna som böjde sig över hennes brors orörliga kropp medan de drog i sitt hår och skrek. ”Arvingen är död!”

Mazita kastade en blick på kroppen som låg på båren. Någon hade lagt en filt över den, så endast ansiktet syntes. De brustna ögonen stirrade uppåt. Det där var inte hennes bror. Han fanns inte längre där. Mazita hade aldrig sett sin bror ligga så stilla. Han var alltid i rörelse, full av energi och redo för bus. Mazita ville väcka honom, se att han steg upp och såg sig runt med förväntansfull blick. Det skulle aldrig hända. Hon skulle aldrig mera bli retad av honom med förslag på friare. De skulle aldrig mera gå ut i skogen för att plocka svamp tillsammans.

Far var som paralyserad av sorg. Mazita såg att han hade svårt att ta in att hans arvinge var död, hans dal ockuperad. Han hade som vanligt givit upp varje motstånd. Att han inte var någon riktig krigare syntes tydligt när tårarna rann nerför hans kinder. Mazita kom ihåg det dåliga samvetet som lyste ur broderns ansikte då far förhörde honom om vad som egentligen hade hänt i gruvdalarna. Brodern och hans kamrater hade i själva verket dödat cibianska soldater och härskaren från Cibia ville ha hämnd. Hennes far hade velat för länge och hade inte haft någon strategi för hur han skulle bemöta aggressiva män. Det värsta var att han hade kunnat mobilisera flera soldater än cibianerna om han hade kommenderat ut de turkosklädda männen från byn. Far borde varit bättre förberedd på eventuella krigiska alternativ.

Mazita visste att framtiden för hennes folk berodde på henne nu. Hennes mors stam stod avvaktande. Männen var avväpnade och deras hövding var död. Hennes far knep ihop munnen. Mazita visste att han hade avskytt morfar.

En ung man kom fram ur gruppen från Cibia. Endast pannbandet skilde honom från hans män. Han stannade bredbent framför far, sköt fram höfterna, drog upp tunikan och blottade sig.

”Jag är Eros från Cibia. Jag deklarerar härskaren Marius Mazo som avsatt och hans dal som en del av mitt territorium.”

Han lät blicken glida över kvinnorna. Den stannade vid Mazita. Det gick inte att gömma sig. Både mönstret på hennes klänning och armringarna avslöjade att hon var dotter till Marius Mazo, härskaren i Mazodalen. Eros från Cibia skrattade. Han var van vid att bedöma vilken rang inom en klan varje medlem hade.

”Jaså, du har bara en dotter kvar, Marius? Henne ska jag gifta bort till en av mina män som ska bli min guvernör i din dal, men först ska jag njuta av henne själv.”

Mazita försökte undvika att se på honom. Hon insåg att enda sättet att behålla någon kontroll över klanen var att hon själv valde ut den nya härskaren. Mazita letade bland de okända krigarna vem hon kunde tänka sig som skulle vara hennes klans nya härskare. Hon måste bestämma sig snabbt. Mazita hade inget annat val, letade efter ett ansikte som uttryckte annat än maktbegär, lusta och äventyrslust.

Det var för sent att dela sina tankar med någon i klanen. Hennes far skulle dessutom tycka att hennes plan inte gick att genomföra för en kvinna, och hennes mor skulle säga att en kvinna inte borde bete sig så som hon planerade. Men Mazita kunde inte låta den okände härskaren bestämma över henne. Hon ville välja man själv, och hon måste genomföra sin plan att förföra honom innan härskaren avslöjade vad hon planerade. Hon hade hört rykten om att härskaren i Cibia var besatt av jungfrur, och att han ville ha så många som möjligt innan han gav dem vidare till en annan man. Om hon inte längre var jungfru, skulle han kanske förlora intresset för henne. Det var viktigt att vara jungfru vid giftermålet även i hennes kultur, men det var mindre viktigt än att rädda hennes klan. Trots allt skulle hon fortfarande vara härskardotter, och många män var villiga att stiga i rang med henne, oavsett om hon var jungfru eller ej. Hon var den främsta representanten för sin generation från Mazoklanen.

Motvilligt drogs hennes blickar mot Eros från Cibias lår och det han hade mellan dem. Han log mot henne och strök handen längsmed mandomen. Gjorde han reklam för sig? Förvirrad och äcklad flyttade hon blicken åt sidan.

Då blev hon varse en ung man bland de cibianska soldaterna. Han studerade henne intresserat med sneda ögon. Blicken uttryckte medkännande. Han verkade vuxnare och lugnare än de andra. Han skilde ut sig från de andra gapiga soldaterna, och det att han var annorlunda gjorde honom tilldragande.

Eros från Cibia sökte åter kontakt med Mazita. Hon hängde fortfarande i mormoderns armar. Han log insmickrande.

”Du är dotter till Marius Mazo, före detta härskaren i Mazodalen?”

Han uppträdde artigt, men vänligheten dolde ett hot.

”Var lugn, jag tänker inte skada dig. Vad heter du?”

”Mazita.” Hon kunde bara viska. Gråten satt fortfarande kvar i halsen.

”Jag tycker om dig. Du är snygg. Du kanske även är ogift?”

Mazita nickade.

”Jag tycker mycket om orörda jungfrur. I natt vill jag ligga med dig, medan mina män spelar tärning om dig. Du kommer att gilla det jag tänker göra med dig, var så säker.”

Mazita fick endast fram ett gurglande läte. Hon höll på att kvävas i mormoderns grepp.

”Den som vinner, gifter sig med Mazita Mazo och blir guvernör i Mazodalen. Är det klart?”

Ett vrål från krigarna bekräftade hans vilja.

Mazita kunde inte värja sig mot deras lystna blickar. Rosa tungor slickade mörka läppar. Hon kastade en blick på den snedögde officeren. Han log lite, men stod ganska stilla annars. Återigen möttes deras ögon.

Eros från Cibia upprättade huvudkvarter i Marius Mazos hus. Hans män vimlade runt på ängen och besiktigade de torftiga ägorna till Mazodalens numera forna härskare.

Mazita fick hjälpa till att göra i ordning mat till erövrarna och även fångarna. Mormor jobbade tätt intill henne. Mazodalens soldater serverades alkohol och förvandlades i fyllan till Eros från Cibias bundsförvanter. De fick löfte om att delta i tärningsspelet. Den unge Eros hade en charm som tycktes oemotståndlig både för män och kvinnor. Han hade vunnit ett krig och hade råd att vara generös.

Men Mazita tyckte inte om det öde han ämnat för henne.

Hon serverade maten till männen som var bänkade vid långbordet tillsammans med Eros från Cibia. Varje gång hon passerade hans plats i hennes fars högsäte, försökte han tafsa på henne. De gångerna han lyckades, märkte hon att hans händer var ömma och försiktiga, inte hårda och råa som hon inbillat sig. En gång drog han henne ner i knät och viskade: ”Varför undviker du mig? Jag lär vara god i sängen, förstår du.”

Mazita kunde inte se sin far någonstans. Hon gick ut för att leta efter honom, men han var inte i byn heller. Mazita kom inte ihåg om han hade följt med upp till härskarhuset.

Dimmolnen kom vältrande in. Hon brukade alltid invänta skymningen vid gärdsgården i riktning Kalidalen, medan hon kontemplerade dimsjoken som höljde in hela dalen. Hon ville inte gå tillbaka till hövdingehuset.

Upptagen av sina egna tankar gick hon på den nästan igenvuxna stigen. Mazita insåg att hon måste hitta en lösning på sitt problem redan ikväll. Hon ville inte förnedras av Eros från Cibia och efteråt vara tvungen att ta den man som vann henne i ett simpelt spel. Det gällde resten av hennes liv.

Med ens uppfattade hon en våldsam rörelse tätt intill henne. Hon såg glimten av ett vapen som sänktes. Krigaren skakade på huvudet. ”Du får aldrig smyga på en soldat på det sättet, flicka.”

Mazita kände igen honom som den snedögda soldaten som stått vid sidan om Cibiaklanens härskare, och kände ett risslande i magen ner mot underlivet.

”Ursäkta. Jag visste inte någon fanns här.”

”Är här alltid dimma i Mazodalen?” sa han. ”Inte mycket till klimat ni har här.”

”Om du inte tycker om Mazodalen, varför blev du inte hemma istället för att komma hit och döda och erövra det som ändå inte tycks vara något att ha?”

Han log lite. Mazita var trygg i hans sällskap. Han skulle inte röra henne så länge Eros från Cibia ville ha henne.

”Hemma. Vad är hemma för mig? Eros av Cibias här är ständigt i rörelse, hungrig efter nya erövringar. Hela planeten är mitt hem.”

De stod vid sidan om varandra och såg dimman och mörkret förvandla Mazodalen till en otydlig massa. Hon drog in doften av hans varma kropp och visste att hon gjort sitt val.

”Vad heter du, soldat från Cibia?”

”Mitt namn är Felix. Och jag vet att du är Mazita Mazo. Borde du inte återvända till husen nu? Eros kanske blir otålig.”

”Kommer du att spela tärning i natt?”

Han log. Hon såg hans vita tänder i mörkret. ”Skulle du vilja det?”

Hon tittade skyggt på honom. ”Jag vill inte ligga med Eros.”

”Varför inte? Han är bra i sängen, sägs det. Jag känner flera kvinnor som kan intyga det.”

”För mitt folk är det en skam om en annan man än hennes make tar en kvinnas jungfrudom. Och jag vill inte riskera att jag skulle tycka bättre om Eros än den mannen jag får efteråt.”

Han skrattade högt nu.

”Vill du inte att din hustru ska vara jungfru? Eller är du redan gift, kanske?”

”Nej, jag är inte gift. Och jungfrur skyr jag. Hos mitt folk är varenda flicka fritt villebråd från det hon slutar dia.”

”Finns sådana barbarer i Cibia? Det har jag aldrig hört talas om.”

”Nej, det är det folket jag tillhörde innan jag blev soldat hos Eros av Cibia.”

Eros måste ha erövrat många dalar.

”Tycker du illa om mig? Tycker du min jungfrudom är ett handikapp?”

Han skrattade. ”Du är söt. Jag lovar att spela så bra jag kan i natt.”

Hon grep honom om överarmarna. Mazita var en medellång flicka som räckte honom till hakan. Hon kände hans muskler spännas under tunikan. ”Jag tyckte om dig redan från början, då ni först kom in i byn. Du verkar lite annorlunda än de andra. Och jag vill inte att Eros ska förnedra mig. Jag vill själv välja – guvernör …” Det sista viskades fram.

Han lade armarna om henne. Med munnen mot hans hals kom hon med ett förslag. ”Kan du tänka dig jobbet?”

”Du är en modig och viljestark flicka. Jag beundrar dig.”

”Jag vill du ska bli den nye härskaren över Mazodalen.”

Han kysste henne. ”Ja, jag vill bli din guvernör.”

Hon skälvde till och öppnade munnen under hans kyss.

”Eros är inte oresonlig. Om vi pratar med honom, går han nog med på det.”

Mazita stirrade oförstående på Felix. ”Du är tokig. Vi kan inte prata med Eros nu. Vi måste ställa dem inför fullbordat faktum, så att säga. Vänta här ett tag. Jag vet var vi kan gömma oss.”

”Vart ska du?”

”Jag måste bara hämta ett lakan.”

Mazita gick mot hövdingehuset och undrade hur hon skulle ta sig in och hämta ett lakan utan att någon la märke till henne. Då hon kom närmare, såg hon hur någon lösgjorde sig från skuggorna vid huset och stannade upp.

”Jag tänkte du behöver detta.” Rösten var mormoderns och hon räckte Mazita ett spjut och ett lakan. ”Jag är glad att du brås på oss och har bestämt dig för att ta över Mazoklanen.”

”Jag tror vi tänker likadant.” Mazita omfamnade henne snabbt, tackade och sprang i riktning mot Felix. Han stod på samma ställe och skiftade vikten från ett ben till det andra. Det såg lustigt ut, som om han trampade på samma ställe. Mazita rynkade ögonbrynen. Han såg obekväm ut. Ångrade han sig? Ville han inte ha henne?

Hon grep hans arm. ”Kom.”

Han följde henne halvt motvilligt.

De gick genom tät skog med taggiga snår som tog tag i deras kläder och skrapade mot benen. Det var en typisk netromitskog. Mazita hade varit här förr och letat mat, så hon hittade även i mörkret och dimman. Hon ledde Felix till ett fallfärdigt hus där golvet var täckt av mjukt hö.

”En av de gamla gränsstationerna mot Kalidalen.” Mazita bredde ut lakanet i mörkret. ”Här hittar ingen oss.”

”Vad håller du på med?”

”Lägger ut lakanet. Den ska fånga upp mitt jungfrublod som bevis.” Mormor hade gett henne ett turkost lakan. Blodet skulle synas bättre på det än på ett orange.

Felix utstötte ett kvävt ljud.

”Vad är det? Vill du inte ha mig?” Mazita grep hans hand och drog ner honom vid sidan om sig.

”Jag beundrar dig som vill välja man själv. Men jag vill inte göra dig illa.” Hans mun hittade hennes i mörkret.

Mazita sög sig fast. Hennes händer slöt sig om Felix nacke. Även hon var lite spänd inför det som väntade. Det hade gått så fort.

Felix tog varsamt av henne klänningen. Hans läppar slöt sig om hennes bröstvårtor. Hon utstötte ett odefinierbart ljud och skälvde till då de knoppades mot hans tunga.

”Var inte rädd, jag ska göra det skönt för dig först.” Hans mun besökte hennes navel ett kort ögonblick, fortsatte upptäcktsfärden ner mot lårens ovansida. Tungan letade sig vidare mot insidan av låren. Hon slappnade av. Han visste hur man gjorde. Det var första gången för henne, men inte för honom. Hon öppnade låren så han kunde komma bättre åt. Han började slicka henne mellan benen. Det var riktigt skönt. Hon började röra höfterna mot honom och blev hal och våt där nere. Med ens gled han upp över henne och körde in en hård stock mellan hennes lår och hon förstod att det var det han hade mellan benen som trängde in i henne. Nu var hon inte längre jungfru och hon hade själv valt mannen hon ville gifta sig med. Mazita lade upp benen på hans rygg så han kunde tränga längre in. De låg tätt omslingrade och det han gjorde med henne var oändligt skönt.

Felix låg fortfarande ovanpå henne då han slaknade. Hennes ben klämde hårt om honom och ville inte släppa.

”Jag hoppas det inte gjorde för ont då jag tog din jungfrudom”, sa han. De andades snabbt in i ansiktet på varandra. Hon fick sin egen doft in i munnen då han kysste henne.

”Ont? Jag vill att du gör det en gång till.” Hon var fast besluten att få det skönt igen.

Det ljusnade utan att de avbröts av angripande netromiter. Det hade inte räckt med en gång till. De tittade halvt generade på varandra. Mazita fnittrade. Felix kysste henne.

”Jag älskar dig. Det ska bli gott att få dig till hustru.”

”Jag tyckte om dig redan första gången jag såg dig.”

Mazita tittade försiktigt på Felix och mötte hans beundran. Då upptäckte hon blodet. Det var smetat utöver dem båda och den turkosa filten, men i beskedliga mängder.

”Beviset för vår förening.”

”Men gjorde det inte ont?”

”Vet inte. Njutningen var större.”

Mazita reste sig upp stapplande. Felix grep henne om midjan. Hon skrattade.

”Jag är visst öm där nere.”

”Ska jag bära dig?”

”Ja”, sa hon förtjust. Detta var precis så romantiskt som hon hade inbillat sig.

Han virade lakanet om henne och lyfte upp sin nyvunna hustru.

Eros och Mazitas mormor var de första de mötte.

Mormodern blinkade till Mazita. ”Du får en kraftfull, men snäll make.”

Eros verkade inte alls besviken över att ha blivit lurad på en jungfru. Tvärtemot tycktes han glad över Felix lycka. Mazita fick intrycket att de var mycket goda vänner. Eros växte i hennes uppskattning.

”Vi fattade nog vad ni hade för er då ni båda var försvunna. Jag fick nöja mig med matronan här, men hon gjorde mig inte besviken.”

”Jag beklagar, Eros, jag försökte på alla vis göra reklam för dig, men hon lät sig inte övertalas.”

”Du tycker ju inte om jungfrur i vanliga fall.”

”Jag var vettskrämd, tro mig. Hon fick lugna mig.”

De skrattade.

Folk började komma ut ur Mazoklanens härskarhus. De kliade sig sömnigt både i den svarta kalufsen och runt på kroppen.

Mazita tog till orda. Hon förklarade att hon själv valt sin make, och att hon hoppades hennes folk ville acceptera honom. Det var viktigt att se framåt nu, för detta var början på en ny tid.

Eros vigde Felix och Mazita Mazo enligt cibianskt skick. Huvudpersonerna skulle byta armringar för att befästa förenandet av två klaner.

Felix höll ett kort tal och bad om tillstånd att upptas i Mazoklanen som fullvärdig medlem. Felix tog sin hustrus namn. Mazoklanens orangeklädda soldater intygade att de skulle stödja sin nye ledare. Mazitas mor gick in och hämtade en orange tunika och två armringar åt Felix som hon tyst överräckte. Mazita såg att kläderna och armringarna han fick hade tillhört hennes bror. Arvingen var död, men klanen hade fått en annan man istället.

Eros bestämde att Felix och Mazita Mazo skulle stanna kvar i Mazodalen som den cibianske härskarens representant och styra tillsammans med några orangeklädda soldater ur Mazoklanen tills han behövde dem i Cibia.

Far syntes fortfarande inte till.

Kategorier
Författaraktiviteter

Tankar kring mitt skrivande

Är jag en förmedlare av idéer från universum?

Vissa gånger får jag känslan av att det inte är jag som hittar på det jag skriver om. I början blev det kaotiska berättelser, men nu tar jag mig an både huvudkaraktärer och bikaraktärer från Siriuskrönikan och försöker bena ut deras liv från flera synvinklar. Det är som att jag har växlat ner i mitt författarskap. Världen växer eftersom jag bekantar mig med den, men samtidigt koncentrerar jag mig på ett fåtal personer i taget. Det är som att göra en resa i okänt terräng. Vissa personer kommer jag närmare än andra, och då skriver jag en jag-bok. Det tycks vara en tvåvägs kommunikation, så jag har tillägnat mig erfarenheter från samhällen som är främmande för jordmänniskorna. Jag insåg nödvändigheten av att skriva en fackbok om Sirius, för den verkar ha påverkat fler än mig genom mänsklighetens historie.

Tora i ateljen. Foto: Jesper Berg.


Siriuskrönikan började som ett sidoprojekt i ett större manus om maskinvarelser från Rigel som jag skrev om i ett fanzin som mina barndomsvänner tog del av. Det var en Typ2-civilisation jag skrev om, men på 1950-talet fanns inte civilisationsindelningarna, så jag bara hittade på avancerade civilisationer som jag beskrev. Då var sirianerna de elaka och krigiska varelserna som hade guden Mars som ideal. Här ser vi Netra och Kylon som har allierat sig med Hitler.

En färgrik kopia av första bilden på sirianer.


För 10 år sedan skrev jag mer kaotiskt, med för många personer. Nu försöker jag dela upp handlingen med koncentration på färre personer. Jag har fördjupat tre personer i kommande bok Mazoklanen, Felix och Mazita Mazo, samt Felix kusin Nellik Nairobi. Tema i Mazoklanen: Konflikten mellan Felix Mazo och Nairobistammen som han rymde från. Han kan inte glömma sina vänner där, och nu har de blivit hans fiender.

Framsidan av Mazoklanen.


Världen på Sirius är stor och tränger sig på, och de första berättelserna blev mycket komplicerade med många intriger och många personer. Därför fick jag rådet att förenkla. Ianyna i isen med citat från Mazoklanen.

Ianyna i isen med text från Mazoklanen.


En betydelsefull händelse i Mazoklanen är när Nellik bestämmer sig för att rymma från Nairobiklanen och tar med sonen Urian. De kom knappt levande förbi netromitlägret i Cibiadalen. Efter noggrann genetisk undersökning visar han sig vara härskarson, vilket får betydelse för framtiden.

Netromitläger med text från Mazoklanen.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

SciFi World Malmö 2026

Referat:

Vi fick en monter på skuggsidan i det ljusa slaktrummet, men där vi stod, var det bara ett författarbord vid sidan om oss, annars var det bara prylmontrar. Jag sålde sämre än jag brukar, men som vanligt sålde jag under lördagen, men inte söndagen. Jag vet inte om det berodde på att vi hamnade mitt i prylraseriet eller om folk håller hårdare i pengarna i år. Vi kanske ska begära att alla som ställer ut böcker får lov att stå på samma ställe?

Annars var det som vanligt trevligt på Slagthuset bland allt cosplay. En dråplig grej hände: John Cleese passerade tätt förbi Tess monter, och hennes telefon var full, så bilden fastnade inte.

Sten pratar med de andra bokförsäljarna.
Tora på SciFi world 2026

SciFi World Malmö 2026

Slagthuset 25 – 26 april kl. 9.30 – 18.
Sten Rosendahl och Tora Greve ställer ut med varsitt förlag och egna böcker, som kunderna frågade efter förra året, då vi hade med andra författare och bara en titel vardera. Då ställde vi ut som representanter för Fantastikbokklubben, men nu ställer vi ut som författare. Fortsättning följer.

Kategorier
Författaraktiviteter

Litteraturrundan maj 2026


Jag har valt att ha med böcker som kan inspirera till vandringar i miljön runt Villa Vandra i Snogeholm.

Referat från Litteraturrundan i Villa Vandra maj 2026

Efter det vällyckade mötet dagen innan på Tycho Brahe Observatoriet uttryckte jag mina farhågor i bilen på väg till Villa Vandra. Först skulle vi hämta Barbro i Västra Hamnen, och därifrån tog det 35 minuter att bara hitta en framkomlig väg ut på E65. En av mina vänner som bor i Malmö centrum, säger att de har blivit isolerade i staden, överallt pågår vägarbeten eller kloakarbeten. Vi som bor ute på Limhamn, känner oss mera centraliserade, vi tar oss lätt ut på Inre eller Yttre Ringvägen.

Vädret var åtminstone vackert. Vi har ofta vandrat i området och bland annat stött på vildsvin, så Torsten gick en tur innan lunch.

Deltagare Litteraturrundan i Villa Vandra 2026


Då Barbro och jag kom fram med skrindan, möttes vi av bord som var uppradade utomhus med dukar utlagda. Bra, då jag fått besked om att det inte var lönt att ha med duk. Det var stora bord, så platsen var riklig. Vi kunde bre ut oss riktigt. Sedan kom musikerna och ställde upp sig vid väggen. Det var enkelt, en gitarrist och en sångerska som sjöng franska chansoner, som passade ihop med en av förlagets klassiska science fiction titlar: Voltaire: Micromegas. Vandrare kom och gick och åt i caféet, tittade på böcker, fick broschyrer och handlade sparsamt, då de inte var beredda på vår utställning.

Franska chansoner.

Vi åt lunch som vi hade beräknat, lika gott som under planeringsmötet. Torsten undrade om det verkligen gick att äta blomman som låg på måfflan med lax. På toppen av måfflan med Skagenröra tronade också en ramslöksblomma, som jag slök först. Efteråt hade vi kaffe och morotskaka.

Det var dålig planering med hänsyn till läsning. Flera sa att vi inte kunde hoppa på människorna som åt och erbjuda att läsa en snutt. Vi skulle haft en tidtabell för alla författarna med läsning under 10 minuter, med vissa intervall. Inomhus kunde vi ha stått mellan lokalerna. Utomhus kunde vi ha stått på samma ställe som orkestern. Marianne Gunve och jag läste spontant 10 minuter vardera, stående bakom bordet, och det väckte intresse.

Då vi skulle gå, skänkte jag en bok till Pernilla som tack för att vi fick vara där. Det var en novellsamling som hade titeln Leva din dröm, och det var precis det hon hade pratat om med en annan besökare.


Science fantasyböckerna iSiriuskrönikan diskuterar en möjlig civilisation i Sirius solsystem, och hur varelserna använder kvantmekanik för att klara av problemen med två solar. Det enda sättet att ta sig runt på planeten, är vid att vandra. Vandringarna är inspirerade av mina egna vandringar på alla kontinent över hela jorden.

Framsida Om Sirius av AR Yngve

Mästaren: En omvandrande kvinnohandlare önskar att han kunde upptas i sin mors stam, men han har inte de rätta förutsättningarna. Han träffar mannen han tillber flera gånger och blir besviken. Vad han inte vet, är att Mästaren känner till hans hemlighet.

Washta: Wassar Tishtryia är ett barn när Kaksidiklanen väljer honom att ta upp arvet efter hans bästa vän, som omkommit i en lavin. Fylld av sorg bestämmer han sig för att förverkliga deras gemensamma drömmar och accepterar sin nya ställning under namnet Washta Kaksidi. Hans vandring till Kaksididalen, bortom hovets bekvämlighet, beskrivs.

Eva Ullerud skriver: Att skriva denna typ av fantasy, där en hel värld ska uppfinnas och presenteras för läsaren, ställer stora krav på författaren. Världen har vanligen regler som skiljer sig från våra men hur konstig den än kan te sig måste den vara konsekvent och logisk för att läsaren ska kunna ta den till sig. Detta behärskar Tora Greve till fullo.

Faktaboken Om Sirius blev snabbt populär. Det visar att det behövs en bok som kan reda ut problemen mellan vetenskap och New Age. Den finns i två upplagor, den ena i A5 för att passa in tillsammans med Siriuskrönikan, den andra i A6, som är en uppslagsbok man kan ta med i fickan.

Stefan Dahlström skriver: Boken knyts ihop snyggt med hennes egen relation med Sirius och jag lockas att läsa mer av Toras skönlitterära verk. Det är en lättläst bladvändare med en personligt tilltal som jag uppskattar och är en bra inkörsport till hennes övriga böcker.

Framsidan Hammerslag – en steampunkroman av Tora Greve

En oscariansk steampunkroman om hur satelliten Smart-1 kunde ha skickats till månen 1903 istället för 2003 med den teknik som fanns redan då. Inspirerad av egna vandringar på Hardangervidda och i Rjukanområdet. Gaustatoppen spelar en stor roll i boken. Boken kan även läsas som en arbetarroman från industrialiseringen av Norge-Sverige på 1800-talet. Vid djupdykning av arbetarlitteraturen på Rjukan bibliotek, kom jag över det faktum att de hade ovärderligt material från Lenin, där han själv hade valsat fram spritkopior på en mimeograf av sina tankar och spritt i Europa. Detta material hade arbetarna gömt under kyrkogolvet i Rjukan kyrka under andra världskrig – det minst sannsynliga ställe att gömma kommunistlitteratur.

Recensioner: Cecilia Wrige i Populär Astronomi:

Det bästa med boken är att författarinnan lyckas skildra både den tekniska sidan av ingenjörernas arbete med acceleratorn samt karaktärernas inre liv på ett intressant sätt. Både den som tycker om rymdfysik och den som gillar att läsa om människoöden kommer att hitta något här. Den är en perfekt kombination av relationsdrama och sci-fi som jag rekommenderar till alla som vill krypa upp i soffan med mysig rymdläsning. Till det bör här tilläggas att den här boken är väldigt bra!

Yvonne Waern skriver om Hammerslag på sin blogg:

Tora Greve har skänkt oss en intressant och mystisk historia, berättad i ett oerhört vackert, skimrande språk. Med glimten i ögat berättar hon om både forskare och teosofer. Därtill presenterar hon tekniska problem och deras lösningar på ett skickligt sätt. Vid sidan av själva berättelsen gör detaljrika skildringar av miljö, inredningar och arkitektur i Norge boken mycket läsvärd.

Framsida Delad vårdnad


Delad vårdnad är fortsättningen på Hammerslag, där jag går närmare in på teosofins inflytande i Skandinavien vid århundraskiftet 1800-1900. Novellen publicerades i New Nordic Steampunk Stories, Köpenhamn 2018.

framsidan Gudinnan från Limhamn
Omslag Gudinnan från Limhamn


Handlar bland annat om egna vandringar i Himalaya. Jag räknar boken som min andliga biografi efter mötet med Shiva, men även andra kommer till tals. Bland annat återger jag en dråplig historia om Guru Dattatreya. Dåvarande överstepräst i templet i Chidambaram får berätta sin historia, samt en munk från Saraswati-orden får berätta om sitt möte med Shiva. Jag har själv skrivet novellen om Vasugupta, inspirerad av min egen vandring till Hareswargrottan. Bertil Falk skriver i tidningen Kulturen: Tora Greve är också en duktig gångare, vilket hon demonstrerade för några årtionden sedan då hon gjorde den pilgrimsfärd som kallas Amar Nath Yatran till en grotta på 4008 meters höjd i Himalaya i Kashmir. Otränade Bertil Falk från Västra Alstad, som också var med, fick släpa sig uppför den branta pilgrimsvägen medan Tora lugnt och metodiskt med sina erfarenheter från norsk ”på tur” gick sin zenlunk utan att förtröttas.

Här kommer jag att publicera nyheter om vad vår författare Tora Greve kommer att göra under Litteraturrunda på Villa Vandra 15 maj kl. 11-15.
Jag har valt att ha med böcker som kan inspirera till vandringar i miljön runt Villa Vandra i Snogeholm.

Plakat – Villa Vandra
Kategorier
Författaraktiviteter

Koncentrat

Referat från Koncentrat Malmö mars 2026

Det var utlyst som en sf-kongress. Men då vi kom dit, visade det sig vara en litterär salong i ett privat hem, precis som Barbro Ring och Sigrid Undset berättade om under 1920 och 30-talet. Johan Jönsson, som är förläggare på Vendels förlag, hade en fantastisk lägenhet i tre våningar på Dalaplan. Det var lite känsligt med fotograferandet, så jag avstod från det, med undantag av en bild där jag behöver göra det klart vad jag menar. Den intellektuella nivån var hög. För att tala i klartext, det var namnen på föredragshållarna som lockade Erik Johansson och mig.

Först ut var Jesper Stage, som pratade om Imperiets logik: Kolonins ekonomi i fantastiken. Där utgick han från ekonomin i verkliga kolonialimperier och jämförde med några utvalda kolonialimperier från fantastiken. Den krassa frågan var: Vad önskar kolonialherrarna få ut ekonomiskt från sina kolonier?

Anna Bark Persson var hedersgäst och höll ett tal om kvinnliga hbtq-civilisationer på Mars, som är det senaste nya inom Mars-mytologin.

Det var den tredje föredragshållaren Johanna Koljonen som triggade min känsla av vad den litterära salongen egentligen hade som underliggande tema. Hon berättade om fanfiction. Det fick mig att tänka på att det främsta kriteriet för att kalla sig människa, är förmågan till kreativitet, och att historien är full av fanfiction.

Knud Larn och Johan Jönsson hade ett samtal om fansin och den tryckta texten som fortfarande spelar roll inom science fiction-rörelsen. Statistiken visar att den tryckta boken ökar efter en tids uppgång för den digitala. När vi tänker framåt, kommer vår tid att minnas på grundlag av tryckta texter, då det digitala medium på grund av ständiga uppdateringar och sin känslighet kommer att vara utdaterat i framtiden. Jag var i kontakt med Knud Larn för några år sedan i förbindelse med en skandinavisk steampunkantologi där Eva Holmqvist och jag fick representera Sverige. Knud Larn ger ut en vacker tryckt fansin.

Lunch intog vi på olika restauranger runt Dalaplan. Besökarna utifrån fick rådet att följa efter oss Malmöbor för att hitta de bästa matställena, och vi var några som intog en god lunch på en thairestaurang. Det var stora portioner, så vi gick tillbaka med magen på knäna.

Den första föredragshållaren efter lunch var Ola Wikander som skulle berätta om drakar. Det hördes inte så frestande ut för mig, som har noll intresse av drakar. Men det visade sig bli det bästa föredraget den dagen. Han berättade om sin forskning av gamla skrifter från de äldsta tiderna människan började skriva ner sina berättelser. Kaosgudinnan Tiamat var en undflyende orm, och det fick mig att tänka på kaoslagen, som egentligen styr i materien. Under hans föredrag fick jag intryck av att de gamle myterna är en fanfiction av berättelser runt lägerelden från tiden innan människan skrev ner sina historier. Är hela Gamla Testamentet egentligen en fanfiction av äldre myter? Detta var så intressant att jag inte kunde stå emot att köpa två av föredragshållarens böcker.

Samtalet mellan Anna Davour och Torill Kornfeldt som pratade om vetenskapsjournalistik blev ett antiklimax efter det lysande föredrag innan. De har båda ett gediget arv inom sf, så jag hade väntat mig mera av deras samtal.

Kristina Hård kom jag först i kontakt med då hon gav ut böcker på Kabusa förlag och blev inblandad i konkursen mitt i en trilogi. Sedan startade hon Kraxa förlag tillsammans med två vänner. Hennes samtal med Johan Jönsson om fantastikutgivning bekräftade bara vad författarförbundets tidning Författaren redan skrivet om: Förlagen har blivit strängare när det gäller vilken litteratur som det är kommersiellt lönsam att ge ut, och att även kända författare numera riskerar att bli refuserade av sina mångåriga förlag. Min magkänsla och mitt ofantliga kontrollbehov göra att jag ger ut mina böcker på eget förlag, efter tveksamma utgivningar på andra.

Efter en paus introducerades Thomas Lennartssons konstutställning, som hängde på en av väggarna i vardagsrummet. Det gick att se att konstnären var naturvetare. Konstverken var matematiskt uppbyggda. Endast ett konstverk, nr. 13: Geometriska mönster, hade formar som kunde påminna om kaoslagen.

Thomas Lennartssons kaosbild

Som avslutning intervjuade Maria Nygård den litterära salongens hedersgäst Anna Bark Persson. Det var ett lätt intervjuobjekt, bara att trigga henne med några få ord, så berättade hon om vikingaidealet inom action, där den muskliga hannen var huvudperson, långt från verklighetens människor som levde i norden på vikingatiden.

Efter avslutningen skulle stolarna bäras upp på vinden, vilket Erik och jag avstod från, kloka av tidigare erfarenheter av överansträngning av 80-åriga kroppar.

Detta var den bästa conen jag varit på, rent intellektuellt.

Kategorier
Författaraktiviteter

Slavkaptenen

Anne Agardh

Anne Agardh skriver:

Utdrag ur boken ”Med slavar i lasten”.

”1792 övergick i 1793. Langlois och Abraham stod på däck när klockan slog tolv. Det var becksvart, några lyktor lyste som spridda ljuspunkter från skeppen omkring dem. På himlen grupperade sig stjärnorna i sina vanliga konstellationer. Den afrikanska natten höll kvar sin värme.

  • Det borde snart vara dags för avfärd, sa Abraham.
  • Vi får säkert vänta ett par veckor till, svarade Langlois. All proviant för överresan är inte ombord än.”

I boken får vi följa Abraham Brinks ovanliga och dramatiska liv. Han hade tagit tjänst inom slavhandeln. Hur kom det sig att han, född 1763, valde att ge sig in i denna handel? Han som tillhörde en välbärgad och inflytelserik släkt i staden Åmål.

I 20 år har jag forskat om Abraham Brink. Det var en tillfällighet att jag fann denna okända historia i ett arkiv i London. Här fanns ytterligare en pusselbit om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Att vi hade en koloni i Afrika på 1600-talet var känt. Likaså att Sverige övertog ön St Barthélemy i Västindien. Men att vi hade ett svenskt slavskepp, Sweriges Wapen, som fördes av en svensk slavkapten var det ingen som kände till. Det måste uppmärksammas i Sverige.

Jag har skrivit två böcker om Abraham Brink och hans liv. Den första är en faktabok (Brink-den svenske slavkaptenen, 2012) och den andra är en historisk roman om hans liv (Med slavar i lasten, 2024). Vill ni veta mer så besök gärna mitt Instagramkonto @agardh_books eller min hemsida www.agardh-books.se

The gate of no return

Jag fick en tankeställare av Anne Agardhs inlägg om slavkaptenen. Sju generationer har gått sedan min egen förfader gifte sig med en slav, som han kallade Karoline. Jag vet inte ens vad han hette, då folk bytte efternamn hela tiden. Var det Wilhelmsen, Corneliussen, Larsen? Namnet Karoline har följt familjen sedan dess, och varje gång det föds en människa som är lite mörkare med svart krulligt hår, så heter det att hon är lik Karoline.

Jag har stått på piren utanför fortet i Ghana ifört afrikansk klänning och försökt tänka mig in i min förmoders situation då hon förstod att hon aldrig skulle få se Afrika igen, att hon skulle fösas ner i slupen som förde slavarna ut till skeppet när kön tunnades ut och det blev hennes tur att tvingas ombord i slupen. Hennes afrikanska namn och bakgrund finns ingen kunskap om.

Jag skriver bland annat om min värld i Sirius solsystem. Det är en civilisation där vissa karakteristika känns igen även hos oss. Sirianerna stammar från hundarna och är inte primater som jordmänniskorna. Varje bok har en ny huvudperson, som har varit biperson i en eller fler andra böcker. Varje bok kan läsas oberoende av varandra. Efter 9 böcker tyckte jag det var dags för en fackbok om Sirius, då den näraliggande stjärnan har följt mänskligheten sedan början.

Vad är sju generationer mot flera tusen års kunskap? Var min förmoder dogon? Är det därför jag är så bunden vid Sirius? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att Sirius har följt mig i hela mitt liv, både i min konst och i mitt författarskap. Min kreativitet lever sitt eget liv. Siriuskrönikan är ingen bästsäljare. Både personerna och civilisationen är för bisarra, säger mina testläsare. Svårtillgängligt, men originellt, sa juryn på SFF då jag invaldes.

Mina läsare säger att de gillar även Sagan om ringen, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.Bertil Falk påpekade i en krönika i tidningen Kulturen i augusti 20215: Fantasy är en kusin till sf och ett syskon till sagor och legender. Och fantasy har ett kulturantropologiskt drag som genren delar med sf. Denna etnologiska sida av fantasy och sf präglas av fiktiva beteendemönster och fiktiva religiösa mönster. Vi känner igen det från Sagan om ringen och Game of Thrones och det är framträdande i Tora Greves tjocka fantasyroman Erövraren. Siriuskrönikan (TiraTiger Förlag 2014).

Kategorier
Författaraktiviteter

Vinterglöd

Varelse från Sirius?

Lördagen den 17 januari kl. 10-16 är du inbjuden till VINTERGLÖD – en heldag för bokälskare. 

Det är kostadsfritt att delta. Alla anmälda får tillgång till inspelningarna dessutom. Det blir intervjuer och bokprat med drygt 15 författare under dagen. Du kommer att få lästips, skrivtips och roliga gåvor.

Några författare berättar hur de har burit sig åt för att hitta förlag. Andra anlitar sin expertis och hur de skrivet sin fackbok. Andra står i startgropen och har precis börjat på sin bok. Ämnen spänner bland annat från barnböcker, historiska romaner, fackböcker.

Det författarna har gemensamt, är : Hur hittar man sin publik? Hur når man ut i bruset av nya böcker?

Jag ska vara med i Vinterglöd med en liten video om liv i universum, som är en del av min fackbok Om Sirius.

För att anmäla sig till programmet, gå in på länken https://AnnLjungberg.kartra.com/page/vinterglod

Kategorier
Författaraktiviteter

Hjärnans dramaturgi

Av Ahrvid Engholm

Hjärnans medfödda dramaturgi formades på stäppen i tidernas gryning. Det förklarar deckarens populäritet, vars jakt på skurken avspeglar stenåldersmannens jakt på mammuten. Signalsubstanser reagerar på berättelsestrukturen – exposition, konflikt, stegring, upplösning – som vid verkliga hot. Andra genrer uppfyller hjärnans fascination för förändring eller lugnar oss i oroliga tider. Berättelser är mer än underhållning. De är hjärnans sätt att förstå världen.

Historier förklarar tillvaron. Berättelser bygger händelsekedjor av orsak och verkan som åskådliggör världen. Fiktioner förbereder oss på det nya och oväntade. Språkcentrums många kopplingar till andra delar av hjärnan gör läsning till en bred intellektuell stimulans. Berättelser följer den mall som vår gråa svamp på nästan 1,5 kg plockade upp på stenåldern, Aristoteles beskrev för snart 2,5 tusen år sedan och vi idag nagelfar med vetenskapens fulla nyfikenhet.
Berättarkonsten uppstod kring lägerelden. Vid brasans hypnotiska fladder dryftades de hemkomna jägarnas faror och framgångar liksom baslägrets sociala liv. Berättarens målande ord får den ”inre biografen” att flimra, stimulerad av lågorna. Berättelser stärkte sociala band och visade hur faror kunde tacklas ute på fältet.
Stenålderns serietecknare – grottmålarna – vittnar om jaktens betydelse. Hjärnans dramaturgi följer överlevnadens schema: en initial stabilitet (lägret), en hotfullhet (rovdjur, jaktens risker), en stegring (kampen) och lösningen (överlevnad). Aristoteles skulle nicka gillande. Den antike greken beskrev dramats början, mitt – med flera faser – och slut. Början röjer ett problem eller vad som ligger på lur, där kortisol förbereder för stress och ökar vaksamheten och dopamin belönar vår uppmärksamhet. Mitten är extra spännande ty där händer allt, varvid mer dopamin och kortisol ger uppmärksam- och vaksamhet. Slutet knyts ihop av oxytocin som ger trygghet och ro.
Medan Lägerelden falnar samlas hyenorna i periferin likt litterära agenter.

Hjärnan påverkade berättelser. Berättelser påverkade hjärnan. Det var inte bara förströelse, utan gav kunskap och en evolutionär fördel.
Will Storrs säger i The Science of Storytelling (2019) att ”vår historieberättande hjärna omvandlar verklighetens kaos till enkla berättelser om orsak och verkan, som bekräftar att våra subjektiva modeller och känslor är godartade och korrekta”. Det finns otaliga rön om hjärnan och berättande. I Wired for Writing (2012) menar Lisa Cron att vi är ”hårdkodad för att reagera på berättelser; nöjet av gott berättande är naturens sätt att göra oss uppmärksamma”.  Paul Zak från Center for Neuroeconomics har med experiment kopplat oxytocin till konfliktlösning. Yuval Noah Harari menar att berättande är människans superkraft:”Vi är enda arten som via språk skildrar ting vi ser, smakar och berör, men även hittar på historier om det som inte finns”.
Hjärnans biokemi är som gjord för deckare! Brottet väcker kortisol, utredningen triggar dopamin och brottslösningen ger oxytocinerad lättnad. 2024 utgavs enligt Deckarakademin 630 (!) deckare på svenska. Den stimulerande utmaningen att tänka till för att lösa brott ger extra dragningskraft. Hjärnan älskar mysterier och är besatt av att fylla luckor.
Hjärnan försöker räkna ut vad som kommer i ”prediktiv bearbetning” – databehandling i förväg – ungefär som ”elektronhjärnornas” (kretsarna med miljarder transistorer) ”spekulativa exekvering” (förprocessa kod som kan behövas, eller ej, senare). Den ser en antydan om kommande skeende, men så kommer en överraskande twist! Överraskningar engagerar och belönas med dopamin. I deckare är därför gärna den minst misstänkte skyldig.
Andra genrer kidnappar hjärnan på egna sluga sätt. Det snurrar hela tiden en enkel modell av världen i skallen. Berättelser utlöser samma världsbyggande. Det ”automatiska modellbyggandet utnyttjas förträffligt av fantasy- och science fiction-berättare”, säger Will Storr: ”Att bara namnge en planet, ett antikt krig eller en obskyr teknisk detalj startar den neurala processen för att bygga en värld, som om den faktiskt funnes”. Det klassiska författarådet ”Show, don’t tell!” handlar om mer detaljer till stöd för modellbyggandet.
Litterära gestalter underkastas ”personbyggande”. Spegelneuroner aktiveras och försöker sätta oss in i aktörernas egenskaper. Men var försiktig med att strössla för mycket personalia så att läsaren blir helt förvirrad. Hjärnan kan på en gång bara jonglera med 6-8 ting (efter GA Miller) eller antal personer av betydelse för handlingen. Varje sekund tar sinnesorganen emot miljoner bits,den ”minsta informationsenheten”. Men hjärnan sållar bort allt utom en rännil av det viktigaste, så att blott 10 till 50 bits i sekunden (efter D E Broadbent) når medvetandet! Vi kan dock påverkas av en del bortsorterat utan att vi vet om det. Knoppen bortsorterar väsentligheter vid hög databelastning, så skriv rent och klart och repetera viktigheter. När det nyss åhörda flyttas från när- till långtidsminne hindrar repetition att data droppas.
Litterära gestalter har gärna drag av författaren själv. Människan är inte telepatisk och författare når bara ett enda mentalt arkiv: sitt eget. Därför är Robert Heinleins hjältar självsäkra machos, HP Lovecraft skrev om isolerade enslingar, Astrid Lindgrens figurer är alltid varmhjärtade och snusförnuftiga (om de inte försmäktat på en öde ö) och Isaac Asimov skrev om robotar. Betänkt även att hjärnan blir fullt utvecklad vid 25-årsåldern. Då blir personlighet, prioriteringar och intressen stadgade. Vi kan inte vänta oss större ”personutveckling” över den åldern.
Hjärnans nyfikenhet på förändring är viktig för science fiction. ”Förändringar är ändlöst fascinerande för våra hjärnor”, säger Storr. ”Nästan all varseblivning bygger på att en förändring uppfattas.” När något ändras når neural aktivitet duplantishöjd, och Storr utbrister glatt: ”Förändring är porten som öppnar för ett hot att kasta sig mot strupen. Men förändring är paradoxalt även möjligheter. Det är en spricka i universum genom vilken framtiden anländer. Förändring är hopp. Förändring är löften. Det är vår vindlande stig mot en morgondag av framgång.” Minsann.
Sf-litteratur spekulerar kring vetenskap och samhälle och är en försöksbänk för förändring. Hjärnan uppfordras att nå nya tankebanor, av extra vikt idag med krig, pandemier, AIs och Trump. Vi ser en uppgång för dystopier och undergångslitteratur, och även fantasy – en fantasiflykt för den som ringaktar eländet och vill vara som alver och hobbitar med spetsiga öron och lurviga fötter.
Feelgood och romance är en annan reaktion på världsläget. Även om sådana författare idag flockas till konferenser och intervjuas på bästa sändningstid, verkar genrens status vara omvänt proportionell mot läsarnas slukande aptit. Det bjuds en förutsägbar struktur – redan namnet avslöjar böckernas slut – men läsaren söker trygghet och vidöppen oxytocinkran i en kaotisk tid. Hjältinnan – damer dominerar – är lätt att identifiera sig med så att feelgoodandet får bra fäste. I feelgood upplever läsaren riskfria risker. Om så inte vore skulle genren kallas feelbad.
Fast feelbad-böcker finns redan och benämns skräck. Skriftställare som HP Lovecraft och Stephen King gräver i vårt irrationella undermedvetna och skakar om. Skräckläsande är som att sätta sig i en vådlig bergochdalbana och veta att vi gallskriker – men vi trängtar efter adrenalinkicken! Blir man riktigt, riktigt skakis går dopaminutsöndring över till adrenalin (som dessutom hämmar oxytocin).
Vi har politiska thrillers som våldför sig på historieskrivning, med osannolikheter typ en skränande mobb ockuperar USA-kongressen, storkrig i Europa. mordförsök i presidentkampanjer och den i sekler neutrala går med i NATO. Thrillers är deckare på volymläge 11. Istället för Poirot och giftspetsad sherry i grevens bibliotek, får vi superspionen och kärnvapen och hela jorden som spelplan. Efter att en självutnämnd president förenade Krim med de kriminella, kom tjoget skildringar inom samma härad av Tom Clancy. (Strongt gjort med tanke på att han var död!)
Litterära klassiker som stått sig har Hjärnans Dramaturgi att tacka. I Odyssén följer vi hjältens färd genom exposition, hot, stegring, lösning – flera gånger om så att Homeros hade nya äventyr att deklamera varje kväll. (Om Homeros funnits är osäkert, men att han var blind är ställt utom allt tvivel.) I stormen av dramatiska känslokonflikter dränker oss Shakespeare i signalsubstanser. Hamlets introspektiva tvekan, Romeos och Julias omöjliga kärlek är föga finstilt ty Globe-publikens skrän överröstade det subtila. Det är okänt om noll eller tusentals tog sig av daga genom Den unge Werthers lidande, men blotta tanken visar hur lätt vår stackars grå cellklump tar intryck.
”Finlitteratur” avvisar ofta intrig och hjärnans genvägar, till förmån för språkliga utflykter och fragmentariska former. Men språk i sig kan ensamt inte bära en berättelse. Utan dramaturgi uteblir signalsubstansernas spel, hjärnans förväntningar dribblas upp på läktaren och läsarpubliken lämnar i halvtid. ”Avancerad” prosa når därför sällan den breda publiken för deckare, klassiker och narrativ litteratur.
Brottsjournalistik följer deckarens dramaturgi: brott, utredning, gärningsman. (Och duger inte vår gärningsman, sade Palmegruppen, har vi en till.) Politisk rapportering framställs som en dragkamp, med hälarna djupt ned i gruset, i ett nollsummespel som sällan existerar. Numera vill också konsulter och reklambyråer hitta narrativ, fast vad de menar mer är oklart. Också politiker söker rätt berättelse, som Elsa 79, för att fiska röster och håva in väljare.
Nyhetsmedier, sociala plattformar och företagskonsulter tänker dramaturgiskt. Pandemier, krig och affärer framställs i en klassisk konfliktstruktur: hotet (virus, fiender, marknadsras), kampen (lockdown, pansarvärn, omstrukturering), och upplösningen (vaccin, fredsförhandling, produktlansering).
Sf-författaren Robert Heinlein menade att det nog bara finns tre dramaturgier:
1. Snubben som kommer upp sig i livet. Tänk Ingvar Kamprad och IKEA.
2. Pojke möter flicka. Klassiskt! Romanser i alla nyanser.
3. Mannen som lärde sig veta bättre. Fiaskon innebär pudeldags! Få bräcker japanska företagschefer som bugande, hulkande och gråtande ber om förlåtelse.
Historien tog inte slut, mr Fukuyama! Berättelser behövs mer än någonsin bland pandemier, krig, terrorism, globalisering, dumma AIs, tokiga politiker och politisk polarisering. Precis som myter en gång sökte förklara naturens krafter, vill dagens narrativ förklara vår förvirrande tid.
Det gör även ting mer tillspetsade och polariserande. En stark berättelse är inte bara logisk och läsarvänlig – den är biokemiskt kodad för att engagera. Dramaturgi gör kognition och känslor lättmanipulerade. Nyhetsdeskar, politik och media lånar berättelsens knep. Insikt i hjärnkontorets tics och trick är viktigt för närläsning och att veta när narrativ narras.
Och berättandets framtid? AIs emulerar hjärnan och lär ta till sig allt detta. Vi riskerar en flod av dramaturgiskt tillskurna litterära konfektioner tränade på det som redan finns (copyright hanterar publicering, AI-träning motsvarar att inspireras och ligger utanför). Det mediokra blir norm då neurala nätverk triangulerar sig till genomsnittligast gemensamma nämnare. Författare med kroppstemperatur 37 kan bli lika döda som Tom Clancy.
Människans berättande uppkom för att förstå omvärlden, hantera hot och stärka band. Från stenålderns jakthistorier till dagens deckare, thrillers och feelgood har Hjärnans Dramaturgi givit oss överlevnadskunnande, emotionell trygghet och social gemenskap. Dramaturgin aktiverar neurokemiska mekanismer och berättaren följer vårt tankeorgans förväntningar. I fiktion saknas reella risker vilket ger ro och stärker oss i en hård verklighet.
Mediaexplosionen dränker oss i berättelser – på TV, bio, Internet, via spel, reklam och hörlurar. Litterärt berättande är blott en mindre del, men är det ursprungliga och äldsta verktyget för att förstå, bearbeta och uthärda prövningar.

Ahrvid Engholm

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Dramatisk resa till LunCon 2025

TiraTiger Förlags representanter Tora Greve och Erik Johansson avstod från fredagens aktiviteter i Lund. Trots allt är vi över 80 år, så vi behövde energin till de andra dagarna.

Egentligen skulle Ahrvid Engholm ha övernattat hos oss på Limhamn, men han ringde aldrig och bekräftade sin ankomst på fredagen. Vi hade bäddat i biblioteket och köpt ett hembakat bröd hos Limhamns kakbod (de med den svenska atombomben som jag har skrivit om innan) inför hans ankomst. På lördagen skulle han ha följt med oss, men vi tappade bort honom. Trots en kvarts letande, inklusive Toras röst som ropade (hörs flera kvartär bort, enligt rykten), hittade vi honom inte. Vi hade inte hans telefonnummer. Så vi slog oss till ro med att han hade vårt telefonnummer. Vi gav oss av till tågstationen och tänkte att han ringer väl om han inte hittar någonstans att övernatta i Lund. Vi daddar ingen, och vuxna folk kan ändra sina planer i sista minuten. Ahrvid kanske ska vara glad han valde att övernatta i Lund istället, för resan t/o/r Lund blev dramatisk.

Strul med tåg och buss under helgen: Tågvärden lördag kväll sa att tåget stannade bara på Malmö C, det gick inte vidare till Hyllie pga arbete i tunneln under helgen. Då tåget kom till Malmö C, hade någon grävd upp hela busstationen. Jag fick söka reda på personal som visste var Limhamnsbussarna stannade i stället, och fick veta att det var på Norra Vallgatan. Söndag morgon skulle vi ta Limhamnsbussen till Malmö C för att ta tåget till Lund, men det fick vi tji för. Alla bussar var inställda pga ett anonymt maratonlopp. Torsten fick köra oss till Malmö C. Vi hamnade i en bilkö med likasinnade, som tråcklade sig genom tillfälliga stoppskyltar till Norra Vallgatan där vi fick hoppa av och gå ner till Malmö C. Det hade varit lättare att köra yttre ringvägen till och från Lund, men vi skulle jo vara så miljövänliga och åka kollektivt när vi inte hade någon bagage. Nu har vi lärt på det hårda viset att bilen är det enda vi kan lita på.

TiraTiger Förlags bokbord på LunCon 2025

Lördag morgon körde Torsten oss till Lund med ett antal böcker som skulle presenteras på bokbordet. Vi hade med smakprov på böcker från klassikerserien, samt några från alla författarna på förlaget. Det blev en fin presentation med både broschyrer och visitkort på egen silkig duk som dolde resväskan under bordet.

Vi hann ledigt till invigningen av LunCon.

Tora presenterade sig bara med namn och höll ett mycket uppskattat föredrag om Avancerade civilisationer vid ett ståbord. Resultatet blev över förväntan, det gick att stå så länge det varade, och rösten bar bättre stående. Ingen mikrofon behövdes för den berömda kraftiga rösten.

Det var många paneler. Fick höra av åhörarna att föredraget om avancerade civilisationer var bättre än den expertpanelen med forskare som diskuterade liv i universum. Under föredraget presenterades flera fakta, panelen skummade bara på ytan. Det kanske borde vara flera föredrag och färre paneler framöver?

Jesper Stage var den hedersgäst som stack ut. Han är ekonom, men hans inlägg och föredrag var bland det mest intressanta. Han diskuterade bl a hur vissa civilisationers ekonomi inom science fiction inte kunde stämma.

Lunch lördag åt vi på en restaurang där vi fick vänta länge på maten, och bestämde att vi inte skulle gå där på söndagen, för då var det trängre mellan aktiviteterna vi ville lyssna på. Söndagen fick vi plats på en Sushirestaurang som också serverade annan mat, fin service och gott var det.

Efter allt bussastrul söndag kom vi med andan i halsen in till stadshallen i Lund strax över tio, men nådde åtminstone det bästa föredraget under LunCon. John-Henri Holmberg berättade om Bertil Mårtensson – filosofen som skrev fantastik. Jag tycker om hans böcker, men då jag träffade honom gick han med rollator utanför min väninna Ullas köksfönster och rollatorkorgen full med klingande whiskyflaskor. Jag var förvånad över att höra att han i själva verket var yngre än mig. Torsten gillar bättre böckerna hans fru Bodil har skrivit.

Feorag Forsyth höll ett föredrag om steampunk i verkligheten på engelska, och visade bilder på fantasifulla maskiner uttänkta av ingenjörer på 1800-talet. Jag tror Erik tyckte bäst om det föredraget. Forsyth kom även in på zeppeliner, som vår familj har dramatiska förstahands erfarenheter av. Jag berättade om Zeppelin.2 som har ett museum i Friedrichshafen i södra Tyskland. Dit skulle hon åka, då det var nytt för henne. Vi satt kvar och lyssnade på Jesper Stages sista föredrag, Everything is under control, där han kom in på att fonder och aktier följer samma lagar som spelteori och varför tidsresenärer inte borde kunna tjäna sig rika på att veta vad som händer i framtiden.

Arrangörerna av LunCon 2025


Torsten hämtade oss och det decimerade bokbordet efter avslutningsceremonin. Vi var eniga om att de föredragen vi hade lyssnat på var det bästa under hela LunCon.

Kategorier
Recensioner

Stefan Dahlströms recension av Om Sirius

Nu ska jag göra något så oväntat som att recensera en bok. Men eftersom det är en så pass tunn bok på 74 sidor finns det utrymme för mig. På bokmässan i Göteborg släppte Tora Greve fackboken ”Om Sirius” Boken behandlar dubbelstjärnan Sirius som är den starkaste stjärnan vi kan se från jorden.

Stjärnsystemet Sirius är central för Tora Greve övriga skönlitterärt verk och det är fascinerande hur mycket fakta det finns om en plats så långt bort, som vi ej än besökt.

Greve går igenom det vi vet om stjärna och dess omgivning rent vetenskapligt men även dess myter och historia, då den lämnat ett betydande kulturellt avtryck. Samtidigt vävs personliga upplevelser och små berättelser in, vilket gör boken mer personlig.

Det är mycket uppenbart att Tora greve haft ett färgstarkt liv med många resor och mött historier och myter som är mycket unika. När hon berättar om möten mellan potentiella stjärnfarare från Sirius ryck jag tillbaka till min egen ungdomliga fascination av Erich von Däniken böcker och teorin att utomjordingar kan ha besökt jorden i forntiden. Det är ett nostalgiskt och välkommande besökt för min egen del och ger denna sakprosa sin egen prägel som gör att den lämnar de verifierade vetenskapernas svär.

Boken knyts ihop snyggt med hennes egen relation med Sirius och jag lockas att läsa mer av Toras skönlitterära verk. Det är en lättläst bladvändare med en personligt tilltal som jag uppskattar och är en bra inkörsport till hennes övriga böcker.

Länk till Stefans sida på Instagram: https://www.instagram.com/p/DPtEAadCu2H/