Slagthuset 25 – 26 april kl. 9.30 – 18.
Sten Rosendahl och Tora Greve ställer ut med varsitt förlag och egna böcker, som kunderna frågade efter förra året, då vi hade med andra författare och bara en titel vardera. Då ställde vi ut som representanter för Fantastikbokklubben, men nu ställer vi ut som författare. Fortsättning följer.
Jag har valt att ha med böcker som kan inspirera till vandringar i miljön runt Villa Vandra i Snogeholm.
Handlar bland annat om egna vandringar i Himalaya. Jag räknar boken som min andliga biografi efter mötet med Shiva, men även andra kommer till tals. Bland annat återger jag en dråplig historia om Guru Dattatreya. Dåvarande överstepräst i templet i Chidambaram får berätta sin historia, samt en munk från Saraswati-orden får berätta om sitt möte med Shiva. Jag har själv skrivet novellen om Vasugupta, inspirerad av min egen vandring till Hareswargrottan. Bertil Falk skriver i tidningen Kulturen: Tora Greve är också en duktig gångare, vilket hon demonstrerade för några årtionden sedan då hon gjorde den pilgrimsfärd som kallas Amar Nath Yatran till en grotta på 4008 meters höjd i Himalaya i Kashmir. Otränade Bertil Falk från Västra Alstad, som också var med, fick släpa sig uppför den branta pilgrimsvägen medan Tora lugnt och metodiskt med sina erfarenheter från norsk ”på tur” gick sin zenlunk utan att förtröttas.
Här kommer jag att publicera nyheter om vad vår författare Tora Greve kommer att göra under Litteraturrunda på Villa Vandra 15 maj kl. 11-15.
Jag har valt att ha med böcker som kan inspirera till vandringar i miljön runt Villa Vandra i Snogeholm.
Referat från Koncentrat Malmö mars 2026
Det var utlyst som en sf-kongress. Men då vi kom dit, visade det sig vara en litterär salong i ett privat hem, precis som Barbro Ring och Sigrid Undset berättade om under 1920 och 30-talet. Johan Jönsson, som är förläggare på Vendels förlag, hade en fantastisk lägenhet i tre våningar på Dalaplan. Det var lite känsligt med fotograferandet, så jag avstod från det, med undantag av en bild där jag behöver göra det klart vad jag menar. Den intellektuella nivån var hög. För att tala i klartext, det var namnen på föredragshållarna som lockade Erik Johansson och mig.
Först ut var Jesper Stage, som pratade om Imperiets logik: Kolonins ekonomi i fantastiken. Där utgick han från ekonomin i verkliga kolonialimperier och jämförde med några utvalda kolonialimperier från fantastiken. Den krassa frågan var: Vad önskar kolonialherrarna få ut ekonomiskt från sina kolonier?
Anna Bark Persson var hedersgäst och höll ett tal om kvinnliga hbtq-civilisationer på Mars, som är det senaste nya inom Mars-mytologin.
Det var den tredje föredragshållaren Johanna Koljonen som triggade min känsla av vad den litterära salongen egentligen hade som underliggande tema. Hon berättade om fanfiction. Det fick mig att tänka på att det främsta kriteriet för att kalla sig människa, är förmågan till kreativitet, och att historien är full av fanfiction.
Knud Larn och Johan Jönsson hade ett samtal om fansin och den tryckta texten som fortfarande spelar roll inom science fiction-rörelsen. Statistiken visar att den tryckta boken ökar efter en tids uppgång för den digitala. När vi tänker framåt, kommer vår tid att minnas på grundlag av tryckta texter, då det digitala medium på grund av ständiga uppdateringar och sin känslighet kommer att vara utdaterat i framtiden. Jag var i kontakt med Knud Larn för några år sedan i förbindelse med en skandinavisk steampunkantologi där Eva Holmqvist och jag fick representera Sverige. Knud Larn ger ut en vacker tryckt fansin.
Lunch intog vi på olika restauranger runt Dalaplan. Besökarna utifrån fick rådet att följa efter oss Malmöbor för att hitta de bästa matställena, och vi var några som intog en god lunch på en thairestaurang. Det var stora portioner, så vi gick tillbaka med magen på knäna.
Den första föredragshållaren efter lunch var Ola Wikander som skulle berätta om drakar. Det hördes inte så frestande ut för mig, som har noll intresse av drakar. Men det visade sig bli det bästa föredraget den dagen. Han berättade om sin forskning av gamla skrifter från de äldsta tiderna människan började skriva ner sina berättelser. Kaosgudinnan Tiamat var en undflyende orm, och det fick mig att tänka på kaoslagen, som egentligen styr i materien. Under hans föredrag fick jag intryck av att de gamle myterna är en fanfiction av berättelser runt lägerelden från tiden innan människan skrev ner sina historier. Är hela Gamla Testamentet egentligen en fanfiction av äldre myter? Detta var så intressant att jag inte kunde stå emot att köpa två av föredragshållarens böcker.
Samtalet mellan Anna Davour och Torill Kornfeldt som pratade om vetenskapsjournalistik blev ett antiklimax efter det lysande föredrag innan. De har båda ett gediget arv inom sf, så jag hade väntat mig mera av deras samtal.
Kristina Hård kom jag först i kontakt med då hon gav ut böcker på Kabusa förlag och blev inblandad i konkursen mitt i en trilogi. Sedan startade hon Kraxa förlag tillsammans med två vänner. Hennes samtal med Johan Jönsson om fantastikutgivning bekräftade bara vad författarförbundets tidning Författaren redan skrivet om: Förlagen har blivit strängare när det gäller vilken litteratur som det är kommersiellt lönsam att ge ut, och att även kända författare numera riskerar att bli refuserade av sina mångåriga förlag. Min magkänsla och mitt ofantliga kontrollbehov göra att jag ger ut mina böcker på eget förlag, efter tveksamma utgivningar på andra.
Efter en paus introducerades Thomas Lennartssons konstutställning, som hängde på en av väggarna i vardagsrummet. Det gick att se att konstnären var naturvetare. Konstverken var matematiskt uppbyggda. Endast ett konstverk, nr. 13: Geometriska mönster, hade formar som kunde påminna om kaoslagen.
Som avslutning intervjuade Maria Nygård den litterära salongens hedersgäst Anna Bark Persson. Det var ett lätt intervjuobjekt, bara att trigga henne med några få ord, så berättade hon om vikingaidealet inom action, där den muskliga hannen var huvudperson, långt från verklighetens människor som levde i norden på vikingatiden.
Efter avslutningen skulle stolarna bäras upp på vinden, vilket Erik och jag avstod från, kloka av tidigare erfarenheter av överansträngning av 80-åriga kroppar.
Detta var den bästa conen jag varit på, rent intellektuellt.
Anne Agardh skriver:
Utdrag ur boken ”Med slavar i lasten”.
”1792 övergick i 1793. Langlois och Abraham stod på däck när klockan slog tolv. Det var becksvart, några lyktor lyste som spridda ljuspunkter från skeppen omkring dem. På himlen grupperade sig stjärnorna i sina vanliga konstellationer. Den afrikanska natten höll kvar sin värme.
I boken får vi följa Abraham Brinks ovanliga och dramatiska liv. Han hade tagit tjänst inom slavhandeln. Hur kom det sig att han, född 1763, valde att ge sig in i denna handel? Han som tillhörde en välbärgad och inflytelserik släkt i staden Åmål.
I 20 år har jag forskat om Abraham Brink. Det var en tillfällighet att jag fann denna okända historia i ett arkiv i London. Här fanns ytterligare en pusselbit om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Att vi hade en koloni i Afrika på 1600-talet var känt. Likaså att Sverige övertog ön St Barthélemy i Västindien. Men att vi hade ett svenskt slavskepp, Sweriges Wapen, som fördes av en svensk slavkapten var det ingen som kände till. Det måste uppmärksammas i Sverige.
Jag har skrivit två böcker om Abraham Brink och hans liv. Den första är en faktabok (Brink-den svenske slavkaptenen, 2012) och den andra är en historisk roman om hans liv (Med slavar i lasten, 2024). Vill ni veta mer så besök gärna mitt Instagramkonto @agardh_books eller min hemsida www.agardh-books.se
Jag fick en tankeställare av Anne Agardhs inlägg om slavkaptenen. Sju generationer har gått sedan min egen förfader gifte sig med en slav, som han kallade Karoline. Jag vet inte ens vad han hette, då folk bytte efternamn hela tiden. Var det Wilhelmsen, Corneliussen, Larsen? Namnet Karoline har följt familjen sedan dess, och varje gång det föds en människa som är lite mörkare med svart krulligt hår, så heter det att hon är lik Karoline.
Jag har stått på piren utanför fortet i Ghana ifört afrikansk klänning och försökt tänka mig in i min förmoders situation då hon förstod att hon aldrig skulle få se Afrika igen, att hon skulle fösas ner i slupen som förde slavarna ut till skeppet när kön tunnades ut och det blev hennes tur att tvingas ombord i slupen. Hennes afrikanska namn och bakgrund finns ingen kunskap om.
Jag skriver bland annat om min värld i Sirius solsystem. Det är en civilisation där vissa karakteristika känns igen även hos oss. Sirianerna stammar från hundarna och är inte primater som jordmänniskorna. Varje bok har en ny huvudperson, som har varit biperson i en eller fler andra böcker. Varje bok kan läsas oberoende av varandra. Efter 9 böcker tyckte jag det var dags för en fackbok om Sirius, då den näraliggande stjärnan har följt mänskligheten sedan början.
Vad är sju generationer mot flera tusen års kunskap? Var min förmoder dogon? Är det därför jag är så bunden vid Sirius? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att Sirius har följt mig i hela mitt liv, både i min konst och i mitt författarskap. Min kreativitet lever sitt eget liv. Siriuskrönikan är ingen bästsäljare. Både personerna och civilisationen är för bisarra, säger mina testläsare. Svårtillgängligt, men originellt, sa juryn på SFF då jag invaldes.
Mina läsare säger att de gillar även Sagan om ringen, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.Bertil Falk påpekade i en krönika i tidningen Kulturen i augusti 20215: Fantasy är en kusin till sf och ett syskon till sagor och legender. Och fantasy har ett kulturantropologiskt drag som genren delar med sf. Denna etnologiska sida av fantasy och sf präglas av fiktiva beteendemönster och fiktiva religiösa mönster. Vi känner igen det från Sagan om ringen och Game of Thrones och det är framträdande i Tora Greves tjocka fantasyroman Erövraren. Siriuskrönikan (TiraTiger Förlag 2014).
Lördagen den 17 januari kl. 10-16 är du inbjuden till VINTERGLÖD – en heldag för bokälskare.
Det är kostadsfritt att delta. Alla anmälda får tillgång till inspelningarna dessutom. Det blir intervjuer och bokprat med drygt 15 författare under dagen. Du kommer att få lästips, skrivtips och roliga gåvor.
Några författare berättar hur de har burit sig åt för att hitta förlag. Andra anlitar sin expertis och hur de skrivet sin fackbok. Andra står i startgropen och har precis börjat på sin bok. Ämnen spänner bland annat från barnböcker, historiska romaner, fackböcker.
Det författarna har gemensamt, är : Hur hittar man sin publik? Hur når man ut i bruset av nya böcker?
Jag ska vara med i Vinterglöd med en liten video om liv i universum, som är en del av min fackbok Om Sirius.
För att anmäla sig till programmet, gå in på länken https://AnnLjungberg.kartra.com/page/vinterglod
Av Ahrvid Engholm
Hjärnans medfödda dramaturgi formades på stäppen i tidernas gryning. Det förklarar deckarens populäritet, vars jakt på skurken avspeglar stenåldersmannens jakt på mammuten. Signalsubstanser reagerar på berättelsestrukturen – exposition, konflikt, stegring, upplösning – som vid verkliga hot. Andra genrer uppfyller hjärnans fascination för förändring eller lugnar oss i oroliga tider. Berättelser är mer än underhållning. De är hjärnans sätt att förstå världen.
Historier förklarar tillvaron. Berättelser bygger händelsekedjor av orsak och verkan som åskådliggör världen. Fiktioner förbereder oss på det nya och oväntade. Språkcentrums många kopplingar till andra delar av hjärnan gör läsning till en bred intellektuell stimulans. Berättelser följer den mall som vår gråa svamp på nästan 1,5 kg plockade upp på stenåldern, Aristoteles beskrev för snart 2,5 tusen år sedan och vi idag nagelfar med vetenskapens fulla nyfikenhet.
Berättarkonsten uppstod kring lägerelden. Vid brasans hypnotiska fladder dryftades de hemkomna jägarnas faror och framgångar liksom baslägrets sociala liv. Berättarens målande ord får den ”inre biografen” att flimra, stimulerad av lågorna. Berättelser stärkte sociala band och visade hur faror kunde tacklas ute på fältet.
Stenålderns serietecknare – grottmålarna – vittnar om jaktens betydelse. Hjärnans dramaturgi följer överlevnadens schema: en initial stabilitet (lägret), en hotfullhet (rovdjur, jaktens risker), en stegring (kampen) och lösningen (överlevnad). Aristoteles skulle nicka gillande. Den antike greken beskrev dramats början, mitt – med flera faser – och slut. Början röjer ett problem eller vad som ligger på lur, där kortisol förbereder för stress och ökar vaksamheten och dopamin belönar vår uppmärksamhet. Mitten är extra spännande ty där händer allt, varvid mer dopamin och kortisol ger uppmärksam- och vaksamhet. Slutet knyts ihop av oxytocin som ger trygghet och ro.
Medan Lägerelden falnar samlas hyenorna i periferin likt litterära agenter.
Hjärnan påverkade berättelser. Berättelser påverkade hjärnan. Det var inte bara förströelse, utan gav kunskap och en evolutionär fördel.
Will Storrs säger i The Science of Storytelling (2019) att ”vår historieberättande hjärna omvandlar verklighetens kaos till enkla berättelser om orsak och verkan, som bekräftar att våra subjektiva modeller och känslor är godartade och korrekta”. Det finns otaliga rön om hjärnan och berättande. I Wired for Writing (2012) menar Lisa Cron att vi är ”hårdkodad för att reagera på berättelser; nöjet av gott berättande är naturens sätt att göra oss uppmärksamma”. Paul Zak från Center for Neuroeconomics har med experiment kopplat oxytocin till konfliktlösning. Yuval Noah Harari menar att berättande är människans superkraft:”Vi är enda arten som via språk skildrar ting vi ser, smakar och berör, men även hittar på historier om det som inte finns”.
Hjärnans biokemi är som gjord för deckare! Brottet väcker kortisol, utredningen triggar dopamin och brottslösningen ger oxytocinerad lättnad. 2024 utgavs enligt Deckarakademin 630 (!) deckare på svenska. Den stimulerande utmaningen att tänka till för att lösa brott ger extra dragningskraft. Hjärnan älskar mysterier och är besatt av att fylla luckor.
Hjärnan försöker räkna ut vad som kommer i ”prediktiv bearbetning” – databehandling i förväg – ungefär som ”elektronhjärnornas” (kretsarna med miljarder transistorer) ”spekulativa exekvering” (förprocessa kod som kan behövas, eller ej, senare). Den ser en antydan om kommande skeende, men så kommer en överraskande twist! Överraskningar engagerar och belönas med dopamin. I deckare är därför gärna den minst misstänkte skyldig.
Andra genrer kidnappar hjärnan på egna sluga sätt. Det snurrar hela tiden en enkel modell av världen i skallen. Berättelser utlöser samma världsbyggande. Det ”automatiska modellbyggandet utnyttjas förträffligt av fantasy- och science fiction-berättare”, säger Will Storr: ”Att bara namnge en planet, ett antikt krig eller en obskyr teknisk detalj startar den neurala processen för att bygga en värld, som om den faktiskt funnes”. Det klassiska författarådet ”Show, don’t tell!” handlar om mer detaljer till stöd för modellbyggandet.
Litterära gestalter underkastas ”personbyggande”. Spegelneuroner aktiveras och försöker sätta oss in i aktörernas egenskaper. Men var försiktig med att strössla för mycket personalia så att läsaren blir helt förvirrad. Hjärnan kan på en gång bara jonglera med 6-8 ting (efter GA Miller) eller antal personer av betydelse för handlingen. Varje sekund tar sinnesorganen emot miljoner bits,den ”minsta informationsenheten”. Men hjärnan sållar bort allt utom en rännil av det viktigaste, så att blott 10 till 50 bits i sekunden (efter D E Broadbent) når medvetandet! Vi kan dock påverkas av en del bortsorterat utan att vi vet om det. Knoppen bortsorterar väsentligheter vid hög databelastning, så skriv rent och klart och repetera viktigheter. När det nyss åhörda flyttas från när- till långtidsminne hindrar repetition att data droppas.
Litterära gestalter har gärna drag av författaren själv. Människan är inte telepatisk och författare når bara ett enda mentalt arkiv: sitt eget. Därför är Robert Heinleins hjältar självsäkra machos, HP Lovecraft skrev om isolerade enslingar, Astrid Lindgrens figurer är alltid varmhjärtade och snusförnuftiga (om de inte försmäktat på en öde ö) och Isaac Asimov skrev om robotar. Betänkt även att hjärnan blir fullt utvecklad vid 25-årsåldern. Då blir personlighet, prioriteringar och intressen stadgade. Vi kan inte vänta oss större ”personutveckling” över den åldern.
Hjärnans nyfikenhet på förändring är viktig för science fiction. ”Förändringar är ändlöst fascinerande för våra hjärnor”, säger Storr. ”Nästan all varseblivning bygger på att en förändring uppfattas.” När något ändras når neural aktivitet duplantishöjd, och Storr utbrister glatt: ”Förändring är porten som öppnar för ett hot att kasta sig mot strupen. Men förändring är paradoxalt även möjligheter. Det är en spricka i universum genom vilken framtiden anländer. Förändring är hopp. Förändring är löften. Det är vår vindlande stig mot en morgondag av framgång.” Minsann.
Sf-litteratur spekulerar kring vetenskap och samhälle och är en försöksbänk för förändring. Hjärnan uppfordras att nå nya tankebanor, av extra vikt idag med krig, pandemier, AIs och Trump. Vi ser en uppgång för dystopier och undergångslitteratur, och även fantasy – en fantasiflykt för den som ringaktar eländet och vill vara som alver och hobbitar med spetsiga öron och lurviga fötter.
Feelgood och romance är en annan reaktion på världsläget. Även om sådana författare idag flockas till konferenser och intervjuas på bästa sändningstid, verkar genrens status vara omvänt proportionell mot läsarnas slukande aptit. Det bjuds en förutsägbar struktur – redan namnet avslöjar böckernas slut – men läsaren söker trygghet och vidöppen oxytocinkran i en kaotisk tid. Hjältinnan – damer dominerar – är lätt att identifiera sig med så att feelgoodandet får bra fäste. I feelgood upplever läsaren riskfria risker. Om så inte vore skulle genren kallas feelbad.
Fast feelbad-böcker finns redan och benämns skräck. Skriftställare som HP Lovecraft och Stephen King gräver i vårt irrationella undermedvetna och skakar om. Skräckläsande är som att sätta sig i en vådlig bergochdalbana och veta att vi gallskriker – men vi trängtar efter adrenalinkicken! Blir man riktigt, riktigt skakis går dopaminutsöndring över till adrenalin (som dessutom hämmar oxytocin).
Vi har politiska thrillers som våldför sig på historieskrivning, med osannolikheter typ en skränande mobb ockuperar USA-kongressen, storkrig i Europa. mordförsök i presidentkampanjer och den i sekler neutrala går med i NATO. Thrillers är deckare på volymläge 11. Istället för Poirot och giftspetsad sherry i grevens bibliotek, får vi superspionen och kärnvapen och hela jorden som spelplan. Efter att en självutnämnd president förenade Krim med de kriminella, kom tjoget skildringar inom samma härad av Tom Clancy. (Strongt gjort med tanke på att han var död!)
Litterära klassiker som stått sig har Hjärnans Dramaturgi att tacka. I Odyssén följer vi hjältens färd genom exposition, hot, stegring, lösning – flera gånger om så att Homeros hade nya äventyr att deklamera varje kväll. (Om Homeros funnits är osäkert, men att han var blind är ställt utom allt tvivel.) I stormen av dramatiska känslokonflikter dränker oss Shakespeare i signalsubstanser. Hamlets introspektiva tvekan, Romeos och Julias omöjliga kärlek är föga finstilt ty Globe-publikens skrän överröstade det subtila. Det är okänt om noll eller tusentals tog sig av daga genom Den unge Werthers lidande, men blotta tanken visar hur lätt vår stackars grå cellklump tar intryck.
”Finlitteratur” avvisar ofta intrig och hjärnans genvägar, till förmån för språkliga utflykter och fragmentariska former. Men språk i sig kan ensamt inte bära en berättelse. Utan dramaturgi uteblir signalsubstansernas spel, hjärnans förväntningar dribblas upp på läktaren och läsarpubliken lämnar i halvtid. ”Avancerad” prosa når därför sällan den breda publiken för deckare, klassiker och narrativ litteratur.
Brottsjournalistik följer deckarens dramaturgi: brott, utredning, gärningsman. (Och duger inte vår gärningsman, sade Palmegruppen, har vi en till.) Politisk rapportering framställs som en dragkamp, med hälarna djupt ned i gruset, i ett nollsummespel som sällan existerar. Numera vill också konsulter och reklambyråer hitta narrativ, fast vad de menar mer är oklart. Också politiker söker rätt berättelse, som Elsa 79, för att fiska röster och håva in väljare.
Nyhetsmedier, sociala plattformar och företagskonsulter tänker dramaturgiskt. Pandemier, krig och affärer framställs i en klassisk konfliktstruktur: hotet (virus, fiender, marknadsras), kampen (lockdown, pansarvärn, omstrukturering), och upplösningen (vaccin, fredsförhandling, produktlansering).
Sf-författaren Robert Heinlein menade att det nog bara finns tre dramaturgier:
1. Snubben som kommer upp sig i livet. Tänk Ingvar Kamprad och IKEA.
2. Pojke möter flicka. Klassiskt! Romanser i alla nyanser.
3. Mannen som lärde sig veta bättre. Fiaskon innebär pudeldags! Få bräcker japanska företagschefer som bugande, hulkande och gråtande ber om förlåtelse.
Historien tog inte slut, mr Fukuyama! Berättelser behövs mer än någonsin bland pandemier, krig, terrorism, globalisering, dumma AIs, tokiga politiker och politisk polarisering. Precis som myter en gång sökte förklara naturens krafter, vill dagens narrativ förklara vår förvirrande tid.
Det gör även ting mer tillspetsade och polariserande. En stark berättelse är inte bara logisk och läsarvänlig – den är biokemiskt kodad för att engagera. Dramaturgi gör kognition och känslor lättmanipulerade. Nyhetsdeskar, politik och media lånar berättelsens knep. Insikt i hjärnkontorets tics och trick är viktigt för närläsning och att veta när narrativ narras.
Och berättandets framtid? AIs emulerar hjärnan och lär ta till sig allt detta. Vi riskerar en flod av dramaturgiskt tillskurna litterära konfektioner tränade på det som redan finns (copyright hanterar publicering, AI-träning motsvarar att inspireras och ligger utanför). Det mediokra blir norm då neurala nätverk triangulerar sig till genomsnittligast gemensamma nämnare. Författare med kroppstemperatur 37 kan bli lika döda som Tom Clancy.
Människans berättande uppkom för att förstå omvärlden, hantera hot och stärka band. Från stenålderns jakthistorier till dagens deckare, thrillers och feelgood har Hjärnans Dramaturgi givit oss överlevnadskunnande, emotionell trygghet och social gemenskap. Dramaturgin aktiverar neurokemiska mekanismer och berättaren följer vårt tankeorgans förväntningar. I fiktion saknas reella risker vilket ger ro och stärker oss i en hård verklighet.
Mediaexplosionen dränker oss i berättelser – på TV, bio, Internet, via spel, reklam och hörlurar. Litterärt berättande är blott en mindre del, men är det ursprungliga och äldsta verktyget för att förstå, bearbeta och uthärda prövningar.
Ahrvid Engholm
TiraTiger Förlags representanter Tora Greve och Erik Johansson avstod från fredagens aktiviteter i Lund. Trots allt är vi över 80 år, så vi behövde energin till de andra dagarna.
Egentligen skulle Ahrvid Engholm ha övernattat hos oss på Limhamn, men han ringde aldrig och bekräftade sin ankomst på fredagen. Vi hade bäddat i biblioteket och köpt ett hembakat bröd hos Limhamns kakbod (de med den svenska atombomben som jag har skrivit om innan) inför hans ankomst. På lördagen skulle han ha följt med oss, men vi tappade bort honom. Trots en kvarts letande, inklusive Toras röst som ropade (hörs flera kvartär bort, enligt rykten), hittade vi honom inte. Vi hade inte hans telefonnummer. Så vi slog oss till ro med att han hade vårt telefonnummer. Vi gav oss av till tågstationen och tänkte att han ringer väl om han inte hittar någonstans att övernatta i Lund. Vi daddar ingen, och vuxna folk kan ändra sina planer i sista minuten. Ahrvid kanske ska vara glad han valde att övernatta i Lund istället, för resan t/o/r Lund blev dramatisk.
Strul med tåg och buss under helgen: Tågvärden lördag kväll sa att tåget stannade bara på Malmö C, det gick inte vidare till Hyllie pga arbete i tunneln under helgen. Då tåget kom till Malmö C, hade någon grävd upp hela busstationen. Jag fick söka reda på personal som visste var Limhamnsbussarna stannade i stället, och fick veta att det var på Norra Vallgatan. Söndag morgon skulle vi ta Limhamnsbussen till Malmö C för att ta tåget till Lund, men det fick vi tji för. Alla bussar var inställda pga ett anonymt maratonlopp. Torsten fick köra oss till Malmö C. Vi hamnade i en bilkö med likasinnade, som tråcklade sig genom tillfälliga stoppskyltar till Norra Vallgatan där vi fick hoppa av och gå ner till Malmö C. Det hade varit lättare att köra yttre ringvägen till och från Lund, men vi skulle jo vara så miljövänliga och åka kollektivt när vi inte hade någon bagage. Nu har vi lärt på det hårda viset att bilen är det enda vi kan lita på.
Lördag morgon körde Torsten oss till Lund med ett antal böcker som skulle presenteras på bokbordet. Vi hade med smakprov på böcker från klassikerserien, samt några från alla författarna på förlaget. Det blev en fin presentation med både broschyrer och visitkort på egen silkig duk som dolde resväskan under bordet.
Vi hann ledigt till invigningen av LunCon.
Tora presenterade sig bara med namn och höll ett mycket uppskattat föredrag om Avancerade civilisationer vid ett ståbord. Resultatet blev över förväntan, det gick att stå så länge det varade, och rösten bar bättre stående. Ingen mikrofon behövdes för den berömda kraftiga rösten.
Det var många paneler. Fick höra av åhörarna att föredraget om avancerade civilisationer var bättre än den expertpanelen med forskare som diskuterade liv i universum. Under föredraget presenterades flera fakta, panelen skummade bara på ytan. Det kanske borde vara flera föredrag och färre paneler framöver?
Jesper Stage var den hedersgäst som stack ut. Han är ekonom, men hans inlägg och föredrag var bland det mest intressanta. Han diskuterade bl a hur vissa civilisationers ekonomi inom science fiction inte kunde stämma.
Lunch lördag åt vi på en restaurang där vi fick vänta länge på maten, och bestämde att vi inte skulle gå där på söndagen, för då var det trängre mellan aktiviteterna vi ville lyssna på. Söndagen fick vi plats på en Sushirestaurang som också serverade annan mat, fin service och gott var det.
Efter allt bussastrul söndag kom vi med andan i halsen in till stadshallen i Lund strax över tio, men nådde åtminstone det bästa föredraget under LunCon. John-Henri Holmberg berättade om Bertil Mårtensson – filosofen som skrev fantastik. Jag tycker om hans böcker, men då jag träffade honom gick han med rollator utanför min väninna Ullas köksfönster och rollatorkorgen full med klingande whiskyflaskor. Jag var förvånad över att höra att han i själva verket var yngre än mig. Torsten gillar bättre böckerna hans fru Bodil har skrivit.
Feorag Forsyth höll ett föredrag om steampunk i verkligheten på engelska, och visade bilder på fantasifulla maskiner uttänkta av ingenjörer på 1800-talet. Jag tror Erik tyckte bäst om det föredraget. Forsyth kom även in på zeppeliner, som vår familj har dramatiska förstahands erfarenheter av. Jag berättade om Zeppelin.2 som har ett museum i Friedrichshafen i södra Tyskland. Dit skulle hon åka, då det var nytt för henne. Vi satt kvar och lyssnade på Jesper Stages sista föredrag, Everything is under control, där han kom in på att fonder och aktier följer samma lagar som spelteori och varför tidsresenärer inte borde kunna tjäna sig rika på att veta vad som händer i framtiden.
Torsten hämtade oss och det decimerade bokbordet efter avslutningsceremonin. Vi var eniga om att de föredragen vi hade lyssnat på var det bästa under hela LunCon.
Nu ska jag göra något så oväntat som att recensera en bok. Men eftersom det är en så pass tunn bok på 74 sidor finns det utrymme för mig. På bokmässan i Göteborg släppte Tora Greve fackboken ”Om Sirius” Boken behandlar dubbelstjärnan Sirius som är den starkaste stjärnan vi kan se från jorden.
Stjärnsystemet Sirius är central för Tora Greve övriga skönlitterärt verk och det är fascinerande hur mycket fakta det finns om en plats så långt bort, som vi ej än besökt.
Greve går igenom det vi vet om stjärna och dess omgivning rent vetenskapligt men även dess myter och historia, då den lämnat ett betydande kulturellt avtryck. Samtidigt vävs personliga upplevelser och små berättelser in, vilket gör boken mer personlig.
Det är mycket uppenbart att Tora greve haft ett färgstarkt liv med många resor och mött historier och myter som är mycket unika. När hon berättar om möten mellan potentiella stjärnfarare från Sirius ryck jag tillbaka till min egen ungdomliga fascination av Erich von Däniken böcker och teorin att utomjordingar kan ha besökt jorden i forntiden. Det är ett nostalgiskt och välkommande besökt för min egen del och ger denna sakprosa sin egen prägel som gör att den lämnar de verifierade vetenskapernas svär.
Boken knyts ihop snyggt med hennes egen relation med Sirius och jag lockas att läsa mer av Toras skönlitterära verk. Det är en lättläst bladvändare med en personligt tilltal som jag uppskattar och är en bra inkörsport till hennes övriga böcker.
Länk till Stefans sida på Instagram: https://www.instagram.com/p/DPtEAadCu2H/
Swecon i Lund på Stadshallen 10 – 12 oktober.
Lördag 10.15 – 10.45 i Amfisalen: Tora Greve håller föredrag, Avancerade civilisationer. Där diskuteras de senaste rönen inom forskning på intelligent liv i universum med avslöjande av möjliga Typ 2-civilisationer i vår galaktiska närhet.
TiraTiger Förlag presenterar följande böcker på bokbordet:
TiraTiger Förlags klassikerserie:
Stjärnskaparen ISBN 978-91-7819-493-3 SEK 160
Sirius ISBN 978-91-7819-396-7 SEK 130 – 1 stk
Konstige John ISBN 978-91-7819-582-4 SEK 130
Lönnerstrand 3 ISBN 978-91-7611-802-3 SEK 130
Böcker från ZenZat:
Lönnerstrand 1 ISBN 978-91-976130-5-7 SEK 50
Lönnerstrand 2 ISBN 978-91-981269-3-9 SEK 50
Smakprov från TiraTiger Förlags författare:
Ahrvid Engholm: Rumtidsenligt ISBN 978-91-7773-257-0 SEK 120
KG Johansson: Varning framtid ISBN 978-91-7819-693-7 SEK 120
AR Yngve: Rex Omega ISBN 978-91-7819-030-0 SEK 130
Tora Greve: Övervakaren ISBN 978-91-7819-596-1 SEK 120
Tora Greve : Hammerslag ISBN 978-91-7773-112-2 SEK 160
Tora Greve: Om Sirius ISBN 978-91-8111-631-1 SEK 80
2 stk av varje.
Fick köra med Sten i hans nya elbil som vi fick mata på flera ställen. Jag visade honom raststället på Björkäng, och där fanns även laddstation till bilen.
Jag var inte mycket till hjälp i montern under monteringen, då det var mycket klättring. Det blev mest att hjälpa till med det jag kunde göra stående på golvet. Montern var snyggare i år än förra året.
Det ena bordet vi fick, var något sladdrigt, och det bröt ihop under fredagen. Först fick vi ett som var för litet, och två av tjejerna gick iväg och krävde ett likadant bord som det som bröt ihop. Både Sten och jag hade tagit bild på vår monter så vi kunde lägga upp böckerna någorlunda likadant som innan.
Vi var många utställare och tillräckligt med folk i montern hela tiden. De gångarna jag var monteransvarig, satt jag vid laddstationerna där jag hade utsikt till montern och kunde gripa in om det behövdes. De tiderna jag inte behövdes i montern, besökte jag andra montrar och lyssnade på monterföredrag. Men det var bra att möta upp vid montern varje timme, för jag träffade alltid på bekanta där och andra kunder.
Jag hade två signeringar, och under den andra var säljaren så upptagen av att promota sin egen bok att hon sket i mig, så jag fick sköta både signering och kassa, trots att jag sa till. Det är inte bra. Vi får ha bättre disciplin i montern nästa år.
Det var bra att bo på hotellet. Då kunde jag slinka upp på rummet när kön till toaletten blev för lång.
I det hela taget så var det en bra bokmässa för Fantastikbokklubben. Vi sålde mer i år än förra året. Men det är bra att vara där, då säljer vi mer. Jag kan rekommendera Liseberg Hotel bara 10 minuter ifrån. Där finns rum med två sovrum och fem sängar. Om man slår ihop sig några stycken så kan man dela rum.