Av Ahrvid Engholm
Hjärnans medfödda dramaturgi formades på stäppen i tidernas gryning. Det förklarar deckarens populäritet, vars jakt på skurken avspeglar stenåldersmannens jakt på mammuten. Signalsubstanser reagerar på berättelsestrukturen – exposition, konflikt, stegring, upplösning – som vid verkliga hot. Andra genrer uppfyller hjärnans fascination för förändring eller lugnar oss i oroliga tider. Berättelser är mer än underhållning. De är hjärnans sätt att förstå världen.
Historier förklarar tillvaron. Berättelser bygger händelsekedjor av orsak och verkan som åskådliggör världen. Fiktioner förbereder oss på det nya och oväntade. Språkcentrums många kopplingar till andra delar av hjärnan gör läsning till en bred intellektuell stimulans. Berättelser följer den mall som vår gråa svamp på nästan 1,5 kg plockade upp på stenåldern, Aristoteles beskrev för snart 2,5 tusen år sedan och vi idag nagelfar med vetenskapens fulla nyfikenhet.
Berättarkonsten uppstod kring lägerelden. Vid brasans hypnotiska fladder dryftades de hemkomna jägarnas faror och framgångar liksom baslägrets sociala liv. Berättarens målande ord får den ”inre biografen” att flimra, stimulerad av lågorna. Berättelser stärkte sociala band och visade hur faror kunde tacklas ute på fältet.
Stenålderns serietecknare – grottmålarna – vittnar om jaktens betydelse. Hjärnans dramaturgi följer överlevnadens schema: en initial stabilitet (lägret), en hotfullhet (rovdjur, jaktens risker), en stegring (kampen) och lösningen (överlevnad). Aristoteles skulle nicka gillande. Den antike greken beskrev dramats början, mitt – med flera faser – och slut. Början röjer ett problem eller vad som ligger på lur, där kortisol förbereder för stress och ökar vaksamheten och dopamin belönar vår uppmärksamhet. Mitten är extra spännande ty där händer allt, varvid mer dopamin och kortisol ger uppmärksam- och vaksamhet. Slutet knyts ihop av oxytocin som ger trygghet och ro.
Medan Lägerelden falnar samlas hyenorna i periferin likt litterära agenter.
Hjärnan påverkade berättelser. Berättelser påverkade hjärnan. Det var inte bara förströelse, utan gav kunskap och en evolutionär fördel.
Will Storrs säger i The Science of Storytelling (2019) att ”vår historieberättande hjärna omvandlar verklighetens kaos till enkla berättelser om orsak och verkan, som bekräftar att våra subjektiva modeller och känslor är godartade och korrekta”. Det finns otaliga rön om hjärnan och berättande. I Wired for Writing (2012) menar Lisa Cron att vi är ”hårdkodad för att reagera på berättelser; nöjet av gott berättande är naturens sätt att göra oss uppmärksamma”. Paul Zak från Center for Neuroeconomics har med experiment kopplat oxytocin till konfliktlösning. Yuval Noah Harari menar att berättande är människans superkraft:”Vi är enda arten som via språk skildrar ting vi ser, smakar och berör, men även hittar på historier om det som inte finns”.
Hjärnans biokemi är som gjord för deckare! Brottet väcker kortisol, utredningen triggar dopamin och brottslösningen ger oxytocinerad lättnad. 2024 utgavs enligt Deckarakademin 630 (!) deckare på svenska. Den stimulerande utmaningen att tänka till för att lösa brott ger extra dragningskraft. Hjärnan älskar mysterier och är besatt av att fylla luckor.
Hjärnan försöker räkna ut vad som kommer i ”prediktiv bearbetning” – databehandling i förväg – ungefär som ”elektronhjärnornas” (kretsarna med miljarder transistorer) ”spekulativa exekvering” (förprocessa kod som kan behövas, eller ej, senare). Den ser en antydan om kommande skeende, men så kommer en överraskande twist! Överraskningar engagerar och belönas med dopamin. I deckare är därför gärna den minst misstänkte skyldig.
Andra genrer kidnappar hjärnan på egna sluga sätt. Det snurrar hela tiden en enkel modell av världen i skallen. Berättelser utlöser samma världsbyggande. Det ”automatiska modellbyggandet utnyttjas förträffligt av fantasy- och science fiction-berättare”, säger Will Storr: ”Att bara namnge en planet, ett antikt krig eller en obskyr teknisk detalj startar den neurala processen för att bygga en värld, som om den faktiskt funnes”. Det klassiska författarådet ”Show, don’t tell!” handlar om mer detaljer till stöd för modellbyggandet.
Litterära gestalter underkastas ”personbyggande”. Spegelneuroner aktiveras och försöker sätta oss in i aktörernas egenskaper. Men var försiktig med att strössla för mycket personalia så att läsaren blir helt förvirrad. Hjärnan kan på en gång bara jonglera med 6-8 ting (efter GA Miller) eller antal personer av betydelse för handlingen. Varje sekund tar sinnesorganen emot miljoner bits,den ”minsta informationsenheten”. Men hjärnan sållar bort allt utom en rännil av det viktigaste, så att blott 10 till 50 bits i sekunden (efter D E Broadbent) når medvetandet! Vi kan dock påverkas av en del bortsorterat utan att vi vet om det. Knoppen bortsorterar väsentligheter vid hög databelastning, så skriv rent och klart och repetera viktigheter. När det nyss åhörda flyttas från när- till långtidsminne hindrar repetition att data droppas.
Litterära gestalter har gärna drag av författaren själv. Människan är inte telepatisk och författare når bara ett enda mentalt arkiv: sitt eget. Därför är Robert Heinleins hjältar självsäkra machos, HP Lovecraft skrev om isolerade enslingar, Astrid Lindgrens figurer är alltid varmhjärtade och snusförnuftiga (om de inte försmäktat på en öde ö) och Isaac Asimov skrev om robotar. Betänkt även att hjärnan blir fullt utvecklad vid 25-årsåldern. Då blir personlighet, prioriteringar och intressen stadgade. Vi kan inte vänta oss större ”personutveckling” över den åldern.
Hjärnans nyfikenhet på förändring är viktig för science fiction. ”Förändringar är ändlöst fascinerande för våra hjärnor”, säger Storr. ”Nästan all varseblivning bygger på att en förändring uppfattas.” När något ändras når neural aktivitet duplantishöjd, och Storr utbrister glatt: ”Förändring är porten som öppnar för ett hot att kasta sig mot strupen. Men förändring är paradoxalt även möjligheter. Det är en spricka i universum genom vilken framtiden anländer. Förändring är hopp. Förändring är löften. Det är vår vindlande stig mot en morgondag av framgång.” Minsann.
Sf-litteratur spekulerar kring vetenskap och samhälle och är en försöksbänk för förändring. Hjärnan uppfordras att nå nya tankebanor, av extra vikt idag med krig, pandemier, AIs och Trump. Vi ser en uppgång för dystopier och undergångslitteratur, och även fantasy – en fantasiflykt för den som ringaktar eländet och vill vara som alver och hobbitar med spetsiga öron och lurviga fötter.
Feelgood och romance är en annan reaktion på världsläget. Även om sådana författare idag flockas till konferenser och intervjuas på bästa sändningstid, verkar genrens status vara omvänt proportionell mot läsarnas slukande aptit. Det bjuds en förutsägbar struktur – redan namnet avslöjar böckernas slut – men läsaren söker trygghet och vidöppen oxytocinkran i en kaotisk tid. Hjältinnan – damer dominerar – är lätt att identifiera sig med så att feelgoodandet får bra fäste. I feelgood upplever läsaren riskfria risker. Om så inte vore skulle genren kallas feelbad.
Fast feelbad-böcker finns redan och benämns skräck. Skriftställare som HP Lovecraft och Stephen King gräver i vårt irrationella undermedvetna och skakar om. Skräckläsande är som att sätta sig i en vådlig bergochdalbana och veta att vi gallskriker – men vi trängtar efter adrenalinkicken! Blir man riktigt, riktigt skakis går dopaminutsöndring över till adrenalin (som dessutom hämmar oxytocin).
Vi har politiska thrillers som våldför sig på historieskrivning, med osannolikheter typ en skränande mobb ockuperar USA-kongressen, storkrig i Europa. mordförsök i presidentkampanjer och den i sekler neutrala går med i NATO. Thrillers är deckare på volymläge 11. Istället för Poirot och giftspetsad sherry i grevens bibliotek, får vi superspionen och kärnvapen och hela jorden som spelplan. Efter att en självutnämnd president förenade Krim med de kriminella, kom tjoget skildringar inom samma härad av Tom Clancy. (Strongt gjort med tanke på att han var död!)
Litterära klassiker som stått sig har Hjärnans Dramaturgi att tacka. I Odyssén följer vi hjältens färd genom exposition, hot, stegring, lösning – flera gånger om så att Homeros hade nya äventyr att deklamera varje kväll. (Om Homeros funnits är osäkert, men att han var blind är ställt utom allt tvivel.) I stormen av dramatiska känslokonflikter dränker oss Shakespeare i signalsubstanser. Hamlets introspektiva tvekan, Romeos och Julias omöjliga kärlek är föga finstilt ty Globe-publikens skrän överröstade det subtila. Det är okänt om noll eller tusentals tog sig av daga genom Den unge Werthers lidande, men blotta tanken visar hur lätt vår stackars grå cellklump tar intryck.
”Finlitteratur” avvisar ofta intrig och hjärnans genvägar, till förmån för språkliga utflykter och fragmentariska former. Men språk i sig kan ensamt inte bära en berättelse. Utan dramaturgi uteblir signalsubstansernas spel, hjärnans förväntningar dribblas upp på läktaren och läsarpubliken lämnar i halvtid. ”Avancerad” prosa når därför sällan den breda publiken för deckare, klassiker och narrativ litteratur.
Brottsjournalistik följer deckarens dramaturgi: brott, utredning, gärningsman. (Och duger inte vår gärningsman, sade Palmegruppen, har vi en till.) Politisk rapportering framställs som en dragkamp, med hälarna djupt ned i gruset, i ett nollsummespel som sällan existerar. Numera vill också konsulter och reklambyråer hitta narrativ, fast vad de menar mer är oklart. Också politiker söker rätt berättelse, som Elsa 79, för att fiska röster och håva in väljare.
Nyhetsmedier, sociala plattformar och företagskonsulter tänker dramaturgiskt. Pandemier, krig och affärer framställs i en klassisk konfliktstruktur: hotet (virus, fiender, marknadsras), kampen (lockdown, pansarvärn, omstrukturering), och upplösningen (vaccin, fredsförhandling, produktlansering).
Sf-författaren Robert Heinlein menade att det nog bara finns tre dramaturgier:
1. Snubben som kommer upp sig i livet. Tänk Ingvar Kamprad och IKEA.
2. Pojke möter flicka. Klassiskt! Romanser i alla nyanser.
3. Mannen som lärde sig veta bättre. Fiaskon innebär pudeldags! Få bräcker japanska företagschefer som bugande, hulkande och gråtande ber om förlåtelse.
Historien tog inte slut, mr Fukuyama! Berättelser behövs mer än någonsin bland pandemier, krig, terrorism, globalisering, dumma AIs, tokiga politiker och politisk polarisering. Precis som myter en gång sökte förklara naturens krafter, vill dagens narrativ förklara vår förvirrande tid.
Det gör även ting mer tillspetsade och polariserande. En stark berättelse är inte bara logisk och läsarvänlig – den är biokemiskt kodad för att engagera. Dramaturgi gör kognition och känslor lättmanipulerade. Nyhetsdeskar, politik och media lånar berättelsens knep. Insikt i hjärnkontorets tics och trick är viktigt för närläsning och att veta när narrativ narras.
Och berättandets framtid? AIs emulerar hjärnan och lär ta till sig allt detta. Vi riskerar en flod av dramaturgiskt tillskurna litterära konfektioner tränade på det som redan finns (copyright hanterar publicering, AI-träning motsvarar att inspireras och ligger utanför). Det mediokra blir norm då neurala nätverk triangulerar sig till genomsnittligast gemensamma nämnare. Författare med kroppstemperatur 37 kan bli lika döda som Tom Clancy.
Människans berättande uppkom för att förstå omvärlden, hantera hot och stärka band. Från stenålderns jakthistorier till dagens deckare, thrillers och feelgood har Hjärnans Dramaturgi givit oss överlevnadskunnande, emotionell trygghet och social gemenskap. Dramaturgin aktiverar neurokemiska mekanismer och berättaren följer vårt tankeorgans förväntningar. I fiktion saknas reella risker vilket ger ro och stärker oss i en hård verklighet.
Mediaexplosionen dränker oss i berättelser – på TV, bio, Internet, via spel, reklam och hörlurar. Litterärt berättande är blott en mindre del, men är det ursprungliga och äldsta verktyget för att förstå, bearbeta och uthärda prövningar.
Ahrvid Engholm
