Som tio krigare
Växtligheten var tät och påträngande. Stigen hade nästan försvunnit under plantor som hungrigt hängde över den. Som om det inte var nog med de tjocka lianerna som klängde sig runt träden och hängde ner över stigen och sökte efter rörliga kroppar att klösa sig fast i, så fanns även taggiga växter som växte nere på marken. Taggarna doldes i det höga gräset tills någon snubblade över dem och blodvite uppstod. Karajan Kali och hans män kämpade mot växtligheten med machete. Även de tjocka lianerna hade tunnare lianer som vred sig runt dem, alla med håriga blad som kliade och slog upp vätskande sår om de kom nära dem. Växtligheten sträckte sig efter allt som rörde sig och ville kapsla in dem i syfte att få näring. Dessutom plågades de av den fuktiga värmen. Så varm kom Karajan inte ihåg att Cibiadalen var. Fuktigheten i luften fick svetten att rinna och kläderna klibbade mot kroppen. Värst var det för Karajans syster Karola som hade en heltäckande fotsid klänning. Hon gnällde om att hon svettades och behövde bada.
”Snart”, sa Karajan, ”när vi slår läger.”
De satte upp tälten i en glänta vid en bäck. Karajan posterade ut sina män som vakter.
”Måste alla soldaterna se på när jag badar?” Karolas läppar skälvde.
”Ja, det är nödvändigt att vi har varandra under uppsikt hela tiden i djungeln”, sa Karajan. ”Den cibianska skogen är full av hungriga vilddjur som inte tvekar att ge sig på resande.”
”Men jag vill inte att män tittar på mig när jag är naken.”
”Tyvärr, Karola, ska du bada, måste vi passa på dig.”
Karajan bestämde sig för att inte berätta att de skulle övernatta flera nätter i tält i djungeln.
”Det blir bättre när vi kommer till huvudstaden Cibia”, sa han.
De trängde längre in i djungeln. Karajan gick mitt i gruppen tillsammans med sin gnälliga syster. Han försökte förströ henne med berättelser om hovet i Cibia och att allt skulle bli bra när hon gifte sig med härskaren Eros.
”Hur vet du det? Jag har aldrig träffat honom”, klagade Karola.
”Han är en trevlig och dessutom snygg ung man”, sa Karajan.
Den tredje dagen genom djungeln stannade alla när Karola skrek. Hon pekade. ”Ni sa det fanns vilda djur i djungeln.”
Först kunde de bara se hur en dadelpalm rörde sig som om någon skakade den. Djur med lång päls dök upp i undervegetationen. Skakningarna berodde på att ett av dem stod och gned sig mot trädstammen så stora sjok av pälsen lossnade. Dadlarna regnade ner, vilket fick resten av flocken att börja äta.
”Det är bara alkolodjur”, sa Karajan. ”De är inte farliga. De äter övermogen frukt och sopor.”
”Hur kunde jag veta det?” gnällde Karola.
Följet kom fram till staden Cibia efter en ansträngande och obehaglig vandring utan att träffa på några farliga vilddjur.
De kom ut ur djungeln som tidigare verkade ogenomtränglig och stod med ens på en gata stenlagd med stora flata hällar. Ett sus av rinnande vatten kunde uppfattas under dessa. Övergången från den täta grönskan skedde så snabbt att det var som att kliva in i en annan värld. Endast doften av djungelns mest välluktande blommor fanns kvar. Karajan såg att systern rynkade på nosen. Han fick hålla med om att Cibia inte var så imponerande som han kom ihåg. De få låga stenhusen trängdes längs med en gata som var smalare än han mindes, den så kallade Paradgatan. Byggnaderna såg inte så imponerande ut, men han visste att bakom muren fanns dolda trädgårdar med vackra doftande blommor som mognade till tunga välsmakande frukter.
Paradgatan slutade på ett stenlagt torg. Rakt fram tornade ett stort slott i två våningar upp sig. Fönstren var höga, bågformade och med färgade glas. Andra våningen var smalare än första. En del av taket över första våningen utgjorde stora terrasser på vardera sidan om andra våningen. Ovanför den stora blänkande ingångsporten i koppar fanns en liten balkong utanför ett fönster lika stort som de på första våningen. Karajan kastade en snabb blick på systern och upptäckte att hon var imponerad innan hon blev varse att han såg på henne. Hon intog en avvisande attityd igen.
Den stora kopparporten stod öppen.
När de var på väg över torget, blev den cibianske härskaren synlig i dörröppningen och vinkade åt dem. Karajan kände knappt igen sin bäste vän klädd i härskarens regalier. När de kom närmare, upptäckte han att Eros inte hade förändrats. Vännen hade fortfarande den fräcka blicken Karajan kom ihåg från deras frivola utflykter i staden då båda fortfarande var ansvarslösa ungdomar. Härskaren lät blicken glida uppskattande över Karajans syster. Hon stirrade högfärdigt på honom, trots att han var en aning längre än henne.
Karola hade växt upp till en lång, smal kvinna som hade ett sätt att lyfta huvudet och sänka ögonlocken till hälften så hon liksom såg ner på alla, trots att de var längre än henne.
Den cibianske härskaren tog inte illa upp, log och dunkade Karajan i sidan. ”Hon ser lovande ut. Härskare och underkastelse, du vet.”
”Du talar om min syster, Eros.”
”Hon kommer att gilla det, tro mig, Karajan.”
Karola blev stående mellan dem, fortfarande med halvslutna ögon, men munnen skälvde. Hon var alltför varmt klädd.
Eros nos darrade uppskattande. ”Borde du inte byta till lite bekvämare kläder i värmen?”
Han ledde dem in i slottet. Karajan slappnade av. Karola hade slutat gnälla. Det var skönt att kunna söka skydd från värmen i den kyliga hallen. Karajan tittade sig omkring. Allt var sig likt, de grå valven längsmed sidorna, den röda mattan som ledde fram till stentronen som stod framför en rödmålad vägg med en dörr bakom tronen. Uppe under taket löpte en bård med Cibiaklanens blommönster i gult, blått och grönt. På vardera sidan ledde en stentrappa upp till andra våningen. Slottet i Cibia var helt symmetriskt.
”Jag har låtit ställa i ordning ett gemak på andra våningen åt dig och ditt följe”, sa Eros. ”Men jag tänker upphöja din syster till drottning redan i kväll. Jag är ledsen att jag inte har en syster att erbjuda dig. Då kunde vi ha hållit dubbelbröllop. Men jag lovar att följa med dig till kvinnomarknaden i morgon och hjälpa dig att hitta en fin kvinna.”
De överlämnade Karola till hovets damer, som förde henne uppför trappan till höger. Karajan följde med, men fick lämna systern i dörren in till drottninggemaket. Hovets första dam tog emot det rosa lakanet med Kaliklanens mönster som Karajan gav henne. De skulle bädda med det första natten. Det var svårt att se blod på ett rött lakan.
Hovdamerna tog därefter fram den röda drottningklänningen som Karola skulle kläs i inför ceremonin.
Karajan och hans soldater kom in i en kal liten lägenhet vid sidan om drottninggemaket. Där fanns sängar med madrasser i flera små rum, samt ett bord och fyra stolar i det större yttre rummet. Det var meningen att de skulle tillhandahålla allt linne själv, företrädesvis med Kaliklanens färger och mönster. Karajans män började packa upp säckarna med allt de hade med och ställa i ordning rummen de blivit tilldelade. De skulle dela badrum och toalett på andra våningen med drottninggemaket, så de slapp gå ner på första våningen. Det var första gången Karajan fått sig tilldelat egna rum. Innan hade han bott på första våningen tillsammans med soldaterna.
En klocka klingade då banketten började. Karajan och hans festklädda följe gick nerför trappan från galleriet till den stora hallen. Utrymmet var helt ommöblerat. Den röda löparen var borttagen. Det mosaikklädda golvet med Cibiaklanens mönster låg blottat från kopparporten till härskarens tron på podiet. Någon hade ställt upp ett långbord i hyvlat trä och med bänkar på vardera sidan. Mjuka kuddar låg på sittbänkarna. Bordet var dukat med kristallglas, tunna keramiktallrikar med Cibiaklanens mönster och en matkniv och en spork i guld vid sidan om.
Eros kom från rummen bakom tronen, klädd i festregalier. Bakom honom gick en av hans män med drottningregalierna på en kudde. Och nu kom den kvinnliga delen av hovet ner med förstadamen i spetsen och Karola strax bakom. Hon var redan klädd i drottningens röda klänning, men bar fortfarande guldarmbanden med Kaliklanens mönster.
Karola hade fått instruktioner om hur hon skulle agera,. Hon gick bort till tronen och sjönk ner på knä framför härskaren. Han tog hennes högra hand, strök av Kaliklanens armband och ersatte med Cibiaklanens. Därefter la han en tung halskedja om hennes nacke, och slutligen kröntes hon med drottningens pannband av guld. Eros drog henne därefter upp till tronen och placerade henne vid sin sida. Karola tyckte om sin nya status. Åtminstone såg hon inte mindre högfärdig ut än hon brukade när hon blickade ut över hovet. På ett tecken från härskaren satte sig gästerna på bänkarna längsmed långborden, kvinnor på ena sidan och män på den andra. Karajan fick platsen närmast härskarparet, som satt på gaveln. Han la märke till Eros varma blickar på systern, och att hon var mera intresserad av sin nya ställning än av mannen som följde med.
Festen pågick tills långt ut på natten. Eros passade på att fylla hustrun med vin, men bara lagom till att göra henne mottaglig för hans närmanden. Själv drack han sparsamt och blinkade till Karajan. När brudparet gick i säng, höll härskaren armen om midjan på sin drottning då de gick uppför trappan. Som sagt, härskare och underkastelse var det som gällde. Karajan tvivlade inte på att hans vän skulle klara av att tina upp hans högfärdiga syster. Dörren till drottningens sovrum låstes upp. Karajan fick en skymt av en bred röd himmelssäng innan dörren åter stängdes bakom brudparet.
Hans eget gemak hade blivit elegantare än hemmet i Kalidalen efter att hans följe hade dekorerat med Kaliklanens textilier. Utanför de höga bågformade fönstren kunde han se stjärnhimlen lysa. Kaliklanens attiraljer kom bättre till sin rätt här än i det låga timmerhuset i Kalidalen där fönstren endast var små gluggar i den tjocka träväggen. Sängen i rummet han valt var bred och mjuk. Men Karajan hade svårt att somna. Eros och Karola var mycket olika. Han undrade hur de skulle komma överens.
Dagen efter bjöds Karajan in till härskarparets frukost i drottningens gemak. De låg fortfarande till sängs och skulle intaga frukosten där. Karajan tyckte systern hade mjuknat lite, åtminstone när hon tittade på maken. Härskare och underkastelse hade tydligen fungerat. Det unga paret kunde knappt hålla händerna i styr, de skulle hela tiden tafsa på varandra och mata partnern med druvor och apelsinbåtar. Karola började fnittra vid ett tillfälle då Eros hand försvann under täcket.
Till slut steg härskaren upp. ”Jag lovade att hjälpa dig att hitta en hustru lika fantastisk som den du givit mig, även om det kanske inte blir helt lätt –” han strök med handen neröver Karolas rygg – ”du har en fin syster, Karajan.”
Drottningen försökte le högfärdigt, men kunde inte dölja sin förtjusning.
Eros klädde sig i en grön soldattunika med en smal bård av Cibiaklanens mönster som han brukade då de var unga och gick ut i staden på äventyr. Men han rådde Karajan att klä sig som Kaliklanens härskare. Det skulle imponera på kvinnohandlarna.
Auktionen skulle hållas i ett stort hus bakom slottet. Det låg vid slutet av en smal stenlagd gata som fortsatte som en stig i riktning mot Nairobidalen. Husets första våning var i sten och den andra våningen i trä, med små fönster utåt. De andra husen längsmed gatan var byggda i trä och hade den typiska överbyggda fronten med långsmala fasta bord som visade att där bedrevs handel. Karajan tänkte att handelsmän från både Cibia och Nairobidalen gjorde affärer där.
När de kom in genom porten kom de direkt till en innergård som var omgärdad av fyra huslängor. Detta fick byggnaden att se större ut på insidan. Där inne fanns kvinnomarknaden med ett lågt podium där kvinnorna redan stod uppställda. De var nakna, så kunderna skulle kunna se vad de köpte.
”Den du,” viskade Eros och nickade i riktning mot en lång kvinna med ovanligt mörk hy och mandelformade ögon under sammanväxta ögonbryn.
Karajan hade redan uppmärksammat henne. Men det hade de andra kunderna som samlats där inne också gjort. Kvinnornas ägare höll sig utom synhåll. De hade inte tillstånd att blanda sig i auktionen.
Kunderna fick tillstånd att undersöka varorna på närmare håll. Tändernas status, hårets kvalitet och hullets fasthet fastslogs. Inget nypande var tillåtet, de fick endast klappa. Då Karajan försiktigt kände på den långa kvinnan, tittade hon ner på honom från podiet med de svartaste snedställda ögon han sett. Han blev som förhäxad och kunde inte slita blicken från hennes. Denna kvinna måste han ha.
Budgivningen började. Kvinnan med de sneda ögonen skulle auktioneras ut först, då hon tydligen var den mest populära. Läckerbiten genererade överpris. I början var de flera som bjöd på henne, men till slut återstod endast Karajan och en medelålders officer från Cibiaklanen.
Eros följde händelseutvecklingen med ett obestämbart flin. ”Ge dig inte. Din konkurrent har redan slitit ut en fru.” Han knuffade till Karajan med armbågen.
Först vid sju stora guldstycken gav officeren upp. Karajan prisade sig lycklig att han var rik.
Eros och Karajan bjöds in i huset för att träffa kvinnans ägare och hämta hennes tillhörigheter. De upptäckte att hon ägdes av två män som var klädda i varsin kostbar sidentunika med guldbroderier, den ene grön och den andre blå. Dessutom bar de varsin sidenturban i samma färg, broderad med kostbara flodpärlor och som dolde håret helt. Endast den grönklädde kunde tala cibianska. Han studerade Karajan med snedställda ögon och berättade att de kom från Nairobidalen och var flickans bröder. Karajan stördes av att mannens ögon var lysande gröna, nästan i samma färg som hans kläder, och att hans svarta pupiller syntes så tydligt i allt detta gröna, som fick hans hy att anta en turkos färg. Karajan sa att han var härskarson och arvinge i Kalidalen och att brödernas syster var ämnad till härskarinna.
”Vi nairobier försöker alltid exportera lämpliga kvinnor till Cibia”, sa den grönklädde.
”Vad menar ni med att ni försöker?” sa Karajan.
”I vår dal finns en nomadisk stam som leds av en mäktig hövding, och han är en farlig trollkarl som går in i våra kvinnors själ och lockar dem till sig. Om kvinnorna inte berättar att han kommer till dem i deras drömmar om natten, blir hon oftast kidnappad av stammen utan att de betalar för henne. Vår syster berättade, så vi kunde avstyra det hela och exportera henne till en annan dal.”
”Kan denne trollkarl spåra henne hit?”
”Det tror vi inte. Hans makt bryts vid bergspassen. Vi är självklart glada för att vår syster kommer längre bort från Nairobidalen, som skiljs från Cibiadalen med endast ett lågt bergspass.”
Karajan trodde att Cibiadalen troligtvis var den farligaste dalen på planeten, full av växter och vilda djur. Det lugnade honom att trollkarlen måste ta sig genom den för att komma till Kalidalen.
”Nairobierna känner inte till Kalidalens språk, men du får lära henne. Hon talar enbart vårt tungomål.”
Det gick upp för Karajan att han hade fått en kvinna som inte kunde meddela sig på något begripligt språk. Han trodde alla planetens medborgare talade snarlika dialekter. ”Är nairobiskan mycket annorlunda än cibianskan?”
”Ja, vi har ett helt annat språk. Men Nairobistammen talar vårt språk. Det vet vi för att våra kvinnor umgås med deras om de träffas i skogen under skörden. Därför vet vi ganska mycket om Nairobistammen. Varje kvinna där får ta emot tio krigare varje natt. Det är inte ett öde vi önskar våra systrar och döttrar.”
”Och Nairobistammen försöker inte kidnappa era kvinnor när de träffar på dem i djungeln?”
”Nej, de vill bara ha kvinnor med speciella egenskaper.”
Karajan nickade. Hans nya kvinna anslöt till dem. Hon var nytvättad och klädd i en enkel grön klänning med okänt klanmönster.
”Lova oss en sak: Klä upp henne i din klans färger så snabbt som möjligt, och gör dig av med allt hon har medfört från oss”, sa den grönklädde brodern. Samtidigt plockade han av systern allt guld och la i en axelväska. ”Vi tänker stanna i Cibia några dagar och göra affärer. Vårt följe består av guldsmeder och skräddare.”
Mannen pratade hela tiden cibianska med Karajan och Eros, och brydde sig inte om att översätta för de andra, som troligtvis inte förstod språket. Karajan tycka att situationen började bli olustig. Han undrade vad slags egenskaper flickan förde med sig när en trollkarl begärde henne. Kvinnan lät de svarta ögonen glida över Eros och Karajan. De visste inte om hon överhuvudtaget begrep vem av dem hon skulle gifta sig med, eller om hon trodde hon skulle delas av dem. Hennes bror vände sig mot henne och sa något på sitt eget språk. Hon nickade och log mot Karajan. När de stod på samma nivå på marken, såg Karajan att hon var längre än honom. Då han och Eros gick mot dörren med henne, tillade brodern: ”Hon lyder till namnet Fatima, men det kan ni ändra om ni vill.”
Flickan gick lika snabbt som dem genom staden, och rörde sig graciöst dessutom. Men Karajan blev inte kvitt den kusliga känslan han fått genom allt tal om Nairobistammen och trollkarlar.
Meddetsamma de kom in i Kaliklanens gemak, tog Karajan fram en klänning. Han var förberedd på att han skulle ha med en kvinna hem, så han hade tagit med en multistorleks klänning – en av dem som kan regleras i urringningen. Denna kvinna var lång, alltså blev det djupare urringning för att klänningens längd skulle vara tillräcklig. Den nådde henne ändå endast till strax ovanför anklarna. Han gav henne nya armringar och flera smycken, men guldpannbandet skulle han vänta med till banketten. Först då hon stod där framför honom iförd Kaliklanens regalier, släppte farhågorna. Hennes gamla klänning hade hans soldater bränt.
Förra kvällens händelser upprepades, men nu med Karajan och Fatima i huvudrollerna.
Vid middagen la Eros handen på Karajans arm. ”Ge henne inte för mycket att dricka. Den där är explosiv.” Han lutade sig mot vännen och viskade: ”Det är nästan så jag är avundsjuk.”
Till slut var Karajan ensam i sitt gemak med sin kvinna. Han kom ihåg vad den gamla matronan som lärde upp honom i kärlekens konster hade sagt: ”När du gifter dig, kan du antingen få en planka eller en varm och kärleksfull hustru. Det är upp till dig att värma upp henne. Hon är jungfru och vet inget om lust och tillfredsställelse.”
Karajan drog Fatima intill sig och kysste henne prövande. Det verkade inte som att hon tyckte om det. Hon strök sig över munnen och tittade osäkert. Han försökte gnida nosen mot hennes, och det var visst mera intressant.Karajan drog i urringningens band så klänningen rasslade ner på golvet och hon stod där naken framför honom. Han var fortfarande helt påklädd, och gick ner på knä och kysste hennes underliv. Hon ruskade prövande i hans lockiga hår. Karajan stack handen mellan hennes ben och kände att hon redan började bli fuktig. Han fattade om hennes rumpa i ett grepp mellan benen och stjälpte omkull henne i sängen. Karajan kysste och sög prövande på hennes stora bröst och upptäckte att hennes bröstvårtor knoppades. Han kröp upp mellan hennes ben, dök ner och började slicka henne i grenen. Det gillade hon. Flickan utstötte vissa ljud, och då gick det upp för Karajan att han inte visste hur hennes röst lät. Hon hade inte yttrat ett ord sen de träffades. Hans tunga löpte vant över hela hennes könsorgan, lekte med klitoris som reste sig och hårdnade precis som bröstvårtorna. Han stack in tungan och kände att hon redan var härligt våt. Hon började röra sig mot honom, höll hans huvud hårt och tryckte honom mot underlivet. Det var visst dags att tränga in innan hon fick orgasmkramp. Med ens förvandlades hon till ett vilddjur. Hans nya kvinna skrek och gnällde, sprattlade med benen, ålade sig och roterade. Karajan fick anstränga sig så penis hela tiden berörde klitoris, så orolig som hon var. Det gick ganska snabbt för henne, men hon blev inte lugnare för det. Hennes organ sög på hans även under orgasmen, som varade i det oändliga. Han fick hålla igen så han inte skulle förlora förmågan för tidigt, men till slut bara måste han spruta i henne. Hon var fortfarande inte nöjd. Han använde all sin fantasi, masserade hennes organ med händerna, slicka det och gned sitt organ mot hennes tills han fick stånd igen.
Framåt morgonen var hon slutligen nöjd och somnade med särade ben. Karajan var alldeles utmattad och sjönk in i en dvalliknande sömn. Men innan han somnade, kom hennes brors ord för honom – att de utvalda nairobiska kvinnorna måste ta emot tio krigare varje natt, och det hade de berättat för sina fastboende systrar tillsynes utan att tycka det var speciellt märkvärdigt.
Skulle han behöva agera som tio krigare varje natt framöver?
