Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Gryning

1. Men tiden går –

Hon ville att det skulle vara en dröm. Hon önskade att hennes vilja hade kunnat ändra på saker, ändra på det som mamma kallade verkligheten, och någon gång hade hon tyckt att det hade hänt, som när hon hade så tråkigt och önskade att något skulle hända och just då kom pappa hem från en resa och hon rusade nedför trappan och höll på att ramla men han fångade upp henne. Hon hade så gärna velat kunna göra sådant igen men än hade det aldrig lyckats. Slump, sade mamma, det var bara en slump att pappa kom hem just då.

Ändå ville hon ändra på verkligheten. Just nu.

Det fanns förstås en annan möjlighet. Hon kunde befinna sig i en dröm. Alldeles just nu kanske hon låg i sin säng och vred sig i en mardröm. Ute i verkligheten kanske hon låg i sin säng, kanske rörde hon sig lite oroligt, kanske stönade hon, eller jämrade sig, som hon hade hört mamma göra då och då, fast då brukade pappa vara där och puffa lite på mamma tills hon blev tyst.

Det kanske är en dröm, tänkte hon. Jag vill att det här är en mardröm.

Men innerst inne visste hon att det inte var det. Det här var verkligheten, en skoldag, och det speciella och hemska var besöket på zhusho-skolan.

Och det hemska med zhusho var att de inte var människor. Men de var nästan människor. Alldeles för nästan.

Hon ville inte titta på dem. Men hon måste.

Det hade varit bättre om de hade sett ut som robotar.

Robotar, hade fröken berättat, var maskiner som kunde arbeta. De flesta robotar kunde bara göra en enda sak – som att dra åt muttrar eller måla med sprayfärg – eller möjligen några olika saker. Robotar var oftast bättre än människor på att göra de få saker de behärskade. Ni vet ju, hade fröken sagt, hur mycket människor kan, vi kan springa och prata och läsa och rita och dansa – och till och med bygga robotar. Men zhusho är inte robotar. Zhusho är nästan precis som människor, men inte riktigt. De är byggda för att vara tjänare åt människor. Ordet zhusho betyder just tjänare och om vi människor tycker att det är trist att städa eller bädda eller klippa gräset så använder vi zhusho.

Zhusho har aldrig tråkigt”, fortsatte fröken. ”De är aldrig ledsna. Innan de blir åtta år vet de faktiskt inte om att de finns. Inte mer än ett strykjärn eller en dammsugare vet att den finns. Hur många av er har haft pratdockor?”

Fem flickor och fyra pojkar räckte upp handen.

”Då vet ni”, sade fröken. ”Då minns ni hur snabbt ni tröttnade på pratdockorna. Även om de hade hundra meningar inprogrammerade så förstod ni snart att en kattunge eller en hundvalp är mycket roligare att umgås med. Djur kan vara snälla eller dumma och envisa eller lata, och så vidare. De kan hitta på saker själva, som att rymma eller välta blomvaser eller så. Ett djur kan lyda tjugo gånger och sen plötsligt vägra. Så gör inte robotar.”

”Jag har en robothund”, sade Nayas kompis Doris.

”Och den hittar sällan på saker själv”, sade fröken.

”Nej aldrig!” Doris skrattade.

”Men tjänarna”, sade fröken, ”zhusho, de kan hitta på en del saker själva. Men bara saker som vi vill att de ska göra, som att laga mat eller städa utan att vi behöver säga till. Man kan säga att de är liksom mitt emellan djur och människor. Hur många har en zhusho hemma? Eller flera?”

Fem händer åkte upp.

”Då vet ni ju att ni kan prata med dem. De kan hjälpa er med läxor och om ni har glömt något hemma kan ni skicka ett meddelande till dem så kommer de. De kan handla och köpa vad som behövs för en middag eller en födelsedagsfest. Men vet ni vad de inte kan?”

”Tänka”, sade Moam.

”Det är rätt. De kan inte tänka förrän de blir åtta år gamla, och inte ens då tänker de som vi. Och ni har aldrig sett dem gråta eller bli arga. De kan le om vi säger något roligt till dem, men det är mest för att vi ska vara nöjda. I själva verket gör de bara precis vad de är programmerade till. Det här blir väl spännande?”

Många i klassen såg fram mot att se små zhusho i förskolan. Men ”spännande” var fel ord. Åtminstone tyckte Naya det.

Naya hade gått till fabriken med resten av klassen utan att ana något. Sedan hade de hört någon gubbe prata, en trist gubbe som bara mumlade om 2400-talet och framsteg och försäljning tills fröken viskade något till honom och han blev tyst, nickade och gick sin väg. Efter det hade de fått gå in i det stora rummet och där var varelserna.

Sakerna. Naya visste inte vad hon borde kalla dem. ”Robotar” var fel, för de såg ut exakt som människor, med lemmar och huvud och ansikte. Allting fanns där. Allt utom en enda sak.

De där ögonen var tomma.

Det fanns ingen hemma i dem. Som en fågel, tänkte hon. Tomt.

Naya hade smygtittat på otäcka serier eller filmer ibland, smugit ned i trappan och kikat runt hörnet. Det var obehagligt när folk skrek och människor blödde.

Men zhushos tomma ögon var mycket värre. Hon visste redan att hon skulle drömma mardrömmar om de ögonen.

”Tycker du det är otäckt, Naya?” frågade fröken efter en stund. Naya satt vid ett bord med Doris och ett par till. Andra barn lekte med zhusho, eller tittade på dem. Två pojkar klämde här och där på en zhusho-pojke som inte verkade ta illa upp. Det var svårt att säga om han ens visste vad som hände.

Naya skakade på huvudet. ”Inte så farligt …”

”Vi ska strax gå. Oroa dig inte. Du vänjer dig snart.”

Varelserna gick runt och såg på barnen.

”Varför tittar de på oss?” frågade Naya.

”Av samma skäl som vi tittar på dem. Ni barn måste vänja er vid zhusho. De måste vänja sig vid er. Vill du prata med en?”

”Nej!”

Men lite senare, när de gick tillbaka till skolan, berättade Tramas att han hade frågat en av varelserna om den hade roligt. Varelsen hade svarat: ”Det är roligt att träffa dig”, och då hade Tramas sagt ”Du är dum.”

”Det är därför jag är här”, hade varelsen sagt. ”För att lära mig.”

”Och då”, sade Tramas, ”sade jag: ’Två plus två är tre och en halv.’ Och han sade ’Två plus två är fyra’. Och jag sade: ’Inte om det är en jätteliten tvåa’. Och då blev han alldeles tyst!”

”Du hade sönder honom!” ropade Moam.

”Det är ingen fara”, sade fröken. ”Zhushons matteprogram måste kolla det där. Men den vet att två och två är fyra.”

”Den är dum!” ropade Moam.

Fröken stannade till. ”Och ändå”, sade hon till Moam, ”kan den tiotusen saker som inte du kan. Det är sant att den är dum på ett sätt. Men du kan inte sy en skjorta eller spjäla ett brutet ben eller stoppa en ilsken björn. Det kan zhushon, fastän han är mindre än du.”

”Han är dum ändå!” sade Tramas.

* * *

Naya bodde långt norrut i en stad som hette Skellet. För länge sedan, visste Naya, hade den hetat Skellefteå, men bokstäverna på slutet hade ramlat bort en efter en. Pappa påstod att det fanns ett gammalt skämt om att staden hade kallats Skelette, men mamma trodde inte på det. ”Skelettet?” sade hon. ”Nu hittar du på igen.”

På ett sätt var det ändå lite sant att staden var ett skelett. För flera hundra år sedan hade den vuxit snabbt när flera stora fabriker byggdes. Sedan krympte befolkningen överallt när det blev klimatkris och klimatkrig och klimatkatastrof. Nästan alla fabrikerna stod tomma nu och de enda som använde dem, hade Naya hört mamma och pappa mumla om sent på kvällarna, var ungdomar som ville hångla. Sedan hade mamma sagt ”Minns du …” och resten hade inte Naya hört och sedan blev det tyst i deras rum.

Men nu bodde nästan alla i det som hade varit centrum förr i tiden, och sedan ut åt väster till ett ställe som hette Sjunkande dalen. Det var skelettet i Skellet. Resten var gammal hud som bestod av tomma och ruttnande. Enligt pappa.

Pappa var polis. Det var ett bra jobb, tyckte han, det fanns precis lagom mycket att göra. Lite inbrott och slagsmål, och så ungdomar som rökte På. Naya visste inte vad ”På” var och varför det var förbjudet. Men när hon blev stor, tänkte hon ibland, skulle hon röka På och bli alldeles Flummig och bryta sig in i någon tom fabrik.

Det var några år kvar dit. Hon var bara fem. De som rökte På brukade vara minst tio.

Fem år var en hemskt lång tid.

”Tyckte ni det var roligt i går?” hade fröken frågat på morgonen.

”Ja”, sade Tramas, ”jag pratade med en dum tjoho!” Han betonade första stavelsen i ordet och Naya visste inte om han skämtade.

Zhusho heter det”, sade fröken lugnt. ”Naya då? Vad tyckte du?”

”Sådär”, sade Naya.

”Var det obehagligt?”

Naya tänkte. ”Deras ögon var obehagliga”, sade hon. ”De gick och rörde sig och pratade som människor och ögonen stämde inte. Det var fel. Jag gillade inte det.”

”Det blir bättre nästa gång”, tröstade fröken. ”Du vänjer dig.”

När skoldagen slutade vid halv två gick Naya hemåt. Hennes favoritkompis Kayla, mycket blond och blek och söt, som ett fotonegativ av Naya själv – mamma hade visat fotonegativ i datorn – Kayla, som hade långt rakt hår och blå ögon i motsats till Nayas korta krulliga hår och bruna ögon, Kayla som hade fylliga läppar jämfört med Nayas smala och som var hennes totala motsats på alla sätt, förutom att de två verkade vara överens om precis allt – Nayas bästa kompis Kayla följde med en bit men vek av mot sitt hus när de var ungefär halvvägs.

”Vill du hitta på något i dag?” frågade Kayla när de stannade i korsningen. De brukade umgås, både för att de tyckte så lika om saker och därför att deras namn rimmade.

”Kanske. Jag ber mamma brusa din mamma om det går bra.”

”Okej.”

Men de träffades inte den kvällen. Pappa hade skickat ett brusmeddelande om något som gjorde mamma orolig, och han kom hem mycket senare än vanligt och fick värma upp sin middag, och mamma sade till Naya att gå och leka på sitt rum. Hon gick in i rummet men öppnade genast dörren, så tyst hon kunde, och smög ut i trappan.

När hon ansträngde sig hörde hon att det hade hänt något hemskt på pappas jobb. Någon hade slagit ihjäl någon annan.

Det tog flera minuter innan Naya förstod att den som hade blivit ihjälslagen var en zhusho. Hon smög tillbaka till sitt rum och läste läxor och försökte glömma. Det fungerade inte och när hon i stort sett kunde läxorna utantill – det tog bara några minuter, det var bara enkel läsning och matte – tänkte hon på sin släkt i stället. Hennes farmors mor hade kommit från Afrika, från ett litet land som hette Gambia och var en del av Afrikanska unionen. Farmors mor hade berättat om en släktlegend: hennes egen mormorsmor hade hetat Fatou och bestämt sig för att flytta till Sverige efter att ha träffat två svenska kvinnor, men innan hon kom iväg hade hon träffat en mycket rik man – sade legenden – som hade fört henne till ett palats i Namibia och gett henne sex barn. Nästan hundra år senare mindes fortfarande åtminstone ett barnbarnsbarn drömmen om Sverige och gjorde till slut verklighet av den. I Sverige gifte hon sig med en blond norrlänning som hette Niklas, och efter två generationer var Nayas jämnåriga släktingar också blonda och bleka. Men Nayas gener hade velat annorlunda och nu såg hon ut som en nordafrikan.

Hon tyckte om det. Hon kände sig vacker och speciell. Namnet Naya hade funnits i släkten i flera hundra år och det kändes som om just hon bar vidare berättelsen om Fatou som skulle ha flyttat till Sverige. Hon tänkte på Fatou i den rike mannens enorma palats i Namibia, med vit marmor och kupoler, fontäner och trädgårdar. Mellan exotiska träd och blomplanteringar löpte stenläggningar, täckta av strålande vit sand, och under blågrönröda parasoll med gula solar på log Fatous man och hans fem bröder åt barnens upptåg. Sedan tänkte Naya på alla barn som hon själv skulle få, och någon rik kvinna eller man som hon skulle leva ihop med. De skulle vara mycket lyckliga och aldrig någonsin bråka. Hon var Naya Vladic och hennes liv skulle förbli underbart. Inga tråkiga saker skulle någonsin hända.

Kanske skulle hon också bo i ett vitt palats med höga kupoler.

Hon repeterade läxan igen innan mamma kom upp och nattade henne klockan nio.

”Hörde du vad vi pratade om?” sade mamma.

”Nej”, sade Naya, och just då gäspade hon så att käken kunde ha gått ur led.

”Det var bra det”, sade mamma. ”Det var bara trista saker på pappas jobb.”

Naya gäspade igen. ”Sov gott”, sade mamma och kysste henne på kinden. ”Vi ses i morgon.”

Naya somnade genast. När hon vaknade var klockan fem på morgonen och solskenet skymtade mellan gardinen och väggen. Hon mindes att hon hade drömt något otrevligt men bestämde sig för att inte försöka komma ihåg något. Hon försökte somna igen men kände drömmarna försöka tränga sig på. I stället för att slåss med dem tände hon sänglampan och sade halvhögt: ”Olivia. Olivia, kom hit.”

Ett tyst litet gläfs hörde och hennes robothund hoppade upp i sängen. Olivia var byggd för att likna en malteserhund, igenvuxet långhårig i hur många vita nyanser som helst, och även om den inte kunde tänka eller visste att den fanns hade AI:n i den blivit så väl upptränad av Naya att till och med hon själv kunde intala sig att just den här robothunden faktiskt visste att den fanns, och att Naya fanns. Det enda som skilde den från en riktig hund var att den inte åt och inte behövde rastas. Den sov när Naya sov eller när hon sade till den att sova, och den var aldrig i vägen och gjorde inga dumheter. Hon hade fått den när hon fyllde fyra, för alldeles snart två år sedan, och innan hon tränade upp den hade det hänt att den kom i vägen för hennes fötter. Sådant hände aldrig nu.

Hon såg in i leksakens ögon och viskade: ”Olivia? Är du där, Olivia?”

Hunden slickade henne på handen och gnydde sömnigt.

Hon är ingen leksak, tänkte Naya, betydligt mer vuxet än hon själv anade. Just den här hunden, min hund, har en liten hundsjäl. Så är det.

Och efter det kunde hon somna om igen.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Intryck Luncon 2022

Det var en fullmatad kongress med massor av intressanta punkter.

John-Henri Holmberg gjorde en rivstart med ett föredrag om Space Opera och varifrån ordet hade sitt ursprung. Lite nedsättande, science fiction-versionen av soap opera, kallad så för att den vände sig till husmödre medan de städade, alltså lättare underhållning utan litterärt värde, enligt kultursnobbarna.

Jag såg som vanligt Dennis Lindbohms film Den stora nattens vålnad, där hans mor spelar spågumma och är filmens hödjpunkt. Jag älskar den filmen. Inför visningen höll John-Henri Holmberg ett kort föredrag om fan-scenen i Lund-Malmö-området på 1950-talet. I korridoren utanför loppisen visades bilder från den tiden.

Vi var ett par stycken som gick till en god thairestaurang och åt lunch innan vi lyssnade till Johan Anglemarks intervju med hedersgästen Elisabeth Östnäs. Hon skriver historiskt om vikingar med fantasyinslag och har fått några litteraturpriser. Min smak går i riktning science fiction, så intervjun väckte ingen läslust, trots att hon verkade mycket kunnig och hade gjort grundlig research.

Därefter ledde Sten Rosendahl en panel om utgivning av fantastiklitteratur. John-Henri Holmberg berättade om den tiden det gick att jobba på etablerade förlag med fantastik. För att gå med plus behövde förlaget sälja 5000 exemplar av en bok, något som de räknar med är orealistiskt inom fantastiken. Daniel Brandt delade med sig sin erfarenhet med förlagsvärlden, från etablerade förlag till explosionen av småförlag som nu tycks dominera. Kristina Hård berättade den dramatiska historien om då förlaget som antagit henne och förberedde en trilogi, gick konkurs. Sedan har hon startat eget, Kraxa, tillsammans med två andra. Tora Greve startade TiraTiger Förlag som ett dotterbolag till det redan existerande företaget Torasol för att ge ut böcker åt en äldre otålig författare som höll på med ett konstnärligt projekt. Numera finns fem författare i förlaget, som har en stark ekonomi i ryggen och inte behöver utge publikfriande litteratur. Böckerna ges ut som print-on-demand via Publit och nödvändiga medarbetare, som formgivare, lektör och redaktör hyrs in efter behov. Siriuskrönikan är ett exempel med egensinnig siriansk dramatisk kurva som bland annat gjorde att författaren kom in i Sveriges Författarförbund.

Förläggarpanelen. Foto: Erik Johansson.

Erik Persson på Filosofiska Institutionen i Lund höll ett föredrag om Isaac Asimovs robotlagar och hur dessa bör implementeras i utvecklingen av AI.

Vi lyssnade även till en panel som diskuterade fantastiklitteraturens hantering av första kontakt med utomjordiska varelser.

Efter den fullmatade dagen var vi så möra att vi skippade fantasyföredragen och tog tåget hem till Malmö för att hämta oss till söndagen.

Vi startade lugnt med kaffe och en macka innan vi kastade oss över föredraget Metodik för världsbygge av Orest Lastow. Jag kan lugnt säga att det blev conens höjdpunkt. Jag sprang ut och köpte hans bok bums efteråt, på grund av den originella dramatiska kurvan. Lastow är fysiker, uppfinnare, entreprenör och författare. Han benade ur (bokstavligen med fiskbensmetoden) hur den västerländska dramatiska kurvan ser ut. Den är religiöst betingat, för att ingjuta moral i publiken. Då ska det finnas en hjälte, en skurk och hjältens resa i den kristna världen. Världarna i science fiction är fysikaliska, har sin grund i verkligheten. Fantasyvärldarna är i sin värsta form ofysikaliska. I sin lindrigaste form kan vi prata om soft magic där intrigerna är huvudsaken. Nu fattar jag varför jag avskyr The Lord of the Rings och gillar Game of Thrones. Jag tycker magi är billigt. Den smula magi som finns i Siriuskrönikan är baserad på kvantfysisk sammanflätning.

Vi åt lunch på en trevlig restaurang med Medelhavsstuk mitt emot Lund C.

Efteråt deltog vi i en bokcirkel om Hail Mary av Andy Weir. Den boken gav mig en viss Heinlein-känsla. Begreppet feelgoodscience fiction kom upp.

Jesper Stage höll ett föredrag om rymdekonomi och vad som orsakar brist på resurser.

På grund av familjens barnbarn och barnbarnsbarn har jag känt mig tvungen att ta del av den sydostasiatiska kulturen, både historisk och litterärt. Men det visade sig mer aktuellt för mig själv att lyssna på panelen i Southeast Asian Fantasy. Även där finns en annorlunda dramatisk kurva än i väst. Det mesta som produceras ligger ute på Youtube. Deltagarna i panelen imponerade med sin entusiasm och vilja att lära japanska och kinesiska. Nuvarande författare som experimenterar med främmande dramatiska kurvor kommer kanske att gå med förlust just nu, tills det multinationella når ny publik.

Dagens sista föredrag hölls av en solglasögonprydd Bellis som berättade om klassiska dystopier.

Arrangörerna. Foto: Tora Greve.

Jag gick därifrån med insikten om att det inte är negativt med andra dramatiska kurvor än den västerländska. Numera är människan global och får andra intryck. Jag ska sluta gå på fåniga författarkurser som lär ut valfisken för att tvinga in skrivandet i en västerländsk kristen mall. Förlaget har ekonomi till att klara av mina litterära experiment, oavsett som det säljer eller inte.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Misslyckat bakluckebokis i Billesholm

Jag borde ha varit mer på alerten. För cirka 25 år sedan gick jag en kurs i Husaby i Småland hos Svenska Slottsmässor, där vi lärde hur ett evenemang skulle skötas.

Vad gick fel?

1. Arrangören var otydlig när det gällde adresserna till arrangemangen. Det duger inte med angivelser så som ”parkeringen efter skylten med Folkets Park” och ”Skeneholmsalen på baksidan av biblioteket”. Det kanske räcker för lokalbefolkningen, men inte för folk utifrån.

2. Frånvaran av kartor, där varje evenemang är utmärkt, så folk utifrån hittar dit. Detta borde ha varit en varning.

Då vi snurrade runt i Billesholm och letade efter stället där backluckebokisen skulle försiggå, träffade vi på några damer vid besökskartan som letade efter ”Skeneholmsalen på baksidan av biblioteket”.

Ragnar Söderlind fick till slut guida oss på telefonen till parkeringen där bakluckebokisen skulle äga rum. Det var mitt i ingenting, utan toaletter. Killarna ställde sig vid ett träd men jag fick sätta mig mellan bilarna. Jag borde ha lyssnat till känslan jag fick av de svävande uppgifterna jag fått. Där stod vi på parkeringen mitt i spenaten i en timme utan andra besökare än två kvinnor i en bil som frågade efter bakluckeloppisen. Då de fick klart för sig att det skulle vara bakluckebokis, åkte de därifrån med en besviken grussprutande rivstart. Arrangören syntes inte till, hon hade lämnat ansvaret till Ragnar.

Besvikna bilrumpor i Billesholm.

Där hade vi taget oss upp till Billesholm, konkat upp tunga böcker till bilen och kastat bort dyr bensin på ett arrangemang som inte blev till något.

Slutsatsen var:

1. Billesholmsborna vill inte ha besökare utifrån till sina arrangemang.

2. Arrangören är en glad amatör som sprutar ur sig idéer utan förmåga att genomföra dem på ett begripligt sätt.

För att citera Draknästet: Det finns drömmare och det finns planerare.

Vad skulle vi göra istället? Vi besökte Sveriges största cykelaffär som låg mittemot parkeringen, och så åkte vi i varsin riktning hem.

Vi åkte inom Barsebäck hamn i hopp om att få en matbit på restaurangen där, men den var stängt och skulle öppna i maj. Då åkte vi till en utsiktspunkt vid det före detta kärnkraftverket, åt ett äpple och identifierade byggnaderna i horisonten innan vi fortsatte hem.

Mystisk boll på rosor vid Barsebäckverket.

Bakluckebokisen förvandlades till en biltur i Skåne i höstfärger, men vi skulle ha tagit med fika, för inget fanns att köpa på vägen.

Tora Greve

Kategorier
Författaraktiviteter

Möte Skönlitterära sektionen

I går släpade jag iväg mig på ett offentligt författarmöte, arrangerad av Skönlitterära sektionen i Sveriges Författarförbund. Det hölls på Scen 1 på Malmö AmatörteaterForum, som vi fick information om innan programmet började. Jag tog mig till Malmö med buss 34, därefter till fots med gps, och möttes i ingångsdörren av arrangörerna. Då vi var flera som kom samtidigt, upptäckte vi att vi leddes in i en hiss som sedan åkte upp till tredje våningen med oss.

Jag kommenterar bara de inslagen som gjorde djupast intryck på mig.

Det som lockade mig till mötet var Taliah Pollacks läsning ur en roman hon skriver på med projektnamn Den ariska judinnan. Nej, det är inte Eva Braun, men texten om två kvinnor på äventyr i Berlin gav ändå mersmak.

Taliah Pollack läser utdrag ur sitt senaste manus.

Huvudnumret i mötet var Clara Bolmsjös intervju med Lisa Zetterdahl som vunnit Borås Tidnings debutantpris för sin diktsamling Hästar. Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: ”Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det
sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån.
Men resten av tiden, är det tomt då?”

Clara Bolmsjö intervjuer Lisa Zetterdahl.

Fredrik Marisol Ekelund skulle ha varit där och läst sin dikt om kriget i Ukraina, en stark dikt om hur ett helt folk på grund av sitt stöd till en diktator nu utsetts för resten av världens hat. Då författaren just för tillfället är i Argentina, lästes dikten av Michael Economou, som även läste två korta egna dikter.

ReneVasquéz Dias läste från sin roman Judits slavinna från 2021, inspirerad av Bibeln. Det verkar vara en thriller där både modiga kvinnor och en här från Babylon förekommer.

Programmet varade i två timmar med mingel i foajén efter huvudinslaget. Lokalen var bokat en timme längre, men de äldsta av oss föredrog att åka hem och smälta vad vi hört.

Tora Greve.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Bokmässan i Göteborg 2022

Det har blivit administrativa ändringar på Bokmässan, och inte till det bättre. Till en monter med den storlek jag brukar ha, får vi fyra utställarkort. Nu hade dessa blivit personliga. De två som brukar dela på utställartiden kunde inte dela utställarkort, så de fick besökskort istället. Då fick de bara komma in genom specifika ingångar, och inte före klockan nio på morgonen. Dessutom var proceduren att få ut utställarkorten så komplicerad att jag fick ringa biljettkontoret där de fick guida mig igenom hur det gick till att få biljetter som kunde skrivas ut.

Gänget i montern: Stefan D, Stefan E, Sandra, Tora. Anders fotograferar.

Vi fick en överraskning när vi kom till montern. Det långa bordet var kortare än det brukar vara, så vi fick bygga upp med kartonger på gaveln. Därför fick vi ställa plastlådan i hörnan tills Stefan Eriksson kom med sitt trädgårdsbord. Det blev lite rörigt med alla böcker på två bord i L-form och en tendens att lägga böcker där de inte skulle vara när kunderna samlades runt montern. Det berodde nog på att vi hade ovanligt många titlar i år. Nästa år vill jag ha småbord åt mig själv och KG, och ett gemensamt åt de andra.

I år fanns till att börja med ingen trend när det gällde vilken bok som sålde mest. Sedan visade sig att gammaldags science fiction var populärt. Bertil Falks Lönnerstrand-samling samt Ahrvid Engholms Rumtidsenligt! sålde bra. AR Yngve sålde inte alls, men flera var intresserade av en novellsamling av honom med ett Delta-omslag som jag hade som blädderexemplar. Märkligt nog sålde jag flera stycken av Siriuskrönikan, där jag hade tagit med bara några få för att de är dekorativa och som låg på trädgårdsbordet i hörnan. När bara ett exemplar av vissa titlar av dessa fanns kvar började jag få panik. Lyckligtvis för mina nervers skull, hade jag två extra Sirius-lådor i bilen. Siriuskrönikan var packade i lådor det hade varit Siriusvin i och gömt under en pläd, så ingen skulle få för sig att det stod fint Bordeauxvin i bilen.

Jag hade trott att den prisbelönte KG Johansson skulle sälja bättre än han gjorde. Det kan ha med placeringen av montern att göra. Vi stod på den vanliga platsen A01:52, med hörnan ut mot huvudstråket och ett skåp mellan oss och montern vid sidan om, så vi hamnade lite utanför Fantastikgränden. Kunderna vände vid skåpet. Jag har begärt en mer central plats nästa år.

Sandra sålde som vanligt rätt bra, men har problem med tryckeriet, som troligtvis har gått konkurs under pandemin, för hon får inget svar när hon försöker kontakta dem. Vi får se hur vi kan lösa det.

Lisa Rodebrand hade hyrt in sin prisbelönte författare Stefan Dahlström till montern. Han stod tyvärr ut mot huvudstråket, så det tog lite tid innan han började sälja.

Det blev knappt tid för mig att gå ifrån montern, men jag var på två seminarier och besökte dessutom Jan Myrdal-sällskapet och gav dem ett exemplar av Gudinnan från Limhamn, där resan till Khajuraho är inspirerad av Jan Myrdals resa dit. Deras monter hade ett exemplar av den trappstolen jag har beställt på Internet, så jag fick prova på dess funktion som kändes bekväm. Jan Myrdal är ju död sen flera år tillbaka så jag kan inte prata med honom längre, men det var fortfarande god stämning i montern med trevliga människor.

Jag fick besök i vår monter av flera vänner, något jag är tacksam för.

Kategorier
Recensioner

Deckarskräck

Om Precinct 20: Dead strange av A.R. Yngve

Den första tanke jag får är: Raymond Chandler möter H.P. Lovecraft.

Framsidan novellsamling på engelska.

Boken består av 14 kapitel med ett mysterium i varje som har en mer eller mindre övernaturlig lösning. Det finns en viss framåtrörelse när den stackars ensamstående detektiven Innis Garris i sitt arbete hela tiden konfronterar olika varelser, mänskliga och andra. Det är ett ruffigt distrikt med nergångna gamla skyskrapor, frånflyttade industrikomplex och nerlagda hotell. Där finns även Antonioni-universitetet som tillhandahåller polisens medicinske expert och där det bedrivs minst sagt kontroversiell forskning. Polisstation i Pecinct 20 är det stället där alla karriärer slutar. Boken är rikt illustrerad med gamla foton från olika större städer i USA.

Då det inte går att ta copyright på ideer, kände jag igen flera av frågeställningarna.

De roligaste historierna är The club that wouldn’t let anyone in, den om de två vännerna som sätter upp en falsk nattklubb, och Godsmack, den där Gud langar en drog som bara funkar på troende (mycket subtilt).

En historia med ett tema jag känner igen är Natural enemy, den om damen med alla katterna, men här är intrigen ändrat.

Katter som farliga djur som skulle kunna ta över världen kommer tillbaka flera gånger. Författarens förklaring till att de inte redan har gjort det beror på att katter är individualister och inte bryr sig. Även andra författare har skrivit om det.

Den hiskligaste historian ärThe man who fell out, inspirerad av Flatland av Edwin Abbot. Även Lovecraft skrev om fyrdimensionella varelser som kunde tränga in i vår värld genom en mänsklig kropp. Scenen där monstret hoppar ut ur bröstet på en av personerna i filmen Alien kanske inspirerades av Lovecraft? The man who fell out är förövrigt publicerad i A.R. Yngves svenska novellantologi Det blinda rummet under namnet Mannen som föll ut. Det blinda rummet är en lite spretig novellsamling vars röda tråd tycks vara att knyta ihop författarens noveller som varit publicerade på olika ställen innan. Omistlig för den som är speciellt intresserad av just det författarskap och vill ha allt samlat på samma ställe.

Framsida novellsamling på svenska.

Gillar ni gamla hårdkokta Mike Hammer-historier och/eller Lovecrafts Cthulhu, så ska ni läsa Precinct 20: Dead strange. Efterordet bekräftar mina egna känslor under läsningen och är fullspäckad med litterär kunskap om denna märkliga skräckdeckar-genren.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Mörker

mörker

©KG Johansson

kgjohansson.se

Omslag: Gunilla Dahlblom

Utgiven av TiraTiger Förlag

tiratigerforlag.se

Första upplagan 2022

ISBN 978-91-8059-201-7

mörker

KG Johansson

alfulan

Så jag går på Sveavägen och letar ett lunchställe, det var ju så fint i går, soligt men inte för varmt men ändå inte för mycket folk ute, och jag tänker att en uteservering vore fint, något ställe med klass, och precis då ser jag skylten

Bort, tänkte hon, och rösten tystnade tvärt. Nästa fyllde i utan minsta glapp. Den ena efter den andra, som trängseln vid ett nyöppnat lågprisvaruhus.

Yana? Hör du mig? Svara om du hör mig. Kan du inte komma och äta middag –

Bort. Mamma – bort!

Allting är berättelser, vet du. Jag tänker ofta på det. Vi kan aldrig förstå något innan vi berättar det, för oss själva om inte annat. Händelser är obegripliga tills medvetandet berättar dem för oss –

Bort.

det här inte är riktigt fint att säga, det är inte Politiskt Korrekt, som folk sa på gamla inspelningar. Men ändå. Jag säger det ändå: jag är faktiskt en människa –

Bo – tänkte hon, men avbröt sig mitt i ordet. Hon tänkte säkert fel nu, men hon ville ändå höra lite mer. Bara några ord medan hon vaknade till och lokaliserade sig själv i havet av brusande röster, lugna, upprörda, manande, stolta, oroliga –

och jag är en produkt av miljarder års evolution, minst hundratusen år sedan vi blev genetiskt vad vi är nu, och vad nån annan än tycker så vill jag inte bo i samma hus, eller nej, samma kvarter, jag vill inte bo i samma samma stadsdel, nej jag vill inte bo i samma stad som Plåtman och fröken Genetisk Kopia, jag förstår att vi behöver arbetskraft men varför måste jag se dom? I mitt kvarter? Jag vill

Och innan hon hann avbryta den upprörda kvinnan försvann flödet och hon såg, och hörde, signalen.

Loke. Okej.

Hon öppnade samtalet.

”Yana! Väckte jag dig?”

Yana försökte minnas vilken dag det var. Söndag … eller var det måndag? Bruset gav henne en känsla och hon chansade på söndag.

Hon öppnade ögonen och blinkade mot det mörka rummet.

”En aning”, sa hon. Harklade sig. ”Bara lite kring kanterna.”

”Ja. Ursäkta. Dina söndagar, jag vet.”

Yana andades tyst ut. Hon hade gissat rätt.

”Och det är värre än så”, fortsatte Loke. ”Du måste komma in.”

”In?”

”Jag är på myndigheten. Akut och brådskande. Hittar du? När kan du vara här?”

”Akut?”

”När?”

Hon blundade och såg att klockan var halv nio. Tänkte. ”Om … fyrtio?”

”Ses.”

Innan hon hann dra in luft för att säga något var han borta.

Yana tänkte automatiskt: Stressad och vrenskande.

Hon måste vakna.

Yana avskydde att bli väckt på det sättet. Hon behövde minst ett par minuter i bruset. Att vakna med brus var en mångårig vana. Till och med reklamen och mamma var okej, just därför att de var lite irriterande: irritationen väckte henne en aning. Sedan kunde hon snabbt avbryta dem. Men när Loke överraskade henne på det här sättet, när själva hennes avbrytande blev avbrutet efter bara några sekunder, så kände hon sig obalanserad och förvirrad.

Bruset. Namnet var perfekt. Redan innan klimatet rasade för tvåhundra år sedan hade det talats om mediabrus. På den tiden, hade hon sett på antika inspelningar, hade folk haft sitt brus i små telefoner och datorer. Nu kom det direkt in i huvudet. Bara att gilla läget.

Sus och dus och brus, rimmade hennes sömnrester: i mitt hus.

Egentligen var det inte så farligt. Det var möjligt att stänga av helt, kanske bara öppna för att, ja, titta på klockan till exempel.

Men att stänga helt kändes ensligt. Man var utanför. Inte med längre.

Yana suckade tyst. Innan hon steg upp tänkte hon igång duschen på 38 grader. Tre minuter senare stod hon under strömmande vatten i sitt lilla badrum, fyra kvadratmeter. Det var möjligt att bada, men i så fall måste hon först morfa om duschskåpet till badkar. Varje sådan morfning kostade ungefär en tiondel av hennes månadslön – lite mindre än hyran. Lönen var på 25000 kronor, en gammal myntenhet som hade röstats tillbaka in i verkligheten av ett konservativt parti för ett par decennier sedan.

Yana badade bara några gånger om året, delvis därför att det tog längre tid för henne att räkna ut kostnaden än att morfa om duschen. Ett annat skäl var att nanomaterialet i kombimöbeln började åldras. Duschskåpet skulle troligen inte hålla mer än ett par år till.

Men det fanns ytterligare ett skäl.

När Yana hade ställt sig i duschen och lät det varma men inte riktigt heta vattnet strömma över kroppen öppnade hon bruset i sitt huvud fullt ut. Hon visste att en del människor såg det knepet som en zen-övning, andra helt enkelt som ett effektivt sätt att rensa huvudet. Kanske ett slags meditation.

Själv gillade hon det bara. I begränsade doser. Bruset i öronen och inne i huvudet skyddade henne från allt – från mamma (som i och för sig inte var värre än andra mammor i historien), gamla kompisar (alltid lite störande, någon rent besvärlig), ett par pojkvänner (en ville hon inte ens tänka på, och gjorde det alltså alldeles för ofta), jobbet (som varierade från okej till inte alls fucking okej i hela den förbannade världen), och så vidare.

Om hon stängde ute sitt brus helt kunde vem som helst av dem, eller någon annan som hon inte mindes just den här söndagsmorgonen, dyka upp i hennes huvud som en vilsekommen tanke, ett minne av ett leende eller av en grimas – vidrigt sex eller underbart sex, fantastiska resor, ohyggliga hemkomster, vad som helst, och det lilla fröet kunde växa till världsträdet Yggdrasil eller till djungeln i Brasilien. Den gamla, när den levde. En ensam foton kunde svälla till en laserstråle. Vad som helst – Yana kunde ramla ned i ett djupt hål av förtvivlan, eller av minnen.

Eller värst av allt: en himmel av hopp.

Hon trodde i själva verket inte på hopp längre. Efter sitt senaste, eller sista, spruckna förhållande hade hon börjat ana att felet låg hos henne själv. Det var ingen rolig tanke.

Hon tycktes helt enkelt ha svårt för att relatera till andra.

Och därför fyllde hon öronen och hjärnan med olika typer av brus. Överdosen av intryck spolade bort alla onda tankar.

Vattnet renade hennes kropp och rösterna hennes själ.

musikforskare i Barcelona säger sig ha hittat ett fysiskt exemplar av ”Back to Then”, en länge försvunnen låt från millenniesångerskan Riley Rose, även känd som Riley Reid, vid en utgrävning söder om – och musik klingade genast – ”Do you remember when? – Let’s go, let’s go back to then …” – och försvann lika snabbt när Yana tänkte bort!

så att arbetslösheten nu är nere i –

var definitivt en tofsvipa, men andra menar att –

min musa heter Marilynn, jag har en liten sång –

Hon brydde sig inte om hur och varför hennes sinne fastnade för just de brottstyckena. Det viktiga var att de var lagom långa. Och lagom ointressanta. På det sättet raderade varje nytt fragment det förra. Alltsammans blev ett slags själslig massage.

Ibland kunde något förstås tränga igenom och dämpa allt annat. Det fanns en override för nödlägen.

Som nu.

Yana! Jag har sökt dig flera gånger. Jag är lite orolig –”

”Mamma.” Yana tänkte motvilligt ett svar. ”Jag har sagt att du inte behöver vara orolig. Om något hände mig skulle bruset veta det innan jag själv fattade något. Inga nyheter är goda nyheter. Okej?”

”Jag ville bara bjuda på lunch –”

”Mamma, det är jättesnällt, men jag kan inte i dag. Måste jobba extra.”

Mammas röst tystnade för ett ögonblick. Hennes plan hade stött på ett hinder.

”Jobba? En söndag? Har det att göra med den där Alsultan eller vad han heter?”

Yana lyssnade inte längre. ”Har inte tid just nu. Hörs sen.”

Hon stängde av mamma under det sista ordet och blunda-de medan hon sköljde av sig både inuti och utanpå. Mindre påträngande spökröster tjattrade vidare i bakgrunden.

stans bästa maja, det säger – Jemima Ahmedsdotter, lärare på – den venezolanske diktatorn och dansaren Cruddy – så det finns alltså några bensinbilar kvar? – tänkbart att elektroniska bin kan ersätta – glöm din oro, kom till Frälso! – men han ljög, han hade ju varit med henne – barnvagnsparkering – soligare på – men varför inte? Jag – i själva verket en besparing – blå, grön eller – har fel om – hopplöst – roligaste på – hellre dör – lediga platser – ses på Shabnam – hopptillförtvivlanekobalanshårväxtoraltflinsklreggghglöhoaterklmphbzz –

bzzbzzbzzzzzzz …

När hon slog av duschen och dämpade bruset var det som att vakna ur förvirrade drömmar. Yana tonade ned rösterna tills de var nästan ohörbara. Hon var van och erfaren, hon kände sig själv, och hon visste att hennes tankar inte skulle börja mala förrän om en halvtimme. Eller mer.

Det var skönt. Om så bara under en promenad. Men hennes undermedvetna envisades med att rimma Söndag sköndag, redigt ledig, och eftersom hon inte alls var ledig blev hon störd.

Störd körd förstörd.

Från hennes lägenhet på Scheelegatan var det bara några minuters promenad till Pontonjärgatan. Polismyndigheten hade legat där i århundraden. Som det hette inom kåren: den enda plats i Sverige där någon fortfarande nämnde Palmemordet. Palme hade varit statsminister i Sverige. Som polis visste Yana sådana saker. Palme hade blivit skjuten någon gång på 1900-talet. Mordet hade aldrig klarats upp.

Okej. Loke kallade in henne på en söndag.

Hon tänkte sig för ett ögonblick att det handlade om något nytt uppseendeväckande mord. Hon skickade ordet premiärminister till Google Noise och blev påmind om den svenska innehavaren av titeln sådana sedan flera månader hette Betty Jahn. Men Pontonjärgatan var ovanligt stillsam den här dagen. Betty Jahn hade knappast mördats under natten.

Det var varmt ute på gatan. Hett. Yana var väl medveten om att det hade varit mycket varmare för hundra år sedan, och att den nya gatubilden i Stockholm lät luften cirkulera friare, men trots allt sådant tycktes luften stå ovanligt stilla den här morgonen.

Hon kände att hon svettades. Nåja, kläderna skulle ta hand om den saken.

Hon gick vidare. Det här är min skolväg, tänkte hon och lät sina minnen ströva fritt. Jag är sex år gammal och på väg –

Men när hon varken koncentrerade sig eller stängde till viskade röster genast.

om du upplever bruset som störande, kontakta –

Söker du sex i Stockholm? Vi erbjuder –

känner mig så ensam –

Bort, tänkte hon.

Somliga röster var på något sätt mer påträngande än andra. Inte bara mammor: förståsigpåarna trodde att vissa människors tankar hade ett slags övertoner, ungefär som vissa röster. Vissa vassa röster. ”Grälla” tankar skulle kunna tränga igenom bättre.

Yana var inövat okänslig för sådana nyanser. Dessutom hade hon anpassat sitt brus till sitt eget sinne. Det hon kände mest efter att ha låtit bruset skölja över henne var ett slags frid. Som att titta på en skog, eller en äng. En myllrande verklighet som bara fanns.

Det var som världen.

Det var sensommar och alla hade vant sig vid årtalet 2345; ”tvåtrefyrafem” hade fått folk att dra på munnen under våren, men inte nu längre. Folk levde och dog som de alltid hade gjort. Och människor dog åtminstone i mindre kata-strofala mängder nu än när hennes föräldrar föddes, i slutet av förra århundradet.

När hennes mamma och pappa var barn hade rösterna på nätet – bruset hade inte slagit igenom än – ständigt talat om tjugotusen döda, elvatusen döda, mer än fyrtiotusen döda. Yanas mamma mindes fortfarande hur det hade varit. Hon liknade det vid nutidens brus. Det bara fanns där, sa mamma, och ingen kunde förstå vad orden egentligen betydde. Tvåhundra döda, åttahundrafemtio tusen, tre miljoner döda, var bara variationer i den tidens mediabrus.

Bla bla döda bla bla bla döda.

Det kanske blev tröstande, tänkte hon för hundrade gången. Eller tusende – talen betydde lika lite för henne som dödssiffrorna hade gjort för hennes mamma.

Kanske var det därifrån idén till bruset kom. Det skyddande tröstande bruset. Rösterna som ständigt mumlade och som nästan aldrig behövde besvaras.

Hon visste att hon själv behövde det. Och inte bara hon.

Alla behövde bruset.

De elektroniska signalerna kom från alla håll. Teknologin tog emot dem och gjorde om dem till fingerade sinnesintryck. Användarens inställningar hejdade vissa intryck eller meddelanden men släppte igenom andra. Hjärnan uppfattade dem som reklam, eller som viktiga meddelanden från samhället, eller bara som en ny och snabbare variant av de ”sociala medier” som hade funnits i snart trehundra år. Fjärde februari 2004, tänkte hon automatiskt. Zuckerberg, så hette han. Hon letade förnamnet och fann det i bruset. Mark Zuckerberg. Fjärde februari 2004, dagen när Facebook aktiverades. Det första viktiga sociala mediet. Och tio år senare hade i stort sett hela världen varit med i nätverket.

Ibland försökte Yana föreställa sig hur det skulle vara att få bruset i form av text och bilder, som för hundratals år sedan, så att man själv måste klicka fram varje meddelande på en bildskärm. Det, eller att vara helt utan.

Båda tankarna var skrämmande.

Bruset kom inte som vanliga radiovågor. Överföringen var elektronisk men hade dessutom något med gravitation att göra. Yana var ointresserad. Bruset nådde den bioelektriska mottagaren i hennes huvud och hon hörde ljud i öronen. Om hon inte medvetet tänkte på saken hade hennes mottagare vant sig – precis som äldre sociala medier – vid att generellt undvika sådant som störde henne. Just nu började till exempel en debatt om robotar, eller muser, som den accepterade termen löd.

Yana var mycket trött på sådant. Hon visste inte om hon själv kvävde rösterna eller om hennes AI skötte den saken åt henne. Vem skötte egentligen vem?

Ibland var hon inte alls säker på hur det fungerade.

Det viktiga var att debatten tystnade. Det var skönt. Robotarna störde henne. Till exempel att de inte fick kallas robotar. Varför var det så? De var biologiska, visst, men alla visste hur de hade skapats och utvecklats. Varför inte kalla en släde för en släde?

Eller vad det hade hetat för ett par hundra år sedan.

Hennes chef arbetade normalt i Vasastan. Hon frågade efter honom i receptionen. Medan hon blinkade bort den lilla blixten från näthinneskannern brusade receptionisten, säkert en musa, redan över vägen till Lokes tillfälliga kontor. Yana nickade kort, gick bort till hissarna och åkte upp ett par våningar. Bruset ledde vänligt och diskret hennes fötter till rätt korridor och rätt dörr. Dörren gled ljudlöst upp när hon var två meter från den.

Loke Talbotson var femtioåtta år gammal, drygt två decennier äldre än Yana själv. Han var liten och smal och tycktes ha mindre hår kvar för varje dag. Håret drog sig tillbaka ”snabbare än kineserna från Uzbekistan”, hade han själv sagt. Yana hade aldrig kollat den referensen.

Loke var för det mesta prydligt klädd men den här sommaren var för varm. Hans kavaj hängde ofta över någon stolsrygg och även skjortans moderna syntetmaterial mörknade en aning under armarna.

Han var inte ensam i det solstekta rummet.

Kvinnan på stolen bredvid Loke var lång. Det syntes fastän hon satt ned – säkert flera centimeter längre än Yanas en och sjuttio. Och Yana var ändå ovanligt lång, med tanke på fyra generationer av tidvis svältande förfäder under 21- och 2200-talen. Innan de amerikanska hjälparbetarna började dyka upp.

Kvinnan på stolen var dessutom blond och vacker.

Lite för blond och vacker. Hennes drag var en aning för jämna, för perfekta.

Musa, tänkte Yana.

Eller kanske var det hennes brus.

”Miko”, sa Loke vänligt till den blonda, ”det här är Yana Lesser som du ska jobba ihop med. Och Yana, det här är Miko M Granvill.”

Och bokstaven M betydde mycket riktigt att den blonda var en musa.

Nej. Det rätta ordet är robot, tänkte Yana alldeles själv.

”Hej”, sa hon. Hon tog två steg framåt. Sträckte ut handen.

Kvinnan skakade den. Hennes hand var varm och torr och hennes handslag fast. Hon doftade av schampo med någon diskret fruktkaraktär. Yana satte sig mitt emot Loke och lyssnade på en mycket välvillig utläggning om sig själv medan hon försökte landa.

”Robot” var naturligtvis inte ett helt acceptabelt ord, men de som var skeptiska till muser tänkte det ofta och sa det ibland högt. Sådant var inte populärt i offentligheten. Den saken visste Yana av egen erfarenhet. Det korrekta ordet var musaeid, som i dagligt tal drogs ihop till musa. En musaeid, flera musaeid. Ordet var arabiska för ”assistent” eller ”tjänare”. En annan översättning var ”slav”, men det ordet var förstås olämpligt och obehagligt, värre än ”robot”.

”Musa” hade föreslagits av några arabiska specialister när tjänarna utvecklades i Japan och gamla Bahrein för över hundra år sedan, med rötter ända från 2000-talet. Kortformen ”musa” hade att göra med nio antika grekiska gudinnor som antogs ansvara för varsin konstart.

Ett skäl till att undvika ord som ”tjänare” och ”robot” var att muserna hade utvecklats från de japanska sexrobotar som hade varit en spetsteknologi när utvecklingen av artificiell intelligens i all hemlighet fortsatte, till och med under klimatkatastrofens värsta perioder: oavsett hur många miljoner som dog i svält, krig och farsoter visste de rika alltid precis vad de ville ha.

Muserna fanns och kallades ofta så. Ändå ansåg många bland både muser och människor att alla ord som anspelade på någon form av tjänande var obehagliga.

Robot och tjänare var socialt besvärliga. Men även musa fick vissa människor att ogillande höja på ögonbrynen. Så länge Yana kunde minnas, och under decennier tidigare, hade olika tyckare föreslagit andra ord. Kollega. Vän. Medarbetare. Kamrat. Partner – alla sådana försök hade förkastats, antingen därför att de inte var tillräckligt tydliga eller därför att de var dubbeltydiga, som ordet ”partner”. Det ordet hade haft en sexuell klang i minst trehundra år och kunde leda till beklagliga missförstånd.

De som bråkade om saken var mest kulturskribenter och politiker. För en vanlig människa som Yana kunde det vara pinsamt att använda fel ord vid fel tillfälle. Men hon oroade sig inte för att förlora sin tjänst som kriminalinspektör eller något liknande.

Hon visste att hon var en bra polis. Även om tanken på de numera helt biologiska muserna, nästan-människorna med sin mer än nästan-mänskliga effektivitet, gjorde henne illa till mods.

”Så”, sa Loke när han hade hyllat henne tillräckligt. Han gned sin haka, en gest som avslöjade att han var trött. Sedan vände han sig till musan. ”Miko, kan du berätta lite om dig själv. Fem ord eller tre meningar?”

”Inte lika elegant som du nyss presenterade Yana.” Miko log, mycket ljuvt. Sexrobot, tänkte Yana ofrivilligt. Robot, robot, smått och gott, dött batteri –

Sluta.

Intagande ögon och perfekta läppar log. ”Jag föddes 2313 på Hjörnesjukhuset i Göteborg –”

”Föddes?” sa Yana innan hon hann tänka. ”Ja … liksom, säger man så?” Hon försökte genast släta över. Sovit dåligt. ”Jag trodde att muser –”

”Inte bara säger.” Miko nickade genast och log igen, lika vänligt. ”Jag växte i en livmoder och föddes precis som du och Loke. Om vi bortser från fördomar så är såna som jag väldigt lika människor, enligt de flesta definitioner är vi i princip människor, och skillnaderna handlar nog mest om uppfostran. Eller konditionering, om ni föredrar det ordet.”

Loke nickade förstående. Yana skulle ha gjort likadant om inte hennes mamma just då hade stigit upp ur det nästan helt dämpade brusmumlandet i hennes huvud och sagt ”Yana? Yana, är du där?” Hennes override igen.

Yana ryckte till. Hon stängde snabbt ned bruset helt och hållet.

Det kändes alltid lite konstigt. Tyst och övergivet. Ensamt.

Loke och Miko såg på henne. ”Ursäkta”, sa Yana, så lugnt hon kunde. ”Mamma. Hopplös.”

De måste ha märkt att hon blev upprörd.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Valpens välde

Netra av Cibia

Netra satt på tronen, skruvade på sig och betraktade stället han var dömd att tillbringa resten livet i. Han blinkade. Den som byggt slottet hade försökt göra den stora hallen luftigare genom att låta rummet täcka två våningar. Trots att det var så högt i tak i den stora hallen var det som om utrymmet fylldes av föregångarnas personligheter som samlades och ville krossa honom. Det var svårt att andas i denna kompakta stenbyggnad som stått på samma ställe under oräkneliga härskare. Tyngden av dem och deras gärningar tryckte ner honom. Skulle de hemsöka sin efterträdare om han misslyckades med det uppdrag han ärvt?

Rummen på andra våningen låg längsmed ett galleri stödda av tjocka pelare som möttes i bågar på första våningen. De färgrika klanmönstren som dekorerade bågarna påminde om farfaderns erövringståg och det stora riket som fallit samman efter faderns död.

I svalgången innanför pelarna i hallen låg ingångarna till de stora rummen som fungerade som träningssalar för soldaterna, samt slottets kök.

På vardera sidan om tronen intill väggen ledde två trappor upp till övervåningens svalgång.

Netra ville fly från slottet tillbaka till byn där han växt upp i en byggnad anpassad efter invånarna och som doftade välkomnande av kryddor.

Netra tyckte inte alls om situationen han hamnat i. Det var far som bestämt att han skulle bli härskare efter honom. Efter fars död hade de andra klanerna lämnat Cibia för att upprätta självständiga riken i egna dalar. Endast adelsmannen Kala från Kaliklanen fanns kvar. Han var född och uppväxt vid Cibias hov och hade aldrig varit i Kalidalen. Hans hustru Susanna var av Sothisklanen, en av de adelsfamiljer som valt att återvända till sin dal. Kala och Susanna var i sin högfärdighet mer kvävande än samarbetsvilliga, en ständig källa till störningar. Därtill hade Kalas syster Maria, som var änka, blivit kvar i Cibia. De lät Netra och hans fosterbröder från Kaliklanen som bott i provinsen förstå att de inte var välkomna.

Netra slöt ögonen och smakade på begreppet härskare. Det gick upp för honom att han kunde ge det sin egen smak som om det vore hans favoritvin, han bestämde ju.

Dagen efter bytte den nye härskaren ut stentronens gamla alkoloskinn mot mjuka kuddar. Netra och hans fosterbröder gjorde en stor brasa på föremål från slottet mitt på Paradplatsen och dansade runt den som om de vore akrobater från cirkusen i utkanten av staden. På toppen av eldhavet tronade alkoloskinnet och spred sin vidriga lukt av brinnande päls över hela Cibia. Lockade av röken från brasan, musiken och dansen kom flera av Cibias invånare och deltog i festen. Andra stod och tittade på, osäkra på vad bytet av härskare skulle innebära.

Som härskare kunde Netra ändra lagarna om han ville.

Hans föräldrar hade varit starka härskare för varsin klan som låg i krig med varandra. Fadern var rasistisk, med synpunkten att de svarthåriga sirianerna var överlägsna de andra raserna och att blandrasindivider inte skulle få leva. Modern var av motsatt uppfattning. Netra var emot allt fadern stod för.

På inrådan av sina halvbröder som styrde över varsin granndal, hade han fortsatt faderns och farfaderns tradition med att ta emot folket i den stora hallen varje eftermiddag. Det var en perfekt tidpunkt för att deklarera den nya lagen.

”Det är min vilja att alla sirianer ska ha lika värde”, började han.

Alla lågmälda samtal tystnade och folket vände sina ansikten mot tronen.

”Det gäller alla sirianer”, fortsatte Netra. ”Jag vill ge frihet även till sirianer av blandras. De ska kunna gå fritt omkring i samhället utan att dölja sig. Det kommer numera att vara straffbart att trakassera eller döda dem.”

Medborgarna i hallen kunde inte dölja förvåningen och aversionen. Det utbröt en ivrig diskussion som steg till ett upphetsat sorl.

”Är det förstått?” sa Netra. ”Ni kommer att straffas om ni inte lyder lagen.”

Den unge härskaren hade låtit såptvätta hela slottet. Men doften av alla farfaderns och faderns krig och konflikter tycktes ha trängt in i själva muren. Det påminde medborgarna om makten som utgick från tronen i hallen i Cibias slott.

Nu hade han kungjort sin ståndpunkt.

Netra tyckte att kylan från tronens kalla sits trängde igenom de mjuka kuddarna och fick honom att hela tiden röra på sig för att hitta en behaglig sittställning. För att trycka undan mörkret i hallen höll han blicken fäst på fönstren och dörröppningen på väggen mittemot, över huvuden på medborgarna. De stora koppardörrarna i porten ut till Paradplatsen stod alltid öppna under dagtid.

Cibiaklanens soldater kom in i hallen. Det var tecknet till att mötet var slut. Ivrigt diskuterande vällde folket ut på Paradplatsen och koppardörrarna stängdes. Mottagningen var slut.

Netra reste sig och gick till slottets bakre del genom den smala dörren bakom tronen. Den ledde till en korridor där härskaren och hans söner brukade bo i varsitt rum. Netra hade flyttat från sitt lilla sovrum till det stora rummet farfar hade haft innan far placerade de religiösa kultledarna där. Trots att Netra hade målat väggarna i Cibiaklanens ursprungliga röda färg tyckte han att det fortfarande stank av kultledarnas rökelse där inne.

Hans bäste vän och fosterbror Krato Kali följde med.

”Det var ett fruktansvärt sprängstoff du presenterade idag.”

”Jag är härskaren, men jag är inte så långt från mitt folk att jag inte råkar veta att det finns duktiga hantverkare som döljer sig under en turban för att ingen ska veta att de inte är renrasiga. Jag vill tillgodose deras behov.”

”Du har mitt fulla stöd. Om du behöver fler soldater för att sätta makt bakom lagförslaget, står Kaliklanens krigare till din disposition.”

Netra undrade hur Krato utan vidare kunde lova bort Kaliklanens soldater. Det var ett faktum att fosterbrodern inte kom överens med sin cibianske kusin Kala som växt upp i slottsgemaket.

Det hade tagit Netra lång tid att vänja sig vid att vara härskare. Han hade alltid varit van vid att lyda far, rädd för att väcka hans vrede. Cibiaklanens världsomspännande herradöme föll ihop på några dagar efter fars död. De religiösa soldaterna hade tappat intresse för Cibia och åkte till Nairobidalen med sin nye Mästare. Netra misstänkte att de andra dalarnas självständiga härskare skrattade åt honom bakom hans rygg, men han ville visa att han var en fredsfurste som endast önskade umgås med dem på jämlika villkor. Han var befriad från sitt arv på maktanspråk som tyngde ner hans två företrädare.

Den unge härskaren var tvungen att hålla bjudningar för folk som intrigerade både mot honom och varandra. Han låtsades som inget och bjöd frikostigt på vin i förhoppning om att de skulle röja vad de verkligen tyckte och tänkte. Netra hade byggt om de gamla klangemaken till gästrum så allt var öppnare än innan. Han höll sig inte med ett hov av vasaller från dalar hans farfar erövrat. De som vistades i slottet kom frivilligt som gäster och inkvarterades i gästrum där all klantillhörighet var borta. Men dekorationerna av klanmosaiker fanns kvar under bågarna och på stenpelarna som höll uppe gallerierna, och han märkte att de få gästerna som kom föredrog att bo i de rum som fanns i galleriet direkt ovanför det egna klanmönstret.

Cibiaklanens rike hade krympt till att endast bestå av två dalar, Cibiadalen och Nairobidalen. De religiösa soldaterna hade inga härskarambitioner och lät civilbefolkningen vara ifred. Netra kontrollerade dessutom fyra av de sex gruvdalarna. Tishtryiaklanen hade tagit hand om de två andra och vägrade ge upp dem. Netra tyckte inte det var något att bråka om.

”Du får inte släppa fler landområden till Tishtryia”, sa hans äldste bror Moreno i Robesdalen.

Netra skakade på huvudet. ”Det tänker jag inte.”

Cibiaklanen hade en närmast obefintlig armé. Netra visste att han kunde räkna med Morenos hjälp om någon skulle få för sig att invadera Cibiadalen.

Mellanbrodern Kylon som var härskare i Kalidalen försökte visserligen tala om för honom att han var en god och ansvarsfull härskare och populär bland befolkningen, men Netra tyckte innerst inne att han aldrig skulle kunna uppnå den strålglans som omgav hans fars minne. Till och från fick han dåligt samvete för att han inte hade några bättre ambitioner än att folket skulle ha det bra och leva i fred.

Netra misstänkte att hans kusin och fosterbror Krato närde samma negativa känslor inför slottet i Cibia. Han var Netras bäste vän från barndomen och hans rådgivare, men vägrade att bosätta sig i Kaliklanens gemak och bodde i Kaliklanens stadspalats istället. Kaliklanens gemak i slottet fanns kvar som en egen lägenhet utstyrd med alla klansymboler, där Kratos kusin Kala bodde med sin familj.

Netra brukade besöka Krato i stadspalatset under dagtid. Det var inte långt att gå dit. Kaliklanens stadspalats låg till vänster om Paradplatsen framför slottet där Kaligatan började. Moreno sa alltid att härskaren av säkerhetsskäl inte borde snedda rakt över en öppen plats, utan smyga längsmed kanten och helst i skuggan.

Utomhus var det kvävande varmt. Moreno påstod att planeten hade fastnat i en bana kring enbart den stora solen Sirius A. Djungeln växte sig högre än normalt då de kyligare perioderna uteblivit, och trängde in i staden med håriga växter vars blad klibbade sig fast om man råkade röra vid dem. Stjälkarna var täckta av piggar. När invånarna försökte hugga ner växterna som klängde på husväggarna, sprutade stjälken ut en mjölkvit vätska som förorsakade bölder om man fick den på huden. Dessutom utsöndrade blommorna en kvalmig parfym som gjorde sirianerna dåsiga. Det hände att växterna tog sig in i husen via sprickor i golv och väggar. Netra hade hört en historia om en man som svimmat av doften när växten öppnade rötterna och försökte peta ner honom i jorden för att kunna suga i sig kroppen så snart den hade mörats av växtsafterna.

Det hade blivit en vana att Netra och Krato åt lunch tillsammans i den lummiga trädgården i Kalipalatset. De satt under ett träd som kastade halvskugga. Kratos hustru Shade och hennes skyddsling Polla höll dem sällskap.

”Jag längtar tillbaka till byn”, sa Netra.

”Byn tillhör forntiden”, sa Krato.

”Moreno berättade att han brände ner den efter att han slagit ner det sista upproret mot far.”

”Djungeln måste ha erövrat ruinerna och utplånat alla spår av bebyggelse.” Krato skakade på huvudet.

”Byn finns bara kvar i våra drömmar. Men jag gillar inte Cibia bättre för det.” Netra stjälpte i sig ett helt glas vin, som om han ville skölja bort det obehag han kände inför staden.

Efter lunch brukade de vila tillsammans med var sin kvinna. Netra sänkte nosen ner mot Pollas hår och sög i sig doften av henne. Därefter lät han munnen varsamt leta upp först den ena bröstvårtan och därefter den andra, och sög försiktigt på dem, samtidigt med att ena handen trevade uppåt insidan av låren. Om han var för våldsam, stelnade hon och höll andan. Han försökte inte tänka på de två männen hon hade haft innan, visste bara att de inte varit snälla. Men numera var de döda och fanns bara kvar som obehagliga minnen inom henne. Det var Netras varsamhet som fått henne att älska honom och kravlöst godkänna honom som den nye härskaren.

”Varför gifter du dig inte med Polla?” sa Shade. ”Ni är båda fria att välja partner.”

När hon sa det rakt ut, fattade inte Netra varför han inte hade utnämnt Polla till drottning än. Det var henne han ville ha. De var mycket lyckliga när de var ensamma med varandra, men hon var tillbakadragen och gillade inte stora fester. Hon besökte slottet endast tillsammans med sin mentor och bästa väninna Shade. Det var som om hon kröp samman när hon vistades i slottet och inte riktigt visste var hon skulle bli av. Netra överfölls av medlidande och tyckte det var bäst att inte utsätta henne för stora folksamlingar och glammande tillställningar. De umgicks i Kaliklanens stadspalats där hon trivdes. Här fanns tryggheten hos Shade och Krato. Hon hade fått en ny familj som tyckte om henne som den hon var.

”Vill du gifta dig med mig och bli drottning av Cibia, Polla?” sa Netra. ”Du kommer att få bo i drottninggemaket och kan välja Shade till att bli din första dam.”

Polla log osäkert. Netra kramade henne. ”Inget ont ska hända dig i slottet”, lovade han.

”Ja, jag vill gifta mig med dig.” Det gick knappt att höra vad hon sa.

”Jag ska annonsera förlovningen under den officiella mottagningen i eftermiddag och skicka budbärare till alla dalar”, lovade Netra. ”Du ska krönas till drottning om en månad, så alla får en chans att ta sig till Cibia.” Han kramade Polla och kysste henne på munnen.

”Vi måste kalla härskarna i alla dalar till bröllopet”, föreslog Krato då han hörde nyheten.

Det krävdes en del förberedelser innan Polla kunde flytta in i drottninggemaket. Även där hade målats om men alla textilier behövde ses över.

Krato lät fälla en kommentar om att hans kusin Kalas hustru Susanna säkert skulle bli sur när Shade utnämndes till hovets första dam. För tillfället styrde kusinhustrun som hon ville över personalen i slottet.

”Hon är alltid sur, så det kommer inte att göra någon skillnad”, sa Netra.

Slottet kanske skulle bli mer uthärdligt om Shade tog över administrationen.

Kategorier
Författaraktiviteter

Kontakt med sirianer

Den afrikanska stammen dogon påstår att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna i Sirius-systemet fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig 10 AU som längst bort från Sirius A. Alltså är den närmare en planet eller en brun dvärg i storlek än en tredje stjärna. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras. Är det den fula fiskvarelsens moderplanet?

Om det funnits planeter i Sirius solsystem innan Sirius B blev supernova, kan dessa ha slungats ut ur sitt solsystem. Det lär finnas massor av planeter, kallad FFPs, utan sol som driver omkring i vår galax. Dessa kan ha slungats ut under supernovaexplosioner. Utan en sol måste eventuellt liv på en sådan planet vara mycket exotiskt. Om en civilisation frivilligt valt att åka omkring i galaxen med sin planet som farkost är en annan sak som jag inte tänker spekulera vidare om här.

Varelsen Washta från Sirius B tycks vara ovanligt aktiv på internet i något som kallas The Galactic Federation of Light genom mediet Sheldan Needle med flera. Det tycks vara samma jolmiga godhetsbudskap som Sten Lindgren sysslade med när ufologin var ung på 1960-talet.

Kylon och Netra i version från 1956.

Då mor flyttade till en mindre lägenhet visade sig att hon hade sparat diverse kartonger från vår barndom. På det nya stället var det platsbrist så vi fick ta hand om kvarlåten själv. Min kartong innehöll tidiga teckningar och alster jag skrivet. På 1950-talet skrev och illustrerade jag en egen tidning som mina vänner läste. Där fanns följetonger, egna astronomiska observationer och skämt. De tidigaste berättelserna om Sirius stod i dessa handskrivna alster. Sirianerna var ”the bad guys”, antagonister mot de trevliga, men busiga varelserna från Rigel i Orion.

Enligt texten ska Kylon fira sin födelsedag, och ställer till med fest. I verkligheten firar inte sirianerna födelsedag, då deras planet vobbler sig genom Sirius solsystem. Kylon och Netra förbereder sig på olika sätt, vilket är noggrant beskrivet. Stopp! Tänk er en tjej i 12 – 13 års åldern som är rena lantisen och inte vet något om transvestiter. Beskrivningen av Kylon är just en sådan.

Maten på festen är kyckling. Sirianerna är i själva verket vegetarianer. Netras far var även militant vegan. Endast netromiterna äter kött. Vidare beskrivs musiken som framförd på fem grammofoner. Stopp! På den tiden fanns endast så kallade stenkakor, 78-varvare. Inte ens Radio Luxemburg var uppfunnen. Det närmaste populärmusik vi kom var BBC Light Program, en radiokanal som var så stark i vårt område ute vid Atlanten att den slog ut den nationella radion, speciellt om de starka Atlanterhavsstormarna blåste ner Boknsändaren. Rock’n roll var ett fenomen som såvitt börjat i USA. Ett begrepp som dj låg årtionden framåt i tiden. Hur kunde en lantis på 1950-talet låta sirianerna dansa till discomusik?

Jag kan inte svara på var dessa fantasierna samt olika människors kontakter med Sirius kommer ifrån. Plockar vi upp det från något gemensamt medvetandefält?

Kategorier
Förlagsaktiviteter

SciFi World i Malmö maj 2022

För min del blev det att välja mellan SciFi World och Litteraturrundan. Om det blir samma krock nästa år, kanske jag skulle vara med på båda – att jag drar in mitt arrangemang i Litteraturrundan på SciFi World?

Jag fick ett bord i en hörna i salen där Swedish Garrison av Star Wars-imperiet höll till med sin insamling åt Barncancerfonden. Jag hade förberett både med väggbilder och rollup. Då det visade sig att jag var en av de som fick tegelvägg bakom mig, blev det rollupen. Jag hade med bara några få av varje titel då mitt onda knä inte tillät mig att kånka för mycket. Det var bättre att supplera efterhand.

TiraTiger Förlags bokbord.

Vid sidan om mig hade jag två manliga författare som satsade stort på att sälja sina böcker. Själv tog jag det lugnare, pratade med folk bara när de visade intresse för böckerna och delade ut förlagets visitkort och broschyr. Jag tipsade om att det fanns provläsning av böckerna på hemsidan. På mässor får du alltid höra, ”Jag ska bara gå en runda först”, och då vet du att du aldrig ser dem mer. Men här stämde det inte. Det fanns ett stort café där folk kunde sitta ner och vila. I denna hetsiga mobiltid är alla alltid uppkopplade. Jag inbillade mig att de gick in på förlagets hemsida, klickade till provläsningar och blev sugna. De kom tillbaka och handlade. De titlar som gick bäst, var berättelser om klassiska flygande tefat och kontakt med rymdvarelser. Det kanske har blivit så att tefaten har förpassats till litteraturen där de hör hemma.

En del äldre herrar har upptäckt den nya vågen svensk science fiction och var sugna på att handla, men deras vuxna barn påminde om att bokhyllan var full. Utdelning av visitkort igen med tips om att inhandla eboken i widget-shopen på hemsidan.

Jag höll samma priser som i widget-shopen på de nyaste titlarna. I tillägg hade jag en liten kampanj på Noisy-trilogin där jag hade satt ett lägre pris.

Det var mycket folk under lördagen, med en kö som sträckte sig runt ett helt kvarter. Söndagen var lugnare. Jag var ensam i montern, men Star Wars-imperiet ställde upp med vitklädda soldater utan att jag frågade och passade montern när jag var tvungen att gå därifrån. Stort tack till Dart Vader och hans mannar!

Star Wars-paraden.

Det ska bli spännande att se om visitkorten har tillfört något ytterligare.