Vem är rymdvarelserna som invaderar planeten?
Jag tänkte jag skulle undersöka vad som händer med en civilisation som möter en annan som är mycket mera avancerad, även om dessa bara vill allt gott och ställa till rätta åt invånarna.
Orthon plankade jag direkt från George Adamski: Flygande tefat har landat. Adamski påstår att rymdvarelserna är vackra män som ska frälsa jordmänniskorna. Orthon är en gudalik blond man från Venus. Det gick hem på 1950-talet, men inte efter diverse Venussonder och ryska landningar.
Adamskis bok är bara ena halvan. Han fick dela utrymmet med Desmond Leslie. Varför förläggaren valde att utge de två författarna i samma bok, begriper jag inte, då deras berättelser är helt olika. Desmond Leslie var kusin med Sir Winston Churchill och dessutom son till guvernören i Jaipur. Guvernörspalatset i Jaipur är numera museum. Det innehåller indiska miniatyrer av vimanas, flygfarkoster som gudarna ska ha använt. Desmond Leslie lärde sanskrit och kunde översätta dessa gudahistorier. Det var dessa som publicerades i samma bok som Adamskis berättelser. Vi var några solförmörkelseresenärer som besökte Jaipur och museet där miniatyrerna hänger under 1995. Annars red vi elefant upp till Maharajapalatset. Marie Rådbo och jag satt på en elefant bakom Gunnar Welin. Den fes oss i ansiktet hela tiden, vilket var värst för elefanttämjaren som satt längst fram. Till slut stod han inte ut längre och passerade den andra elefanten på den smala stigen.
Hannibal träffar UFO-fantasten Keefer på en restaurang vid Copacabana i Rio de Janeiro. Jag tänker mig restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus. Märkligt nog har den en exakt kopia på Kanarieön La Gomera. Café Oscar ligger vid hamnen. Även toaletten låg på samma ställe i lokalen. Då vi vandrade på Gomera, bodde vi på ett pensionat en bit uppe i byn San Sebastian och åkte buss upp till vandringslederna i berget. Vi åt frukost på uteserveringen på Café Oscar. Men det är en ganska långsmal lokal som inte skulle ägna sig till föredrag. Därför tänker jag mig den vegetariska restaurangen Fågel Fenix som fanns på saluhallen på Lilla Torg under 1980-talet. Den var helkaklat. En kväll kom en UFO-fantast från Australien och höll föredrag. Han beklagade den helkaklade miljön med metallstolar och bord. Den var omöjlig att meditera i. Jag tror han hette Keefer, så jag plankade honom direkt till Asteroiden.
Är Asteroiden inspirerad av Oumuamua? Nej, jag började skriva på den 2011. Däremot är den inspirerad av ett program som Planetary Society presenterade och ville att jag skulle sponsra: Att upptäcka asteroider på väg att krocka med jorden. Det finns mer än 8000 asteroider i storlek 140 meter i diameter och större i banor i jordens närhet. Vissa av dem passerar tidvis så nära som mellan jorden och månen. I juli 2019 passerade en asteroid på 60 – 130 meters diameter närmare oss än månen. Jag har aldrig varit intresserad av att sponsra Planetary Society’s asteroidprogram. Varje gång en stor stenbumling råkar passera jorden, är det en lika stor överraskning. Men programmet finns kvar, och det upptäcker och registrerar nya objekt hela tiden. Nästa passage görs av asteroiden 2006 QV89 som passerar oss 27 september på ett avstånd 20 gånger månens. Dinosaurierna utrotades av en stenbumling på 10 000 diameter, och det kan vi se bevis för så nära som Stevns Klint på Sjælland. Där syns den så kallade Iridiumranden i kalkberget. Strax efter nedslaget regnade iridium ner på jorden. De flesta arter som fanns, dog ut. Själva planeten skakade på sig och frambragte nya arter. De obefintliga däggdjuren fick sin chans. Vi kom till. Om det händer igen, vilka arter ska bli våra efterkommare?
Den omvända flyktingströmmen i Sahara som beskrivs i Asteroiden – något sådant har du väl aldrig upplevt? säger skeptikern. Nej, men jag har åkt jeep genom Libyen. I förbindelse med solförmörkelsen 2006 var vi ett gäng från Europa som åkte omkring i Sahara. Öknen är inte bara sanddynor. Den består även av hård mark, sandblåsta bergsformationer i otroliga former och plötsligt uppdykande pumphus som hämtar upp grundvatten. Portabla solceller var något vi själv medförde för att hålla i gång en del instrumentering under solförmörkelsen. På vissa ställen fanns grottor med hällristningar som avbildade afrikanska djur från tiden då Sahara var en fruktbar savann. I Acacus kunde vi fortfarande se avtryck av hur landskapet hade varit, utsikten mot savannen och floden från grottan. Vi var på ett arkeologiskt museum i byn Germa mitt i Sahara, där arkeologerna berättade att de fortfarande hittade strutsägg fyllda med vatten som var nergrävda i depåer av de tidigaste cro magnon-upptäcktsresande för flera tiotusentals år sedan. Människan har alltid varit en nyfiken upptäckare.
I kapitlet om Kiruna konfronteras en same med en av de invaderande skorpionroboterna i Polnostugan innerst i Torneträsk.
Då vi gick Nordkalottleden första gången, hade vi med tält och övernattade dels i tält, dels i stugor. Vi kom bland annat förbi just Polnostugan, som var nyrenoverad. På väg dit passerade vi ett ungt par som låg i tält på en udde i närheten.
Det behövdes bara gå in två steg i stugan, så störtade vi ut igen. Det var fruktansvärda vibrationer där inne. Vi slog upp tältet vid stranden.
Efter en stund kom ett tyskt par som reagerade likadant. De sa att de kände också av de dåliga vibrationerna. När vi gick bort till udden, visade sig det holländska paret också ha varit inne i stugan utan att stå ut där inne. Därför tyckte jag Polnostugan kunde passa bra att låta samen möta en invaderande metallknaprande skorpionrobot. Att de samma varelserna ockuperar Kiruna och äter all metall både inne i staden och knaprar sig ner i underjorden eftersom de producerar fler och fler av sina egna, inspirerades jag till av Max Tegmark och Nick Boström som funderar på horder av mini-AI som kanske åker omkring i universum och förvandlar allt metall till gem. Dessutom flyttas verkligen hela Kiruna eftersom gruvorna äter sig in under staden. Då vi var där sensommaren 2018, observerade vi hur stadshuset flyttades.
Historian om analfabeten och konjaktunnan är en skröna som går ute i Lofoten. Den passade in i sammanhanget på grund av den mystiska organisationen Framtidsingenjörerna som vill flytta hela mänskligheten till Sahara.
Mitt favoritlivsmedel är bananer. Oj, vad har det med asteroider att göra, där kan man ju inte odla bananer? Bakgrunden är så här: Under 1950 – 60 var min far delägare i en bananfarm i Brasilien. Det var meningen att vi skulle emigrera. Då det såg ut att bli allvar, hoppade jag av. Jag var 18 år och höll på med min utbildning. Det fick räcka med besök i Brasilien.
Med utgångspunkt i miljön i Rio de Janeiro började jag skriva på Asteroiden under 2011. Jag vandrade på Gomera med Torsten, och bodde på ett hotell där frukosten som ingick skulle ätas på en restaurang som hette Oscar. Den var identisk med restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus, den stora Jesusstatyn i Rio. Den har fått sitt namn på grund av betongen.
Så kom Siriusprojektet emellan och manuset blev vilande till vintern 2018 – 19.
2016 åkte jag på solförmörkelsesexpedition till Indonesien, och vem möter jag där? Elisabeth, dotter till en av de två andra delägarna till bananfarmen var med på resan. Hennes amerikanske make är solförmörkelsesnörd precis som jag. Vi hade kul, pratade gamla minnen, nattvandrade i djungeln i nationalparken Salamat Datang och blev sexuellt trakasserade av några endemiska apor som gärna ville visa oss vad de hade att komma med.
Hursomhelst, mötet med Elisabeth inspirerade till att ta fram Asteroiden igen.
Ett råd författare alltid får, är ”Gräv där du står.” Det är stort sätt det jag gör, även om jag skriver science fiction.
