Provläsning Valpens välde

Netra av Cibia

Netra satt på tronen, skruvade på sig och betraktade stället han var dömd att tillbringa resten livet i. Han blinkade. Den som byggt slottet hade försökt göra den stora hallen luftigare genom att låta rummet täcka två våningar. Trots att det var så högt i tak i den stora hallen var det som om utrymmet fylldes av föregångarnas personligheter som samlades och ville krossa honom. Det var svårt att andas i denna kompakta stenbyggnad som stått på samma ställe under oräkneliga härskare. Tyngden av dem och deras gärningar tryckte ner honom. Skulle de hemsöka sin efterträdare om han misslyckades med det uppdrag han ärvt?

Rummen på andra våningen låg längsmed ett galleri stödda av tjocka pelare som möttes i bågar på första våningen. De färgrika klanmönstren som dekorerade bågarna påminde om farfaderns erövringståg och det stora riket som fallit samman efter faderns död.

I svalgången innanför pelarna i hallen låg ingångarna till de stora rummen som fungerade som träningssalar för soldaterna, samt slottets kök.

På vardera sidan om tronen intill väggen ledde två trappor upp till övervåningens svalgång.

Netra ville fly från slottet tillbaka till byn där han växt upp i en byggnad anpassad efter invånarna och som doftade välkomnande av kryddor.

Netra tyckte inte alls om situationen han hamnat i. Det var far som bestämt att han skulle bli härskare efter honom. Efter fars död hade de andra klanerna lämnat Cibia för att upprätta självständiga riken i egna dalar. Endast adelsmannen Kala från Kaliklanen fanns kvar. Han var född och uppväxt vid Cibias hov och hade aldrig varit i Kalidalen. Hans hustru Susanna var av Sothisklanen, en av de adelsfamiljer som valt att återvända till sin dal. Kala och Susanna var i sin högfärdighet mer kvävande än samarbetsvilliga, en ständig källa till störningar. Därtill hade Kalas syster Maria, som var änka, blivit kvar i Cibia. De lät Netra och hans fosterbröder från Kaliklanen som bott i provinsen förstå att de inte var välkomna.

Netra slöt ögonen och smakade på begreppet härskare. Det gick upp för honom att han kunde ge det sin egen smak som om det vore hans favoritvin, han bestämde ju.

Dagen efter bytte den nye härskaren ut stentronens gamla alkoloskinn mot mjuka kuddar. Netra och hans fosterbröder gjorde en stor brasa på föremål från slottet mitt på Paradplatsen och dansade runt den som om de vore akrobater från cirkusen i utkanten av staden. På toppen av eldhavet tronade alkoloskinnet och spred sin vidriga lukt av brinnande päls över hela Cibia. Lockade av röken från brasan, musiken och dansen kom flera av Cibias invånare och deltog i festen. Andra stod och tittade på, osäkra på vad bytet av härskare skulle innebära.

Som härskare kunde Netra ändra lagarna om han ville.

Hans föräldrar hade varit starka härskare för varsin klan som låg i krig med varandra. Fadern var rasistisk, med synpunkten att de svarthåriga sirianerna var överlägsna de andra raserna och att blandrasindivider inte skulle få leva. Modern var av motsatt uppfattning. Netra var emot allt fadern stod för.

På inrådan av sina halvbröder som styrde över varsin granndal, hade han fortsatt faderns och farfaderns tradition med att ta emot folket i den stora hallen varje eftermiddag. Det var en perfekt tidpunkt för att deklarera den nya lagen.

”Det är min vilja att alla sirianer ska ha lika värde”, började han.

Alla lågmälda samtal tystnade och folket vände sina ansikten mot tronen.

”Det gäller alla sirianer”, fortsatte Netra. ”Jag vill ge frihet även till sirianer av blandras. De ska kunna gå fritt omkring i samhället utan att dölja sig. Det kommer numera att vara straffbart att trakassera eller döda dem.”

Medborgarna i hallen kunde inte dölja förvåningen och aversionen. Det utbröt en ivrig diskussion som steg till ett upphetsat sorl.

”Är det förstått?” sa Netra. ”Ni kommer att straffas om ni inte lyder lagen.”

Den unge härskaren hade låtit såptvätta hela slottet. Men doften av alla farfaderns och faderns krig och konflikter tycktes ha trängt in i själva muren. Det påminde medborgarna om makten som utgick från tronen i hallen i Cibias slott.

Nu hade han kungjort sin ståndpunkt.

Netra tyckte att kylan från tronens kalla sits trängde igenom de mjuka kuddarna och fick honom att hela tiden röra på sig för att hitta en behaglig sittställning. För att trycka undan mörkret i hallen höll han blicken fäst på fönstren och dörröppningen på väggen mittemot, över huvuden på medborgarna. De stora koppardörrarna i porten ut till Paradplatsen stod alltid öppna under dagtid.

Cibiaklanens soldater kom in i hallen. Det var tecknet till att mötet var slut. Ivrigt diskuterande vällde folket ut på Paradplatsen och koppardörrarna stängdes. Mottagningen var slut.

Netra reste sig och gick till slottets bakre del genom den smala dörren bakom tronen. Den ledde till en korridor där härskaren och hans söner brukade bo i varsitt rum. Netra hade flyttat från sitt lilla sovrum till det stora rummet farfar hade haft innan far placerade de religiösa kultledarna där. Trots att Netra hade målat väggarna i Cibiaklanens ursprungliga röda färg tyckte han att det fortfarande stank av kultledarnas rökelse där inne.

Hans bäste vän och fosterbror Krato Kali följde med.

”Det var ett fruktansvärt sprängstoff du presenterade idag.”

”Jag är härskaren, men jag är inte så långt från mitt folk att jag inte råkar veta att det finns duktiga hantverkare som döljer sig under en turban för att ingen ska veta att de inte är renrasiga. Jag vill tillgodose deras behov.”

”Du har mitt fulla stöd. Om du behöver fler soldater för att sätta makt bakom lagförslaget, står Kaliklanens krigare till din disposition.”

Netra undrade hur Krato utan vidare kunde lova bort Kaliklanens soldater. Det var ett faktum att fosterbrodern inte kom överens med sin cibianske kusin Kala som växt upp i slottsgemaket.

Det hade tagit Netra lång tid att vänja sig vid att vara härskare. Han hade alltid varit van vid att lyda far, rädd för att väcka hans vrede. Cibiaklanens världsomspännande herradöme föll ihop på några dagar efter fars död. De religiösa soldaterna hade tappat intresse för Cibia och åkte till Nairobidalen med sin nye Mästare. Netra misstänkte att de andra dalarnas självständiga härskare skrattade åt honom bakom hans rygg, men han ville visa att han var en fredsfurste som endast önskade umgås med dem på jämlika villkor. Han var befriad från sitt arv på maktanspråk som tyngde ner hans två företrädare.

Den unge härskaren var tvungen att hålla bjudningar för folk som intrigerade både mot honom och varandra. Han låtsades som inget och bjöd frikostigt på vin i förhoppning om att de skulle röja vad de verkligen tyckte och tänkte. Netra hade byggt om de gamla klangemaken till gästrum så allt var öppnare än innan. Han höll sig inte med ett hov av vasaller från dalar hans farfar erövrat. De som vistades i slottet kom frivilligt som gäster och inkvarterades i gästrum där all klantillhörighet var borta. Men dekorationerna av klanmosaiker fanns kvar under bågarna och på stenpelarna som höll uppe gallerierna, och han märkte att de få gästerna som kom föredrog att bo i de rum som fanns i galleriet direkt ovanför det egna klanmönstret.

Cibiaklanens rike hade krympt till att endast bestå av två dalar, Cibiadalen och Nairobidalen. De religiösa soldaterna hade inga härskarambitioner och lät civilbefolkningen vara ifred. Netra kontrollerade dessutom fyra av de sex gruvdalarna. Tishtryiaklanen hade tagit hand om de två andra och vägrade ge upp dem. Netra tyckte inte det var något att bråka om.

”Du får inte släppa fler landområden till Tishtryia”, sa hans äldste bror Moreno i Robesdalen.

Netra skakade på huvudet. ”Det tänker jag inte.”

Cibiaklanen hade en närmast obefintlig armé. Netra visste att han kunde räkna med Morenos hjälp om någon skulle få för sig att invadera Cibiadalen.

Mellanbrodern Kylon som var härskare i Kalidalen försökte visserligen tala om för honom att han var en god och ansvarsfull härskare och populär bland befolkningen, men Netra tyckte innerst inne att han aldrig skulle kunna uppnå den strålglans som omgav hans fars minne. Till och från fick han dåligt samvete för att han inte hade några bättre ambitioner än att folket skulle ha det bra och leva i fred.

Netra misstänkte att hans kusin och fosterbror Krato närde samma negativa känslor inför slottet i Cibia. Han var Netras bäste vän från barndomen och hans rådgivare, men vägrade att bosätta sig i Kaliklanens gemak och bodde i Kaliklanens stadspalats istället. Kaliklanens gemak i slottet fanns kvar som en egen lägenhet utstyrd med alla klansymboler, där Kratos kusin Kala bodde med sin familj.

Netra brukade besöka Krato i stadspalatset under dagtid. Det var inte långt att gå dit. Kaliklanens stadspalats låg till vänster om Paradplatsen framför slottet där Kaligatan började. Moreno sa alltid att härskaren av säkerhetsskäl inte borde snedda rakt över en öppen plats, utan smyga längsmed kanten och helst i skuggan.

Utomhus var det kvävande varmt. Moreno påstod att planeten hade fastnat i en bana kring enbart den stora solen Sirius A. Djungeln växte sig högre än normalt då de kyligare perioderna uteblivit, och trängde in i staden med håriga växter vars blad klibbade sig fast om man råkade röra vid dem. Stjälkarna var täckta av piggar. När invånarna försökte hugga ner växterna som klängde på husväggarna, sprutade stjälken ut en mjölkvit vätska som förorsakade bölder om man fick den på huden. Dessutom utsöndrade blommorna en kvalmig parfym som gjorde sirianerna dåsiga. Det hände att växterna tog sig in i husen via sprickor i golv och väggar. Netra hade hört en historia om en man som svimmat av doften när växten öppnade rötterna och försökte peta ner honom i jorden för att kunna suga i sig kroppen så snart den hade mörats av växtsafterna.

Det hade blivit en vana att Netra och Krato åt lunch tillsammans i den lummiga trädgården i Kalipalatset. De satt under ett träd som kastade halvskugga. Kratos hustru Shade och hennes skyddsling Polla höll dem sällskap.

”Jag längtar tillbaka till byn”, sa Netra.

”Byn tillhör forntiden”, sa Krato.

”Moreno berättade att han brände ner den efter att han slagit ner det sista upproret mot far.”

”Djungeln måste ha erövrat ruinerna och utplånat alla spår av bebyggelse.” Krato skakade på huvudet.

”Byn finns bara kvar i våra drömmar. Men jag gillar inte Cibia bättre för det.” Netra stjälpte i sig ett helt glas vin, som om han ville skölja bort det obehag han kände inför staden.

Efter lunch brukade de vila tillsammans med var sin kvinna. Netra sänkte nosen ner mot Pollas hår och sög i sig doften av henne. Därefter lät han munnen varsamt leta upp först den ena bröstvårtan och därefter den andra, och sög försiktigt på dem, samtidigt med att ena handen trevade uppåt insidan av låren. Om han var för våldsam, stelnade hon och höll andan. Han försökte inte tänka på de två männen hon hade haft innan, visste bara att de inte varit snälla. Men numera var de döda och fanns bara kvar som obehagliga minnen inom henne. Det var Netras varsamhet som fått henne att älska honom och kravlöst godkänna honom som den nye härskaren.

”Varför gifter du dig inte med Polla?” sa Shade. ”Ni är båda fria att välja partner.”

När hon sa det rakt ut, fattade inte Netra varför han inte hade utnämnt Polla till drottning än. Det var henne han ville ha. De var mycket lyckliga när de var ensamma med varandra, men hon var tillbakadragen och gillade inte stora fester. Hon besökte slottet endast tillsammans med sin mentor och bästa väninna Shade. Det var som om hon kröp samman när hon vistades i slottet och inte riktigt visste var hon skulle bli av. Netra överfölls av medlidande och tyckte det var bäst att inte utsätta henne för stora folksamlingar och glammande tillställningar. De umgicks i Kaliklanens stadspalats där hon trivdes. Här fanns tryggheten hos Shade och Krato. Hon hade fått en ny familj som tyckte om henne som den hon var.

”Vill du gifta dig med mig och bli drottning av Cibia, Polla?” sa Netra. ”Du kommer att få bo i drottninggemaket och kan välja Shade till att bli din första dam.”

Polla log osäkert. Netra kramade henne. ”Inget ont ska hända dig i slottet”, lovade han.

”Ja, jag vill gifta mig med dig.” Det gick knappt att höra vad hon sa.

”Jag ska annonsera förlovningen under den officiella mottagningen i eftermiddag och skicka budbärare till alla dalar”, lovade Netra. ”Du ska krönas till drottning om en månad, så alla får en chans att ta sig till Cibia.” Han kramade Polla och kysste henne på munnen.

”Vi måste kalla härskarna i alla dalar till bröllopet”, föreslog Krato då han hörde nyheten.

Det krävdes en del förberedelser innan Polla kunde flytta in i drottninggemaket. Även där hade målats om men alla textilier behövde ses över.

Krato lät fälla en kommentar om att hans kusin Kalas hustru Susanna säkert skulle bli sur när Shade utnämndes till hovets första dam. För tillfället styrde kusinhustrun som hon ville över personalen i slottet.

”Hon är alltid sur, så det kommer inte att göra någon skillnad”, sa Netra.

Slottet kanske skulle bli mer uthärdligt om Shade tog över administrationen.