Jag har valt att publicera Ahrvids bortförklaringar som provläsning.
Diverse skrot och korn
Författarens bortförklaringar: Låt mig först berätta hur man skriver en novell. Formeln lyder: I -> K -> H -> B -> S -> M = Novell.
Och där är I=Idé. Men bara en idé duger inte. Den skall uttryckas i K=Konflikt, ett problem som måste lösas, ett motstånd att besegra. Med konflikten bestämd klarnar konturerna för H=handlingen eller intrigen, hur problemet blir löst, hur huvudpersonen övervinner hindret. B=Början är viktigast. På högst en halv sida skall läsaren infångas, aktörer och konflikt introduceras och bakgrund skissas. Men innan man börjar skriva bör man ha S=Slutet bestämt, så att man alltid vet vart historien är på väg. Och sedan är det bara att skriva M=Mittendelarna. Tänk på att dialog är viktigt, beskär onödiga adjektiv, ord och scener, variera meningslängder, växla mellan gestaltning (”show”) och referat (”tell”) och utnyttja att understatements ofta är effektivare än fläska-på-överdrifter. Denna formel redovisade jag, med något fler ord, på stadsbiblioteket i Söderhamn redan för 13-14 år sedan. Och nu har jag äran att i min andra novellsamling presentera några försök att följa de egna råden i mina egna fotspår…
Jag har skrivit sedan jag i tonåren konfiskerade ömma moderns skrivmaskin. Men det tog flera år innan novellerna blev mer än högeligen puerila pinsamheter. Kilometer av färgband förbrukades, och viss hjälp kom från att jag kastade mig in i den illustra sf-fandomen, där alla skrev fanzines och flygblad och korresponderade i ett slags Internet på papper. Så småningom ådrog jag mig viss litterär förmåga för science fiction, deckare och humor, vilket dessa noveller förhoppningsvis kan bära vittnesbörd om.
Novelltarmen börjar suga när någon halvkokt idé dyker upp (”I” ovan). Vanligen måste jag gå och grubbla ett tag på hur den skall användas, på problem eller konflikt (”K”) och hur det skall uttryckas i handlingen (”H”). En novell eller vilken litterär berättelse som helst är ju inte bara ett antal godtyckliga scener efter varandra, utan händelser som hakar i varandra i en kedja som länkar till ett mål. Jag gräver gärna litet i historien, såväl som att angriper det dagsaktuella. Gårdagens värld idag igen är ofta mitt motto. Första utkast skrivs på några timmar, men sedan kan jag sitta och putsa texten i dagar eller veckor, texten skall flyta, men det poetiska och höglitterära biffar Tranströmer & Co bättre. Tvärtom tycker jag att det är hälsosamt att skänka läsaren förströelse. Att underhålla betyder ju att stärka , reparera, göra något bättre. Läsning bör engagera, inspirera och stimulera. Förutom att utforska en intressant idé bör berättelsens problem erbjuda en intressant lösning eller något oväntat och tänkvärt som ger nya perspektiv. Om än detta låter stort och fint, är jag osäker på om jag själv alltid lyckas…
Nå, i denna samling får ni lära er hemligheten med reklam, veta hur Schrödingers berömda kissemiss byts mot en människa , se tiden kan stanna, besöka en hel planet av sopor, följa vovven som räddar landet från krig, studera knapptryckningar som går för långt och drabbas av ett nytt virus. Ni tas till en skrönig krog, hamnar bakom bästsäljande tangentbord och får pangäventyr med Kapten Dynamit, en hjälte uppstånden från gammal förtappad, pulpig ”kolorerad veckopress”.
Alternativhistoria
Författaren mumlar: Historia har alltid intresserat mig, och kombineras det med science fiction hamnar man i det som heter alternativhistoria. (Av vissa gemenligen benämnt ”kontrafaktiskt”. Termen uppfanns nog av fåkunniga postmoderna akademiker som är okunniga om att alternativhistoria – ”alternate history” på engelska – är sekelgammalt inom sf-genren.) Istället för att fråga ”Vad skulle hända om…” frågar man ”Vad skulle ha hänt om…” – om Napoleon vunnit vid Waterloo, om Nazityskland lyckas invadera Storbritannien eller varför inte om Olof Palmes mördare var någon helt oväntad? Jag har läst mycket historia om krig, teknik och vetenskap, nöjesvärlden, kultur, rymden, ja, egentligen allt möjligt. Ur allt detta kan man plocka idéer till alternativahistoriska händelsekedjor.
Historisk utveckling verkar ha vad man kallar icke-linjära egenskaper. Det betyder att en liten ändring av ingångsvärden kan ge stora, oberäkneliga effekter, att det råder en ”icke-linjär” eller svårbestämd relation mellan utgångspunkt och slutresultat. Det brukar beskrivas som att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas 14 dagar senare kan ha givit upphov till en orkan på Atlanten. Och vem kunde veta att en viss kula, som avlossades 28 juni 1914 i Sarajevo, fyra år senare skulle ha haft ihjäl omkring 15 miljoner människor? Då till synes oväsentliga småsaker kan visa sig avgörande står det klart att det är svårt att sia, särskilt om framtiden, som Niels Bohr lär ha konstaterat. I tankarna har sf-författare länge funderat på historiska lappkast. Sociala ingenjörskonstnärer som tror sig veta hur allt blir har ofta fel när de smider sina planer. Toppstyrning och planering går gärna snett. Den svenska marinen trodde sig smart när man planterade en stor ekskog på Visingsö för framtidens flotta. Strax därefter gavs fartygen ångmaskiner och bessemerprocessen för ståltillverkning utvecklades. Jorden skulle gå under trodde den kuriösa Romklubben på 1960-talet, men så kom konstgödsel, högavkastande hybridgrödor, dator- och kärnkraft, med mera.
Till den alternativhistoriska avdelningen är en medförfattare inbjuden i en skidring, i en egentligen ganska gammal novell som oroande nog fortfarande känns märkligt aktuell! Att som en gammal brittisk, excentrisk pionjär bygga datorer av kugghjul är dock inaktuellt, men vi tillåter oss ändå att prova det. Teknikhistoria gillar jag! Victoriansk alternativhistoria utgör vad vi nu kallar ”steampunk”. Det är lättgissat vem inspirationen kommer från till Smulan Grönberg, en ung dam som nog skulle applådera lösningen på världens energiproblem som röjs i en annan novell. När dessa rader knattras fram står vi inför idiotiskt vapenskrammel i vår del av världen. Vi borde nog lära oss en del av historien och aternativhistoria kan vare en ögonöppnare. Kanske borde en viss konstakademi ha varit vidsyntare och så kan vi undra om det kunnat bli krig med Norge 1905?
Men var lugn där på andra sidan Kölen! Vi elsker dere! Men kanske inte i skidspåren…
Binära baren
Författaren svamlar: Skrönor inför ett lagom förfriskat krogsällskap är en gammal genre, lämpad för allsköns dråpligheter och fantasier. I barmiljön kan de vildaste historier komma flängande, även om sanningshalten må vara omvänt proportionell mot halten C2H5OH i dryckerna. Även om jag numera stundom bevistar glada träffar med de litterärt bemärkta Novellmästarna, är inspirationen till Binrära Baren dock äldre.
Den kommer inte minst från den välbekante brittiske sf-författaren Sir Arthur C Clarkes (han med ”2001”) festliga novellsamling Tales of the White Hart, fast flera andra författare har också doppat pennan i ölflaskan. Clarke befolkade novellerna i den samlingen med existerande personer inom den brittiska science fiction-världen. Efter andra världskriget började dessa mötas om torsdagarna på londonpuben The White Horse. Londonska sf-fans’ pubmöten har sedan dess fortsatt år efter år, den första torsdagen varje månad, intill denna dag som är. Puben för möten har bytts ett per gånger, och då Viruset-från-Yttre-Rymden-Eller-Nåt härjade fick man temporärt fly till datorskärmar för träffarna, men detta är den längsta mötesserien bland världens befrämjare av scientifiction. Och det bevisar att öl och science fiction hör ihop.*
Mina pubdrapor är också (lösligt) baserad på en riktig serie pubträffar, för en grupp dator- och sf-entusiaster i Stockholm. (”Binära” åsyftar för övrigt elektronhjärnors siffersystem, och inget annat om någon nu inbillade sig det.) Vi möttes för att tugga skvaller, dryckjom och menyval under större delen av 1990-talet. Mina skrönofiguranter har lånat vissa drag från deltagarna., om än här kanske litet till överdrift. **Och när fat och fatöl tömts drog vårt sällskap ofta till en videomaskin, och åsåg Captain Kirk & Co att utan fruktan resa dit ingen tidigare…osv. Det är inspiration till en av binärberättelserna, och undertecknad har för övrigt mångårig egen erfarenhet av stencilapparater, från åren då mina tidigaste novellförsök vevades fram på sådana.
Men de häpnande historierna som Binära Baren bjuder på finns förstås bara i fantasin. En gång uppvisade dock vårt sällskaå en icke föraktlig klurighet, då ett par av våra propellerskallar byggde en elektromagnetisk jordnötskatapult, som rent av skildrades i SVT:s ”Rapport”. Även om vad här nedtecknats är fiktigt, lär det er ändock hemligheten med reklam, hur finansvärlden fungerar, uppvisar ett afrodisiakum med en intressant effekt och ett keramikfynd som ger annat ljud i skällan.
Och nu, tag din del av notan, ge mig jordnötterna och skål tamme-FAN!
Parodier på stj*rnf*rfattare
Författarens pladder: Att det var kul att försöka ta efter olika författare kom jag på när jag tidigt 1980-tal, tillsammans med en känd serietecknare, under en hel helg knattrade fram en hejdlös romanlång kioskdeckarparodi. Vi efterapade den hårdkokta kioskstilen och garvade så vi grät. Vår hackwriting refuserades märkligt nog av kioskförlagen, men publicerades sedemera i stencilform, under redaktörskap av landets idag kanske främste översättare och en prisbelönt kvinnlig poet (litterärt värre, förstår ni!).
En av mina udda förnöjelser är just kiosklitteraturen, eller”pulp fiction” som det kallas hos de engelskspråkiga, prassliga pulpmagasin. Dem med spännande kolorerade omslag där modern scientifiction och hard boiled crime uppstod en gång. Kioskalstren är orättvist försmådda. Jag har hört den upphöjde Carl Johan De Geer ösa sin ohöljda kärlek över de förtappade Manhattan-deckarna, ett tecken så gott som något på att det som kallas ”triviallitteratur” kan ha sina häftade och häftiga sidor av större stronghet.
I blindtester kan parnassens experter ibland inte skilja MacBeth från McBain eller William från Edgar Rice Burroughs. Och när de tror att ingen tittar kan de haspla ur sig vad som påminner om en smaskig deckare eller en vildsint äventyrsroman. Stieg Larsson som gick från fanzines till att erövra världen med sitt blomkvisteri har god chans kommer att läsas även om 50 år. När det gäller Horace Engdahl får vi vara mer tveksamma. Och tag sådana som HP Lovecraft, som enbart skrev i billig populärpulppress (utöver i amatörmagasin) eller Philip K Dick som bara utgavs i billiga paperbacks. Bägge är nu hetare än ett solhett plåttak, tag mig katten!
Idag skriver många ”fan fiction”, underliga kopieringsförsök utifrån böcker och filmer fanfiction-författaren beundrar. De bär på en billig sorts blind beundran som får det att rycka i fingrarna. De som skrev nya historier med Sherlock Holmes för hundratalet år sedan var kanske de första som skrev fan fiction, fast man inte kallade det så då. Termen ”fan fiction” uppstod ursprungligen för humoristiska historier om och med sf-fans under 1940-talet. Mina noveller här är inte fan fiction, utan som vill driva med originalen – driva till vansinne!
Efter mitt första dopp i den hårdkokande deckargrytan, som jag nämnt, provade jag att misshandla andra författare. Jag fick med flera av humorstyckena på skojsidorna som brukade ligga sist, i de datorblaskar mina skriverier hemsökte under många år. Det har hävdats att parodin är den yttersta graden av beröm, fast för min del tycker jag framför allt att sådant här skriftligt kameleontande är kul och en intressant utmaning.
Men vi får kanske i framtiden vänja oss vid litteratur som låter precis som någon annans verk. Datorer blir smartare och tar över allt mer, och det dröjer nog inte länge innan någon matar ett neuralt nätverk med Billy Shakespeares samlade verk – och ut poppar ”MacBeths midsommarnattsmardröm i Venedig”.
Jag tror dock att mina övningar har en fördel: datorer har ingen humor.
–AE
*Det bevisades sedan av Poul Andersons The Makeshift Rocket (1962), som beskrev ett öldrivet rymdskepp. Poul var danskättad, vilket kanske förklarar saken.
**Att bruka riktiga personer i sin bekantskapskrets, under pseudonym eller namn snarlika de riktiga, kallas inom science fiction-världen för att ”tuckerisera”, från den smoothe amerikanske sf-författaren Wilson ”Bob” Tucker som ofta nyttjade greppet.
