Valpestjärnan

Under 2022 kommer Sirius A och Sirius B att befinna sig som längst från varandra. Astronomerna förbereder sig för att observera Sirius B, som är en ovanligt stor vit dvärgstjärna.

Sirius är den starkaste stjärnan vi kan se från jorden. Den kallas Hundstjärnan då den ligger i stjärnbilden Stora Hund. Sirius har i alla kulturer förknippats med Hundedagarna, de dagar i juli som svenskarna kallar fruntimmersveckan när denna stjärna dyker upp igen efter att ha varit dold av solljuset. Innan kylskåpet trodde folk på allvar att Sirius var orsak till att all mat blev dålig just denna vecka.

Sirius från Tycho Brahe Observatoriet i Oxie. Foto: Tora Greve

Många folkslag har navigerat efter Sirius. Det heter att då vattenhunden lämnade stranden och gick ner i havet för gott för 10 miljoner år sedan, korsade Sirius himmelsekvatorn. Den rör sig fortfarande mot vårt solsystem och kommer att vara som närmast om 60 000 år innan den åker ut igen, men den kommer alltid att vara nära oss.

Sirius B har exakt solens massa packat i ett utrymme lika litet som jorden, vilket gör den till en onormalt stor vit dvärgstjärna. Ett föremål därifrån av samma storlek som ett paket spelkort skulle väga tio lastbilar fyllda med cement. Sirius B kan faktiskt böja ljuset med sin fruktansvärda gravitation.

Sirius A och B. Foto: xraychandra-NASA

Sen den först sågs av Alvan Clark i andra halvan av artonhundratalet, har den kallats Valpen. Den rör sig i en elliptisk bana där närmaste punkten till Sirius A ligger på motsvarande Saturnus bana och den längst bort skulle ligga bortanför Neptunus.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig som längst bort 10 AU från Sirius A. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras.

Sirius A har en massa dubbelt så stor som solens, och är runt 250 miljoner år gammal. Sirius B måste ha haft en massa fem gånger solens innan den smällde av som en röd jättestjärna för runt 120 miljoner år sedan och berikade Sirius A med tyngre metaller. Sirius solsystem måste ha legat mycket längre ifrån oss då Sirius B blev supernova. Vi har inga bevis för att den påverkade livet på jorden. En supernova av den storleken och på nuvarande avstånd borde ha skakat om livet på jorden ordentligt.

Vad hände på jorden för 120 miljoner år sedan? Det var då Gondwanaland bröts sönder. Om det hade något med Sirius B som supernova att göra, är tveksamt.

Eventuella planeter i bana runt Siriusstjärnorna måste ha kastats ut från solsystemet eller in i en av stjärnorna under smällen. Det är ett ungt stjärnsystem som brinner snabbt och någon planet kan inte ha hunnit utveckla liv.

Likväl påstår den afrikanska stammen dogon att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet, innan vetenskapen upptäckt Sirius B.

Finns det verkligen någon som har kontakt med varelser från Sirius?

Fortsättning följer …