Provläsning chimärerna

1

Han var alldeles andfådd efteråt, värre än på länge. Han rullade över på sidan, bort från henne, och fortsatte tills han låg på rygg. Då först kunde han börja hämta andan.

”Vad är det?” sa Lovisa stillsamt. Hon var inte ens andfådd och han hörde skrattet i hennes röst. ”Blev du trött?”

Han var tvungen att vänta i några sekunder tills han hade fått tillräckligt med luft.

”Det är så varmt”, fick han fram efter en stund. ”Som att luften inte riktigt räcker till …”

Lovisa sträckte ut handen och rörde vid honom. Anders andades in en gång till av den heta luften, djupt. Utandningen blev ett slags suck.

Han vred på huvudet och såg på Lovisa.

Det var näst sista lördagen i juli. Med hjälp av Anders föräldrar och ett par grannar hade de fått in det sista av höet under dagen. Anders pappa hade undrat hur det skulle gå, han väntade sig åska när det plötsligt blev så hett. Men det kom ingen åska, bara den tryckande värmen som gjorde kläderna genomblöta och fick svetten att rinna i rännilar överallt på kroppen. Nu, under den första minuten efter samlaget, förstod Anders överhuvud taget inte hur han och Lovisa hade kunnat komma på tanken att ligga med varandra.

Men när han såg på henne nu dök tanken upp igen.

”Herregud”, sa han. Inför synen och inför det han tänkte.

”Säg inte så. Din pappa gillar det inte.” Hon log. Han kunde inte ta blicken från henne.

”Han är inte här.”

”Tack och lov.”

”Herregud”, sa han igen. ”Du är så vacker.” Och efter fem ord i rad måste han andas igen.

Nej, han kunde inte ta blicken från henne. Hon låg naken, vänd mot honom, med ena benet krökt under det andra. Ena handen kliade tankfullt ett svettblankt lår och den andra låg under hennes kind. Han tänkte för tusende gången: Hur kan hon vilja vara med mig? Vad ser hon i den här lilla tunna karlen? Själv var Lovisa blond som råg. Som hans mamma brukade säga, vad det nu betydde. Men ljushårig var hon i alla fall, och hon hade stora blå ögon som innehöll ett gränslöst förtroende till världen. Som om inget kunde göra henne illa, som om hennes tro på det goda i människorna alltid skulle skydda henne. Inte för tjock och inte för smal var hon, precis lagom, med hull på ställena där det skull finnas och bröst som var lena som sandpapprat trä men varma och mjuka som kattungar. Och som just nu glänste lika vackert som resten av henne i augustidunklet.

Nej. Han ändrade sig. Inte kattungar. Något annat.

Lovisa sa inget. Hon bara log. De hade gått igenom det här hundra gånger. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes bröst. Hon böjde ned huvudet och snuddade vid hans handrygg med läpparna. Det gick ett slags stöt genom honom.

Allt var bra. Han hade fått jobb i Gallejaur och skulle börja på måndag. Han skulle slippa vara ute i timmerskogen den här vintern. Kanske skulle han aldrig mer behöva vara i timmerskogen. Han hade aldrig tyckt om det arbetet. Inte så sällan gick temperaturen ned mot minus trettio. Jobbet var hårt och krävande. Men det var ändå inte det värsta.

Han var glad för att slippa mörkret. Att svetsa i Gallejaur skulle bli som semester i jämförelse.

Ja, allt var bra. Allt utom en sak.

”Vad tänker du på?” sa Lovisa. Hon lyfte på huvudet och tog bort läpparna från hans hand. Anders lät handen ligga kvar.

Han lade sig på sidan, vände sig mot henne. Andades djupt några gånger igen, nu även för att vinna tid.

”Jag tänkte bara”, sa han. ”På första gången vi låg så här. Tillsammans. Minns du?”

”Klart jag minns.”

”Vad var det för datum då?”

”Det vet jag. Vet du?” Roat bubbel i rösten.

”Självklart.”

”Nå?”

”Jag frågade först”, sa han.

”Tjugosjätte juni nittonhundrafemtionio.”

”Matchen.”

”Ja”, sa hon. ”Fast jag är inte så säker på att du ens hörde radion. Då.”

Han försökte komma bort från det mörka genom att tänka tillbaka.

”Det gjorde jag visst”, sa han.

Hon skrattade till, lågt. ”Du märkte inte ens när Arne Thorén började skrika.”

”Klart jag märkte …” Hans röst dog bort medan han mindes.

Det hade varit deras första natt tillsammans. Enda skälet till att Anders frikyrkliga föräldrar hade tillåtit Lovisa att stanna över natten var VM-matchen mellan Ingo och Floyd. Både Anders och Lovisa ville höra, och även om det var nästan midnattssol höll Anders mor och far med om att det var lite besvärligt för Lovisa att cykla sjutton kilometer hem vid fyra på morgonen. Så man gjorde en huvudsakligen outtalad överenskommelse om att Lovisa skulle gå och lägga sig i Majas rum efter matchen. Föräldrarna hade gått och lagt sig – ”nog räcker det att få veta i morgon”, hade Helge sagt – och räknat med att Maja skulle vara minst lika förtjust över den nattliga radiosändningen som Anders och Lovisa.

Maja.

Han sköt bort tankarna på sin lillasyster. Han ville inte tänka på vad hon gjorde nu. Den kvällen hade hon somnat i alla fall, innan första ronden ens var slut. Maja låg på golvet, snarkade lätt med huvudet på en kudde, och Anders och Lovisa insåg att de var de enda vakna människorna i huset.

Innan dess hade de bara kysst varandra två gånger. En gång uppe på heden, inte långt från storstenen, och en gång i badhytten vid sjön. Men den där natten …

Han försökte verkligen tänka på det. Först satt de tillsammans på sängen. Sedan, på något sätt, han visste inte riktigt hur, sjönk de ned tillsammans, utan att egentligen röra på sig, det var som att det bara hände, tills de i stället låg bredvid varandra. Lovisa hade lagt upp ena benet över hans. Hon hade bara en tunn sommarklänning på sig och när hans hand liksom av sig själv gled nedför hennes rygg kände han kanten på hennes småbyxor. Och sedan –

”Det är något på tok”, sa Lovisa nu.

Anders ryckte till. ”Vad då? Nej”, sa han automatiskt.

”Jo”, sa hon. ”Ljug inte för mig. Jag känner dig för väl. Jag vet vad du tänker på. Du var precis framme vid när du stack handen under klänningen på mig. Och då brukar det hända saker med dig …”

Hon gjorde en gest mot hans mage. Han behövde inte se efter för att veta att hon hade rätt. Ingenting alls hände.

”Det är bara en minut sedan”, försökte han.

Hon skakade på huvudet. ”Sluta nu. Berätta i stället.”

Anders suckade igen. Den här gången berodde det inte på värmen.

”Maja”, sa han.

Lovisa såg uppmärksamt på honom. Det började redan ljusna. Han kunde urskilja mer och mer av hennes ögon. Gardinen fladdrade till i ett vinddrag som svalkade av dem bägge två. Kyla på ryggen från svetten som torkade.

”Skönt …” mumlade Lovisa. En ko råmade något till svar nedifrån myran. Han hoppades för ett ögonblick men visste egentligen hela tiden att Lovisa inte skulle släppa tråden. Naturligtvis.

”Maja”, sa hon. ”Och Kalle.”

”Och Kalle.”

”Du inbillar dig”, sa hon.

Han tystnade. Han ville så gärna att hon skulle ha rätt. Lovisa med sina varma ögon och sin ännu varmare själ. Hon kunde bara inte tro något ont om någon.

Lovisa puffade lite på honom. ”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej.” Han såg på henne igen.

Det var då, just i det ögonblicket, som han bestämde sig för att berätta.

”Du är en god människa”, sa han. ”Vet du det?”

Hon stödde sig på armbågen och kysste honom snabbt på munnen. ”Du smakar inte så illa själv”, sa hon medan hon sjönk tillbaka i liggande.

”Du vet vad jag menar.”

”Jag blir generad. Sluta nu.”

”Kalle”, sa han. ”Han är inte god. Jag tror att han är ond.”

”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej. Jag ska berätta.”

De låg kvar medan svetten torkade på deras kroppar och dunklet långsamt lättade. Anders var glad för att ljuset kom tillbaka. Särskilt när han skulle tala om det här.

Han berättade för sin fru om katten.

Det hade hänt när de, han och Kalle, var tolv år gamla. 1945. Sommaren när kriget slutade. När det kom bilder av utmärglade människor, nästan skelett, i tidningarna. Och i augusti det året slutade kriget igen och det kom bilder från två städer i Japan som hade förintats helt och hållet av atombomber.

”Det kanske hade med det där att göra”, sa Anders. ”Det var så konstigt med alla de där bilderna. Alla pratade om dem, alla tyckte att det var hemskt, men ingen kunde sluta titta på dem. Inte jag heller. Och särskilt inte Kalle. Jag vet att han sparade en del av dem. Gömde undan dem i uppe i ventilen i sitt rum. Tog fram och tittade då och då. Och våra föräldrar viskade och hoppades, i alla fall mina, att amerikanerna skulle bomba bort Sovjet också. När de ändå hade börjat. Men i alla fall …”

I alla fall, sa han för att göra berättelsen, pinan, så kort som möjligt, hade Kalle tvingat Anders och två andra pojkar, John Marklund och Allan Lidström, att fånga en av gumman Lundbergs katter. Och hänga den, ute i skogen.

”Hänga?” sa Lovisa. ”Menar du –”

Ja, sa han. Det var precis det han menade. Kalle hade spikat upp en bräda någon meter över marken, mellan två träd. Tagit en bit av sin mammas klädstreck och gjort en rännsnara. Lagt rännsnaran kring kattens hals. Hissat upp den från marken …

”Sluta nu”, sa Lovisa. ”Du darrar ju. Och jag vill inte höra mer. Sluta nu.”

”Vänta.” Han märkte att rösten var grumlig och harklade sig hårt. ”Jag måste. Nu när jag har börjat.”

Hon såg på honom för ett ögonblick innan hon nickade.

”Den sprattlade och klöste. Katten. I luften. Och gav ifrån sig något konstigt ljud, först, innan snaran drogs åt så att den inte fick luft. Det lät som … jag kan inte ens beskriva det. Jag vet inte.” Han harklade sig igen. ”Och sedan hängde katten alldeles stilla. Och då skulle vi flå den. Kalle hade en morakniv som han hade fått i början av sommaren. Vi tog ned katten och Kalle började flå den. Han visste ju inte alls hur man gjorde, han bara skar in under huden hur som helst, som när man skalar en potatis. Fast potatisen blödde.”

Han märkte att han pratade fortare och fortare. Fick svårt med luften igen. Lovisa smekte honom på överarmen. Han såg det men kände det inte.

”Och sedan, mitt i alltsammans, sedan började katten sprattla. Vi blev livrädda. Allan och John sprang iväg. Men jag kunde inte röra mig. Jag trodde att katten hade kommit tillbaka från de döda för att hämnas. Eller något. Du vet.” Han försökte le men lyckades inte särskilt bra. ”Men, men den hade aldrig dött … Bara svimmat när den hängde i snaran … Och när Kalle började skära sönder den vaknade den. Den öppnade ögonen och såg på mig.

Och det var det värsta av allt”, sa han. Han märkte att tårarna rann men struntade i det. ”Katten tittade rakt på mig, som om den bad om hjälp, och jag borde ha slitit till mig kniven och skurit halsen av den, eller slagit ihjäl den med hammaren – kattstackaren låg på marken, med barr och grus i såren som Kalle hade skurit upp, och sedan började den gnälla igen … Jag borde ha gjort något men jag klarade det inte … jag sprang”, viskade han, ”så fort benen började fungera igen, jag sprang därifrån och lämnade katten med Kalle.”

Han tystnade. Hjärtat slog vilt igen. Han försökte andas långsamt, lugna ned sig. Tänka på något annat. Han var van vid det. Bilderna av katten dök upp ibland, när han skulle sova eller när han vaknade om nätterna. Och han var van vid att snabbt tänka på något bättre.

Han hade aldrig berättat det här för någon. Aldrig ens pratat med någon om det efter att det hände. Inte John och Allan, inte Kalle. Absolut ingen annan.

”Hur gick det sedan?” sa Lovisa efter några ögonblick.

Han försökte rycka på axlarna i liggande ställning.

”Jag sprang därifrån. Jag vet inte vad som hände. Dagen efter kom Kalle till mig och sa att om jag någonsin berättade det där för någon skulle det gå för mig som för katten. Han sa säkert samma sak till John och Allan. Han var stor och stark redan då. Man bråkade inte med Kalle. Det var han som bestämde. Så vi pratade aldrig om det. Aldrig.”

”Men katten …”

”Katter försvinner. Gumman Lindblom frågade efter den i någon vecka. Sedan var den glömd. Men ibland”, sa han och rösten skälvde till igen, ”ibland ser Kalle på mig och jag vet precis vad han tänker på. Det kan vara uppe i byn eller ute i skogen eller på middag hos mamma och pappa. Jag ser ändå precis att han tänker på det där. Och att jag inte gjorde något.”

”Du var tolv år gammal”, sa Lovisa. ”Han också. Ett pojkstreck …”

”Du var inte där!” Han märkte att han höjde rösten och avbröt sig tvärt. ”Du var inte där”, viskade han. ”Du kan aldrig fatta hur det var. Det där ljudet … Och kattens ögon …”

”Sch”, viskade Lovisa. Hans varma Lovisa rullade över och lade sig med överkroppen ovanpå honom. ”Sch. Tänk inte på det där mer. Vi kan prata om det sedan. Men nu är det natt. Låt mig hålla om dig och tänk bara att allting är bra.”

”Men de gifter sig nästa lördag –”

”Sch.” Hon höll hårt om honom och tryckte sig mot honom. ”Det var inte ditt fel. Du var bara ett barn. Glöm det där nu. Ligg bara stilla.”

Han märkte, underligt nog, mitt i det vidriga minnet, att hans kropp reagerade när hon tryckte sig mot honom. Lovisa skrattade lågt.

”Och sedan”, sa hon, ”sedan kan vi försöka göra barn igen.”

Han stoppade alla tankar och lät sin kropp ta över. Men det mörka fanns kvar, långt inom honom, som alltid. Det han inte ens kunde säga till Lovisa. Det han inte ens kunde tänka på.

Upphetsningen.