Sovjetisk systervälde

Framsidan Systervälde av Stefan Dahlström.

Systervälde av Stefan Dahlström. 394 sidor. Fantasiförlaget 2021. ISBN-978-91-986021-2-8.

Huvudpersonen är en invitro som heter Elin Inanna Oriopato. Det vill säga, hennes riktiga namn är DRF-288. Hon är odlat i en tank för att bli soldat. Mänskligheten består av två distinkta grupper, sioraander och dionesser. Sioranderna är kvinnor som förtrycker dionesserna som är män. Perspektivet är hela tiden Elins. Det är hennes personliga utveckling och kamp mot invitroprogrammering vi får följa.

Redan i början får vi intryck av att matriarkatet är på dekis. Byggnaderna i staden Themiskyra är förfallna. Vi får följa Elin som rekryt. Även hos militären är allt i förfall, det finns inte uniformer till alla, materielet fungerar halvdant och ledningen är otydlig i allt undantaget att förtrycka rekryterna. En talande detalj är att modeller klädd i fina uniformer kallas in för att posera för pressen efter ett slag där trasiga soldater har kämpat sig till en seger.

Vi får veta att det snart ska vara val. Det finns olika grupper i samhället som är kritiska till Themiskyras ledning. I sann sovjetisk anda förtrycks dessa och skickas i värsta fall till fronten i Lawn.

Är detta planeten jorden? Det har ingen betydelse. Miljön utanför staden består av odlade fält, skogar och öken, inga hav. Det finns flera planeter bebodda av människor, så de måste ha rymdfart. Jag får en känsla av Sydafrika under apartheid när det gäller de boerska namnen på landområden, så kallade hemländer åt dionesserna och beteckning på djur. Djuren är mer eller mindre skuggor som rör sig i periferin. Författaren använder flera lokala ord som inte förklaras, men det gör inget. Vi förstår vad det rör sig om genom dialogerna. En annan språklig grej är att ordet ”att” inte förekommer, några gånger utbytt mot ”och”. En annan fascinerande sak är dessa ständiga menstruationssmärtor. Lider hela folket av endometrios? Är det därför det föds så få barn ur kvinnor och de flesta odlas fram som invitros? Efter nästan femtio år som smärtfritt menstruerande kvinna men omgiven av släktingar som kämpat mot endometrios undrar jag bara. Efter vad jag förstått föds barnen som provrörsbarn. Endometrios kan också vara orsak till att överklasskvinnorna i hemlighet kan ha dionesser som leksaker utan att bli gravida.

Boken är tänkvärd. Stämningen och atmosfären är mörk. Jag ser för mig protesterna i Belarus, Ryssland, Hongkong och Burma. Kanske även den så kallade arabiska våren. Om jag gillar boken? Jag vet inte, min smak kanske går mer åt feelgoodhållet. Rent objektivt tycker jag det är en mycket bra bok som berörde mig djupt. Jag hade mardrömmar efter att ha läst den. För de som tycker om dystopiska skildringar är det en fullmatad bok som kan rekommenderas. Dessutom är Elins personliga utveckling och tillkortakommanden som invitro spännande.