Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Sektens år

Första delen

Vår

1

Den artonde mars 2006 sjöng sångerskan Sanna Melin fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. Att Anna Bäckman såg det var en slump. Hon hade ägnat kvällen åt att öva i sitt arbetsrum. Under de senaste veckorna hade hon jobbat med en flöjtsonatin av en fransk 1900-talstonsättare, Henri Dutilleux. Den första satsen gick i sjutakt och Anna njöt när rytmerna smälte in i henne.

Efter någon timme tog hon en paus. Hon reste sig upp, sträckte på sig, töjde alla lemmar så långt hon kunde. Hon förde axlarna fram och tillbaka ett par gånger för att mjuka upp dem, gäspade belåtet och öppnade dörren.

Musiken från tv:n strömmade mot henne. Mello i kväll, tänkte hon på vägen mot vardagsrummet. Och sedan, yrkesskadat: Dur, G-dur tror jag. Sedan Em, C – nej, faktiskt ett oväntat C-moll – och ett självklart D7. Ett varv till. Och sedan refräng.

”Many, many times I tried”, hörde hon. ”Many, many times I cried, but now, I know …”

Anna kom fram till vardagsrumsdörren just när Sanna Melin virvlade runt och gjorde sin berömda blinkning in i kameran.

”Nu!” ropade Erik från sin plats på golvet. ”Nu kommer sista refrängen!”

Anders såg upp mot Anna. Han höll en burk folköl i handen. Ytterligare två tomma burkar stod på bordet bredvid honom.

”Du kommer i rätta ögonblicket”, sa han. ”Det blir dags för höjning ungefär …”

Och Sanna Melin virvlade runt en gång till och sjöng ”Many, many times”; och sedan stannade världen upp för en bråkdels sekund medan Anders sa ”Där!” och refrängen började om igen, nu en halvton högre, noterade Anna långt bak i huvudet.

Men Melin upprepade inte orden ”Many, many times I tried.”

”Vad sjöng hon?” ropade Erik med sin målbrottsröst. Han vände sig till sin pappa, inte till Anna, och hon kände ett litet styng av svartsjuka. ”Pappa, vad sjöng hon?”

Anders såg osäker ut. Anna hörde också att något var fel, men hon hade inte uppfattat orden som Melin sjöng. Någon av tv:s kommentatorer utbrast något men tystnade genast. Och Sanna Melin själv verkade för ett kort ögonblick lika förvirrad.

Den ende oberörde var Felix. Han halvlåg i soffan med en stor flaska läsk inom tryggt räckhåll. Det behövdes mer än så här för att få Felix upprörd eller förvirrad. Han log stillsamt mot sin förvirrade far och bror och mot sångerskan i tv-rutan, som just försökte reda upp situationen genom ännu en blinkning in i kameran.

Låten tog slut. Anna kom på sig själv med att nynna med, tyst, inom sig. Det fanns något oväntat ackord där i slutet, med en inte helt självklar meloditon. En snygg vändning.

Slutackordet följdes av kaos. Kommentatorerna försökte överrösta en enorm applåd och spekulerade upphetsat i vad som hade hänt, varför det hade hänt och vad det kunde leda till.

”Hon är favorit, inte sant?” sa Anna.

”Ja”, sa Anders, men han höll upp en avvärjande hand och såg inte på henne. ”Vänta …”

Kommentatorerna pratade ivrigt på. Sanna Melin själv försvann från scenen och ersattes av två festklädda programledare. Applåden pågick fortfarande och programledarna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. I stället stod de bredvid varandra och försökte hålla sina leenden vid liv.

Anders, Erik och Felix var uppslukade av tv-apparaten. Anna stod kvar ett ögonblick. Ingen av de tre verkade ens medveten om att hon var där. Hon gick ut i köket och bryggde en kopp kaffe.

Viktoria hette Andér i efternamn. Till skillnad från sin äldre syster var hon ogift och hade kvar det som förr i tiden kallades för sitt flicknamn. Viktoria var en av de få i Sverige som inte alls såg direktsändningen med felsjungningen. När den ägde rum befann hon sig framför sin dator hemma i lägenheten, kritiskt studerande sitt foto på Spray Date.

Nej, tänkte hon, knappast vacker. Ögonen och leendet är det inga fel på. Men det är näsan. Den där jävla lilla uppnäsan. Det är därför jag ser ut som en bortkommen tonåring.

Hon undrade om hon skulle se bättre ut med längre hår. Hon hade prövat minst tio gånger att låta det växa, men eländet kom hela tiden i vägen, irriterade henne, föll ned över ansiktet, och till slut klippte hon alltid av det. Just nu räckte det knappt ned till halsen, självlockigt eller självtrassligt på ett sätt som ingen frisör hade lyckats få bukt med, och det var färgat i en ilsken röd nyans för att undvika jämförelser med hennes storasyster. Annas raka näsa och stora ögon flög förbi och fick Viktoria att irriterat klicka bort fotot. Varför hon.

Varför hon och inte jag.

Hon läste ett par meddelanden från andra nätvrak. Silke-05, du verkar vara en trevlig tjej. Mejla mig på min privata adress så kanske vi kan … Hon klickade bort meddelandet utan att läsa mera. Nästa var ännu värre. Jag gillar också musik från början av 90-talet och om du kommer hem till mig ska jag spela några av mina favoriter för dig. Du kan få höra Bryan Adams

Klick.

Bryan fucking Adams. Viktoria slog ilsket av datorn och reste sig upp. Hur patetiskt var det här? En helt ledig lördag och söndag. Och ingen att gå ut med. Hon kollade på sin mobiltelefon. Inga missade samtal och inga mess. Precis som hon mycket väl visste. Hon såg bara på telefonen för att kolla klockan. Intalade hon sig.

Kvart i tio.

Viktoria slog på sin lilla tv. Hon hade bara tre kanaler att zappa mellan, hade ingen lust att betala tusentals kronor i månaden för dokusåpor och porrfilm. Schlagersändningen gick i tvåan. Viktoria kom in under en snabbgenomgång av låtarna. En blonderad kille med feminint utseende sjöng att någon skulle vara hans Love Toy, en fras som måste vara refrängen eftersom den upprepades gång på gång långt efter att den hade slutat vara intressant. Viktoria skulle just zappa bort mellot när kommentatorerna förtjust pratade om kvällens stora händelse. Viktoria brukade inte frivilligt lyssna på Sanna Melin men kände förstås till stjärnan från tv-program och kvällstidningsrubriker. Att Melin hade sjungit fel, kände Viktoria genast, var fullständigt rätt åt henne; Viktoria kunde inte zappa bort innan hon hade sett det hända.

Hon fick inte se det. De få sekunderna i snabbgenomgången ägnades åt något annat ställe i låten, ett ställe där sångerskan och hennes blinkningar åt kameran fungerade enligt planen. Kommentatorerna kunde däremot inte prata om något annat än de fyra ord som hade blivit fel. Viktoria lyssnade med ett halvt öra medan hon med viss tillfredsställelse konstaterade att låten var lika tom och innehållslös som alla melodifestivalslåtar. Den lät typiskt Sanna Melin. Mainstream, lättillgänglig och ytlig, ljusår från Liam och Noel. Som den ju måste vara.

Och Melin hade varit en av Sveriges ledande sångerskor i mer än femton år.

Viktoria slog av tv:n och reste sig upp. Det här går inte, tänkte hon.

Jag måste gå ut.

Hon räknade över sin budget i huvudet och konstaterade att om hon gick ut den här kvällen fanns det i stort sett inget utrymme för att köpa kläder, eller något annat, fram till nästa lön om två veckor.

Porttelefonen skorrade. Viktoria lyfte inte ens på huvudet. Hon väntade medan det hårda ljudet upprepades en gång till. Hade ingen aning om vem det var, visste bara att det var någon som hon inte ville träffa.

Det ringde en sista gång, på något sätt mer tveksamt, medan Viktoria redan letade i kyl och skafferi. Det enda hon hittade var en halv flaska glögg, defensivt gömd långt inne i skafferiet bakom trista hälsoflingor. Hon ryckte på axlarna, slog upp glögg i en kaffekopp, värmde den i mikron och önskade sig själv god jul.

Anna övade en stund till. Så småningom intalade hon sig själv att ingen skulle tycka att hon var lat om hon slutade arbeta halv elva en lördagskväll. Hon hörde att schlagerfinalen fortfarande pågick och passade på att gå in i badrummet en stund. När hon hade sköljt sina trötta ögon med kallvatten såg hon sig kritiskt i spegeln och bestämde att det fortfarande höll. Några år till.

Hon drog ett par diskreta streck runt ögonen innan hon släckte ljuset i badrummet och gick ut. Felix kom ut ur vardagsrummet samtidigt som signaturen till melodifestivalen brakade loss. Han bar på en bok. När han såg hennes blick höll han upp boktiteln mot henne. Ett fantasyomslag: Vargens tid. Anna nickade.

”Ska du lägga dig nu?”

”Jag ska bara ta kvällsmat.”

Anna följde efter sin yngste son ut till köket. Det var mörkt ute och gatlyktorna lyste över snön. Snödrivorna hade precis börjat smälta undan och avslöja mer och mer av grannvillorna.

Det här är den bästa tiden, tänkte Anna. Det är nu det blir ljusare, dag för dag och vecka för vecka, ända fram till midsommar. Det är nu det blir varmare och sommaren närmar sig för varje timme. Var det Nalle Puh som pratade om det där någonstans? Att det fanns ett ögonblick som var ännu bättre än stunden medan man åt honung – ögonblicket innan?

Det här var ögonblicket före våren och sommaren.

Det fanns inga intressanta tv-program. Inte heller hittade Viktoria några intressanta filmer bland sina DVD. Hon orkade inte se om Westway to the World för tionde gången och hon kände inte för action. Musik kanske. Hon bläddrade genom buntarna – Oasis, Guns’n’Roses, Rancid, Green Day, Nirvana, Metallica, Soundgarden. Ingenting tilltalade henne just nu. Ingen musik. Och att läsa var inte att tänka på när hon blev så här speedad, det visste hon sedan gammalt.

Viktoria Andér, tjugosex år gammal och lycklig singel, såg plötsligt sig själv resa sig tvärt upp från CD-hyllan. Den rödhåriga kvinnan vacklade till när blodet rusade bort från huvudet. Hon skakade ilsket på huvudet och gick bort till köksbänken. Glöggflaskan stod kvar. Efter ett snabbt och djupt andetag svepte hon envist i sig den kalla glöggen direkt ur flaskan. Hon själv var inte där: hon svävade under taket och såg därifrån hur hennes kropp skakade ilsket på huvudet och gick bort till spegeln. I stället för att borsta genom sitt trassliga hår rufsade hon till det med händerna. Sedan letade hon i garderoben efter något som var intressant utan att se slampigt ut.

Inom några sekunder fann hon vad hon sökte.

Pojkarna lade sig utan mer protester än vad de antog förväntades av dem. Anna tittade till dem efter några minuter. Felix läste sin fantasybok och Erik spelade något onlinespel. Erik såg hoppfullt upp när Anna tittade in; Anna skakade lätt men bestämt på huvudet och Erik gjorde en grimas men avslutade sedan spelet.

Anna gick tillbaka till vardagsrummet. Huset var byggt kring en lång korridor som gick åt höger från hallen. I korridoren fanns pojkarnas rum och Annas eget arbetsrum. Till vänster från ingången sett låg vardagsrummet.

Anna sjönk ned i soffan bredvid Anders. Hennes man såg upp på henne och log. Anna noterade att han var inne på ytterligare en trekommafemma. Han tog en klunk och återgick sedan till tv:n.

”Vad är det för film? Svartvitt en lördagskväll?” frågade Anna.

”Ingen idé att konkurrera med melodifestivalen, så dom kör en gammal Hitchcock. Främlingar på tåg.”

”Ser ut som femtiotal.”

”Ja, typ. Den här killen vill bli av med sin fru. Han föreslår att han och den andra killen ska byta mord med varann. Så att ingen kan koppla dom till morden.”

Anna såg på filmen i några minuter men hade svårt för att komma in i historien. Hon lät huvudet rulla på axlarna.

”Jag har lite ont i nacken”, sa hon.

”Och jag borde göra min plikt.” Anders gav henne en frågande blick och Anna såg oskyldig ut. Deras vanliga lek. Anders ställde ifrån sig ölburken medan Anna flyttade närmare honom i soffan.

”Sätt dig på golvet”, sa han. ”Så kommer jag åt bättre.”

Anna gled lydigt ned på golvet.

”Vill du ha ett glas vin?” frågade Anders.

Hon såg upp mot honom. ”Ja …”

”Det finns i kylen.” Anders log retfullt men tryckte genast ned Anna när hon började resa sig upp igen. Han gick ut mot köket. När han kom tillbaka bar han ett glas vin i ena handen och en ny ölburk i den andra. Han höjde ölburken och sa:

”Femte. Är du orolig?” Han gav henne vinglaset. Anna tog emot det och drack.

”Bara för att du ska bli tjock”, sa hon.

”Inte jag. Inte med mina gener. Sånt händer inte en son till Sven-Olof Bäckman. Gud har gett mig ett bra utgångsläge.” Han öppnade burken och tog en lång klunk ur den. Anna sa:

”Det finns ingen Gud.”

”Darwin då. Eller apor tusen generationer bakåt.”

”Ja”, sa Anna. ”Hellre dom.”

Anders satte sig till rätta bakom henne. Anna blundade när hans tummar började arbeta med musklerna i hennes nacke.

Att gå till Pelles Pizza var om inte otänkbart så i alla fall definitivt inte lockande. Man kunde inte gå ut på sitt jobb. Hon gick förbi Pelles och fortsatte hundra meter bort längs samma gata. Där låg Bolaget, en större restaurang och pub i lokaler där systembolaget hade legat för många år sedan.

Viktoria hade ingen jacka med sig. Hon rös lite i den tunna blusen innan hon var framme. Det var ett par grader kallt och blusen var inte direkt varmfodrad. Två flickor i tjugoårsåldern stod på trottoaren och rökte. Viktoria gick förbi dem, nickade åt en storvuxen vakt som glatt nickade tillbaka och fortsatte sedan in genom glasdörren.

Bolaget var ungefär halvsatt. Det fanns gott om lediga bord. Viktoria valde ett bord där hon kunde sitta med ryggen mot väggen och placerade sin handväska där. Hon tog fram sin börs ur väskan och låtsades kontrollera hur mycket pengar hon hade. Hon visste mycket väl att det var exakt sextio kronor. Tre tjugokronorssedlar. Viktoria tog dem med sig och gick till baren. Hon lämnade handväskan på bordet. Inget skulle hända.

Knubbiga lilla Lena Bolin stod i baren. Lena nickade uppåt och höjde på ögonbrynen när hon såg Viktoria. De kände varandra så pass väl att de brukade heja och byta några ord; staden var liten och alla som arbetade inom restaurangbranschen hade koll på alla andra. Viktoria såg Anneli Forsberg vid ett bord längre in och blonda Stina Sandlund i rummet innanför baren. Ingen av dem såg henne.

Kall luft drog genom lokalen. Viktoria vände sig om och såg ett sällskap på ungefär fyra killar i trettioårsåldern komma in. De skrattade och pratade, hade grundat ordentligt innan de gick ut.

”Virre. Hej”, sa Lena när Viktoria kom fram till baren.

”Hallå”, sa hon. ”Lugnt i kväll?”

”Hittills. Schlagerhelvetet. Men folk verkar vara på gång nu.” Två av de lätt berusade männen borta vid dörren hade börjat sjunga Love Toy, Love Toy. De upprepade frasen gång på gång medan de gjorde åtbörder som förmodligen föreställde att vara bögaktiga.

”Inget för dig”, sa Lena.

”Vad då?”

”Fiskar du inte i kväll?”

Viktoria vände sig mot henne. Hon såg Lena i ögonen och funderade för ett ögonblick. Sedan log hon.

”Got me.”

”Snygg blus.”

”För uppenbar?”

”Det lär du väl märka. Vad vill du ha?” sa Lena. Viktoria kände ett nytt luftdrag, samtidigt som de berusade männens sång närmade sig.

”En öl”, sa hon. En öl, en enda öl, var precis vad hon hade råd med utan att spräcka sin budget totalt och bli tvungen att låna och ligga back när lönen kom. Om det var fiske hon skulle ägna sig i kväll fick ölen vara betet. Med lite tur skulle någon nappa.

Viktoria fick ölen, lämnade tio kronor i dricks och vände sig om för att gå tillbaka mot bordet. En av de sjungande männen kolliderade med henne. Viktoria höll ut ölen från kroppen – Slash och Axl hade haft en regel om att det var okej att dricka tills man ramlade omkull, men det var inte okej att spilla ut sin drink när man föll – och lyckades rädda situationen så att bara några droppar stänkte ut. Mannen som stod framför henne var nästan två meter lång. Hans näsa var knölig och ögonen skelade lätt.

”Hej”, sa han och klädde av henne med blicken.

”Knappast”, sa Viktoria och gick till sitt bord.

Anna älskade det här. Pojkarna sov eller låtsades i alla fall sova. Hon hade övat så att till och med hon kände sig nöjd med sig själv. Anders hade bearbetat hennes nacke med tummarna tills stelheten var nästan helt borta. Allt väl. Hon hade flyttat upp i soffan och satt mer eller mindre i Anders famn, hon hade ett snart urdrucket glas vin i handen, i morgon var en ledig söndag, och både vin och make pirrade skönt i kroppen på henne.

Filmen stod fortfarande på, men Anders verkade också ha tappat intresset.

”Måste kolla en sak”, sa han plötsligt. Han gjorde fri handen som hade legat kring hennes midja och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Han tryckte på en knapp och rutan fylldes av text-tv.

”Ska du kolla valutakurser?” Anna fnittrade till lite. Ojdå, tänkte hon. Ett enda glas vin.

”Nej …” Anders tryckte på ett par knappar. Melodifestivalen hade fått sex sidor. Nyheten fanns redan på den första.

Sångerskan Sanna Melin vann i kväll finalen i SVTs meloditävling. Låten ”Many times” segrade efter att ha fått ett enormt antal publikröster. Segern kom trots att Sanna Melin sjöng några ord fel i refrängen, något som dock inte tycks ha stört vare sig tittare eller jury. Forts på sidan 158.

Anders tryckte på fjärrkontrollen igen.

Uppståndelsen blev stor efter Sanna Melins felsjungning i kväll. Hundratals tittare har ringt ner SVTs växel och hävdat att de fyra ord Melin sjöng fel i själva verket var ett bibelcitat, ”Mene mene tekel ofarsin”, ur Daniels bok i Gamla testamentet. Sanna Melin säger sig inte ha en aning om vad som hände.

”Lustig slump”, sa Anders efter ett ögonblick.

Anna struntade i honom. Hon tog fjärrkontrollen ur hans hand och slog av tv:n. Sedan sträckte hon sig upp på tå, kysste honom på munnen och ledde honom mot sovrummet.

Bolaget var inte särskilt roligt. Men det var klart bättre än att sitta hemma ensam.

Viktoria satt ensam vid sitt bord och väntade. Hon var inte den typen som glatt gick fram till män och sa ”Hej, vill du dansa lite och följa med mig hem och ligga med mig sedan?” Det kunde ge killen ett överläge och Viktoria ville inte ge någon kille ett överläge förrän … Aldrig, tänkte hon.

Vid midnatt var stället nästan fullt. De flesta bord var fullsatta. Då och då frågade någon om de kunde slå sig ned hos Viktoria. Hon använde det enkla tricket att låtsas vänta på någon och klarade sig varje gång ur situationen, även om hon såg att hon fick ett par konstiga blickar medan kvällen gick och hon förblev ensam. Ett par gamla kompisar gick förbi vid olika tillfällen; Viktoria hejade på dem utan att vara alltför inbjudande; en av dem mindes hon inte ens namnet på, och hon hade ingen lust att prata med gamla kompisar i kväll. Det mest besvärliga var ett gammalt engångs, en kille som hon inte heller mindes vad han hette. Det enda hon visste om honom var att han hade följt med henne hem och att hon ville synnerligen inte att det skulle hända igen.

”Är du ensam i kväll?” sa han och lutade sig över bordet.

”Inte så ensam så jag behöver prata med dig”, sa Viktoria tyst. Killen – Tomas? Torbjörn? Torsten? – fick något sårat i blicken och vände sig om. Såja, tänkte Viktoria. Nu har jag i alla fall sårat någon i kväll.

Efter Torstens eller kanske Tobbes invit fick hon vara i fred en lång stund. Hon vårdade sin öl så att den skulle räcka länge. Den var för länge sedan både varm och avslagen, men hon tog så små klunkar att den saken inte spelade någon roll. Folkströmmen gled förbi. Det började bli sent och folk fyllnade till. Hon såg någon tappa ett glas vid baren så att Lena Bolin blev tvungen att sopa och torka upp. Hon såg en av Love Toy-sångarna stå i ett hörn och kyssa en mörkhårig flicka, medan den andre sångaren, den fule som Viktoria hade stött ihop med, verkade sur och irriterad. Hon hörde musiken inifrån det lilla discot och såg folk gå in där och komma ut i nya konstellationer, liksom folk gick ut och rökte och kom tillbaka in i nya grupperingar. Hade varit bra att röka, tänkte hon; ett bra sätt att få kontakt med folk. Inte värt riskerna. Men ändå.

När det bara var någon halvtimme kvar till stängningsdags dök han upp. Viktoria hade tagit fram sin mobil för att inte verka alltför ensam och patetisk. Medan hon låtsades skriva ett sms hörde hon en röst som sa:

”Vet du vad det är för likhet mellan en chokladask och att ragga på krogen?”

Viktoria såg upp för att säga att den saken inte intresserade henne och att den som hade talat var lika ointressant. Hon ändrade sig och såg på honom i ett par sekunder.

”… Nej”, sa hon och låtsades att hon inte hade hört det patetiska skämtet förr.

”Från början är allt bra”, sa mannen som stod vid bordet. ”Men mot slutet finns det bara några äckliga spritindränkta saker kvar i hörnen.”

Något år under trettio. Välklädd utan att vara prålig. Såvitt hon kunde avgöra var han också rätt vältränad. Tänderna såg friska ut och han luktade inte illa, i alla fall inte på det här hållet. Hans lite slitna hår var hopsatt i en hästsvans. Viktoria tog in alltsammans på ett ögonblick och bestämde sig lika snabbt.

”Menar du mig?” sa hon och höjde på ögonbrynen.

”Inte än”, sa mannen. ”Men vi kanske kan samarbeta. Vill du ha något att dricka? En avslagen öl till?”

Viktoria tänkte efter.

”En Long Island”, sa hon.

”Ice Tea? Dricker du sånt?” Han verkade bli intresserad.

”Try me.”

Killen hette Tommy. Hon talade om sitt eget namn och undrade hur snart han skulle glömma det. Han kom tillbaka från baren med två stora och immiga glas och gav det ena till Viktoria.

”Länge sen jag drack Long Island”, sa han. ”Vad är det i dom? Åttor?”

”Det ska vara fem tvåor. Vodka, rom, gin, tequila. Triple Sec.”

”Och lite cola för färgen, såg jag.”

”Och limejuice för att dölja spritsmaken.”

Tommy smuttade försiktigt.

”Du har rätt, Viktoria”, sa han. ”Skål.” Han sträckte fram glaset mot hennes och sa: ”Vi sveper väl dom här och tar en till?”

Efter det var det lätt. Tommy bjöd på ytterligare en Long Island och sedan på en fyra gin och tonic – vid det laget behövde ingen av dem tio centiliter sprit till.

Tommy visade sig vara precis lagom trevlig och lättpratad. När ljusen i taket började blinka tyckte Viktoria att det var dags för henne att göra en insats. Tommy hade ändå bjudit på drinkar.

”Vill du ha en kopp te?” sa hon.

Anna låg på mage på sängen och njöt medan Anders fortsatte sin massage över hela hennes kropp. Hon blundade och njöt och föreställde sig barnsligt att hon var en turkisk haremsdam. Anders hade tagit sig in genom att låtsas vara eunuck men var det i verkligheten inte alls …

Det var bra att de hade sitt sovrum nere i källaren. Om någon av pojkarna vaknade skulle de höra stegen i trappan och ha några sekunder på sig. Hon och hennes falske eunuck.

”Oljan?” viskade Anders.

”Inte i dag”, viskade Anna tillbaka. ”Jag har nyss bytt lakan. En annan gång.”

Anders svarade inte. Hans händer började leka med henne. Anders kände henne lika väl som hon kände till sin tvärflöjt; han hade total koll på alla klaffar, överblåsning, fladdertunga. Han spelade henne som ett instrument innan han till slut brydde sig lite om sig själv och gled in i henne. Det var fortfarande musik. En duett som de hade framfört tusentals gånger. Rytmerna flödade och ebbade, tilltog och avtog, vågor i ett långsamt crescendo.

Några minuter senare red Anna på Anders. Båda blundade när hon stönade lågt och spände hela kroppen. Hon tänkte på eunuckens kroksabel och sjönk ihop över Anders i samma ögonblick som han följde henne. Hon nafsade honom i halsen och han gav ifrån sig ett förvånat läte. Anna låg kvar orörlig över honom i några sekunder.

”Gjorde jag dig illa?” viskade hon sedan.

”Nej. Det var skönt.”

Anna öppnade ögonen. Klockan vid sängen visade 01.32. Hon gick ut till den lilla toaletten i källarvåningen för att torka av sig. Det var onödigt att få fläckar i sängen. Hon tog ett p-piller och var glad över att hon hade dem.

När hon kom tillbaka verkade Anders redan ha somnat. Hon stod tyst ett ögonblick och såg på honom. Han andades djupt och jämnt. Inga andra ljud hördes i huset. Anna kröp ned i sängen och bökade sig in i hans famn. Han muttrade något som hon inte kunde uppfatta. Hon struntade i att fråga och blundade i stället. Bättre än så här kunde man knappast ha det.

Han klädde av henne snabbt och bestämt. Viktoria gillade det. Hon gillade också hans sätt att hantera situationen när de kom upp i lägenheten. ”Oj, teet är visst slut”, hade Viktoria sagt efter att ha låtsats se efter i skafferiet. ”Och inget vin heller.” Och Tommy hade svarat: ”Så det kan bli” och sedan dragit in henne i sovrummet.

Han var intensiv och det gjorde henne intensiv i sin tur.

När de hade hållit på en stund och han stod på knä bakom henne drog han henne plötsligt i håret. Viktoria stönade ofrivilligt till. Stönandet var verkligen ofrivilligt, helt äkta. Det bara kom. Det var så oväntat när han stötte och samtidigt omilt drog hennes hår bakåt.

”Gillar du det?” sa han lågt bakom henne.

”Mmm …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och försökte få ljudet att låta som ett stönande till utan språklig innebörd.

”Vill du att jag ska binda dig?”

Det klack till i Viktoria. Hon sköt höfterna bakåt så hårt hon kunde. Tommy stötte tillbaka. Hon kunde se det framför sig. Han skulle binda hennes händer på ryggen och tvinga upp henne just så här, men i ett läge där hon inte kunde stödja sig på händerna. Hon skulle vara fullständigt utlämnad. Han skulle kunna dra henne i håret och –

”Vill du det?” Han lät ordentligt upphetsad nu.

Viktoria stötte tillbaka ett par gånger till.

”Kanske en annan gång”, viskade hon sedan. ”Det är bra så här.”

Det pirrade till vid tanken. Men hon kände inte den här människan alls. Hon hade ingen lust att bli hittad strypt eller hängd tre dagar senare. Eller ihjälsvulten om tre veckor. Whatever.

Strax efteråt insåg hon att det inte skulle gå för henne. Hon stod fortfarande på alla fyra och kastade en blick mot sängbordet. Klockan var 01.32. Viktoria spelade ut sitt register ordentligt. I stället för spontana stönanden använde hon ord som Ja, Gud, Hårdare, Mera. Det dröjde inte länge innan Tommy krökte rygg över henne.

Hon var glad för att hon hade tvingat på honom en kondom.

Tommy var bra efteråt också. Viktoria lyckades hålla blicken stadig medan de bytte några ord. Hon var glad för att det inte snurrade i huvudet. En öl, räknade hon snabbt. En öl och tjugo centiliter sprit … nej, tjugofyra. Ginen också. Det var mycket. Om än inte anmärkningsvärt.

”Jaha”, sa Tommy när han hade fått på sig kläderna. ”Jag ringer väl sen.”

”Gör det”, sa Viktoria. Hon såg upp i hans ögon från sängen och de delade ett ögonblick av telepati. Ingen av dem hade lämnat ut sitt telefonnummer. Eller ens talat om sitt efternamn.

Det stod visserligen Viktoria Andér på dörren. Och nere i trappan. Och på porttelefonen. Och hon var den enda Viktoria på Trastgatan 23. Hon visste att Eniro visste. Men det oroade henne inte. Den här killen kunde reglerna. Han skulle inte ringa om han inte fick hennes nummer.

Fan, tänkte hon när dörren hade slagit igen och hon hörde hans steg eka i trappan. Jag missade chansen.

Nej, talade hon om för sig själv igen. Du avstod. Du kan inte ta risker med folk du inte känner.

Jag skulle vilja ha en fast partner. Någon som man kan leka med utan att behöva vara otrygg. Utan att oroa sig för att dom blir galna och sliter fram kniven.

Viktoria vred oroligt på sig i sängen. Fan, tänkte hon igen. Ljuset var på i köket. Hon steg upp, tog upp kläderna som låg i korvar på golvet och lade dem i en fåtölj. En liten insats. Hon gick ut i köket och drack ett stort glas vatten. Efter ett par sekunders tvekan drack hon ett till. Hon släckte ljuset och gick till sängs.

En fast partner, tänkte hon innan hon sjönk ned i alkoholdrömmarna. Någon som man kan ha trygg sex med. Jag skulle vilja slippa det här raggandet.

Jag önskar att jag vore Anna.

Anna kunde inte sova. Hon gjorde allt utom att räkna får. Hon räknade sjutakterna i Dutilleux, en-två-tre, en-två-en-två, om och om igen, men blev bara mer klarvaken.

Lite mjölk. Helst borde den vara varm. Det skulle lura hennes kropp att tro att hon var baby igen. Men nu var klockan snart tre och hon orkade inte mikra. Hon hämtade sitt vinglas från tv-bordet och sköljde det i diskhon. Ekonomiskt, tänkte hon. Jag spar lite disk. Sedan drack hon ett glas mjölk. Smaken var lite unken.

Hon gick och lade sig igen. En-två-tre, en-två-en-två, en-två-tre, en-två-en-två …

Det fungerade inte. Varken mjölken eller sjutakterna.

Anna satte sig plötsligt upp i sängen. Hon ville inte vara sömnlös. Hon såg på Anders, som sov lika tungt som vanligt och inte alls verkade ha märkt att hon hade varit uppe. Han andades rytmiskt och jämnt. En liten del av henne försökte pressa in ett par sjutakter för varje utandning. En-två-tre, en-två, en-två.

Allt var bra. Hon var trettiofyra år gammal och hade en underbar man och två ljuvliga söner. Hon arbetade med musik, det hon älskade mest i hela världen, utom kanske just sin familj. Jobbet var välbetalt och hon bodde i den här fina villan. Om några veckor skulle det bli sommar.

Men hon kunde inte sova.

Av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.