TiraTiger Förlag

Första delen

Vår

1

Den artonde mars 2006 sjöng sångerskan Sanna Melin fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. Att Anna Bäckman såg det var en slump. Hon hade ägnat kvällen åt att öva i sitt arbetsrum. Under de senaste veckorna hade hon jobbat med en flöjtsonatin av en fransk 1900-talstonsättare, Henri Dutilleux. Den första satsen gick i sjutakt och Anna njöt när rytmerna smälte in i henne.

Efter någon timme tog hon en paus. Hon reste sig upp, sträckte på sig, töjde alla lemmar så långt hon kunde. Hon förde axlarna fram och tillbaka ett par gånger för att mjuka upp dem, gäspade belåtet och öppnade dörren.

Musiken från tv:n strömmade mot henne. Mello i kväll, tänkte hon på vägen mot vardagsrummet. Och sedan, yrkesskadat: Dur, G-dur tror jag. Sedan Em, C – nej, faktiskt ett oväntat C-moll – och ett självklart D7. Ett varv till. Och sedan refräng.

”Many, many times I tried”, hörde hon. ”Many, many times I cried, but now, I know …”

Anna kom fram till vardagsrumsdörren just när Sanna Melin virvlade runt och gjorde sin berömda blinkning in i kameran.

”Nu!” ropade Erik från sin plats på golvet. ”Nu kommer sista refrängen!”

Anders såg upp mot Anna. Han höll en burk folköl i handen. Ytterligare två tomma burkar stod på bordet bredvid honom.

”Du kommer i rätta ögonblicket”, sa han. ”Det blir dags för höjning ungefär …”

Och Sanna Melin virvlade runt en gång till och sjöng ”Many, many times”; och sedan stannade världen upp för en bråkdels sekund medan Anders sa ”Där!” och refrängen började om igen, nu en halvton högre, noterade Anna långt bak i huvudet.

Men Melin upprepade inte orden ”Many, many times I tried.”

”Vad sjöng hon?” ropade Erik med sin målbrottsröst. Han vände sig till sin pappa, inte till Anna, och hon kände ett litet styng av svartsjuka. ”Pappa, vad sjöng hon?”

Anders såg osäker ut. Anna hörde också att något var fel, men hon hade inte uppfattat orden som Melin sjöng. Någon av tv:s kommentatorer utbrast något men tystnade genast. Och Sanna Melin själv verkade för ett kort ögonblick lika förvirrad.

Den ende oberörde var Felix. Han halvlåg i soffan med en stor flaska läsk inom tryggt räckhåll. Det behövdes mer än så här för att få Felix upprörd eller förvirrad. Han log stillsamt mot sin förvirrade far och bror och mot sångerskan i tv-rutan, som just försökte reda upp situationen genom ännu en blinkning in i kameran.

Låten tog slut. Anna kom på sig själv med att nynna med, tyst, inom sig. Det fanns något oväntat ackord där i slutet, med en inte helt självklar meloditon. En snygg vändning.

Slutackordet följdes av kaos. Kommentatorerna försökte överrösta en enorm applåd och spekulerade upphetsat i vad som hade hänt, varför det hade hänt och vad det kunde leda till.

”Hon är favorit, inte sant?” sa Anna.

”Ja”, sa Anders, men han höll upp en avvärjande hand och såg inte på henne. ”Vänta …”

Kommentatorerna pratade ivrigt på. Sanna Melin själv försvann från scenen och ersattes av två festklädda programledare. Applåden pågick fortfarande och programledarna hade ingen möjlighet att göra sig hörda. I stället stod de bredvid varandra och försökte hålla sina leenden vid liv.

Anders, Erik och Felix var uppslukade av tv-apparaten. Anna stod kvar ett ögonblick. Ingen av de tre verkade ens medveten om att hon var där. Hon gick ut i köket och bryggde en kopp kaffe.

Viktoria hette Andér i efternamn. Till skillnad från sin äldre syster var hon ogift och hade kvar det som förr i tiden kallades för sitt flicknamn. Viktoria var en av de få i Sverige som inte alls såg direktsändningen med felsjungningen. När den ägde rum befann hon sig framför sin dator hemma i lägenheten, kritiskt studerande sitt foto på Spray Date.

Nej, tänkte hon, knappast vacker. Ögonen och leendet är det inga fel på. Men det är näsan. Den där jävla lilla uppnäsan. Det är därför jag ser ut som en bortkommen tonåring.

Hon undrade om hon skulle se bättre ut med längre hår. Hon hade prövat minst tio gånger att låta det växa, men eländet kom hela tiden i vägen, irriterade henne, föll ned över ansiktet, och till slut klippte hon alltid av det. Just nu räckte det knappt ned till halsen, självlockigt eller självtrassligt på ett sätt som ingen frisör hade lyckats få bukt med, och det var färgat i en ilsken röd nyans för att undvika jämförelser med hennes storasyster. Annas raka näsa och stora ögon flög förbi och fick Viktoria att irriterat klicka bort fotot. Varför hon.

Varför hon och inte jag.

Hon läste ett par meddelanden från andra nätvrak. Silke-05, du verkar vara en trevlig tjej. Mejla mig på min privata adress så kanske vi kan … Hon klickade bort meddelandet utan att läsa mera. Nästa var ännu värre. Jag gillar också musik från början av 90-talet och om du kommer hem till mig ska jag spela några av mina favoriter för dig. Du kan få höra Bryan Adams …

Klick.

Bryan fucking Adams. Viktoria slog ilsket av datorn och reste sig upp. Hur patetiskt var det här? En helt ledig lördag och söndag. Och ingen att gå ut med. Hon kollade på sin mobiltelefon. Inga missade samtal och inga mess. Precis som hon mycket väl visste. Hon såg bara på telefonen för att kolla klockan. Intalade hon sig.

Kvart i tio.

Viktoria slog på sin lilla tv. Hon hade bara tre kanaler att zappa mellan, hade ingen lust att betala tusentals kronor i månaden för dokusåpor och porrfilm. Schlagersändningen gick i tvåan. Viktoria kom in under en snabbgenomgång av låtarna. En blonderad kille med feminint utseende sjöng att någon skulle vara hans Love Toy, en fras som måste vara refrängen eftersom den upprepades gång på gång långt efter att den hade slutat vara intressant. Viktoria skulle just zappa bort mellot när kommentatorerna förtjust pratade om kvällens stora händelse. Viktoria brukade inte frivilligt lyssna på Sanna Melin men kände förstås till stjärnan från tv-program och kvällstidningsrubriker. Att Melin hade sjungit fel, kände Viktoria genast, var fullständigt rätt åt henne; Viktoria kunde inte zappa bort innan hon hade sett det hända.

Hon fick inte se det. De få sekunderna i snabbgenomgången ägnades åt något annat ställe i låten, ett ställe där sångerskan och hennes blinkningar åt kameran fungerade enligt planen. Kommentatorerna kunde däremot inte prata om något annat än de fyra ord som hade blivit fel. Viktoria lyssnade med ett halvt öra medan hon med viss tillfredsställelse konstaterade att låten var lika tom och innehållslös som alla melodifestivalslåtar. Den lät typiskt Sanna Melin. Mainstream, lättillgänglig och ytlig, ljusår från Liam och Noel. Som den ju måste vara.

Och Melin hade varit en av Sveriges ledande sångerskor i mer än femton år.

Viktoria slog av tv:n och reste sig upp. Det här går inte, tänkte hon.

Jag måste gå ut.

Hon räknade över sin budget i huvudet och konstaterade att om hon gick ut den här kvällen fanns det i stort sett inget utrymme för att köpa kläder, eller något annat, fram till nästa lön om två veckor.

Porttelefonen skorrade. Viktoria lyfte inte ens på huvudet. Hon väntade medan det hårda ljudet upprepades en gång till. Hade ingen aning om vem det var, visste bara att det var någon som hon inte ville träffa.

Det ringde en sista gång, på något sätt mer tveksamt, medan Viktoria redan letade i kyl och skafferi. Det enda hon hittade var en halv flaska glögg, defensivt gömd långt inne i skafferiet bakom trista hälsoflingor. Hon ryckte på axlarna, slog upp glögg i en kaffekopp, värmde den i mikron och önskade sig själv god jul.

Anna övade en stund till. Så småningom intalade hon sig själv att ingen skulle tycka att hon var lat om hon slutade arbeta halv elva en lördagskväll. Hon hörde att schlagerfinalen fortfarande pågick och passade på att gå in i badrummet en stund. När hon hade sköljt sina trötta ögon med kallvatten såg hon sig kritiskt i spegeln och bestämde att det fortfarande höll. Några år till.

Hon drog ett par diskreta streck runt ögonen innan hon släckte ljuset i badrummet och gick ut. Felix kom ut ur vardagsrummet samtidigt som signaturen till melodifestivalen brakade loss. Han bar på en bok. När han såg hennes blick höll han upp boktiteln mot henne. Ett fantasyomslag: Vargens tid. Anna nickade.

”Ska du lägga dig nu?”

”Jag ska bara ta kvällsmat.”

Anna följde efter sin yngste son ut till köket. Det var mörkt ute och gatlyktorna lyste över snön. Snödrivorna hade precis börjat smälta undan och avslöja mer och mer av grannvillorna.

Det här är den bästa tiden, tänkte Anna. Det är nu det blir ljusare, dag för dag och vecka för vecka, ända fram till midsommar. Det är nu det blir varmare och sommaren närmar sig för varje timme. Var det Nalle Puh som pratade om det där någonstans? Att det fanns ett ögonblick som var ännu bättre än stunden medan man åt honung – ögonblicket innan?

Det här var ögonblicket före våren och sommaren.

Det fanns inga intressanta tv-program. Inte heller hittade Viktoria några intressanta filmer bland sina DVD. Hon orkade inte se om Westway to the World för tionde gången och hon kände inte för action. Musik kanske. Hon bläddrade genom buntarna – Oasis, Guns’n’Roses, Rancid, Green Day, Nirvana, Metallica, Soundgarden. Ingenting tilltalade henne just nu. Ingen musik. Och att läsa var inte att tänka på när hon blev så här speedad, det visste hon sedan gammalt.

Viktoria Andér, tjugosex år gammal och lycklig singel, såg plötsligt sig själv resa sig tvärt upp från CD-hyllan. Den rödhåriga kvinnan vacklade till när blodet rusade bort från huvudet. Hon skakade ilsket på huvudet och gick bort till köksbänken. Glöggflaskan stod kvar. Efter ett snabbt och djupt andetag svepte hon envist i sig den kalla glöggen direkt ur flaskan. Hon själv var inte där: hon svävade under taket och såg därifrån hur hennes kropp skakade ilsket på huvudet och gick bort till spegeln. I stället för att borsta genom sitt trassliga hår rufsade hon till det med händerna. Sedan letade hon i garderoben efter något som var intressant utan att se slampigt ut.

Inom några sekunder fann hon vad hon sökte.

Pojkarna lade sig utan mer protester än vad de antog förväntades av dem. Anna tittade till dem efter några minuter. Felix läste sin fantasybok och Erik spelade något onlinespel. Erik såg hoppfullt upp när Anna tittade in; Anna skakade lätt men bestämt på huvudet och Erik gjorde en grimas men avslutade sedan spelet.

Anna gick tillbaka till vardagsrummet. Huset var byggt kring en lång korridor som gick åt höger från hallen. I korridoren fanns pojkarnas rum och Annas eget arbetsrum. Till vänster från ingången sett låg vardagsrummet.

Anna sjönk ned i soffan bredvid Anders. Hennes man såg upp på henne och log. Anna noterade att han var inne på ytterligare en trekommafemma. Han tog en klunk och återgick sedan till tv:n.

”Vad är det för film? Svartvitt en lördagskväll?” frågade Anna.

”Ingen idé att konkurrera med melodifestivalen, så dom kör en gammal Hitchcock. Främlingar på tåg.”

”Ser ut som femtiotal.”

”Ja, typ. Den här killen vill bli av med sin fru. Han föreslår att han och den andra killen ska byta mord med varann. Så att ingen kan koppla dom till morden.”

Anna såg på filmen i några minuter men hade svårt för att komma in i historien. Hon lät huvudet rulla på axlarna.

”Jag har lite ont i nacken”, sa hon.

”Och jag borde göra min plikt.” Anders gav henne en frågande blick och Anna såg oskyldig ut. Deras vanliga lek. Anders ställde ifrån sig ölburken medan Anna flyttade närmare honom i soffan.

”Sätt dig på golvet”, sa han. ”Så kommer jag åt bättre.”

Anna gled lydigt ned på golvet.

”Vill du ha ett glas vin?” frågade Anders.

Hon såg upp mot honom. ”Ja …”

”Det finns i kylen.” Anders log retfullt men tryckte genast ned Anna när hon började resa sig upp igen. Han gick ut mot köket. När han kom tillbaka bar han ett glas vin i ena handen och en ny ölburk i den andra. Han höjde ölburken och sa:

”Femte. Är du orolig?” Han gav henne vinglaset. Anna tog emot det och drack.

”Bara för att du ska bli tjock”, sa hon.

”Inte jag. Inte med mina gener. Sånt händer inte en son till Sven-Olof Bäckman. Gud har gett mig ett bra utgångsläge.” Han öppnade burken och tog en lång klunk ur den. Anna sa:

”Det finns ingen Gud.”

”Darwin då. Eller apor tusen generationer bakåt.”

”Ja”, sa Anna. ”Hellre dom.”

Anders satte sig till rätta bakom henne. Anna blundade när hans tummar började arbeta med musklerna i hennes nacke.

Att gå till Pelles Pizza var om inte otänkbart så i alla fall definitivt inte lockande. Man kunde inte gå ut på sitt jobb. Hon gick förbi Pelles och fortsatte hundra meter bort längs samma gata. Där låg Bolaget, en större restaurang och pub i lokaler där systembolaget hade legat för många år sedan.

Viktoria hade ingen jacka med sig. Hon rös lite i den tunna blusen innan hon var framme. Det var ett par grader kallt och blusen var inte direkt varmfodrad. Två flickor i tjugoårsåldern stod på trottoaren och rökte. Viktoria gick förbi dem, nickade åt en storvuxen vakt som glatt nickade tillbaka och fortsatte sedan in genom glasdörren.

Bolaget var ungefär halvsatt. Det fanns gott om lediga bord. Viktoria valde ett bord där hon kunde sitta med ryggen mot väggen och placerade sin handväska där. Hon tog fram sin börs ur väskan och låtsades kontrollera hur mycket pengar hon hade. Hon visste mycket väl att det var exakt sextio kronor. Tre tjugokronorssedlar. Viktoria tog dem med sig och gick till baren. Hon lämnade handväskan på bordet. Inget skulle hända.

Knubbiga lilla Lena Bolin stod i baren. Lena nickade uppåt och höjde på ögonbrynen när hon såg Viktoria. De kände varandra så pass väl att de brukade heja och byta några ord; staden var liten och alla som arbetade inom restaurangbranschen hade koll på alla andra. Viktoria såg Anneli Forsberg vid ett bord längre in och blonda Stina Sandlund i rummet innanför baren. Ingen av dem såg henne.

Kall luft drog genom lokalen. Viktoria vände sig om och såg ett sällskap på ungefär fyra killar i trettioårsåldern komma in. De skrattade och pratade, hade grundat ordentligt innan de gick ut.

”Virre. Hej”, sa Lena när Viktoria kom fram till baren.

”Hallå”, sa hon. ”Lugnt i kväll?”

”Hittills. Schlagerhelvetet. Men folk verkar vara på gång nu.” Två av de lätt berusade männen borta vid dörren hade börjat sjunga Love Toy, Love Toy. De upprepade frasen gång på gång medan de gjorde åtbörder som förmodligen föreställde att vara bögaktiga.

”Inget för dig”, sa Lena.

”Vad då?”

”Fiskar du inte i kväll?”

Viktoria vände sig mot henne. Hon såg Lena i ögonen och funderade för ett ögonblick. Sedan log hon.

”Got me.”

”Snygg blus.”

”För uppenbar?”

”Det lär du väl märka. Vad vill du ha?” sa Lena. Viktoria kände ett nytt luftdrag, samtidigt som de berusade männens sång närmade sig.

”En öl”, sa hon. En öl, en enda öl, var precis vad hon hade råd med utan att spräcka sin budget totalt och bli tvungen att låna och ligga back när lönen kom. Om det var fiske hon skulle ägna sig i kväll fick ölen vara betet. Med lite tur skulle någon nappa.

Viktoria fick ölen, lämnade tio kronor i dricks och vände sig om för att gå tillbaka mot bordet. En av de sjungande männen kolliderade med henne. Viktoria höll ut ölen från kroppen – Slash och Axl hade haft en regel om att det var okej att dricka tills man ramlade omkull, men det var inte okej att spilla ut sin drink när man föll – och lyckades rädda situationen så att bara några droppar stänkte ut. Mannen som stod framför henne var nästan två meter lång. Hans näsa var knölig och ögonen skelade lätt.

”Hej”, sa han och klädde av henne med blicken.

”Knappast”, sa Viktoria och gick till sitt bord.

Anna älskade det här. Pojkarna sov eller låtsades i alla fall sova. Hon hade övat så att till och med hon kände sig nöjd med sig själv. Anders hade bearbetat hennes nacke med tummarna tills stelheten var nästan helt borta. Allt väl. Hon hade flyttat upp i soffan och satt mer eller mindre i Anders famn, hon hade ett snart urdrucket glas vin i handen, i morgon var en ledig söndag, och både vin och make pirrade skönt i kroppen på henne.

Filmen stod fortfarande på, men Anders verkade också ha tappat intresset.

”Måste kolla en sak”, sa han plötsligt. Han gjorde fri handen som hade legat kring hennes midja och sträckte sig efter fjärrkontrollen. Han tryckte på en knapp och rutan fylldes av text-tv.

”Ska du kolla valutakurser?” Anna fnittrade till lite. Ojdå, tänkte hon. Ett enda glas vin.

”Nej …” Anders tryckte på ett par knappar. Melodifestivalen hade fått sex sidor. Nyheten fanns redan på den första.

Sångerskan Sanna Melin vann i kväll finalen i SVTs meloditävling. Låten ”Many times” segrade efter att ha fått ett enormt antal publikröster. Segern kom trots att Sanna Melin sjöng några ord fel i refrängen, något som dock inte tycks ha stört vare sig tittare eller jury. Forts på sidan 158.

Anders tryckte på fjärrkontrollen igen.

Uppståndelsen blev stor efter Sanna Melins felsjungning i kväll. Hundratals tittare har ringt ner SVTs växel och hävdat att de fyra ord Melin sjöng fel i själva verket var ett bibelcitat, ”Mene mene tekel ofarsin”, ur Daniels bok i Gamla testamentet. Sanna Melin säger sig inte ha en aning om vad som hände.

”Lustig slump”, sa Anders efter ett ögonblick.

Anna struntade i honom. Hon tog fjärrkontrollen ur hans hand och slog av tv:n. Sedan sträckte hon sig upp på tå, kysste honom på munnen och ledde honom mot sovrummet.

Bolaget var inte särskilt roligt. Men det var klart bättre än att sitta hemma ensam.

Viktoria satt ensam vid sitt bord och väntade. Hon var inte den typen som glatt gick fram till män och sa ”Hej, vill du dansa lite och följa med mig hem och ligga med mig sedan?” Det kunde ge killen ett överläge och Viktoria ville inte ge någon kille ett överläge förrän … Aldrig, tänkte hon.

Vid midnatt var stället nästan fullt. De flesta bord var fullsatta. Då och då frågade någon om de kunde slå sig ned hos Viktoria. Hon använde det enkla tricket att låtsas vänta på någon och klarade sig varje gång ur situationen, även om hon såg att hon fick ett par konstiga blickar medan kvällen gick och hon förblev ensam. Ett par gamla kompisar gick förbi vid olika tillfällen; Viktoria hejade på dem utan att vara alltför inbjudande; en av dem mindes hon inte ens namnet på, och hon hade ingen lust att prata med gamla kompisar i kväll. Det mest besvärliga var ett gammalt engångs, en kille som hon inte heller mindes vad han hette. Det enda hon visste om honom var att han hade följt med henne hem och att hon ville synnerligen inte att det skulle hända igen.

”Är du ensam i kväll?” sa han och lutade sig över bordet.

”Inte så ensam så jag behöver prata med dig”, sa Viktoria tyst. Killen – Tomas? Torbjörn? Torsten? – fick något sårat i blicken och vände sig om. Såja, tänkte Viktoria. Nu har jag i alla fall sårat någon i kväll.

Efter Torstens eller kanske Tobbes invit fick hon vara i fred en lång stund. Hon vårdade sin öl så att den skulle räcka länge. Den var för länge sedan både varm och avslagen, men hon tog så små klunkar att den saken inte spelade någon roll. Folkströmmen gled förbi. Det började bli sent och folk fyllnade till. Hon såg någon tappa ett glas vid baren så att Lena Bolin blev tvungen att sopa och torka upp. Hon såg en av Love Toy-sångarna stå i ett hörn och kyssa en mörkhårig flicka, medan den andre sångaren, den fule som Viktoria hade stött ihop med, verkade sur och irriterad. Hon hörde musiken inifrån det lilla discot och såg folk gå in där och komma ut i nya konstellationer, liksom folk gick ut och rökte och kom tillbaka in i nya grupperingar. Hade varit bra att röka, tänkte hon; ett bra sätt att få kontakt med folk. Inte värt riskerna. Men ändå.

När det bara var någon halvtimme kvar till stängningsdags dök han upp. Viktoria hade tagit fram sin mobil för att inte verka alltför ensam och patetisk. Medan hon låtsades skriva ett sms hörde hon en röst som sa:

”Vet du vad det är för likhet mellan en chokladask och att ragga på krogen?”

Viktoria såg upp för att säga att den saken inte intresserade henne och att den som hade talat var lika ointressant. Hon ändrade sig och såg på honom i ett par sekunder.

”… Nej”, sa hon och låtsades att hon inte hade hört det patetiska skämtet förr.

”Från början är allt bra”, sa mannen som stod vid bordet. ”Men mot slutet finns det bara några äckliga spritindränkta saker kvar i hörnen.”

Något år under trettio. Välklädd utan att vara prålig. Såvitt hon kunde avgöra var han också rätt vältränad. Tänderna såg friska ut och han luktade inte illa, i alla fall inte på det här hållet. Hans lite slitna hår var hopsatt i en hästsvans. Viktoria tog in alltsammans på ett ögonblick och bestämde sig lika snabbt.

”Menar du mig?” sa hon och höjde på ögonbrynen.

”Inte än”, sa mannen. ”Men vi kanske kan samarbeta. Vill du ha något att dricka? En avslagen öl till?”

Viktoria tänkte efter.

”En Long Island”, sa hon.

”Ice Tea? Dricker du sånt?” Han verkade bli intresserad.

”Try me.”

Killen hette Tommy. Hon talade om sitt eget namn och undrade hur snart han skulle glömma det. Han kom tillbaka från baren med två stora och immiga glas och gav det ena till Viktoria.

”Länge sen jag drack Long Island”, sa han. ”Vad är det i dom? Åttor?”

”Det ska vara fem tvåor. Vodka, rom, gin, tequila. Triple Sec.”

”Och lite cola för färgen, såg jag.”

”Och limejuice för att dölja spritsmaken.”

Tommy smuttade försiktigt.

”Du har rätt, Viktoria”, sa han. ”Skål.” Han sträckte fram glaset mot hennes och sa: ”Vi sveper väl dom här och tar en till?”

Efter det var det lätt. Tommy bjöd på ytterligare en Long Island och sedan på en fyra gin och tonic – vid det laget behövde ingen av dem tio centiliter sprit till.

Tommy visade sig vara precis lagom trevlig och lättpratad. När ljusen i taket började blinka tyckte Viktoria att det var dags för henne att göra en insats. Tommy hade ändå bjudit på drinkar.

”Vill du ha en kopp te?” sa hon.

Anna låg på mage på sängen och njöt medan Anders fortsatte sin massage över hela hennes kropp. Hon blundade och njöt och föreställde sig barnsligt att hon var en turkisk haremsdam. Anders hade tagit sig in genom att låtsas vara eunuck men var det i verkligheten inte alls …

Det var bra att de hade sitt sovrum nere i källaren. Om någon av pojkarna vaknade skulle de höra stegen i trappan och ha några sekunder på sig. Hon och hennes falske eunuck.

”Oljan?” viskade Anders.

”Inte i dag”, viskade Anna tillbaka. ”Jag har nyss bytt lakan. En annan gång.”

Anders svarade inte. Hans händer började leka med henne. Anders kände henne lika väl som hon kände till sin tvärflöjt; han hade total koll på alla klaffar, överblåsning, fladdertunga. Han spelade henne som ett instrument innan han till slut brydde sig lite om sig själv och gled in i henne. Det var fortfarande musik. En duett som de hade framfört tusentals gånger. Rytmerna flödade och ebbade, tilltog och avtog, vågor i ett långsamt crescendo.

Några minuter senare red Anna på Anders. Båda blundade när hon stönade lågt och spände hela kroppen. Hon tänkte på eunuckens kroksabel och sjönk ihop över Anders i samma ögonblick som han följde henne. Hon nafsade honom i halsen och han gav ifrån sig ett förvånat läte. Anna låg kvar orörlig över honom i några sekunder.

”Gjorde jag dig illa?” viskade hon sedan.

”Nej. Det var skönt.”

Anna öppnade ögonen. Klockan vid sängen visade 01.32. Hon gick ut till den lilla toaletten i källarvåningen för att torka av sig. Det var onödigt att få fläckar i sängen. Hon tog ett p-piller och var glad över att hon hade dem.

När hon kom tillbaka verkade Anders redan ha somnat. Hon stod tyst ett ögonblick och såg på honom. Han andades djupt och jämnt. Inga andra ljud hördes i huset. Anna kröp ned i sängen och bökade sig in i hans famn. Han muttrade något som hon inte kunde uppfatta. Hon struntade i att fråga och blundade i stället. Bättre än så här kunde man knappast ha det.

Han klädde av henne snabbt och bestämt. Viktoria gillade det. Hon gillade också hans sätt att hantera situationen när de kom upp i lägenheten. ”Oj, teet är visst slut”, hade Viktoria sagt efter att ha låtsats se efter i skafferiet. ”Och inget vin heller.” Och Tommy hade svarat: ”Så det kan bli” och sedan dragit in henne i sovrummet.

Han var intensiv och det gjorde henne intensiv i sin tur.

När de hade hållit på en stund och han stod på knä bakom henne drog han henne plötsligt i håret. Viktoria stönade ofrivilligt till. Stönandet var verkligen ofrivilligt, helt äkta. Det bara kom. Det var så oväntat när han stötte och samtidigt omilt drog hennes hår bakåt.

”Gillar du det?” sa han lågt bakom henne.

”Mmm …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga och försökte få ljudet att låta som ett stönande till utan språklig innebörd.

”Vill du att jag ska binda dig?”

Det klack till i Viktoria. Hon sköt höfterna bakåt så hårt hon kunde. Tommy stötte tillbaka. Hon kunde se det framför sig. Han skulle binda hennes händer på ryggen och tvinga upp henne just så här, men i ett läge där hon inte kunde stödja sig på händerna. Hon skulle vara fullständigt utlämnad. Han skulle kunna dra henne i håret och –

”Vill du det?” Han lät ordentligt upphetsad nu.

Viktoria stötte tillbaka ett par gånger till.

”Kanske en annan gång”, viskade hon sedan. ”Det är bra så här.”

Det pirrade till vid tanken. Men hon kände inte den här människan alls. Hon hade ingen lust att bli hittad strypt eller hängd tre dagar senare. Eller ihjälsvulten om tre veckor. Whatever.

Strax efteråt insåg hon att det inte skulle gå för henne. Hon stod fortfarande på alla fyra och kastade en blick mot sängbordet. Klockan var 01.32. Viktoria spelade ut sitt register ordentligt. I stället för spontana stönanden använde hon ord som Ja, Gud, Hårdare, Mera. Det dröjde inte länge innan Tommy krökte rygg över henne.

Hon var glad för att hon hade tvingat på honom en kondom.

Tommy var bra efteråt också. Viktoria lyckades hålla blicken stadig medan de bytte några ord. Hon var glad för att det inte snurrade i huvudet. En öl, räknade hon snabbt. En öl och tjugo centiliter sprit … nej, tjugofyra. Ginen också. Det var mycket. Om än inte anmärkningsvärt.

”Jaha”, sa Tommy när han hade fått på sig kläderna. ”Jag ringer väl sen.”

”Gör det”, sa Viktoria. Hon såg upp i hans ögon från sängen och de delade ett ögonblick av telepati. Ingen av dem hade lämnat ut sitt telefonnummer. Eller ens talat om sitt efternamn.

Det stod visserligen Viktoria Andér på dörren. Och nere i trappan. Och på porttelefonen. Och hon var den enda Viktoria på Trastgatan 23. Hon visste att Eniro visste. Men det oroade henne inte. Den här killen kunde reglerna. Han skulle inte ringa om han inte fick hennes nummer.

Fan, tänkte hon när dörren hade slagit igen och hon hörde hans steg eka i trappan. Jag missade chansen.

Nej, talade hon om för sig själv igen. Du avstod. Du kan inte ta risker med folk du inte känner.

Jag skulle vilja ha en fast partner. Någon som man kan leka med utan att behöva vara otrygg. Utan att oroa sig för att dom blir galna och sliter fram kniven.

Viktoria vred oroligt på sig i sängen. Fan, tänkte hon igen. Ljuset var på i köket. Hon steg upp, tog upp kläderna som låg i korvar på golvet och lade dem i en fåtölj. En liten insats. Hon gick ut i köket och drack ett stort glas vatten. Efter ett par sekunders tvekan drack hon ett till. Hon släckte ljuset och gick till sängs.

En fast partner, tänkte hon innan hon sjönk ned i alkoholdrömmarna. Någon som man kan ha trygg sex med. Jag skulle vilja slippa det här raggandet.

Jag önskar att jag vore Anna.

Anna kunde inte sova. Hon gjorde allt utom att räkna får. Hon räknade sjutakterna i Dutilleux, en-två-tre, en-två-en-två, om och om igen, men blev bara mer klarvaken.

Lite mjölk. Helst borde den vara varm. Det skulle lura hennes kropp att tro att hon var baby igen. Men nu var klockan snart tre och hon orkade inte mikra. Hon hämtade sitt vinglas från tv-bordet och sköljde det i diskhon. Ekonomiskt, tänkte hon. Jag spar lite disk. Sedan drack hon ett glas mjölk. Smaken var lite unken.

Hon gick och lade sig igen. En-två-tre, en-två-en-två, en-två-tre, en-två-en-två …

Det fungerade inte. Varken mjölken eller sjutakterna.

Anna satte sig plötsligt upp i sängen. Hon ville inte vara sömnlös. Hon såg på Anders, som sov lika tungt som vanligt och inte alls verkade ha märkt att hon hade varit uppe. Han andades rytmiskt och jämnt. En liten del av henne försökte pressa in ett par sjutakter för varje utandning. En-två-tre, en-två, en-två.

Allt var bra. Hon var trettiofyra år gammal och hade en underbar man och två ljuvliga söner. Hon arbetade med musik, det hon älskade mest i hela världen, utom kanske just sin familj. Jobbet var välbetalt och hon bodde i den här fina villan. Om några veckor skulle det bli sommar.

Men hon kunde inte sova.

1

Han var alldeles andfådd efteråt, värre än på länge. Han rullade över på sidan, bort från henne, och fortsatte tills han låg på rygg. Då först kunde han börja hämta andan.

”Vad är det?” sa Lovisa stillsamt. Hon var inte ens andfådd och han hörde skrattet i hennes röst. ”Blev du trött?”

Han var tvungen att vänta i några sekunder tills han hade fått tillräckligt med luft.

”Det är så varmt”, fick han fram efter en stund. ”Som att luften inte riktigt räcker till …”

Lovisa sträckte ut handen och rörde vid honom. Anders andades in en gång till av den heta luften, djupt. Utandningen blev ett slags suck.

Han vred på huvudet och såg på Lovisa.

Det var näst sista lördagen i juli. Med hjälp av Anders föräldrar och ett par grannar hade de fått in det sista av höet under dagen. Anders pappa hade undrat hur det skulle gå, han väntade sig åska när det plötsligt blev så hett. Men det kom ingen åska, bara den tryckande värmen som gjorde kläderna genomblöta och fick svetten att rinna i rännilar överallt på kroppen. Nu, under den första minuten efter samlaget, förstod Anders överhuvud taget inte hur han och Lovisa hade kunnat komma på tanken att ligga med varandra.

Men när han såg på henne nu dök tanken upp igen.

”Herregud”, sa han. Inför synen och inför det han tänkte.

”Säg inte så. Din pappa gillar det inte.” Hon log. Han kunde inte ta blicken från henne.

”Han är inte här.”

”Tack och lov.”

”Herregud”, sa han igen. ”Du är så vacker.” Och efter fem ord i rad måste han andas igen.

Nej, han kunde inte ta blicken från henne. Hon låg naken, vänd mot honom, med ena benet krökt under det andra. Ena handen kliade tankfullt ett svettblankt lår och den andra låg under hennes kind. Han tänkte för tusende gången: Hur kan hon vilja vara med mig? Vad ser hon i den här lilla tunna karlen? Själv var Lovisa blond som råg. Som hans mamma brukade säga, vad det nu betydde. Men ljushårig var hon i alla fall, och hon hade stora blå ögon som innehöll ett gränslöst förtroende till världen. Som om inget kunde göra henne illa, som om hennes tro på det goda i människorna alltid skulle skydda henne. Inte för tjock och inte för smal var hon, precis lagom, med hull på ställena där det skull finnas och bröst som var lena som sandpapprat trä men varma och mjuka som kattungar. Och som just nu glänste lika vackert som resten av henne i augustidunklet.

Nej. Han ändrade sig. Inte kattungar. Något annat.

Lovisa sa inget. Hon bara log. De hade gått igenom det här hundra gånger. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes bröst. Hon böjde ned huvudet och snuddade vid hans handrygg med läpparna. Det gick ett slags stöt genom honom.

Allt var bra. Han hade fått jobb i Gallejaur och skulle börja på måndag. Han skulle slippa vara ute i timmerskogen den här vintern. Kanske skulle han aldrig mer behöva vara i timmerskogen. Han hade aldrig tyckt om det arbetet. Inte så sällan gick temperaturen ned mot minus trettio. Jobbet var hårt och krävande. Men det var ändå inte det värsta.

Han var glad för att slippa mörkret. Att svetsa i Gallejaur skulle bli som semester i jämförelse.

Ja, allt var bra. Allt utom en sak.

”Vad tänker du på?” sa Lovisa. Hon lyfte på huvudet och tog bort läpparna från hans hand. Anders lät handen ligga kvar.

Han lade sig på sidan, vände sig mot henne. Andades djupt några gånger igen, nu även för att vinna tid.

”Jag tänkte bara”, sa han. ”På första gången vi låg så här. Tillsammans. Minns du?”

”Klart jag minns.”

”Vad var det för datum då?”

”Det vet jag. Vet du?” Roat bubbel i rösten.

”Självklart.”

”Nå?”

”Jag frågade först”, sa han.

”Tjugosjätte juni nittonhundrafemtionio.”

”Matchen.”

”Ja”, sa hon. ”Fast jag är inte så säker på att du ens hörde radion. Då.”

Han försökte komma bort från det mörka genom att tänka tillbaka.

”Det gjorde jag visst”, sa han.

Hon skrattade till, lågt. ”Du märkte inte ens när Arne Thorén började skrika.”

”Klart jag märkte …” Hans röst dog bort medan han mindes.

Det hade varit deras första natt tillsammans. Enda skälet till att Anders frikyrkliga föräldrar hade tillåtit Lovisa att stanna över natten var VM-matchen mellan Ingo och Floyd. Både Anders och Lovisa ville höra, och även om det var nästan midnattssol höll Anders mor och far med om att det var lite besvärligt för Lovisa att cykla sjutton kilometer hem vid fyra på morgonen. Så man gjorde en huvudsakligen outtalad överenskommelse om att Lovisa skulle gå och lägga sig i Majas rum efter matchen. Föräldrarna hade gått och lagt sig – ”nog räcker det att få veta i morgon”, hade Helge sagt – och räknat med att Maja skulle vara minst lika förtjust över den nattliga radiosändningen som Anders och Lovisa.

Maja.

Han sköt bort tankarna på sin lillasyster. Han ville inte tänka på vad hon gjorde nu. Den kvällen hade hon somnat i alla fall, innan första ronden ens var slut. Maja låg på golvet, snarkade lätt med huvudet på en kudde, och Anders och Lovisa insåg att de var de enda vakna människorna i huset.

Innan dess hade de bara kysst varandra två gånger. En gång uppe på heden, inte långt från storstenen, och en gång i badhytten vid sjön. Men den där natten …

Han försökte verkligen tänka på det. Först satt de tillsammans på sängen. Sedan, på något sätt, han visste inte riktigt hur, sjönk de ned tillsammans, utan att egentligen röra på sig, det var som att det bara hände, tills de i stället låg bredvid varandra. Lovisa hade lagt upp ena benet över hans. Hon hade bara en tunn sommarklänning på sig och när hans hand liksom av sig själv gled nedför hennes rygg kände han kanten på hennes småbyxor. Och sedan –

”Det är något på tok”, sa Lovisa nu.

Anders ryckte till. ”Vad då? Nej”, sa han automatiskt.

”Jo”, sa hon. ”Ljug inte för mig. Jag känner dig för väl. Jag vet vad du tänker på. Du var precis framme vid när du stack handen under klänningen på mig. Och då brukar det hända saker med dig …”

Hon gjorde en gest mot hans mage. Han behövde inte se efter för att veta att hon hade rätt. Ingenting alls hände.

”Det är bara en minut sedan”, försökte han.

Hon skakade på huvudet. ”Sluta nu. Berätta i stället.”

Anders suckade igen. Den här gången berodde det inte på värmen.

”Maja”, sa han.

Lovisa såg uppmärksamt på honom. Det började redan ljusna. Han kunde urskilja mer och mer av hennes ögon. Gardinen fladdrade till i ett vinddrag som svalkade av dem bägge två. Kyla på ryggen från svetten som torkade.

”Skönt …” mumlade Lovisa. En ko råmade något till svar nedifrån myran. Han hoppades för ett ögonblick men visste egentligen hela tiden att Lovisa inte skulle släppa tråden. Naturligtvis.

”Maja”, sa hon. ”Och Kalle.”

”Och Kalle.”

”Du inbillar dig”, sa hon.

Han tystnade. Han ville så gärna att hon skulle ha rätt. Lovisa med sina varma ögon och sin ännu varmare själ. Hon kunde bara inte tro något ont om någon.

Lovisa puffade lite på honom. ”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej.” Han såg på henne igen.

Det var då, just i det ögonblicket, som han bestämde sig för att berätta.

”Du är en god människa”, sa han. ”Vet du det?”

Hon stödde sig på armbågen och kysste honom snabbt på munnen. ”Du smakar inte så illa själv”, sa hon medan hon sjönk tillbaka i liggande.

”Du vet vad jag menar.”

”Jag blir generad. Sluta nu.”

”Kalle”, sa han. ”Han är inte god. Jag tror att han är ond.”

”Du inbillar dig”, sa hon igen.

”Nej. Jag ska berätta.”

De låg kvar medan svetten torkade på deras kroppar och dunklet långsamt lättade. Anders var glad för att ljuset kom tillbaka. Särskilt när han skulle tala om det här.

Han berättade för sin fru om katten.

Det hade hänt när de, han och Kalle, var tolv år gamla. 1945. Sommaren när kriget slutade. När det kom bilder av utmärglade människor, nästan skelett, i tidningarna. Och i augusti det året slutade kriget igen och det kom bilder från två städer i Japan som hade förintats helt och hållet av atombomber.

”Det kanske hade med det där att göra”, sa Anders. ”Det var så konstigt med alla de där bilderna. Alla pratade om dem, alla tyckte att det var hemskt, men ingen kunde sluta titta på dem. Inte jag heller. Och särskilt inte Kalle. Jag vet att han sparade en del av dem. Gömde undan dem i uppe i ventilen i sitt rum. Tog fram och tittade då och då. Och våra föräldrar viskade och hoppades, i alla fall mina, att amerikanerna skulle bomba bort Sovjet också. När de ändå hade börjat. Men i alla fall …”

I alla fall, sa han för att göra berättelsen, pinan, så kort som möjligt, hade Kalle tvingat Anders och två andra pojkar, John Marklund och Allan Lidström, att fånga en av gumman Lundbergs katter. Och hänga den, ute i skogen.

”Hänga?” sa Lovisa. ”Menar du –”

Ja, sa han. Det var precis det han menade. Kalle hade spikat upp en bräda någon meter över marken, mellan två träd. Tagit en bit av sin mammas klädstreck och gjort en rännsnara. Lagt rännsnaran kring kattens hals. Hissat upp den från marken …

”Sluta nu”, sa Lovisa. ”Du darrar ju. Och jag vill inte höra mer. Sluta nu.”

”Vänta.” Han märkte att rösten var grumlig och harklade sig hårt. ”Jag måste. Nu när jag har börjat.”

Hon såg på honom för ett ögonblick innan hon nickade.

”Den sprattlade och klöste. Katten. I luften. Och gav ifrån sig något konstigt ljud, först, innan snaran drogs åt så att den inte fick luft. Det lät som … jag kan inte ens beskriva det. Jag vet inte.” Han harklade sig igen. ”Och sedan hängde katten alldeles stilla. Och då skulle vi flå den. Kalle hade en morakniv som han hade fått i början av sommaren. Vi tog ned katten och Kalle började flå den. Han visste ju inte alls hur man gjorde, han bara skar in under huden hur som helst, som när man skalar en potatis. Fast potatisen blödde.”

Han märkte att han pratade fortare och fortare. Fick svårt med luften igen. Lovisa smekte honom på överarmen. Han såg det men kände det inte.

”Och sedan, mitt i alltsammans, sedan började katten sprattla. Vi blev livrädda. Allan och John sprang iväg. Men jag kunde inte röra mig. Jag trodde att katten hade kommit tillbaka från de döda för att hämnas. Eller något. Du vet.” Han försökte le men lyckades inte särskilt bra. ”Men, men den hade aldrig dött … Bara svimmat när den hängde i snaran … Och när Kalle började skära sönder den vaknade den. Den öppnade ögonen och såg på mig.

Och det var det värsta av allt”, sa han. Han märkte att tårarna rann men struntade i det. ”Katten tittade rakt på mig, som om den bad om hjälp, och jag borde ha slitit till mig kniven och skurit halsen av den, eller slagit ihjäl den med hammaren – kattstackaren låg på marken, med barr och grus i såren som Kalle hade skurit upp, och sedan började den gnälla igen … Jag borde ha gjort något men jag klarade det inte … jag sprang”, viskade han, ”så fort benen började fungera igen, jag sprang därifrån och lämnade katten med Kalle.”

Han tystnade. Hjärtat slog vilt igen. Han försökte andas långsamt, lugna ned sig. Tänka på något annat. Han var van vid det. Bilderna av katten dök upp ibland, när han skulle sova eller när han vaknade om nätterna. Och han var van vid att snabbt tänka på något bättre.

Han hade aldrig berättat det här för någon. Aldrig ens pratat med någon om det efter att det hände. Inte John och Allan, inte Kalle. Absolut ingen annan.

”Hur gick det sedan?” sa Lovisa efter några ögonblick.

Han försökte rycka på axlarna i liggande ställning.

”Jag sprang därifrån. Jag vet inte vad som hände. Dagen efter kom Kalle till mig och sa att om jag någonsin berättade det där för någon skulle det gå för mig som för katten. Han sa säkert samma sak till John och Allan. Han var stor och stark redan då. Man bråkade inte med Kalle. Det var han som bestämde. Så vi pratade aldrig om det. Aldrig.”

”Men katten …”

”Katter försvinner. Gumman Lindblom frågade efter den i någon vecka. Sedan var den glömd. Men ibland”, sa han och rösten skälvde till igen, ”ibland ser Kalle på mig och jag vet precis vad han tänker på. Det kan vara uppe i byn eller ute i skogen eller på middag hos mamma och pappa. Jag ser ändå precis att han tänker på det där. Och att jag inte gjorde något.”

”Du var tolv år gammal”, sa Lovisa. ”Han också. Ett pojkstreck …”

”Du var inte där!” Han märkte att han höjde rösten och avbröt sig tvärt. ”Du var inte där”, viskade han. ”Du kan aldrig fatta hur det var. Det där ljudet … Och kattens ögon …”

”Sch”, viskade Lovisa. Hans varma Lovisa rullade över och lade sig med överkroppen ovanpå honom. ”Sch. Tänk inte på det där mer. Vi kan prata om det sedan. Men nu är det natt. Låt mig hålla om dig och tänk bara att allting är bra.”

”Men de gifter sig nästa lördag –”

”Sch.” Hon höll hårt om honom och tryckte sig mot honom. ”Det var inte ditt fel. Du var bara ett barn. Glöm det där nu. Ligg bara stilla.”

Han märkte, underligt nog, mitt i det vidriga minnet, att hans kropp reagerade när hon tryckte sig mot honom. Lovisa skrattade lågt.

”Och sedan”, sa hon, ”sedan kan vi försöka göra barn igen.”

Han stoppade alla tankar och lät sin kropp ta över. Men det mörka fanns kvar, långt inom honom, som alltid. Det han inte ens kunde säga till Lovisa. Det han inte ens kunde tänka på.

Upphetsningen.

Provläsning Megaomega

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

Solen lyste ned i vattnet och gav bländande tydliga konturer åt sandsten, slamsten och skiffrar som om några miljoner år skulle ha blivit lagerstätte, geologiska skikt där märkliga fossil låg i hundratal och tusental.

Än så länge var de blivande fossilen levande. De rörde sig runt henne, slingrade till och vek åt sidan, eller stannade upp och riktade märkliga ögon på stjälkar mot henne.

Ana befann sig i kambrium, urhavet där den kambriska explosionen av liv hade fött fram miljontals levande arter för ungefär fyrahundrafemtio år sedan. Längre bort såg hon sin partner Chris nyfiket undersöka en trilobit som måste ha varit bortåt en och en halv meter lång. Trilobiten, en walliserops att döma av den långa treudden, verkade inte lika nyfiken utan viftade lojt med sitt vapen medan Chris spelade in.

Ana hade samma utrustning som Chris: bikini, simfötter, cyklopöga och lufttuber, inspelare. Ingenting utom inspelaren var egentligen nödvändigt men ingen ville vara helt naken nere hos de säregna djuren och alla tillbehören gav en känsla av trygghet, av vardag.

Chris slutade spela in, vände ett nyfiket cyklopöga mot henne och kom simmande. Hon pekade uppåt. Ana nickade och steg upp genom det ljuvliga vattnet. När hon bröt ytan fick världen normala ljud: vind och vågor, och vattnet kluckade när Chris kom upp bredvid henne.

Chris tog munstycket ur munnen och andades. ”Vi borde gå djupare.”

”Varför det? Det är väl här vid kusten livet finns?”

”Troligen. Men vi borde kolla saken.”

”Som du vill.” Ana ryckte på axlarna. Det gick lite trögt med lufttuberna på ryggen: tuberna kändes flera gånger tyngre ovanför vattnet. Kvinnorna satte munstyckena i munnen igen och dök ned.

Ana hade känt Chris i åratal och varit tillsammans med henne nästan lika länge. De hade arbetat åt NASA, Ana i markkontrollen och Chris i besättningen på skeppet Hope 6 när det sändes mot asteroidbältet. Färden hade oväntat avbrutits när en liten asteroid närmade sig jorden i hög hastighet – och sedan, mot alla kända naturlagar, saktade in och ändrade kurs för att möta Hope 6.

Asteroiden visade sig vara ett obegripligt avancerat rymdskepp. Ombord på den fanns Beatrice.

Eller kanske rättare sagt: Beatrice var en del av skeppet; eller faktiskt: Skeppet var en del av Beatrice.

Beatrice var en artificiell intelligens, ett konstgjort medvetande med processorkraft och förmågor som för jordens människor tycktes vara nästan övernaturliga. Hon anlände under 2060-talet, just när klimatkrisen var på väg att verkligen tippa över kanten. När Chris och Ana lämnade jorden hade krisen blivit ännu värre. Och ändå ägnades alldeles för mycket energi åt att diskutera om jorden borde ha försökt förinta Beatrice.

Sådana försök skulle ha varit meningslösa. Så mycket förstod varje människa som var tillräckligt begåvad för att kunna läsa och förstå vanliga nyhetstexter om allt som hände. Den första människa Beatrice hade mött var Chris, det var Chris som föreslog ”hennes” namn och Beatrice hade förtjust valt att se sig som kvinna. Sedan hade Beatrice berättat att livet på jorden hotades av en anhopning mörk materia som var på väg att komma så nära att den kunde påverka solen och att hon, Beatrice, kunde lösa problemet.

Om hon ville.

Hon berättade också att ett av syftena med hennes besök vid jorden var att undersöka hur farliga den lilla blå planetens invånare kunde bli för sina grannar. Även om Beatrice själv hävdade att hon kom från ett solsystem trehundra ljusår bort, och att sådana långa resor bara kunde utföras genom att hon körde sina processorer långsammare, så att hon upplevde ett av jordens år som några månader – och även om jordens folk av allt att döma inte skulle kunna utföra stjärnresor på hundratals år – så kunde jorden så småningom bli ett hot mot andra världar. Aggressioner visade sig redan medan Beatrice var kvar vid planeten, när terrorister ödelade Finlands huvudstad med hjälp av ett primitivt kärnvapen, och att hon till slut avvärjde anhopningen av mörk materia och lät jorden leva vidare hade varit ett svårt beslut. Så svårt att hon själv liknade det vid att uppgivet kasta lott.

Sedan hade hon lämnat jorden åt sitt öde. ”Om ni förstör er jord”, hade hon på sitt underligt ironiska sätt sagt till Ana och Chris innan hon lämnade solsystemet, ”så kan det kanske vara en tröst att veta att ni inte kommer att förstöra fler världar.” Hon hade lämnat kvar paret i en värld av växande demonstrationer, upplopp och terror; hot, truppansamlingar och krig; vädjanden, nödrop och förtvivlan.

Men sedan hade hon kommit tillbaka för att hämta dem. De gick till sängs en kväll och vaknade mycket oväntat fullt påklädda i ett slags salong i skeppet som var Beatrice. Hon hade använt sina krafter för att hämta dem. ”Beam me up, Scotty?” hade Ana sagt, och Beatrice kände till jordens historia så väl att hon svarade ”Aye”.

Varken Ana eller Chris hade några nära släktingar eller relationer kvar på jorden. Beatrice sade att hon först hade kontrollerat den saken när hon närmade sig planeten och kunde komma åt nät och noisy. De hade inget som höll dem kvar i en mer och mer kaotisk värld. Och hon behövde dem. De skulle delta i ett projekt som var så stort att de inte ens skulle förstå om hon berättade allt på en gång. Hon måste berätta gradvis, ett steg i taget, hade hon förklarat, och hon skulle göra det så snart de hade vant sig vid sitt nya liv.ⁱ

Resan skulle bli flera hundra år lång. Ana och Chris hade inga processorer som kunde saktas in eller snabbas upp efter behag. Därför skulle Beatrice under flera decennier försätta dem i ett slags halvliv, något som liknade björnars vinterdvala, där deras kroppstemperatur sänktes och alla livsuppehållande processer saktades in till ”nästan noll”. När de vaknade ur sin första dvala fick de veta att de hade färdats i femtio år och att deras kroppar, och medvetanden, behövde en tids normal vakenhet. Och i det syftet hade Beatrice under flera år av deras dvala arbetat med en simulering av det kambriska havet.ⁱⁱ

”Ni ska undersöka livsformerna”, hade hon talat om för dem. ”Jag har mina databanker och min kunskap om liv i allmänhet. Ni är liv och ni har er kunskap om livet på jorden i allmänhet. Det finns flera teorier om varför livet på jorden plötsligt ’exploderade’ under den perioden. Jag simulerar havet vid olika tidpunkter, före explosionen, några gånger under den och så vidare.”

”Du använder oss som gratis arbetskraft”, sade Chris.

”Absolut.” Beatrice log glatt. Hon hade sin vanliga persona: en kvinna som inte var olik Chris – som ju var den första människa hon hade relaterat till – med blont hår och blå ögon, någon som både män och kvinnor skulle ha vänt sig om efter. ”Det är klart att jag använder er. Men ni behöver det också. Ni skulle inte överleva trehundra års dvala utan avbrott, era sovande medvetanden skulle flyta ihop med det undermedvetna och det omedvetna till en gröt där ni aldrig skulle kunna skilja på verklighet och fantasier. Era muskler skulle förtvina och er matsmältningsapparat stelna fullständigt. Och om jag lät er vara vakna en månad utan någonting meningsfullt att göra skulle ni snart klättra på väggarna. Jag utnyttjar er men jag gör det för er egen skull.”

Chris sade: ”Fast mest för att du behöver oss.”

Beatrice log stillsamt. ”Tro mig. Ni vill hellre vara här än på jorden.”

De hade vistats i urhavet i två veckor nu. Ana måste medge att det var nyttigt. De simmade dagarna i ända och hon kände redan att hon var i bättre form än på länge. Dessutom blev arbetet mer och mer intressant ju mer de lärde sig. Och efter en lång arbetsdag var det skönt att sitta i kvällssolen, visserligen simulerad men ändå, och slappna av tillsammans med Chris och med en Beatrice som inte bara kunde berätta om historiska händelser utan även spela upp dem, som film eller i tredimensionella simuleringar. Till och med vilan var lärorik.

”Livet på land då?” sade Chris nästa dag, när de på nytt svävade i det varma vattnet. Ana letade snabbt i sitt nät – numera något som förenade henne och Chris med varandra, och med de delar av Beatrices gigantiska kunskapsbank som de hade tillgång till – och sade, säkert samtidigt som Chris fann samma uppgifter: ”Inget liv alls. Allt som finns på land ser ut som klipporna här vid stranden. Stenöknar, unga och vilda bergsformationer, vulkaner, enorma livlösa öknar, och de enda växterna finns vid havsstränderna och är ett slags … ett slags glorifierade alger, ser det ut som.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Men det finns i alla fall syre i luften.”

”Ja”, sade Chris en aning torrt. ”Jag har faktiskt märkt det.”

”Jag också.” Ana simmade upp till ytan, drog luftmunstycket åt sidan och andades djupt. ”Och luften är ljuvligt ren och klar.”

En gestalt dök upp framför henne, stående på vattnet. Beatrice, klädd i något slags antik mantel, vacker som en grekisk staty i det bländande solskenet. Hennes leende var lika bländande. ”Hur går det för er?”

”Sakta men säkert”, sade Ana samtidigt som Chris huvud och axlar sköt upp över ytan. ”Vi har hittat fem nya arter av tagghudingar, en som ser ut – inte för att jag är någon expert – men den ser ut att kunna bli en sjöstjärna. Om några miljoner år.”

”Å, ni är snart experter. Vill ni ta en paus?”

”Visst”, sade Chris. ”Eftersom du vill det.”

De gick upp på stranden. Beatrice trollade fram ett bord och tre stolar ur luften, och sedan en tillbringare med något som liknade fruktjuice och två glas. ”Mango”, sade hon, ”hoppas det går bra?”

Chris hällde genast upp vätskan i glasen och smakade innan Ana ens hade hunnit ta sitt glas. ”Utmärkt”, sade Chris. Hon vände sig mot Beatrice och sade på sitt rättframma sätt: ”Och vad vill du?”

Beatrice blundade och sade: ”Nu vet ni.”

Stöten kom.

Ana hade fortfarande lite svårt för den ögonblickliga överföring av kunskap som Beatrice ofta föredrog framför tal. Processen påminde om Anas eget nät men var på ett sätt obegriplig: oavsett om det handlade om ett historiskt skeende, en bok, ett musikstycke eller vad som helst, så fanns hela kunskapen med ens där, i hennes eget jag. Den var ett minne som hon på något sätt måste ha glömt, för hon visste ju att hon alltid hade vetat det här, att hon hade läst boken, att hon kunde musikstycket utan och innan. Hon hade varit med om saken tiotals gånger vid det här laget. Ändå var det lika överraskande varje gång. Det gav henne fortfarande den där lilla stöten av yrsel eller illamående.

Den här gången handlade kunskapen om noisyn.

Fram till precis nu hade Ana bara haft allmän kunskap om noisy. Hon var en av de få människor på jorden under 2060-talet som inte hade haft det delade medvetandet i huvudet. Alla hade nät, det internet som ett par decennier tidigare hade förflyttats från smartphones och datorer till små implantat vid ena örat och som användes för att leta och dela fakta, åsikter, skämt eller vad nu användaren kunde ha lust med.

Noisyn gick ett steg längre. Efter att parametrarna hade ställts in var noisyn i princip autonom och delade tankar, känslor och reaktioner i lika hög grad som fakta och åsikter. Den avsedda effekten fungerade utmärkt och innebar att användarna aldrig behövde känna sig ensamma, att de alltid var sedda, alltid inbäddade i en omgivning av värme och sympati. På samma sätt som Facebook och Twitter hade gjort ett halvt århundrade tidigare fick noisyn åsiktsgrupper att växa snabbt – och snabbt följa med i åsiktssvängarna – men skaparna hade lagt in filter som skulle hindra alltför våldsamma stormar och utbrott.

Ana var mycket diskret och försiktig när det gällde att visa upp sitt känsloliv offentligt. De få som var sådana nöjde sig med ett gammaldags nät. För Ana kändes det betydligt bättre att näta Chris ett meddelande som sade Jag är så glad än att bara låta sina känslor spilla över till henne, eller att få Chris känslor rakt in i huvudet. Möjligen hade den saken att göra med den otäcka upplevelsen Ana hade haft som mycket ung – ett annat slags intrång – men längre än så ville hon sällan tänka.

Nu visste hon, utan övergång och så hemvant som om hon alltid hade vetat det, att det var år 2124 på jorden och att noisyn fortfarande var i bruk. Den värsta klimatkrisen var över och många uppfattade noisyn som en tröst. Andra var betydligt mer skeptiska och det fanns en rörelse för att förbjuda appen. Samtidigt stod det klart för Ana, fast det hade hon möjligen vetat länge – det var omöjligt att avgöra – att Beatrice kände till deras tankar och känslor minst lika väl som om Ana och Chris hade haft noisy.

Det gjorde ingenting.

”Var det allt?” sade Ana efter några ögonblick. Och en ny stöt kom genast.

”Jag lär mig gärna mer”, sade Chris. ”Menar du nu genast?”

Beatrice skakade på sina gyllene lockar. ”I morgon kanske. Jag ville bara förbereda er. Vi ses.”

Hon var borta.

Chris sade: ”Vi stannar här en stund. Jag gillar solen.”

Ana instämde, som alltid. Hon visste sedan länge att Chris var den dominanta i deras förhållande. Det störde henne inte alls.

”Saknar du dem någonsin? Suzy och Fitz? Covey? Nadia?”

Ana såg dem genast framför sig. Alla kamraterna från Houston, och från rymdfärden dit Chris hade blivit uttagen. Ana själv hade inte kommit med, bara Chris och fem andra. ”Saknar”, sa hon – ”jag vet inte. Så där. Jag kan tänka på dem då och då. Nadia mest, kanske.”

”Drömmer du om dem?”

Ana tänkte efter. ”Kanske. Inget viktigt, jag menar, du vet. Inga återkommande drömmar eller starka känslor.” Hon rynkade pannan. ”Fitz har jag väl drömt om någon gång, jag vet inte riktigt. Men –”

Hon avbröt sig, tog sitt glas och drack. Juicen var redan solvarm. Chris sade: ”Men vad då?”

”Jag drömmer om Mars.” Hon ställde ned glaset och såg på Chris. ”Vi skulle väl aldrig till Mars?”

”Nej.” Chris iakttog henne. ”Men vi använde Mars Three, du minns. Katastrofen? Vi använde den som övning. Fick i uppgift att försöka lösa situationen och överleva?”

Ana skrynklade ihop ansiktet igen. ”Kanske …”

Beatrice var plötsligt tillbaka. Inte ens lufttrycket förändrades när hon stod där framför dem, högrest i solen. Hon sade: ”Chris har rätt. Jag gick igenom inspelningar från Houston. Du, Ana, och Mia och John Covey. Och så Tom Chang, den nye. Er övning var inte Mars Three, det handlade om en expedition för att undersöka Mars Three.” Hon log. ”Och när ni närmade er Mars i ert nya skepp, sade uppgiften, fick ni ett anrop från landaren på marken. Där alla borde vara döda. Minns du?”

”Ja …”

”Du vet att jag kan se dina drömmar. Jag såg på en nu. Den var inte traumatisk, bara en vanlig dröm. Hjärnan ältar.” Beatrice såg ut över det glittrande kambrium och en vindstöt, säkert avsiktlig, fick hennes hår att fladdra. Hon sade: ”Det kommer att gå över. Drömmarna, menar jag. Ni anpassar er för varje dag.”

Den natten drömde Ana samma dröm igen. Även i drömmen kom hon ihåg förutsättningarna: Mars Three, med sex astronauter ombord, skulle mycket snart landa på den röda planeten. Strax före landningen hände något och allt gick så fel det kunde ha gått: en del av besättningen tog sig ned på ytan, men hade knappast några möjligheter att överleva där. De andra studsade mot Mars tunna atmosfär och kastades ut i rymden, utan bränsle och med mycket lite syre kvar. Vad som sedan hände visste ingen, bara att all kommunikation tystnade. Det var därför tanken på ett anrop från ytan var både spännande och skrämmande. Som ett telefonsamtal från en död, hade John Covey sagt.

Drömmen gled bort. Ana vände på sig i sängen och lade en arm över Chris. Chris suckade belåtet. Ingen av dem hade vaknat till.

Beatrice vakade över dem.

Vattnet var fantastiskt. Precis lagom varmt, svalt mot huden men ändå inte kallt. Dessutom var det rent, klart som luft, genomskinligt som frisk och sval luft en dag med strålande sol när hela världen hade skarpa konturer och miljontals lysande färger, allting levande och glödande som i HyperHD.

De befann sig i kambrium, mitt bland explosionens tusentals djurarter, och Ana tänkte: Det här stämmer inte.

Det här är – fel.

Hon anropade: Beatrice.

”Jag vet”, sade Beatrice. ”Jag kommer. Nej, ni kommer till mig.”

Havet var borta. De befann sig i en av Beas omväxlande salonger, den här gången mycket sparsamt möblerad med skandinaviskt trä och stålrör. Beatrice satt i en soffa med ett oanständigt antal kuddar, sminkad och med håret uppsatt, klädd i en elegant svart herrkostym med svart slips, vit skjorta och vita klackskor. Ana och Chris satt mittemot henne i varsin fåtölj, uppklädda i samma stil.

”Ni känner att det här är fel”, sade Beatrice. ”Och ni har rätt. Ana, känner du igen det här citatet?” Hon höjde handen. ”Ni är de döda.”

Fotnoter. Jag, Beatrice, nämner mig själv i tredje person, men det är jag som skriver ned de här anteckningarna över händelsekedjan som inleddes på det här sättet, och som av många olika skäl kräver en detaljerad redogörelse. Ett av syftena med boken är att dokumentera mina försök att förstå människor och deras tänkande, samt händelserna under den tid de ägde rum. (Jag vill här påpeka att det allra mesta jag vet om människor handlar om den så kallade västvärlden, och om tiden kring den klimatkris som utvecklades till en katastrof kring år 2100.) I vilken mån jag lyckas kan egentligen bara Chris och Ana avgöra. Jag hoppas hur som helst att boken kastar ett visst ljus över skeendet.

För att inte betunga den löpande texten för mycket använder jag fotnoter när diverse begrepp eller företeelser kan behöva förklaras närmare.

Det är inte nödvändigt att läsa fotnoterna för att förstå händelseförloppet.

ii Den kambriska explosionen. Livet på jorden hade traditionellt delats in i tre domäner: bakterier, arkéer och eukaryoter. Arkéer hade mycket gemensamt med bakterier men cellväggarnas uppbyggnad var annorlunda; eukaryoter bestod av en eller flera celler, hade en cellkärna som avgränsades av ett membran och utgjorde i stort allt liv som vardagligt syntes på planeten – djur, växter, svampar och så vidare. Före den kambriska explosionen bestod livet på jorden av bakterier, arkéer, plankton och flercelliga alger. För 600 miljoner år sedan snabbades utvecklingen upp i och med ediacarafaunan, där flercelliga organismer dök upp. Ediacarafaunan dog ut vid kambriums början. Under kambrium, med början för 541 miljoner år sedan, inträdde en oerhört snabb och diversifierad utveckling där evolutionen – som på så många andra världar – uppfann ryggsträngar, skelett, exoskelett, ögon med mera. Resultatet blev trilobiter, mollusker, svampdjur, tagghudingar, snäckor, bläckfiskar och så vidare. Det var fascinerande att se Chris och Ana simma omkring i det märkligt klara vattnet, peka på någon av kambriums urfiskar och konstatera att den kunde vara en avlägsen förfader. En mycket grov skattning kunde vara att generationer för levande varelser genomsnittligt är mellan ett och två år långa (starkt varierande mellan olika arter) och att kanske 250 miljoner generationer låg mellan de simmande fiskarna och de simmande människorna – fiskar, amfibier, landdjur, däggdjur, primater och sent omsider den så kallade ”skapelsens krona”.

Provläsning Alpha av KG Johansson

Solen var het på gränsen till smärtsam. Den brände på hennes nakna rygg och Coral visste att varje liten vattendroppe på hennes kropp fungerade som en lins och gjorde strålningen ännu hårdare. Hade jag inte vuxit upp här, tänkte hon, och dessutom fått min mammas och pappas modifierade gener, skulle jag aldrig ha vågat göra så här: mitt på dagen, med solen nästan exakt mitt på himlen som en ljudlöst dånande kärnreaktor. Hon mindes mycket väl alla historier om Hanauma Bay, ett par mil åt öster, fortfarande ett naturreservat med mängder av imponerande vackra och färggranna tropiska fiskar, så orädda att de verkade tama. Ända från 1900-talet hade turister och oförsiktiga lokalbor snorklat där, kanske i timtal under den obarmhärtiga solen, och efteråt fått dra loss kvadratdecimeterstora hudbitar – Coral kände en liten rysning när hon tänkte på alla melanom som måste ha börjat så.

Men för henne var det ingen fara. Infödd på ön, hade bott här i nästan hela sitt liv förutom några månader under jinnkriget, och med modifierade gener. Hon kunde njuta utan oro och hon gjorde det.

Just nu var hon ungefär hundra meter ut. Dyningarna kom mjukt och rytmiskt in söderifrån och hon kunde se ända bort till Waikiki, där kryssningsfartyg och lustjakter var små vita fläckar framför hotellen. Coral lade sig platt på sin boogieboard, paddlade upp lite fart och lät vågorna ta över.

Total frihet, tänkte hon med den lilla del av hjärnan som inte ägnade sig helt åt njutning. En vecka kvar innan terminen börjar, bara några sammanträden. Bara paddla ut hit och låta mig föras iland.

Något glimmade till inne vid hennes hem. Hon höjde huvudet en aning för att se bättre. En solbil, svart mot allt det vita, som just stannade på gården. Coral undrade vem det kunde vara. Hon kände ingen som ägde någon solbil. Nya biologiska drivmedel hade kommit i ropet för flera decennier sedan och de bilarna var både billigare och bättre.

En man klev ur bilen och hennes föräldrar – hon såg Avas svarta hårburr, Holmes ljusare kortklippta – kom från pation för att möta honom. Coral var fortfarande över sextio meter från stranden och undrade vem han var. Någonting med honom … Han väckte en underlig känsla som hon inte kunde identifiera.

Tjugo meter från stranden såg hon. Uniformen avslöjade allt. Coral vinkade förvirrat. Främlingen och hennes föräldrar vinkade tillbaka. Hon tog sig i land, slängde vårdslöst brädan på marken och halvsprang upp till gruppen.

”Dreas!”

”Coral!”

Hon var andfådd efter språngmarschen uppför stranden. Dreas såg henne oavvänt i ögonen och hon undrade varför. Hon borde i alla fall ta bort ett av de tänkbara skälen för stirrandet.

”Mamma! Pappa! Vi har faktiskt gäster! Klä på er någonting!”

”Du är inte så välklädd själv”, sade hennes pappa.

”Å.” Hennes arm flög automatiskt upp. Sedan tänkte hon på att det faktiskt inte spelade någon roll och tog ned armen. ”Ta med en topp åt mig.”

Hennes föräldrar gick nästan alltid nakna här hemma. Tomten var stor och grannarna i trakten följde samma trend. Coral själv var lite mer försiktig och hade för det mesta åtminstone en nederdel på sig, särskilt i havet.

”Coral.” Hon kände hans blick och vågade se på honom igen.

Vad var det, sju år sedan? Åtta? Han var sig lik: mörkblont hår, blå ögon, en nordisk kontrast mot hennes egna kolsvarta hår och mörka hy. Dreas hy hade bleknat lite efter hans tid här och möjligen var han ännu mer vältränad nu än när de studerade på Mānoa.

Han gjorde en osäkert tafatt rörelse med händerna. Corals kropp förstod innan hennes hjärna gjorde det och hon kastade sig automatiskt i famnen på honom. Han kramade tillbaka och de stod så en stund. Känslan och lukten av hans kropp förde henne tillbaka i tiden. Hon blundade, som om hon ville att ögonblicket skulle vara för alltid.

”Sju år”, sade Dreas.

Hon kände hans grepp slappna av och gjorde sig genast fri. De stod där, på bara några decimeters håll, och såg på varandra.

”Sju år”, upprepade Coral – ”jag trodde det var åtta.”

”Nej. Sju år sedan jag tog skytteln upp till Lani-porten.” Han log. ”Så vad har du haft för dig?”

Hon öppnade munnen men hennes föräldrar räddade henne. Holmes och Ava Ramsay kom ut från sin vita bungalow, påklädda i shorts och T-tröjor, bärande på varsin överlastad bricka.

Dreas verkade lite blyg först, kanske hade han fått tunghäfta av all naken hud, men tinade upp efter en kopp te och ett glas Old Pali. Han svarade artigt på Avas och Holmes frågor om vad som hade hänt efter studierna här: efter kriget mot jinnerna hade Dreas, i stort sett utkastad från sin egen hemvärld, följt med Corals familj hem till Hawai’i. Han hade doktorerat vid Mānoauniversitetet samma år som den fem år yngre Coral. Efter sin examen hade han återvänt till flottan, var nu kommendör inom underrättelsetjänsten där och trivdes utmärkt.

”Så flottan kämpar på”, sade Holmes, ”fastän det är fred?” Holmes kunde själv vara en sinnebild för fred och avspänning – nästan lika blond som Dreas, och exakt lika lång, men sedan de kom hem efter kriget hade Holmes likt många människor med hawai’ianska gener börjat lägga på sig och bar nu på kanske femton kilos övervikt. Det bekymrade varken honom eller Ava – den enda som tyckte att han kunde motionera lite och ta bättre hand om sig var Coral. Som Holmes gärna lyssnade på men aldrig lydde.

”För militärer är det aldrig fred”, sade Dreas. ”Särskilt inte för underrättelsetjänsten. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att vi aldrig vilar och att, ursäkta om jag låter skrytsam, det i hög grad är vi som ser till att freden hålls.”

”Samväldet är ganska lugnt nu, enligt vad jag förstår”, sade Ava. ”Är ni oroliga för jinnerna?”

”Inte direkt”, sade Dreas efter ett ögonblick, och någonting i den lilla pausen fick Coral att tänka: han ljuger.

En främmande intelligens som fick namnet jinner hade dykt upp, av allt att döma från ingenstans, för elva standardår sedan. Coral hade varit tolv år gammal då och hela familjen var på väg till Ceti Alpha när de kidnappades av jinner. Corals föräldrar sövdes ned. Jinnerna var formskiftare och två av dem tog Holmes och Avas gestalter. De simulerade föräldrarna placerade sin intet ont anande dotter i ett underligt spel, en värld med svävande gräsbevuxna öar och märkliga djur. Jinnen som föreställde hennes mamma sade till henne att resan skulle ta flera dagar och att hon kunde roa sig med spelet. Coral blev mer och mer mystifierad men fick till slut kontakt med Dreas, som då var ung sambandsofficer på ett stridsskepp. Tillsammans löste de spelets gåta och avslöjade jinnerna, som visade sig vara avancerade stridsmaskiner. Deras okända skapare hade inte utrustat de dödliga maskinerna med jagmedvetande och när ett virus gav dem sådant lade de förvirrat ned sina vapen.

Under sina första år i fångenskap hade jinnerna verkat acceptera sin situation. De hade betett sig fredligt och samarbetat om allt. Men sedan hade ett stort antal jinner försvunnit. Ingen visste vart – och de få som fanns kvar ville inte svara på frågor. Efter ett par dagar spärrades de kvarvarande in och bevakades hårt.

Inga nya angrepp hade kommit. Men Coral vaknade fortfarande kallsvettig vissa nätter efter att ha drömt att hon var tillbaka i spelet. I drömmen anade hon något med djuren på de där öarna, något som hon aldrig riktigt kunde sätta fingret på, och det slutade med att hon hoppade mellan svävande öar, fram och tillbaka, hit och dit, jagande efter djur som ständigt flydde undan.

Numera pratade Coral sällan med Ava och Holmes om saken. Hon visste att det var orättvist men eftersom jinnerna hade tagit hennes föräldrars gestalter ville något i hennes undermedvetna skylla drömmarna på dem. Hon ville inte älta den saken, eller få sina föräldrar att älta den. De hade varit hjälplösa och ingen rådde för någonting.

Utom jinnerna förstås.

”Men du har väl nytta av din doktorsexamen?” frågade Holmes för att bryta tystnaden.

”Det är klart han har”, sade Ava.

Dreas nickade två gånger. ”Absolut.” Det var lättare för honom att se på Ava nu. ”Jag läste ju informationsteori och jag har kunnat utveckla en hel del algoritmer som kan avslöja … ja, olika saker”, avbröt han sig. ”Det är bäst att jag inte säger för mycket.”

”Är vi avlyssnade?” sa Holmes, kröp ihop och såg med låtsad oro upp mot himlen.

”Självklart är vi det. Våra nät, datorer när vi använder sådana – allting kan plocka upp ljud och oftast bild också. Men det är bara datorer som analyserar, inga människor kommer åt materialet. Och är ni inte agenter för jinnerna behöver ni inte oroa er.”

Ava spärrade upp ögonen. ”Finns det människor som vill vara agenter åt jinnerna?”

”Det finns”, sade Dreas, ”alla sorter. Ni vet.” Han vände sig till Coral. ”Och där fick jag gratis en övergång till varför jag är här.”

”Jag trodde att du bara ville träffa mig”, sade hon, överdrivet kokett så att han skulle förstå skämtet.

Han log snabbt, höjde på ögonbrynen och gjorde en sned ”kanske det”-axelryckning. ”Visst. Det är inte obehagligt att se dig. Men jag är faktiskt här i jobbet. Jag vill anställa dig.”

”Du?” Coral var överraskad. ”Anställa mig?”

”Ja. Formellt är det förstås mina chefer men jag har varit med och gått igenom dina meriter. Du ligger bäst till bland många.”

Hon blev nyfiken. ”Vad handlar det om? Jag har inte sökt något jobb?”

”Det här är inte ett jobb som annonseras ut. Det gäller i princip samma saker som du gör nu. Du studerar ju existerande och tänkbara livsformer. Den där sydafrikanska bakterien, den heter …” Han rynkade pannan när han inte mindes.

Coral visste genast och kunde inte låta bli att briljera. ”Candidatus Desulforudis audaxviator?”

”Den som existerar utan syre och lever på reducerat sulfat från radioaktiv strålning?”

”Det är den, ja. Sådana livsformer, och diverse organismer från andra världar. Exobiologi, om du så vill. Men”, tillade hon genast, ”efter jinnerna vet vi ju att exobiologi kan vara väldigt … exotisk … och jag sysslar också med kvantfenomen och sådant. Begreppet exobiologi har vidgats.”

Corals föräldrar satt tysta. Spända.

”Vi tillfångatog jinner när kriget slutade”, sade Dreas. ”Fyra stycken finns på universitetet i Libitum på Ceti Alpha. Vi försöker förstå dem men det är svårt. Det här är inte de som höll dig fången, de här fyra lyckades undvika att få jagmedvetande. Nu har vi dem i burar och försöker bli kloka på dem. Ingen har lyckats än, så vi letade bland unga och djärva forskare och ditt namn var ett av de första som kom upp.”

Ava harklade sig försiktigt. ”Vad skulle det här … innebära?”

”Några månader på Ceti Alpha. Tre eller sex, på sin höjd. Jag kommer att vara medhjälpare. En dansk kvinna, Karen Freuchen, blir din närmaste medarbetare, och dessutom John Guines från Alpha och Anton Schroeder från Schweiz. Det borde bli ett bra team. Lönen är – oss emellan, sprid inte det här på Mānoa – lönen är tre gånger högre än vad du tjänar nu.”

Coral tänkte säga något men var förvirrad och Ava hann före. ”Tre månader till ett halvår?”

”Ja. Det borde räcka, projektet är begränsat. Om inte Coral och de andra kan lösa det här på den tiden måste vi ha en ny grupp. Det är lätt att fastna i hjulspår när sådana här problem ska lösas.”

Coral mindes vad hon ville säga. ”Måste jag säga upp mig från Mānoa?”

Dreas satte handen för munnen och hostade teatraliskt. ”Nej”, sade han och såg henne i ögonen. ”Jag har pratat med dem och du får en vikarie som blir införstådd med att du kan komma tillbaka när som helst. Coral, jag vill verkligen att du gör det här. Det är viktigt för hela samväldet. Jinnerna kan komma tillbaka vilken dag som helst och det är inte alls säkert att vi skulle kunna vinna igen.”

”Tänker ni ge dem medvetande?” sade Holmes. ”Fångarna?”

”Knappast.” Dreas skakade på huvudet. ”Vem vet vilka motmedel de kan ha uppfunnit på elva standardår? Coral, vi behöver verkligen det här. Och vi tror verkligen på dig.”

Hans blick var faktiskt bedjande och Coral visste redan att hon skulle säga ja. Men inte genast. Hon viftade med en horisontell handflata. ”Ge mig ett dygn. Jag vill sova på saken och prata med universitetet.”

”Du sover väl över här?” sade Ava till Dreas. ”Holmes röjer gärna ur gårdshuset där du bodde förr.”

Dreas kastade en snabb blick på Coral. ”Tyvärr. Jag har annat att göra medan jag är här. Men vi kanske ses i morgon igen?”

”Självklart”, sade Holmes.

”Och Coral, om du bestämmer dig för att ta jobbet – packa det du måste ha med dig. Du behöver inte ta med så mycket, vi kan köpa mer kläder och sådant på Alpha, men om du har favoritplagg, filer, smycken …” Han gestikulerade osäkert och slutade: ”Vad det nu kan vara.”

”Du vet vad vi tycker”, sade Ava.

Det var som när Coral var liten: båda föräldrarna hade kommit in i hennes rum efter att hon hade gått och lagt sig. Jinnerna som föreställde Holmes och Ava hade gjort samma sak och efter det var Coral lite skeptisk till sådana besök.

”Ja”, sade hon, ”jag vet. Pojkvän. Bröllop medan ni fortfarande ser bra ut. Barnbarn. Jag vet.”

”Det är bra att du brinner för din forskning”, tog Holmes över. ”Men du vet hur många som hamnar på forskningsberget. Plötsligt är du femtio år gammal och då är det inte så roligt att vara ensam.”

”Vi kommer inte alltid att finnas”, sade Ava tyst.

Coral lade tre kuddar bakom sig och satte sig upp. ”Jag vet allt det där. Har hört det förr. Men jag vill ta den här chansen. Jag är tjugotre och har aldrig bott för mig själv. Efter kriget har jag aldrig varit borta från jorden, knappt utanför Hawai’i.” Hon andades in, länge, och släppte ut luften som en suck. ”Jag tror att jag kommer att åka om universitetet inte krånglar, och Dreas sade att de inte kommer att göra det. Låt mig resa – jag menar, jag tänker göra det här och ni kan inte stoppa mig, men försök inte tigga och övertala mig att stanna kvar, då blir det bara fel. Bättre att jag åker, kommer hem om några månader, och då kanske jag känner att jag vill … stadga mig.”

”Men –”

”Inga men.” Coral avbröt Ava och höll upp ett förmanande pekfinger. ”Jag behöver varken höra något om killarna på Mānoa eller om Dreas. Jag känner dem bättre än du, det är inget fel på dem, det är bara det att jag inte vill just nu. God natt. Och stäng dörren.” Hon föste undan kuddarna och lade sig ned med ryggen mot sina föräldrar.

Det klickade till när dörren stängdes.

Coral ältade sina föräldrar en stund. Innan jinnkriget hade de varit lugna och tillåtande. Ingen hade fått sova hos kompisar eller ge sig ut på långa utfärder lika lätt som Coral. Men upplevelserna i jinnernas lilla skepp – först en nedsövning, som varken Holmes eller Ava sade sig minnas någonting av, och sedan uppgörelsen i slutet när stridsskeppet Kerimov hade varit mycket nära att förvandla familjen Ramsays lilla skepp till joner – de upplevelserna hade gjort Holmes och Ava försiktiga. Mycket försiktiga. Det var faktiskt konstigt att de vågade gå nakna så mycket, tänkte hon. Och av någon anledning fick den tanken henne att tänka på Dreas och lite senare somnade hon.

Mānoa-universitetet låg bara tre kilometer inåt landet från Corals hem öster om Honolulu. Hon valde att ta cykeln den här dagen – att åka med Holmes och Ava skulle ha medfört diskussioner som hon redan kunde utantill. Hon åkte i god tid, cyklade utan stress och kom fram mer än tio minuter innan hon borde befinna sig i labbet. Hon nätade till Pupuka, den unge mannen som var hennes assistent, och sade att hon skulle bli sen. Pupuka hade en tvillingsyster och hette därför egentligen Māhoe, men eftersom han var så smärtsamt tilldragande hade han fått smeknamnet som helt enkelt betydde ”ful”. Det hade hänt, på två eller tre fester, att Coral hade funderat på att lära känna honom närmare. Men än så länge hade hon lyckats hålla sig.

Hon nätade sin prefekt och undrade om hon kunde komma en stund. Rosa Epekema sade ”Jag har redan bokat in dig”.

Några minuter senare satt Coral mitt emot kvinnan. Epekema hade gjort en av de ungdomsbehandlingar som blev mer och mer vanliga i amerikanska stater och såg ut som en trettioåring fastän hon egentligen var dubbelt så gammal. Lyckligtvis var hon inte en av dem som försökte bete sig ”ungdomligt” genom att använda slanguttryck och förkortningar. Vilket innebar att hon framtonade som en mycket mogen och eftertänksam trettioåring.

Epekema var också mycket klarsynt och kunde genomskåda det mesta. Nu såg hon på Coral i några sekunder innan hon lade ifrån sig en liten pad och rättade till kragen på sin stärkta vita skjorta.

Hon sade: ”Så du lämnar oss?”

”För en tid.” Coral hade mer eller mindre väntat sig att samtalet skulle börja så. ”När förstod du?”

”Så fort Dreas pratade med mig. Jag har väntat länge på att du skulle vilja testa vingarna. Jag vet ju att du gillar Dreas och det här låter ju som en bra chans. Ta den.”

”Ja”, sade Coral, ”det tänker jag göra.”

Rosa Epekema studerade henne. ”Mamma och pappa?”

”Mamma och pappa”, instämde Coral. ”De vill ha mig kvar här. Jag kan ju inte stanna i evighet men när det blev verklighet så här fort … jag känner mig nästan lite skurkaktig.”

Prefekten skakade på huvudet. ”Glöm det. Finns ingen anledning. Du kan skicka sonder till dem varje dag om du så vill.” Aningen av ett leende. ”Och du kommer att jobba med Dreas. Och skaffa förnämliga meriter.”

”Ja, jag vet. Jag har bestämt mig.”

Epekema sköt fram den lilla paden. ”Här är din ansökan. Jag har beviljat ledigt hela året. Kommer du tillbaka ordnar vi något åt din vikarie. Skriv på så är det klart.”

Coral ögnade dokumentet, utan att riktigt förstå vad som stod där, och lät paden läsa av hennes näthinna.

”Så”, sade Rosa Epekema. ”Till fiket nu. Jag har beställt tårta.”

Resten av dagen blev ett virrvarr av kramar, lyckönskningar, försäkringar om att hålla kontakten och mer kramar. På något sätt som Coral inte riktigt hann förstå förflyttades firandet till en bar och blev en riktig fest. Hennes föräldrar var där och sade inte ett ord om att hon borde stanna hemma – de hade till och med packat en väska åt henne. När hon snabbt tittade igenom dem såg hon exakt de kläder och andra föremål som hon själv skulle ha valt, och de omfamningar hon gav Holmes och Ava då var säkert de ömmaste under hela dagen. Framåt kvällen blev allting mer och mer suddigt och hon visste inte riktigt säkert hur hon hade hamnat ombord på en skyttel. Men på något sätt måste det ha hänt.

”Här”, sade Dreas och gav henne ett glas vatten. Coral drack och kände en bitter bismak.

”Vad är det?”

”Tillnyktring. Det här är en direktskyttel, den nya varianten du vet, vi flyger genom den första porten om några minuter.”

”Å. Hur många portar?”

”Tre eller fyra, jag minns inte säkert. Vi borde vara på Alpha inom tio minuter.”

Coral drack resten av vattnet. Den bittra bismaken lade sig snart och hon kände berusningen blekna bort. ”Gjorde jag bort mig mycket?” frågade hon.

”Inte farligt. Du tungkysste prefekten ­–”

”Vad!”

”– nej, jag skojar bara. Alla hade trevligt och du var ditt vanliga förtrollande jag. De kommer att sakna dig.”

”Nu får jag dåligt samvete.” Kände hon sig möjligen en liten aning bakfull?

”Det går över.” Hon undrade vilket han svarade på. En klocka klingade mjukt. ”Port alldeles strax. Ingen yrsel eller så?”

”Lugnt.”

”Bra.”

Hon såg den omöjligt slingrande porten på en skärm och några ögonblick senare kändes det som om hon föll ut ur och in i sig själv samtidigt. Hon svalde och kände efter men nej, varken yrsel eller illamående. Resorna mellan de återstående portarna tog inte så många sekunder och efter ett par minuter såg hon Ceti Alphas glittrande städer på skärmen.

”Vad är klockan här?”

Dreas blundade kort och sade sedan: ”Strax tre på eftermiddagen. Perfekt. Vi åker till din lägenhet och lämnar av dina saker och sedan ska vi äta middag med dina kollegor.”

”Karen Freuchen”, sade Coral. ”John … Guines? och …”

”Schroeder. Anton Schroeder.”

Hon funderade på att fråga mer men lät det vara. Hon skulle snart träffa dem. Det var roligare att se Alphas glitter lösas upp i enskilda ljus, som i sin tur löstes upp och bildade kvarter eller enorma byggnader, en bländande storstad under henne. Ceti Alpha, tänkte hon. Gästforskare i Libitum. Specialist.

Det var faktiskt inte så illa.

Kerimov

Säkert en halv sekund innan han reagerade. Kanske närmare en hel. Så oförberedd var han när det verkligen hände. Casimir hade haft blicken fixerad på den slingrande porten – även om det fanns vakthavande och datorerna alltid bevakade vad som hände så ville han själv vara beredd – men det var som om hans ögon inte ville tro på vad de såg. Flera tiondels sekunder gick innan han förstod: han hann inte blinka igång larmet innan någon annan gjorde det.

Han koncentrerade sig på ett enda ord och projicerade det: Jinn!

Larmet svajade till inför den nya impulsen. Han hörde ljud från människor som sprang. Ropade. Föll omkull.

Varifrån hade fiendernas skepp kommit?

Casimir hade sett de fula formerna på skärmar förr. Mest liknade jinnskeppet ett stenblock. En ojämn klump som hade fallit ned, krossat och vuxit ihop med något slags ställning. Snett och vint och ologiskt. Något från en annan värld, något som hans ögon aldrig ville se. Precis som jinnerna själva, de gånger de visade sig: de tycktes vara designade för att vara vidriga och motbjudande.

Han kämpade för att sitta rakt när Kerimov gjorde en manöver som var så brutal att skeppets egen gravitation inte hann med. Han var fastspänd. Ändå grabbade hans händer tag i stolskarmarna medan hans kropp ville lyfta ur sätet –

– och sedan en blixt. Bländande. Plasma, hetare än ytan på en sol, över femton tusen Celsiusgrader. Casimir blinkade för att få bort efterbilderna.

En partikelaccelerator. Så de hade den teknologin.

Det fula skeppet roterade kring två axlar samtidigt. Bakom det som liknade böjda och knäckta rör glittrade porten oberört. Han hörde Savannah i huvudet – Ge eld, ge eld! – samtidigt som han märkte hur hela hans kropp spände sig. Händerna grep krampaktigt kring armstöden. Och sedan nästa bländande plasmablixt.

Och en tung stöt. Ett ljud som en åskskräll medan han kastades bakåt och uppåt igen. De var träffade. Han höll ofrivilligt andan medan Savannahs nät fyllde hans huvud igen. Rapportera! Rapportera skador!

Planeten hade det prosaiska namnet Trappist-1d – den fjärde upptäckta planeten vid stjärnan Trappist-1. Den var inte helt olik jorden, bortsett från att den saknade atmosfär och låg över trettionio ljusår bort: fem portars resa. Det fanns tre portar i Trappist-1-systemet, vid olika planeter som kretsade kring den svala röda dvärgen. Liksom planet d hade e och g också små kolonier för gruvdrift, med varsin port. De få som skötte gruvornas teknik hade osannolika löner men levde ett hårt liv: Trappist-1 gav av någon anledning ifrån sig täta flares. Elektromagnetiskt kaos stoppade allt arbete i sex till åtta timmar ungefär vart sjätte standarddygn och det ingick i arbetet att utrustning förstördes och måste repareras.

Men det var trappisternas problem. Casimir hade ett annat.

Var hade skeppet kommit ifrån?

Ett jinnskepp. Ingen tvekan om den saken – det gick inte att ta fel på de böjda och sneda formerna. Jinnerna hade kommit ut genom porten utan förvarning, bara åttio sekunder efter en sond från portens andra sida, vid Ceti Alpha. Radio fungerade inte genom portarna och sonden hade skickats från Ceti för att meddela att allt var som det skulle: inga okända skepp så långt sensorerna nådde. Vilket var som det skulle och vad alla hade förväntat sig. Några fiendeskepp skulle inte finnas vare sig här eller vid Ceti.

Någon, han visste inte vem, skrek hans egna tankar i högtalaren. Var i helvete kom dom ifrån? Och sedan Savannahs frågande nät inne i hans huvud: Casimir, jag stänger skotten?

Stäng –

Samtidigt som lufttrycket förändrades när dörrar slog igen krängde Kerimov våldsamt och accelererade för tredje gången. I nästa ögonblick vällde vitglödande plasma förbi och slet med sig tunga partiklar i sitt kölvatten, accelererade till relativistiska hastigheter.

Nej. Allt vällde inte förbi. En ny tung stöt och krängning. En av skärmarna visade små gestalter, viftande, flaxande, som om de grep efter något eller försökte simma. I vakuum.

Utan tryckdräkter. Han såg dem bli stilla.

Kerimovs skrov bestod av ett tjockt lager lonsdaleit, hårdare än diamant, sedan sjuttio centimeter av omväxlande nanokevlar och buckypapper, sedan ytterligare ett lager lonsdaleit. Ändå skar fiendens plasmavapen genom alla lagren som heta knivar genom smör så att människor från Kerimov förångades. Eller kastades ut i tomheten.

En ström av svordomar ville glida förbi i Casimirs huvud. Han avbröt dem och hoppades att de inte hade gått ut på nätet. Fördömda svinaktiga –

Hur många människor?

Mer än tjugo. Det dubbla kanske. Fler svordomar fyllde hans huvud innan han koncentrerade sig för att sända till Savannah igen.

Han hann inte. En partikelstråle från Kerimov tycktes snudda vid fiendeskeppets vänstra sida. Skeppet accelererade inte. I stället sköt det en stråle till, ovanför hans eget krängande skepp. Alldeles för nära.

Savannah –

Ja –

Vi klarar det inte.

Jag håller med.

Mary!

Här?

Bort härifrån. Genom porten. Nu! Inga frågor. Nu –

Längre hann han inte. Kerimov sparkade honom i ryggen. Pressade honom brutalt mot sätet – två eller tre G var illa nog men nu accelererade skeppet i 8 G. Porten närmade sig, ett fladdrande gnistrande möbiusband rakt framför honom som tänjdes ut omöjligt åt alla håll när krigsskeppetnärmade sig. Casimir spände alla muskler i kroppen och sedan –

– föll han –

– inte som när hans skepp krängde utan som om hans kropp plötsligt vidgades för att fylla hela den svällande porten.

Hisnande, värre än accelerationen.

Själva ögonblicket när Casimir och hans medvetande färdades utanför världen var oändligt och på samma gång ofattbart kort. För någon obegriplig bråkdel av en sekund fyllde Casimir hela universum och universum fyllde honom – han såg alla sina drömmar, lockande och skrämmande, visioner som han skulle ha gett åratal av sitt liv för att få uppleva, längtan som han förträngde för att kunna leva, mardrömmar som skrämde livet ur honom, fantasier som han aldrig skulle erkänna för sig själv, allt i ett enda svindlande ögonblick, och han visste att han hade sett dem förr och att han aldrig mindes dem.

Han skakade kort på huvudet, lika bedövad som vanligt, och knappade in koden för att skicka en sond till Wellesley.

Han hann inte.

De följde efter –

Savannahs röst. Upphetsad.

Mary! Hundratjugo grader vänster. Lägg oss i triangel med Wellesley.

Svänger –

Han spände sig igen.

Och sedan slappnade han av när kamerorna på skeppets vänstra sida visade honom det motbjudande jinnskeppet i samma ögonblick som en partikelstråle från Wellesley bländande sköt in bland de trassliga rören och sprängde skeppet i bitar. Wellesley nöjde sig inte med det utan lät genast ytterligare två strålar spränga sönder resterna.

”Kerimov?” sade högtalaren. ”Kommendör Mechta?”

”Här.” Casimir andades ut. ”Tack.”

”Nöjet”, sade Wellesleys befälhavare, ”var helt på min sida.”

Befälhavaren hette Michelle Bernardini. Casimir hade aldrig träffat henne. Däremot kände han hennes andraofficer, Louis Durtal. Casimir och Durtal hade studerat tillsammans innan de valde flottan. De hade alltid kommit bra överens: en tillit som var bra att ha nu.

”Så ni såg aldrig något?” sade Casimir.

”Ingenting alls.” Bernardini var i femtioårsåldern, med kortklippt gråsprängt hår och kvicka ögon vars ljusblå färg lyste till och med på skärmen. Hon skakade bestämt på huvudet.

”Vi hade fått en sond från er”, sade Savannah, nästan femton år yngre men rätt lik Bernardini. Glittrande blå ögon och mörkbrunt hår, höga kindknotor, bestämd haka. ”Den kom hundra sekunder innan skeppet kom genom porten. Sedan var det bara där.”

”Oförklarligt.” Bernardini gjorde en grimas.

Casimir sköt in: ”Ingen som har hört talas om något sådant förr?”

Tystnad.

”Finns det någon möjlighet”, sade Durtal, en liten smidig man, inte olik Casimir förutom att han saknade dennes stolta örnnäsa – ”att de kom från en annan port?”

Casimir sade tonlöst: ”I så fall vet de mer än vi vet.”

Och Bernardini: ”I så fall är vi illa ute.”

En ny tystnad, betydligt längre än den förra.

Flera hundra år hade gått sedan portarna skapades. Enligt den mest gångbara versionen av strängteorin fanns tio rumsliga dimensioner och en tidsdimension. I vårt universum lever vi i längd, bredd, höjd och tid. De andra rumsliga dimensionerna ligger hoprullade, vilket är något att vara tacksam över – om enbart den femte dimensionen så att säga rullades ut skulle vi kunna se allting från alla håll samtidigt, precis som vi tredimensionella varelser kan se allting på en tvådimensionell yta samtidigt. Den saken är vi vana med men att se hela vår tredimensionella varelse samtidigt, både utsidan och innanmätet, skulle vara ytterst påfrestande för våra sinnen.

Det som hände i ögonblicket när ett skepp passerade en port utnyttjade teknologi som på något sätt byggde på strängteorin, men bara galningar eller professorer i fysik kunde förstå vad som egentligen hände – och ingen kunde förklara saken för vanliga människor. Det viktiga var att den vanliga rymdens dimensioner under ett kort ögonblick betydde något helt annat för människorna i porten. Alla resenärer var med om något som liknade Casimirs bortglömda upplevelse och många hade försökt sätta ord på saken. Ingen hade lyckats beskriva känslan.

Portar kunde ställas om. I viss mån: porten som de nyss hade kommit igenom kunde vara kopplad till Trappist-1, med Jupiters månar eller med Proxima och ett par världar till. Vilka portar som kunde nå vilka, och vad den underliga geometrin berodde på, visste också bara galningar och möjligen ett par professorer. Men inga data från den här porten visade att den hade ställts om.

”Vi har rapporterat vad som hände”, sade Bernardini. ”Berätta om era förluster.”

Casimir sade: ”Savannah?”

Hon nickade. ”Fyrtiotvå döda. En sektion träffades när en partikelstråle snuddade vid oss och fyrtiotvå personer kastades ut – ingen av dem hade ens krage på sig. Två andra skadades, den ena lätt och den andra bröt ett ben, när vi manövrerade. De hann aldrig spänna fast sig.”

”Beklagar.” Bernardini nickade. ”Jag kontaktar en av portarna till jorden och låter dem skicka en sond med rapporten.”

”Tack. Vi flyger till porten ovanför Freetown och återvänder till jorden. God jakt.”

”God jakt”, instämde Bernardini.

Freetown låg inte längre bort än på Ceti Alphas andra sida. Kerimov var där inom tio minuter, väntade dubbelt så länge vid porten, och kom sedan ut nära en av jordens och månens Lagrangepunkter. Marina som kallades Mary förde skeppet mot en av stationerna där de kunde få skadorna reparerade. Casimir åt en snabb och torftig måltid i sitt arbetsrum, smaklös självvärmande fiskpasta nedsköljd med vatten, innan han höll en kort minnesstund över de förlorade kamraterna: nu nästan fyrtio ljusår avlägsna, glidande bort från porten och från varandra i banor där de kunde komma att fortsätta i tiotusentals år.

Frystorkade.

Det kunde ha varit jag, tänkte Casimir när han hade läst upp de föreskrivna orden. Det kunde ha varit jag som kände vakuumet slita ut mig ur skeppet som en vante, kände mina lungor och blodkärl sprängas, försökte andas in men inte hittade någon luft. Som fäktade hjälplöst i några sekunder.

Det kunde ha varit jag.

De som hade dött under slaget fick aldrig någon chans att ladda upp sig. Möjligen hade någon av dem gjort det tidigare, men det kunde vara för flera år sedan.

Dessutom var Casimir inte helt övertygad om uppladdning.

Hans mamma var död. Åtminstone hennes kropp. Hennes sinne var uppladdat. Casimir pratade med henne då och då, när han befann sig nära jorden, och skickade meddelanden via sonder när han var långt borta. Mammans uppladdade sinne svarade och hon var … precis som vanligt. Precis sig lik.

Ändå undrade han.