Gästinlägg av Bertil Falk

Bertil Falk på Himalayas topp.

Efter nära 40 års årliga besök i Indien publicerade Roli Books i New
Delhi min biografi ”Feroze the Forgotten Gandhi”. Efter cirka 80 års
insamling av fakta publicerade Aleph bokförlag i tre band min ”FAKTASIN
Den svenskspråkiga science fictionlitteraturens historia” ochnu har
samma förlag efter 66 år publicerat mitt motsvariggörande på svenska av
James Joyces ”Finnegans likvaka”.
Varför säger jag nu detta? Helt enkelt för att när jag ser tillbaka
upptäcker jag ett mönster.

Under livet utbildar man sig och förvärvsarbetar för att försörja sig
och sin familj. För min del innebar det främst arbete på en dagstidning
med daglig deadline, men vid sidan om ägnade jag på min fritid åt en rad
projekt som saknade uppdragsgivare och deadline och som kanske kunde bli
färdigställda och publicerade. Tre av dessa långbänkar har alltså gått i
mål och de tre projekten hade en sak gemensamt: de var viktiga projekt
som ingen annan brydde sig om.

Den viktigaste av de tre var nog boken om den märklige parlamentarikern
Feroze Gandhi. eftersom den fyllde ett tomrum i Indiens
1900-talshistoria. ”FAKTASIN” blev den första genrebaserade
litteraturhistorien på svenska. ”Finnegans likvaka” var den största
utmaningen och jag gick inte loss förrän jag slutade att försöka begripa
denna litterära kökkenmödding.

Det finns många som är bättre på engelska än vad jag är, i min egen
familj såväl barn som barnbarn. Det finns många som kan James Joyce
bättre än vad jag kan. Och inte minst finns det människor som trängt
långt djupare in i ”Finnegans Wake” än vad jag gjort. Men ingen gick in
för att motsvariggöra hela texten på svenska.

Hur bar jag mig åt?

Ställd inför det faktum att varje ord, varje mening kan tolkas och har
tolkats på olika sätt beslöt jag mig för att i första hand se den
obegripliga texten som ett enormt lingvistiskt experiment och under
motsvariggörandethar jag använt mig av alla de tänkbara och otänkbara
litterära erfarenheter, som härrör från allsköns ex­periment och ismer
såsom symbolism, dadaism, expressionism, surrealism, kon­kretism samt
inte minst från språkmånglare som Herakleitos (Frag­ment), Snorre
Sturlasson (Háttatal), den anonyme författaren till Sir Gawain and the
Green Knight, Paul Claudel (Cent phrases pour éventails), e e cummings,
Gertrude Stein och Kenneth Patchen samt inte minst svenskspråkiga
vitterhetsidkare som poeterna Gunnar Björling och bernt eriksson,
barnboksförfattaren Lennart Helsing, trestegshopparen Topsy Lindblom
(Nalen-annonserna), språkekvilibristen Cello (aka Olle Carle),
revykungen Karl Gerhard, faktasiförfattaren Sture Lönnerstrand och
självfallet avantgardisten Öyvind Fahlström.

Det första kapitlet som jag gav mig på julen 1954 i Pojkarnas Stuga på
Sigtuna folkhöskola var det tionde kapitlet. Jag var vid denna tidpunkt
mycket förtjust i Kenneth Patchens och e e cummings typografiska dikter.
Kapitlet ställde mig på svåra provjust på grund av den strukturella
uppbyggnaden. Den blev också det sista kapitlet som blev färdigt tack
vare Rickard Berghorn. Hans hjälp förutan hade motsvariggörandet inte
varit möjligt genomföra.

FRisken anses vara stor att Likvakan får samla damm i bokhyllan. Min
erfarenhet är tvärtom den att folk ofta tar ut luntan ur bokhyllan och
läser 1 eller 2 sidor. Det påstås att om man är deprimerad så är en dos
Finnegan utmärkt medicinering.