TiraTiger Förlag

Jag har valt att publicera Ahrvids bortförklaringar som provläsning.

Diverse skrot och korn

Författarens bortförklaringar: Låt mig först berätta hur man skriver en novell. Formeln lyder: I -> K -> H -> B -> S -> M = Novell.

Och där är I=Idé. Men bara en idé duger inte. Den skall uttryckas i K=Konflikt, ett problem som måste lösas, ett motstånd att besegra. Med konflikten bestämd klarnar konturerna för H=handlingen eller intrigen, hur problemet blir löst, hur huvudpersonen övervinner hindret. B=Början är viktigast. På högst en halv sida skall läsaren infångas, aktörer och konflikt introduceras och bakgrund skissas. Men innan man börjar skriva bör man ha S=Slutet bestämt, så att man alltid vet vart historien är på väg. Och sedan är det bara att skriva M=Mittendelarna. Tänk på att dialog är viktigt, beskär onödiga adjektiv, ord och scener, variera meningslängder, växla mellan gestaltning (”show”) och referat (”tell”) och utnyttja att understatements ofta är effektivare än fläska-på-överdrifter. Denna formel redovisade jag, med något fler ord, på stadsbiblioteket i Söderhamn redan för 13-14 år sedan. Och nu har jag äran att i min andra novellsamling presentera några försök att följa de egna råden i mina egna fotspår…

Jag har skrivit sedan jag i tonåren konfiskerade ömma moderns skrivmaskin. Men det tog flera år innan novellerna blev mer än högeligen puerila pinsamheter. Kilometer av färgband förbrukades, och viss hjälp kom från att jag kastade mig in i den illustra sf-fandomen, där alla skrev fanzines och flygblad och korresponderade i ett slags Internet på papper. Så småningom ådrog jag mig viss litterär förmåga för science fiction, deckare och humor, vilket dessa noveller förhoppningsvis kan bära vittnesbörd om.

Novelltarmen börjar suga när någon halvkokt idé dyker upp (”I” ovan). Vanligen måste jag gå och grubbla ett tag på hur den skall användas, på problem eller konflikt (”K”) och hur det skall uttryckas i handlingen (”H”). En novell eller vilken litterär berättelse som helst är ju inte bara ett antal godtyckliga scener efter varandra, utan händelser som hakar i varandra i en kedja som länkar till ett mål. Jag gräver gärna litet i historien, såväl som att angriper det dagsaktuella. Gårdagens värld idag igen är ofta mitt motto. Första utkast skrivs på några timmar, men sedan kan jag sitta och putsa texten i dagar eller veckor, texten skall flyta, men det poetiska och höglitterära biffar Tranströmer & Co bättre. Tvärtom tycker jag att det är hälsosamt att skänka läsaren förströelse. Att underhålla betyder ju att stärka , reparera, göra något bättre. Läsning bör engagera, inspirera och stimulera. Förutom att utforska en intressant idé bör berättelsens problem erbjuda en intressant lösning eller något oväntat och tänkvärt som ger nya perspektiv. Om än detta låter stort och fint, är jag osäker på om jag själv alltid lyckas…

Nå, i denna samling får ni lära er hemligheten med reklam, veta hur Schrödingers berömda kissemiss byts mot en människa , se tiden kan stanna, besöka en hel planet av sopor, följa vovven som räddar landet från krig, studera knapptryckningar som går för långt och drabbas av ett nytt virus. Ni tas till en skrönig krog, hamnar bakom bästsäljande tangentbord och får pangäventyr med Kapten Dynamit, en hjälte uppstånden från gammal förtappad, pulpig ”kolorerad veckopress”.

Alternativhistoria

Författaren mumlar: Historia har alltid intresserat mig, och kombineras det med science fiction hamnar man i det som heter alternativhistoria. (Av vissa gemenligen benämnt ”kontrafaktiskt”. Termen uppfanns nog av fåkunniga postmoderna akademiker som är okunniga om att alternativhistoria – ”alternate history” på engelska – är sekelgammalt inom sf-genren.) Istället för att fråga ”Vad skulle hända om…” frågar man ”Vad skulle ha hänt om…” – om Napoleon vunnit vid Waterloo, om Nazityskland lyckas invadera Storbritannien eller varför inte om Olof Palmes mördare var någon helt oväntad? Jag har läst mycket historia om krig, teknik och vetenskap, nöjesvärlden, kultur, rymden, ja, egentligen allt möjligt. Ur allt detta kan man plocka idéer till alternativahistoriska händelsekedjor.

Historisk utveckling verkar ha vad man kallar icke-linjära egenskaper. Det betyder att en liten ändring av ingångsvärden kan ge stora, oberäkneliga effekter, att det råder en ”icke-linjär” eller svårbestämd relation mellan utgångspunkt och slutresultat. Det brukar beskrivas som att en fjäril som viftar med vingarna i Amazonas 14 dagar senare kan ha givit upphov till en orkan på Atlanten. Och vem kunde veta att en viss kula, som avlossades 28 juni 1914 i Sarajevo, fyra år senare skulle ha haft ihjäl omkring 15 miljoner människor? Då till synes oväsentliga småsaker kan visa sig avgörande står det klart att det är svårt att sia, särskilt om framtiden, som Niels Bohr lär ha konstaterat. I tankarna har sf-författare länge funderat på historiska lappkast. Sociala ingenjörskonstnärer som tror sig veta hur allt blir har ofta fel när de smider sina planer. Toppstyrning och planering går gärna snett. Den svenska marinen trodde sig smart när man planterade en stor ekskog på Visingsö för framtidens flotta. Strax därefter gavs fartygen ångmaskiner och bessemerprocessen för ståltillverkning utvecklades. Jorden skulle gå under trodde den kuriösa Romklubben på 1960-talet, men så kom konstgödsel, högavkastande hybridgrödor, dator- och kärnkraft, med mera.

Till den alternativhistoriska avdelningen är en medförfattare inbjuden i en skidring, i en egentligen ganska gammal novell som oroande nog fortfarande känns märkligt aktuell! Att som en gammal brittisk, excentrisk pionjär bygga datorer av kugghjul är dock inaktuellt, men vi tillåter oss ändå att prova det. Teknikhistoria gillar jag! Victoriansk alternativhistoria utgör vad vi nu kallar ”steampunk”. Det är lättgissat vem inspirationen kommer från till Smulan Grönberg, en ung dam som nog skulle applådera lösningen på världens energiproblem som röjs i en annan novell. När dessa rader knattras fram står vi inför idiotiskt vapenskrammel i vår del av världen. Vi borde nog lära oss en del av historien och aternativhistoria kan vare en ögonöppnare. Kanske borde en viss konstakademi ha varit vidsyntare och så kan vi undra om det kunnat bli krig med Norge 1905?

Men var lugn där på andra sidan Kölen! Vi elsker dere! Men kanske inte i skidspåren…

Binära baren

Författaren svamlar: Skrönor inför ett lagom förfriskat krogsällskap är en gammal genre, lämpad för allsköns dråpligheter och fantasier. I barmiljön kan de vildaste historier komma flängande, även om sanningshalten må vara omvänt proportionell mot halten C2H5OH i dryckerna. Även om jag numera stundom bevistar glada träffar med de litterärt bemärkta Novellmästarna, är inspirationen till Binrära Baren dock äldre.

Den kommer inte minst från den välbekante brittiske sf-författaren Sir Arthur C Clarkes (han med ”2001”) festliga novellsamling Tales of the White Hart, fast flera andra författare har också doppat pennan i ölflaskan. Clarke befolkade novellerna i den samlingen med existerande personer inom den brittiska science fiction-världen. Efter andra världskriget började dessa mötas om torsdagarna på londonpuben The White Horse. Londonska sf-fans’ pubmöten har sedan dess fortsatt år efter år, den första torsdagen varje månad, intill denna dag som är. Puben för möten har bytts ett per gånger, och då Viruset-från-Yttre-Rymden-Eller-Nåt härjade fick man temporärt fly till datorskärmar för träffarna, men detta är den längsta mötesserien bland världens befrämjare av scientifiction. Och det bevisar att öl och science fiction hör ihop.^*

Mina pubdrapor är också (lösligt) baserad på en riktig serie pubträffar, för en grupp dator- och sf-entusiaster i Stockholm. (”Binära” åsyftar för övrigt elektronhjärnors siffersystem, och inget annat om någon nu inbillade sig det.) Vi möttes för att tugga skvaller, dryckjom och menyval under större delen av 1990-talet. Mina skrönofiguranter har lånat vissa drag från deltagarna., om än här kanske litet till överdrift. ^**Och när fat och fatöl tömts drog vårt sällskap ofta till en videomaskin, och åsåg Captain Kirk & Co att utan fruktan resa dit ingen tidigare…osv. Det är inspiration till en av binärberättelserna, och undertecknad har för övrigt mångårig egen erfarenhet av stencilapparater, från åren då mina tidigaste novellförsök vevades fram på sådana.

Men de häpnande historierna som Binära Baren bjuder på finns förstås bara i fantasin. En gång uppvisade dock vårt sällskaå en icke föraktlig klurighet, då ett par av våra propellerskallar byggde en elektromagnetisk jordnötskatapult, som rent av skildrades i SVT:s ”Rapport”. Även om vad här nedtecknats är fiktigt, lär det er ändock hemligheten med reklam, hur finansvärlden fungerar, uppvisar ett afrodisiakum med en intressant effekt och ett keramikfynd som ger annat ljud i skällan.

Och nu, tag din del av notan, ge mig jordnötterna och skål tamme-FAN!

Parodier på stj*rnf*rfattare

Författarens pladder: Att det var kul att försöka ta efter olika författare kom jag på när jag tidigt 1980-tal, tillsammans med en känd serietecknare, under en hel helg knattrade fram en hejdlös romanlång kioskdeckarparodi. Vi efterapade den hårdkokta kioskstilen och garvade så vi grät. Vår hackwriting refuserades märkligt nog av kioskförlagen, men publicerades sedemera i stencilform, under redaktörskap av landets idag kanske främste översättare och en prisbelönt kvinnlig poet (litterärt värre, förstår ni!).

En av mina udda förnöjelser är just kiosklitteraturen, eller”pulp fiction” som det kallas hos de engelskspråkiga, prassliga pulpmagasin. Dem med spännande kolorerade omslag där modern scientifiction och hard boiled crime uppstod en gång. Kioskalstren är orättvist försmådda. Jag har hört den upphöjde Carl Johan De Geer ösa sin ohöljda kärlek över de förtappade Manhattan-deckarna, ett tecken så gott som något på att det som kallas ”triviallitteratur” kan ha sina häftade och häftiga sidor av större stronghet.

I blindtester kan parnassens experter ibland inte skilja MacBeth från McBain eller William från Edgar Rice Burroughs. Och när de tror att ingen tittar kan de haspla ur sig vad som påminner om en smaskig deckare eller en vildsint äventyrsroman. Stieg Larsson som gick från fanzines till att erövra världen med sitt blomkvisteri har god chans kommer att läsas även om 50 år. När det gäller Horace Engdahl får vi vara mer tveksamma. Och tag sådana som HP Lovecraft, som enbart skrev i billig populärpulppress (utöver i amatörmagasin) eller Philip K Dick som bara utgavs i billiga paperbacks. Bägge är nu hetare än ett solhett plåttak, tag mig katten!

Idag skriver många ”fan fiction”, underliga kopieringsförsök utifrån böcker och filmer fanfiction-författaren beundrar. De bär på en billig sorts blind beundran som får det att rycka i fingrarna. De som skrev nya historier med Sherlock Holmes för hundratalet år sedan var kanske de första som skrev fan fiction, fast man inte kallade det så då. Termen ”fan fiction” uppstod ursprungligen för humoristiska historier om och med sf-fans under 1940-talet. Mina noveller här är inte fan fiction, utan som vill driva med originalen – driva till vansinne!

Efter mitt första dopp i den hårdkokande deckargrytan, som jag nämnt, provade jag att misshandla andra författare. Jag fick med flera av humorstyckena på skojsidorna som brukade ligga sist, i de datorblaskar mina skriverier hemsökte under många år. Det har hävdats att parodin är den yttersta graden av beröm, fast för min del tycker jag framför allt att sådant här skriftligt kameleontande är kul och en intressant utmaning.

Men vi får kanske i framtiden vänja oss vid litteratur som låter precis som någon annans verk. Datorer blir smartare och tar över allt mer, och det dröjer nog inte länge innan någon matar ett neuralt nätverk med Billy Shakespeares samlade verk – och ut poppar ”MacBeths midsommarnattsmardröm i Venedig”.

Jag tror dock att mina övningar har en fördel: datorer har ingen humor.

–AE

*Det bevisades sedan av Poul Andersons The Makeshift Rocket (1962), som beskrev ett öldrivet rymdskepp. Poul var danskättad, vilket kanske förklarar saken.

**Att bruka riktiga personer i sin bekantskapskrets, under pseudonym eller namn snarlika de riktiga, kallas inom science fiction-världen för att ”tuckerisera”, från den smoothe amerikanske sf-författaren Wilson ”Bob” Tucker som ofta nyttjade greppet.

Förord av Bertil Falk

Hon är mångsidig som få, den norsk-svenska textilkonstnären, amatörastronomen och solforskaren Tora Greve, lika hemmastadd hemma i Limhamn som på alla de platser där det förekommer solförmörkelser. Hennes norska ursprung märks inte bara på dialekten utan också på att hon kommer från en plats där man går på tur. I augusti 1982 ”promenerade” jag med henne till Amar Nath grottan i Kashmir. 3888 meter över havet. I den grottan finns en stor istapp som växer och minskar och som av hinduerna uppfattas som Lord Shivas lingam. När fullmånen i augusti lyser rakt in på istappen, så sker den stora pilgrimsfärden upp till grottan. Det tar några dagar att komma dit. Redan från starten var det tvärbrant. Jag hade fruktansvärt jobbigt, men Tora då? Så icke! Hon lunkade på i sin zen-takt utan minsta besvär, alltmedan jag blev allt tröttare. De omgivande hinduerna uppfattade henne som en del av sin hinduiska filosofi. Och Tora hade sina egna esoteriska upplevelser av Shiva. När hon nu berättar om sina vandringar, sina upplevelser ”på Himalaya-tur”, så kan jag utlova en gedigen vandrares berättelse, som sträcker sig bortom den magiska Amar Nath-grottan.

Västra Alstad 1 augusti 2021

Bertil Falk

Swami Vivekananda berättade en gång för en av sina lärjungar om ett samtal med gudinnan Durga.

Lärjungen, stum av förvåning, började tänka: Har han inte en gång sagt mig att vad jag såg och hörde under meditation endast var ett eko av mitt eget sinne, och att det inte finns något utanför? Detta framförde han för mästaren.

”Mästare, du brukar säga att gudomliga röster är ett eko av våra innersta tankar och känslor.”

Swamin svarade allvarligt: ”Antingen du hör den från ditt inre eller från en yttre källa, som jag har gjort, kan du förneka den eller kalla den falsk? Gudomliga röster hörs verkligen, precis som vi två kan prata med varandra.”

Från Khir Bhawani Spring av S. C. Kaul.

Vem är mästaren Seshat?

Jag vaknar långsamt en vanlig januarimorgon.

Blicken faller på en smal genomskinlig slang som det rinner blod genom. Jag blinkar förvirrad, låter ögonen vandra runt i rummet. Det är ett ljust ombonat rum som innehåller mina egna saker. Jag ligger behagligt under ett varmt täcke.

Den genomskinliga slangens ena ände sitter fast i en kanyl i vänstra armvecket. Andra ändan vandrar runt i olika små provrör stående på en silvrig bricka som en rödblond sjuksköterska har ställt på nattduksbordet.

”Vad håller du på med?”

”Du svarade då jag sa god morgon.”

Vad är nu detta? En form för modern vampyrism?

Sköterskan befriar mig från slangen och lämnar rummet med brickan full av provrör.

Sedan sätter jag mig vid bordet vid fönstret, där jag har satt upp min minsta vävram. I ett annat fönster en bit ovanför mittemot ser jag en skadad fotbollsspelare som ligger och cyklar med benen i en ställning. Några gånger läser han tidningar och böcker, med ständigt cyklande ben. Andra gånger tittar han ner på mig och vinkar. Mitt självlockiga hår är stubbat kort. Lyckligtvis har jag en vacker huvudform , så jag behöver inte skämmas för att vara skallig. Min annars kurviga kropp har skrumpnat in till ett magert skelett.

Efter den första operationen två år tidigare, grät jag i flera dygn. Nu, efter den andra, känner jag mig bara tom och initiativlös.

Jag har ensamrum och kan hålla mottagning utan att bry mig om sjukhusets besökstider. Tre gånger varje dag ger jag mig ut i matsalen och äter gemensamma måltider. Jag kan umgås med de andra patienterna när jag vill och dra mig tillbaka till mitt eget gemak när jag önskar. Ett riktigt lyxliv, alltså.

”Låt oss sätta ett datum: 27. januari om två år.”

I ögonvrån ser jag en mörkhyad människa klädd i vitt. Den svarta narkosläkaren? Jag hörde henne aldrig komma. Jag vänder mig om och tittar noga.

Kvinnan är klädd i en kort tunika med frans, något ohygieniskt enligt sjukhusets regler. Dessutom har hon midjelångt hår flätat i tunna rastafariflätor som hålls på plats med ett pannband. Längst fram i pannbandet finns en underlig symbol, som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti. Det är något konstigt med kvinnan. Hon är liksom omgiven av ett eget ljus runt hela kroppen.

”Vi har beslutat att sätta din dödsdag till 27. januari två år från och med nu”, upprepade hon.

”Doktorn har redan informerat mig om att jag troligtvis har högst två år kvar att leva.”

”Vi har även beslutat att ge dig en chans till att bli botad – om du går med på våra villkor.”

”Nej, hör nu – vem är du, egentligen? En dödsängel?”

”Jag är mästaren Seshat. Jag kommer att ta kontakt med dig igen när du har bestämt dig.”

”Varför får just jag detta erbjudande?”

”För att du är en av oss.”

Min nyfikenhet väcks. Vem är vi? Men jag får inga svar. Kvinnan, ängeln, eller vad det nu är, försvinner i en explosion av ljus.

Livet är så kort – bokstavligt talat för min del, åtminstone. Det är så mycket jag vill, och jag har så kort tid på mig. Bland annat drömde jag som barn att göra två resor – till Egypten och till Himalaya, närmare bestämt Mount Everest. Det vill jag göra innan jag dör.

I mars börjar jag jobba igen.

För att vara helt ärlig, kommer jag inte ihåg om mästaren presenterade sig som Sesha eller Seshat. Jag försöker hitta mera material om henne. Ajit Mookerjee säger i sin bok Kundalini: ”Det omedvetnas djup avbildas vanligtvis som den gigantiska ormen Sesha, med meningen det som återstår, eftersom det föddes från vad som fanns kvar efter skapelsen av de tre världarna … Målningar i gamla bokrullar som föreställer kundalini-yoga avbildar endast Sesha, som också identifieras med Ananta, ”den oändliga”. Som en urtyp av det omedvetna, reser den upp sig från djupet av de urtidsvattnen.”

Guru Muktananda berättar om sitt möte med Sesha i sin självbiografi Play of Consciousness. Han räknar upp alla Siddha Yogas guruer såhär: ”I vår familj finns först av alla den ursprungliga Shiva, den vise, välsignelsefulla stora Herren … där finns även Sesha …”

Arthur Osborne skriver i sin biografi över Ramana Maharshi att denne i sin ungdom kallades ”lille Seshadri.” Ramana Maharshi är känd som Paul Bruntons guru.

I marsnumret av Astronomy 1979 står det i en bokrecension om Vela-pulsaren, The Once and Future Star av George Michanovsky: ”Den egyptiska gudinnan Seshat är avbildad med en sjukantig stjärna på en pelare på huvudet. En gammal inskription som bara är delvis översatt säger. ”Himlen är gravid med Seshat-stjärnan; himlen visar Seshat-stjärnan.” Recensionen slutar med: ”Supernovan borde ha varit den mest ljusstarka någonsin sett i mänsklighetens skrivkunniga historia.”

Den gravida kvinnan var en kraftfull symbol i urtiden. Hon var värdefull så länge människorna var få. När det blev för många människor på en yta och de fick slåss om utrymmet, blev kvinnan mindre värd och förlorade sin status som civilisationsbärare. Hon blev mannens egendom. I vår tid väljer många kvinnor att inte föda barn och hellre satsa på en annan karriär.

På grund av artikeln i Astronomy blir Vela-gudinnan från och med då den egyptiska gudinnan Seshat för mig. Jag börjar leta i böcker om egyptisk mytologi, och den längsta notisen om Seshat hittar jag i Paul Hamlyn: Egyptian Mythology. Där beskrivs hon som arkitekturens och skrivkonstens gudinna. Därför lär alla tempel ha en bild eller symbol på henne någonstans.

När jag sedan läser Michanovskis bok nämns inte Seshat alls, bara att byggandet av pyramider inspirerades av en gudinna som symboliserades av en sjuuddig stjärna identifierad som Vela-supernovan. The Once and Future Star handlar endast om den sumeriska kulturen. Vela-supernovan stod lågt i södra horisonten sett från både Sumer och Egypten.

Jag vet inte om jag har blandat ihop gudinnan Seshat med det omedvetnas gudom Sesha.

Min nyfikenhet är väckt och vi drar till Egypten samma sommar. Det är helt fel årstid, men min make Torsten kan bara då. Förande en hjältemodig kamp mot amöbor i upp emot sextio grader Celsius och Ramadan dessutom, tar vi oss nerför Nilen i en gammal hjulångare, Ibis, systerskepp till den legandariska Isis där Agatha Christies Döden på Nilen spelades in. Det är en riktig skorv, som hela tiden går sönder. Airconditionanläggningen i hytterna fungerar inte alls. Båtfolket jobbar hårt utan mat och dryck på grund av Ramadan. Utomhustemperaturen i Aswan är sextio grader mitt på dagen. Ombord på båten träffar vi en dansk arkeolog, Karin, och hennes make Svend, som är medlem av den danska motsvarigheten till Astronomiska Sällskapet. Karin har en termometer som hon lägger i skuggan under canvastaket på soldäck. Även mitt ute på Nilen visas femtiotvå grader. Ombord på båten finns också en egyptisk arkeolog, Abdel Fatah. Karin har hans böcker, som hon visar mig. Det är en trebands utgåva om Egyptens arkeologi. Det finns en bild på honom på baksidan. Karin berättar att hon har träffat honom på en utgrävning i Konungarnas Dal, där de bodde i den så kallade arkeologbyn utanför Luxor på andra sidan Nilen.

Jag kastar mig över honom och ställer frågor om gudinnan Seshat.

När jag möter forskare, väntar jag mig att de ska ha en viss rationalistisk syn på livet. Men den Abdel Fatah jag möter, förvandlas till en vettskrämd, vidskeplig typ som bleknar märkbart vid omnämnandet av namnet Seshat. Han visar oss en relief vid ingången till templet i Komb Ombo. Det är något bekannt med personen på bilden. Hon har en symbol som svävar över huvudet – som en stående nymåne med en sjukantig stjärna inuti.

”Gudinnan Seshat”, säger Abdel Fatah. ”Ptolemeerna avbildade henne alltid vid ingången till alla tempel. Hon är härskarinna över böckernas och arkitekternas hus. Det sägs att hon gav människorna skrivkonsten. Hon mäter även tiden.”

Det sista får mig att rysa, trots den femtiogradiga värmen. ”Mäter tiden – mäter hon människornas livstid? Finns hon kvar och gör sådant fortfarande?” säger jag.

Abdel Fatah bleknar. ”Fråga inte för mycket – rota inte i det här.” Han berättar att Seshats hemlighet är tabu, därför var avbildningar av henne totalförbjudet i gammal tid, något den hellenistiske Ptolemeus inte brydde sig om.

Karin står bakom och lyssnar. Hon tar min arm under sin och berättar att det har funnits en magisk kult med anknytning till Seshat under den matriarkaliska perioden. Kunskaperna om den kulten gick till synes förlorad då männen störtade kvinnornas herravälde, och utrotade allt som påminde om den gamla tiden. Men de vågade inte ge sig på gudarna, och Seshatkultens hemligheter har lånat drag till både Isis-dyrkandet och vestalernas kunskaper, samt oraklet i Delfi. Det är fruktansvärt spännande. Ju mera Abdel Fata varnar, desto värre snokar vi. Karin läser dessutom hieroglyfer. Hon läser texten på väggarna i drottning Hatshepsuts tempel högt för mig, medan Abdel Fatah nästan slår knut på sig själv av ängslan. Det är som om Karin läser trollformler. Faraos utmätta tid – uttydning av stjärnors vetenskap – allt för att beräkna faraos gravtempel. Karins man Svend är lektor i naturvetenskap i Köpenhamn och därtill västerländsk rationalist. Han och Torsten toer sine hænder över oss.

När vi lägger till i Luxor, blir Torsten liggande med amöbor på rummet i Hotel Winterpalace, gott påpassad av en läkare som är expert på tropiska sjukdomar. Svend är på dåligt humör. Abdel Fatah föreslår att de som är friska nog, ska samsas om att hyra en minibuss och åka till templet i Dendera, som är ett Hathortempel. Bussen är i eländigt skick och får dessutom punktering mitt emellan Luxor och Dendera.

Karins termometer med sin övre gräns på femtiotvå grader Celsius står på maximum. Då de varma och törstiga passagerarna kommer ut ur minibussen i Dendera och störtar mot en fallfärdig kiosk med en 7-up skylt, får vi veta att det är femtiofyra grader i skuggan. Planen är emellertid att vistas under jorden för det mesta. Karin och jag är fast beslutna att ta oss ner i de hemliga kryptorna under Denderatemplets Hathoravdelning. Abdel Fatah avstår.

En lång, äldre beduin med fotogenlampa engageras för att vara förare. Vi har förberett oss med en ficklampa vardera. Vi fruktar att en fotogenlampa annars ska använda det lilla syret som finns nere i kryptan.

Först får vi ta oss nerför en brant stege av trä där de två nedersta stegen fattas. Orsaken till det visar sig när vi kommer ner i den fyrkantiga brunnen. Stegen är bortplockade för att det ska gå att ta sig in genom det trånga hålet till kryptan. Vi får lägga oss platta på rygg och åla in oss med benen före. Den smale beduinen, iförd vita, långa klädesplagg och burgunderröd fez, hållande min jätteficklampa, som han väljer för att den är störst och tuffast, kryper in först.

Vi kommer omedelbart in i en smal gång där Erich von Dänikens – eller var det Kjellsons – elektronrör finns avbildade. Jag betvivlar att Erich von Däniken över huvud taget har varit där inne. Han är alltför tjock för att komma in genom det där ingångshålet.

Nu kan vi gå någorlunda uppresta – på två ben, åtminstone, även om vi får buga oss för gudarna. Dessutom får vi passa på i alla dörröppningar i labyrinten, som både har höga trösklar och lågt i tak.

”Här måste ni buga er extra lågt,” säger beduinen. ”Här brukar finnas en fladdermus.”

Vi lyser med ficklamporna. Den fladdermusen tycks ha fortplantat sig sen beduinen var där nere senast – fyra stycken hänger och flinar med spetsiga tänder.

Temperaturen i Denderakryptan är behaglig jämfört med utomhus, men det stinker illa om fladdermössen. Vad de äter begriper vi inte. Men där det finns utgifter måste det finnas intäkter. Vi får se oss noga för så vi inte trampar i spillningen. De kanske livnär sig på turisternas blod, föreslår Karin, men jag har aldrig hört att det finns blodsugande fladdermöss i Egypten. Det är nog lika bra att vi inte ser fladdermössens mat.

Det är smala gångar. Var och en kan ta i väggarna på båda sidor utan att sträcka ut armarna. Dessutom är de fyllda med intressanta och obegripliga basreliefer. Karin läser hieroglyferna fortlöpande. De handlar om guden Thot och djed, en religiös symbol för det egyptiska samhällets stabilitet. Thot är gudinnan Seshats manliga aspekt. Djed måste ha fungerat, för den egyptiska civilisationen var stabil under flera tusen år, trots invasioner.

Gångarna delar sig i en ofantlig labyrint, som enligt Abdel Fatah är mycket äldre än Hathortemplets nuvarande hellenistiska del. Jag kan min grekiska mytologi och har tagit med ett garnnystan för att hitta vägen tillbaka. Men jag får inga mystiska upplevelser eller kommer närmare gåtan med gudinnan Seshat där nere. Jag irriterar mig mest över att jag inte har blixt och makrolins till kameran.

Hela äventyret i Dendera är en enda stor besvikelse. Det är som om jag har krupit omkring i labyrinter som visat sig vara återvändsgränder utan att hitta vad jag söker. Jag förundras över mig själv. Söker jag något? Varför har jag blivit så besatt av Seshat?

Först i slutet av oktober kommer jag hem från min Medelhavstur. Jag har inte hittat några aktiva mysterieskolor vare sig i Rom hos vestalerna, i Delfi hos oraklet, eller hos Isis i Egypten. Jag har besökt tjusiga ruiner och illaluktande museer som blev behörigt plåtade. Mysterieskolorna tycks för det mesta vara amerikanska – självklart med påstått uråldrigt ursprung. Uråldrigheten visar sig som oftast bestå i att någon person under sekelskiftet 1800-1900-tal har läst en bok skriven av en person tvåhundra år tidigare, där det påstås att den bygger på gamla egyptiska, grekiska och romerska källor. Inte tillfredsställande för en som söker just gudinnan Seshat och inte en mysterieskola vilken som helst. Det mest dramatiska som händer under Medelhavsvistelserna, är att jag glider på de glatta stenarna i skymningen i Delfi och ramlar raklång i Ungdomens Källa. Det om något, bör väl kunna ge mig ett långt liv?

Till slut besöker jag mina föräldrar i Altea tillsammans med Torsten.

Vi har inte varit hemma så länge förrän Seshat behagar uppenbara sig igen. Hon kallar sig mästaren Seshat, inte gudinnan Seshat. Hon berättar öppet vad jag måste göra för att få leva längre än de numera inte fullt ett och ett halvt år jag har kvar. Det första Seshat gör, är att förbjuda allt gott. Det nästa är att tilldela mig några svåra andnings – och meditationsövningar.

Och där sitter jag, berövad både vinet samt riporna i gräddsås med kantareller och skaldjuren kokta i dill som jag älskar så högt. Jag håller lydigt andan medan Seshat räknar tills jag är blå i trynet under andningsövningarna, sitter i omöjliga ställningar med armar och ben böjda i onaturliga vinklar och utan ryggstöd. Jag får sedan veta att det jag praktiserar heter layayoga.

En dag när jag sitter och mediterar, får jag en vision om att jag står på kanten av en brunn, där det strömmar upp ljus. Det är som om andningen försiggår där, och mästaren Seshat och jag står på kanten.

”Denna accelerator behöver renas”, säger hon.

Jag tittar försiktigt ner för att se varifrån ljuset kommer. Jag spjärnar emot luftdraget från växelvis utandning och inandning, för att inte dras med i strömmen.

Acceleratorn är som en brunn eller ett rör med utvidgningar på flera ställen neråt. Jag får en känsla av att hela systemet väntar på att exiteras upp. Dess rörelse är beroende av andningen.

Seshat visar aldrig att hon tycker om mig eller är nöjd med mina ansträngningar. Tvärtemot är hon mycket sträng och verkar finna ett särskilt nöje i att plåga mig. Hon ler aldrig eller visar någon som helst tillstymmelse till humoristiskt sinne. Om hon ska vara min guru, fattas kärleken.

Men hennes metod gynnar min hälsa.

Jag blir gravid efter jul och åker in på sjukhuset igen.

Under första operationen blev jag opererad med en ny metod av en amerikansk professor som var gästföreläsare på Universitetssjukhuset. Under ett fyra timmar långt program exponerades mina inälvor på storskärm medan han visade hur operationen gick till. Halva livmodern lämnades kvar för att jag skulle ha naturlig menstruation, men det var ytterst tveksamt att jag skulle kunna föda barn med en halv livmoder. En rolig grej hände under ronden efteråt. Alla läkare, studenter och professorn stod runt min säng och pratade engelska. Till slut frågade en av läkarna på svenska hur jag mådde. Professorn reagerade direkt när jag pratade. ”Är du norsk?” sa han på norska. ”Ja, såg du inte att det stod Made in Norway på mina inälvor när du öppnade mig?” svarade jag på norska.

Läkarna gissade att jag skulle ha menstruationen bara några få år till, men det varade tills jag hade fyllt 58, alltså under nästan 50 år.

Sedan går de in i samma operationssår, vilket får mig att säga att jag borde få blixtlås på magen. Som väntat ligger fostret i bukhålan och måste tas bort. Det konstateras även att inga dottersvulster finns. Jag är botad. Samtidigt ber jag om att bli steriliserad så jag aldrig råkar illa ut igen. Det känns som en befrielse. Sanningen är att jag inte vill ha barn och nu har en ursäkt att låta bli.

I maj är jag med på en amatörastronomisk kongress på Sparta i Lund där bland andra Lundaoriginalet Adolf Herrlin ska hålla föredrag. Han är en äldre man vars hälsa inte är den bästa, men han skämtar om att han ska klösa sig fast vid livet tills han upplevt Halleys komets återkomst om sex år innan han lägger av. Det går många rykten om hans ovanliga teorier och underliga spekulationer.

Vi sitter vid olika små bord med mat och dryck. Där finns ingen tavla eller blädderblock. Adolf Herrlin håller föredrag om sin nya atomteori och förklaringen till Big Bang. Han sprutar ur sig siffror och ekvationer utan chans att skriva ner något. Självklart hänger ingen med.

Då ser jag i ögonvrån att någon tyst sätter sig vid mitt bord. Jag uppfattar en vit klänning och en mörk hand som tar rödvinsglaset jag har lurat till mig. Jag vänder mig om och upptäcker att Seshat har satt sig vid sidan om mig. Hon verkar inte vara sur över mitt disciplinbrott, tvärtemot sitter hon och smuttar på vinet. Plötsligt är det som om vi kopplas ihop mentalt. Jag kan läsa Seshats tankar. Till min förvåning märker jag hur hon radar upp alla Adolf Herrlins siffror och relativistiska ekvationer, hur kopplingar och konklusioner uppstår, och att svagheten i teorin träder fram som ur en supersnabb dator. Adolf Herrlin läser direkt från manuskriptet, mycket snabbt, men allt lagras inom Seshat samtidigt som relaterad information plockas fram. Hon knäcker teorin direkt. Men det är ingen kall och beräknande analys. För första gången känner jag Seshats sympati och kärlek strömma emot en människa, och det råkar bli denne kreative gamle ungkarl. Parallellt med analysen av teorin löper en analys av Adolf Herrlins psyke, så att den psykologiska förklaringen till teorin klart framträder, tillsammans med alla omedvetna och medvetna farhågor, hopp och önskemål.

Sedan, vid kaffet, kommer Adolf Herrlin och sätter sig vid vårt bord. Han berättar att han har räknat i sju månader på Lund Universitets stora dator. Seshat börjar försiktigt peta i teorin, mycket hänsynsfullt. Hon ber honom kolla ett par ekvationer, och lyssnar förtjust till hans redogörelser.

Adolf Herrlin är inte precis någon läcker gammal gubbe. Jag har tidigare hjälpt honom nerför trapporna efter ett evenemang på Ales stenar, och upptäckt att han inte luktar särskilt gott. Dessutom är han mager och skröplig. Med andra ord, han kan aldrig uppfattas som någon sexsymbol. Till min förvåning märker jag att den yppiga svarta kvinnan Seshat hyser begär efter den fysiskt förfallne gubben. Jag har svårt att tolka den känslostorm jag emottar från Seshat. Det är någon slags odefinierbar kärlek blandat med begär. Seshat har tydligen mutat in Adolf Herrlin.

Torsten och jag åker till Spanien för att fira min fars 70-årsdag.

Mitt operationssår ser verkligen ut som ett blixtlås, något som fascinerar mina brorsbarn när vi badar i poolen hos mina föräldrar. Var gång jag har på mig bikini vill de se blixtlåset på magen.

Runt midsommar åker vi till Norge för att tillbringa sommaren i Jotunheimen. Vi ska bestiga både Glittertind och Galdhöpiggen. På Glittertind möter vi ett par tunt klädda killar från Bergen, som vi oss emellan kallar ”de galna bergensarna” för att de är så tunnklädda.

En vecka efter kommer vi till Juvasshytta för att gå i replag upp på Galdhöpiggen och får höra om det galna paret som gick med full tältpackning på kammen över Glittertind.

Kontakterna med Seshat lugnar ner sig. Men jag drömmer om henne och den odefinierbara kärleken hon utstrålar.

När vi kommer hem efter semestern, får vi höra att Adolf Herrlin har dött. Han hittades avliden i trappan ner till källaren i sommarstugan utanför Åhus. Det dokumenteras i dubbla uppslag i flera tidningar. Han var en känd kulturprofil och uppfinnare. Tidpunkten för hans död kan fastställas noggrant, då hans senaste anteckning i dagboken är angiven med datum och exakt klockslag. Det får min fantasi att skena iväg. Hade Seshat fortsatt kontakten med honom? Hade det funnits något ägandebegär i hennes kärlek gentemot honom på våren? Jag vet inte. I min fantasi har hon lurat med honom till någon parallell verklighet och låtit hans gamla kropp bli kvar i källartrappan. Förutom bestörtning och sorg över en väns oväntade bortgång är jag jätterädd. Alla mina piggar är ute. Tänk om Seshat gör så med flera av mina vänner? Vågar jag fortsätta kontakten med henne?

Min far ringer. Det i sig är anmärkningsvärt, då vi inte står varandra nära, snarare tvärtom.

”Jag hade en konstig dröm i natt”, säger far. ”Jag kom till ett slott och fördes ut på terrassen. Där satt Alf Gowart, Knut och Heiki och blev uppvaktade av vackra kvinnor. Jag erbjöds en bekväm stol och frågade om detta var himlen, eftersom de alla var döda.

”Kom och ta en drink”, sa Alf Gowart.

Strax kom en av de uppvaktande kvinnorna med en whisky-soda.

Knut frågade om jag smakat på drinken, och då jag gjorde det, smakade den bara vatten.

Så kom en av de vackra kvinnorna och inbjöd till närmare bekantskap. Då jag försökte omfamna henne, löstes hon upp i rök i mina armar.

”Nu vet du var vi är”, sa Alf Gowart.

Där vaknade jag”, säger far slutligen. ”Jag har känslan av att det är en betydelsefull dröm, kan du tolka den? Var vi i helvetet i den drömmen?”

Komiskt sagt av en man som alltid hade förbjudit familjen att prata om religion eller politik. Kanske det var bra att inte bli påverkad av någon religion. Jag trodde alltid kristendomsundervisningen i skolan var sagostunder. Först i fjärde klass när vi skulle lära trosbekännelsen, började jag fatta att Bibeln var på allvar.

”Du har drömt om dina döda vänner”, säger jag. ”Stället ni vistades på, kallas Hungriga andars rike i den Tibetanska dödsboken.”

Det var på måndagen far ringde mig. Natten till lördag dör far efter en mottagning hos engelska konsuln. Inte helt oväntat, han led av flera dödliga sjukdomar och hade redan köpt gravplats överst i ett av tornen som brukar finnas på spanska kyrkogårdar.

Innan har Seshat alltid uppsökt mig, men nu kallar jag på henne. ”Jag beklagar, men jag är inte längre säker på att jag kan acceptera dig som min mästare”, säger jag.

”Jag följer enbart min chefs order”, säger hon. ”Vi har inte valt varandra.”

Jag förstår att det går mot slutet på vårt förhållande. På ett sätt beklagar jag det inträffade. Hon är visserligen sträng, men samtidigt intressant. Jag kan inte bevisa att hon har börjat döda alla människor i min närhet.

Hon stirrar på mig med en blick som påminner mig om att det är något jag måste komma ihåg. Det finns precis under medvetandetröskeln, men kommer aldrig upp. Jag trodde inte att hon tillhörde ett hierarkiskt system och blir nyfiken på hennes chef.

”Du är friskförklarad och därmed är vår kontakt slut”, säger hon. ”Men du vill alltså fortsätta?”

Jag nickar, även om jag har ståpäls av rädsla. Möjligheten till att bli bortförd till en partiell verklighet kan inte hålla mig borta.

Nästa gång hon kontaktar mig i min ateljé, har hon med sig några prylar. Den ena ser ut att vara en guldtub med sju guldringar eller förtjockningar runtom i vissa avstånd från varandra. Den andra grejen är en svart box cirka tjugofem centimeter lång, femton centimeter bred och fem centimeter hög.

Hon knäar bestämd ner mig i fåtöljen och binder fast mig innan jag hinner säga att jag ångrar mig. Därefter skruvar hon ner guldtuben i skallen på mig, rakt genom hjässbenet, och det känns. Jag må ha skrikit så alla grannar hörde. Jag undrar om den nyfikna tanten på tredje våningen på andra sidan Kalkbrottsgatan ser vad som händer. Jag kommer aldrig att glömma det krasande ljudet då tuben tränger genom skallbenet.

Därefter kopplar hon några sladdar med plåster runt hjärttrakten på mig, och aktiverar den svarta boxen. Det hörs som musik inuti huvudet.

Hon förklarar att guldtuben ska öppna vissa psykiska center i mig, medan lådan är en kunskapsmaskin som matar mig med information.

För att komma till hennes värld, måste vi passera genom en interdimensionell port som hon spänner upp mot långväggen i min ateljé. Det ser ut som om en lysande kula kommer ur hennes hand, den spricker och blir till en torus, som utvidgas tills den blir så vid att vi kan passera igenom.

Vi kommer ut i en korridor. Seshat motar mig framåt tills vi kommer till en dörr. Hon öppnar dörren och ger mig en puff i ryggen. ”Möt min chef Shiva.”