Smakprov från KG Johanssons bok Beatrice, gäller även Varning: Framtid.
1. Ökenvandraren
Okej, ja, ni är i alla fall välkomna hit, så att säga. Även om jag är er gäst och ni är … hur som helst vet jag att ni lyssnar uppmärksamt på mig, och jag ska försöka vara så tydlig det bara går, även om jag medger att jag är rätt spänd. Jag tror ni förstår.
Jag önskar verkligen att jag såg er bättre. Det här vassa ljuset … jag skymtar bara några huvuden och axlar. Jag vet att ni inte är mina vänner men jag skulle ändå vilja se era ansikten.
Å, ursäkta, det där kanske inte var en idealisk början? Eller hur? Men ni ser ju hur jag ligger fastspänd här, helt hjälplös, och jag vill bara be er om att lyssna på mig innan ni gör något. Överilade handlingar blir ofta ångrade, brukade min pappa säga.
Så att.
Jag gick genom öknen, en natt och en dag fast jag sov lite under dagen, och sedan en natt till. Jag sov igen och den tredje natten gick jag över bergen och gränsen, ni vet säkert att jag hade betalat två lokalbor för att följa med mig, fina killar tyckte jag och jag vet att de gillade mig, inte bara för vad jag gjorde utan bara för att jag var jag. Jag gillar att bli omtyckt, gör inte ni det? Även om det bara skulle vara för min – nåja. Hur som helst.
Sedan navigerade jag efter stjärnorna, när killarna vände om, jag kunde ju inte använda någon GPS eller något som gick att pejla in, så i morse klockan två och tre och fyra var jag helt ensam under stjärnorna, jag hade gått över bergen då och traskade i mer öken. Bara jag och stjärnorna och månen och den där långa raden av fotspår när jag såg mig om, och stjärnorna i öknen är så underligt klara och månen var full, ni vet, det är nästan omöjligt att inte tänka på livet och döden och stora frågor för den som känner sig så ensam och liten. Jag tänkte mig att jag var en stjärna, hundra ljusår bort, alldeles ensam i det stora mörkret, men sedan kunde jag inte låta bli att tänka på hur ni bombade den där byn, och vi bombade den, men ändå arbetar de åt oss. Det är som en pojkvän jag hade, han bedrog mig gång på gång och sedan kom han tillbaka igen och jag fixade efterrätter åt honom – har ni hört den där urgamla låten, “I know I’m dumb but I’m not a dweeb?” – förlåt. Svamlar. Ni vet inte, eller hur? Men det var därför jag inte riktigt kunde lita på de där killarna, jag gav dem pengar men de kunde bara ha lämnat mig i sanden, de kunde ha våldtagit mig, jag såg nog vad de tänkte på när vinden slet i mina kläder, men de var bra killar, de lät mig vara. Och hade jag fastnat för mycket i att tänka så kunde jag ha blivit rädd. Och jag vet att mina chefer hellre skulle ha skickat, ni vet … i stället för mig skulle de hellre ha skickat någon liten grå mus om ni ursäktar uttrycket, jag vet ju att jag är attraktiv, men de valde mig ändå därför att jag helt enkelt var bäst. Nej jag skryter inte, det är bara fakta, jag vet att det var därför de valde mig eftersom de talade om det för mig. Så när de här killarna såg på mig, särskilt den yngre, han kan inte ha varit över tjugo, en pojke, han var bara en pojke, så visste jag exakt vad han tänkte och jag såg honom i ögonen och jag visste att han visste att jag visste. Inbillade jag mig. Ni vet.
Ursäkta mig om jag babblar. Tjejer måste ta för sig, eller hur, och jag är rädd för att jag misslyckades så nu kommer ni att göra saker med mig och jag kommer aldrig att gå under stjärnorna igen, aldrig gå alls antar jag, och jag är så hemskt rädd för smärta. Han var lite söt, den där pojken …
Ni har tagit två av oss förr. Tredje gången gillt fungerade inte. Jag antar att ni tror att ni har koll på oss nu, men jag vet att mina kollegor inte ger upp, de jobbar dygnet runt för att hitta nya knep. En dag kommer en av oss att ta sig hela vägen, inga helikoptrar som klapprar ovanför, inga skarpa skuggor eller metalliska megafonröster, ni kommer att ha en inkräktare ibland er och sedan är det för sent.
Nu babblar jag igen, jag försöker väl hålla tankarna borta från vad som händer och vad som kommer att hända. Jag har den här teorin, förstår ni – var snälla och gör mig inte illa –
Ursäkta. Tappade kontrollen. Förlåt. Låt mig berätta om min teori. Jag vet inte hur mycket ni känner till om olika teorier om medvetandet, som att barn i ettårsåldern upptäcker att de inte utgör hela världen utan att de är en enda separat varelse – de kan känna igen sig i speglar och så vidare, och de lär sig snart ordet ”Nej!” för att visa att de är oberoende. De inser att de inte är världen, men att de kan förändra världen … de börjar förstå sådana saker, och när de växer upp blir några av dem som Buddha eller Jesus eller Hitler.
Ni kanske vet att det finns olika teorier om medvetandet? En är hermeneutiken, som säger att vi ständigt tolkar världen eftersom allt vi kan uppleva kommer genom våra sinnen och om – ni vet – om varseblivningens dörrar kunde rensas skulle vi se att allting är oändligt, och så vidare. En annan teori är fenomenologin, som säger att medvetandet alltid sysslar med något, ett fenomen. Och så vidare.
Nu råkar jag ha min egen lilla teori – tråkar jag ut er? Jag vet att jag babblar men kan ni vara snälla och låta mig prata, bara lite till snälla? Jag har alltså min egen teori om hur medvetandet fungerar och jag vet inte hur många som har tänkt på det här:
Medvetandet är som en himmel med moln. Ibland är medvetandet nästan tomt, det är nästan bara blå himmel, bara någon enda liten molnstrimma, som en surrande fluga ungefär. Ni förstår det här, det är jag säker på. En annan gång kanske vi har stora saker att tänka på, en separation, ett nytt jobb eller att flytta någon annanstans, och vi tänker på fördelar och nackdelar och vad mamma ska säga och att det är synd att lämna sina vänner men lönen blir mycket högre, eller vad det nu är, och alla de där tankarna är som stora vita eller mörka moln som glider ut och in i och mellan varann, en del är jättenära och andra längre bort, och eftersom våra medvetanden är så underliga kanske vi plötsligt kommer ihåg någon gammal film eller någon som log mot oss för flera år sedan – ibland är medvetandet som en stor hop med folk som skriker och skrattar och gråter och bråkar eller vad som helst. Så medvetandet är fullt av oro och glädje och minnen, hopp och begrepp och idéer, och när jag gick över gränsen blev ett moln jättestort i mig. Gränser.
Ni vet?
Hör ni mig?
Försöker ni knäcka mig? Jag känner att ni lyssnar.
Säg något.
Jaha. Okej, jag pratar på då. Det gör mig mindre rädd.
En del av alla de där idéerna eller begreppen är jättelika, saker som Krig eller Kärlek eller Jag eller Min Vän eller något. En sådan idé är Gränser.
Jag tror att den idén är på väg ut nu. Tror inte ni det? Ni och jag och många andra håller på med att korsa, eller kränka eller flytta, något som … som inte kommer att finnas så länge till.
Förlåt igen. Jag försöker föreställa mig en gräns men ett av molnen i mitt medvetande är stort och hemskt svart och det bara pressar sig på mig. Ja, det är skräcken. Det är svårt att kontrollera skräck – jag vet ju att ni till exempel skulle kunna köra ett par tusen volt genom alla de här elektroderna på mitt huvud och allt som är jag skulle sluta existera. Och varför skulle ni göra något sådant? Därför att det finns gränser mellan oss. Jag är inte ni. Ingen är någon annan. Det där uttrycket ”ingen människa är en ö” är ju en sympatisk tanke men ursäkta, den stämmer inte. Hur skulle folk annars kunna hålla på och ha ihjäl varann, fiender, rivaler, ibland syskon eller föräldrar eller partners, om det inte fanns gränser mellan oss?
Ni är inte jag. Ni kan hålla koll på min puls och mitt EEG och annat men allt det där är bara data för er. Jag befinner mig bortom er medkänsla och det är det som skrämmer livet ur mig.
Har ni någonsin tänkt på hur nästan alla gränser är mänskliga skapelser? Kanske gränserna mellan våra medvetanden är de enda gränser som verkligen finns. Okej, jag vet att det finns saker i naturen som kan användas eller ses som gränser – floder, bergskedjor, en öken eller en skog. Och det går att tänka sig gränser mellan natt och dag, vinter och sommar, sömn och vaka, liv och död. Men ingen sådan gräns är egentligen tydlig. Hjärtdöd eller hjärndöd? Sömnig, halvsovande? När är egentligen den första vårdagen? Exakt var börjar skogen?
Numera märks gränser mellan länder ut med GPS och satellitdata. Men hur kom de där gränserna till? För att människor uppfann dem. Och de uppfanns på grund av de där enda verkliga gränserna, de som finns mellan mig och er och mellan oss alla. Gränserna mellan människor. Och för tusentals år sedan bestämde folk att deras eget språk, eller deras hudfärg eller religion, skilde dem från andra, och än i dag dras gränser längs floder och berg för att skilja folk åt. Och sedan dras gränserna om, gång på gång, beroende på vilken härskare eller gud eller vilket politiskt system som är starkast.
Håller ni inte med? Jag tror att ni gör det. Jag tror ni inser att alla gränser skapas eller åtminstone definieras av människor. Och vet ni varför? På grund av våra gener. Våra gener vill leva vidare och därför uppfann de sexuell fortplantning, som innebär att de djärvaste och mest envisa och aggressiva hannarna hittar de synligaste och tappraste och starkaste honorna – ni kanske vill nämna andra egenskaper, eller flytta dem mellan könen, men jag vet att ni förstår vad jag menar. Eftersom synlighet och självförtroende gör det lättare att fortplanta sig, och eftersom samma egenskaper gör människor till ledare, får vi starka ledare som alltid vill få sin religion eller sitt politiska system, och sin makt, att växa. Djingis Khan, vet ni hur många barn han fick? Googla honom.
Å vad jag babblar. Tack för att ni inte har haft ihjäl mig än. Tror ni att jag skulle kunna få lite vatten, jag har pratat mig torr?
Tack. Håll det så där, jag ska försöka att inte spilla.
… Var var jag? Ja. Okej.
Så den enda verkliga gräsen mellan oss, skälet till alla kinesiska murar och Berlinmurar och järnridåer, finns i våra medvetanden. Kanske har det funnits någon enstaka trollkarl eller häxa eller telepat eller något medium som verkligen kunde läsa tankar och korsa den där enda gränsen. Men jag tror att forskningen har visat att de bara var bra på att läsa av folk. Som astrologer ni vet, som läser folks ansiktsuttryck och röstläge och så, i stället för verkliga tankar eller medvetanden. De säger ”Du är orolig för din ekonomi?” lite frågande liksom, och kollar in hur vi reagerar, och anpassar sig skickligt så att vi får höra vad vi vill.
Känner ni till historien om den tyska hästen, Kloke Hans, som kunde räkna? Det var kring år 1900 och hästens ägare fick frågor av publiken och ställde dem till Kloke Hans, som till exempel ”Hur mycket är tre gånger tre?” Kloke Hans började då knacka med ena hoven, och han slutade alltid efter rätt antal knackningar – i det här fallet nio stycken. En forskare undersökte saken och förstod att Hans i själva verket läste av ägarens kroppsspråk – någon liten spänning i rösten, en huvudrörelse eller något – och slutade knacka. Och gissa: ägaren hade ingen aning om hur det gick till. Till och med efteråt var han säker på att forskaren hade helt fel och att Hans verkligen kunde räkna.
Utvikning. Men hur som helst: ingen kunde läsa tankar – då. Alltsammans var bluff. Men det var innan uppfinningen som får er att höra mina förvirrade tankar just nu. BCI. Brain Computer Interface.
Är det inte vanvettigt hur teknologin exploderar? Känner ni till den här stora gamla boken av Ray Kurzweil, The Singularity is Near? Klart ni gör. En dag blir datorerna smartare än vi. Och det närmar sig. Ni kanske har hört sådana här saker: 2008 kunde hjärnforskare förutsäga om försökspersoner skulle trycka på en knapp med höger eller vänster hand. Samma år kunde Yukiyasi Kamitani fotografera bilder av tankar i folks hjärnor. 2011 kunde inspelningar från hjärnor visa vad folk såg och 2013 blev det möjligt att använda hjärnvågor i stället för lösenord. Det är många år sedan. Och ni vet lika väl som jag att spjutspetsarna inom det här området aldrig blir offentliga: hemlig militär forskning.
Ja, nu är ni intresserade. Lyssna.
Så här är jag nu, med det här implantatet, inte riktigt elektroniskt. Era sensorer kände inte att jag kom och ärligt talat tycker ni att det var en märklig slump att ni fann mig. Och sedan ni spände fast mig i den här anordningen kan ni läsa mina tankar. Och jag kan uppfatta en del av era reaktioner, inte tankar men känslor, genom mitt implantat.
Så grattis. Antar jag. När ni tog mig fick ni all teknologi i mitt huvud. Jag ska berätta.
Har ni hört talas om Poul Anderson?
Okej. Nåja, det är inte många som har det. Han var amerikan och skrev science fiction. Rätt stor för sjuttio-åttio år sedan eller så. En hel del av det han skrev är liksom interplanetariska äventyr, eller intergalaktiska. Våghalsiga hjältar. Men han skrev den här lilla novellen om en telepat. Den killen hade levt hela sitt liv med andras tankar ständigt babblande i huvudet. Mummel mummel prat, röster som tjatade om Var är min bil jag lämnade den ju här – fin dag jag skulle ha tagit sommarkappan – var det där Jenny nej måste ta och ringa Jenny länge sen vi sågs – akta dig tjockis du äger inte gatan – gud jag behöver en toalett … som att höra tjugo Molly Bloom-monologer på en gång. Läser ni Joyce? – I alla fall… i allt det där, under alla år, hade han en enda gång råkat höra tankar från en annan telepat. En enda gång. Ni förstår att telepatin i den här historien fungerade bara på nära håll, kanske högst hundra meter eller något, jag vet inte. Han bara råkade uppfatta någon tanke från den här kvinnan – ja, självklart var det en kvinna! – och sedan var hon borta. Så efter det letade han efter henne i åratal och kan ni tänka er, till slut fann han henne igen, och deras medvetanden förenades eller något, och de gick djupare och djupare ned i varandras undermedvetna, eller åtminstone varandras hemliga tankar, de mest hemska ohyggliga minnen av förlust och svek och utan tvivel också, ni vet, pinsamma grälla minnen av låt oss säga kroppsfunktioner … vad ni vill, jag känner att ni vet vad jag menar, och liksom jag har ni också sådana hemska minnen. Så den här telepaten och den kvinnliga telepaten som han hade drömt om, de ser rakt in i varandras innersta och de drar sig genast bort från varandra, som om de släppte en glödhet eldgaffel, och bägge tänker samma sista tanke åt den andra:
Jag hatar dig.
Ni förstår. Jag är säker på att ni förstår vad Poul Anderson menade med den novellen: människor behöver gränser mellan varandra. Mycket sällan eller aldrig berättar vi våra mest hemliga minnen eller fantasier, ens för livslånga vänner eller partners.
Minns ni liknelsen med medvetandet som stora och små moln som glider omkring eller genom varandra? Tänk på den igen. Anta att ni är sådana tankspridda människor vars tankar telepaten inte kunde låta bli att höra? Då skulle allihop känna typ hundraelva moln som rördes ihop. Att läsa av en sådan hjärna skulle bli, låt oss säga, kaotiskt. Men anta i stället att ni koncentrerar er på en enda sak – ni kanske har hört det dr Johnson sa, ungefär: ”Tanken på att jag kommer att bli hängd om en halvtimme kan göra underverk med koncentrationsförmågan”? Och med den nivån av koncentration knuffas alla de små molnen undan och en enda tanke fyller hela medvetandet, ofta upprepad i outtalade ord. Som Hur i helvete ska jag ta mig ur det här levande?
Ja, den tanken är ganska högljudd i mig just nu. Jag har inte gett upp.
Det BCI ni använder på mig just nu är rätt avancerat. Jag ligger fastspänd här och ni kan läsa mina medvetna tankar, formulerade som ord eller i bilder. Ett par gånger har saker liksom bubblat upp från mitt undermedvetna eller så. Jag är fortfarande rädd. Men ni har inte riktigt nått ner till det undermedvetna eller det omedvetna. Ni vet inte mycket om min sexualitet eller vad jag drömmer om eller vad som skrämmer mig. Teknologin har inte kommit så långt än, och som ni vet anser många forskare att det vore klokt att ta en paus: anta att Poul Anderson hade rätt? Anta att de där gränserna mellan människors hjärnor, de som har gett upphov till alla andra gränser, faktiskt är nödvändiga? Vad skulle hända om något slags medvetandevirus spreds från människa till människa, via nätet eller till exempel via kyssar, och förstörde alla murar mellan oss?
Skulle vi kunna leva med det?
Jag ber om ursäkt. Ja, jag ber om ursäkt igen. Förlåt att jag har fått er att följa mina tankar genom mitt och ert BCI så här länge. Men ni förstår, våra tekniker bestämde att det måste göras på det sättet.
Alla frågor kan vändas upp och ned. Så – kan vi verkligen leva utan det här?
Ni har sett alla krig i det här landet. Hundratusentals döda, miljoner på flykt. Luftanfall, drönare, gas, terror från alla sidor. Och ingen kan avsluta det. Hatet sprids i familjer och religioner och släkter och det blir starkare för varje människa som dör.
Det måste få ett slut.
Det BCI jag har i huvudet bygger på elektrokemi som är nästan biologisk. Det är flera storleksordningar snabbare och mer effektivt än elektroderna ni satte på mig. Ändå läser det egentligen inte era tankar, och definitivt inte era dolda undermedvetna nivåer.
För mitt BCI är inte en extremt känslig mottagare. Bara tillräckligt för att jag ska känna hur ni reagerar.
Ni förstår, mitt BCI är i första hand en sändare. Det sänder via elektroderna på mitt huvud till elektroderna på era, och vidare rakt in i era sinnen, på undermedvetna nivåer. Det är vårt stora genombrott. Att kunna sända, och snart också läsa av, undermedvetna tankar och känslor. Det fungerar och det är effektivt. Elektrokemi.
Det här kan bli framtiden. Din partner lämnade dig? Din vän dog? Du vann inte det där priset? Sådana sorger botas lätt. Kanske kommer mediciner att säljas, eller något i stil med den där andra gamla science fiction-idén, stämningsorgeln, där det räcker med att vrida på en knapp för att bli mindre trött, sorgsen, olycklig. Eller vad som helst.
Det jag har är bara en betaversion. Ett fältexperiment. Men vid det här laget vet jag att det fungerar. Och ni också: allt mitt babblande, noggrant förberett och inövat för att ge er ett intryck av en rädd och ganska vimsig liten flicka, har arbetat tillsammans med min elektrokemiska sändare. Ni, alla ni, är nu mycket nära att bli förälskade i mig. Det kommer inte att hända – men ni kommer att känna en djup respekt för vad jag har sagt. Och trots att ni intellektuellt vet att era medvetanden har blivit påverkade – som att känna den där glädjen komma fastän vi vet att den beror på vinet – kan ni inte låta bli att veta, djupt inom er, att jag har rätt.
Ja, jag känner det. Ni vet att det här kriget måste få ett slut.
Ni vet att ni måste kyssa era chefer och underordnade, er familj och era vänner, se dem i ögonen och förklara för dem: det här kriget måste sluta. Ni måste sprida det här viruset, via elektroder, via ord, via alla tänkbara sätt, nu genast. Den vetskapen är en del av er nu, lika viktig som ert behov av vatten och föda och andra människors närhet: även om en del av ert intellekt skulle komma ihåg vem ni var förr och vagt protestera mot att jag våldförde mig på er, så kommer ni inte att lyssna. Det här är en del av er nu, en del av er kärna. Det är bortom gott och ont – liksom metoden som jag använde.
Ja, bra, det är dags att spänna loss mig. Nu kan vi ta det där glaset vin. Nej nej, allt är bra, ni behöver inte skämmas, jag har bara visat er hur det måste vara. Tack, men jag kan gå själv. Vi har gjort världen bättre, förstår ni det? Vi har korsat, eller snarare krossat, några gränser. Det här är slutet på början.
Vad tror ni kommer att hända nu?
