Island

Strokkur

Jag ligger i min bassäng och njuter. Månen lyser över mig. De varma strömmarna underifrån kittlar och får mig att springa till väders i ren fröjd. Jag sneglar bort på grannen, som är min före detta överordnade. Där finns ingen aktivitet längre.

Dagen gryr. Sysslorna runt mig kommer i gång. Jeepar med höga välpumpade hjul glider bullrande in på parkeringen. Personalen i turistbutiken och caféet förbereder sig för den kommande kommersen. Allt här är uppbyggt på grund av mig och mina kolleger. Människorna här lever av min aktivitet.

De första turistbussarna stånkar och väser och tystnar sedan. Turisterna börjar samlas runt mig. De är förväntansfulla. Jag springer upp och levererar. Ja, det är så att jag hoppar upp en extra gång, men inte så högt nu innan jag får samlat mera kraft. Det utlöser applåder. Inte för att det betyder något för mig, min natur är att springa upp och agera.

Jag sjunker ner i bassängen igen och samlar krafter. Efter fem minuter känner jag den välkända kittlingen under mig och kan inte stå emot. Jag springer till väders igen. Nya applåder.

Efter denna utlösning sjunker jag ner i en lång vila. Mitt vilotillstånd är så djupt att jag knappt känner nästa kittling som uppmanar mig att springa. Denna gång blir inte språnget så högt som väntat. Turisterna skrattar. Deras reaktion betyder inget för mig, inte alls. Det är något annat som betyder mera. Jag sneglar neråt mot en ny granne som håller på och växer upp. Litli Geysir. Så som jag tog kraft från min granne Geysir, håller den litle på att suga åt sig min kraft för att i sinom tid ersätta mig? Det möjliga faktum får mig att koka. Nästa gång kittlandet från underjorden stimulerar mig att springa, är jag så uppjagat att det blir ett extra stort språng, så högt och brett att det inte ryms i en enda bildruta i turisternas videokamera.

Där fick ni!

Strokkur visar upp sig.

Länkar:

Thomas Grundbergs bildspel:
http://grundberg.se/album/Island_2019
Stefan Nilssons film:
https://youtu.be/sFThiFLPYRI