Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Gästerna

Det här var första gången jag berättade för någon. Jag hade inte ens sagt något till Martin – jag hade varit nära att göra det flera gånger, en gång när vi hade kört till hans bror i Göteborg och hade timmar på oss i bilen att bara prata, och några gånger när vi låg i sängen och höll om varann. Det hade varit nära sådana gånger men jag hade aldrig … kommit mig för.

Men på något sätt måste jag ha insett att det här var ett perfekt tillfälle. Typ ”nu eller aldrig”. Vi var redan inne på stora saker … så jag drog ett djupt andetag igen.

”Jag blir mer och mer rädd”, sa jag, ”för saker som evigheten och oändligheten – tyst, Martin, jag vet att det är samma sak. Eller åtminstone olika aspekter av samma sak. Men det spelar ingen roll om det är ’evig tid’ eller ’universum kan vara oändligt’. Samma sak skrämmer mig i bägge fallen: Antingen är tiden och rummet, eller någon av dem, oändliga, och det är obegripligt … eller också har tiden och universum ett slut. Och vad finns i så fall efteråt – eller före tiden? Vad finns utanför universum? Eller är universum oändligt, och hur går det i så fall till?” Jag fick ont om luft och andades ett par gånger. ”Ja”, sa jag, ”så ungefär. Hur jag än tänker på det så blir jag … rädd.”

Rösterna i rummet blev starkare. Jag hörde några skratt och flera roade eller upprörda röster.

Sen pep min egen telefon. Och Martins gav ifrån sig det där lilla kvackandet som han kallar för Kalle Anka. Martin grävde i fickan och Josefin tog sin telefon från bordet.

”Å fan”, sa Anton.

”Men vad är det!” sa Josefin.

”Titta själva”, sa Anton och knappade snabbare och snabbare.

Jag kände mig oklädd inför alla andra och tog min egen telefon ur fickan. Jag såg ingenting. Men innan jag hade hunnit andas ut kom en flash från Aftonbladet. Och en från Expressen. Och …

”Ser ni det?” sa Anton.

”Flygande tefat?” sa Martin. ”Ja. Något skämt.” Men han fortsatte att knappa.

”Jag har ett flöde från CNN”, protesterade Anton. ”Jag vet inte om dom skulle skämta …”

”Det är inte tefat”, sa Josefin, ”det är UFOs.”

Jag hade knappat in mig på Aftonbladet och såg deras rubrik.

ALIENS I WASHINGTON?

”Washington”, sa Martin. “Och London. Paris. Köpenhamn Berlin Moskva Kiev –“

”Stockholm!” sa Anton.

Jag hade just hunnit dit själv. Aftonbladet är ju inte CNN men på något sätt hade de hunnit få fram ett foto: natthimlen, lite stjärnor – och liksom ett par hål där stjärnorna skymdes av något stort och svart.

Hålen var ovala. Jag kunde inte avgöra hur stora de var, eftersom inga av Stockholms landmärken syntes på bilden. Bara stjärnorna och hålen.

De flesta i rummet hade redan rest sig upp och var på väg ut. Anton ville också gå men Martin sa: ”Det är ingen idé. Folk är fulla och lättretliga –”

Längre hann han inte innan någon skrek. Jag vred på huvudet och såg åt det hållet – mot utgången. Det var fullt med folk där och den som skrek var en tjej i min egen ålder som verkade ha blivit trampad. Killen i hennes sällskap stöttade henne medan hon undersökte … inte foten utan sin högklackade sko.

”Ja, ni ser”, sa Martin. ”Jag ska kolla …”

Han böjde sig över telefonen igen. Jag gjorde likadant och skrollade förbi bilder – jag tror att de hade blivit betydligt fler på den korta stunden – och läste. En ny rubrik skrek –

FLYGANDE TEFAT ÖVER STOCKHOLM?

– och texten sa egentligen inget mer än att två oidentifierade flygande föremål, ibland kallade ”flygande tefat” hade siktats över staden och över ”flera andra europeiska och amerikanska storstäder”.

Uppdateras, stod det också, men inga uppdateringar verkade ha kommit.

Puben var snart nästan tom, bara vi och några stycken vid två andra bord var kvar inomhus, och de som pratade gjorde det ganska tyst. Som om de inte ville bli hörda? Jag undrade varför.

Ibland går det snabbt att bli paranoid.

”Vad är det här?” undrade Josefin lågmält. Jag såg att min syster var orolig.

”Tidningarna är chauvinister”, sa Anton. ”Bara Europa och USA.”

”Nej”, invände Martin. Han hade också börjat knappa ivrigt. ”Nej, jag ser just en grej från Tokyo. Det tar bara lite mer tid. … Tokyo har det nu”, sa han sen. ”Hoppas dom inte tror att det är Godzilla eller något och börjar skjuta på dom.”

Av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *