Luncon hölls under en dag söndagen 19 november. Det var ett fullmatad program som startade mer än en timme tidigare för att få plats med alla föredragshållare. Vi serverades kaffe och frukt, samt en god chokladkaka på eftermiddagen. Det fanns mycket bananer, och jag är bananmissbrukare och åt tre under dagen. Där fanns också en utställning. TiraTiger Förlag hade en kort presentation av sina fem författare.
Sten Rosendahl och TiraTiger Förlag delade bokbord.
Trots översvämning av inre ringvägen i Malmö och att vi fick leta oss ut på yttre ringvägen, vilket tog 40 minuter, kom vi i tid till invigningen.
Det var programpunkter i två rum, så jag fick välja vilka jag skulle lyssna på. Därför höll jag mig i stora salen. I biblioteket visades som vanligt Denis Lindbohms film Den stora nattens vålnad från 1950-talet, där hans mor spelar spågumma. Jag har sett den två gånger, men ser den gärna igen. I år missade jag den.
Här kommer några av mina egna tankar under Luncon.
Första föredrag var Patrik Centerwall som berättade om fantastikböcker som utspelar sig i Skåne. Själv är jag förtjust i Nene Ormes böcker där bland annat en völva bor överst i Turning Torso. Har hon övertaget Johnny Örbäcks lägenhet?
Därefter var det paneldiskussion om fantasy som använder sig av element från gamla sagor. Diskussionen handlade mest om att många sagor är rätt mörka i original. Jag kommer ihåg att mor hoppade över vissa sagor när hon läste för oss i Asbjörnsen&Moes samlingar när vi var barn. Jag lärde mig att läsa själv vid 5 år ålder, och läste de förbjudna sagorna högt för mina bröder, bland annat sagan om ridder Blåskägg.
Därefter var det paus, och vi var tre stycken som sprang omkring i Lund centrum på jakt efter en restaurang. Lund tycks vara sämre utstyrt med matställen än Limhamn. Till slut hittade vi ett hamburgerställe på Lund Central, och de serverade även sallader.
Vi fick nästan springa tillbaka till Jesper Stages föredrag om de ekonomiska följderna av AI. För mig känns den nuvarande ängsliga diskussionen i en Typ 0,7-civilisation lite bakvänt, då jag ju ser den från en Typ 3-civilisations synpunkt. Man måste vara människa för att bli upplyst, säger Chefen Shiva, så AI kan aldrig ta över människans plats i universum.
Därefter lyssnade jag på en paneldiskussion om generativ AI. Jag har själv en AI-assistent jag kallar AssI, och den tycker jag är för mycket när jag ber om hjälp med förbjudna ämnen i min skönlitteratur, men den är duktig på att förenkla mina kåserier. När det gäller mina konstverk, har jag ingen användning för AssI.
John-Henri Holmberg berättade om okända kvinnliga sf-författare som förtjänar mer ljus. Inte så många hade läst dem, men de verkade intressanta. Som alltid när det gäller gammal sf, är böckerna närmast omöjliga att få tag på.
John-Henri Holmberg berättar om glömda författare.
Till slut var det en paneldiskussion mellan Lunds Spelförening och Fantastisk Film Festival om skräcktroper i film och rollspel. Skräckgenren är mycket styrd av troper som man inte ska gå utanför. Det kanske är därför jag inte ger mig på skräck. Det som skrämmer mig är obegripligt för andra människor, och det som skrämmer dem tycker jag är skrattretande.
Jag såg genom fönstret att vår hallonröda frakt redan var klar till avgång, och rafsade ner utställningen i plastburken medan vi lyssnade på avslutningen.
Litteraturrundans bokmässa i Lund är ett återkommande arrangemang. Den hölls lördagen 2023-11-25. Där ställde jag ut som science fiction-författare, och inte som förlag. Jag delade bord med Orest Lastow, vars böcker jag tycker om.
Bokbord nr. 33.
Jag var först ute som talare på Speakers Corner. Vi hade ingen mikrofon, och jag klättrade upp på lådan och brölade om min bok Biotron som handlar om AI i framtiden, i en Typ 3-civilisation. De som satt i soffgruppen hörde utmärkt vad jag sa, men ljudet försvann på andra sidan, ett märkligt akustiskt fenomen. Det var en hög låda, och de flesta hade ingen klättervana, så de stod kvar på golvet. Inte alla hade mina röstresurser. Jag satt i soffgruppen och fikade och lyssnade istället för att gå tillbaka till bokbordet och sälja Biotron.
Det verkar som att folk vill läsa eskapism i dessa dystopiska tider. Därför sålde jag några ex av Astrobiologerna, men ingen Biotron. Några frågade efter Siriuskrönikan, men den hade jag inte med. Jag rekommenderade dem att köpa dem i nätbokhandeln. Själv var jag på jakt efter Jan Johannessons senaste Tychonium, och trålade genom hela lokalen innan jag slutligen hittade den i närheten av fiket. Men han var inte där för att signera. Då jag kom tillbaka till mitt eget bokbord, stod han där och botaniserade, så jag fick min signatur.
Orest Lastow och Jan Johannesson med böcker jag gillar.
Jag höll mig hela tiden på andra våningen, träffade folk jag kände, pratade och sålde böcker. Som vanligt blev det lite hektiskt när alla ville ha samma bok och jag bara hade några få ex av varje. Jag orkar inte kånka mer än 10 ex av samma titel längre, men just enboksfenomenet har drabbat mig de tre senaste gångarna, även om det rört sig om olika böcker.
Bokmässan i Lund är alltid trevlig, och jag håller med Helene att det räcker med en delad stol under så få timmar.
