Flickebarnet Signe av Ragnar A. Söderling
Videpro förlag 2019
Författaren kallar boken ”historisk roman”. Det tycker jag är att förminska den.
Ellinor Skagegård skriver i sin artikel Sakprosan tar plats i akademin i Författaren nr. 1, 2020: ”Sakprosa bygger på research som håller akademisk klass, där man lägger till ett litterärt berättande som också bygger på forskning.” Detta kallas gestaltande sakprosa. Sedan räknas upp vilka ämnen som räknas till denna genre. Författarförbundet tillsammans med Linnéuniversitetet arbetar för att inrätta en professur i ämnet.
Därför tycker jag att Flickebarnet Signe är mer biografi än roman. Just gestaltningen gör berättelsen mera intressant än en rakt upp-och-ner beskrivning av ett liv. Därför vill jag ge boken genrebeteckningen ”gestaltande biografi”. Jag sträckläste boken och fick avbryta bara när något yttre hände.
En del korrespondens återges, samt flera personers bakgrund. Även dessa originalbrev är riktigt spännande. Vi får följa Signes kamp för en utbildning, hennes engagemang i kvinnorörelsen och ekonomiska vedermödor.
Vi får ta del av en parallell berättelse om den norska Marna och hennes festman Gunnar. Jag misstänkte att dessa två parallella spår skulle stråla samman, och det gör de.
Gunnar blir Signes förste man.
Jag ser fram emot att läsa fortsättningen av ett intressant och omväxlande liv.
