Provläsning Siriuskrönikan 2: Härskaren.
Krig i Robesdalen
Det var njutbart att låta kroppen sjunka ner i skumbadet, tvåla in håret och dyka ner under ytan. Sirius A hade kommit upp och värmde gott. Kaya njöt med slutna ögon och ansiktet vänt mot solen. Motvilligt steg hon upp ur baljan för att torka kropp och hår efteråt. Hon kammade ur de långa lockarna. Håret föll som en tjock tunika nästan ner till knäna. Kaya blundade mot det skarpa solljuset.
Med ens kände hon som en vibration i luften som fick hennes hud att knottras. Den stora solen Sirius As ljus var så intensivt att det trängde genom ögonlocken, och plötsligt märkte hon att något skuggade. Eller var det en instinkt om att bli iakttagen?
Kaya öppnade ögonen.
Demonen stirrade på henne.
Kaya hade från och till mardrömmar om honom. Han var längre än någon man hon hade sett, och så mörkt blå i hyn att han nästan var lika svart som sitt hår. Han stirrade på Kaya med det onda ögat under sammanväxta ögonbryn. Det andra ögat tycktes stirra rakt genom henne och ut mot en punkt långt borta. Det vita i ögonen verkade självlysande. Han exponerade en rad spetsiga tänder i ett osympatiskt närgånget leende medan blicken löpte över hennes kropp. Kaya gömde sig instinktivt bakom hår och händer och kröp samman, förlamad av skräck.
”Vad trevligt att träffa dig igen, sötnos”, sa han.
Det var det han kallade henne i mardrömmarna, men då sa han: ”Vi ses, sötnos”, och klappade henne på huvudet. Han pratade så som hennes far gjort, lite i nosen och läspade, vilket även Faja gjorde.
Då vaknade Kayas överlevnadsinstinkt och hon flydde i panik mot skogen. Flickan uppfattade att Demonen skrek några order, och att en stor flock svarta män plötsligt dök fram ur buskarna för att uppta förföljelsen. De vrålade obsceniteter efter henne. Kaya hade bara en tanke i huvudet: Hon måste till Zinlalo. Soldaterna höll på att springa ifatt henne. De stackars idioterna, de visste inte vad som väntade i djungeln. Nu var hon verkligen netromiternas lockfågel, vare sig hon ville det eller ej.
Bägge grupperingarna blev överraskade. Då de tycktes ha tränat för just detta mötet ganska länge, hittade de snabbt den rätta tonen. Kaya gömde sig med netromitvalparna medan de vuxna slogs.
Det hade aldrig fallit Kaya in att hennes familj var annorlunda än de andra i byn. Visserligen var hennes mor Laila Robes den gula rasens drottning i Robesdalen, men det kunde inte vara den enda orsak till befolkningens reservation gentemot dem.
Vanligtvis höll Kaya till på fältet bakom huset. Numera var det ett ovårdat stycke mark med myriader nyttiga örter där fåglar bodde. Det gick bra att gömma sig i det långa gräset både för folk och djur.
Alla växter bar vittnesbörd om vad som odlats på fältet genom tiderna.
Gula blommor stack fortfarande huvudena upp mot Sirius A och berättade om en period då Robesklanen tycktes ha fått dåligt blod och det föddes för få barn. Laila sa att det i själva verket var varje ormbos tendens till inavel som var orsak till barnlösheten som då och då uppstod och därmed tvingade ormboets kvinnor att hitta en make utanför den egna familjen. Inaveln höll befolkningen på en rimlig nivå. Kaya visste inte vad som var värst, att Robesdalen fylldes av alltför många sirianer som skulle slåss för födan, eller att några familjer periodvis blev sterila. Djungelns vilda djur kunde annars hjälpa till att hålla folkmängden nere.
Vita och rosa blommor tillhörde en växt vars rot Laila ofta använde på byns invånare, och fick Kaya att tänka på den vanligaste hälsningen i Robesdalen: ”Må din matsmältning alltid fungera tillfredsställande.”
De stora röda blommorna med svullen bägare och hårig stjälk hade varit hennes morfars favorit. Han utvann ett extrakt från dem som han brukade för att komma i bättre kontakt med andevärlden. Kontakten fullbordades då han föll offer för sin efterträdares kniv. Kaya saknade honom. Hon kunde fortfarande göra en god vattenpipa om hon så önskade. Men det var inte roligt längre, nu morfadern var borta.
De blå blommorna vittnade om generationers isolering från andra dalar. Den försåg dem med fiber till tunna skira tyger som de virade om sina blå kroppar. Men med Kayas far kom bomullsodlarna från Cibiadalen och blev linnetillverkarnas värsta konkurrenter.
Kaya var den enda som lekte i fältet. Även om hennes morfar brukade säga att hon var det värsta som drabbat honom, en svarthårig dotter i en gul familj, så stod de mycket nära varandra. Han lärde henne att binda blommor till kransar och göra yviga blomsterarrangemang.
Kaya satt djupt försjunken i sina minnen då brodern Faja kom krypande genom gräset mot henne. Han älskade att smyga på de andra barnen och skrämma dem. Men Kaya hade redan sett honom. Han lade sig till rätta vid sidan om henne, och tuggade på ett strå. Kaya tittade på honom. Hon tyckte han var den vackraste av dem alla med sina gröna ögon och det gula håret med svarta slingor. Han tyckte om att ligga med huvudet i hennes famn medan hon arrangerade de vackra lockarna i fantastiska frisyrer och prydde dem med blommor. Kaya utgick från att han skulle bli hennes make när de växte upp. De tillhörde samma klan och ormbo. Det var nog därför Laila inte valt någon ny make. Hon väntade på att sonen skulle växa upp, och ville inte ha någon konflikt inom ormboet.
Robesdalens klimat var subtropiskt. Där fanns inga obehagliga insekter eller plötsliga hopp i temperaturen. Men den stora solen Sirius A skickade sina skoningslösa strålar ner på invånarnas stackars huvuden hela dagen, och skrämde dem inomhus under den hetaste perioden.
Folket i byn bodde i hus gjorda av halm och soltorkad lera. Husen var byggda runt en kvadratisk gård i mitten, dit de flesta fönster vette. Egentligen behövdes inte hus. Det hade räckt med soltak på pålar om det endast var den ultravioletta strålningen från Sirius A de skulle skydda sig mot. Men under natten låstes alla dörrar och fönster som vette utåt. Den frodiga djungeln i Robesdalen hyste vilda djur av ett vidrigt slag. Netromiterna jagade på natten och föredrog sirianer som föda.
Lailas hus var annorlunda än de andras. Det var ett enkelt hus byggd på gränsen mellan skogen och det ovårdade fältet. Till skillnad mot husen i byn hade det ingen inbyggd gård, men däremot två våningar. Familjen levde för det mesta utomhus på den stora terrassen som skuggades av en pergola där det växte vindruvor. Köket var delat i två, den ena delen inomhus och den andra vägg i vägg utomhus, så bägge köken hade samma skorsten.
Laila var inte enbart drottning. Hon kunde bota sjuka, spå vädret i bergen och var en kunnig bergsförare för folk som skulle till Cibiadalen. Stigen upp till Cibiabergen gick förbi Lailas hus. Kaya visste inte att folk i byn brukade referera till Lailas hus som ”en cibiansk bastard av samma slag som barnen som växer upp där.” Huset byggdes ursprungligen av Lailas far då han levde ensam, så som de flesta män gjorde som inte var utvalda att betäcka sin klans kvinnor. Sedan blev han drottningens klanbetäckare och huset byggdes om för att kunna hysa alla dess olika invånare. Då han dödades och Kayas far flyttade in, företogs en ny ombyggnad för att passa hans exotiska smak. Därför såg det ut som en cibiansk variant av ett nairobiskt timmerhus med skorsten på ena sidan, samt den gamla soltorkade delen och terrassen på den andra. Därtill fanns en andra våning i flätad bambu ovanpå timmerhusdelen. Detta fula palats där stilarna från olika dalar skamlöst slingrade sig i varandra, förorsakade en del oanständiga kommentarer bland Lailas undersåtar. Men det var Kayas älskade hem, och hon hade aldrig upplevt det annorlunda.
En svart kvinna från byn kom för att anlita Lailas läkekonster. Den gula drottningen ropade in sin äldsta dotter för att hon skulle passa småsyskonen medan hon var borta. Kaya hörde samtalet mellan de två kvinnorna genom den öppna dörren. Ett barn var skadat. Enligt vad som kom fram, hade barnets far själv förorsakat det. Han hade gått ut och smällt igen dörren efter sig sent på kvällen efteråt, och lyckligtvis inte kommit tillbaka än.
Då de gick, såg Kaya att även kvinnan hade fått stryk.
Det var inte svårt att vara barnvakt hos Laila. Kaya intog en ledarställning bland de andra barnen, och de fogade sig i det. Hon lät Faja krypa omkring utomhus eller inomhus för att smyga på djur och människor. Han kunde passa sig själv. Endast när han behövdes, kallade Kaya på honom. Deras yngre syster Cara var rädd för allting och höll sig nära Kaya, som närde moderliga känslor för dem båda. En sak var säker: Kaya önskade många barn när hon själv blev vuxen. Det hände att hon lät Cara suga på hennes bröst bara för att känna hur det var. Senaste gången hade hon upptäckt att det verkligen kom mjölk ur dem och Cara sög girigt.
”Är det någon hemma?” Där stod moster Zinlalo tillsammans med båda flickorna.
Kaya blev glad och kastade sig om halsen på henne. ”Varför är du här så sällan? Jag har längtat efter dig.”
”Laila tycker inte om att jag hänger omkring här för ofta. Hon säger jag skrämmer bort kunderna.”
”Laila är i byn.”
”Jag såg att hon gick.” Det var alltså därför Zinlalo vågade sig fram. Då måste hon alltid finnas i närheten. ”Jag har med kött. Ska vi grilla?”
Det tyckte Kaya var en god ide. Hon hade lärt sig att det alltid var roligast när Laila inte var hemma. Både Zinlalo och den framlidne morfadern visade helt andra sidor då.
Kaya och Zinlalo arbetade snabbt. De fick fram gallret som stod gömt bakom skorstenen och tände eld i spisen utomhus. De andra barnen lekte. Det var en tyst lek, som gick ut på att smyga och kasta sig över bytet.
Awaba var nästan vuxen. Hon var lite äldre än Kaya. Zinlalo höll ögonen på henne. ”Du måste vara snäll mot de små barnen, Awaba. Inga våldsamma angrepp, vet du.” Zinlalo blinkade till Kaya, med en åtbörd åt köttbiten. ”Hon fick vara med på jakten i går kväll.”
Kaya nickade. Hon påmindes om att netromiterna betraktade byborna som fritt villebråd, mat.
”Det var inte så svårt att välja ett gott byte. En del av de där immigranterna från Cibia uppför sig som svin. De har bara en hustru, och henne behandlar de som skit. Det händer även att de slår sina barn”, sa Zinlalo.
”Jag vet. Laila är hos en av dessa familjer just nu”, sa Kaya.
”Vi gömde oss i det höga gräset vid sidan om ett av bomullsfälten då han kom ursinnigt störtande. Jag skickade fram Awaba för att hon skulle locka honom. I mörkret är det svårt att se det röda håret, och hon är ljushyad fortfarande. Men han fattade misstanke, för han lät sig inte lockas. Awaba skötte sig bra, tog tag i honom och tryckte kroppen mot hans, och då kom vi fram och avslutade jakten.”
Kaya satt en stund och stirrade på Zinlalo innan sanningen gick upp för henne. ”Så ni dödade en av de cibianska bomullsfarmarna?”
Zinlalo pekade på köttbitarna på grillgallret. ”Han finns där.”
”Det är hans familj Laila besöker.”
”Hon kommer att bli där länge. Nu finns ingen man som kan kasta ut henne. Det var därför jag tänkte vi skulle hinna grilla.”
Kaya tyckte inte om att köttet plötsligt hade fått en identitet, så att säga. Hon hade varit med om ritualmåltider tillsammans med netromiterna innan, under den kaotiska perioden efter det cibianska inbördeskriget. Men det här var något helt annat. De kanske borde förklara krig gentemot Cibia innan Zinlalos stam åt upp Robesdalens befolkning.
All kommunikation med Cibiadalen hade upphört efter inbördeskriget. Stigen till Cibiadalen höll på att växa igen. De satt isolerade i Robesdalen. Den nye härskaren i Cibia var deras fiende och de kanske behövde försvara sig. Laila höll sig med en armé för säkerhets skull. Lailas soldater tillhörde Zinlalos rödhåriga netromitstam. De passade utmärkt som krigare, då de var kannibaler och inte vegetarianer som sirianerna. Det var en praktisk lösning på problemet med krigsfångar och dödade soldater. Att samma krigare var en plåga för Robesdalens befolkning i fredstid, föll inte Laila in. Det pratades inte så mycket om unga pojkar som aldrig kom hem om de stannade ute för länge på kvällen. Det var ändå ett överskott på män i Robesdalen.
Kayas far brukade berätta om de olika krigen han förde som ung, och hur han erövrat alla dalar på planeten. Kaya hade aldrig begripit varför svarta klaner skulle döda varandra när de inte behövde köttet som mat. Dessutom gick väl alla hans erövringar om intet nu han var död. De svarta klanerna kanske åter hade skingrats och satt i varsin dal.
Kaya begrep att de små kontroverserna som redan fanns mellan hennes mor och henne själv, troligtvis skulle utvecklas till en större oenighet och ett möjligt maktbyte i Robesdalen. Hon hade skjutit problemen framför sig. Det riskerade blomma ut direkt när hon blev vuxen. Det varade inte så länge tills dess. Hennes kropp signalerade att den höll på att ändras i allt snabbare takt. Hon och Laila borde talas vid. Det var inte bra att kvinnorna i ett ormbo slogs.
Cibianen smakade gott. Hans kött var jämnt marmorerat och mört. Han hade varit en lat typ som satt i skuggan under ett stort träd medan hans kvinna och barn fick slita på fältet.
Zinlalo yttrade en tillfredsställd rap. Kaya mumlade något om att hon önskade henne en bra matsmältning. Hon lyfte det tunga svarta håret från nacken och torkade svetten ur pannan. Det var en mycket varm dag. Kaya sträckte på sig och gäspade. Hon blev alltid trött efter att ha ätit kött. Awaba rullade sig samman och somnade på en av madrasserna på terrassen.
De andra barnen satt fortfarande och tuggade på sin första köttbit. Faja svalde tappert, men svetten rann neröver hans ansikte. Cara gnällde om att det smakade illa. Indaro stirrade hålögd på sin mor medan hon kämpade med maten.
”Ska vi gå in eller stanna här ute?” sa Kaya.
”Vi går in på mitt rum så vi får vara i fred för barnen”, sa Zinlalo.
De klädde snabbt av varandra och hoppade i säng. Zinlalo omfamnade Kaya. Hon märkte att netromitens bröst hade blivit flatare, men bröstvårtorna stod upp. Kaya kände med handen mellan Zinlalos ben. Netromiten hade kraftig erektion. Dess stenar hade fallit ned, och det kvinnliga könsorganet slutit sig. Kaya kände sig smickrad. Att Zinlalo ansåg henne tillräckligt likvärdig till att bli man åt henne, var en ära. De började slicka varandra. Kaya ryste av välbehag då hon kände Zinlalos sträva tunga mot kroppen. Zinlalo arbetade sig neröver Kayas kropp, från bröstvårtorna ner mot magen och vidare till underlivet. Kaya kunde inte längre hålla tyst då hon kände tungan dra längsmed könsorganet. Hennes klitoris växte. De hade intagit den vanligaste netromitställningen, så hon kunde ge Zinlalo samma service. Till slut slöt hon munnen om netromitens ollon och började bearbeta det med tungan.
”Sluta, Kaya, det går för mig. Jag vill knulla.”
De ändrade ställning. Kaya låg fortfarande överst. Hon satte sig över Zinlalos stånd och kände att netromitens hårda penis gled in i henne. Då började hon rotera höfterna medan hennes eget könsorgan sög på den. Hon passade på att anpassa ställningen så även hennes erigerade klitoris blev stimulerad. Till slut kastade hon sig ner över Zinlalo och det gick för båda. De var gott samspelta.
Kaya och Zinlalo låg tätt omslingrade och vilade efteråt.
”Jag har saknat dig på träningen den senaste tiden”, sa Zinlalo.
”Laila tycker inte om att jag tillbringar så mycket tid hos din stam”, sa Kaya.
”Varför flyttar du inte till mitt läger som fullvärdig medlem av stammen?”
”Jag har alltid utgått från att jag tillhör Lailas ormbo.”
”Jag är rädd för att konflikten mellan dig och Laila enbart växer, så som den mellan henne och mig. Varken du eller jag vill skada Laila, för hon är underlägsen oss. Därför är bästa lösningen att flytta från henne.”
”Du kanske har rätt.”
”Lova att du kommer regelbundet på träningen framöver.”
”Ja, jag lovar. Jag inser själv att det inte är bra för mig att låta Laila styra mitt liv.”
Under tiden hade de tre yngsta barnen börjat få problem. Cara var den första som spydde.
Då Laila kom hem, hittade hon Awaba sovande på terrassen, medan Indaro, Faja och Cara låg i kramp på gräsmattan och kräktes. Det pyrde svagt från grillen. En äcklig stank som av bränt kött steg upp från den.
”Vad har hänt här?” sa Laila.
”Vi grillade med Zinlalo”, sa Indaro.
”Har ni ätit kött?” sa Laila.
Faja tittade sjukt upp och nickade.
Laila suckade. Hennes avlidne make hade haft rätt: Zinlalo var inte bara olämplig som barnmorska, men även som barnvakt. ”Var är Kaya?” sa hon.
”Hon gick in med Zinlalo”, sa Indaro.
Laila tyckte inte om det. Hon kände ett visst motstånd mot att gå in och störa de två. Deras förhållande följde regler hon helst inte ville veta för mycket om. Men hon måste tala allvar med Kaya. Flickan var trots allt inte vuxen än, och hon var hennes dotter. Awaba vaknade och smet in i huset.
De två andra kom ut då de hörde Lailas röst. Blicken de utväxlade, fick Laila att rysa. Zinlalo verkade mätt och belåten. Även Kaya tycktes styrkt av netromitens närvaro. ”Jag tänker ta upp träningen med Zinlalo igen, mor.”
Laila ville inte diskutera någon träning med dottern i Zinlalos närvaro. ”Varför har du inte passat barnen som du fick besked om, Kaya? De är sjuka allihopa.”
Lailas röda general Zinlalo ryckte på axlarna. ”Det är beklagligt att ungarna inte tål kött. Jag älskar båda mina barn, men jag inser att Indaro måste skyddas från resten av stammen. Ska vi byta, kanske? Jag tar Kaya och du behåller Indaro i ormboet.”
”Men Indaro har rött hår”, sa Laila.
”Spelar det någon roll? Hon äter inte kött. Kaya har svart hår, henne får du ändå inte bortgift i denna dalen, och om du planerar att behålla henne i ormboet, kommer du att få problem, det lovar jag”, sa Zinlalo.
”Kaya är inte vuxen än, hon kan ändra sig”, sa Laila.
”Det är bra din tro är stark, kära syster”, sa Zinlalo.
Med ens hördes ett skrik genom hela huset. Strax efter kom Kayas lilla svarthåriga syster rusande ut medan hon pekade anklagande på Awaba, som följde tätt efter. ”Hon bet mig då vi lekte!”
Den röda flickan skrattade med blod runt munnen.
Kaya tyckte att det fick Cara tåla. Hon hade själv blivit biten när hon lekte med netromiter och hade också bitit tillbaka när leken blev för intensiv. Men Laila blev rasande. ”Ut med dig, ditt avskum, och kom aldrig tillbaka till detta hus. Du är för gammal för att leka med mina barn. Och du, Cara, får välja en yngre netromit att leka med i framtiden.”
Zinlalo lovade att ta med Awaba till soldatlägret omedelbart. Kaya tog med sin syster till köket för att tvätta och lägga om hennes sår. Deras bror Faja stannade under soltaket med de andra. Hans ögon hade fått ett uttryck av lusta vid synen av blod.
Sedan stod Laila i fönstret på andra våningen och såg hur Zinlalo försvann in i skogen med sina två döttrar. Alla tre bar turbaner för att dölja sitt röda hår, enligt reglerna den gula drottningen ålagt dem när de besökte civilisationen.
Då hon gick in på småflickornas rum för att se till Cara, upptäckte hon Indaro där. ”Vad gör du här? Jag såg att du lämnade huset med din mor och din syster.”
”Det var inte jag, det var Kaya”, sa Indaro.
”Menar du att Kaya följde med Zinlalo till netromitlägret?” Det löpte kallt neröver Lailas rygg.
”Ja, vi bytte plats, så som vi sa”, förklarade Indaro.
Den gula drottningen sov inte på hela natten. Först då det ljusnade och den lilla solen Sirius B kom upp, somnade hon.
Då Laila vaknade, hörde hon skratt och röster utanför fönstret. Kaya var tillbaka. Raseriet vällde fram inom den gula drottningen. Här hade hon knappt sovit av ångest, och där stod Kaya nedanför hennes fönster och underhöll de andra med hur natten i netromitlägret varit. De hade grillat och dansat kring brasan och övat med blåsrören. Laila slängde klänningen över huvudet samtidigt med att hon sprang nerför trappan, och höll på att snava. ”Kaya, din busunge, här sticker du iväg utan lov och får mig att ligga vaken av rädsla för vad som kan ha hänt dig.”
”Men det var väl aldrig någon fara. Zinlalo passar på mig. Dessutom sa vi att Indaro och jag skulle byta plats.”
Laila gav henne en örfil. ”Du stinker netromit. Gå och bada!”
Kaya lydde. Hon tog tvålen och handduken och gjorde sig redo att gå ner till bäcken.
”Nej, det duger inte med kallt vatten. Du får värma vattnet och bada i baljan här utanför”, sa Laila.
Kaya kastade en snabb blick på sin mor. Laila hade legat sömnlös och ville förödmjuka henne. Men Kaya lydde. Laila stod på samma ställe i köket och höll ögonen på henne under tiden dottern rullade ut badbaljan och värmde vattnet. I vanliga fall hade Laila för vana att börja dagen med att titta uppåt bergssidan mot Cibiabergen. I dag var hon så upprörd att hon glömde det.
Därför missade hon angreppet.
Då de svarta krigarna var sysselsatta med att slåss mot netromiterna, återvände Kaya till den gula drottningens hem. Hon mötte Faja och Indaro i skogskanten. Från huset hördes trummor. Höll Laila på att förbereda en fest för att lösa konflikten med diplomati? Och var fanns Cara?
De tre barnen blev eniga om att närma sig försiktigt och försöka finna ut vad som hände innan de gav sig till känna. De ålade sig genom det höga gräset på fältet bakom huset och tittade in genom det fönstret där trumljudet var starkast. Kaya uppfattade att ljudet från dessa trummor var av en annan karaktär än de hon var van vid. Dunkandet var hotfullt, inte lekfullt.
Rummet innanför var fyllt av svarta soldater med målade ansikten. Några hade vapen, andra trummor. Stackars lilla Cara vred sig som en orm mellan två vuxna män som höll hennes armar. Caras mun spydde ut svordomar. Kaya visste inte att hennes oskyldiga lilla syster kunde så många fula ord. Två andra soldater höll Laila och hade tvingat ner henne på knä, medan Demonen slog henne med en bred piska som inte lämnade märken, men tycktes svida desto mera. Efteråt var de fyra om att lyfta den gula drottningen upp på soffan, sära på hennes ben och låta Demonen tränga in i henne med ett ofantligt stort könsorgan. Laila skrek hela tiden.
Kaya kände ett djupt raseri tränga upp. Hur kunde de låta den lilla flickan Cara titta på?
Indaro låg nedanför fönstret och spydde. Fajas ögon hade fått det där speciella glansiga uttrycket igen. Kaya ville slå honom på käften, men de fick vara tysta och inte börja slåss sig emellan.
Efter våldtäkten rullades Laila ner på golvet. Hon verkade medvetslös, och blödde från mungipan. Det nästa som hände, var helt otroligt. Krigarna lyfte upp Cara på den nersolkade soffan. Hon kämpade tappert emot och skällde ut dem, men kunde inte göra så mycket mot flera vuxna män. Det föll Kaya in att det kunde varit hon som låg där. Då Demonen genomborrade även Cara, svimmade Kaya.
De andra två måste ha släpat henne genom det höga gräset till lekhyddan i skogsbrynet. Kaya kom till sina sinnen av att de tvättade hennes ansikte med en våt trasa. Indaro lade handen över kusinens mun för att hon skulle hålla tyst.
Demonen stod utanför huset, och höll ett tal till sina män. En inte helt fulltalig armé hade återvänt från djungeln och lyssnade medan de slickade sina sår. ”Det är hög tid att vi rensar upp i denna dalen, organiserar oss och dödar alla bastarder. Vi kan inte tillåta att halvnetromiter med svart eller gult hår existerar. Även de oestetiska blandrasindividerna av andra slag bör utrotas.” Demonens röst var hotfullt djup och samtidigt genomträngande. Läspningen och den nasala prägeln fick den att låta som en morrning. Han höll sitt tal på cibianska, som barnen hade lärt av sin far.
Faja såg föraktfullt på honom. ”Fladdertungan”, sa han. Det var Fajas eget öknamn bland ungarna i byn.
Indaro pekade finger mot Faja och härmade läspningen. ”Blandrasindivid.”
”Tyst med er, detta är inte roligt. Både Laila och Cara kanske är döda, och vi är fortfarande i fara”, sa Kaya. ”Jag föreslår att vi ger oss in i skogen och söker skydd hos Zinlalo.”
De drog sig långsamt in i skogen, tre ensamma, hemlösa barn utan annat ställe att söka trygghet än ett netromitläger.
Båda arméerna hade dragit sig tillbaka tillfälligt för att förbereda nästa attack.
Netromiterna höll på att tillreda en smaklig måltid av de fallna krigarna, både sina egna tappra soldater och motståndarna. Långa spett med köttbitar omväxlande med frukt och grönsaker gjordes i ordning för grillen. Större köttbitar gneds in med starka kryddor för att grillas hela. En del av de svarta krigarna levde fortfarande, men var bundna och svårt skadade. De som var vid medvetande, tittade intresserade på ödet som väntade dem. En av dem fick syn på Kaya, och visslade uppskattande. De avslöjade ingen rädsla.
Zinlalo kom bort till barnen. ”Är endast ni tre kvar av Lailas ormbo?”
”Vi är rädda för det”, sa Kaya.
”Vad hände med de två andra?”
”Han våldtog dem. Mer vet vi inte. Vi flydde”, sa Kaya.
Zinlalo skakade på huvudet. ”Ni är verkligen i svårigheter. De krigarna är inte cibianer, de tillhör Nairobistammen. Cibianska soldater hade inte varit så farliga, de kan man prata med. Men nairobierna är fanatiskt rasistiska. Urian tycks ha behållit makten i Cibia och samtidigt samarbetar han med Nairobistammen. Det är en fruktansvärd allians. Ingen av er går säkra på planeten.” Zinlalo pratade snabbt netromitiska. ”Du har endast en möjlighet, Kaya. Du måste ansluta dig till stammen.”
Kaya förstod. Hon var Urians huvudfiende. Därför drömde hon mardrömmar om honom. ”Hur ska vi skydda Faja och Indaro?”
”Indaro stannar här, under mitt beskydd. Men Faja tolererar jag inte. Han får söka sig någon annanstans. Har han inte lärt något hantverk?” sa Zinlalo.
”Jag är bergsförare, dessutom kan jag bota sjuka och känner alla örter på fjället”, sa Faja. Han såg ynklig och övergiven ut.
”Det är utmärkt, stick iväg och utöva dina yrken. Men det är bäst du färgar håret i en färg, annars kommer Nairobikrigarna att döda dig, din bastard”, sa Zinlalo.
Faja pressade samman läpparna och försökte se modig ut. Kaya tyckte synd om honom. Hon förstod det inte skulle hjälpa att be Zinlalo skydda honom. Han skulle bli mat åt netromitstammen. ”Jag tror du kommer att vara tryggare på egen hand, Faja”, sa hon.
De omfamnade varandra snabbt, så försvann Faja in i skogen.
”Vad händer nu?” sa Kaya.
”Jag är rädd Urian inte kommer att ge sig innan han oskadliggjort dig, Kaya. Först får vi försöka att driva ut honom ur Robesdalen”, sa Zinlalo. ”Därefter måste vi planera åtgärder gentemot honom så vi kan trygga oss själva.”
