Provläsning Siriskrönikan 1: Erövraren:
Isväggen
”Jag behöver flera karbiner.”
Ianyna ropade meddelandet nedåt hela replaget. Snart drog någon i hjälprepet. Hon matade det försiktigt uppåt. Ianyna tittade uppåt den släta isväggen. Hennes son Eros hängde på stegjärnen överst i replaget. Han skruvade i en ny isskruv. Hans rörelser var långsamma, koncentrerade och genomtänkta. Stoltheten strömmade genom Ianyna. Hon hade lärt honom allt han kunde. Hon hade gjort honom till den han nu var, härskare över Cibiadalen. Och hennes ambition var inte slut med det.
”Vi måste utvidga. En dal är inte nog när det finns en hel planet att erövra. Om du behärskar alla dalar, kan inte de andra klanledarna göra anspråk på de värdefulla gruvdalarna.”
Den unge mannen lyssnade ivrigt medan eldslågorna dansade i brasan i drottningens privata rum. Återskenet fick hans ögon att lysa. Redan som ganska liten hade han visat sig vara en duktig bergsbestigare. Ianyna hade lärt upp både honom och några unga lojala soldater från Kalidalen, hennes egen hemort.
Ambitionerna pendlade mellan sportiga och politiska erövringar. Tyvärr var inte hennes son så ivrig när det gällde de sistnämnda. Ianyna tänkte hon fick vara tydligare i sin övertalning till politiska erövringar när de kom hem. Just nu var de i färd med att besegra Nairobibergen. Isväggen lyste som en spegel endast vid vissa tillfällen, när den lilla solen Sirius B stod i norr, ganska nära deras planet. Utmaningen förblev en dröm för Eros far. Men änkedrottningen bestämde att hon och hennes son skulle klara av den innan hon blev för gammal.
Nu var de nästan uppe. Vädret hade varit förvånansvärt bra under hela klättringen. Vinden var inte hårdare än de klarade av, och den starka solen Sirius A stod hela tiden bakom toppen. Sirius B stod just nu mitt i zenit, så de riskerade inte att förfrysa alla bara delar på kroppen. Tidpunkten för bestigningen var mycket noga vald. De hade startat tidigt på morgonen. Om de hade tur, skulle de nå toppen innan kvällen. Beräkningarna tycktes hålla. Hur det såg ut på andra sidan, hade de ingen aning om. De kanske fick sova fastspända i repen ändå. På rekognoseringsvandringarna Ianyna varit med om, både med sin make och sin son, tycktes Isväggen vara en del av ett otillgängligt bergsmassiv. Observationerna visade att det måste vara ganska stort. Antagligen innehöll det en högslätt eller en annan dal. Varken Ianyna eller hennes avlidne make var intresserade av att upptäcka nya dalar eller vandra över kala högslätter. Då kunde de riskera träffa på exotiska folkslag vars seder krävde anpassning till konstiga normer. För dem var det mer än nog med bergen som utmaningar. Främmande folkslag var till för att erövras och tvingas in under Cibiadalens styrelseform.
Men hennes son Eros var nyfiken. Kanske var det därför han var så lätt att övertala till nya äventyr. Han var även intresserad av folk och natur i andra dalar. Med sitt öppna unga sinne accepterade han snabbt andras sedvänjor. Ianyna misstänkte att han njöt av att utforska främmande och, enligt henne, ofta motbjudande folkslag. Det hade aldrig fallit honom in att de borde konverteras till Cibiadalens livsföring.
Eros drämde isyxan i den istäckta bergväggen och hissade upp sig i ett grepp. ”Jag är uppe.” Han fäste den sista isskruven för att säkra de andra och försvann bakom kammen.
Ianyna och resten av laget följde långsamt och metodiskt efter. Ingen farlig iver fick äventyra företaget. Just denna iskalla beräkningen gjorde Ianynas replag till den effektiva samarbetsmaskin det var även som officerare i krig. De flesta kom från Cibiadalen och Kalidalen. Men några var söner till före detta härskaren i Tishtryiadalen och personliga vänner till hennes son. Den cibianske härskaren respekterade deras lagar och, tyckte Ianyna, ofta originella livsstil.
De hade ingen aning om hur toppen skulle se ut. Den kunde vara en skarp kam som störtade brant ner på andra sidan. Då fick de söka lä och tjudra sig själva och tälten innan de lade sig i sovsäckar. Det skulle i så fall inte vara första gången de sov på detta obekväma sätt. Ianyna undrade med ett flin vad hennes hovdamer skulle tänka om de anade hur hon kunde tillbringa natten i bergen.
Isväggen visade sig vara en glaciär som fortsatte neråt på andra sidan i en svag sluttning mot en högslätt, eller snarare en bergsdal. Ianyna såg Sirius A kasta sina sista ultravioletta strålar ner på en grön slätt med höga istäckta berg i fonden. Såsom solen stod nu, kunde hon inte avgöra om det växte träd där nere. Glaciären som ledde ner i dalen, var bar från snö och avslöjade stora sprickbildningar och en skräpig terräng fylld av pelare och småtoppar i isen.
Resten av replaget kom upp och började slå upp tälten. Just här, bakom kammen, var det lä och bara ett svagt lutande underlag. Eros föreslog att de skulle tjudra sovsäckarna med isskruvar så de inte skulle glida neråt. Förslaget mottogs med en del gliringar, men alla gjorde som han sa. Sådär var det alltid, tänkte Ianyna. Dessa unga soldater kunde skämta om Eros pedantiska synpunkter, men de protesterade aldrig eller opponerade sig på annat vis. Sovsäckarna var försedda med öglor för ändamålet.
Ianyna och Eros delade tält. Då de hade lagt sig, grep hon hans hand i mörkret och kramade den. ”Vi har klarat Isväggen. Gratulerar.”
Han prasslade omkring lite i mörkret. Slutligen kände hon en plunta pressas in i handen. ”Tog med lite så vi kan fira.”
”Bara en klunk. Vi skall vidare i morgon.”
”Ja, den glaciären ser spännande ut. Och vet du, jag tyckte jag såg något röra sig i dalen. Tror du där finns folk?” Ianyna märkte förväntningen i sonens röst.
”Inte så högt uppe. Vad lever de av, i så fall?”
”Det kanske bara var inbillning.”
Det var kallt. Under natten öppnade Ianyna deras sovsäckar, satte ihop dem och lade sig ovanpå sonens varma kropp.
De vaknade av att Sirius A lyste på tältet. Rimfrosten smälte och klirrande glaciärljud lockade ut dem. Det var fortfarande kallt. Även inne i tältet stod andedräkten som vit rök ur munnen. De hade lagt sig med stövlarna, om inte på fötterna, så åtminstone liggande i sovsäcken. Det var viktigt att fotbeklädnaden inte frös till isklumpar på natten. Men Eros och hans mor var glödheta av den nära kroppskontakten.
Hela laget samlades utanför på en tältduk för att äta frukost. Det var samma torrskaffning som de hade ätit i mörkret i tälten kvällen innan. Lite festligare blev det när alla satt tätt intill varandra för att hålla värmen. De njöt av soluppgången över ett landskap ingen förut skådat.
Eros var lycklig. Kamratskapet kändes varmt, även bokstavligen, i den täta sirianklungan. Hans kära ungdomliga mamma var med. Glaciären med alla sina formationer kallade på leklustan i honom. Han var nöjd med sitt nuvarande liv. Eros förstod inte varför hans mor tjatade på honom om att han skulle erövra hela planeten. Han hade klarat av den klan som ville erövra deras gruvdal. Räckte inte det? Han fick tala om för henne att han inte delade hennes dröm om världsherradömme när de kom tillbaka till Cibia.
Sirius A hade kommit ganska högt upp på himlen. De hade gott om tid. Just för att solen föll in i dalen under dem på ett annat sätt än kvällen innan, kunde de bättre observera hur det såg ut där nere.
Dalen var täckt av kort grön växtlighet. Inga stora träd fanns. Små tjärnar lyste i solen. En smal strimma flod letade sig väg mellan dem. Det var en karg dal. Småvackert, men inte storslaget och imponerande, tyckte Ianyna. Hennes blick sökte sig till bergen i fonden. Flera istäckta spetsiga toppar på andra sidan lockade mera.
Eros studerade dalen noggrant. Han rynkade ögonbrynen. ”Jag är inte säker, men är det inte tält där nere?”
”Du skämtar.”
De bröt läger och gav sig iväg neråt. Hela dagen lekte de i glaciären, utforskade isgrottorna och klättrade upp på pelare. Ianyna föreslog de skulle träna räddning. Alla skrattade då den store officeren från Kalidalen fastnade nere i sprickan. Till slut fick han klättra upp själv. Lunch åt de på en smal isrygg mellan två sprickor.
Den kvällen slog de läger på en ganska våt grusslätt där kalvningsrisken från glaciären var minimal. Den smalnade av till en sipprande bäck som rann som en ridå ner i gruset. Det var lite obehagligt, men tryggt. Tälten fick trängas på den enda torra fläcken där berggrunden stack upp mitt i gruset.
Där de låg, kunde de inte se resten av dalen. Den skymdes av den farligaste biten av glaciären, ett isfall bestående av kalvande block som sakta rann neråt. Eros och hans kamrater var lekfulla, men inte dumdristiga. De tog inte risken att klämmas ihjäl av stora isblock som hela tiden rörde på sig om de kunde komma ner en annan väg. Glaciären fyllde en klyfta. De hade slagit läger på berget vid ena sidan.
Dagen efter fortsatte de neråt utmed glaciären. Den gjorde plötsligt en sväng, och de kunde återigen se hela dalen. Det var ett kargt ställe utan träd. Nu när de hade kommit längre ner, såg de det tydligt. Det var verkligen ett tältläger på en udde där floden rann lugnt. Männen diskuterade ivrigt.
”Vem kan bo här?”
”Netromiter? De bor som bekant i tält.”
”Det finns väl inga jaktmöjligheter för netromiter på detta kala stället.”
”Jag ser folk. De bär kläder.”
”Aboriginer, kanske. Kan du se vilken ras de är av?”
”De ser ut att vara lika svarta som vi.”
”Om de är svarta, kan vi försöka kontakta dem”, föreslog Eros.
Ianyna kände en djup oro och ovilja gentemot lägret där nere. Vad slags folk kunde bo i tält som netromiter? Visserligen var flera av Eros kamrater från udda kulturer, men de bodde åtminstone i normala stadiga hus. ”Vi måste vara försiktiga”, sa hon. ”Jag föreslår att vi äter lunch här och pratar genom det hela.”
Det fanns inget bränsle. Bären de hittade var okända, så de vågade inte äta annat än torrskaffningen de hade med. Då de hade ätit och höll på att packa ryggsäckarna, var de fortfarande inte eniga om hur de skulle förhålla sig. Ianyna ville de skulle fortsätta rakt över dalen och sikta in sig på topparna. De fick passera i en stor båge utanför lägret. Eros var nyfiken och ville besöka aboriginerna. ”Vi får ta en omröstning”, föreslog han.
De svängde säckarna upp på ryggen och gjorde sig klara för handuppräkning.
Då blev de varse tre okända män som stod och stirrade på dem. De hade endast korta knivar i läderbältet på den lila, broderade tunikan. Ett läderpannband höll det svarta håret på plats. Ögonen var ovanligt sneda.
Mannen i mitten höjde handen till en hälsning. Han ropade något på ett främmande språk. En kall ilning for genom Ianyna. Hon förstod vad de sa. De talade hennes mors språk. Ianynas mor hade aldrig lärt sig tala vare sig cibianska eller Kalidalens språk. Hon hade alltid kommunicerat med sina barn på sitt eget språk. Även hon hade sneda ögon. Ianyna visste inget om mors bakgrund, annat än att far hade köpt henne på en kvinnomarknad i Cibia. Hon gillade inte alls att mamman kanske kom från ett folk som bodde i tält. Ianyna stod avvaktande. Nu måste hon bestämma sig. Skulle hon låtsas att hon inte förstod vad de sa och avstyra mötet? Till slut vann nyfikenheten. ”Jag tror jag skall klara av att kommunicera med dem.”
”Vem är ni?” sa mannen som hade hälsat först. Han verkade vara deras ledare. De andra två teg avvaktande.
”Vi är bergsbestigare från Cibiadalen.” Ianyna visade på klätterutstyrseln. De tre männen fingrade på stegjärnen och isyxan med nyfikenhet, under tiden de snattrade sig emellan. Ianyna flinade.
”Vad säger de?” sa Eros.
”De tror det är någon sorts vapen”, sa Ianyna.
”Det kan det vara i nödfall, även om jag inte tycker om att blanda hobby och yrke.”
”Jag tror inte jag vill översätta det.”
”Har ni tagit er in i vår dal med det där?” sa ledaren.
”Det är ju det jag säger”, sa Ianyna.
”Är det vanligt att ert folk sysslar med sådant?”
”Högst ovanligt, skulle jag tro.”
Ledaren nickade. Han var ganska ung, kunde väl vara i Eros ålder. De två andra var yngre.
”Min far har skickat hit mig för att erbjuda sin gästfrihet om ni har fredliga avsikter.”
”Vi visste inte ens att ni fanns. Vi är endast intresserade av bergsbestigning och hade inte tänkt fraternisera med andra sirianer”, sa Ianyna.
”Klättrade ni verkligen uppför Isväggen? Det var vad min far påstod, men vi trodde honom inte. Ingen kan klättra uppför Isväggen.”
”Med denna utstyrsel är det fullt möjligt. Jag tror vi är de första som klarat av det.”
Den unge mannen stirrade uppskattande på Ianyna.
Hon kände sig med ens klumpig och ovårdad. Hennes kjol var lika kort som männens tunikor. Det lockiga håret hade hon flätat och rullat upp i en knut mitt på huvudet, men hon hade inte tvättat och kammat sig sedan de var i Cibiadalen. De var alla leriga efter klafsandet ner från glaciären.
Eros frågade nyfiket vad de sagt. Ianyna gav ett referat från samtalet. Eros nickade belåtet.
Hövdingens, eller var det schamanens unge son var ingen vilde. Han verkade hövlig och intelligent.
”Du kan hälsa din far att vi tar emot hans erbjudande om gästfrihet”, sa Eros. Ianyna översatte.
De följde efter de tre unga männen ner till lägret.
Då de kom längre ned, blev benskydden för varma. Impulsivt böjde Ianyna sig och rullade ner dem till stövelkanten.
Tälten var större än de såg ut på avstånd. De var mera som runda hyddor av filtat ylle och broderade med blixtmönster i lila, blått och grönt. Själva tältduken var i en mörklila jordfärg som egentligen verkade som kamouflage i den brunlilagråa terrängen. Det var bara det korta gröna gräset som avslöjade lägret.
Stammens medlemmar var upptagna av sina sysslor. De kastade emellertid nyfikna blickar på gästerna. De höll sig disciplinerat på avstånd. Barnen kom farande och skulle undersöka vassa isyxor och stegjärn med händerna. De tre männen föste undan dem och sa något skarpt. Barnen backade och blev stående i en nyfiken ring en bit på avstånd. Ianyna uppskattade denna reservation. Det värsta hon visste, var när folk trängdes runt henne.
Hövdingsonen försvann in i ett tält mitt i lägret. Ianyna och hennes klätterlag tog av ryggsäckarna.
En flock kvinnor sysslade med något en bit bort. Även de var klädda i tunikor som var så korta att de nådde till mitt på smalbenet. Enligt cibianskt skick ganska oanständigt, men Ianynas nuvarande klädsel skilde inte ut henne från de andra.
”Min far vill tala med er ledare.” Den unge mannen dök upp i tältöppningen. Ianyna översatte.
Eros steg fram. Hans mor följde med in. Hon märkte att hövdingsonen kom efter.
De blev stående en stund för att ögonen skulle vänja sig vid halvmörkret. Det doftade rökelse. Slutligen kunde Ianyna börja skymta flera sirianer där inne.
På en matta i bortre ändan satt en man med korslagda ben. Ett läderpannband med diamanter försökte hålla ordning på hans yviga hår, och de sneda ögonen hade en genomborrande blick. Han måste vara lika gammal som Ianyna själv. Fastän han satt och de stod, verkade han överväldigande. Hon hade aldrig mött någon med en så mäktig utstrålning. Men han var också mannen från hennes barndoms mardrömmar, som slutade först då hon förenades med sin make härskaren i Cibia.
”Vilka är ni?”
Ianyna började dra historien om bergsbestigarna från Cibia, men han avbröt henne. ”Det vet jag redan. Jag vill höra era namn.”
Ianyna hade en känsla av att han redan visste, men han ville att de skulle säga vad de hette. ”Jag är drottning Ianyna av Cibia. Det här är min son Eros, härskare i Cibia sedan min make dog.”
”Jag har hört om er. Det sägs att Ianyna Kali är en mycket ambitiös kvinna, både på sina egna och sin sons vägnar.” Han drog på munnen i ett ironiskt leende som nästan var som ett rovdjurs morrning. Ianyna kände en omedelbar, irrationell aversion mot honom. Han vet vem jag är, tänkte hon.
”Jag är Svarte Nairobi, ledare för de utstötta av min ras i Nairobidalen”, sa han.
Ianyna översatte allt för Eros.
”Är de svarta i Nairobidalen förföljda? Då bör vi ge dem fri lejd i Cibia. De är ju våra rasfränder”, sa Eros.
Ianyna översatte inte det. Hennes far hade berättat otroliga saker om en nomadisk svart stam i Nairobis skogar. De sades syssla med svart magi. Dessutom gjorde de räder mot fredliga bruna medborgare i Nairobidalen, enbart för att förstöra och sedan dra sig tillbaks till skogarna. Att kriga för att erövra kunde hon förstå. Dessa mystiska schamanistiska krigare tycktes bara döda och förstöra för nöjes skull. Om detta var samma sirianer, måste de röra sig över ganska stora områden. Det kunde vara sägner och rykten, men något hos mannen framför henne varnade för fara. Förnuftet kunde inte ge någon förklaring till varför hon inte gillade honom, så hon avvaktade.
”Ni är välkomna att stanna i lägret så länge ni vill. Min son Felix skall visa er var ni kan slå upp era egna tält. Ni är välkomna att äta alla måltider med mig och min familj.”
Då de var färdiga med att göra i ordning sin egen del av lägret, kom en kvinna bort till Ianyna. Hon presenterade sig som lägrets schaman. ”Om du vill ta ett varmt bad, har jag ordnat med det i mitt tält.”
Ianyna höll på att ta av benskydden och stövlarna, nyfiket beskådad av ett antal barn som förvisso höll ett anständigt avstånd. Hon tackade förvånat. Det var oväntat att vildarna tog varma bad.
Det tycktes vimla av folk i alla tälten, speciellt kvinnor. Schamanen jagade ut dem. Ianyna klädde av sig och steg ner i det ångande badet. Hon löste upp flätorna och tvättade håret. Lyckligtvis hade hon tagit med rena kläder, en lika kort tunika som den hon redan bar. Hon kammade sitt svarta hår och lät det hänga utsläppt för att torka. Hon hade sett att flera kvinnor bar håret på det viset.
”Du bör fläta håret.”
Ianyna vände sig irriterad mot schamanen. ”Det måste torka. Jag låter det alltid hänga utsläppt då.”
”Du får hålla dig inne i tältet så länge.”
”Men vad är detta? Kan du berätta varför? Jag har sett många kvinnor här gå omkring med utsläppt hår.” Irritationen över konstiga regler som inte fick någon förklaring, vällde upp inom henne.
Schamanen sa inget. Hon öppnade munnen som om hon ville berätta, men stängde den omedelbart.
Ianyna knyckte med nacken och gick ut i solen. Hon passerade två av stammens män som tittade närgånget intresserade på henne. Ianyna återgäldade blicken i uppretad irritation. Där såg hon Eros och hövdingsonen Felix i ett försök till kommunikation. De var intelligenta ungdomar och borde så småningom komma överens.
Med ens kände hon en trevande hand på brösten bakifrån. Ianyna vände sig snabbt. En ung stampojke hade attackerat henne. Tunikan var uppdragen, och han hade full erektion.
”Vad tar du dig till?” Hon drämde till honom, så han föll baklänges. Han hade även mage att se förvånad ut.
Felix var snabbt på benen då han hörde hennes utbrott. Han sköt undan pojken med ett par stränga ord och påminnelser om gästfrihet. Så vände han sig mot Ianyna. ”Har ingen varnat dig för att gå med utsläppt hår?”
”Schamanen muttrade något om det, men hon sa aldrig varför, så jag brydde mig inte om det.”
Felix skakade på huvudet. ”Vi är inte mycket för att komma med långa förklaringar här hos oss. Men i vår stam räknas alla kvinnor med håret utsläppt som sexuellt tillgängliga.”
”Ni är barbarer.”
”Du är inte ensam om att tycka det, är jag rädd.”
Ianyna satte sig tillsammans med klätterlaget och började fläta det lockiga håret i en lång, lös fläta som vred sig i en spiral. Förödmjukelsen brände fortfarande i henne. De fick komma härifrån fortast möjligt, så de slapp bekanta sig med flera exotiska seder.
Samma kväll åt de middag i tältet hos hövdingen Svarte Nairobi. Han frågade inget, men Ianyna hade en otäck känsla av att han studerade dem noga och även var i stånd att läsa deras tankar.
Då hon satte sig mittemot honom och deras ögon möttes, kände hon som ett slag i hjärtregionen, därefter en lätt svindel. Under hela måltiden tycktes hon ha svårt att hålla sig vaken. Hon gled ständigt in i något euforiskt tillstånd där gränserna för hennes person suddades ut. Det var behagligt, lockande, men farligt. Svarte Nairobi måste vara en mäktig trollkarl om han kunde ta sig in i hennes medvetande. Ianyna skakade av sig sina irrationella känslor av obehag. Hon hade aldrig träffat på något övernaturligt innan. Hennes make menade att allt hade en naturlig förklaring eller berodde på slumpen.
Endast en gång berörde Svarte Nairobi det som hänt tidigare den dagen. ”Jag beklagar det inträffade. Jag skall se till att alla behandlar våra gäster med respekt och inte utgår från att våra lagar gäller er.”
”Har ni flera sådana exotiska vanor?”
Han såg road ut. ”Enligt ert synsätt, säkert.”
Då hon skulle lägga sig, hörde hon Svarte Nairobi säga till sin son: ”Låt Eros lägra så många av våra fertila kvinnor som möjligt. Han har en del arvsegenskaper som kan vara nyttiga för vår stam.”
Ianyna gillade inte alls detta. Hon tänkte varna sin son, men han kom aldrig till tältet den natten. En gång vaknade hon av att hon frös, och virade även hans sovsäck om sig. Först nästa morgon dök han upp, trött men nöjd.
”Felix presenterade mig för en flock urkåta tjejer igår kväll. Förlåt, mamsen, men jag hann aldrig ge besked.”
”Jag vet. De handlar snabbt. Jag hörde Svarte Nairobi säga till sin son att låta dig betäcka alla fertila kvinnor på grund av dina fördelaktiga arvsegenskaper.”
Eros skrattade. ”Verkligen? Skall jag känna mig smickrad?”
”Jag tycker inte alls om detta. Låt oss ge oss i väg med en gång.”
”Svartsjuk? Kära mamsen, du vet ju hur förtjust jag är i kvinnor. Visst är du den främsta av alla, men jag behöver yngre tjejer också, som du förstår.”
”Det vet jag, Eros, och jag har redan hittat en passande hustru till dig. Det är inte det. Men något här stämmer inte.”
”Du är bara intolerant, mamsen. Det har du alltid varit.”
”Nej, vi vet ju knappast något om dem, och Svarte Nairobi har gett besked om att vi skall behandlas enligt våra förutsättningar. Det är bara en känsla jag har.”
Eros klappade hennes kind. ”Du är överkänslig, mamsen.”
Ianyna fick hålla med om att hennes instinkt ofta grumlades av intolerans gentemot främmande folkslag och deras sedvanor.
Eros tänkte att hans och mammans smak när det gällde kvinnor var en smula olika. Den hustru hans mor hade valt åt honom var hennes brors äldsta dotter. Han tyckte bättre om den yngsta. Hans mor kanske inte skulle gilla att han blev för fäst vid en annan kvinna. Ianyna hade känt hans doft då han blev könsmogen och gjorde honom beroende av sin maktsfär.
Detta var första gången han träffade riktigt fria kvinnor.
