Provläsning Siriuskrönikan 3: Drottningen.
Cirkusclownen
Damion Tishtryia ångrade att han bestämt att ta sig till Cibia ensam. Hans äldste kusin följde honom över Tishtryiapasset. Damion insisterade på att resa vidare utan sällskap. Han tänkte det kunde vara en god övning för ett blivande klanöverhuvud med netromittämjarkunskap att ensam ta sig genom netromitland till huvudstaden Cibia. Damion var trött på familjens daltande. Han bar en ryggsäck med alla sina tillhörigheter samt ett lätt tält av netromittyp med bara en mittstång.
De fem Tishtryiadalarna låg i en högre terräng än den större och djupare Cibiadalen. Dalarna var karga och steniga. Den förtvinade vegetationen, som bestod av låga buskar, klamrade sig fast runt stora klippblock. Då Damion stod högst uppe i bergspasset, kunde han inte längre skilja byn från de stora stenarna som låg utslängda i dalen. Därefter gick stigen sakta neråt mot Cibiadalens lummiga djungel. Det var där Tishtryiaklanens män samlade mat och även fångade in alkolodjur för att borsta av dem lös ull. Det hände de fick tag i en ung netromit med. Deras söner behövde träna till netromittämjare, som var tradition i Tishtryiaklanen.
Damion visste att deras planet liknade de tärningar soldaterna spelade med, och att Cibiadalen var den största. Härskaren där dominerade över de andra. Han krävde att klanledarna i de andra dalarna bosatte sig i Cibia och bildade hov.
Cibiadalen var en överraskning för en sirian som var uppväxt i en dal som huvudsakligen bestod av stenblock och knappt hade någon vegetation.
Stigen var väl upptrampad i början. Damion var inte så modig längre då han kom in i djungelns lummiga kvalmighet och fick söka efter den nästan igengrodda stigen. Det blev att orientera sig efter de två solarna. Träden var alltför höga med skuggande kronor så han knappt kunde observera Sirius B. Den täta undervegetationen gömde säkert vilda blodtörstiga netromiter som var mycket farligare än de halvtama exemplaren han brukade träna med. Damion försökte gömma sitt tält i buskaget och låg halva natten och lyssnade till främmande fågelläten och prasslande från okända djur innan han somnade av ren utmattning.
Vandringen till huvudstaden Cibia tog flera dagar. Mat var inget problem. Det var bara att sträcka ut handen och plocka de frukter Tishtryiaklanen fick importera till sina fem karga dalar.
Då stigen blev tydligare igen och strålade samman med stigarna från flera dalar, visste Damion att han var nära Cibia. Dessutom nåddes hans nos av en doft han identifierade som samhälle.
Det första huset han såg, var den runda stenbyggnaden som utgjorde Tishtryiaklanens cirkus. Porten stod öppen. Det var illavarslande. Farbror Belal sade alltid att det var viktigt att hålla portarna låsta, ifall netromiterna kom loss och försökte ta sig ut. Damion gick in, och upptäckte att stället befann sig i ett tillstånd av förfall. Halmen i burarna var inte utbytt, det luktade illa av otvättade netromiter och deras avföring, samt en doft som han identifierade som gammalt fylleri. En halvfull netromittämjare stod inbegripen i en ljudutväxling med en netromit som inte befann sig i sin bur. Damion såg flera netromiter som gick lösa omkring. Dessa verkade vildare och farligare än de han var van vid från Tishtryiadalen. Deras kvinnlighet var mera uttalad, med bröstvårtor som pekade uppåt och uttalade muskler under den turkosa hyn som verkade vara insmord med någon sorts olja. Att de uppträdde som honor kunde bero på att de hela tiden var omgivna av sirianska män. Det var en aspekt av deras taktik som jägare. Några netromiter bar höftkjol, andra var nakna. Samtliga visade upp sitt röda hårsvall. Damion kunde inte se något manligt könsorgan sticka ut från det håriga underlivet. Alltså var de hela tiden beredda på att jaga. Många unga män i puberteten hade gått i den fällan. Netromiterna var köttätande vilddjur kamouflerade som vackra kvinnor.
”Söker du någon, unge man?”
Damion snodde runt. En äldre man stod och svajade bakom honom. ”Jag söker Darius Tishtryia. Jag är Damion.”
Den äldre mannen tittade misstänksamt och medgav att han var Darius. Han verkade inte glad åt att träffa Damion, rapade och skickade ut ett moln alkoholdunster.
”Jag vill att du visar mig Tishtryiaklanens stadspalats och gemaket i slottet.”
”Inte mycket att se, är jag rädd. Vi håller till i cirkus för det mesta.” Men han följde vingligt med Damion genom trånga gator omgivna av bastanta hus av både sten och trä till den bredare Paradgatan som ledde till slottet och berättade om allt de såg. Fönstren ut mot gatorna i samtliga hus var små och avvisande. Vissa gånger smalnade gatan av till en trång stig för att husen var byggda för nära varandra. Trots släktingens onyktra tillstånd var Damion glad han fick en ledsagare. Han hade aldrig hittat genom en så stor stad ensam, med alla vindlande gränder och återvändsgator.
Tishtryiaklanens stadspalats låg mitt på den stora raka Paradgatan, det bästa läget i staden, berättade Darius. Byggnaden var ett stenhus indragen från gatan i förhållande till de andra husen. Framför fanns en liten trädgård bakom ett lågt staket. De gick in. Huset var i bruk, men ingen tycktes ta ansvar för städningen. Damion rynkade på nosen vid stanken. Stadspalatset innehöll många rum. Det var byggt för att hysa ett stort hushåll.
”Vi lider brist på kvinnfolk”, sa Darius och skrattade ursäktande åt Damions min innan de gick ut och han stängde dörren. De fortsatte vidare uppåt Paradgatan. Alltså brukade hans släktingar inte ta dit netromiterna.
Gatan slutade i ett öppet torg framför slottet. Även det var en stor stenbyggnad, byggd av samma grå sten som annars i staden. Men slottet var gigantiskt, två våningar högt och hade en hög stenmur på sidorna. Damion gissade att slottet var omgivet av en trädgård. Den höga dubbla kopparporten var stängd. Det betydde att härskaren inte var i Cibia, berättade Darius. De kom in i en hall som sträckte sig över två våningar med ett galleri runtom på andra våningen. Galleriet hölls uppe av bågformiga valv med färgrika mosaiker. Damion förstod det var de olika klanmönstren då han kände igen Tishtryiaklanens svartvita symboler på en av bågarna. Facklorna i hallen var inte tända under dagtid, så det stora utrymmet låg i halvmörker, endast upplyst av dagsljuset som kom in genom de bågformade fönstren i galleriet som vätte ut mot Paradplatsen. Dörren ut till balkongen över ingången ut mot Paradplatsen var öppen.
I andra ändan av hallen, mittemot ingången stod härskarparets tron på ett podium. Mjuka sidenkuddar och varma alkoloskinn låg på tronen.
Natten dessförinnan hade Nairobistammen hållit sin nyårsceremoni i den stora hallen. Då brukade Cibias hov lämna gemaken i slottet och fly till sina stadspalats ute i Cibia för att slippa ljudet från alla trummor, sa Darius. ”Vänstra sidan av slottet tillhör Nairobistammen och det religiösa hovet”, förklarade han. ”Tishtryiaklanens gemak finns till höger ovanför bågen med vårt klanmönster. Vi tar oss upp till svalgången via båda trapporna på högra sidan.”
Damion förstod inte varför Nairobistammen bodde i slottet. De var nomader. Han hade sett deras cylindriska tält av alkoloull när de besökte Tishtryiadalen. Nairobierna hade samma levnadsstil som netromiter, reste omkring och slog läger där det passade. Nairobistammen var luggslitna sirianer med ovanligt mörk blå hudfärg, svart hår och snedställda ögon.
Darius öppnade dörren till Tishtryiagemaket och gav Damion nyckeln. ”Det har stått tomt sen din farbror stack till Tishtryiadalen.”
En rå lukt av sten och damm och instängdhet kom emot dem. Där fanns inte många möbler, inga textiler och endast ett par tunna slitna madrasser som stod lutade mot väggen. Även köket var tomt på redskap. Damion öppnade ett fönster mot parken runtom slottet.
”Jag ska visa dig soldaternas träningshall”, sa Darius. Han tog med Damion till en sal innanför de bågformade valven under högra galleriet. Olika vapen stod i ställ eller hängde på väggen. Det började skymma utanför de höga bågformade fönstren på ena långsidan. ”Jag tror du klarar dig själv nu. Det brukar vara vapenträning på förmiddagen.”
Damion gick ensam tillbaka till Tishtryiaklanens gemak. Det var anmärkningsvärt att Tishtryiaklanen var i total avsaknad av manliga tjänare eller kvinnliga matronor som tog hand om gemaken. Han åt resten av den torra vita frukten han hade plockat i djungeln innan han kom till Cibia. Damion hade ingen aning om var allt linne fanns. Slottet verkade öde. Det måste ha med ceremonin kvällen innan att göra. Klanerna tryckte i sina stadspalats.
Damion var totalt utmattad, dels av flera dagars strapatser och dålig sömn, dels av alla nya intryck i Cibia. Han lade båda madrasserna ovanpå varandra och använde tältet som lakan, bredde ut sovsäcken och somnade omedelbart.
Innan han gick ner till soldaternas träningshall morgonen efter, inventerade han sina ägodelar. Den svarta tunikan han rest i, var smutsig och söndersliten av taggiga buskar. Han iförde sig en träningstunika och hängde upp den vita festtunikan på väggen. Damion strök handen belåten över alla broderier i silke, silvertrådar och flodpärlor från Tishtryiadalens kalla floder.
Då han öppnade dörren till träningssalen, hörde han skratt och vapenskrammel. Damion blev stående. Ett kaos av färgrika tunikor, män och pojkar i olika åldrar som viftade med vapen uppenbarade sig.
En medelålders man kom bort och presenterade sig som Nator Kali och erbjöd sig att vara hans mentor. Han drog Damion in i salen och klappade i händerna. Kaoset upphörde och upplöstes i nyfikna individer. Nator presenterade var och en av dem. Damion koncentrerade sig på att komma ihåg vem de var. Några vände ryggen åt honom och viskade kommentarer till varandra. Han uppfattade ordet ”cirkusclown”.
Till slut blev han stående framför en ung pojke i hans egen ålder. Den andre var liten och smal som han själv, hade samma snedställda ögon och breda leende med mellanrum mellan tänderna. Men hans hy var mörkare blå än Damions.
”Jag är Marius Mazo och ska ta över Mazoklanen efter invigningen”, sa han. ”Vi är kusiner. Farmor säger hon är din mormor. Vi är bjudna på lunch hos henne.”
Mazita Mazo var en medellång, smal kvinna av obestämbar ålder. En ung flicka satt tillsammans med henne. Hon presenterades som Xenia, deras kusin och härskarens dotter med översteprästinnan Felia, som var Mazitas dotter. Xenia hade ett utmanande sätt och vickade med höfterna inför Damion. Inte var hon vidare snygg heller, med sammanväxta ögonbryn och smala läppar.
Damion högg in på maten direkt. Medan han fortfarande tuggade, ursäktade han sig med att han knappt hade ätit sen han kom till Cibia.
Efter att ha stillat den värsta hungern lutade sig Damion tillbaka. ”Marius sa att du är min mormor. Berätta om mina föräldrar.”
Det visade sig att Mazita inte visste så mycket, eller så dolde hon sanningen. Hennes dotter upptogs i Tishtryiaklanen då hon gifte sig. De stod varandra inte nära, så dottern pratade aldrig om sitt förhållande till maken. Damion hade överlevt ”vattentestet” som alla Tishtryior fick genomgå. Det vill säga, de slängde alla nyfödda barn i en kall strid flod och lät dem ta sig i land själva. De som inte klarade det, drunknade eller dog i lunginflammation. För tidigt födda barn som inte reste sig självmant efter födseln, dog alltid under vattentestet. Alla Damions äldre bröder var döda. Då han blev föräldralös, tog hans farbror med honom till Tishtryiadalen där han växte upp. Vid den tidpunkten förlorade Mazita kontakten helt med sin dotterson.
Mazita försäkrade honom om att det skulle bli bättre med en klanledare som startade utan sina föräldrars belastning. Med ens bar inte rösten. Damion lade handen på hennes axel. ”Jag är mycket tacksam över att få ta del av dina minnen. Jag begär inte att få veta de känsligaste hemligheterna.”
Mazita drog djupt efter andan. ”Jag vill inte påverka er unga i någon riktning. Ni ska koncentrera er på ert eget klanledarskap och inte bry er om era företrädares felsteg.”
Damion skulle gärna ha stannat kvar i det ombonade Mazogemaket, men han fick återvända till sina egna kala rum för att klä sig till banketten samma kväll.
Ingen kunde se på härskaren Urian av Cibia att han nyligen tagit del av en livsfarlig ceremoni. Härskarparet satt på tronen ett steg ovanför resten av hovet.
Urian var en medelålders man med viril ungdomlig kropp och lockigt svart hår. Han kunde sett bra ut om det inte varit för de fanatiska svarta ögonen som gav hans ansikte ett uttryck av grymhet. Han var dessutom lite vindögd, vilket gjorde honom än mera skräckinjagande. Hans mörkblå hudfärg som nästan föreföll svart underlättade inte. Tvärtom, det vita i ögonen syntes bättre.
Drottningen satt orörlig vid sidan om honom. Hon ändrade inte ens ansiktsuttryck. Damion blev illa berörd av konfrontationen. Han visste att hon hade varit inblandad i hans fars död.
Först att introduceras var Marius Mazo, därefter Damion Tishtryia. De tog emot klanledarsymbolerna från härskarens hand och svor eden ödmjukt. Då Urian reste sig, upptäckte Damion att han var minst huvudet längre än den längste av sina män. Ställd ansikte mot ansikte mot härskaren, kändes det som om Urians ena öga stirrade bakom dem medan det andra borrade sig in i deras inre. Farbror Belal påstod att han läste tankar. Dessutom skulle han ha en förmåga att överlagra sig i flera kroppar om han ville. Damion trodde det bara var rykten.
De unga pojkarnas mentor Nator Kali hjälpte till med att fästa nosringen i deras nosar.
Medan de unga pojkarna fick gå fram en och en och svära trohetseden till härskaren och ta emot de smycken som fria män bar, blev kvinnorna uppradade vid sidan om varandra och svor en unison ed. Flickorna hade redan fått sina långklänningar och smycken under en liten privat ceremoni inom klanen.
Damions intresse drogs mot de unga kvinnorna som skulle introduceras. Bland dem fanns Xenia. Hon var lik sin far. Vem skulle föra denna högborna kvinna i brudsäng?
De två unga männen satte sig vid ett bord i baren tillsammans med Nator Kali.
”Varför bor Nairobistammen i slottet?” sa Damion. ”Hemma bor de i tält.”
”Det är Urian som har tagit hit dem”, sa Nator. ”Han har valt ut en del av dem till livvakt och dessutom var översteprästinnan Felia en adelsdam av Mazoklanen. Därför bor hon här med sina kultprästinnor. Men tro mig, största delen av stammen finns i djungeln. Ingen vet hur många de är, och det håller upprorsmakare lugna.”
”Finns några sådana?” sa Damion.
”Robesklanen. Drottningen är Urians gisslan. Annars hade väl Cibia varit översvämmade av hennes netromitkrigare vid det här laget”, sa Nator.
”Det bor netromiter i vårt cirkus.”
”De är av den farligaste sorten. Det sägs att Zinlaloklubben är allierade med Robesklanen. Du får räkna med närgånget intresse från härskaren och Nairobistammen framöver”, sa Nator.
Damion nickade. Han förstod varför de andra krigarna i träningssalen undvek honom. Att hålla netromiter var inte riktigt rumsrent för en adelsman.
Han lät blicken vandra över de ogifta flickorna som stod i en klunga.
”Du Marius, nu har jag upptäckt vad som är vår viktigaste åtgärd som klanledare.”
”Och vad är det?” sa Marius.
”Att fortplanta oss. Och allra helst med döttrar från högadeln, det vill säga en klanledardotter.”
”Det spelar ingen roll med vem, barnen får ändå din rang”, förklarade Marius.
”En hustru av samma rang från en annan klan är en fördel.”
”Tänker du satsa på Xenia?” sa Marius.
Damion uppfattade en nyfiken blick från Nator då han nämnde Xenia. Han undrade varför den äldre mannen var så intresserad av unga pojkars pladder.
”Hon är ju vår kusin. Det genererar dåliga gener, enligt Tishtryiatraditionen.”
Marius tittade överraskad. I Cibia var det tvärtom vanligt att nära släktingar gifte sig med varandra, förklarade han.
Nator visade tecken på att han var uttråkad av deras prat efter Damions sista uttalande.
Damion spanade in Kaksididöttrarna. Han kände igen dem på klanfärgerna, den jordfärgade sidenklänningen med bruna mönsterkanter. Den yngsta Kaksididottern var av deras egen kull. Hon var av medellängd och hade ett sött ansikte med regelbundna drag. Nosen pekade käckt uppåt. Hennes hår var löst flätat med guldtrådar. Höfterna var breda och tydde på att hon lätt kunde föda barn. Flickan slog förvirrad ner blicken vid Damions inträngande inspektion.
”Jag vet vem jag vill ha”, sa han.
”Jag har inte tänkt så långt än”, sa Marius.
”Du Marius, kalla på din kusin Xenia och be henne ta med de andra flickorna hit så ni kan bekanta er”, sa Nator.
Flickorna var inte alls ovilliga att göra dem sällskap. Under fnitter och snedblickar satte de sig vid det runda bordet. Alla fick tränga ihop sig för att få plats. Endast Natalie Kaksidi stod handfallen och tittade. Damion reste sig och drog ut stolen åt henne då han såg hur Nator Kali gjorde. Men Natalie satt hela tiden stel som en pinne ytterst på sitsen med nedslagen blick och svarade blygt endast på direkta frågor.
Marius, som inte hade visat några preferenser, fick känna på hur det var att vara ung ogift klanledare. Flickorna trängdes runt honom, tafsade nyfiket och gjorde honom nästan lika blyg som Natalie Kaksidi.
Xenia satt inbegripen i ett viskande samtal med Nator, där båda stirrade varandra djupt in i ögonen, han ivrigt, hon retfullt. Hon satt avslappnat tillbakalutad och sträckte fram en fot mot Nators ben. Marius skakade på huvudet. Han anförtrodde Damion att Nator hade blivit bortgift till en kvinna som aldrig visade sig vid hovet, och att han brukade ta med pojkarna han var mentor för till bordeller.
Nators äldre bror var klanledare för Kaliklanen och borde vara det självklara valet för en flicka som Xenia.
Damion försökte fånga Natalies uppmärksamhet, men hon drog sig skyggt undan. Han visste inte om det var en form för koketteri. Det kanske skulle vara nödvändigt att gå på henne mera burdust. Farbror Belal berättade att våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia. Han antydde med en fräck blick att det var så Damions föräldrar hade blivit gifta.
I så fall måste Damion först bevisa för hennes klan att han kunde erbjuda henne ett lika förmöget och förnämt hem som det hon kom ifrån. Men han var beredd att gå långt utanför Tishtryiornas konventioner för att få som han ville.
