Kategori: Recensioner

Recension: Om Sirius

av Tora Greve

Tira Tiger Förlag, 2025

ISBN 978181116311

En stjärnklar vinternatt tittar du på stjärnbilden Orions bälte. Strax under strålar något starkt. Det är den stjärna som, utöver vår egen sol, lyser allra starkast på vår himmel: Sirius. Sirius är egentligen två stjärnor, en vit dvärg och en vit stjärna som slagit följe. Såväl astronomi som astrologi har intresserat människor i årtusenden och trots allt vi lärt oss finns så otroligt mycket spännande kvar att upptäcka, vare sig man blickar mot rymden eller ser vilka spår som finns i uråldriga kulturer och här spelar dubbelstjärnan Sirius en intressant roll.

På årets bokmässa släpps Om Sirius av Tora Greve. Det är en fackbok som inbjuder läsaren till en imponerande djupdykning i stjärnans bakgrund, historia och inte minst myter. I boken granskar författaren kritiskt källor från dåtid till nutid, allt från avhandlingar till fackböcker och skönlitteratur, med resonemang och slutsatser. Den är samtidigt personligt hållen med anekdoter som gör texten levande.

Om Sirius spänner över allt från vetenskap till tro, förr och nu. Första kapitlet ägnas åt naturvetenskap och astronomi. Det andra åt mytologi och stjärnans betydelse i olika civilisationer, från Yolngu stammen i Australien till Mesopotamien, Indien, Kina, Grekisk mytologi och de gamla Egyptiernas siriuskalender. Men berättelsen stannar inte där utan går vidare till spännande myter, som den afrikanska stammen Dogon som påstår sig ha haft kontakt med en varelse från Sirius för länge sedan. Teosofi, ockultism och mycket annat med anknytning till Sirius diskuteras i boken och varje kapitel avslutas med lästips.

Författaren Tora Greve är en äventyrare som åkt världen runt och har kvinnligt svenskt rekord i observerade solförmörkelser. Science fiction, fantasy och historia har, vid sidan om astronomi, ufologi och äventyrsresor varit hennes hobby hela livet. Därtill är Tora Greve textilkonstnär och författare. Det Tora Greve studerat och gestaltat i såväl böcker som textilvävar är just planeten Sirius.

I bokens sista kapitel ”Mitt eget förhållande till Sirius” knyter Tora Greve ihop säcken genom att berätta hur hon skapat den värld som finns i hennes tidigare verk, fantasy-serien om ett bebott Sirius. Jag tycker själv det är mycket intressant att få en inblick i just skapandet av en fiktiv värld.

Trots sitt rika innehåll är Om Sirius en nätt och lättläst bok som kan ge läsaren idéer till att forska vidare.

Eva Ullerud

Länk till recension

Recension av Systerfall

Titel: Systerfall

Författare: Stefan Dahlström

Förlag: Storyfy Publishing

Sidor: 449

ISBN 978-91-90011-87-4

Boken är en dystopi som handlar om ett meningslöst krig på ett ställe där angriparna inte har att göra då det inte handlar om att försvara sitt eget land. Tyvärr har det paralleller till vår egen tid.

Det påminner mig om de förvirrade nordkoreanska soldaterna som tas till fånga i Ukraina. Förstår de att de har blivit sålda som kanonmat till Ryssland, som betalning för kärnteknik?

Systerfall är fortsättningen på Systervälde, om ett totalitärt sovjetliknande matriarkat. Jag gillar beskrivningarna av den kvinnliga mytologin alla soldater matas med för att knyta dem hårdare till matriarkatet. Det känns äkta.

Soldaten Elin vaknar upp från nedfrysningen på en främmande planet. Hon irriteras av att soldaterna har frysts ner. Det finns modernare sätt att åka längre distanser i rymden. Hon upptäcker att utrustningen de får har fler brister. Soldaterna har till exempel inte fått mörkerglasögon, men de får plymer till hjälmarna. Det är typiskt, priserna ska hållas nere när det gäller kanonmat.

Inte nog med att soldaterna förväntas slåss, de ska även föda nya soldater, som ska växa upp snabbt med hormontillskott.

Precis som nordkoreanerna upptäcker soldaterna att fienden inte var den de väntade sig, men en helt annan. Istället för försvarare mot zeckorianerna är de erövrare mot Anaks, och kastas ut i meningslösa direktstrider och även skyttegravsstrider.

Hon har genomskådat lögnerna i matriarkatet, och vill inte längre dö för en meningslös kamp.

Elin upptäcker att fienden finns inte bara utanför de matriarkaliska soldaterna, men även mitt ibland dem. Det blir en uppgörelse med svikarna på de sista sidorna.

Målgruppen: De som tycker om dystopier och närgångna strider mellan soldater.

Tora Greve

Recension av Eva Ullerus Miniatyrerna. ISBN 978-91-89900-41-7

Något kan jag säga direkt: Det är en bladvändare, spänningen börjar direkt, först bara som en del märkliga händelser.

Äkta makarna Gunnar och Mona åker till Norrland på en leksaksmässa. Gunnar har tagit över leksaksaffären från sina föräldrar. Numera går den knackigt, och när han talar med sina kolleger på mässan, har alla gått över till att driva internetbutik. Medan Gunnar besöker mässan, sitter Mona på hotellet med räkenskaperna. Vad hon ser, är att omsättningen sjunker månad för månad tills det bara går jämt ihop. Något måste göras, en ny leksak som den virala Tamaguchin bör dyka upp.

När Gunnar kommer ut från mässan första kvällen, blir han tilltalad av en äldre gubbe som sitter på en pall utanför. Han visar Gunnar något mycket märkligt.

Medan Gunnar åker tillbaka till mässan, tar Mona en tur med bilen för att turista i närheten. Hon kommer till en kyrka, där det varit häxprocesser våren 1675. Dessa kommer att spela en oväntad del av berättelsen.

Jag kan inte avslöja den spännande handlingen men den värld Gunnar och Mona kommer till tycks vara idealisk, en slags utopia. Men barn försvinner, och snart får de reda på att det finns någon som står utanför samhället och diskrimineras.

Det blinda rummet är en samlingsvolym med AR Yngves speciella SF-stil och ett måste för alla som hyllar udda science fiction. De flesta har varit publicerade innan, det mesta på engelska i olika tidningar och antologier. Alla novellerna är mycket välskrivna. Det måste de vara för att väljas ut av så många olika redaktörer. Några noveller känns igen från Club Cosmos i Göteborg och Maskinblod.

Jag blev glatt överraskad över att hitta en novell från Precinct 20: Dead Strange, som jag tyckte mycket om.

Omslaget är lockande, inspirerad av Delta science fiction och en hyllning till Sam J. Lundwall. Jag har haft med ett blädderexemplar på bokmässor, och det har alltid väckt intresse.

Titelnovellen samt en efterföljande är en ny SF-deckare som får mig att tänka på det nuvarande kinesiska samhället. Hela samhället övervakas av små flygande enheter inte större än flugor, som kallas ”flögon”. Boken kom trots allt 2022. Det är hemskt att tekniken har tagit igen fantasin när det gäller ansiktsigenkänning. Hjältarna är detektiverna mor och dotter Sahlberg. Det kanske kan bli en bok om dessa så småningom, så som detektiven Innis Garris i Precinct 20: Dead Strange.

Jag blev tagen av novellen Ett batteri försvinner, om ett mobilbatteri som bara försvann från en mobiltelefon som ramlade i golvet då huvudpersonen snubblade på laddarsladden. Det påminde mig om en liknande händelse i min gamla atelje. Jag hade fått en växt av en väninna och skulle plantera den i en kruka. Det var inget märkvärdigt med det, jag la växten på köksbänken under tiden jag böjde mig ner under diskbänken där jag hade krukor och jord. Då jag reste mig, hade växten försvunnit från köksbänken! Jag letade över hela köket under resten av eftermiddagen, men kunde inte hitta den. Växten dök aldrig upp, inte ens då jag städade hela köket.

I några av de nyaste novellerna finns en stad som heter Putingrad och AR Yngve diskuterar Putinismen. Detta i en bok skriven innan Putins invasion av Ukraina.

AR Yngves bok är på 402 sidor, och bör avnjutas i små porsjoner. Kanske inte som sänglektyr innan man ska sova, då det finns ett visst skräckelement i novellerna. Kanske heller på stranden eller i trädgården i fullt dagsljus. AR Yngve är som bäst när det gäller noveller.

Om Precinct 20: Dead strange av A.R. Yngve

Den första tanke jag får är: Raymond Chandler möter H.P. Lovecraft.

Boken består av 14 kapitel med ett mysterium i varje som har en mer eller mindre övernaturlig lösning. Det finns en viss framåtrörelse när den stackars ensamstående detektiven Innis Garris i sitt arbete hela tiden konfronterar olika varelser, mänskliga och andra. Det är ett ruffigt distrikt med nergångna gamla skyskrapor, frånflyttade industrikomplex och nerlagda hotell. Där finns även Antonioni-universitetet som tillhandahåller polisens medicinske expert och där det bedrivs minst sagt kontroversiell forskning. Polisstation i Pecinct 20 är det stället där alla karriärer slutar. Boken är rikt illustrerad med gamla foton från olika större städer i USA.

Då det inte går att ta copyright på ideer, kände jag igen flera av frågeställningarna.

De roligaste historierna är The club that wouldn’t let anyone in, den om de två vännerna som sätter upp en falsk nattklubb, och Godsmack, den där Gud langar en drog som bara funkar på troende (mycket subtilt).

En historia med ett tema jag känner igen är Natural enemy, den om damen med alla katterna, men här är intrigen ändrat.

Katter som farliga djur som skulle kunna ta över världen kommer tillbaka flera gånger. Författarens förklaring till att de inte redan har gjort det beror på att katter är individualister och inte bryr sig. Även andra författare har skrivit om det.

Den hiskligaste historian ärThe man who fell out, inspirerad av Flatland av Edwin Abbot. Även Lovecraft skrev om fyrdimensionella varelser som kunde tränga in i vår värld genom en mänsklig kropp. Scenen där monstret hoppar ut ur bröstet på en av personerna i filmen Alien kanske inspirerades av Lovecraft? The man who fell out är förövrigt publicerad i A.R. Yngves svenska novellantologi Det blinda rummet under namnet Mannen som föll ut. Det blinda rummet är en lite spretig novellsamling vars röda tråd tycks vara att knyta ihop författarens noveller som varit publicerade på olika ställen innan. Omistlig för den som är speciellt intresserad av just det författarskap och vill ha allt samlat på samma ställe.

Gillar ni gamla hårdkokta Mike Hammer-historier och/eller Lovecrafts Cthulhu, så ska ni läsa Precinct 20: Dead strange. Efterordet bekräftar mina egna känslor under läsningen och är fullspäckad med litterär kunskap om denna märkliga skräckdeckar-genren.

Sedan mina ögonlock opererades har jag börjat läsa igen. Och bland annat händer detta: 2006 hade jag förmånen att publicera Ahrvid Engholms novellsamling ”Mord på månen”, som innehöll 14 noveller som handlar om brott i ett underjordiskt samhälle på månen.

Ahrvid, SKRIVA-listans skapare, är en av mina favoritnovellister och nu har han kommit med en ny novellsamling ”Rumstidsenligt!” (Tiger Tiger förlag) med inte färre än 30 noveller av alla de slag hämtade från olika tidskrifter och med ett informativt förord av Kjell E. Genberg, en annan av mina favoritförfattare.

Om novellerna i ”Mord på månen” alla hade samma stuk, så handlar ”Rumstidenligt!” om en palett med deckargåtor, science fiction, parodier och skrönor, kort och gott om en bredd i motiv och tilltal som få om ens någon annan novellist kan visa upp. Jag har läst det mesta tidigare och det är mycket bra, underhållande, roligt, spännande och även tänkvärt.

Ahrvid har flyt i sin novellistik och han vet vad han sysslar med. Han har inte mycket till övers för den sorts noveller som saknar handling och bakom hans berättelser ligger kunskap om intrig och textbyggnad. Det handlar genomtänkt om tillämpade teorier om hur man kan skriva just noveller.

Det har alltså totalt blivit två samlingar med 44 berättelse i bokform och eftersom Ahrvid har skrivit mer än 100 noveller, så kan vi förhoppningsvis se fram mot fler novellsamlingar framöver. Bland annat är hans lysande digitala Sherlock Holmes parodi inte med i ”Rumtidsenligt!” Den nya boken marknadsförs som ”En samling explosiva noveller!”

MIN SLUTSATS: Noveller blir ofta liggande begravda i diverse publikationer. Det är därför nödvändigt att de samlas och ges ut i bokform så att de kan hamna på bibliotekens bokhyllor.

Systervälde av Stefan Dahlström. 394 sidor. Fantasiförlaget 2021. ISBN-978-91-986021-2-8.

Huvudpersonen är en invitro som heter Elin Inanna Oriopato. Det vill säga, hennes riktiga namn är DRF-288. Hon är odlat i en tank för att bli soldat. Mänskligheten består av två distinkta grupper, sioraander och dionesser. Sioranderna är kvinnor som förtrycker dionesserna som är män. Perspektivet är hela tiden Elins. Det är hennes personliga utveckling och kamp mot invitroprogrammering vi får följa.

Redan i början får vi intryck av att matriarkatet är på dekis. Byggnaderna i staden Themiskyra är förfallna. Vi får följa Elin som rekryt. Även hos militären är allt i förfall, det finns inte uniformer till alla, materielet fungerar halvdant och ledningen är otydlig i allt undantaget att förtrycka rekryterna. En talande detalj är att modeller klädd i fina uniformer kallas in för att posera för pressen efter ett slag där trasiga soldater har kämpat sig till en seger.

Vi får veta att det snart ska vara val. Det finns olika grupper i samhället som är kritiska till Themiskyras ledning. I sann sovjetisk anda förtrycks dessa och skickas i värsta fall till fronten i Lawn.

Är detta planeten jorden? Det har ingen betydelse. Miljön utanför staden består av odlade fält, skogar och öken, inga hav. Det finns flera planeter bebodda av människor, så de måste ha rymdfart. Jag får en känsla av Sydafrika under apartheid när det gäller de boerska namnen på landområden, så kallade hemländer åt dionesserna och beteckning på djur. Djuren är mer eller mindre skuggor som rör sig i periferin. Författaren använder flera lokala ord som inte förklaras, men det gör inget. Vi förstår vad det rör sig om genom dialogerna. En annan språklig grej är att ordet ”att” inte förekommer, några gånger utbytt mot ”och”. En annan fascinerande sak är dessa ständiga menstruationssmärtor. Lider hela folket av endometrios? Är det därför det föds så få barn ur kvinnor och de flesta odlas fram som invitros? Efter nästan femtio år som smärtfritt menstruerande kvinna men omgiven av släktingar som kämpat mot endometrios undrar jag bara. Efter vad jag förstått föds barnen som provrörsbarn. Endometrios kan också vara orsak till att överklasskvinnorna i hemlighet kan ha dionesser som leksaker utan att bli gravida.

Boken är tänkvärd. Stämningen och atmosfären är mörk. Jag ser för mig protesterna i Belarus, Ryssland, Hongkong och Burma. Kanske även den så kallade arabiska våren. Om jag gillar boken? Jag vet inte, min smak kanske går mer åt feelgoodhållet. Rent objektivt tycker jag det är en mycket bra bok som berörde mig djupt. Jag hade mardrömmar efter att ha läst den. För de som tycker om dystopiska skildringar är det en fullmatad bok som kan rekommenderas. Dessutom är Elins personliga utveckling och tillkortakommanden som invitro spännande.

Flickebarnet Signe av Ragnar A. Söderling

Videpro förlag 2019

Författaren kallar boken ”historisk roman”. Det tycker jag är att förminska den.

Ellinor Skagegård skriver i sin artikel Sakprosan tar plats i akademin i Författaren nr. 1, 2020: ”Sakprosa bygger på research som håller akademisk klass, där man lägger till ett litterärt berättande som också bygger på forskning.” Detta kallas gestaltande sakprosa. Sedan räknas upp vilka ämnen som räknas till denna genre. Författarförbundet tillsammans med Linnéuniversitetet arbetar för att inrätta en professur i ämnet.

Därför tycker jag att Flickebarnet Signe är mer biografi än roman. Just gestaltningen gör berättelsen mera intressant än en rakt upp-och-ner beskrivning av ett liv. Därför vill jag ge boken genrebeteckningen ”gestaltande biografi”. Jag sträckläste boken och fick avbryta bara när något yttre hände.

En del korrespondens återges, samt flera personers bakgrund. Även dessa originalbrev är riktigt spännande. Vi får följa Signes kamp för en utbildning, hennes engagemang i kvinnorörelsen och ekonomiska vedermödor.

Vi får ta del av en parallell berättelse om den norska Marna och hennes festman Gunnar. Jag misstänkte att dessa två parallella spår skulle stråla samman, och det gör de.

Gunnar blir Signes förste man.

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen av ett intressant och omväxlande liv.

Fiskarens dröm av Viveca Österman. JV Publishing 2019. 408 sidor.

En beskrivning av fattiga människors öde runt Göteborg från 1850 och 40 år framåt.

Bokens huvudperson är Christoffer, som gärna vill bli fiskare och torpare, men som tvingas ut i arbetslivet vid 17 års ålder och börjar arbeta på ett båtvarv på Lindholmen. Men Christoffer är en orolig själ som provar på både sjömansliv och smuggling, samt havsfiske utanför Danmarks kust innan hans dröm om ett eget torp infrias.

Författaren har utgått ifrån sin egen släkthistoria, men boken är en roman, inte en biografi. Vi får möta ett stort persongalleri då familjerna är stora med många barn. Kvinnorna föder barn vartannat år, men är samtidigt starka och arbetsamma. Männen som jobbar på varvet har en tendens till att dricka och spela bort lönen, och kvinnorna får ta till olika tricks för att få ut åtminstone lite pengar, samtidigt som de strävar efter att få egna inkomster vid att utföra kvinnoarbeten åt andra.

Jag sträckläste boken, den var så spännande med alla dessa människoöden från Bohuslän. Speciellt kvinnorna fascinerade mig. Det skandinaviska 1800-talet påminner om det nutida Afrika, med många starka kvinnor. Skillnaden är att även männen slet tungt för svältlöner och försökte organisera sig i arbetarrörelser. Men tiden var inte mogen än.

Författaren har en imponerande kunskap om olika fiskemetoder, redskap och båttyper som användes under senare hälft av 1800-talet. Därtill beskriver hon detaljerat hur arbetet med byggandet av metallskrov försiggick på varven, det hårda slitet som bröt ner arbetarna till missbruk och för tidigt åldrande. Miljön är beskrivit så man tycker att man är där.

I dialogerna används ett avslipat dialektalt språk som framhäver personernas bakgrund men inte är störande dialekt.

Språket flyter lätt.

Strukturen är klart framåtdrivande utan tillbakablickar, så vi hela tiden har koll på det växande persongalleri eftersom kvinnorna vartannat år föder det ena barnet efter det andra och familjen växer.

Några ”tangentbordsfel” har slunkit igenom korrekturläsarens falköga.

Jag kan absolut rekommendera denna boken även för de som inte räknar sig som målgrupp då det helt enkelt är spännande livsöden som beskrivs.

Om du bara vågar av Sylvia Lidén Nordlund

I andra boken har Mia flyttat in i en tvåa och hoppas dottern vill flytta med. Men hon väljer att stanna hos fadern. Både Mia och Frida har behov av sin frihet. Mia börjar i terapi hos en kvinna som faktiskt hennes exman rekommenderar, och det visar sig vara positivt. Det händer spännande saker med väninnorna runt henne. Mia träffar sin stora kärlek Ola som vi fick se en glimt av i förra boken och de inleder en kärleksrelation. Sexscenerna är fina och realistiska. Mia har klarat av att lämna sin man, men jag tycker hon måste lära sig att hon har rätt till ett eget liv oavsett vad dottern tycker. Hon måste bli mera öppen mot dottern och inte låtsas vara någon annan än den hon är. Hon behöver lära att en mera otillgänglig mamma är mera spännande för en tonåring än en som hela tiden lägger sig platt. Den efterhängsne exmannen som håller på att gå ner sig i alkoholism tar tag i sina problem och hittar en ny kvinna. När det gäller jobbet verkar det gå bra för Mia. Hon har lärt sig att ta plats och stiger uppåt i hierarkin. Nu måste hon bara lära sig att sätta gränser gentemot dottern, att inse att Frida är en egen människa och inte bara hennes dotter. Det kan vara sårbart, men nödvändigt. Annars riskerar hon bli en gammal bitter kvinna som offrat allt för sitt barn utan att ha något igen för det. Det kanske vi får se i nästa bok, som jag ser fram emot.

Kort sagt, detta är en diskbänksthriller!