mörker
©KG Johansson
kgjohansson.se
Omslag: Gunilla Dahlblom
Utgiven av TiraTiger Förlag
tiratigerforlag.se
Första upplagan 2022
ISBN 978-91-8059-201-7
mörker
KG Johansson
alfulan
Så jag går på Sveavägen och letar ett lunchställe, det var ju så fint i går, soligt men inte för varmt men ändå inte för mycket folk ute, och jag tänker att en uteservering vore fint, något ställe med klass, och precis då ser jag skylten –
Bort, tänkte hon, och rösten tystnade tvärt. Nästa fyllde i utan minsta glapp. Den ena efter den andra, som trängseln vid ett nyöppnat lågprisvaruhus.
Yana? Hör du mig? Svara om du hör mig. Kan du inte komma och äta middag –
Bort. Mamma – bort!
Allting är berättelser, vet du. Jag tänker ofta på det. Vi kan aldrig förstå något innan vi berättar det, för oss själva om inte annat. Händelser är obegripliga tills medvetandet berättar dem för oss –
Bort.
– det här inte är riktigt fint att säga, det är inte Politiskt Korrekt, som folk sa på gamla inspelningar. Men ändå. Jag säger det ändå: jag är faktiskt en människa –
Bo – tänkte hon, men avbröt sig mitt i ordet. Hon tänkte säkert fel nu, men hon ville ändå höra lite mer. Bara några ord medan hon vaknade till och lokaliserade sig själv i havet av brusande röster, lugna, upprörda, manande, stolta, oroliga –
– och jag är en produkt av miljarder års evolution, minst hundratusen år sedan vi blev genetiskt vad vi är nu, och vad nån annan än tycker så vill jag inte bo i samma hus, eller nej, samma kvarter, jag vill inte bo i samma … samma stadsdel, nej jag vill inte bo i samma stad som Plåtman och fröken Genetisk Kopia, jag förstår att vi behöver arbetskraft men varför måste jag se dom? I mitt kvarter? Jag vill –
Och innan hon hann avbryta den upprörda kvinnan försvann flödet och hon såg, och hörde, signalen.
Loke. Okej.
Hon öppnade samtalet.
”Yana! Väckte jag dig?”
Yana försökte minnas vilken dag det var. Söndag … eller var det måndag? Bruset gav henne en känsla och hon chansade på söndag.
Hon öppnade ögonen och blinkade mot det mörka rummet.
”En aning”, sa hon. Harklade sig. ”Bara lite kring kanterna.”
”Ja. Ursäkta. Dina söndagar, jag vet.”
Yana andades tyst ut. Hon hade gissat rätt.
”Och det är värre än så”, fortsatte Loke. ”Du måste komma in.”
”In?”
”Jag är på myndigheten. Akut och brådskande. Hittar du? När kan du vara här?”
”Akut?”
”När?”
Hon blundade och såg att klockan var halv nio. Tänkte. ”Om … fyrtio?”
”Ses.”
Innan hon hann dra in luft för att säga något var han borta.
Yana tänkte automatiskt: Stressad och vrenskande.
Hon måste vakna.
Yana avskydde att bli väckt på det sättet. Hon behövde minst ett par minuter i bruset. Att vakna med brus var en mångårig vana. Till och med reklamen och mamma var okej, just därför att de var lite irriterande: irritationen väckte henne en aning. Sedan kunde hon snabbt avbryta dem. Men när Loke överraskade henne på det här sättet, när själva hennes avbrytande blev avbrutet efter bara några sekunder, så kände hon sig obalanserad och förvirrad.
Bruset. Namnet var perfekt. Redan innan klimatet rasade för tvåhundra år sedan hade det talats om mediabrus. På den tiden, hade hon sett på antika inspelningar, hade folk haft sitt brus i små telefoner och datorer. Nu kom det direkt in i huvudet. Bara att gilla läget.
Sus och dus och brus, rimmade hennes sömnrester: i mitt hus.
Egentligen var det inte så farligt. Det var möjligt att stänga av helt, kanske bara öppna för att, ja, titta på klockan till exempel.
Men att stänga helt kändes ensligt. Man var utanför. Inte med längre.
Yana suckade tyst. Innan hon steg upp tänkte hon igång duschen på 38 grader. Tre minuter senare stod hon under strömmande vatten i sitt lilla badrum, fyra kvadratmeter. Det var möjligt att bada, men i så fall måste hon först morfa om duschskåpet till badkar. Varje sådan morfning kostade ungefär en tiondel av hennes månadslön – lite mindre än hyran. Lönen var på 25000 kronor, en gammal myntenhet som hade röstats tillbaka in i verkligheten av ett konservativt parti för ett par decennier sedan.
Yana badade bara några gånger om året, delvis därför att det tog längre tid för henne att räkna ut kostnaden än att morfa om duschen. Ett annat skäl var att nanomaterialet i kombimöbeln började åldras. Duschskåpet skulle troligen inte hålla mer än ett par år till.
Men det fanns ytterligare ett skäl.
När Yana hade ställt sig i duschen och lät det varma men inte riktigt heta vattnet strömma över kroppen öppnade hon bruset i sitt huvud fullt ut. Hon visste att en del människor såg det knepet som en zen-övning, andra helt enkelt som ett effektivt sätt att rensa huvudet. Kanske ett slags meditation.
Själv gillade hon det bara. I begränsade doser. Bruset i öronen och inne i huvudet skyddade henne från allt – från mamma (som i och för sig inte var värre än andra mammor i historien), gamla kompisar (alltid lite störande, någon rent besvärlig), ett par pojkvänner (en ville hon inte ens tänka på, och gjorde det alltså alldeles för ofta), jobbet (som varierade från okej till inte alls fucking okej i hela den förbannade världen), och så vidare.
Om hon stängde ute sitt brus helt kunde vem som helst av dem, eller någon annan som hon inte mindes just den här söndagsmorgonen, dyka upp i hennes huvud som en vilsekommen tanke, ett minne av ett leende eller av en grimas – vidrigt sex eller underbart sex, fantastiska resor, ohyggliga hemkomster, vad som helst, och det lilla fröet kunde växa till världsträdet Yggdrasil eller till djungeln i Brasilien. Den gamla, när den levde. En ensam foton kunde svälla till en laserstråle. Vad som helst – Yana kunde ramla ned i ett djupt hål av förtvivlan, eller av minnen.
Eller värst av allt: en himmel av hopp.
Hon trodde i själva verket inte på hopp längre. Efter sitt senaste, eller sista, spruckna förhållande hade hon börjat ana att felet låg hos henne själv. Det var ingen rolig tanke.
Hon tycktes helt enkelt ha svårt för att relatera till andra.
Och därför fyllde hon öronen och hjärnan med olika typer av brus. Överdosen av intryck spolade bort alla onda tankar.
Vattnet renade hennes kropp och rösterna hennes själ.
– musikforskare i Barcelona säger sig ha hittat ett fysiskt exemplar av ”Back to Then”, en länge försvunnen låt från millenniesångerskan Riley Rose, även känd som Riley Reid, vid en utgrävning söder om – och musik klingade genast – ”Do you remember when? – Let’s go, let’s go back to then …” – och försvann lika snabbt när Yana tänkte bort! –
– så att arbetslösheten nu är nere i –
– var definitivt en tofsvipa, men andra menar att –
– min musa heter Marilynn, jag har en liten sång –
Hon brydde sig inte om hur och varför hennes sinne fastnade för just de brottstyckena. Det viktiga var att de var lagom långa. Och lagom ointressanta. På det sättet raderade varje nytt fragment det förra. Alltsammans blev ett slags själslig massage.
Ibland kunde något förstås tränga igenom och dämpa allt annat. Det fanns en override för nödlägen.
Som nu.
”Yana! Jag har sökt dig flera gånger. Jag är lite orolig –”
”Mamma.” Yana tänkte motvilligt ett svar. ”Jag har sagt att du inte behöver vara orolig. Om något hände mig skulle bruset veta det innan jag själv fattade något. Inga nyheter är goda nyheter. Okej?”
”Jag ville bara bjuda på lunch –”
”Mamma, det är jättesnällt, men jag kan inte i dag. Måste jobba extra.”
Mammas röst tystnade för ett ögonblick. Hennes plan hade stött på ett hinder.
”Jobba? En söndag? Har det att göra med den där Alsultan eller vad han heter?”
Yana lyssnade inte längre. ”Har inte tid just nu. Hörs sen.”
Hon stängde av mamma under det sista ordet och blunda-de medan hon sköljde av sig både inuti och utanpå. Mindre påträngande spökröster tjattrade vidare i bakgrunden.
– stans bästa maja, det säger – Jemima Ahmedsdotter, lärare på – den venezolanske diktatorn och dansaren Cruddy – så det finns alltså några bensinbilar kvar? – tänkbart att elektroniska bin kan ersätta – glöm din oro, kom till Frälso! – men han ljög, han hade ju varit med henne – barnvagnsparkering – soligare på – men varför inte? Jag – i själva verket en besparing – blå, grön eller – har fel om – hopplöst – roligaste på – hellre dör – lediga platser – ses på Shabnam – hopptillförtvivlanekobalanshårväxtoraltflinsklreggghglöhoaterklmphbzz –
– bzzbzzbzzzzzzz …
När hon slog av duschen och dämpade bruset var det som att vakna ur förvirrade drömmar. Yana tonade ned rösterna tills de var nästan ohörbara. Hon var van och erfaren, hon kände sig själv, och hon visste att hennes tankar inte skulle börja mala förrän om en halvtimme. Eller mer.
Det var skönt. Om så bara under en promenad. Men hennes undermedvetna envisades med att rimma Söndag sköndag, redigt ledig, och eftersom hon inte alls var ledig blev hon störd.
Störd körd förstörd.
Från hennes lägenhet på Scheelegatan var det bara några minuters promenad till Pontonjärgatan. Polismyndigheten hade legat där i århundraden. Som det hette inom kåren: den enda plats i Sverige där någon fortfarande nämnde Palmemordet. Palme hade varit statsminister i Sverige. Som polis visste Yana sådana saker. Palme hade blivit skjuten någon gång på 1900-talet. Mordet hade aldrig klarats upp.
Okej. Loke kallade in henne på en söndag.
Hon tänkte sig för ett ögonblick att det handlade om något nytt uppseendeväckande mord. Hon skickade ordet premiärminister till Google Noise och blev påmind om den svenska innehavaren av titeln sådana sedan flera månader hette Betty Jahn. Men Pontonjärgatan var ovanligt stillsam den här dagen. Betty Jahn hade knappast mördats under natten.
Det var varmt ute på gatan. Hett. Yana var väl medveten om att det hade varit mycket varmare för hundra år sedan, och att den nya gatubilden i Stockholm lät luften cirkulera friare, men trots allt sådant tycktes luften stå ovanligt stilla den här morgonen.
Hon kände att hon svettades. Nåja, kläderna skulle ta hand om den saken.
Hon gick vidare. Det här är min skolväg, tänkte hon och lät sina minnen ströva fritt. Jag är sex år gammal och på väg –
Men när hon varken koncentrerade sig eller stängde till viskade röster genast.
– om du upplever bruset som störande, kontakta –
– Söker du sex i Stockholm? Vi erbjuder –
– känner mig så ensam –
Bort, tänkte hon.
Somliga röster var på något sätt mer påträngande än andra. Inte bara mammor: förståsigpåarna trodde att vissa människors tankar hade ett slags övertoner, ungefär som vissa röster. Vissa vassa röster. ”Grälla” tankar skulle kunna tränga igenom bättre.
Yana var inövat okänslig för sådana nyanser. Dessutom hade hon anpassat sitt brus till sitt eget sinne. Det hon kände mest efter att ha låtit bruset skölja över henne var ett slags frid. Som att titta på en skog, eller en äng. En myllrande verklighet som bara fanns.
Det var som världen.
Det var sensommar och alla hade vant sig vid årtalet 2345; ”tvåtrefyrafem” hade fått folk att dra på munnen under våren, men inte nu längre. Folk levde och dog som de alltid hade gjort. Och människor dog åtminstone i mindre kata-strofala mängder nu än när hennes föräldrar föddes, i slutet av förra århundradet.
När hennes mamma och pappa var barn hade rösterna på nätet – bruset hade inte slagit igenom än – ständigt talat om tjugotusen döda, elvatusen döda, mer än fyrtiotusen döda. Yanas mamma mindes fortfarande hur det hade varit. Hon liknade det vid nutidens brus. Det bara fanns där, sa mamma, och ingen kunde förstå vad orden egentligen betydde. Tvåhundra döda, åttahundrafemtio tusen, tre miljoner döda, var bara variationer i den tidens mediabrus.
Bla bla döda bla bla bla döda.
Det kanske blev tröstande, tänkte hon för hundrade gången. Eller tusende – talen betydde lika lite för henne som dödssiffrorna hade gjort för hennes mamma.
Kanske var det därifrån idén till bruset kom. Det skyddande tröstande bruset. Rösterna som ständigt mumlade och som nästan aldrig behövde besvaras.
Hon visste att hon själv behövde det. Och inte bara hon.
Alla behövde bruset.
De elektroniska signalerna kom från alla håll. Teknologin tog emot dem och gjorde om dem till fingerade sinnesintryck. Användarens inställningar hejdade vissa intryck eller meddelanden men släppte igenom andra. Hjärnan uppfattade dem som reklam, eller som viktiga meddelanden från samhället, eller bara som en ny och snabbare variant av de ”sociala medier” som hade funnits i snart trehundra år. Fjärde februari 2004, tänkte hon automatiskt. Zuckerberg, så hette han. Hon letade förnamnet och fann det i bruset. Mark Zuckerberg. Fjärde februari 2004, dagen när Facebook aktiverades. Det första viktiga sociala mediet. Och tio år senare hade i stort sett hela världen varit med i nätverket.
Ibland försökte Yana föreställa sig hur det skulle vara att få bruset i form av text och bilder, som för hundratals år sedan, så att man själv måste klicka fram varje meddelande på en bildskärm. Det, eller att vara helt utan.
Båda tankarna var skrämmande.
Bruset kom inte som vanliga radiovågor. Överföringen var elektronisk men hade dessutom något med gravitation att göra. Yana var ointresserad. Bruset nådde den bioelektriska mottagaren i hennes huvud och hon hörde ljud i öronen. Om hon inte medvetet tänkte på saken hade hennes mottagare vant sig – precis som äldre sociala medier – vid att generellt undvika sådant som störde henne. Just nu började till exempel en debatt om robotar, eller muser, som den accepterade termen löd.
Yana var mycket trött på sådant. Hon visste inte om hon själv kvävde rösterna eller om hennes AI skötte den saken åt henne. Vem skötte egentligen vem?
Ibland var hon inte alls säker på hur det fungerade.
Det viktiga var att debatten tystnade. Det var skönt. Robotarna störde henne. Till exempel att de inte fick kallas robotar. Varför var det så? De var biologiska, visst, men alla visste hur de hade skapats och utvecklats. Varför inte kalla en släde för en släde?
Eller vad det hade hetat för ett par hundra år sedan.
Hennes chef arbetade normalt i Vasastan. Hon frågade efter honom i receptionen. Medan hon blinkade bort den lilla blixten från näthinneskannern brusade receptionisten, säkert en musa, redan över vägen till Lokes tillfälliga kontor. Yana nickade kort, gick bort till hissarna och åkte upp ett par våningar. Bruset ledde vänligt och diskret hennes fötter till rätt korridor och rätt dörr. Dörren gled ljudlöst upp när hon var två meter från den.
Loke Talbotson var femtioåtta år gammal, drygt två decennier äldre än Yana själv. Han var liten och smal och tycktes ha mindre hår kvar för varje dag. Håret drog sig tillbaka ”snabbare än kineserna från Uzbekistan”, hade han själv sagt. Yana hade aldrig kollat den referensen.
Loke var för det mesta prydligt klädd men den här sommaren var för varm. Hans kavaj hängde ofta över någon stolsrygg och även skjortans moderna syntetmaterial mörknade en aning under armarna.
Han var inte ensam i det solstekta rummet.
Kvinnan på stolen bredvid Loke var lång. Det syntes fastän hon satt ned – säkert flera centimeter längre än Yanas en och sjuttio. Och Yana var ändå ovanligt lång, med tanke på fyra generationer av tidvis svältande förfäder under 21- och 2200-talen. Innan de amerikanska hjälparbetarna började dyka upp.
Kvinnan på stolen var dessutom blond och vacker.
Lite för blond och vacker. Hennes drag var en aning för jämna, för perfekta.
Musa, tänkte Yana.
Eller kanske var det hennes brus.
”Miko”, sa Loke vänligt till den blonda, ”det här är Yana Lesser som du ska jobba ihop med. Och Yana, det här är Miko M Granvill.”
Och bokstaven M betydde mycket riktigt att den blonda var en musa.
Nej. Det rätta ordet är robot, tänkte Yana alldeles själv.
”Hej”, sa hon. Hon tog två steg framåt. Sträckte ut handen.
Kvinnan skakade den. Hennes hand var varm och torr och hennes handslag fast. Hon doftade av schampo med någon diskret fruktkaraktär. Yana satte sig mitt emot Loke och lyssnade på en mycket välvillig utläggning om sig själv medan hon försökte landa.
”Robot” var naturligtvis inte ett helt acceptabelt ord, men de som var skeptiska till muser tänkte det ofta och sa det ibland högt. Sådant var inte populärt i offentligheten. Den saken visste Yana av egen erfarenhet. Det korrekta ordet var musaeid, som i dagligt tal drogs ihop till musa. En musaeid, flera musaeid. Ordet var arabiska för ”assistent” eller ”tjänare”. En annan översättning var ”slav”, men det ordet var förstås olämpligt och obehagligt, värre än ”robot”.
”Musa” hade föreslagits av några arabiska specialister när tjänarna utvecklades i Japan och gamla Bahrein för över hundra år sedan, med rötter ända från 2000-talet. Kortformen ”musa” hade att göra med nio antika grekiska gudinnor som antogs ansvara för varsin konstart.
Ett skäl till att undvika ord som ”tjänare” och ”robot” var att muserna hade utvecklats från de japanska sexrobotar som hade varit en spetsteknologi när utvecklingen av artificiell intelligens i all hemlighet fortsatte, till och med under klimatkatastrofens värsta perioder: oavsett hur många miljoner som dog i svält, krig och farsoter visste de rika alltid precis vad de ville ha.
Muserna fanns och kallades ofta så. Ändå ansåg många bland både muser och människor att alla ord som anspelade på någon form av tjänande var obehagliga.
Robot och tjänare var socialt besvärliga. Men även musa fick vissa människor att ogillande höja på ögonbrynen. Så länge Yana kunde minnas, och under decennier tidigare, hade olika tyckare föreslagit andra ord. Kollega. Vän. Medarbetare. Kamrat. Partner – alla sådana försök hade förkastats, antingen därför att de inte var tillräckligt tydliga eller därför att de var dubbeltydiga, som ordet ”partner”. Det ordet hade haft en sexuell klang i minst trehundra år och kunde leda till beklagliga missförstånd.
De som bråkade om saken var mest kulturskribenter och politiker. För en vanlig människa som Yana kunde det vara pinsamt att använda fel ord vid fel tillfälle. Men hon oroade sig inte för att förlora sin tjänst som kriminalinspektör eller något liknande.
Hon visste att hon var en bra polis. Även om tanken på de numera helt biologiska muserna, nästan-människorna med sin mer än nästan-mänskliga effektivitet, gjorde henne illa till mods.
”Så”, sa Loke när han hade hyllat henne tillräckligt. Han gned sin haka, en gest som avslöjade att han var trött. Sedan vände han sig till musan. ”Miko, kan du berätta lite om dig själv. Fem ord eller tre meningar?”
”Inte lika elegant som du nyss presenterade Yana.” Miko log, mycket ljuvt. Sexrobot, tänkte Yana ofrivilligt. Robot, robot, smått och gott, dött batteri –
Sluta.
Intagande ögon och perfekta läppar log. ”Jag föddes 2313 på Hjörnesjukhuset i Göteborg –”
”Föddes?” sa Yana innan hon hann tänka. ”Ja … liksom, säger man så?” Hon försökte genast släta över. Sovit dåligt. ”Jag trodde att muser –”
”Inte bara säger.” Miko nickade genast och log igen, lika vänligt. ”Jag växte i en livmoder och föddes precis som du och Loke. Om vi bortser från fördomar så är såna som jag väldigt lika människor, enligt de flesta definitioner är vi i princip människor, och skillnaderna handlar nog mest om uppfostran. Eller konditionering, om ni föredrar det ordet.”
Loke nickade förstående. Yana skulle ha gjort likadant om inte hennes mamma just då hade stigit upp ur det nästan helt dämpade brusmumlandet i hennes huvud och sagt ”Yana? Yana, är du där?” Hennes override igen.
Yana ryckte till. Hon stängde snabbt ned bruset helt och hållet.
Det kändes alltid lite konstigt. Tyst och övergivet. Ensamt.
Loke och Miko såg på henne. ”Ursäkta”, sa Yana, så lugnt hon kunde. ”Mamma. Hopplös.”
De måste ha märkt att hon blev upprörd.
