Kategorier
Provläsning bok KG Johansson

Provläsning Gryning

1. Men tiden går –

Hon ville att det skulle vara en dröm. Hon önskade att hennes vilja hade kunnat ändra på saker, ändra på det som mamma kallade verkligheten, och någon gång hade hon tyckt att det hade hänt, som när hon hade så tråkigt och önskade att något skulle hända och just då kom pappa hem från en resa och hon rusade nedför trappan och höll på att ramla men han fångade upp henne. Hon hade så gärna velat kunna göra sådant igen men än hade det aldrig lyckats. Slump, sade mamma, det var bara en slump att pappa kom hem just då.

Ändå ville hon ändra på verkligheten. Just nu.

Det fanns förstås en annan möjlighet. Hon kunde befinna sig i en dröm. Alldeles just nu kanske hon låg i sin säng och vred sig i en mardröm. Ute i verkligheten kanske hon låg i sin säng, kanske rörde hon sig lite oroligt, kanske stönade hon, eller jämrade sig, som hon hade hört mamma göra då och då, fast då brukade pappa vara där och puffa lite på mamma tills hon blev tyst.

Det kanske är en dröm, tänkte hon. Jag vill att det här är en mardröm.

Men innerst inne visste hon att det inte var det. Det här var verkligheten, en skoldag, och det speciella och hemska var besöket på zhusho-skolan.

Och det hemska med zhusho var att de inte var människor. Men de var nästan människor. Alldeles för nästan.

Hon ville inte titta på dem. Men hon måste.

Det hade varit bättre om de hade sett ut som robotar.

Robotar, hade fröken berättat, var maskiner som kunde arbeta. De flesta robotar kunde bara göra en enda sak – som att dra åt muttrar eller måla med sprayfärg – eller möjligen några olika saker. Robotar var oftast bättre än människor på att göra de få saker de behärskade. Ni vet ju, hade fröken sagt, hur mycket människor kan, vi kan springa och prata och läsa och rita och dansa – och till och med bygga robotar. Men zhusho är inte robotar. Zhusho är nästan precis som människor, men inte riktigt. De är byggda för att vara tjänare åt människor. Ordet zhusho betyder just tjänare och om vi människor tycker att det är trist att städa eller bädda eller klippa gräset så använder vi zhusho.

Zhusho har aldrig tråkigt”, fortsatte fröken. ”De är aldrig ledsna. Innan de blir åtta år vet de faktiskt inte om att de finns. Inte mer än ett strykjärn eller en dammsugare vet att den finns. Hur många av er har haft pratdockor?”

Fem flickor och fyra pojkar räckte upp handen.

”Då vet ni”, sade fröken. ”Då minns ni hur snabbt ni tröttnade på pratdockorna. Även om de hade hundra meningar inprogrammerade så förstod ni snart att en kattunge eller en hundvalp är mycket roligare att umgås med. Djur kan vara snälla eller dumma och envisa eller lata, och så vidare. De kan hitta på saker själva, som att rymma eller välta blomvaser eller så. Ett djur kan lyda tjugo gånger och sen plötsligt vägra. Så gör inte robotar.”

”Jag har en robothund”, sade Nayas kompis Doris.

”Och den hittar sällan på saker själv”, sade fröken.

”Nej aldrig!” Doris skrattade.

”Men tjänarna”, sade fröken, ”zhusho, de kan hitta på en del saker själva. Men bara saker som vi vill att de ska göra, som att laga mat eller städa utan att vi behöver säga till. Man kan säga att de är liksom mitt emellan djur och människor. Hur många har en zhusho hemma? Eller flera?”

Fem händer åkte upp.

”Då vet ni ju att ni kan prata med dem. De kan hjälpa er med läxor och om ni har glömt något hemma kan ni skicka ett meddelande till dem så kommer de. De kan handla och köpa vad som behövs för en middag eller en födelsedagsfest. Men vet ni vad de inte kan?”

”Tänka”, sade Moam.

”Det är rätt. De kan inte tänka förrän de blir åtta år gamla, och inte ens då tänker de som vi. Och ni har aldrig sett dem gråta eller bli arga. De kan le om vi säger något roligt till dem, men det är mest för att vi ska vara nöjda. I själva verket gör de bara precis vad de är programmerade till. Det här blir väl spännande?”

Många i klassen såg fram mot att se små zhusho i förskolan. Men ”spännande” var fel ord. Åtminstone tyckte Naya det.

Naya hade gått till fabriken med resten av klassen utan att ana något. Sedan hade de hört någon gubbe prata, en trist gubbe som bara mumlade om 2400-talet och framsteg och försäljning tills fröken viskade något till honom och han blev tyst, nickade och gick sin väg. Efter det hade de fått gå in i det stora rummet och där var varelserna.

Sakerna. Naya visste inte vad hon borde kalla dem. ”Robotar” var fel, för de såg ut exakt som människor, med lemmar och huvud och ansikte. Allting fanns där. Allt utom en enda sak.

De där ögonen var tomma.

Det fanns ingen hemma i dem. Som en fågel, tänkte hon. Tomt.

Naya hade smygtittat på otäcka serier eller filmer ibland, smugit ned i trappan och kikat runt hörnet. Det var obehagligt när folk skrek och människor blödde.

Men zhushos tomma ögon var mycket värre. Hon visste redan att hon skulle drömma mardrömmar om de ögonen.

”Tycker du det är otäckt, Naya?” frågade fröken efter en stund. Naya satt vid ett bord med Doris och ett par till. Andra barn lekte med zhusho, eller tittade på dem. Två pojkar klämde här och där på en zhusho-pojke som inte verkade ta illa upp. Det var svårt att säga om han ens visste vad som hände.

Naya skakade på huvudet. ”Inte så farligt …”

”Vi ska strax gå. Oroa dig inte. Du vänjer dig snart.”

Varelserna gick runt och såg på barnen.

”Varför tittar de på oss?” frågade Naya.

”Av samma skäl som vi tittar på dem. Ni barn måste vänja er vid zhusho. De måste vänja sig vid er. Vill du prata med en?”

”Nej!”

Men lite senare, när de gick tillbaka till skolan, berättade Tramas att han hade frågat en av varelserna om den hade roligt. Varelsen hade svarat: ”Det är roligt att träffa dig”, och då hade Tramas sagt ”Du är dum.”

”Det är därför jag är här”, hade varelsen sagt. ”För att lära mig.”

”Och då”, sade Tramas, ”sade jag: ’Två plus två är tre och en halv.’ Och han sade ’Två plus två är fyra’. Och jag sade: ’Inte om det är en jätteliten tvåa’. Och då blev han alldeles tyst!”

”Du hade sönder honom!” ropade Moam.

”Det är ingen fara”, sade fröken. ”Zhushons matteprogram måste kolla det där. Men den vet att två och två är fyra.”

”Den är dum!” ropade Moam.

Fröken stannade till. ”Och ändå”, sade hon till Moam, ”kan den tiotusen saker som inte du kan. Det är sant att den är dum på ett sätt. Men du kan inte sy en skjorta eller spjäla ett brutet ben eller stoppa en ilsken björn. Det kan zhushon, fastän han är mindre än du.”

”Han är dum ändå!” sade Tramas.

* * *

Naya bodde långt norrut i en stad som hette Skellet. För länge sedan, visste Naya, hade den hetat Skellefteå, men bokstäverna på slutet hade ramlat bort en efter en. Pappa påstod att det fanns ett gammalt skämt om att staden hade kallats Skelette, men mamma trodde inte på det. ”Skelettet?” sade hon. ”Nu hittar du på igen.”

På ett sätt var det ändå lite sant att staden var ett skelett. För flera hundra år sedan hade den vuxit snabbt när flera stora fabriker byggdes. Sedan krympte befolkningen överallt när det blev klimatkris och klimatkrig och klimatkatastrof. Nästan alla fabrikerna stod tomma nu och de enda som använde dem, hade Naya hört mamma och pappa mumla om sent på kvällarna, var ungdomar som ville hångla. Sedan hade mamma sagt ”Minns du …” och resten hade inte Naya hört och sedan blev det tyst i deras rum.

Men nu bodde nästan alla i det som hade varit centrum förr i tiden, och sedan ut åt väster till ett ställe som hette Sjunkande dalen. Det var skelettet i Skellet. Resten var gammal hud som bestod av tomma och ruttnande. Enligt pappa.

Pappa var polis. Det var ett bra jobb, tyckte han, det fanns precis lagom mycket att göra. Lite inbrott och slagsmål, och så ungdomar som rökte På. Naya visste inte vad ”På” var och varför det var förbjudet. Men när hon blev stor, tänkte hon ibland, skulle hon röka På och bli alldeles Flummig och bryta sig in i någon tom fabrik.

Det var några år kvar dit. Hon var bara fem. De som rökte På brukade vara minst tio.

Fem år var en hemskt lång tid.

”Tyckte ni det var roligt i går?” hade fröken frågat på morgonen.

”Ja”, sade Tramas, ”jag pratade med en dum tjoho!” Han betonade första stavelsen i ordet och Naya visste inte om han skämtade.

Zhusho heter det”, sade fröken lugnt. ”Naya då? Vad tyckte du?”

”Sådär”, sade Naya.

”Var det obehagligt?”

Naya tänkte. ”Deras ögon var obehagliga”, sade hon. ”De gick och rörde sig och pratade som människor och ögonen stämde inte. Det var fel. Jag gillade inte det.”

”Det blir bättre nästa gång”, tröstade fröken. ”Du vänjer dig.”

När skoldagen slutade vid halv två gick Naya hemåt. Hennes favoritkompis Kayla, mycket blond och blek och söt, som ett fotonegativ av Naya själv – mamma hade visat fotonegativ i datorn – Kayla, som hade långt rakt hår och blå ögon i motsats till Nayas korta krulliga hår och bruna ögon, Kayla som hade fylliga läppar jämfört med Nayas smala och som var hennes totala motsats på alla sätt, förutom att de två verkade vara överens om precis allt – Nayas bästa kompis Kayla följde med en bit men vek av mot sitt hus när de var ungefär halvvägs.

”Vill du hitta på något i dag?” frågade Kayla när de stannade i korsningen. De brukade umgås, både för att de tyckte så lika om saker och därför att deras namn rimmade.

”Kanske. Jag ber mamma brusa din mamma om det går bra.”

”Okej.”

Men de träffades inte den kvällen. Pappa hade skickat ett brusmeddelande om något som gjorde mamma orolig, och han kom hem mycket senare än vanligt och fick värma upp sin middag, och mamma sade till Naya att gå och leka på sitt rum. Hon gick in i rummet men öppnade genast dörren, så tyst hon kunde, och smög ut i trappan.

När hon ansträngde sig hörde hon att det hade hänt något hemskt på pappas jobb. Någon hade slagit ihjäl någon annan.

Det tog flera minuter innan Naya förstod att den som hade blivit ihjälslagen var en zhusho. Hon smög tillbaka till sitt rum och läste läxor och försökte glömma. Det fungerade inte och när hon i stort sett kunde läxorna utantill – det tog bara några minuter, det var bara enkel läsning och matte – tänkte hon på sin släkt i stället. Hennes farmors mor hade kommit från Afrika, från ett litet land som hette Gambia och var en del av Afrikanska unionen. Farmors mor hade berättat om en släktlegend: hennes egen mormorsmor hade hetat Fatou och bestämt sig för att flytta till Sverige efter att ha träffat två svenska kvinnor, men innan hon kom iväg hade hon träffat en mycket rik man – sade legenden – som hade fört henne till ett palats i Namibia och gett henne sex barn. Nästan hundra år senare mindes fortfarande åtminstone ett barnbarnsbarn drömmen om Sverige och gjorde till slut verklighet av den. I Sverige gifte hon sig med en blond norrlänning som hette Niklas, och efter två generationer var Nayas jämnåriga släktingar också blonda och bleka. Men Nayas gener hade velat annorlunda och nu såg hon ut som en nordafrikan.

Hon tyckte om det. Hon kände sig vacker och speciell. Namnet Naya hade funnits i släkten i flera hundra år och det kändes som om just hon bar vidare berättelsen om Fatou som skulle ha flyttat till Sverige. Hon tänkte på Fatou i den rike mannens enorma palats i Namibia, med vit marmor och kupoler, fontäner och trädgårdar. Mellan exotiska träd och blomplanteringar löpte stenläggningar, täckta av strålande vit sand, och under blågrönröda parasoll med gula solar på log Fatous man och hans fem bröder åt barnens upptåg. Sedan tänkte Naya på alla barn som hon själv skulle få, och någon rik kvinna eller man som hon skulle leva ihop med. De skulle vara mycket lyckliga och aldrig någonsin bråka. Hon var Naya Vladic och hennes liv skulle förbli underbart. Inga tråkiga saker skulle någonsin hända.

Kanske skulle hon också bo i ett vitt palats med höga kupoler.

Hon repeterade läxan igen innan mamma kom upp och nattade henne klockan nio.

”Hörde du vad vi pratade om?” sade mamma.

”Nej”, sade Naya, och just då gäspade hon så att käken kunde ha gått ur led.

”Det var bra det”, sade mamma. ”Det var bara trista saker på pappas jobb.”

Naya gäspade igen. ”Sov gott”, sade mamma och kysste henne på kinden. ”Vi ses i morgon.”

Naya somnade genast. När hon vaknade var klockan fem på morgonen och solskenet skymtade mellan gardinen och väggen. Hon mindes att hon hade drömt något otrevligt men bestämde sig för att inte försöka komma ihåg något. Hon försökte somna igen men kände drömmarna försöka tränga sig på. I stället för att slåss med dem tände hon sänglampan och sade halvhögt: ”Olivia. Olivia, kom hit.”

Ett tyst litet gläfs hörde och hennes robothund hoppade upp i sängen. Olivia var byggd för att likna en malteserhund, igenvuxet långhårig i hur många vita nyanser som helst, och även om den inte kunde tänka eller visste att den fanns hade AI:n i den blivit så väl upptränad av Naya att till och med hon själv kunde intala sig att just den här robothunden faktiskt visste att den fanns, och att Naya fanns. Det enda som skilde den från en riktig hund var att den inte åt och inte behövde rastas. Den sov när Naya sov eller när hon sade till den att sova, och den var aldrig i vägen och gjorde inga dumheter. Hon hade fått den när hon fyllde fyra, för alldeles snart två år sedan, och innan hon tränade upp den hade det hänt att den kom i vägen för hennes fötter. Sådant hände aldrig nu.

Hon såg in i leksakens ögon och viskade: ”Olivia? Är du där, Olivia?”

Hunden slickade henne på handen och gnydde sömnigt.

Hon är ingen leksak, tänkte Naya, betydligt mer vuxet än hon själv anade. Just den här hunden, min hund, har en liten hundsjäl. Så är det.

Och efter det kunde hon somna om igen.

Av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *