Alla inlägg av forlag

Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.

Provläsning Biotron

 

Återkomsten.

Ishtar anlände till planeten Dilmun och såg att det var tidig morgon. Hon hade med vilje spänt upp geonporten i öknen, en bit utanför Staden, som rymde 20 miljarder människor.

Solen steg upp över öknen och färgade sanddynorna gyllene. Morgonljuset gav de smala, obeliskformade skyskraporna i väster ett rosa skimmer. Ishtar begrundade den vackra synen. Detta var hennes hem och födelseplats. Minnen från barndomen strömmade genom henne. Hon fick blinka bort tårar. Alla människor hon älskade skulle hon nu komma att såra. Innan hennes uppdrag var slut, skulle inte bara Staden, utan hela planeten vara pulveriserad och materialet utnyttjas till strukturen i den nya Dysonsfären. Hon visste att det var nödvändigt. Deras planet var inte lämpad att ingå intakt i systemet. Den hade för hög gravitation. Atmosfären var sedan länge så radioaktivt förorenad att ingen kunde gå utomhus utan att ta sina radiakpiller. Dilmunerna måste vara ett härdigt folk som hade klarat sig under dessa förhållanden i 600 år med bara enstaka sjukdomsfall och missbildningar.

Ishtar la tunnelgeneratorn i axelväskan och började gå mot staden. Hon hade valt att gå till fots, som ett sista farväl av planeten. Hennes mål var den högsta skyskrapan, där regeringen hade sitt säte.

Väl framme vid stadsgränsen valde hon att åka i ett markfordon fram till byggnaden.

Då hon steg ur, slog det henne hur stor basen på den obeliskformade skyskrapan i själva verket var. Det gick knappt att se att byggnaden smalnade av uppåt, här nerifrån. Nu när hon stod så nära, syntes all växtlighet på balkonger och terrasser tydligt. Färgrika klängväxter hängde ner till grannarna under på flera ställen. Det var som om någon försökt trycka en djungel in i en låda och bara delvis lyckats. De dilmunska husen var minst en kilometer höga. På toppen fanns en landningsplatta för svävare. Med tanke på hur högt upp hon skulle, hade svävaren varit ett mera praktiskt sätt att ta sig dit. Men hon hade valt att starta i markplan av personliga skäl. Detta måste hon ta etappvis. Det var troligtvis sista gången hon beträdde planeten Dilmuns mark.

Ishtar tog sig in i byggnaden med sin gamla kod och gick bort till den mittersta hissen, den man kunde åka helt upp med. Hon skulle inte helt upp – än.

Alla bostäder låg längs yttersidorna i byggnaden, men de andra lokalerna låg innanför, närmare kärnan. Ishtar skulle till ett laboratorium ganska högt uppe.

Då hon kom ut ur hissen, behövde hon gå på toaletten. Det var inte ovanligt. Därför fanns toaletter i anslutning till hissarna. Hon gick in i det tilltalande utrymmet med flera bås, gjorde vad hon skulle och duschade efteråt. Sand och damm från öknen hade fastnat på henne. Hon skakade den korta klänningen. Det fick räcka.

Kvinnan hon såg i spegeln under tiden hon borstade det nytvättade håret, var vacker på det lite utmanande dilmunska sättet. Ögonfärgen var ovanlig för dilmuner – turkos, vilket avslöjade blandat ursprung. Var det därför hon var så angelägen om att utveckla den dilmunska civilisationen? Hon rätade till den röda kortärmade klänningen som lät de toppiga brösten med mörka bröstvårtor komma till sin rätt ovanför urringningen. Egentligen var hon för gammal för det ungflicksmodet, men hon såg fortfarande bra ut. Kjolen var så kort att den såvitt täckte stjärten, och lät en glimt av hennes svarta trosor synas. Ishtar hade en anledning till att göra sig extra läcker i dag. Hon sprutade på lite av en av parfymerna som stod på hyllan och la den begagnade handduken i korgen.

Hennes kod in i laboratoriet fungerade fortfarande. Den Gamle var alltså alltid förberedd på att hon skulle komma. Varje gång hon kom in dit, slog det henne att miljön var kal och torftig, utan fönster eller växter. Väggar, golv och tak var blanka som ogenomskinligt glas. Endast elektronik fanns i rummet, inga soffor eller fåtöljer. Det var som om Den Gamle hade lagt av all mänsklighet då han blev en cyborg.

Han kom emot henne och hälsade översvallande. De röda ögonen i guldskallen kunde inte visa några känslor, men han försökte anpassa sitt kroppsspråk. I laboratoriet var han alltid naken när han var ensam. Guldskallen satt på ett skelett som såg ut som en skorpion, den dilmunska formen för robot. Det var en praktisk form, då skorpionen kunde resa sig på de två bakbenen och bruka de sex frambenen som arbetsredskap. Den långa stjärten med gadden hjälpte då till att hålla balansen. En skorpion kunde också pila fram på alla åtta benen med tung last på ryggen och stjärten höll lasten på plats. Skorpionernas bakgrund var dock mindre sympatisk: De var utvecklade från rena krigsmaskiner som brukades i kolonierna. Vapnen satt i gadden.

Ishtar visste att Den Gamle var trött på sitt liv som cyborg. ”Det är ordnat”, sa hon. ”Snart ska du få slippa cyborgskalet.”

”Jag har längtat efter döden i 600 år”, sa cyborgen.

”Jag hade inte tänkt låta dig dö så lätt. Min plan lyder så här: När vi demonterar dig, tar jag hand om din hjärna. Sedan transplanterar jag neuroner från den in i biotronen som ska övervaka vår nya civilisation.”

”Kommer den att minnas något från mitt liv?”

”Det är meningen. Jag har planerat en ny geonfysisk biotron som är bättre än den i Doraduscivilisationen. Den kommer att ha civilisationsexponenten inom sig och utsträckt i Akashafältet, utan en massa elektroniska system.”

”Kan det bli problem, tror du? Biotronen är av kvinnligt kön. Och vem av dem tänker du välja? De är ju två.”

”Jag tar båda. Blir det krig mot Doradus, kan vi behöva en reserv.”

”Du får informera vår regeringschef direkt. Jag är rädd vi har ont om tid.”

”Jag har planerat frånkopplingen tills i morgon.”

Ishtar lämnade laboratoriet och tog hissen en våning upp. Hon kupade händerna under brösten och gned bröstvårtorna tills de styvnade, drog ur hårspännet och lät det lockiga håret falla ner över axlarna och ryggen. Hon visste att solljuset som föll in i hans kontor skulle framhäva det ovanliga rödskäret i hennes mörka hår. Det var lättare att samarbeta med Enki JHVH när hon var till sin fördel utseendemässigt. Hon ringde på dörren och släpptes in av en vaktskorpion.

Enki JHVH satt bakom skrivbordet och höjde överraskad ena ögonbrynet då han såg henne. Han bjöd henne att sitta på den djupa soffan i sitt kontor. Bägge var införstådda med vad detta innebar. Ishtar hade inget emot honom.

”Chefsteknologen på Geonfysiska Institutet har skrivit kontrakt på att de tillhandahåller expertis för vår civilisationsutveckling”, sa hon.

”Förhandlade du med professor Kumara?” Tonfallet var lite insinuant. Enki JHVH tittade menande på henne.

”Nej, med hans mor. Men han skrev under. Betingelsen var att hans lärjunge här på planeten ska leda arbetet.”

”Min svärson leder reningsarbetet i havet för tillfället.”

”Det kan han avbryta direkt. Vi måste agera snabbt, innan civilisationsexponenten i Doradus får reda på vad vi planerar. Jag har avtalat med Den Gamle att vi demonterar cyborgen i morgon. Jag tar hand om hans hjärna och transplanterar neuroner från den in i vår egen biotron.”

”Vår egen biotron? Var finns den – på Geonfysiska Institutet?”

”Bry dig inte om de astrobiologiska detaljerna. Du är statsman. Men du börjar komma till åren nu. Inom 20 år kan du ta pension och börja ägna dig åt dina intressen på heltid. Det kommer att ta så lång tid innan vi kan börja flytta in i den nya Dysonsfären.”

”Jag tycker inte om att du och Den Gamle lägger planer vi andra inte får ta del av.”

”Du får helt enkelt lita på oss. Professor Kumara kommer att informera din svärson om detaljerna. Då är det upp till honom att berätta.”

Enki JHVH reste sig från kontorsstolen och satte sig vid sidan om henne. Hon överraskades varje gång av att han var så småväxt. Hans yviga lockiga hår ner på axlarna och den kraftiga kroppen bakom skrivbordet gav ett intryck av en mycket större man. Han la armen om henne, kupade handen om hennes bröst och viskade: ”Sen du och Den Gamle började ha hemligheter för mig, har jag känt mig lite utanför helhetsplaneringen av vårt samhälle. Men det förhindrar inte att jag alltid blir lika förtjust varje gång du dyker upp på mitt kontor.”

Ishtar blev våt i trosorna. Ingen kvinna kunde motstå honom.

Han följde henne med lystna blickar då hon gick ut på den frikostiga toaletten i anslutning till kontoret. Hon borde inte behöva duscha en gång till, men det var nog bäst att skölja av brunsten med tanke på hennes nästa besök.

Ishtar åkte upp till översta våningen. Hon ringde på en av de fyra dörrarna. Det var hennes gamla hem, men dit hade hon inte längre någon behörig kod. Hon märkte att kameran i tittögat i en av de andra lägenheterna aktiverades. Apollonia, JHVH-klanens skvallertant. Ishtar skakade på huvudet.

Lägenheten hon släpptes in i, var helt annorlunda inredd än på hennes tid. Allt gick i högrött numera. Hon visste inte om det var hennes dotters smak eller makens. Överhuvudtaget visste hon inte så mycket om dotterns liv numera. Det var länge sen de sågs.

Kvinnan som öppnade var elegant klädd i en gul, åtsittande silkesklänning med ståkrage och utan ärmar. Det raka svarta håret föll ner över hennes axlar och rygg. Ishtar lät stoltheten uppfylla henne vid synen av den vackra uppenbarelsen. Men det var mera forskarens stolthet över en lyckad produkt än förälderns glädje över ett vackert barn.

”Mor?” Dotterns mandelformade svarta ögon i det bleka ansiktet tittade osäkert.

Ishtar klev in och stängde dörren bakom sig. ”Jag har kommit för att hämta tvillingarna.”

”Hämta? Varthän?”

”Jag tar dem med till Geonfysiska Institutet. Vi kommer att koppla bort din far i morgon.”

Ishtar väntade. Hade hon inte varit tillräckligt tydlig? Eller var dottern bara dum i huvudet? Eller var det så att hon inte ville förstå? Skulle hon vara tvungen att uttala det underförstådda, det alla i familjen redan visste?

”Jag förstår inte vad du menar…” Dotterns späda röst var så tyst att hon knappt hörde.

”Det gör du visst, det.”

Ashera försökte säga något, men nu sviktade rösten. Hon kunde inte tro vad hennes mor sa. Det kunde inte vara mammans mening att ta barnen från henne. De var för unga för att börja i skolan. Eller ville mamman något annat med dem?

”Det här har vi planerat sen innan du föddes. Vi hade ett syfte med din tillblivelse. Du och din make skulle bli föräldrar till biotronen vi behöver när vår civilisation går över till Typ 3-stadiet.”

De två små flickorna kom tultande bort till dem. Ishtar lyfte upp båda och drog in doften av deras röda lockiga hår. Hennes barnbarn – kärleken vällde upp i henne. Men de var resultat av noggrann genetisk planering.

”Du får inte ta dem.” Dotterns späda röst lät desperat.

Du får dem snart tillbaka – en smula förbättrade”, sa Ishtar. Hon kysste båda barnen och satte ner dem på golvet. ”Jag ska tillbringa sista natten med din far. Sedan räknar jag med att vi alla samlas och bevittnar urkopplingen.”

Dottern gick ner på knä och omfamnade tvillingarna. Det var en skyddande gest. Men Ishtar visste att hon var klar över att JHVH-klanens uppgift som beskyddare av alla dilmuners liv bestämde över deras personliga drömmar och önskemål.

Regeringschefen.

Då Ishtar hade gått, skruvade Enki JHVH upp airconditionen för att vädra ut doften efter hennes besök. Hon var fortfarande oemotståndligt tilldragande. I vanliga fall brukade han låta hennes doft stanna kvar på kontoret. Men i dag ville han bara bli av med den för att slippa påminnas om deras samtal. Enki bestämde sig för att ta ett samtal med Den Gamle för att få reda på mera. Om cyborgen skulle demonteras dagen efter, var det inte rimligt att civilisationens utveckling skulle vila helt på Ishtar. Enki hade ett ansvar gentemot sitt folk. Han tvivlade inte på att Ishtar utnyttjade sin dragning på män för att få som hon ville. Hon hade varit allt för läckert klädd enligt hans smak då hon kom upp på kontoret. Trodde hon att han skulle låta sig lugnas av lite intimitet? Dessutom hade hon referat till hans yrke som invigare som hans hobby. Att vara invigare var ett privilegium och ett viktigt arbete. Det var en medfödd talang som upptäcktes i templet när en ung man gick sin första tempelgång. Den potentielle invigaren rapporterades till översteprästinnan som sedan testade honom ytterligare innan han fick sin licens. Deras arbete bestod huvudsakligen i att inviga unga jungfrur i kärlekens mysterium, så de skulle få ett tillfredsställande sexualliv som vuxna. De flesta invigare hade inte något annat yrke. Själv var han född in i ställningen som JHVH-klanens överhuvud och därmed regeringschef. Men på grund av sin medfödda talang jobbade han även som invigare.

Hittills hade han haft god hjälp av Den Gamle i sitt arbete som regeringschef. Nu var det tydligen slut med det.

Enki tog hissen ner till Den Gamles laboratorium. Vaktskorpionen frågade om hans ärende, och han svarade att det gällde regeringsangelägenheter. Han lät kanske bryskare än han tänkt, för skorpionen sa: ”Ett ögonblick” och öppnade inte omedelbart.

Den Gamle skylde sitt skorpionskelett med den svarta kappan och kapuschongen uppdragen över guldskallen. Det var så han brukade framträda offentligt, de få gångerna han visade sig för dilmunerna. Han stod avvaktande. Det var ett tydligt avståndstagande.

”Jag har precis pratat med Ishtar”, började Enki.

Cyborgen sa inget.

Den där strategin hade Enki varit utsatt för innan. Den brukade göra folk nervösa. Men denna gången tänkte han inte ge sig förrän han visste vad Den Gamle och Ishtar planerade.

”Hon berättade om kontraktet med Geonfysiska Institutet och att du ska demonteras imorgon”, fortsatte Enki. ”Men hon avslöjade inga detaljer. Nu vill jag att du berättar allt för mig. Jag tycker inte om att du ska demonteras och låta Ishtar vara ensam om hemligheterna.”

”Kan jag lita på att du uppför dig som en statsman utan att låta personliga hänsyn gå framför civilisationens bästa?” sa Den Gamle.

”Varför frågar du om det?”

”För att det jag berättar kommer att beröra dig och din familj. Om du motsätter dig våra planer, kan vi lika gärna låta bli att bilda en Typ 3-civilisation.”

”Jag vill veta.”

Den Gamle satte sig i en fåtölj och bjöd Enki plats i en annan mitt emot. Mellan dem fanns ett litet datorbord. Cyborgen hade fortfarande huven uppdragen, men Enki fick se hans guldansikte och de röda laserögonen.

”Som du vet, börjar situationen på Dilmun att bli ohållbar. Vi har praktiserat ettbarnspolitiken i 600 år och inte helt friktionsfritt. Det dyker upp fler och fler organisationer som tycker det räcker nu. Men Dilmuns ekologi bygger på en känslig Typ 2-teknologi som inte kan försörja mer än 20 miljarder människor. Brakar systemet ihop blir det som då jag kom hit – dilmunerna får svälta. Planeten Dilmun har ingen egen ekologi och dessutom för hög gravitation. Alternativet är att bygga en Typ 3-Dysonsfär, och där har Ishtar lyckats få ett kontrakt med Geonfysiska Institutet. Vi blev eniga om att ju färre som vet alla detaljer, ju mindre är risken att civilisationsexponenten i Doradus får veta vad vi planerar.”

Den Gamle pluggade en kassett in i datorbordet, och en projektion kom upp på väggen. Enki tryckte sig bakåt i stolen ett ögonblick innan han återvann behärskningen.

De tre personerna på bilden var helt olika.

En blond människoliknande figur klädd i en blå silkig tunika som inte kunde dölja hans muskulösa kropp stod längst bak. Han bar ett guldpannband med ädla stenar. Han såg ganska trevlig ut, men verkade lite frånvarande i blicken.

Varelsen vid sidan om, även han med mycket muskler, var mörkhyad och klädd i en åtsittande läderartad svart dräkt. Han hade en stor bröstpanel i guld med ädla stenar, tjocka guldarmband och ett kraftigt guldpannband som höll det svarta, lockiga håret på plats. Hans ansiktsuttryck var obehagligt, överlägset och ironiskt.

Dessa två personer stod med armarna korsade över bröstet och bildade fond bakom den tredje. Han var mycket mindre till växten, hade blekt ansikte med sneda violblå ögon inramat av blåsvarta rastafariflätor och en guldhjälm med fem horn utan några dekorationer. Hans gröna fransförsedda tunika dolde inga muskler, bara nästan barnsligt spinkiga lemmar.

”Triaden”, sa Den Gamle. ”Våra fiender från Doradus, Andromeda och Orion II ZW. De två muskelbergen är ganska gammalmodiga biotroner numera. Men den där lilla är en modern geonfysisk biotron. Vi behöver en som kan matcha honom. Befolkningen på Orion II ZW har speciella förmågor. De sträcker sig in i något de kallar Akashafältet, som, såvitt jag förstått, rör sig om flera dimensioner. Min mor kom från Orion II ZW. Men ingen av mina ättlingar har ärvt hennes anlag. Ishtar forskade på det, och hittade de recessiva generna som skulle kunna framkalla en sådan individ. Det är där din familj har blivit involverad. Din son Enlil och min dotter Ashera kan tillsammans frambringa ett barn med dessa egenskaper.”

Enki förstod. Tvillingarna, hans egna barnbarn. ”Vem av dem?”

”Båda två.”

”Tänker du och Ishtar göra biotroner av båda mina sondöttrar?”

”Vi var rädda för att du skulle reagera negativt, därför ville vi hålla det hemligt.”

”Måste vi offra båda?”

”Det är inte snack om något offer. De kommer att växa upp till fullt normala människor, bara en smula förbättrade.”

”Men det där snacket om att transplantera neuroner från dig in i dem, vad betyder det?”

”Det lär inte ha någon betydelse, enligt Ishtar, det ska bara säkra kontinuiteten i civilisationen.”

”Enligt Ishtar – och det litar du på?”

”De är hennes barnbarn också. Jag kan inte tro att hon vill göra dem illa.”

Enki drog ett djupt andetag. Han visste han kom att foga sig, det var alldeles nödvändigt för civilisationens framtid. Men han behövde smälta informationen.

”Jag ser du begriper situationens allvar. Kom ihåg att det vi pratat om här är sekretessbelagt. Inte ens din närmaste familj måste få reda på något.”

Enki visste att han aldrig skulle få en lugn stund mera. Han skulle hädanefter alltid studera barnbarnen, på ständig jakt efter abnormiteter. Han reste sig tyst och gick tillbaka till kontoret.

SF-gruppen 2017-04-09

Närvarande 9 stk.

Bertil Falk har samlat 20 noveller av Sture Lönnerstrand som ska ges ut av TiraTiger Förlag som volym 3. De två första kom ut på zenzat förlag. Det planeras även för en volym 4. Vi fick se en utskriven version som Bertil Falk gjort i Pagemaker och som nu är till bearbetning i pdf, vilket är det format förlaget vill ha. Den ska publiceras som POD för att bli långlivad.

Volym 3 kommer att ha release på Bokmässan i Göteborg i september, tillsammans med två andra titlar:

Hammerslag, en Oscariansk steampunkroman. Det är en vidareutveckling av en novell i Anna Vintersvärds steampunkantologi som gavs ut på förlaget Andra Världar 2014 och snabbt blev utsåld. Romanen trycks som POD, då novellantologin inte har kommit i nytryck, trots stor efterfråga. Romanen är genomläst av korrekturläsare och ska förberedas för tryckning. Materialet till omslag är skickat till illustratören.

Mästaren: Siriuskrönikan 4, fantasy från Sirius. Den är hos redaktör som nu jobbar med författaren. Boken är del av ett konstnärligt projekt som har fått stor uppmärksamhet av kultureliten, dels på grund av det konstnärliga, dels på grund av den ovanliga litterära stilen, som är mer siriansk än jordisk.

Vi fick gå hem tidigare då Tora insjuknade hastigt och vet inte hur de andra avslutade mötet.

Recensionen som blev till respons

Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2

Bortom Khuzul Daar

Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.

Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.

Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.

Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.

Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.

Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.

Jag hittar en del att slå ner på:

Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.

Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.

Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.

Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.

Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.

Ett försök att reda ut trådarna:

Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.

Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.

Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.

Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.

Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.

Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.

Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”

Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.

Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.

Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.

Misslyckat kursvecka hos Monika Sikehag

Det är det sämsta arrangemanget jag har varit med på. Allt var pinsamt amatörmässigt skött. Arrangören tog betalt för frukost utan att ha ordnat med det, och fick betala tillbaka. Jag fick betala hela rummet då jag blev ensam där, och det var dyrare och sämre än på Marina. All aktivitet skulle försiggå efter klockan 15. Då borde jag ha hela förmiddagen till att jobba med eget. Det fanns inget skrivbord på rummet där jag kunde sitta med datorn och jobba. Jag var tvungen att sitta vid ett köksbord i en mittgång en våning under, och där sprang folk hela tiden till bad och kök, eller så skulle de äta vid bordet. Ett exempel: Jag skulle avsluta en affär på flera tusen kronor via internet samtidigt med att två halvnakna gubbar sprang bakom ryggen på mig till och från badet, samt att ett danskt par skramlade med frukost i köket och dessutom skulle äta vid bordet.

Detta är ett skräckexempel på vad som kan hända om man som ensamföretagare blir allvarligt sjuk och inte har någon backup: Jag fick en vattengympa innan Monika insjuknade i salmonella, hon fick betala tillbaka en del pengar. Vattengympan försiggick i en grund barnbassäng och vi fick äta lunch i deras restaurang för att få vara där överhuvudtaget. Ingen höjdarmeny i den restaurangen. Jag lovades manusgenomgång då lättlästkursen inte kom i gång och jag inte fick tillbaka hela kursavgiften. Den genomgången har jag inte sett något till. Jag vet fortfarande inte vad klangmassage är. Dessutom var hon otillgänglig, jag träffade bara en telefonsvarare. En av dagarna var hon redan i gång med att förbereda nästa kurs. Det där att en ledare ignorerar sina nuvarande kunder för att förbereda åt de nästa har jag bara upplevd en gång innan, i Altea. Ger inte precis mersmak.

Då det är svårt att lära gamla hundar att sitta som tidigare researrangör, var jag inne på två hotell på omvisning inför framtida besök. På Cordial Valle träffade jag ett gäng massörer som gav mig en kontaktadress till Monika, så allt inte behöver rasa för henne nästa gång hon blir sjuk.

Fick gå bort på Marina och fråga varifrån min buss skulle gå dagen efter då jag inte kunde finna ut av adressen som stod på biljetten. Jag har stort sätt varit hänvisad till mig själv hela veckan. Nu är ju inte jag en hjälplös typ då jag kan en massa språk, lätt kommer i kontakt med andra och dessutom kan roa mig själv. En stackars hjälplös människa som bara hade kunnat svenska och kanske engelska hade varit mera illa ute.

Undergång. Skräckroman av Nathalie Sjögren.

Fantasiförlaget 2016.
244 sidor.

Det som slog mig då jag läste denna bok, var att författaren har utvecklats något helt enormt sen förra boken.
Boken handlar om tvillingarna Melissa och Emy som kallas ut till sommarstugan nära naturreservatet Näsbokrok där deras faster visar sig ha avlidet då de kommer fram. Detta dödsfall drar i gång en händelsekedja där Melissa försvinner och Emy måste ta sig till den parallella värld dit hon är bortförd för att befria henne. Vi får bekanta oss med alla sorters skrymt och oknytt från svensk mytologi som lever på riktigt i den parallella verkligheten, som annars ser ut som vår egen värld. Lite romantik finns också: Hjälparen Mark och ungdomen Andreas är intresserade av varsin tvilling.
Naturen är beskrivet på ett sätt som gör mig nyfiken. Halland är annars ett landskap jag åker i 120 km/t genom på väg någon annanstans. Nu blev jag nyfiken på naturreservatet Näsbokrok och Nidingen fyr på en ö utanför kusten. Det kanske skulle gå att göra utflykter till dessa ställen i förbindelse med boken? Det måste ju finnas en turistbyrå att kontakta, eller skolor som skulle kunna arrangera utflykter med uppläsning för lite större barn.
Språket flyter bra och är lättläst. Jag såg bara två klyschor, sidor 16 och 29 och ett tryckfel på sida 191. På sida 139 går det lite snabbt när Andreas parkerar bilen utanför Emys sommarstuga och går hem efteråt.
Jag rekommenderar verkligen denna bok!

Sveriges Författarförbund

Förlagets författare/konstnär Tora Greve är nu invalt i Sveriges Författarförbund. Sen tidigare är hon medlem av KRO/KIF.
Hon ger ut även på andra förlag och är översatt till tyska och engelska. Därför behöver hon den juridiska hjälp som Författarförbundet kan ge. Hon är mycket tacksam och får nu anledning att betala tillbaka lite av den hjälp hon redan fått.

 

SF-mötet på TBO 2016-11-12

Vi var sex stycken som vågade oss upp den frusna Galgebacken. En kom i taxi, som först vägrade köra upp.
Alla från förra mötet, Solgruppen, stannade kvar för att lyssna på föredraget ”Typ 3-civilisation och textil konst” som hölls på LunCon några veckor innan. Nu hade en del hänt sen dess. Föredragshållaren Tora Greve hade deltagit på ett webinar från Green Bank Observatory och kunde berätta nytt om forskningen kring Tabbys stjärna. Science fiction har plötsligt kommit närmare realiteterna.
En kul grej: Filmen om Supernova 1987A som visades på Solgruppmötet, slutade med att det skulle bli spännande att få se bilderna framöver. Föredraget på SF-mötet hade bland annat en färsk Hubblebild på det objekt.

Sanduleak. Bildväv: Tora Greve
Sanduleak. Bildväv: Tora Greve

LunCon 2016

Efter att ha avklarat Mora, blev det Lund helgen 22 – 23 oktober. Evenemanget ägde rum i IOGTs lokaler. Det var föredrag, panel och diverse filmer. Det var ett fullspäckat program, många gånger två programpunkter som krockade. Vi var sammanlagt tre från SF-gruppen på Tycho Brahe Observatoriet som deltog.

Först hörde jag en panel diskutera tidsresor under rubriken Wibbley Wobbley Timey Wimey. Där deltog Sofie Berthet, Patrik Centerwall, Magnus Dahlström och Karolin Nilsson med Fia Karlsson som moderator. Det jag lade mest märke till, var tidsresor som en hjälp till att göra personliga val, något Sofie Berthet diskuterar i sin bok Dimensioner.

Panelen under Wibbley Wobbley Timey Wimey
Panelen under Wibbley Wobbley Timey Wimey

Därefter gick vi till en Kinarestaurang på andra sidan parken och åt en brakmiddag, både huvudrätt med skaldjur, dessert med friterad banan och till det kinesiskt öl, som fick oss att jollra nostalgiskt.

Två danskar höll de mest intressanta föredragen. Lördagen höll Jesper Stage föredrag om The Space Merchants. Han visade på en del orimligheter, bland annat i konflikten mellan Han Solo och Jabba the Hutt i Star Wars. Han påpekade även att det borde bli höga fraktkostnader mellan olika solsystem i en galax, så handel mellan dem måste vara enbart med gods som inte fanns på aktuell mottagarplanet. Annars är det mycket kapitalism inom handel mellan olika civilisationer. Något vi känner igen från jorden är att fiender mycket väl kan handla med varandra.

Jesper Stage berättar om Space Merchants
Jesper Stage berättar om Space Merchants

Tora Greve höll föredrag om Typ 3-civilisationer och textil rymdkonst. Där visades bildvävar inspirerade av geonteknologi. Även grafiska bilder på Dysonsfärer visades och skillnaden mellan de olika typerna civilisationer diskuterades. Personliga erfarenheter av olika rymdsonder drogs upp samt det faktum att man som privatperson kan sponsra och köpa en övergiven rymdsond och fortsätta forskningen.

Tora Greve förbereder Typ 3-civilisationer
Tora Greve förbereder Typ 3-civilisationer

Omedelbart efter visades Bertil Falks intervju med Supermans skapare Siegel och Schuster, samt Lois Lanes modell. Hon berättade att hon sökte modelljobbet då hon var arbetslös utan utbildning, men med ett acceptabelt utseende. Bertil Falk själv berättade kort om hur filmen kom till.

Så visades Dennis Lindbohms film från 1956, Den stora nattens vålnad. Mycket tidstypisk, med cigarettbolmande detektiver, bulliga bilar och vänsterkörning. En fin karaktär med stark personlighet var sibyllan, spelad av Lindbohms egen mor.

Efter tre bild och filmprogram i Lilla salen åkte vi hem till Malmö.

Söndag fortsatte programmet, först med Knut Larn som berättade om en för mig okänt, men intressant fransk författare som var samtida med Jules Verne och HG Wells, J-H Rosny. Han skrev ut från survival of the fittest, där människan inte var den optimala utvecklingen. Helt främmande varelser är något som intresserar mig, men jag är rädd de flesta inte kan relatera till sådana, de vill ha något de känner igen. Därför skrivs inte bästsäljare i denna genre, som kallades hard SF. Jag får tillstå att TiraTiger förlag inte sysslar med bästsäljare, snarare med smala projekt som människor har svårt att identifiera sig med.

Knut Larn presenterar J-H Rosny
Knut Larn presenterar J-H Rosny

Bokbordet var en fredlig oas i biblioteket. Vi var tre och tre som samsades om små soffbord och trivdes tillsammans med kaffe och chokladkaka, sålde en och annan bok, men bytte mest böcker oss emellan.

Trivsamt pytte-bokbord
Trivsamt pytte-bokbord

Sista föredrag för oss från TBO innan middag på Harrys och hemresa till Malmö var biologen Jessica Abbott som föreläste om En mångfald av liv. Hon berättade om kriterierna för vad som ska kallas liv, vilket inte är så självklart som vi tror. Jag kom att tänka på det stackars björndjuret som skulle till Mars som jag sponsrade och som hamnade på botten av Stilla Havet. Det lever nog kvar i kapseln och kryper ut när den har vittrat sönder, tusen år efter min egen död.

Jessica Abbott ställer frågan Vad är liv
Jessica Abbott ställer frågan Vad är liv

Det var en fullmatad helg.

Tora Greves föredrag krockade med ett annat i den andra salen, så vi utlovade att det ska hållas på SF-gruppens möte på Tycho Brahe Observatoriet lördag 12 november kl. 17. Alla är välkomna till Oxie då.

Äventyrsresa till Mora.

Så var sista Andra Världar-mässan avklarat. Trevligt att vara med. I går efter stängning gick vi ut med Anna Vintersvärd och åt en matbit. Vi var bara sex. De andra hade stuckit hem.

Då jag kombinerade resan med höstäventyret som innebar buss och tåg, släpade jag på en resväska som lyckligtvis var rullvänlig men tung. Det var samma som på Bokmässan i Göteborg 2014. Den var lättare hem från Mora än dit.

Tidig fredag morgon körde Torsten mig till Expressbuss till Göteborg. Det var stjärnklart, och Sirius lyste starkt i söder. Bussen gungade behagligt så jag kunde sova. Väl framme fanns tid att turista lite innan tåget till Stockholm. Det var ett MTR-tåg, dvs SAS version av snabbtåg istället för flyg. Räknar man all tid omkring flygande, kan det vissa gånger vara snabbare med ett expresståg. Mycket behagligt och kul medpassagerare. Restaurangvagnen hade fulla rättigheter och folk blev gladare efter ett besök där. Vi såg hjort flera gånger från tåget. Jag blev inte illamående som jag blir på X2000 och det berodde på ny teknologi, berättade personalen.
MTR-tåg Göteborg - Stockholm
MTR-tåg Göteborg- Stockholm.
Men i Stockholm fick jag jäkta till bussen, inget turistande. Så följde en fin tur till Mora på en behaglig buss från Masexpressen.

Jag bodde på Mora Hotell. Första kvällen åt jag röding och en dessert med vit choklad, och drack ett glas vitt. Andra kvällen åt jag renstek med en halvflaska rött och vaniljglass i en krokankorg efteråt.

Andra Världars evenemang var lyckat för min del. Jag sålde flera böcker och ställde ut min blå kollektion vantar samt Siriushanddukar. En handarbetsförening hade möte på våningen över och uppskattade min utställning. Jag hade hört rykten om att det fanns ett visst Siriusintresse i Mora. Jag lyckades locka fram en del av dessa, även om jag inte hade annonserat sirianernas närvaro.

Bokbord biblioteket i Mora.
Bokbord biblioteket i Mora.

Hemvägen var inte så behaglig som ditvägen. Masexpressen till Borlänge var bra. Chauffören berättade att den tillkom då tågen blev så dåliga. En rolig incident: Vi passerade en turistskylt där det stod ”Dalahästtillverkning 3 km”. Strax efteråt mötte vi en hästvagn där det stod ”Djurtransport”. Det framkallade vissa associationer. Efter lunch i Borlänge hamnade jag på ett antikt tåg med ett bolag som hette Tågab. Det måste vara tågversionen av Ryan Air. Det är bra jag är äventyrlig. Först bytte skrället plattform från 4 till 3. Inga planer på att hinna med den långsamma hissen. Rulltrappan upp, så ner trapporna. Fick hjälp av en snäll dam med väskan neråt den manuella trappan. Därefter hittade jag inte vagnen jag skulle vara i. Nej, den fanns inte, sa konduktören. Jag fick gå in i en annan vagn. Först fick jag baxa väskan sidlänges upp genom den smala dörren och så klättra efter själv. Jag bytte plats tre gånger då jag fick flytta mig för bokade passagerare. Lyckligtvis fick väskan plats i ett väskställ som brukade vara rymliga i gamla tåg. Även toaletten var rymligare än på moderna tåg. Till slut hamnade jag i en obokbar kupe där jag kunde stanna kvar. Det var ett riktigt tufftufftåg som fick mig att tänka på Foruståget på 1940-talet. Det hoppade och skumpade och lät så där mysigt tufftufftuff, men vidare behagligt var det inte. En del skylldes rälsens dåliga kvalité, för tåget tuffade på ganska jämnt efter Trollhättan. Till att vara ett antikt tåg gick det väldigt bra. Jag fick trösta mig med nostalgin. Utanför Åmål såg jag fullmånen stiga upp nästan mörkröd över skogen. Men från och med Trollhättan var det regn helt till Malmö. I Göteborg fick vi upprepa tricket med resväskorna. En fick stå uppe och baxa väskan sidlänges nerför stegen, och en stå nere och ta emot. Vi var diverse gamla damer som hjälpte varandra med manövern.

Antikt lok mellan Borlänge och Göteborg.
Antikt lok mellan Borlänge och Göteborg.

I Göteborg hade jag åter god tid och gick på en liten krog för att äta aftons. Där satt en popgrupp och meskade sig, begapat av någon groupie. Expressbussen till Malmö var en behaglig upplevelse trots regnet som gjorde att det inte gick att se så mycket. Jag somnade och glömde ringa Torsten, men slapp vänta länge innan han kom då vi fick kontakt.

Trevlig utflykt, men jag kommer att sakna Andra Världar.

Staffan Rodebrand: 5-bussen

Recension 5-bussen av Staffan Rodebrand.

Detta var en slukarbok. Jag förmådde inte lägga den från mig förrän hela var läst klockan cirka tre på natten.

Jag är gott känt på Öland och har skådat både fåglar och stjärnor på Ölands södra udde, samt vandrat mycket på Alvaret. Du kommer att älska boken om du har varit mycket på Öland och känner igen varenda sten och träd på Alvaret.

Handlingen: Någon eller något från rymden har lämnat en massa konstiga föremål på Alvaret. Det verkar vara en återkommande företeelse, de landar på olika ställen på Jorden varje sjuttonde år. Både rysk maffia och CIA är ute efter dessa föremål. Den svenske polisen Janne från Öland och kvinnan från Säpo, Linda, ska försöka lösa fallet utan att bli lurade av CIA eller överfallna av tungt beväpnad rysk maffia.

Ett udda gäng bestående av olika originella existenser samt en gruppering med anknytning till motorcyklar har redan varit ute på Alvaret och försett sig med fynd på Alvaret.

Det är dags för CIA och ryska maffian att ta hand om resterna. Detta leder till diverse skärmysslingar mellan dem. Mitt i allt detta fastnar ett par som forskar i orkideer och ligger i tält ute på Alvaret. Det råder dessutom brist på poliser, som är upptagna med annat på olika håll. Den lokala polisen ser ingen annan råd än att samarbeta med lokalbefolkning och motorcykelgänget. De måste dessutom spåra vart olika farliga föremål sålda av gänget, har tagit vägen.

Slutstriden utkämpas utanför Afrikas horn.

Det är spännande hela tiden.