Kategori: Provläsning bok

PROLOG

-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?

-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?

-Hon sa att du kallades ”Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.

-Mmm…

-Så det är sant, då?

-Mja, jo.

-Du har aldrig berättat det för oss!

-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.

-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…

-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?

-Förlåt. Snälla pappa…

-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…

Kapitel 1

Det var en gång i det 21:a århundradet…

6 JUNI

Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:

Marc La Patrie, EUs nye president säger: ”Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”

Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.

Den tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.

Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.

Någon timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser, samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer: riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen, hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.

De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.

”Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. ”Och kronprinsen som är försenad…”

Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.

”God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.

Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.

”Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -”

”Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. ”Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: ”Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”

Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.

”Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”

Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.

”Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. ”Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.

Hon pratade mycket fort, som alltid. ”Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises ”nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”

”Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”

”Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”

”Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. ”Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”

”Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ’goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”

”Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”

Presschefen rynkade pannan.

”Den framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon. ”Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
”Jamen herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”

Hovmarskalken gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan på att kungafamiljen skulle visa sig.

Jean Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager av spindelsilkefibrer.

”Cykeln” – inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte – steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna, sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till, tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av den. Knappt ens på Månen får man vara ifred. Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…

Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.

Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.

Protokollofficeraren på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt. Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på honom hela tiden.

”Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. ”Aldrig!”

”Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.

”Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”

”Okej. Tack.”

De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.

De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans ”värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.

På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.

Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom ”kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…

Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.

Befälhavaren för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong, såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen engelska, och tonen informell.

”Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”

Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.

”Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. ”Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”

”Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”

”Ja tack.”

Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.

”Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.

”Majestätet är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
”Jag har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är dags.”

Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…

Hovmarskalken på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen formade sig till den formella, värdiga min som anstod en representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har hänt.

När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt ”Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:

Kronprinsparets kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro. Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från Stockholms polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor utifrån. Mer information kommer.

Admiral Erik Silfverskiöld

Stabschef Kgl. Slottet

Jean Filip kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.

När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.

”De klarar sig nog”, försökte ryssen. ”Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”

Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.

”Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.

”Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.

”Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”

Han sa ”Ers Höghet.”

”Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”

”Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”

Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.

”Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”

Den nye kronprinsen av Sverige nickade.

”Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.

”Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”

”Adjö.”

Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.

Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.

Provläsning Hammerslag

Östra Hardangervidda

Augusti 1898.

Jens fattade inte varför mor hade envisats med att ta med alla sina fyra söner in på Hardangervidda. Om han skulle ge sig upp i fjället borde det finnas ett syfte, som att göra en teknisk undersökning av ett objekt, oftast en fors, som kunde exploateras till människans nytta.

Vädret var soligt och varmt. Insekterna surrade. En del av dem visade alltför stort intresse för de svettiga människokropparna och försökte ta sig in mellan skrynkliga veck och innanför kragar i deras klädsel. Myggens entoniga surrande avbröts bara av fåglars skränande varningsläten från buskaget. Här i klyftan var stigen smal och sliten så stenar stack upp. Då och då flöt bäcken i själva stigen så de fick hoppa på de hala stenarna. Det var ständig uppförsbacke. Men det var enda vägen där folk kunde passera med fä och ök. Maristigen, där de var tvungna att ge sig ut på smala bergshyllor, gick inte att passera med husdjur. Ett flinkt får kanske skulle klara den.

Mor gick främst tillsammans med sönerna Jan och Theodor. De pratade och skrattade. Jan lämnade stigen några gånger för att gräva upp en blomma som han visade de andra innan han lade den försiktigt i herbariet han hade med. Mor stannade och åt blåbär direkt från busken. Men Jens och Rolf hann aldrig ifatt förtruppen innan den drog vidare. Rolf flåsade ansträngt bakom Jens. Själv tvingade han sig att andas in genom näsan och tyst ut genom munnen. Ingen skulle få höra att han inte var bekväm med situationen. Konstigt nog fick han aldrig kramp efter en dags ansträngande vandring i ojämn terräng i naturen. Det kändes mera när han hade gått omkring på ett murat fabriksgolv, även om han tyckte det var en behaglig yta att ta sig fram på.

Till slut skymtades först ett övervuxet grästak, därefter hela den låga stugan som vilade på en grund av sten. ”Kvilestadflåtet”, konstaterade mor förnöjt. ”Här skall vi rasta och äta matsäcken. Folket är på fjället med boskapen, så ingen är hemma.”

På gården fanns ett stenbord med trästubbar runtom som stolar. Jan hade burit nästan all mat och dukade upp åt dem. Ingen av de tre som gick främst visade några tecken på trötthet. Rolf halade upp en plunta och tog en klunk innan han bjöd de andra en skvätt i kaffet. Jens damp ner på en trästubbe och kände att han var fruktansvärt hungrig. Obegripligt, buffén till frukost var riklig, och han tog för sig av både ägg, rökt lax och saltmat, samt flera skivor av det tjockskurna nybakade brödet. Doften av detta slog emot honom då han öppnade matsäcken. Han hade brett sina egna gourmétsmörrebröd innan han var helt mätt. Jens höll fram kaffekoppen och lät Rolf hälla upp en skvätt Löiten från pluntan, lutade sig bakåt mot trädstammen mitt på gården och njöt. De hade tagit av kängorna under rasten.

Alltför snabbt tyckte mor och Jan att de skulle bryta upp och gå vidare. Jens längtade redan tillbaka till Krokan Höyfjellshotell och sin lilla familj.

Rolf blev sittande med huvudet mellan knäna och tog orimligt lång tid på sig att snöra kängorna. Till slut tittade han utmanande på mor: ”Nej, nu är det nog med frisksporteri för min del. Jag vänder och går tillbaka till Krokan.”

Mor tittade på honom med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, det gör du som du vill. Pass bara på att du inte går fel och kommer ut på Maristigen.”

Jens önskade han kunde slå följe med den yngre brodern. Men han ville inte framstå som svag gentemot mor, och så var det Theodor. Han såg för sig hur mor och Theodor i samförstånd fortsatte mot solnedgången efter att ha skakat av sig de andra. Detta kanske var ett styrkeprov.

De fortsatte uppåt mot Hardangervidda. Först gick det neråt en bit efter passet och de passerade fäbodvallen där djuren brukade beta vår och höst. Gräset stod högt och inbjudande runt de låga husen. Fäbodarna var tomma. Alla djur och människor var högre uppe på fjället. Den decimerade gruppen segade sig uppåt, men det var inte så brant som innan. Dessutom var stigen bättre, bredare och inte fullt så stenig. Snart kom de upp på kalfjället och hörde fjällpiplärkans melankoliska tjut. Bjällerklang ljöd långt borta ifrån. Leden var lättvandrad, upptrampad av åratals bruk av folk som vandrade till fjälls med boskap som skulle på saftigt sommarbete. Den slingrade sig mellan videsnår och tuvor. Vissa gånger fick de hoppa på stenar där det rann vatten eller var mossigt. Ett litet djur spratt upp på stigen framför dem och satte sig på bakbenen. Det fräste och fäktade med frambenen. Theodor retade djuret genom att låta käppen dansa på stigen framför det. Djuret blev bara mera rasande, hoppade upp och ville inte ge sig. Till slut ramlade det dött ner framför dem. Det var en lämmel. Jens hade hört att de kunde spricka av raseri, och det stämde nog. Theodor hade inte rört vid djuret med käppen.

Jan stegade omkring på tuvorna och plockade blommor till herbariet. Han hade med en liten spade som han försiktigt grävde upp rötterna med. Som alltid gnolade han på någon sång, visserligen falskt, men det motsvarade troligtvis en katts nöjda spinnande.

Mor och Theodor bredde ut en filt och verkade njuta av fjället och den rena naturupplevelsen. Deras bröstkorgar som harmoniskt åkte upp och ner visade att de djupt andades in den friska luften. Mor, som satt med händerna om uppdragna knän slöt ögonen och lyfte ansiktet uppåt. Hon drog vandrarkjolen helt upp till låren och solade benen. Theodor låg ner med händerna på mellangärdet. Båda tog av kängorna och vickade på tårna i den friska luften. Strumporna hängde till luftning i en fjällbjörk. Jens försökte intala sig att han omöjligt kunde känna odören av dem på såpass långt håll, men han var obekväm med att ta av sig kängorna innan de kom till huset och behöll sina på. Han tyckte inte om att gå barfota. Den nära kontakten med jorden och naturen gjorde honom osäker och sårbar. Helst ville han göra som Rolf och gå tillbaka till hotellet. Men han önskade inte dra på sig mors irritation. Eller rättare sagt, han ville inte låta Theodor få ha mor för sig själv.

Jens uppfattade att Theodor var mors favorit bland barnen. Han var inte säker på om han inbillade sig. Jan sade att han hade inte lagt märke till att mor favoriserade någon av dem.

Mors svarta, lockiga hår blev helt vitt på ganska kort tid efter fars död. Under vandringen struntade hon i sina fantasifulla håruppsättningar och bar håret i två silverflätor som ringlade sig ner över ryggen. Theodor hade varit bäst på att trösta henne då far dog. Han var expert på att umgås med kvinnor på deras villkor. Han körde gärna omkring med Lille-Jan i barnvagn när han var ledig på söndagarna, något inga andra män gjorde. Theodor visa stolt upp sonen för kvinnorna som kom med barnvagnar i parken vid Bredevannet och sade några uppskattande ord om deras barn. Jens var inte helt bekväm med kvinnors känslor. Som alla män tyckte han män och kvinnor helst skulle leva skilda liv, upptagna av det de var bäst på. Theodor kunde åtminstone inte amma. Det fick han överlåta åt sin hustru.

Fjällturen gjorde mor gott. Det var det som fick honom att stå ut med vandringen och alla insekter. Jens ville vara nära mor och konstatera att hon mådde bra.

Ljungen bredde ut sina lila blommor över Hardangervidda. Bären mognade. De hade hittat hjortron som nu fanns i en korg vid sidan om den tomma picknickkorgen. Mor hade ätit blåbär uppåt hela klyftan. När de tittade efter, fanns ett och annat lingon som lyste rött.

Framåt kvällen kom de fram till den fäbod som Jan och Theodor kände till. Det var inte mycket till husrum. Även småväxta män som Jens och Theodor fick böja sig för att komma in genom dörren. Jan böjde på de långa benen och steg in på krumma knän. Där inne doftade djur. Det gjorde också fäbodjäntan Ågot som tog emot dem. Hon luktade ko och get efter mjölkningen. På långt håll hade de hört hennes locksång som kallade in djuren. Hennes yngre syster Åsa knixade generat för gästerna. Hon var en femtonårig flicka som tycktes utvecklas till att bli lika vacker som den berömda skönheten Ågot. Då sällskapet nådde fram, var kvällsstället klart och djuren strosade omkring fäboden. Augustikvällen började mörkna tidigare. Nätterna var inte så ljusa som mitt i sommaren. De kunde redan observera stjärnor som tändes.

Ågot blev tydligt glad då hon fick se Jan. Hon hälsade avvaktande på Jens och Theodor, men neg för mor. Jan presenterade Theodor som representant för Den Norske Turistforening. Ågot blev genast intresserad och sade att hennes far hade inrett ett rum i fäboden åt turister. Turistföreningens marknadsföring skulle komma till nytta. Hennes syster sade inget, tittade endast skyggt på gästerna.

Efter aftonmål på römmegröt och medhavda hjortron gick de till sängs ovanpå halmmadrasser i det rum med två våningssängar som var förberett åt turister. Mor och Jens lade sig på varsin sängs nedervåning, de två andra klättrade upp på en stege monterad i sängkarmarna. Jan var så lång att hans fötter stack utanför sängen. Stugan var säkert en lopphärd. Jens kände motstånd mot att gå och lägga sig i de erbjudna environgerna. Trots att halmen kliade under de grova lakanen, somnade han snabbt.

Det kanske var ett ovanligt ljud som väckte honom. Jens var med ens klarvaken. Han hörde Theodor röra sig i halmen i överbädden. Det var alldeles tyst i sängarna på motsatta sidan rummet. Jens blinkade. En blek måne lyste in genom fönstret på gaveln och avslöjade att båda sängarna var tomma. Varken mor eller Jan syntes till. Jens tänkte att mor troligtvis var ute i ett påtryckande ärende. Och Jan, ja, han hade visat otillbörligt intresse för Ågot med det samma de anlände. Jens skakade på huvudet. Det var synd om Jan. Han hade gift sig med sin kusin i Bergen och de hade fått två handikappade flickor. Jens unnade Jan lite primitiv sundhet, även om den doftade både ko och get. Han steg upp och tänkte göra som mor, gå ut en tur.

Där ute var luften frisk. Jens drog några befriande andetag under tiden han lättade på trycket. Luften var kvav i sängkammaren och de vågade inte öppna fönstren för myggen.

Då blev han varse Ågot. Hon reste sig från den karaktäristiska sittande ställningen en bit bort och blev stående stel och stirrade. Även djuren var oroliga. Bjällror klingade när de skakade på sig i mörkret. Han vände sig om och såg i samma riktning. Långt borta på vidda syntes ett blåaktigt skarpt sken. Det var overkligt. Först undrade han om det var en stjärna som steg upp över horisonten, men det gick att se bergen bakom. Det var något på marken som lyste.

Ågot gav ifrån sig ett överraskat läte då hon såg Jens.

”Vad är det där?” sade han.

”Kan herren med se ljuset?” sade hon.

”Svårt att inte lägga märke till ett så onaturligt ljus”, sade Jens.

”Jag trodde det var ett trolljus. Det finns en ruggesten där borta där de gamle säger att trollen har en ingång till berget. När de hissar stenen upp på pelare, syns ljuset från trollens skatter. Men det sägs att bara folk med den rätta gåvan kan se det.”

”Jag kanske har övernaturliga förmågor”, sade Jens och flinade. Det blå ljuset där borta var definitivt ovanligt, men något övernaturligt trodde han inte på.

Theodor hade kommit ut i samma ärende som Jens och Ågot. Han skakade på huvudet. ”Berget måste vara elektriskt”, sade han.

De blev stående och pratade en stund. Det blå ljuset fladdrade till, försvagades och tilltog åter i styrka, som om det långsamt pulserade. Det släcktes helt. Den kusliga stämningen släppte. Med ens tändes det igen och åkte snabbt uppåt och försvann.

”Såg ni?” sade Theodor.

”Stjärnskott”, sade Jens.

”Men det gick uppåt”, sade Theodor.

”Var det samma ljus eller bara såg det ut som om det åkte uppåt?” sade Jens. Ingen av dem kunde svara på frågan. Ågot sade att hon hade aldrig tidigare sett att trolljuset åkte till väders.

De gick in och lade sig igen.

”Det kanske är marsianerna som rekognoserar här på jorden inför ett anfall”, sade Jens.

Theodor svarade inte. Efter en stund hördes att han sov. Men Jens blev liggande och grubblade tills han somnade av ren utmattning. Han hade aldrig gett upp tanken på att marsianerna kanske höll ögonen på jorden, landade och tog prover. Det var inte bara barnsliga fantasier. Även vetenskapsmännen diskuterade möjligheten. Några framhöll att Mars var döende och att invånarna där sökte ett nytt hem – människans bördiga planet.

Då de vaknade morgonen efter, hade Jan och mor återvänt till sina sängar. De sov, men mor vaknade då de yngre bröderna började röra på sig.

”Såg ni trolljuset?” sade Theodor.

”Nej, vi sov bättre utomhus än du lär ha gjort om du har haft mardrömmar”, sade mor.

”Vi såg det alla tre”, sade Theodor. ”Ågot säger att trollen har ingång till berget under ruggestenen.”

”Ja, vad annat kan man bruka en ruggesten till?” sade mor med ett litet leende i mungipan.

De fick bröd och getost till frukost. Jan syntes inte till. Mor gick in för att se efter honom. Hon skakade på huvudet då hon kom ut. ”Jan mår inte riktigt bra”, sade hon. ”Vi går vidare, så får han bli kvar här. Ågot har lovat att hon och systern tar hand om honom.” Mor blinkade och skakade lätt på huvudet. Det hade inte Ågot haft något emot. Hon verkade se fram emot att få rå om Jan.

Jens vandrade vidare tillsammans med mor och Theodor. De gick en annan väg tillbaka till hotellet för att titta på den berömda forsen Rjukan. Det blev brantare. Till slut gick stigen på nakna berget och små grästuvor på den smala bergshyllan. Berget störtade rakt nedanför och nästan lodrätt ovanför dem. Den stora forsen brölade så de inte längre kunde höra varandra. Jens tyckte det började bli otäckt. Han gillade inte att känna sig i underläge konfronterad med naturkrafter. Han ville ha kontroll. Mor och Theodor balanserade utan rädsla på den smala stigen som slingrade sig längsmed fjällsidan. Ångan från forsen kom helt upp till dem. Jens gick med ansiktet vänt mot bergsväggen och kände att han blev nerblött av stänket från forsen. Det var den så kallade Maristigen de hade kommit in på. Jens vände sig om och tittade ner i klyftan. Han kunde inte se forsen landa där nere, bara röken från vattnet som slog mot botten av klyftan. Han försökte följa vattenridån från toppen och neråt med ögonen, och blev yr. Maktlösheten gentemot naturens krafter överväldigade honom på det välkända vis han hatade. Samtidigt steg ilskan upp. Människan var skapelsens krona och skulle inte behöva frukta en ovettig fors. Då gled han och höll på att tappa balansen. Han hade aldrig i sitt liv varit så rädd som i det ögonblicket.

Han kände en fast hand som tog tag i honom. ”Du får inte göra som Öystein, fästmannen till Mari”, vrålade Theodor.

”Du menar att du och mor agerar Juul och Hulda i Jules Vernes bok om Vestfjorddalen då de räddade stortingsman Sylvius Hog?” brölade Jens tillbaka.

De skrattade. Spänningen lättade inom Jens vid tanken på sin favoritförfattare och han kunde skratta med. Det slog honom att han ville göra som hjältarna i Jules Vernes böcker. Han skulle förverkliga sin idols framtidsdrömmar.

Då de kom in på säkrare stig vände sig Jens om och skakade sin knutna näve mot forsen: ”Dig skall jag tämja!”

 

Återkomsten.

Ishtar anlände till planeten Dilmun och såg att det var tidig morgon. Hon hade med vilje spänt upp geonporten i öknen, en bit utanför Staden, som rymde 20 miljarder människor.

Solen steg upp över öknen och färgade sanddynorna gyllene. Morgonljuset gav de smala, obeliskformade skyskraporna i väster ett rosa skimmer. Ishtar begrundade den vackra synen. Detta var hennes hem och födelseplats. Minnen från barndomen strömmade genom henne. Hon fick blinka bort tårar. Alla människor hon älskade skulle hon nu komma att såra. Innan hennes uppdrag var slut, skulle inte bara Staden, utan hela planeten vara pulveriserad och materialet utnyttjas till strukturen i den nya Dysonsfären. Hon visste att det var nödvändigt. Deras planet var inte lämpad att ingå intakt i systemet. Den hade för hög gravitation. Atmosfären var sedan länge så radioaktivt förorenad att ingen kunde gå utomhus utan att ta sina radiakpiller. Dilmunerna måste vara ett härdigt folk som hade klarat sig under dessa förhållanden i 600 år med bara enstaka sjukdomsfall och missbildningar.

Ishtar la tunnelgeneratorn i axelväskan och började gå mot staden. Hon hade valt att gå till fots, som ett sista farväl av planeten. Hennes mål var den högsta skyskrapan, där regeringen hade sitt säte.

Väl framme vid stadsgränsen valde hon att åka i ett markfordon fram till byggnaden.

Då hon steg ur, slog det henne hur stor basen på den obeliskformade skyskrapan i själva verket var. Det gick knappt att se att byggnaden smalnade av uppåt, här nerifrån. Nu när hon stod så nära, syntes all växtlighet på balkonger och terrasser tydligt. Färgrika klängväxter hängde ner till grannarna under på flera ställen. Det var som om någon försökt trycka en djungel in i en låda och bara delvis lyckats. De dilmunska husen var minst en kilometer höga. På toppen fanns en landningsplatta för svävare. Med tanke på hur högt upp hon skulle, hade svävaren varit ett mera praktiskt sätt att ta sig dit. Men hon hade valt att starta i markplan av personliga skäl. Detta måste hon ta etappvis. Det var troligtvis sista gången hon beträdde planeten Dilmuns mark.

Ishtar tog sig in i byggnaden med sin gamla kod och gick bort till den mittersta hissen, den man kunde åka helt upp med. Hon skulle inte helt upp – än.

Alla bostäder låg längs yttersidorna i byggnaden, men de andra lokalerna låg innanför, närmare kärnan. Ishtar skulle till ett laboratorium ganska högt uppe.

Då hon kom ut ur hissen, behövde hon gå på toaletten. Det var inte ovanligt. Därför fanns toaletter i anslutning till hissarna. Hon gick in i det tilltalande utrymmet med flera bås, gjorde vad hon skulle och duschade efteråt. Sand och damm från öknen hade fastnat på henne. Hon skakade den korta klänningen. Det fick räcka.

Kvinnan hon såg i spegeln under tiden hon borstade det nytvättade håret, var vacker på det lite utmanande dilmunska sättet. Ögonfärgen var ovanlig för dilmuner – turkos, vilket avslöjade blandat ursprung. Var det därför hon var så angelägen om att utveckla den dilmunska civilisationen? Hon rätade till den röda kortärmade klänningen som lät de toppiga brösten med mörka bröstvårtor komma till sin rätt ovanför urringningen. Egentligen var hon för gammal för det ungflicksmodet, men hon såg fortfarande bra ut. Kjolen var så kort att den såvitt täckte stjärten, och lät en glimt av hennes svarta trosor synas. Ishtar hade en anledning till att göra sig extra läcker i dag. Hon sprutade på lite av en av parfymerna som stod på hyllan och la den begagnade handduken i korgen.

Hennes kod in i laboratoriet fungerade fortfarande. Den Gamle var alltså alltid förberedd på att hon skulle komma. Varje gång hon kom in dit, slog det henne att miljön var kal och torftig, utan fönster eller växter. Väggar, golv och tak var blanka som ogenomskinligt glas. Endast elektronik fanns i rummet, inga soffor eller fåtöljer. Det var som om Den Gamle hade lagt av all mänsklighet då han blev en cyborg.

Han kom emot henne och hälsade översvallande. De röda ögonen i guldskallen kunde inte visa några känslor, men han försökte anpassa sitt kroppsspråk. I laboratoriet var han alltid naken när han var ensam. Guldskallen satt på ett skelett som såg ut som en skorpion, den dilmunska formen för robot. Det var en praktisk form, då skorpionen kunde resa sig på de två bakbenen och bruka de sex frambenen som arbetsredskap. Den långa stjärten med gadden hjälpte då till att hålla balansen. En skorpion kunde också pila fram på alla åtta benen med tung last på ryggen och stjärten höll lasten på plats. Skorpionernas bakgrund var dock mindre sympatisk: De var utvecklade från rena krigsmaskiner som brukades i kolonierna. Vapnen satt i gadden.

Ishtar visste att Den Gamle var trött på sitt liv som cyborg. ”Det är ordnat”, sa hon. ”Snart ska du få slippa cyborgskalet.”

”Jag har längtat efter döden i 600 år”, sa cyborgen.

”Jag hade inte tänkt låta dig dö så lätt. Min plan lyder så här: När vi demonterar dig, tar jag hand om din hjärna. Sedan transplanterar jag neuroner från den in i biotronen som ska övervaka vår nya civilisation.”

”Kommer den att minnas något från mitt liv?”

”Det är meningen. Jag har planerat en ny geonfysisk biotron som är bättre än den i Doraduscivilisationen. Den kommer att ha civilisationsexponenten inom sig och utsträckt i Akashafältet, utan en massa elektroniska system.”

”Kan det bli problem, tror du? Biotronen är av kvinnligt kön. Och vem av dem tänker du välja? De är ju två.”

”Jag tar båda. Blir det krig mot Doradus, kan vi behöva en reserv.”

”Du får informera vår regeringschef direkt. Jag är rädd vi har ont om tid.”

”Jag har planerat frånkopplingen tills i morgon.”

Ishtar lämnade laboratoriet och tog hissen en våning upp. Hon kupade händerna under brösten och gned bröstvårtorna tills de styvnade, drog ur hårspännet och lät det lockiga håret falla ner över axlarna och ryggen. Hon visste att solljuset som föll in i hans kontor skulle framhäva det ovanliga rödskäret i hennes mörka hår. Det var lättare att samarbeta med Enki JHVH när hon var till sin fördel utseendemässigt. Hon ringde på dörren och släpptes in av en vaktskorpion.

Enki JHVH satt bakom skrivbordet och höjde överraskad ena ögonbrynet då han såg henne. Han bjöd henne att sitta på den djupa soffan i sitt kontor. Bägge var införstådda med vad detta innebar. Ishtar hade inget emot honom.

”Chefsteknologen på Geonfysiska Institutet har skrivit kontrakt på att de tillhandahåller expertis för vår civilisationsutveckling”, sa hon.

”Förhandlade du med professor Kumara?” Tonfallet var lite insinuant. Enki JHVH tittade menande på henne.

”Nej, med hans mor. Men han skrev under. Betingelsen var att hans lärjunge här på planeten ska leda arbetet.”

”Min svärson leder reningsarbetet i havet för tillfället.”

”Det kan han avbryta direkt. Vi måste agera snabbt, innan civilisationsexponenten i Doradus får reda på vad vi planerar. Jag har avtalat med Den Gamle att vi demonterar cyborgen i morgon. Jag tar hand om hans hjärna och transplanterar neuroner från den in i vår egen biotron.”

”Vår egen biotron? Var finns den – på Geonfysiska Institutet?”

”Bry dig inte om de astrobiologiska detaljerna. Du är statsman. Men du börjar komma till åren nu. Inom 20 år kan du ta pension och börja ägna dig åt dina intressen på heltid. Det kommer att ta så lång tid innan vi kan börja flytta in i den nya Dysonsfären.”

”Jag tycker inte om att du och Den Gamle lägger planer vi andra inte får ta del av.”

”Du får helt enkelt lita på oss. Professor Kumara kommer att informera din svärson om detaljerna. Då är det upp till honom att berätta.”

Enki JHVH reste sig från kontorsstolen och satte sig vid sidan om henne. Hon överraskades varje gång av att han var så småväxt. Hans yviga lockiga hår ner på axlarna och den kraftiga kroppen bakom skrivbordet gav ett intryck av en mycket större man. Han la armen om henne, kupade handen om hennes bröst och viskade: ”Sen du och Den Gamle började ha hemligheter för mig, har jag känt mig lite utanför helhetsplaneringen av vårt samhälle. Men det förhindrar inte att jag alltid blir lika förtjust varje gång du dyker upp på mitt kontor.”

Ishtar blev våt i trosorna. Ingen kvinna kunde motstå honom.

Han följde henne med lystna blickar då hon gick ut på den frikostiga toaletten i anslutning till kontoret. Hon borde inte behöva duscha en gång till, men det var nog bäst att skölja av brunsten med tanke på hennes nästa besök.

Ishtar åkte upp till översta våningen. Hon ringde på en av de fyra dörrarna. Det var hennes gamla hem, men dit hade hon inte längre någon behörig kod. Hon märkte att kameran i tittögat i en av de andra lägenheterna aktiverades. Apollonia, JHVH-klanens skvallertant. Ishtar skakade på huvudet.

Lägenheten hon släpptes in i, var helt annorlunda inredd än på hennes tid. Allt gick i högrött numera. Hon visste inte om det var hennes dotters smak eller makens. Överhuvudtaget visste hon inte så mycket om dotterns liv numera. Det var länge sen de sågs.

Kvinnan som öppnade var elegant klädd i en gul, åtsittande silkesklänning med ståkrage och utan ärmar. Det raka svarta håret föll ner över hennes axlar och rygg. Ishtar lät stoltheten uppfylla henne vid synen av den vackra uppenbarelsen. Men det var mera forskarens stolthet över en lyckad produkt än förälderns glädje över ett vackert barn.

”Mor?” Dotterns mandelformade svarta ögon i det bleka ansiktet tittade osäkert.

Ishtar klev in och stängde dörren bakom sig. ”Jag har kommit för att hämta tvillingarna.”

”Hämta? Varthän?”

”Jag tar dem med till Geonfysiska Institutet. Vi kommer att koppla bort din far i morgon.”

Ishtar väntade. Hade hon inte varit tillräckligt tydlig? Eller var dottern bara dum i huvudet? Eller var det så att hon inte ville förstå? Skulle hon vara tvungen att uttala det underförstådda, det alla i familjen redan visste?

”Jag förstår inte vad du menar…” Dotterns späda röst var så tyst att hon knappt hörde.

”Det gör du visst, det.”

Ashera försökte säga något, men nu sviktade rösten. Hon kunde inte tro vad hennes mor sa. Det kunde inte vara mammans mening att ta barnen från henne. De var för unga för att börja i skolan. Eller ville mamman något annat med dem?

”Det här har vi planerat sen innan du föddes. Vi hade ett syfte med din tillblivelse. Du och din make skulle bli föräldrar till biotronen vi behöver när vår civilisation går över till Typ 3-stadiet.”

De två små flickorna kom tultande bort till dem. Ishtar lyfte upp båda och drog in doften av deras röda lockiga hår. Hennes barnbarn – kärleken vällde upp i henne. Men de var resultat av noggrann genetisk planering.

”Du får inte ta dem.” Dotterns späda röst lät desperat.

”Du får dem snart tillbaka – en smula förbättrade”, sa Ishtar. Hon kysste båda barnen och satte ner dem på golvet. ”Jag ska tillbringa sista natten med din far. Sedan räknar jag med att vi alla samlas och bevittnar urkopplingen.”

Dottern gick ner på knä och omfamnade tvillingarna. Det var en skyddande gest. Men Ishtar visste att hon var klar över att JHVH-klanens uppgift som beskyddare av alla dilmuners liv bestämde över deras personliga drömmar och önskemål.

Regeringschefen.

Då Ishtar hade gått, skruvade Enki JHVH upp airconditionen för att vädra ut doften efter hennes besök. Hon var fortfarande oemotståndligt tilldragande. I vanliga fall brukade han låta hennes doft stanna kvar på kontoret. Men i dag ville han bara bli av med den för att slippa påminnas om deras samtal. Enki bestämde sig för att ta ett samtal med Den Gamle för att få reda på mera. Om cyborgen skulle demonteras dagen efter, var det inte rimligt att civilisationens utveckling skulle vila helt på Ishtar. Enki hade ett ansvar gentemot sitt folk. Han tvivlade inte på att Ishtar utnyttjade sin dragning på män för att få som hon ville. Hon hade varit allt för läckert klädd enligt hans smak då hon kom upp på kontoret. Trodde hon att han skulle låta sig lugnas av lite intimitet? Dessutom hade hon referat till hans yrke som invigare som hans hobby. Att vara invigare var ett privilegium och ett viktigt arbete. Det var en medfödd talang som upptäcktes i templet när en ung man gick sin första tempelgång. Den potentielle invigaren rapporterades till översteprästinnan som sedan testade honom ytterligare innan han fick sin licens. Deras arbete bestod huvudsakligen i att inviga unga jungfrur i kärlekens mysterium, så de skulle få ett tillfredsställande sexualliv som vuxna. De flesta invigare hade inte något annat yrke. Själv var han född in i ställningen som JHVH-klanens överhuvud och därmed regeringschef. Men på grund av sin medfödda talang jobbade han även som invigare.

Hittills hade han haft god hjälp av Den Gamle i sitt arbete som regeringschef. Nu var det tydligen slut med det.

Enki tog hissen ner till Den Gamles laboratorium. Vaktskorpionen frågade om hans ärende, och han svarade att det gällde regeringsangelägenheter. Han lät kanske bryskare än han tänkt, för skorpionen sa: ”Ett ögonblick” och öppnade inte omedelbart.

Den Gamle skylde sitt skorpionskelett med den svarta kappan och kapuschongen uppdragen över guldskallen. Det var så han brukade framträda offentligt, de få gångerna han visade sig för dilmunerna. Han stod avvaktande. Det var ett tydligt avståndstagande.

”Jag har precis pratat med Ishtar”, började Enki.

Cyborgen sa inget.

Den där strategin hade Enki varit utsatt för innan. Den brukade göra folk nervösa. Men denna gången tänkte han inte ge sig förrän han visste vad Den Gamle och Ishtar planerade.

”Hon berättade om kontraktet med Geonfysiska Institutet och att du ska demonteras imorgon”, fortsatte Enki. ”Men hon avslöjade inga detaljer. Nu vill jag att du berättar allt för mig. Jag tycker inte om att du ska demonteras och låta Ishtar vara ensam om hemligheterna.”

”Kan jag lita på att du uppför dig som en statsman utan att låta personliga hänsyn gå framför civilisationens bästa?” sa Den Gamle.

”Varför frågar du om det?”

”För att det jag berättar kommer att beröra dig och din familj. Om du motsätter dig våra planer, kan vi lika gärna låta bli att bilda en Typ 3-civilisation.”

”Jag vill veta.”

Den Gamle satte sig i en fåtölj och bjöd Enki plats i en annan mitt emot. Mellan dem fanns ett litet datorbord. Cyborgen hade fortfarande huven uppdragen, men Enki fick se hans guldansikte och de röda laserögonen.

”Som du vet, börjar situationen på Dilmun att bli ohållbar. Vi har praktiserat ettbarnspolitiken i 600 år och inte helt friktionsfritt. Det dyker upp fler och fler organisationer som tycker det räcker nu. Men Dilmuns ekologi bygger på en känslig Typ 2-teknologi som inte kan försörja mer än 20 miljarder människor. Brakar systemet ihop blir det som då jag kom hit – dilmunerna får svälta. Planeten Dilmun har ingen egen ekologi och dessutom för hög gravitation. Alternativet är att bygga en Typ 3-Dysonsfär, och där har Ishtar lyckats få ett kontrakt med Geonfysiska Institutet. Vi blev eniga om att ju färre som vet alla detaljer, ju mindre är risken att civilisationsexponenten i Doradus får veta vad vi planerar.”

Den Gamle pluggade en kassett in i datorbordet, och en projektion kom upp på väggen. Enki tryckte sig bakåt i stolen ett ögonblick innan han återvann behärskningen.

De tre personerna på bilden var helt olika.

En blond människoliknande figur klädd i en blå silkig tunika som inte kunde dölja hans muskulösa kropp stod längst bak. Han bar ett guldpannband med ädla stenar. Han såg ganska trevlig ut, men verkade lite frånvarande i blicken.

Varelsen vid sidan om, även han med mycket muskler, var mörkhyad och klädd i en åtsittande läderartad svart dräkt. Han hade en stor bröstpanel i guld med ädla stenar, tjocka guldarmband och ett kraftigt guldpannband som höll det svarta, lockiga håret på plats. Hans ansiktsuttryck var obehagligt, överlägset och ironiskt.

Dessa två personer stod med armarna korsade över bröstet och bildade fond bakom den tredje. Han var mycket mindre till växten, hade blekt ansikte med sneda violblå ögon inramat av blåsvarta rastafariflätor och en guldhjälm med fem horn utan några dekorationer. Hans gröna fransförsedda tunika dolde inga muskler, bara nästan barnsligt spinkiga lemmar.

”Triaden”, sa Den Gamle. ”Våra fiender från Doradus, Andromeda och Orion II ZW. De två muskelbergen är ganska gammalmodiga biotroner numera. Men den där lilla är en modern geonfysisk biotron. Vi behöver en som kan matcha honom. Befolkningen på Orion II ZW har speciella förmågor. De sträcker sig in i något de kallar Akashafältet, som, såvitt jag förstått, rör sig om flera dimensioner. Min mor kom från Orion II ZW. Men ingen av mina ättlingar har ärvt hennes anlag. Ishtar forskade på det, och hittade de recessiva generna som skulle kunna framkalla en sådan individ. Det är där din familj har blivit involverad. Din son Enlil och min dotter Ashera kan tillsammans frambringa ett barn med dessa egenskaper.”

Enki förstod. Tvillingarna, hans egna barnbarn. ”Vem av dem?”

”Båda två.”

”Tänker du och Ishtar göra biotroner av båda mina sondöttrar?”

”Vi var rädda för att du skulle reagera negativt, därför ville vi hålla det hemligt.”

”Måste vi offra båda?”

”Det är inte snack om något offer. De kommer att växa upp till fullt normala människor, bara en smula förbättrade.”

”Men det där snacket om att transplantera neuroner från dig in i dem, vad betyder det?”

”Det lär inte ha någon betydelse, enligt Ishtar, det ska bara säkra kontinuiteten i civilisationen.”

”Enligt Ishtar – och det litar du på?”

”De är hennes barnbarn också. Jag kan inte tro att hon vill göra dem illa.”

Enki drog ett djupt andetag. Han visste han kom att foga sig, det var alldeles nödvändigt för civilisationens framtid. Men han behövde smälta informationen.

”Jag ser du begriper situationens allvar. Kom ihåg att det vi pratat om här är sekretessbelagt. Inte ens din närmaste familj måste få reda på något.”

Enki visste att han aldrig skulle få en lugn stund mera. Han skulle hädanefter alltid studera barnbarnen, på ständig jakt efter abnormiteter. Han reste sig tyst och gick tillbaka till kontoret.