Tora Greve startade förlaget för att det skulle ta för lång tid att publicera hos någon annan. Dessutom har böckerna lång livstid. Det har även de andra samarbetande författarna insett.
Föredrag om Sirius på MIS, Lorensborgsgatan 5, Malmö, 3 maj kl.19
Välkommen till Sirius, där utforskning är vårt öde, och där sanningen är lika mystisk som rymden själv. I en värld där teknologi och magi flätas samman till en enda osannolik verklighet. Följ med när våra hjältar navigerar genom detta märkliga landskap i jakten på sanningen. Är du redo att resa med oss?
Tora Greve visar bilder och berättar om Sirius. Uppföljning och fördjupning av föredraget på Malmö Stadsarkiv.
Är du redo för en hisnande resa genom en värld av fantastik och science fiction? Då får du inte missa TiraTiger Förlags närvaro hos Fantastikbokklubben under det omtumlande SciFi World-eventet på Slagthuset i Malmö! Lördagen den 27:e och söndagen den 28:e april 2024 kommer vi att spränga gränserna för din fantasi från klockan 10 till 18.
Stig in i vår förtrollade monter och låt dig uppslukas av ett unikt utbud av böcker från några av de mest hyllade författarna i genren. Upptäck mästerverk från prisbelönta författare som KG Johansson och Ahrvid Engholm, vars ord trollbinder och fängslar på varje sida. Men det är inte allt! Vi tar även med oss spännande verk från AR Yngve, Tora Greve och Bertil Falk, vars berättelser kommer att sätta dina sinnen i brand och få dig att längta efter mer.
Så sluta drömma och följ med oss på en resa bortom det förväntade. Vi lovar att SciFi World hos Fantastikbokklubben kommer att vara en helg fullspäckad med äventyr och överraskningar som du sent kommer att glömma!
Som alltid när jag är på Gran Canaria passar jag på att ta en tur till Teror för att hälsa på pinjemadonnan. Kyrkan har varit renoverad ett par år, men jag såg på lokalTV från Kanarieöarna att biskopen invigde den färdiga kyrkan. Förra gången var golvet helt upprivet, dammande stora maskiner fanns inne i kyrkrummet och pinjemadonnan var klädd i svart, inplastad för att inte få rivningsdamm på sig. Temperaturen inne i kyrkan är nu behaglig. Den har blivit så fin så jag offrade en peng som tände fyra ljus. Det luktar nytt, inte den gamla instängda lukten av gamla gudstjänster. Jungfrun tronar i vit klänning uppe i sin nisch.
Hon tittar auktoritativt ner på oss som den gudinna hon är. Jag diktade att hon var Ashera i min bok Biotron, som ville rädda sina tvillingar från att bli opererade till biotroner. Nu kan jag bara tänka på pinjemadonnan som Ashera. Medan jag är där, tar jag en selfie på oss tillsammans och lägger ut på FB. Det är som en bekräftelse på vem hon är. Jag går ut från kyrkan och lockas av doften av bakverk till en bod med munkar med olika smaker. Jag väljer apelsinsmak och tar med hem för att äta till kaffet.
De kristna syftar till jungfru Maria när de berättar om pinjemadonnan. Det där med jungfrufödsel är enkelt för en gud om han lever i en fjärde rumsdimension. Då är våra kroppar med inälvor helt öppna åt sådana varelser. Gud kan bara lägga ett spermapaket på lämpligt ställe i en jungfru. Även Ashera har förbindelse med den vi kallar Gud.
I ett BBC-program om Guds hustru intervjuer Franscesca Stavrakopoulous både arkeologer och judiska skriftlärda om Toran. Rabbi Ken Spiro är förstockad i sin monoteism, medan arkeologerna gör fler och fler upptäckter som visar att judarna inte var så långt ifrån kanaaniterna i forntiden. Kanaaniternas huvudstad var Ugarit runt år 1500 – 1200 före vår tideräkning. Historikern Herbert Niehr säger att israelerna egentligen är en kanaanitisk stam utsprunget av vällyckat ingifte i två generationer. Abraham kommer från Kanaan. Under Jakobs beskrivning av kampen med Gud presenterar Gud sig som El. Därav namnet BetEl, Els hus om platsen där det skedde. Enligt kanaaniterna är El gudarnas chef och far till krigsguden Baal, som hela tiden trilskas mot sin far. Det finns flera oklara beskrivningar i Bibeln om flera gudar.
Då jag valde namnet Ashera till min science fictionversion av pinjemadonnan, hade jag ingen aning om vilket sprängstoff det namnet innehåller.
Det finns både arkeologiska bevis och beskrivningar i Bibeln eller Toran om att Gud har en hustru som heter Ashera. Guds officiella namn var El och Jahve var hans hemliga namn före Moses. Hans hustru Ashera representerar Livets träd. Masssor av figuriner har hittats i israeliska utgrävningar, berättar arkeologen Judith Hadley. Tanach-piedestalen, som visar Ashera mellan två lejon samt Livets träd hittades 1968. Det är meningen att man ska ställa små offerkärl på den.
Men det mest sensationella fynd av bevis för att Jahve och Ashera var man och hustru hittades 1975 under en utgrävning av krukor i Sinai från 700 före vår tidsräkning. Text och bilder säger direkt att Jahves har en hustru som heter Ashera. Arkeologen Ze’ev Mechel berättar om dramatiken i 1975 då krukskärvorna hittades. Lyckligtvis fotograferades de innan Israel fick lämna Sinai tillbaka till Egypten 1979, för originalkrukorna försvann.
Templet i Jerusalem innehöll även en avdelning för Ashera, visar utgrävningar. Ashera tillbads i templet i Jerusalem vid sidan om Jahve och hade egen servicepersonal, bland annat väverskor.
Det var El som tog israels folk ut ur Egypten.
Moses beskriver mötet med både Jahve och hans hustru Ashera på Nebo berg. Han fick se in i det heliga landet, men inte komma in. Även jag har stått på Nebo berg på samma ställe som Moses och sett in i det heliga landet och ner mot Jeriko. Hoppas bara Moses hade bättre väder, men det fixade nog Jahve. Vi hade ganska disigt, och kunde se Jeriko klart, medan Israel förlorades i värmedis. Till skillnad från Moses kan jag förhoppningsvis photoshoppa fram några detaljer i riktning moskén i Jerusalem, vars kupol lyste helt bort till oss. Då vi stod där och spanade utöver, och även upp mot ormstatyn, kom ett sällskap och sjöng Halleluja. Det var stämningsfullt. Jag var i samma situation som Moses, efter att jag vägrats komma in i Israel på gränsövergången i Akaba, då Al Khadaffi hade stämplat mitt pass några år innan. Gamla västerländska tanter hade nyligen terroriststämplats efter en incident i USA, speciellt om de hade för många skumma stämpel i passet.
Det är fastslagit att monoteismen infördes bland judarna efter den traumatiska bortförningen till Babylon 500 år före vår tidsräkning. Då gudinnan försvann, tystnade Gud.
Franscesca Stavrakopoulous påpekar Torans, och därmed Bibelns otydligheter både i skrivtecken och tolkning.
Och vad med de skrifterna som har varit obekväma för redaktörerna genom tiderna och tagits bort medvetet?
Jag är rädd både Toran och Bibeln är stympade.
Läste just i Författaren, SFFs medlemstidning om författaren Kjell Ekborg som inte längre lyckas bli utgiven av traditionella förlag, och inte har råd att ge ut själv eller på hybridförlag. Han funderade på POD, Print on demand, men tänker på hur mycket han skulle sälja när han räknar på priset. Denne författar är visst i 80-årsåldern, samma som jag. Det blir riktigt dramatiskt när han berättar att han får ta blancolån på 20% ränta för att klara sig ekonomiskt. Har inte mannen grundpension? Har han aldrig hört om bostadstillägg? Nu tröstar han sig med ”molnet”. Han skriver biografier över människor som har gjort betydelsefulla saker, men inget förlag är intresserad. Nej, förlagen vill bara ha lättlästa böcker, helst sådana som passar som ljudböcker och som säljer bra. Tyngre litteratur säljer inte.
Saken är att POD är en billig form för utgivning. Visserligen måste du ha eget företag för att anlita Publit, som jag gör. Jag har haft eget företag som konstnär sedan 1980-talet. Då jag startade förlaget, registrerade jag om företaget med nytt namn och har numera två underavdelningar, en konstnärlig och ett förlag. Hur halkade jag in på förlagsdelen?
Efter pensionen tänkte jag att jag skulle ta upp skrivandet igen, först som en ren hobby. Jag hade varit författare på traditionellt förlag i mitt hemland innan jag började resa världen runt och det blev naturligare att uttrycka mig i konst, som jag var utbildad till.
Jag skickade in till ett förlag, och det dröjde och dröjde och dröjde, innan svaret kom efter ett halvår, ett standardbrev med refusering. Att just den science fictionromanen har blivit populär tio år efter pga AI-hypen, är en annan historia. Sedan pratade jag med andra författare och fattade att en traditionell utgivning är en segdragen historia och att jag då, som 70-åring inte hade tid att vänta så länge. Efter att ha försökt med Vulkan, som gav dålig service och inte är öppna med hur mycket de säljer, startade jag TiraTiger Förlag, och anlitar Publit, som jag är mycket nöjd med. Jag har externa medarbetare som lektör, redaktör och korrekturläsare. I traditionell utgivning får böckerna en livslängd på högst två år innan de hamnar på rea. POD är billigt och långlivad. Min bok Biotron låg och marinerade sig i widgetshopen under tio år innan den blev populär. Andra böcker säljer några få exemplar varje år hela tiden, innan en av dem utan förklaring plötsligt blir populära under en period. Jag har ingen förklaring till detta. Kaoslagen, kanske?
Som tio krigare
Växtligheten var tät och påträngande. Stigen hade nästan försvunnit under plantor som hungrigt hängde över den. Som om det inte var nog med de tjocka lianerna som klängde sig runt träden och hängde ner över stigen och sökte efter rörliga kroppar att klösa sig fast i, så fanns även taggiga växter som växte nere på marken. Taggarna doldes i det höga gräset tills någon snubblade över dem och blodvite uppstod. Karajan Kali och hans män kämpade mot växtligheten med machete. Även de tjocka lianerna hade tunnare lianer som vred sig runt dem, alla med håriga blad som kliade och slog upp vätskande sår om de kom nära dem. Växtligheten sträckte sig efter allt som rörde sig och ville kapsla in dem i syfte att få näring. Dessutom plågades de av den fuktiga värmen. Så varm kom Karajan inte ihåg att Cibiadalen var. Fuktigheten i luften fick svetten att rinna och kläderna klibbade mot kroppen. Värst var det för Karajans syster Karola som hade en heltäckande fotsid klänning. Hon gnällde om att hon svettades och behövde bada.
”Snart”, sa Karajan, ”när vi slår läger.”
De satte upp tälten i en glänta vid en bäck. Karajan posterade ut sina män som vakter.
”Måste alla soldaterna se på när jag badar?” Karolas läppar skälvde.
”Ja, det är nödvändigt att vi har varandra under uppsikt hela tiden i djungeln”, sa Karajan. ”Den cibianska skogen är full av hungriga vilddjur som inte tvekar att ge sig på resande.”
”Men jag vill inte att män tittar på mig när jag är naken.”
”Tyvärr, Karola, ska du bada, måste vi passa på dig.”
Karajan bestämde sig för att inte berätta att de skulle övernatta flera nätter i tält i djungeln.
”Det blir bättre när vi kommer till huvudstaden Cibia”, sa han.
De trängde längre in i djungeln. Karajan gick mitt i gruppen tillsammans med sin gnälliga syster. Han försökte förströ henne med berättelser om hovet i Cibia och att allt skulle bli bra när hon gifte sig med härskaren Eros.
”Hur vet du det? Jag har aldrig träffat honom”, klagade Karola.
”Han är en trevlig och dessutom snygg ung man”, sa Karajan.
Den tredje dagen genom djungeln stannade alla när Karola skrek. Hon pekade. ”Ni sa det fanns vilda djur i djungeln.”
Först kunde de bara se hur en dadelpalm rörde sig som om någon skakade den. Djur med lång päls dök upp i undervegetationen. Skakningarna berodde på att ett av dem stod och gned sig mot trädstammen så stora sjok av pälsen lossnade. Dadlarna regnade ner, vilket fick resten av flocken att börja äta.
”Det är bara alkolodjur”, sa Karajan. ”De är inte farliga. De äter övermogen frukt och sopor.”
”Hur kunde jag veta det?” gnällde Karola.
Följet kom fram till staden Cibia efter en ansträngande och obehaglig vandring utan att träffa på några farliga vilddjur.
De kom ut ur djungeln som tidigare verkade ogenomtränglig och stod med ens på en gata stenlagd med stora flata hällar. Ett sus av rinnande vatten kunde uppfattas under dessa. Övergången från den täta grönskan skedde så snabbt att det var som att kliva in i en annan värld. Endast doften av djungelns mest välluktande blommor fanns kvar. Karajan såg att systern rynkade på nosen. Han fick hålla med om att Cibia inte var så imponerande som han kom ihåg. De få låga stenhusen trängdes längs med en gata som var smalare än han mindes, den så kallade Paradgatan. Byggnaderna såg inte så imponerande ut, men han visste att bakom muren fanns dolda trädgårdar med vackra doftande blommor som mognade till tunga välsmakande frukter.
Paradgatan slutade på ett stenlagt torg. Rakt fram tornade ett stort slott i två våningar upp sig. Fönstren var höga, bågformade och med färgade glas. Andra våningen var smalare än första. En del av taket över första våningen utgjorde stora terrasser på vardera sidan om andra våningen. Ovanför den stora blänkande ingångsporten i koppar fanns en liten balkong utanför ett fönster lika stort som de på första våningen. Karajan kastade en snabb blick på systern och upptäckte att hon var imponerad innan hon blev varse att han såg på henne. Hon intog en avvisande attityd igen.
Den stora kopparporten stod öppen.
När de var på väg över torget, blev den cibianske härskaren synlig i dörröppningen och vinkade åt dem. Karajan kände knappt igen sin bäste vän klädd i härskarens regalier. När de kom närmare, upptäckte han att Eros inte hade förändrats. Vännen hade fortfarande den fräcka blicken Karajan kom ihåg från deras frivola utflykter i staden då båda fortfarande var ansvarslösa ungdomar. Härskaren lät blicken glida uppskattande över Karajans syster. Hon stirrade högfärdigt på honom, trots att han var en aning längre än henne.
Karola hade växt upp till en lång, smal kvinna som hade ett sätt att lyfta huvudet och sänka ögonlocken till hälften så hon liksom såg ner på alla, trots att de var längre än henne.
Den cibianske härskaren tog inte illa upp, log och dunkade Karajan i sidan. ”Hon ser lovande ut. Härskare och underkastelse, du vet.”
”Du talar om min syster, Eros.”
”Hon kommer att gilla det, tro mig, Karajan.”
Karola blev stående mellan dem, fortfarande med halvslutna ögon, men munnen skälvde. Hon var alltför varmt klädd.
Eros nos darrade uppskattande. ”Borde du inte byta till lite bekvämare kläder i värmen?”
Han ledde dem in i slottet. Karajan slappnade av. Karola hade slutat gnälla. Det var skönt att kunna söka skydd från värmen i den kyliga hallen. Karajan tittade sig omkring. Allt var sig likt, de grå valven längsmed sidorna, den röda mattan som ledde fram till stentronen som stod framför en rödmålad vägg med en dörr bakom tronen. Uppe under taket löpte en bård med Cibiaklanens blommönster i gult, blått och grönt. På vardera sidan ledde en stentrappa upp till andra våningen. Slottet i Cibia var helt symmetriskt.
”Jag har låtit ställa i ordning ett gemak på andra våningen åt dig och ditt följe”, sa Eros. ”Men jag tänker upphöja din syster till drottning redan i kväll. Jag är ledsen att jag inte har en syster att erbjuda dig. Då kunde vi ha hållit dubbelbröllop. Men jag lovar att följa med dig till kvinnomarknaden i morgon och hjälpa dig att hitta en fin kvinna.”
De överlämnade Karola till hovets damer, som förde henne uppför trappan till höger. Karajan följde med, men fick lämna systern i dörren in till drottninggemaket. Hovets första dam tog emot det rosa lakanet med Kaliklanens mönster som Karajan gav henne. De skulle bädda med det första natten. Det var svårt att se blod på ett rött lakan.
Hovdamerna tog därefter fram den röda drottningklänningen som Karola skulle kläs i inför ceremonin.
Karajan och hans soldater kom in i en kal liten lägenhet vid sidan om drottninggemaket. Där fanns sängar med madrasser i flera små rum, samt ett bord och fyra stolar i det större yttre rummet. Det var meningen att de skulle tillhandahålla allt linne själv, företrädesvis med Kaliklanens färger och mönster. Karajans män började packa upp säckarna med allt de hade med och ställa i ordning rummen de blivit tilldelade. De skulle dela badrum och toalett på andra våningen med drottninggemaket, så de slapp gå ner på första våningen. Det var första gången Karajan fått sig tilldelat egna rum. Innan hade han bott på första våningen tillsammans med soldaterna.
En klocka klingade då banketten började. Karajan och hans festklädda följe gick nerför trappan från galleriet till den stora hallen. Utrymmet var helt ommöblerat. Den röda löparen var borttagen. Det mosaikklädda golvet med Cibiaklanens mönster låg blottat från kopparporten till härskarens tron på podiet. Någon hade ställt upp ett långbord i hyvlat trä och med bänkar på vardera sidan. Mjuka kuddar låg på sittbänkarna. Bordet var dukat med kristallglas, tunna keramiktallrikar med Cibiaklanens mönster och en matkniv och en spork i guld vid sidan om.
Eros kom från rummen bakom tronen, klädd i festregalier. Bakom honom gick en av hans män med drottningregalierna på en kudde. Och nu kom den kvinnliga delen av hovet ner med förstadamen i spetsen och Karola strax bakom. Hon var redan klädd i drottningens röda klänning, men bar fortfarande guldarmbanden med Kaliklanens mönster.
Karola hade fått instruktioner om hur hon skulle agera,. Hon gick bort till tronen och sjönk ner på knä framför härskaren. Han tog hennes högra hand, strök av Kaliklanens armband och ersatte med Cibiaklanens. Därefter la han en tung halskedja om hennes nacke, och slutligen kröntes hon med drottningens pannband av guld. Eros drog henne därefter upp till tronen och placerade henne vid sin sida. Karola tyckte om sin nya status. Åtminstone såg hon inte mindre högfärdig ut än hon brukade när hon blickade ut över hovet. På ett tecken från härskaren satte sig gästerna på bänkarna längsmed långborden, kvinnor på ena sidan och män på den andra. Karajan fick platsen närmast härskarparet, som satt på gaveln. Han la märke till Eros varma blickar på systern, och att hon var mera intresserad av sin nya ställning än av mannen som följde med.
Festen pågick tills långt ut på natten. Eros passade på att fylla hustrun med vin, men bara lagom till att göra henne mottaglig för hans närmanden. Själv drack han sparsamt och blinkade till Karajan. När brudparet gick i säng, höll härskaren armen om midjan på sin drottning då de gick uppför trappan. Som sagt, härskare och underkastelse var det som gällde. Karajan tvivlade inte på att hans vän skulle klara av att tina upp hans högfärdiga syster. Dörren till drottningens sovrum låstes upp. Karajan fick en skymt av en bred röd himmelssäng innan dörren åter stängdes bakom brudparet.
Hans eget gemak hade blivit elegantare än hemmet i Kalidalen efter att hans följe hade dekorerat med Kaliklanens textilier. Utanför de höga bågformade fönstren kunde han se stjärnhimlen lysa. Kaliklanens attiraljer kom bättre till sin rätt här än i det låga timmerhuset i Kalidalen där fönstren endast var små gluggar i den tjocka träväggen. Sängen i rummet han valt var bred och mjuk. Men Karajan hade svårt att somna. Eros och Karola var mycket olika. Han undrade hur de skulle komma överens.
Dagen efter bjöds Karajan in till härskarparets frukost i drottningens gemak. De låg fortfarande till sängs och skulle intaga frukosten där. Karajan tyckte systern hade mjuknat lite, åtminstone när hon tittade på maken. Härskare och underkastelse hade tydligen fungerat. Det unga paret kunde knappt hålla händerna i styr, de skulle hela tiden tafsa på varandra och mata partnern med druvor och apelsinbåtar. Karola började fnittra vid ett tillfälle då Eros hand försvann under täcket.
Till slut steg härskaren upp. ”Jag lovade att hjälpa dig att hitta en hustru lika fantastisk som den du givit mig, även om det kanske inte blir helt lätt –” han strök med handen neröver Karolas rygg – ”du har en fin syster, Karajan.”
Drottningen försökte le högfärdigt, men kunde inte dölja sin förtjusning.
Eros klädde sig i en grön soldattunika med en smal bård av Cibiaklanens mönster som han brukade då de var unga och gick ut i staden på äventyr. Men han rådde Karajan att klä sig som Kaliklanens härskare. Det skulle imponera på kvinnohandlarna.
Auktionen skulle hållas i ett stort hus bakom slottet. Det låg vid slutet av en smal stenlagd gata som fortsatte som en stig i riktning mot Nairobidalen. Husets första våning var i sten och den andra våningen i trä, med små fönster utåt. De andra husen längsmed gatan var byggda i trä och hade den typiska överbyggda fronten med långsmala fasta bord som visade att där bedrevs handel. Karajan tänkte att handelsmän från både Cibia och Nairobidalen gjorde affärer där.
När de kom in genom porten kom de direkt till en innergård som var omgärdad av fyra huslängor. Detta fick byggnaden att se större ut på insidan. Där inne fanns kvinnomarknaden med ett lågt podium där kvinnorna redan stod uppställda. De var nakna, så kunderna skulle kunna se vad de köpte.
”Den du,” viskade Eros och nickade i riktning mot en lång kvinna med ovanligt mörk hy och mandelformade ögon under sammanväxta ögonbryn.
Karajan hade redan uppmärksammat henne. Men det hade de andra kunderna som samlats där inne också gjort. Kvinnornas ägare höll sig utom synhåll. De hade inte tillstånd att blanda sig i auktionen.
Kunderna fick tillstånd att undersöka varorna på närmare håll. Tändernas status, hårets kvalitet och hullets fasthet fastslogs. Inget nypande var tillåtet, de fick endast klappa. Då Karajan försiktigt kände på den långa kvinnan, tittade hon ner på honom från podiet med de svartaste snedställda ögon han sett. Han blev som förhäxad och kunde inte slita blicken från hennes. Denna kvinna måste han ha.
Budgivningen började. Kvinnan med de sneda ögonen skulle auktioneras ut först, då hon tydligen var den mest populära. Läckerbiten genererade överpris. I början var de flera som bjöd på henne, men till slut återstod endast Karajan och en medelålders officer från Cibiaklanen.
Eros följde händelseutvecklingen med ett obestämbart flin. ”Ge dig inte. Din konkurrent har redan slitit ut en fru.” Han knuffade till Karajan med armbågen.
Först vid sju stora guldstycken gav officeren upp. Karajan prisade sig lycklig att han var rik.
Eros och Karajan bjöds in i huset för att träffa kvinnans ägare och hämta hennes tillhörigheter. De upptäckte att hon ägdes av två män som var klädda i varsin kostbar sidentunika med guldbroderier, den ene grön och den andre blå. Dessutom bar de varsin sidenturban i samma färg, broderad med kostbara flodpärlor och som dolde håret helt. Endast den grönklädde kunde tala cibianska. Han studerade Karajan med snedställda ögon och berättade att de kom från Nairobidalen och var flickans bröder. Karajan stördes av att mannens ögon var lysande gröna, nästan i samma färg som hans kläder, och att hans svarta pupiller syntes så tydligt i allt detta gröna, som fick hans hy att anta en turkos färg. Karajan sa att han var härskarson och arvinge i Kalidalen och att brödernas syster var ämnad till härskarinna.
”Vi nairobier försöker alltid exportera lämpliga kvinnor till Cibia”, sa den grönklädde.
”Vad menar ni med att ni försöker?” sa Karajan.
”I vår dal finns en nomadisk stam som leds av en mäktig hövding, och han är en farlig trollkarl som går in i våra kvinnors själ och lockar dem till sig. Om kvinnorna inte berättar att han kommer till dem i deras drömmar om natten, blir hon oftast kidnappad av stammen utan att de betalar för henne. Vår syster berättade, så vi kunde avstyra det hela och exportera henne till en annan dal.”
”Kan denne trollkarl spåra henne hit?”
”Det tror vi inte. Hans makt bryts vid bergspassen. Vi är självklart glada för att vår syster kommer längre bort från Nairobidalen, som skiljs från Cibiadalen med endast ett lågt bergspass.”
Karajan trodde att Cibiadalen troligtvis var den farligaste dalen på planeten, full av växter och vilda djur. Det lugnade honom att trollkarlen måste ta sig genom den för att komma till Kalidalen.
”Nairobierna känner inte till Kalidalens språk, men du får lära henne. Hon talar enbart vårt tungomål.”
Det gick upp för Karajan att han hade fått en kvinna som inte kunde meddela sig på något begripligt språk. Han trodde alla planetens medborgare talade snarlika dialekter. ”Är nairobiskan mycket annorlunda än cibianskan?”
”Ja, vi har ett helt annat språk. Men Nairobistammen talar vårt språk. Det vet vi för att våra kvinnor umgås med deras om de träffas i skogen under skörden. Därför vet vi ganska mycket om Nairobistammen. Varje kvinna där får ta emot tio krigare varje natt. Det är inte ett öde vi önskar våra systrar och döttrar.”
”Och Nairobistammen försöker inte kidnappa era kvinnor när de träffar på dem i djungeln?”
”Nej, de vill bara ha kvinnor med speciella egenskaper.”
Karajan nickade. Hans nya kvinna anslöt till dem. Hon var nytvättad och klädd i en enkel grön klänning med okänt klanmönster.
”Lova oss en sak: Klä upp henne i din klans färger så snabbt som möjligt, och gör dig av med allt hon har medfört från oss”, sa den grönklädde brodern. Samtidigt plockade han av systern allt guld och la i en axelväska. ”Vi tänker stanna i Cibia några dagar och göra affärer. Vårt följe består av guldsmeder och skräddare.”
Mannen pratade hela tiden cibianska med Karajan och Eros, och brydde sig inte om att översätta för de andra, som troligtvis inte förstod språket. Karajan tycka att situationen började bli olustig. Han undrade vad slags egenskaper flickan förde med sig när en trollkarl begärde henne. Kvinnan lät de svarta ögonen glida över Eros och Karajan. De visste inte om hon överhuvudtaget begrep vem av dem hon skulle gifta sig med, eller om hon trodde hon skulle delas av dem. Hennes bror vände sig mot henne och sa något på sitt eget språk. Hon nickade och log mot Karajan. När de stod på samma nivå på marken, såg Karajan att hon var längre än honom. Då han och Eros gick mot dörren med henne, tillade brodern: ”Hon lyder till namnet Fatima, men det kan ni ändra om ni vill.”
Flickan gick lika snabbt som dem genom staden, och rörde sig graciöst dessutom. Men Karajan blev inte kvitt den kusliga känslan han fått genom allt tal om Nairobistammen och trollkarlar.
Meddetsamma de kom in i Kaliklanens gemak, tog Karajan fram en klänning. Han var förberedd på att han skulle ha med en kvinna hem, så han hade tagit med en multistorleks klänning – en av dem som kan regleras i urringningen. Denna kvinna var lång, alltså blev det djupare urringning för att klänningens längd skulle vara tillräcklig. Den nådde henne ändå endast till strax ovanför anklarna. Han gav henne nya armringar och flera smycken, men guldpannbandet skulle han vänta med till banketten. Först då hon stod där framför honom iförd Kaliklanens regalier, släppte farhågorna. Hennes gamla klänning hade hans soldater bränt.
Förra kvällens händelser upprepades, men nu med Karajan och Fatima i huvudrollerna.
Vid middagen la Eros handen på Karajans arm. ”Ge henne inte för mycket att dricka. Den där är explosiv.” Han lutade sig mot vännen och viskade: ”Det är nästan så jag är avundsjuk.”
Till slut var Karajan ensam i sitt gemak med sin kvinna. Han kom ihåg vad den gamla matronan som lärde upp honom i kärlekens konster hade sagt: ”När du gifter dig, kan du antingen få en planka eller en varm och kärleksfull hustru. Det är upp till dig att värma upp henne. Hon är jungfru och vet inget om lust och tillfredsställelse.”
Karajan drog Fatima intill sig och kysste henne prövande. Det verkade inte som att hon tyckte om det. Hon strök sig över munnen och tittade osäkert. Han försökte gnida nosen mot hennes, och det var visst mera intressant.Karajan drog i urringningens band så klänningen rasslade ner på golvet och hon stod där naken framför honom. Han var fortfarande helt påklädd, och gick ner på knä och kysste hennes underliv. Hon ruskade prövande i hans lockiga hår. Karajan stack handen mellan hennes ben och kände att hon redan började bli fuktig. Han fattade om hennes rumpa i ett grepp mellan benen och stjälpte omkull henne i sängen. Karajan kysste och sög prövande på hennes stora bröst och upptäckte att hennes bröstvårtor knoppades. Han kröp upp mellan hennes ben, dök ner och började slicka henne i grenen. Det gillade hon. Flickan utstötte vissa ljud, och då gick det upp för Karajan att han inte visste hur hennes röst lät. Hon hade inte yttrat ett ord sen de träffades. Hans tunga löpte vant över hela hennes könsorgan, lekte med klitoris som reste sig och hårdnade precis som bröstvårtorna. Han stack in tungan och kände att hon redan var härligt våt. Hon började röra sig mot honom, höll hans huvud hårt och tryckte honom mot underlivet. Det var visst dags att tränga in innan hon fick orgasmkramp. Med ens förvandlades hon till ett vilddjur. Hans nya kvinna skrek och gnällde, sprattlade med benen, ålade sig och roterade. Karajan fick anstränga sig så penis hela tiden berörde klitoris, så orolig som hon var. Det gick ganska snabbt för henne, men hon blev inte lugnare för det. Hennes organ sög på hans även under orgasmen, som varade i det oändliga. Han fick hålla igen så han inte skulle förlora förmågan för tidigt, men till slut bara måste han spruta i henne. Hon var fortfarande inte nöjd. Han använde all sin fantasi, masserade hennes organ med händerna, slicka det och gned sitt organ mot hennes tills han fick stånd igen.
Framåt morgonen var hon slutligen nöjd och somnade med särade ben. Karajan var alldeles utmattad och sjönk in i en dvalliknande sömn. Men innan han somnade, kom hennes brors ord för honom – att de utvalda nairobiska kvinnorna måste ta emot tio krigare varje natt, och det hade de berättat för sina fastboende systrar tillsynes utan att tycka det var speciellt märkvärdigt.
Skulle han behöva agera som tio krigare varje natt framöver?
Ahrvid Engholm representerade TiraTiger Förlag på SFFs möte.
Vi lever i en science fiction-värld. Först en världsvid pest som fick halva planeten att stänga ned, alla gränser stängdes och miljarder människor sattes i husarrest! Alternativhistoria à la Tom Clancy kan man gott kalla det när en rysk diktator överfaller ett grannland och 200+ års (!) neutralitet förbyts hemmavid. Och robotiken får plötsligt ett artificiellt intelligenslyft som hade gjort Dr Asimov stolt. Och ovanför våra huvuden svävar tusentals internetsatelliter, James Webb-superteleskop, en ny kinesisk rymdstation, recyclingsbara Starship, NASAs månlandningsplaner, jupitersonder, marsrovers och snart en svensk Esrange-satellit. Rymden har alltid varit science fiction!
Så det var icke utan visst intresse att Författarförbundet utlyst en sf-kväll, måndagen 11 dec – sf-fandoms födelsedag f ö. Sf-genren skulle dryftas av författarna (som alla begått, med angivna böcker), Stefano Foconi (Tre dystopier), Eva Lejonsommar (Traumatransit), Gunnar Strandberg (Chikima och jakten på snäckan) tillsammans med långtida sf-kännaren, översättaren m m John-Henri Holmberg, skyldig till bl a Drömmen om evigheten, Inre landskap yttre rymd, Fantasy, antologier, tidskriften Nova och annat.
Innan coronapesten gick undertecknad ofta på föredrag, bokreleaser o dyl som dock stoppades av C-buggen. När virusets verkan började blekna blev jag dock för upptagen – skrivkurs, dubbla skrivtävlingssarrangemang, SFJ, SKRIVA-listan, PDFzine, skrivprojekt, etc – för att riktigt ha tid med att ränna runt. Men en sf-kväll måste bevistas! Skiffyn har ju varit ens specialvirus sedan barnsben. (Tack till Tora och TiraTiger Förlag för connections!)
När jag vid pass 19 stegat upp för Författarnas hus vindlande trappor, där vid Drottninggatan, erfors att det var 35 anmälda, men ”bara” litet drygt 25 var tillstädes, inkl panelisterna. På plats var även julmust, vinbox, pepparkakor och grönmögelost – sådant appliceras med fördel på pepparkakor, faktiskt. Inget kaffe att värma i den tidiga vintern.
Slog mig ned, och tog fram en löjligt liten pappersbit som jag alltid antecknat på. Efter några rader började pennan få tabberas på bläck, så stödorden blev mindre lättolkade fördjupningar i pappret. Detta påpekas som ursäkt i mån av någon missuppfattning och om rapporterade blir mindre komplett. Totalt pratades det i ca 1h15m, inkl en del publikinlägg.
De tre förstnämnda panelisterna introducerade sig, sitt skrivande och hur de såg på sf-genren. Spridda visdomar: Sf är bra för det kan testa gränser. Genom att skriva om en framtid kan man påverka ens samtid. Mycket av tekniken inom sf finns redan. Någon tyckte genren var bra för att kunna koppla ihop fysik, Virtual Reality, AI m m. Sedan tog JHH vid och gav en allmän bakgrund.
Sf-genren, menade han, vilade på den naturvetenskap och rationalism som växte fram på 1800-talet. Det skapade såväl science fiction som kriminallitteraturen. Sf vilar på en rationell syn på världen, att man kan ta kunskap och dra ut slutsatser – spekulationer. Detta i motsats till fantasyn som vilar på magi, konstiga myter och hittepå. Kriminallitteraturen – i alla fall i form av whodunnits, att lösa brott – bygger också på rationalitet. Att såsom Sherlock Holmes görs observationer, inhämta fakta, tänka och så dra en logisk slutsats om att t ex Butlern var den skyldige. (Att en viss EA Poe blev förgrundsfigur för BÅDE sf och krim är typiskt.)
I ”modern” form – såsom en marknadskategori brukar det sägas – uppstod sf-genren i de förhatliga kolorerade populärmagasinen, i USA i de s k pulpmagasinen. Jules Vernes omfattande Voyages Extraordinaires nämndes inte men hör ju också till genremyllan. I Sverige var denne så poppis att hans blotta namn angav genre, som med Jules Verne Magasinet!
Amerikanska sf spreds efter WWII, av amerikanska soldater som hade med sig de populära magasinen med de fantasifulla omslagen. Här bör infogas viss inspiration från britterna också. Tack vare HG Wells fanns en icke obetydlig brittisk sf-scen, och amerikansk pulp nådde de brittiska öarna som bulklast i fartygstrafiken. Amerikanska pulpförlag – eller kanske distributörerna snarare? – var tacksamma att få några cent per kg för returex som sedan skyfflades över Atlantes ut till remainder-butiker där britter svältfödda på rymdhistorier kunde gräva fram Amazing, Astounding, Wonder m m. (Rob Hansen har skildrat det i sina historieverk. Pulp i bulk-distributionen försvann under kriget, då all transport måste prioritera vapen och ammunition. Efter kriget framtvingade valutarestriktioner de ökända British Reprint Editions av USA-magasin.)
Men detta var delvis extrainfo som JHH inte förmedlade. Däremot kunde han berätta hur sf slog igenom på 1950-talet. Mottagandet var t o m försiktigt positivt! Harry Martinson skrev som bekant om rymdskeppet Aniara och fick god kritik. (Den som följt mitt Historiska Hörn i Intermission vet att det exakta ”genombrottsåret” VAR 1953 – just då sköt pressens artiklar om sf-genren i höjden som en raket.) Det dök upp flera sf-bokserier, sf-kioskserier, magasinet Häpna!, dito svenska Galaxy där en viss Pär Rådström var i redaktionen! Men efter ett tag falnade entusiasmen. Alla förlagens sf-satsningar varade i ungefär två år, ”den tid det tar för att se om satsningen håller” enligt JHH – dvs normalt höll det inte. Häpna! kunde leva dussinet åt ”för att det drevs av entusiaster som tjänade pengar på annat”.
Varför sf-utbrottet på 1950-talet avstannade ville JHH förklara med att det särskilda kulturella klimatet i Sverige. Svenskar är väldigt enhetliga, tycker likadant, och litteraturen som föredrogs vara sociala berättelser, litet psykologi, det inåtskådande. Inga flammande rymdskepp mot sprakande stjärnhimlar här inte!
1970-talet och en bit in på 1980-talet kom en andra, något mindre sf-våg. Återigen startade förlagen några sf-bokserier och sf-kioskserier. JHH nämnde det inte men, utöver hypen kring Apollo-projektet förstås, måste en viktig bidragande orsak vara den sf-serie vid TV nyanställde Sam J Lundwall prackade på oss 1969. I min historiehörn-bevakning har jag kunnat notera att den var litet mer än man kunde anta. Det var uppemot tiotalet olika inslag, både våren 1969 och under hösten vid en tid då TV var en riktig lägereld: prat om sf-genren (bl a med besök på en brittisk sf-kongress), novellfilmer, tecknad film, experimentfilm och t o m det specialgjorda dramat ”Jaktsäsong”´med kända skådisar.
Lundwall anfäktade därefter Askild & Kärnekull som både startade en sf-bokserie och tog över det Jules Verne Magasin som Bertil Falk nystartat 1969: Det blev i sin tur basen för det Delta-förlag Sam J startade då han drog från A&K (vilka JHH hoppade in efter Sam J och fick sf-bokserien att tugga vidare ett tag)och som nästan ensamt fightades för genren när andra gav upp.
Trots en hel del 70-tals-”buzz” kring genren dök det upp få svenska sf-författare. Det var Sam J själv, Bertil Mårtensson, Dénis Lindbohm, Börje Crona med sin twist-end-noveller, Sven Christer Swahn som dock mest skrev för barn/ungdom. (Icke nämnt, men nog bör påpekas, att en viss Steve Sem-Sandberg utgav inte mindre än tre små sf-romaner vid denna tid!)
Andra som skrev sf, som PC Jersild, vågade inte riktigt erkänna det – fast jag har hört PC senare i SF-Bokhandeln medge att nog skrev han sf – med Lars Gustafsson som ett undantag. Litet av undantag är också Jan Myrdal som t o m gjorde en fyllig antologi om sin ungdoms Jules Verne Magasinet, fast de som läst hans barndomsskildringar vet att den meccanobyggande lille Janne var mycket förtjust i dessa tekniska sagor. En annan som skrev sf redan på 1960-talet var Per Wahlöö, innan han tillsammas med Maj Sjöwall blev berömd för krimböcker. Ett tyngre namn som tillkom på 1980-talket var Peter Nilson, som skrev rymdinriktat, mer filosofiskt. Bland senare svenska sf-författare framhölls exempelvis Lars Jakobson (sorry, men jag finner honom rätt tråkig!) och någon som ofta nämns är Karin Tidbeck.
Inom det bredare fältet gemenligen kallat fantastik har annars svensk skräck nått rätt långt. Vi har John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg, Anders Fager m fl. Men om jag inte hörde fel – JHH tenderar att prata för tyst – finns indikationer på att svensk sf börjar gå om svensk skräck.
I sammanhanget framhöll JHH även att den svenska deckarvågen nu passerat sin zenit och såsom medlem av Deckarakademien borde han ha viss koll. 2023 väntas uppemot 500 deckare komma på svenska varav bara 120 är översatta. Att utge lokala förmågor blir billigare, då man slipper översättningskostnaden, men det kan rimligen inte fortsätta komma nära 400 svenska deckare per år. Publiken räcker inte. Det går att chansa på att utge en okänd svensk deckarförfattare, då ”break even” inte är mer än 1 000-1 500 sålda ex. Panelen nämnde men diskuterade inte att mycket sf idag kommer från de otaliga småförlagen som dykt upp, och med Print on Demand o dyl kan riktigt små upplagor ändå gå ihop. Ett bra sätt att hålla koll på småförlaget är Ordspiras nyhetsbrev Aktuell Svensk Fantastik: https://www.evaholmquist.se/aktuell-fantastik/
Går man och kollar i hyllorna står kvinnliga deckarförfattare för så där 2/3-delar av utbudet, fast att damerna bär på betydande mordlystnad har ju gällt sedan e SH (efter Sherlock Holmes) så det är ingen överraskning. Missa förresten inte SVTs nya dokumentär om Maria Lang: https://www.svtplay.se/video/KroVBkZ/maria-lang-sveriges-forsta-deckardrottning
Apropå deckare framhölls att störst inverkan på Nordic Noirs internationella framgångar kommer från en viss Stieg Larsson. När hans siffror sköt i höjden började utländska förlag leta efter andra svenska krimförfattare. T o m Henning Mankell hade nytta av det. ”Han kom från början ut på ett litet amerikanskt socialistförlag och sålde inte mer än 3-4000 ex”, fick vi veta, ”Men efter Millennium togs han över av större förlag.” Sjöwall/Wahlöö då? Deras framgång låg nog för långt bak i tiden för att Läckberg m fl kunde få draghjälp.
Vad mer avhandlades?
Jonas Ellerström anförde från publikplats att vi kanske borde dra ett streck över genreskillnader. ”Låt en roman vara en roman”, tyckte han, oavsett om det var sf eller ej. (Själv vill jag gärn behålla genrebeteckningar så man vet vad man får!) Eva L i panelen menade att när hon skrev sf fick hon en helt annan sorts läsare, och det tror jag kan stämma. Just nu är harmageddonsk sf poppis. Våra prövande tider är nog grogrund för undergångstankar och det dystopiska.
AI togs förstås upp och att Isaac Asimov skrev om sina robotar på redan på 1940-talet, maskiner som följer hans ”robotlagar” och i princip är AIs som kan vandra omkring. Arthur C Clarke’s HAL 9000 i ”2001” borde ha nämnts som ännu mer relevant. Elon Musk m fl varnar ju för att vi riskerar att AIs säger ”Sorry Dave, I can’t do that” medan de förvandlar oss till gem… Hannes Alfvens Sagan om den stora datamaskinen blev även omnämnd.
S k cli-fi nämndes, dvs ”climate fiction”, vilket förstås är fiktion inspirerad av en viss fröken Greta. Det hävdades att sf passat dåligt för ljudböcker, något som annars knakväxer just nu. (Det lär växa ännu mer när ljudboksförlagen programmerar AIs att läsa och slipper betala Stefan Sauk…) Anledningen angavs vara att sf kräver att man kan tänka efter och reflektera, och det går inte lika bra när boken kommer in i örat.
Sf som ingång till att uppfinna ord och spekulera om framtida språkutveckling nämndes även. Jag räckte upp labben och exemplifierade med slangspråket i Anthony Burgess’ En apelsin med urverk. Nils Håkansons Ödmården angavs, med sin blandning av slang och antikverat språk (en riktigt intressant bok f ö, litet svårläst men skojig). I Robert Heinleins The Moon Is a Harsh Mistress pratar månkolonisterna en engelska med ryska inslag. Fast man kan undra hur mycket ryskt vi tål i den verkliga framtiden, med tanke på deras beteende i Ukraina… Att sia är svårt, särskilt om framtiden!
Och annat som avhandlades var nog för svårläst i mina kråkfötter.
De flesta stannade kvar för att småprata ett tag, slurka litet vin och must och bli snälla (det blir man av att äta pepparkakor, vilket ju erbjöds…med ost!). Jag pratade med finlandssvenske Ole, en annan jag tror heter Peter och så förstås Jörgen Jörälv, Delta-bibliografisten som var där.
Jörgen berättade om sitt senaste projekt, en återutgivning av samtliga avsnitt av Lars ”LON” Olssons klassiska Blixt-Grodon, såsom de gått i Stockholms universitets studenttidning Gaudeamus! Kommer i vår. En fin kulturgärning, och LON är närmast ”staff artist” i mitt Intermission. Jag har för mig att det var Blixt-Grodon som uppfann begreppet ”dumska”.
Men den här sf-kvällen var inte så dum.
–Ahrvid
håller föredrag med bilder på Malmö stadsarkiv på Bergsgatan i Malmö tisdag 5 december kl. 18.30 om Utomjordisk inspiration, där hon berättar om kontakten med Shiva och sitt författarskap och sin konst. Hon har med och signerar några få exemplar av boken Gudinnan från Limhamn.
Lördag 9 december kl. 10-17 och söndag 10 december kl. 12-16 på KKV Textil på Korsgatan 6 i Malmö (mellan Rättscentrum och Östra Förstadsgatan) blir det julbazaar med konsthantverk. Tora har också med och signerar några få exemplar av sin senaste bok, Valpens välde.
Alla är välkomna!
Tora i ateljen. Foto: Jesper Berg.
Luncon hölls under en dag söndagen 19 november. Det var ett fullmatad program som startade mer än en timme tidigare för att få plats med alla föredragshållare. Vi serverades kaffe och frukt, samt en god chokladkaka på eftermiddagen. Det fanns mycket bananer, och jag är bananmissbrukare och åt tre under dagen. Där fanns också en utställning. TiraTiger Förlag hade en kort presentation av sina fem författare.
Sten Rosendahl och TiraTiger Förlag delade bokbord.
Trots översvämning av inre ringvägen i Malmö och att vi fick leta oss ut på yttre ringvägen, vilket tog 40 minuter, kom vi i tid till invigningen.
Det var programpunkter i två rum, så jag fick välja vilka jag skulle lyssna på. Därför höll jag mig i stora salen. I biblioteket visades som vanligt Denis Lindbohms film Den stora nattens vålnad från 1950-talet, där hans mor spelar spågumma. Jag har sett den två gånger, men ser den gärna igen. I år missade jag den.
Här kommer några av mina egna tankar under Luncon.
Första föredrag var Patrik Centerwall som berättade om fantastikböcker som utspelar sig i Skåne. Själv är jag förtjust i Nene Ormes böcker där bland annat en völva bor överst i Turning Torso. Har hon övertaget Johnny Örbäcks lägenhet?
Därefter var det paneldiskussion om fantasy som använder sig av element från gamla sagor. Diskussionen handlade mest om att många sagor är rätt mörka i original. Jag kommer ihåg att mor hoppade över vissa sagor när hon läste för oss i Asbjörnsen&Moes samlingar när vi var barn. Jag lärde mig att läsa själv vid 5 år ålder, och läste de förbjudna sagorna högt för mina bröder, bland annat sagan om ridder Blåskägg.
Därefter var det paus, och vi var tre stycken som sprang omkring i Lund centrum på jakt efter en restaurang. Lund tycks vara sämre utstyrt med matställen än Limhamn. Till slut hittade vi ett hamburgerställe på Lund Central, och de serverade även sallader.
Vi fick nästan springa tillbaka till Jesper Stages föredrag om de ekonomiska följderna av AI. För mig känns den nuvarande ängsliga diskussionen i en Typ 0,7-civilisation lite bakvänt, då jag ju ser den från en Typ 3-civilisations synpunkt. Man måste vara människa för att bli upplyst, säger Chefen Shiva, så AI kan aldrig ta över människans plats i universum.
Därefter lyssnade jag på en paneldiskussion om generativ AI. Jag har själv en AI-assistent jag kallar AssI, och den tycker jag är för mycket när jag ber om hjälp med förbjudna ämnen i min skönlitteratur, men den är duktig på att förenkla mina kåserier. När det gäller mina konstverk, har jag ingen användning för AssI.
John-Henri Holmberg berättade om okända kvinnliga sf-författare som förtjänar mer ljus. Inte så många hade läst dem, men de verkade intressanta. Som alltid när det gäller gammal sf, är böckerna närmast omöjliga att få tag på.
John-Henri Holmberg berättar om glömda författare.
Till slut var det en paneldiskussion mellan Lunds Spelförening och Fantastisk Film Festival om skräcktroper i film och rollspel. Skräckgenren är mycket styrd av troper som man inte ska gå utanför. Det kanske är därför jag inte ger mig på skräck. Det som skrämmer mig är obegripligt för andra människor, och det som skrämmer dem tycker jag är skrattretande.
Jag såg genom fönstret att vår hallonröda frakt redan var klar till avgång, och rafsade ner utställningen i plastburken medan vi lyssnade på avslutningen.
Litteraturrundans bokmässa i Lund är ett återkommande arrangemang. Den hölls lördagen 2023-11-25. Där ställde jag ut som science fiction-författare, och inte som förlag. Jag delade bord med Orest Lastow, vars böcker jag tycker om.
Bokbord nr. 33.
Jag var först ute som talare på Speakers Corner. Vi hade ingen mikrofon, och jag klättrade upp på lådan och brölade om min bok Biotron som handlar om AI i framtiden, i en Typ 3-civilisation. De som satt i soffgruppen hörde utmärkt vad jag sa, men ljudet försvann på andra sidan, ett märkligt akustiskt fenomen. Det var en hög låda, och de flesta hade ingen klättervana, så de stod kvar på golvet. Inte alla hade mina röstresurser. Jag satt i soffgruppen och fikade och lyssnade istället för att gå tillbaka till bokbordet och sälja Biotron.
Det verkar som att folk vill läsa eskapism i dessa dystopiska tider. Därför sålde jag några ex av Astrobiologerna, men ingen Biotron. Några frågade efter Siriuskrönikan, men den hade jag inte med. Jag rekommenderade dem att köpa dem i nätbokhandeln. Själv var jag på jakt efter Jan Johannessons senaste Tychonium, och trålade genom hela lokalen innan jag slutligen hittade den i närheten av fiket. Men han var inte där för att signera. Då jag kom tillbaka till mitt eget bokbord, stod han där och botaniserade, så jag fick min signatur.
Orest Lastow och Jan Johannesson med böcker jag gillar.
Jag höll mig hela tiden på andra våningen, träffade folk jag kände, pratade och sålde böcker. Som vanligt blev det lite hektiskt när alla ville ha samma bok och jag bara hade några få ex av varje. Jag orkar inte kånka mer än 10 ex av samma titel längre, men just enboksfenomenet har drabbat mig de tre senaste gångarna, även om det rört sig om olika böcker.
Bokmässan i Lund är alltid trevlig, och jag håller med Helene att det räcker med en delad stol under så få timmar.
Även i år ska vi ha Litteraturrundans bokmässa i Lund på Stadshallen.
Alla är välkomna lördagen 25 november 2023 kl. 11-15.
Jag ska ha mitt inlägg i debatten om AI på Speaker’s Corner på andra våningen efter kl. 12. Jag delar bokbord nr 33 på andra våningen med fysikern Orest Lastow.
#litteraturrundan
#bokmässanilund2023
RIP: Bertil Falk 1933-2023
– A Fantastic Storm Has Abated
I have never known anyone with so much energy as author-publisher-reporter-translator-sf-expert-etc Bertil Falk. Now after a long time’s illness this hurricane of a force is no longer with us. It may be of slight consolation that he managed to publish several of his life projects before finishing his 90 years on Terra, ending October 14th.
His Swedish translation of James Joyce’s ”untranslatable” Finnegans Wake came last year, a work of love taking 60+ years, https://www.barnesandnoble.com/w/finnegans-likvaka-james-joyce/1140777850. We also saw his massive, three-volume history of science fiction in Swedish, Faktasin https://www.waterstones.com/book/faktasin/bertil-falk/9789187619519 . Unlike earlier sf history works, it covered what’s been written in Swedish only, making it a unique study. And a little earlier came his biography Feroze: The Forgotten Gandhi https://www.goodreads.com/book/show/32497499-feroze, covering Indira Gandhi’s husband, written in English and well received in India, discovering a man that really had been mostly forgotten. An interview about this book: https://www.facebook.com/hindustantimes/videos/in-conversation-with-bertil-falk-author-of-feroze-the-forgotten-gandhi/10155353707873580/
But Bertil Falk did so much more! I first met Bertil on the SF-Kongressen 1977 and was later contacted to help out with a very nice (lots of old-timers showed up!) Spacecon in 1980, where Bertil with companions Anders Palm and Lasse Junell launched a Captain Future pulp-format novel. Bertil had been a fan of this ”Wizard of Science” since crawling out of the cradle, finding him in the 1940’s pulp Jules Verne Magasinet. As a journalist he later met and interviewed Captain F’s author Edmond Hamilton. And when he revived Jules Verne-Magasinet in the late 1960’s he published ”The Return of Captain Future”. His interest in good old space adventures made me found Bertil Falk’s Space Opera Prize (RSN winner TBA!). I hope there is enough interest to make it annual.
I got to know Bertil really well after I in 1982 was engaged in the popular tech/science magazine Tekniknmagasinet. Bertil wrote lots of articles for us and though he lived in the south he often came up before deadlines to help out, beside his then dayjob at the Kvällsposten evening paper. When you heard a typewriter hammer fast, hard and relentlessly you knew that Bertil had arrived to our little office. Though at times breaking even, the lack of astronomical success made our magazine slip away to another publisher. But we co-workers kept in touch.
Bertil then crossed the North Sea working for the newly started TV3 satellite channel in 1987. Transmitting from London it challenged and in effect tore down the Swedish government TV monopoly. Bertil eg made a fine historical report on Jack the Ripper for the station.
He wrote non-fiction on many subjects, especially popular culture history (pulps, crime fiction, comics), as well as hammering out short stories (countless cosy mysteries for the weeklies) and novels (sf and crime). He was also translator and sometimes the publisher of the results through his publishing house Zen Zat.
He was especially interested in ”reviving” popular fiction writers from yesteryear, and re-printed stories and books by eg Sture Lönnerstrand, Vladimir Semitjov, August Blanche, Aurora Ljungsted, Ed Hoch, Jacques Futrelle and others. His Swedish Wikipedia entry lists ca 50 ”selected writings” (mostly book titles) and 25 ”selected translations”, but there’s more than those selections. Of his later production, beside Joyce and Faktasin, he was especially proud of his Viking detective stories about Gardar Gåtlösaren (”Gardar Riddlesolver”).
In Zen Zat’s planetary system of whirling massive objects, every December saw flashing falling stars in the form of Bertil’s small printrun – 100 copies tops – Christmas specials. They would have virtually anything you could wish for, eg a reprint of Bertil’s short story debut at age 12, ”A Trip in Space” (1946, see https://file770.com/bertil-falk-from-a-space-hobo-to-finnegans-wake/ ) and debut in longer format, ”The Masked Gangleader” (1954). One A Engholm’s first short story collection Murder on the Moon was more like a tiny asteroid in Bertil’s rich and vivid publishing space…
From the late 1990’s and for several years he continued exploring popular literature history as editor of DAST Magazine, acronym for D)etective A)gent S)cience fiction T)hriller. Bertil was no doubt among our foremost experts on early magazine fiction and the history of the sf genre in general. But it was a broad approach allowing for Joyce and modern poetry beside pulp heroes and locked-room mysteries. I often appeared in DAST (Bertil inspired my interest in genre history) and about the same time he dragged me into the newly founded Short story Masters society. It became a bubbly source of more short stories and anthologies. One example is the probably first anthology of Swedish crime fiction in English, Crime the Swedish Way, with Bertil as a main initator. He went to the Bouchercon 2008 to hand out and promote the anthology.
”Falk” means Falcon. Bertil flew high and wide, and his sharp Falcon eyes gazed at the the broad horizons of literature.
–Ahrvid Engholm
Tora Greve skriver:
Jag träffade Bertil Falk först på en kurs i zenmeditation i Malmö. Då höll han på att planera en vandring till Amar Nath-grottan i indiska Kashmir tillsammans med journalisten Triloki Nath Dahr från Radio Kashmir. Jag följde med som Himalaya-expert. Bertil skrev en reportageserie i Kvällsposten om denna resan, och jag skrev om den i den ockulta tidsskriften Arcanum. Senare har jag samlat mina erfarenheter från Himalaya i boken Gudinnan från Limhamn.
Bertil skriver reportage i Himalaya. Dålig analog diabild utan blixt, men skrivmaskinen kan skymtas.
Sedan fortsatte vår vänskap med samarbete och trädgårdssällskap i Västra Alstad. Vi var bägge intresserade av science fiction. Bertil publicerade de två första novellsamlingarna av Sture Lönnerstrand på sitt förlag ZenZat.
Vi delade monter på Bokmässan i Göteborg 2015, 2016, 2017.
Bertil var också med på flera arrangemang med Andra Världar, 2013, 2014 och 2015.
Bertil läser steampunknoveller under Andra Världar i Jönköping 2014.
Då han la ner sitt förlag, fortsatte jag med Lönnerstrand på mitt förlag, och tog över några av restupplagan från ZenZat. Det finns fortfarande intresse för dessa böcker. Sålde några senast på bokmässan i Göteborg. Men jag har bara runt 20 ex av varje kvar, som jag kommer att ha med i olika sammanhang.
