Kategorier
Författaraktiviteter

Valpestjärnan

Under 2022 kommer Sirius A och Sirius B att befinna sig som längst från varandra. Astronomerna förbereder sig för att observera Sirius B, som är en ovanligt stor vit dvärgstjärna.

Sirius är den starkaste stjärnan vi kan se från jorden. Den kallas Hundstjärnan då den ligger i stjärnbilden Stora Hund. Sirius har i alla kulturer förknippats med Hundedagarna, de dagar i juli som svenskarna kallar fruntimmersveckan när denna stjärna dyker upp igen efter att ha varit dold av solljuset. Innan kylskåpet trodde folk på allvar att Sirius var orsak till att all mat blev dålig just denna vecka.

Sirius från Tycho Brahe Observatoriet i Oxie. Foto: Tora Greve

Många folkslag har navigerat efter Sirius. Det heter att då vattenhunden lämnade stranden och gick ner i havet för gott för 10 miljoner år sedan, korsade Sirius himmelsekvatorn. Den rör sig fortfarande mot vårt solsystem och kommer att vara som närmast om 60 000 år innan den åker ut igen, men den kommer alltid att vara nära oss.

Sirius B har exakt solens massa packat i ett utrymme lika litet som jorden, vilket gör den till en onormalt stor vit dvärgstjärna. Ett föremål därifrån av samma storlek som ett paket spelkort skulle väga tio lastbilar fyllda med cement. Sirius B kan faktiskt böja ljuset med sin fruktansvärda gravitation.

Sirius A och B. Foto: xraychandra-NASA

Sen den först sågs av Alvan Clark i andra halvan av artonhundratalet, har den kallats Valpen. Den rör sig i en elliptisk bana där närmaste punkten till Sirius A ligger på motsvarande Saturnus bana och den längst bort skulle ligga bortanför Neptunus.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig som längst bort 10 AU från Sirius A. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras.

Sirius A har en massa dubbelt så stor som solens, och är runt 250 miljoner år gammal. Sirius B måste ha haft en massa fem gånger solens innan den smällde av som en röd jättestjärna för runt 120 miljoner år sedan och berikade Sirius A med tyngre metaller. Sirius solsystem måste ha legat mycket längre ifrån oss då Sirius B blev supernova. Vi har inga bevis för att den påverkade livet på jorden. En supernova av den storleken och på nuvarande avstånd borde ha skakat om livet på jorden ordentligt.

Vad hände på jorden för 120 miljoner år sedan? Det var då Gondwanaland bröts sönder. Om det hade något med Sirius B som supernova att göra, är tveksamt.

Eventuella planeter i bana runt Siriusstjärnorna måste ha kastats ut från solsystemet eller in i en av stjärnorna under smällen. Det är ett ungt stjärnsystem som brinner snabbt och någon planet kan inte ha hunnit utveckla liv.

Likväl påstår den afrikanska stammen dogon att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet, innan vetenskapen upptäckt Sirius B.

Finns det verkligen någon som har kontakt med varelser från Sirius?

Fortsättning följer …

Kategorier
Författaraktiviteter

Gästinlägg av Bertil Falk

Bertil Falk på Himalayas topp.

Efter nära 40 års årliga besök i Indien publicerade Roli Books i New
Delhi min biografi ”Feroze the Forgotten Gandhi”. Efter cirka 80 års
insamling av fakta publicerade Aleph bokförlag i tre band min ”FAKTASIN
Den svenskspråkiga science fictionlitteraturens historia” ochnu har
samma förlag efter 66 år publicerat mitt motsvariggörande på svenska av
James Joyces ”Finnegans likvaka”.
Varför säger jag nu detta? Helt enkelt för att när jag ser tillbaka
upptäcker jag ett mönster.

Under livet utbildar man sig och förvärvsarbetar för att försörja sig
och sin familj. För min del innebar det främst arbete på en dagstidning
med daglig deadline, men vid sidan om ägnade jag på min fritid åt en rad
projekt som saknade uppdragsgivare och deadline och som kanske kunde bli
färdigställda och publicerade. Tre av dessa långbänkar har alltså gått i
mål och de tre projekten hade en sak gemensamt: de var viktiga projekt
som ingen annan brydde sig om.

Den viktigaste av de tre var nog boken om den märklige parlamentarikern
Feroze Gandhi. eftersom den fyllde ett tomrum i Indiens
1900-talshistoria. ”FAKTASIN” blev den första genrebaserade
litteraturhistorien på svenska. ”Finnegans likvaka” var den största
utmaningen och jag gick inte loss förrän jag slutade att försöka begripa
denna litterära kökkenmödding.

Det finns många som är bättre på engelska än vad jag är, i min egen
familj såväl barn som barnbarn. Det finns många som kan James Joyce
bättre än vad jag kan. Och inte minst finns det människor som trängt
långt djupare in i ”Finnegans Wake” än vad jag gjort. Men ingen gick in
för att motsvariggöra hela texten på svenska.

Hur bar jag mig åt?

Ställd inför det faktum att varje ord, varje mening kan tolkas och har
tolkats på olika sätt beslöt jag mig för att i första hand se den
obegripliga texten som ett enormt lingvistiskt experiment och under
motsvariggörandethar jag använt mig av alla de tänkbara och otänkbara
litterära erfarenheter, som härrör från allsköns ex­periment och ismer
såsom symbolism, dadaism, expressionism, surrealism, kon­kretism samt
inte minst från språkmånglare som Herakleitos (Frag­ment), Snorre
Sturlasson (Háttatal), den anonyme författaren till Sir Gawain and the
Green Knight, Paul Claudel (Cent phrases pour éventails), e e cummings,
Gertrude Stein och Kenneth Patchen samt inte minst svenskspråkiga
vitterhetsidkare som poeterna Gunnar Björling och bernt eriksson,
barnboksförfattaren Lennart Helsing, trestegshopparen Topsy Lindblom
(Nalen-annonserna), språkekvilibristen Cello (aka Olle Carle),
revykungen Karl Gerhard, faktasiförfattaren Sture Lönnerstrand och
självfallet avantgardisten Öyvind Fahlström.

Det första kapitlet som jag gav mig på julen 1954 i Pojkarnas Stuga på
Sigtuna folkhöskola var det tionde kapitlet. Jag var vid denna tidpunkt
mycket förtjust i Kenneth Patchens och e e cummings typografiska dikter.
Kapitlet ställde mig på svåra provjust på grund av den strukturella
uppbyggnaden. Den blev också det sista kapitlet som blev färdigt tack
vare Rickard Berghorn. Hans hjälp förutan hade motsvariggörandet inte
varit möjligt genomföra.

FRisken anses vara stor att Likvakan får samla damm i bokhyllan. Min
erfarenhet är tvärtom den att folk ofta tar ut luntan ur bokhyllan och
läser 1 eller 2 sidor. Det påstås att om man är deprimerad så är en dos
Finnegan utmärkt medicinering.