Ensemble
Mellow var inte helt väl till mods.
Hon var inte ovan vid känslan. Till och med hemma i sin lägenhet kunde hon känna sig osäker – om hon fick för sig att hennes noisy var mer öppen än den borde, om hon mindes något som någon hade sagt, eller kanske något tveksamt som hon själv hade sagt. En New York-kanal kunde kännas instängd, foajén i skrapan kunde vara både en djungel och en öken på samma gång. Hon borde vara van vid sin osäkerhet.
Men den här gången hade hon faktiskt orsak. Hemma borde vara en trygg plats. Jorden var faktiskt trygg numera, mycket tryggare än för bara något decennium sedan. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett soldater på gatorna, eller varför.
Jorden var trygg. Längre hemifrån kunde vara mindre tryggt. Och just nu befann hon sig nästan trettioåtta miljarder kilometer hemifrån.
Mellow var inte ensam, påminde hon sig. Ombord på skeppet Yuanzú fanns en besättning på nio personer och dessutom ungefär fyrtio gäster. Besättningen var gräddan av världens astronauter och passagerarna gräddan av världens … grädda. Hon borde glömma sin barnsliga oro och leva upp till den saken: gräddan av gräddan. Crème de la crème. Hon var en av dem och hon borde kunna njuta av det.
Ändå ifrågasatte hon sig själv. Hade hon verkligen rätt att vara här? Hon behövde bara flytta blicken för att se Taura Makaore, en maorisk man som var en av FN:s tre ordföranden; en stolt kvinna som hennes noisy sade var rymdmagnaten Constance Bennett-Howe; konceptkonstnären Angela Macietto; finanskungen Dave Rossignol; en blek och blond regeringschef från något skandinaviskt land; läkare, författare, musiker som var okända för henne och vars namn hon inte brydde sig om att uppfatta. De var här, hon var här och alltså var hon en av dem.
Men ändå utanför. Vad hade hon egentligen åstadkommit?
Hon ville inte fastna i det ältandet. Om hon någonsin skulle njuta av ett ögonblick så var det den här stunden. För säkerhets skull dämpade hon sin utgående noisy. Andras tankar och känslor kunde fortfarande nå henne om hon ville men hennes egen osäkerhet behövde inte vara offentlig.
Mellow drog ett diskret men djupt andetag. Hon var verkligen här och inget kunde hända – utom, tänkte hon genast, att någon meteorit tog sig förbi säkerhetssystemen och alla dog, i vakuum, utan att ens kunna skrika – eller att porten plötsligt slutade fungera. Ny teknologi kunde göra konstiga saker och de skulle kunna bli fast här.
Vid Proxima Centauri. Utan minsta möjlighet till räddning.
Det var i princip omöjligt, intalade hon sig. Och en del av henne svarade genast: Vilket ju faktiskt betydde att det kunde hända.
Rymdresor hade funnits i flera hundra år. Ändå var den här en milstolpe. Mellow och de andra hade gått ombord för bara ett par timmar sedan men hennes resa hade i själva verket börjat nitton år tidigare. Då, när Mellow fortfarande bodde i en by vid Tchadsjön och inte visste mer om rymden än att stjärnor glittrade om natten och att hissar gick upp till stjärnorna från Uganda och Kenya längre söderut, hade ett robotskepp lämnat jorden. Skeppet hette Forerunner och drevs med en modifierad variant av den vanliga jondriften, så att det kunde nå en hastighet som var mer än en femtedel av ljusets. Forerunner hade färdats i nitton år innan skeppet bromsade in och lade sig i bana kring en exoplanet. Den planeten kretsade i sin tur kring den närmaste stjärnan till jordens egen sol: Proxima Centauri, bara fyra komma två ljusår hemifrån.
Skeppets AI hade gått igenom sina instruktioner, öppnat lastutrymmet och låtit sina robotarmar försiktigt lyfta ut ett cylinderformat föremål som blänkande återspeglade den röda dvärgen och den karga planeten nedanför. Efter några minuter och tusentals utförda programsteg hade något hänt: cylindern blev osynlig i den bländande slinga som plötsligt fanns runt omkring den – en slinga som hade beskrivits som ett möbiusband, eller en fyrdimensionell cirkel lindad kring sig själv, eller en obegriplig icke-form kring ett hål som inte fanns – och efter ytterligare någon minut av kontroller och instruktioner lämnade nästa föremål Forerunner. Det föremålet var bara tre decimeter långt och drevs med en liten klassisk raketmotor. Den svaga lågan rörde sig mot ljusfenomenet, nådde fram till det. Var på väg rakt mot fenomenets glittrande mörker.
Och försvann spårlöst.
Under 1900-talet hade Einstein visat att samtidighet inte kunde existera på flera ljusårs avstånd. Men nu tycktes den kunna göra det, efter just den här dagen i början av 2300-talet. När det lilla raketdrivna föremålet kom ut ur ett exakt likadant ljusfenomen vid jordens och månens L5-punkt hade det, enligt Cleavers och Obousys efterföljare, inte gått någon tid alls sedan föremålet försvann in i ljuset vid Proxima. Gerald Cleaver och Richard Obousy var forskarna som först hade presenterat idén om att manipulera rumsdimensioner med hjälp av enorma energimängder och nu, trehundra år senare, hade tanken blivit verklighet. Flera andra robotskepp var redan på väg till andra stjärnor i solsystemets närområde och forskare, finansmagnater och andra gnuggade händerna i förväntan inför allt som skulle hända – vilka fynd som kunde lära världen mer om universum, vilka skatter som kunde öka välståndet; vilka nya världar som kunde öppnas, vilka okända varelser jordens folk kanske kunde komma att möta.
Det var en stor dag. Och Mellow var där. Hon hade beslutsamt lagt locket på sin dystra sida och vandrade nu omkring i den samlingssal som nyss hade varit en kabin med fåtöljer, fästa i golvet med magnetism, men nu elegant förvandlade till långbord och vanliga stolar. Middagen skulle bli överdådig och mängder av ordrika tal skulle hylla mänsklighetens och FN:s mod och dådkraft.
Mellow gick omkring med ett glas champagne i handen och hälsade artigt på alla som tycktes se henne. De flesta hälsade tillbaka men få tycktes veta vem hon var. Nåja, tänkte hon, det är åtta år sedan jag fanns på förstasidor. Det är faktiskt skönt att slippa skaka hand med alla och haspla ur sig klichéer.
Innan de passerade genom porten vid L5 hade alla fått en påse med gåvor: noisyfilmer med expeditionens förhistoria, intervjuer med forskare, politiker och andra dignitärer; signerade porträtt; filmer och bilder som visade konstnärers föreställningar om Prox b, som planeten nedanför dem kallades, och som redan var föråldrade – det var själva idén med de gåvorna, att visa hur människors fantasier kunde se ut i verkligheten. Mellow hade som de flesta andra gått ned en våning – ned och upp skapades förstås av skeppets lokala gravitation, också den en följd av Cleavers och Obousys arbete med böjd rymd – och lämnat de fysiska gåvorna i sin badrumsstora hytt. Hon hade händerna fria för att hålla i sitt glas och för att någon enstaka gång skaka hand.
Som nu till exempel. En lång och mörkhårig man, kanske fyrtio år gammal, vände sig mot henne. Hon hade nyss vetat vem han var. Hon blinkade och hennes noisy påminde henne: Finansmagnaten.
”Dave Rossignol”, sade han och sträckte fram handen. Blåögd, registrerade hon, med början till små rynkor kring ögonen. Rak näsa, bestämd haka, vänligt leende. Medan Mellow försökte flytta över glaset till vänster hand fortsatte han: ”Varför känner jag igen dig?”
”Mellow Doux”, sade hon när hennes hand äntligen var ledig. Och sedan, när han började rynka pannan, så snabbt och överslätande hon kunde: ”Tchadsjön. Vattenkriget för åtta år sedan.”
Han rynkade pannan en aning och hon kände hans noisy leta hennes. ”Bönen”, sade hon snabbt. ”Tvådagarsbönen?”
Hans ansikte klarnade. ”Nu minns jag.” Men Mellow kände fortfarande hans noisy treva omkring. Hon öppnade sin egen, bara en aning, och han sade vänligt:
”Har du tänkt på hur fantastiskt vackert det är här?”
Kvinnan – nej, tänkte Dave, snarare en flicka – log nervöst. Hans noisy meddelade att hon var tjugosex år gammal. Yngre än de flesta här.
Kortvuxen, nådde honom knappt till bröstbenet. Mycket mörk hy, mörka ögon, fylliga läppar.
Figuren var inte alls fyllig. Kvinnans kropp var slank, snarast pojkaktig.
Fattig uppväxt, viskade hans noisy, svält i perioder.
”Vad?” sade hon. ”Ja … visst.”
Dave gestikulerade mot en av skärmarna. ”Ser du? Porten som vi har byggt. Har du någonsin sett något liknande?”
”Nej … Det har väl ingen?”
”Inte förr. Men den vid jorden har varit öppen i flera timmar och jag lovar att den här syns i många noisys just nu. Har du filmat något för att skicka sedan?”
”Å. Det är sant. Nej, det har jag inte tänkt på.”
”Och planeten där nere. Vackert.”
Hon flyttade över sitt glas till höger hand igen och tog en klunk. Dave behövde inte noisyn för att veta att hon letade efter något att säga.
”Vi behöver inte prata”, sade han. ”Jag vill inte stressa dig.”
”Jag är inte stressad.”
Hon fick till ett leende men något förändrades. Dave hade känt känslan förr: hon hade diskret stängt sin noisy.
Dave log mot henne och passade sedan på att beundra utsikten. Kanske var ”vackert” inte rätt ord för att beskriva Prox b – Proxima var en röd dvärg och färgade planetens dramatiska berglandskap brunröda, så att alltsammans mest liknade någon gammal målning av helvetet.
Det fanns annan utsikt också. Minst tio kvinnor som strålade starkare än Mellow Doux.
Nej, han skulle inte tillåta sig något sådant. Den här kvinnan – flickan – hade varit en endagskändis för åtta år sedan. Andra var mer intressanta.
På alla sätt.
Men för artighets skull stod han kvar en stund. Han tänkte på sin egen roll i det här, utvecklandet av teknologin som numera gjorde det möjligt att resa inte bara till månen utan också till Mars, stationen vid Venus, stationerna kring ett par av Jupiters månar – på ingen tid alls. Bara för ett par decennier sedan hade det varit nödvändigt att beräkna banor, ta reda på var planeterna befann sig, resa i veckor eller månader.
Nu, med portarna: som ett knäpp med fingrarna. Snap! Jupiter. Snap! Ceres. Snap! Hemma igen.
Ja, Yuanzú Luyóu hade sett den tekniska lösningen. Visst.
Men pengarna hade kommit från Dave.
En kvinna med kolsvart hår och medelhavshy log mot honom. Dave höjde glaset och log tillbaka.
Innan hans glas nådde munnen hade noisyn upplyst honom. Ariella Brancato, investerare från Florens. Trettiotvå år gammal.
Singel.
”Hej där, Dave Rossignol”, sade en mjuk röst i noisyn. ”Byta några ord?”
”Ett ögonblick bara.” Det vore oartigt att bara gå. Han vände sig till Mellow. ”Trevligt att prata.”
”Ja.” Hon log, på något sätt tacksamt.
För att han hade pratat med henne? Eller för att han skulle gå?
Han visste inte.
”Vi kanske ses”, sade han.
Hon nickade och drack igen.
Det där glaset, tänkte han, räcker nog inte hela kvällen.
Han hämtade själv ett nytt glas innan han gick till Ariella. Inte bra att verka angelägen.
När han kom fram till henne stod hon i utkanten av en grupp med någon som verkade vara en forskare – Ryozo Yamashta, talade noisyn om – och ivrigt försökte förklara hur portarna egentligen fungerade.
Ariella vände sig mot Dave, hade säkert känt honom i noisyn, och log igen.
”Dave Rossignol”, sade hon. ”Legenden.”
”Ariella Brancato. Skönheten.”
Han menade det verkligen. Klassiska drag om han någonsin hade sett sådana.
Hon log fortfarande. ”Vill du se riktig skönhet så finns den här utanför”, sade hon.
Han såg på skärmen. Sedan på henne igen. ”Är det inte lite … kyligt? Där ute?”
”Men vackert. Magico. Jag har kvar känslan från porten.”
”Ja”, sade han. ”Den.”
Hon drack – han gjorde likadant, speglade henne – och gjorde sedan en gest mot det röda planetlandskapet. ”Det är som Dante”, sade hon.
”Och det är vi som har betalat.”
Nu höjde hon på ögonbrynen. Han försökte läsa hennes noisy men den visade varken attraktion eller avståndstagande. Vänligt artig. ”Vi lär få tillbaka det vi har satsat”, sade hon.
”Det är ju meningen.”
”Certamente. Men den här investeringen – begriper ens du själv hur mycket den kommer att ge tillbaka?”
Dags att vara lite motsträvig. Han såg in i hennes bruna ögon och sade: ”Om allt går som det ska. Men om vi fastnar här –”
Ariella ryckte sydländskt på axlarna. ”Då spelar inget någon roll, no?”
”Eller om porten vid jorden kraschar. Det dröjer något år innan vi kan vara säkra.”
”Å. Tänk inte så. Lev nu.”
Hon höjde glaset mot honom och han skålade tillbaka.
”Ett till?” sade Dave.
Hon trutade snabbt med läpparna. Han kände henne fatta ett beslut. ”… Nej. Har många kvar att prata med. Men det var roligt att ses. Arrivederci.”
Innan han hade hunnit öppna munnen var hon borta. Synd. Det som hade verkat så lovande.
Nåja – win some, lose some. Han såg sig omkring igen.
Han blick var på väg mot en slank blondin när något fick den att stanna på en man. Mannen var av normallängd, kring trettio, med mörkt hår och redan tydliga vikar vid tinningarna. Nyfikna ögon spelade.
Inom en sekund kände Dave något som han inte hade väntat sig.
Attraktion.
Dave Rossignol, upplyste Jacobs noisy. Finansmagnaten.
Rossignol vände sig redan bort. Hade hans noisy hunnit uppfatta Jacobs attraktion? Det var möjligt men känslan kunde förstås också ha gällt kvinnan – Ariella Brancato, en annan finansiär. Lika attraktiv.
Jacob föste milt undan sådana tankar medan Rossignol närmade sig en annan kvinna, mycket blond – Cleopatra de Vigny, sade noisyn i samma ögonblick som Jacob kände igen henne från tiotals filmer och annat. de Vigny var inte särskilt viktig och inte Rossignol heller: Jacob var fyra ljusår från jorden, längre bort än någon annan någonsin hade varit, och det han såg genom skärmarna, den karga och iskalla skönheten hos en död värld, visade honom att det ändå fanns en gud. En Gud, med stort G.
Hur mycket han än tvivlade och tvekade och velade och vacklade blev det så uppenbart ibland.
Det här var en sådan gång. Han bar fortfarande känslan från porten. Men som gammal tvivlare utgick han från att den snart skulle försvinna. Han passade bara på att njuta av den medan han kunde.
Känslan var väldokumenterad. Folk hade rest genom portar i solsystemet i ett par år och Jacob hade läst mängder av beskrivningar, hört intervjuer, hört nästan chockade röster där tårar ibland hade brutit igenom, och alla hade till slut kommit fram till att det inte gick att beskriva. Inget språk hade några ord för känslan att färdas genom en port – och nu när Jacob själv hade upplevt den känslan, fortfarande bar den inom sig, som minnet av en fantastisk utsikt eller en oförliknelig konsert eller varför inte en magisk kärleksnatt, den där känslan som sitter kvar i kroppen men som snart kommer att blekna bort och bara finnas kvar i de små meningslösa orden … nu letade han själv hopplöst efter ord. En gång förr hade han känt samma känsla och han hade aldrig trott att det skulle hända igen. Han hade känt Gud, det visste han, men han hade ingen aning om vad den guden var för något eller om den ens fanns. Han hade varit i en evighet som inte hade varat någon tid alls, han hade fallit in i sig själv och samtidigt ut ur sig själv, han hade tydligt och odiskutabelt sett att portens obeskrivliga form var ett Namn men han hade ingen aning om vad det namnet var eller vad det beskrev. Och han visste mycket väl att alla de beskrivningarna var falska, lika hopplösa som att beskriva smaken av att cykla eller hur stjärnhimlen doftar … men ändå ville han ha kvar känslan inom sig.
Den gav honom något.
Sedan insåg han att han inte visste vad. Det enda han visste var att han hade färdats fyra komma två ljusår på ingen tid alls, han hade upplevt någonting, och han ville uppleva det igen. Inget nytt med den känslan, han hade upplevt den med städer, med konst och musik och med kärlekspartners – men det här var större än allt.
Han hade på något sätt känt en gud. Jacob Marklund, trettio år gammal, en liten obetydlig kyrkotjänare med förfäder från Israel och samiska Sverige, hade känt en gudomlig närvaro. Och han ville uppleva den igen, oavsett om den var sann eller falsk. En känsla kunde väl inte vara falsk?
Han såg på skärmen som långsamt roterade runt och visade stjärnhimlen. Dubbelstjärnorna Alpha Centauri A och B var markerade med namn, liksom Sirius och Capella och Betelgeuse. Snett ovanför var solen lika anonym som alla de andra, bara en tindrande liten stjärna. Som den hade sett ut för fyra komma två år sedan, tänkte Jacob: när han själv hade varit tjugosex och fortfarande inte riktigt hade kommit underfund med sin sexualitet. Och om den där lilla ljuspunkten skulle explodera just nu skulle ingenting synas här förrän om fyra år.
Och vad skulle hända med skeppet, med Yuanzú, om det försökte färdas genom en port som inte var kopplad till en annan? Om porten hemma skulle ha förintats, eller bara gått sönder på något sätt? Ingenting, sade hans noisy – skeppet skulle helt enkelt åka genom den här porten, som genom vilken obeskrivlig glittrande mångdimensionell kringla som helst, och komma ut på andra sidan av samma port.
I så fall skulle de inte ha någon väg hem.
Jacob såg på en annan skärm medan människorna omkring honom började höja sina röster och gestikulera mer efter champagnen. Alla, inklusive Jacob själv, skulle bli ännu mer pratsamma och yviga efter middagen. Jacob ville passa på att hålla kvar och befästa känslan från porten. Han såg de kaotiska och röda och vassa klipporna och molnformationerna nere på planeten Prox b – ett sådant prosaiskt namn! – och på nästa skärm ett rött asteroidbälte, ett ojämnt och ännu mer kaotiskt stråk av damm och tumlande klippor. Någonstans utanför det glesa röda bältet fanns åtminstone en planet till, där kanske en forskningsstation skulle byggas.
Noisyn klingade. En mycket kultiverad röst sade: ”Det är dags att gå till bords.” Grupper splittrades när alla sökte sina platser.
Jacob fann sig placerad mellan konceptkonstnären Angela Macietto, en ivrig toscanska som med ivriga gester ivrigt beskrev sitt senaste konstprojekt: hon hade sökt – men tyvärr, tyvärr, sfortunatamente! – ännu inte fått anslag för att låta ett skepp stanna mitt mellan två portar, så att människor skulle kunna gå fram och tillbaka, flera ljusår med några steg, eller helt enkelt stanna med halva sin kropp vid jorden och resten vid Proxima. ”Men är det ens möjligt?” sade Jacob, överraskad och nyfiken men samtidigt lite skrämd vid tanken. Hur länge kunde en människa känna Guds närvaro? ”Det är ju det”, sade Angela Macietto, ”det är just det jag vill ta reda på! Måste vi inte, måste vi inte veta mer om vår värld, lära oss mer varje dag?” och hon gestikulerade så att hon skulle ha vält sitt vinglas om inte Jacob hade räddat det. Hennes noisy var lika ivrig som hennes ord, tankar och intryck strömmade över Jacob tills han nästan blev bedövad och till slut var han tvungen att vända sig till sin andra bordsgranne, Mellow Doux. Kvinnan som hade stoppat ett krig med bön.
”Jag vet vem du är”, sade han till henne.
”Å”, sade hon, nästan generat, och hennes noisy var lika försiktig som Maciettos var yvig. Hon letade i några ögonblick innan hon fann ord. ”Hur kommer det sig?”
”Jag är präst.”
”Präst”, sade hon och såg mer intresserad ut. ”Vilken religion?”
”Kristen. Protestant, utan särskild underavdelning. Jag var tjugotvå när du ledde bönen vid Tchadsjön. Det förändrade mitt liv.”
”Å”, sade hon igen.
”Vill du inte prata om det?”
Hon såg rakt på honom för första gången. ”Om du vill lyssna?”
”Gärna.”
Hon tänkte i några ögonblick innan hon drog in luft och började berätta. Jacob kände till historien men ville gärna höra hennes egna ord. Maträtt efter maträtt bars in, kinesisk soppa, pasta, isländsk torsk, odlat kött från Argentina, dadlar … Viner från hela världen men Jacob föredrog öl. Han kände Mellow slappna av och kanske göra sin berättelse lite längre än vanligt.
Torkan hade hållit på i två år den gången, en av många efterdyningar efter alla klimatproblem under de senaste trehundra åren. Tchadsjön låg mellan Tchad och Kamerun och fler och fler människor sökte sig dit. Så småningom utbröt skärmytslingar som till slut blev fullt krig, med alla flyktingströmmar, övergrepp och katastrofer som hörde till sådana. För åtta år sedan hade Mellow varit arton och i stället för att fly hade hon stannat kvar vid sjön. Hon hade samlat folk omkring sig – de hade vatten men många var sjuka, undernärda, svältande – först bara människor från Tchad men sedan även från Kamerun; hon hade först inte haft någon plan alls, sade hon nu, hon hade bara känt att det var bättre att vara tillsammans än att vara ensam. Någon hjälpsändning hade lyckats nå dem och märkligt nog hade ingen dött. Efter fem dagar var saken en världsnyhet – ”fast det märkte ingen av oss då, vi såg drönare men hade annat att tänka på” – och det var då Mellow hade fått sin insikt. ”Som en blixt från klar himmel”, sade hon: de skulle be. Oavsett gud eller religion skulle alla bara ägna sig åt att be om regn, om något som kunde göra slut på den förfärliga torkan som fick marken att spricka och dödade växter, djur och människor lika urskillningslöst.
De bad i två dygn. ”Fyrtiosex timmar för att vara exakt.”
Och sedan kom regnet. Plötsligt och oväntat.
Regnområdet hade uppstått mycket snabbt. Det fanns vetenskapliga modeller som kunde förklara det, konvektion och advektion och termik, men händelsen var ändå mycket osannolik. Regnet pågick i fyrtiosex timmar, exakt lika länge som bönen hade gjort.
”Men”, sade Jacob – ”det hände.”
”Det gjorde det. Och många hävdade att de kände … något slags högre makt.”
Jacob såg på henne. ”Gjorde du det?”
Hon snörpte på munnen, ett slags ofrivilligt avståndstagande. ”Jag vet inte. Jag menar, vi vet ju varför krisen ebbade ut – när noisyn började användas igen och någon kom på att använda Googles och Facebooks gamla algoritmer – du vet vad jag pratar om, hoppas jag? okej – för att styra både människor och bolag till bättre vanor –”
”Och askmolnen efter vulkanutbrotten i Stilla havet.”
”Ja.” Hon nickade, nästan motvilligt. ”Det finns naturliga förklaringar. Någon högre makt behövs inte.”
Han nickade också. ”Nej. Men är du troende?”
”Bara självförtroende.” Ett sällsynt leende.
”Det är du värd.”
”Och du är protestantisk präst.”
”Tron är inte något oföränderligt”, sade Jacob. ”De flesta dagar är jag agnostiker. Utom i porten nyss. Det kände du väl?”
Mellow nickade. ”O ja. Men, du vet, Occams rakkniv. Det finns enklare förklaringar. Undvik onödiga antaganden. ”
”Kämpar du emot?”
”Nej”, sade Mellow. ”Jag vet bara inte. Agnostiker, som du. Om jag ska få tron måste den komma på riktigt. Överfalla mig, slå omkull mig. Som, du vet, som en förälskelse.”
”Och det har inte hänt?”
Hon log igen. ”Vilket av det? Okej, jag har varit förälskad, men tron har inte svept med mig än.”
Han tog sitt glas och höjde det. ”Bara du är lycklig så.”
Mellow sade: ”Jag klarar mig.”
Jacob letade efter något lämpligt att säga men hann inte. FN:s Taura Makaore klingade i sitt glas i den plötsliga tystnad som uppstod när noisy efter noisy spred budskapet: han reser sig upp. Alla vände sig åt hans håll. Makaore var i sextioårsåldern, en av de allmänt uppskattade ledarna för den världsregering som FN numera var, kortvuxen och stadig i kroppen och med muntra ögon ovanför ett kort grått skägg. När tystnaden var fullständig sade han: ”Jag vet att ni längtar efter att mingla och hänga i barerna, så jag ska fatta mig kort …”
Talet var oändligt. Ord, ord, ord. Dave zonade ut, stängde sin utgående helt och hållet och lät tankarna flyga.
Vid det här laget hade han koll på nästan alla i rummet. Han hade funnit tre kvinnor som han bedömde som intressanta: investeraren Ariella, konstnären Angela och mediastjärnan Cleopatra. Ingen av dem hade avslöjat någon uppenbar motvilja eller likgiltighet för honom. Men i sådana här sammanhang var noisyn svår att tolka.
Nytta med nöje. Han valde Ariella Brancato. Råkade passera henne när han kom från baren – noisyn meddelade att den här rökiga singelmalten var hans sjätte drink, inklusive vinerna till middagen – och stannade upp för att prata jobb.
Officiellt alltså.
Fast något kunde man alltid få höra.
Alkoholen hade lossat hans tunga. Han associerade sig in i en utläggning om vilka utvecklingsmöjligheter som skulle skapas. ”Sex portar öppna snart. Mineraler att ta hem, byggjobb att utföra, fler portar, du vet ju allt det där. En guldålder.”
Ariella sade: ”Det gör jag. Berätta om dig själv.”
Han tog en klunk brännande whisky för att vinna tid. ”Jag?”
”Du.”
”Vad vill du veta?”
”Vem du är. Hur du hamnade i den här branschen.” Hon såg uppmärksamt på honom.
Han såg ut över rummet. Ljudnivån var avsevärt högre nu.
”Skulle vi kunna gå någon annanstans? Mindre högljutt?”
Hon skrattade till.
”En annan bar? Fyra ljusår bort?” Ariella såg ned i sitt glas. ”Här finns bara två ställen att välja på. Min hytt eller din.”
”Ja?”
”Nej. Möjligen senare. Mycket senare. Om jag blir på humör. Inte nu. Vill du berätta lite om dig själv?”
Han sade: ”Möjligen senare.”
När han vände sig bort från henne kände han vågen av attraktion igen. Han såg upp och kände igen mannen.
Jacob såg genast bort, stängde sin utgående och tänkte några tysta och milda svordomar. Svordomarna var riktade mot honom själv: han borde ha stängt tidigare.
Attraktion var ett intressant fenomen. Alla visste vem Dave Rossignol var. Jacob var skeptisk till finansmagnater i allmänhet, och kanske Rossignol i synnerhet – utifrån saker han hade hört och läst om mannen. Jacob hade inte väntat sig att få snabbare puls och förhöjt blodtryck av att se Rossignol i verkligheten men nu hände det. Noisyn meddelade torrt hur värdena hade gått upp och Jacob utgick från att hans pupiller också hade vidgats. Helt autonomt. Biologin hade sin egen agenda och brydde sig inte om vad hjärnbarken ansåg.
Jacob hade tjuvlyssnat på deras samtal medan han tog reda på lite om Ariella Brancato. Trettioårsåldern, gamla pengar, pappan så rik att han var en viktig politisk faktor i Italien. I själva verket borde det förstås ha varit pappan som hade fått göra resan hit men Jacob hade tillräckligt mycket insyn för att veta hur FN:s strateger tänkte: ett skepp fyllt med åldrade gråhåriga män och kvinnor skulle inte alls ha samma PR-värde som den här gruppen. Jacobs ingående var fortfarande på och lät honom känna fläktarna av intresse, sympati, attraktion och ren lusta som växte på många platser i rummet. Fotona som allas noisys tog skulle publiceras överallt och publiken hemma skulle se mänsklighetens framtid i galaxen, som någon redan hade kallat det: kvinnor, män och icke-binära i blomman av sin dragningskraft, elegant klädda, perfekta symboler för framgång och rikedom. Allt som världen drömde om när problemen äntligen tycktes vara över.
Han insåg att han stirrade på Rossignol igen. Lyckligtvis hade mannen gått till baren och fick just ännu ett glas whisky. Jacob hade sett honom hämta rätt många glas och undrade hur mycket Rossignol tålde.
Nej, tänkte han. Inget sådant.
”Står du här alldeles själv?” sade Mellow till honom.
