Netra av Cibia

Netra satt på tronen, skruvade på sig och betraktade stället han var dömd att tillbringa resten livet i. Han blinkade. Den som byggt slottet hade försökt göra den stora hallen luftigare genom att låta rummet täcka två våningar. Trots att det var så högt i tak i den stora hallen var det som om utrymmet fylldes av föregångarnas personligheter som samlades och ville krossa honom. Det var svårt att andas i denna kompakta stenbyggnad som stått på samma ställe under oräkneliga härskare. Tyngden av dem och deras gärningar tryckte ner honom. Skulle de hemsöka sin efterträdare om han misslyckades med det uppdrag han ärvt?

Rummen på andra våningen låg längsmed ett galleri stödda av tjocka pelare som möttes i bågar på första våningen. De färgrika klanmönstren som dekorerade bågarna påminde om farfaderns erövringståg och det stora riket som fallit samman efter faderns död.

I svalgången innanför pelarna i hallen låg ingångarna till de stora rummen som fungerade som träningssalar för soldaterna, samt slottets kök.

På vardera sidan om tronen intill väggen ledde två trappor upp till övervåningens svalgång.

Netra ville fly från slottet tillbaka till byn där han växt upp i en byggnad anpassad efter invånarna och som doftade välkomnande av kryddor.

Netra tyckte inte alls om situationen han hamnat i. Det var far som bestämt att han skulle bli härskare efter honom. Efter fars död hade de andra klanerna lämnat Cibia för att upprätta självständiga riken i egna dalar. Endast adelsmannen Kala från Kaliklanen fanns kvar. Han var född och uppväxt vid Cibias hov och hade aldrig varit i Kalidalen. Hans hustru Susanna var av Sothisklanen, en av de adelsfamiljer som valt att återvända till sin dal. Kala och Susanna var i sin högfärdighet mer kvävande än samarbetsvilliga, en ständig källa till störningar. Därtill hade Kalas syster Maria, som var änka, blivit kvar i Cibia. De lät Netra och hans fosterbröder från Kaliklanen som bott i provinsen förstå att de inte var välkomna.

Netra slöt ögonen och smakade på begreppet härskare. Det gick upp för honom att han kunde ge det sin egen smak som om det vore hans favoritvin, han bestämde ju.

Dagen efter bytte den nye härskaren ut stentronens gamla alkoloskinn mot mjuka kuddar. Netra och hans fosterbröder gjorde en stor brasa på föremål från slottet mitt på Paradplatsen och dansade runt den som om de vore akrobater från cirkusen i utkanten av staden. På toppen av eldhavet tronade alkoloskinnet och spred sin vidriga lukt av brinnande päls över hela Cibia. Lockade av röken från brasan, musiken och dansen kom flera av Cibias invånare och deltog i festen. Andra stod och tittade på, osäkra på vad bytet av härskare skulle innebära.

Som härskare kunde Netra ändra lagarna om han ville.

Hans föräldrar hade varit starka härskare för varsin klan som låg i krig med varandra. Fadern var rasistisk, med synpunkten att de svarthåriga sirianerna var överlägsna de andra raserna och att blandrasindivider inte skulle få leva. Modern var av motsatt uppfattning. Netra var emot allt fadern stod för.

På inrådan av sina halvbröder som styrde över varsin granndal, hade han fortsatt faderns och farfaderns tradition med att ta emot folket i den stora hallen varje eftermiddag. Det var en perfekt tidpunkt för att deklarera den nya lagen.

”Det är min vilja att alla sirianer ska ha lika värde”, började han.

Alla lågmälda samtal tystnade och folket vände sina ansikten mot tronen.

”Det gäller alla sirianer”, fortsatte Netra. ”Jag vill ge frihet även till sirianer av blandras. De ska kunna gå fritt omkring i samhället utan att dölja sig. Det kommer numera att vara straffbart att trakassera eller döda dem.”

Medborgarna i hallen kunde inte dölja förvåningen och aversionen. Det utbröt en ivrig diskussion som steg till ett upphetsat sorl.

”Är det förstått?” sa Netra. ”Ni kommer att straffas om ni inte lyder lagen.”

Den unge härskaren hade låtit såptvätta hela slottet. Men doften av alla farfaderns och faderns krig och konflikter tycktes ha trängt in i själva muren. Det påminde medborgarna om makten som utgick från tronen i hallen i Cibias slott.

Nu hade han kungjort sin ståndpunkt.

Netra tyckte att kylan från tronens kalla sits trängde igenom de mjuka kuddarna och fick honom att hela tiden röra på sig för att hitta en behaglig sittställning. För att trycka undan mörkret i hallen höll han blicken fäst på fönstren och dörröppningen på väggen mittemot, över huvuden på medborgarna. De stora koppardörrarna i porten ut till Paradplatsen stod alltid öppna under dagtid.

Cibiaklanens soldater kom in i hallen. Det var tecknet till att mötet var slut. Ivrigt diskuterande vällde folket ut på Paradplatsen och koppardörrarna stängdes. Mottagningen var slut.

Netra reste sig och gick till slottets bakre del genom den smala dörren bakom tronen. Den ledde till en korridor där härskaren och hans söner brukade bo i varsitt rum. Netra hade flyttat från sitt lilla sovrum till det stora rummet farfar hade haft innan far placerade de religiösa kultledarna där. Trots att Netra hade målat väggarna i Cibiaklanens ursprungliga röda färg tyckte han att det fortfarande stank av kultledarnas rökelse där inne.

Hans bäste vän och fosterbror Krato Kali följde med.

”Det var ett fruktansvärt sprängstoff du presenterade idag.”

”Jag är härskaren, men jag är inte så långt från mitt folk att jag inte råkar veta att det finns duktiga hantverkare som döljer sig under en turban för att ingen ska veta att de inte är renrasiga. Jag vill tillgodose deras behov.”

”Du har mitt fulla stöd. Om du behöver fler soldater för att sätta makt bakom lagförslaget, står Kaliklanens krigare till din disposition.”

Netra undrade hur Krato utan vidare kunde lova bort Kaliklanens soldater. Det var ett faktum att fosterbrodern inte kom överens med sin cibianske kusin Kala som växt upp i slottsgemaket.

Det hade tagit Netra lång tid att vänja sig vid att vara härskare. Han hade alltid varit van vid att lyda far, rädd för att väcka hans vrede. Cibiaklanens världsomspännande herradöme föll ihop på några dagar efter fars död. De religiösa soldaterna hade tappat intresse för Cibia och åkte till Nairobidalen med sin nye Mästare. Netra misstänkte att de andra dalarnas självständiga härskare skrattade åt honom bakom hans rygg, men han ville visa att han var en fredsfurste som endast önskade umgås med dem på jämlika villkor. Han var befriad från sitt arv på maktanspråk som tyngde ner hans två företrädare.

Den unge härskaren var tvungen att hålla bjudningar för folk som intrigerade både mot honom och varandra. Han låtsades som inget och bjöd frikostigt på vin i förhoppning om att de skulle röja vad de verkligen tyckte och tänkte. Netra hade byggt om de gamla klangemaken till gästrum så allt var öppnare än innan. Han höll sig inte med ett hov av vasaller från dalar hans farfar erövrat. De som vistades i slottet kom frivilligt som gäster och inkvarterades i gästrum där all klantillhörighet var borta. Men dekorationerna av klanmosaiker fanns kvar under bågarna och på stenpelarna som höll uppe gallerierna, och han märkte att de få gästerna som kom föredrog att bo i de rum som fanns i galleriet direkt ovanför det egna klanmönstret.

Cibiaklanens rike hade krympt till att endast bestå av två dalar, Cibiadalen och Nairobidalen. De religiösa soldaterna hade inga härskarambitioner och lät civilbefolkningen vara ifred. Netra kontrollerade dessutom fyra av de sex gruvdalarna. Tishtryiaklanen hade tagit hand om de två andra och vägrade ge upp dem. Netra tyckte inte det var något att bråka om.

”Du får inte släppa fler landområden till Tishtryia”, sa hans äldste bror Moreno i Robesdalen.

Netra skakade på huvudet. ”Det tänker jag inte.”

Cibiaklanen hade en närmast obefintlig armé. Netra visste att han kunde räkna med Morenos hjälp om någon skulle få för sig att invadera Cibiadalen.

Mellanbrodern Kylon som var härskare i Kalidalen försökte visserligen tala om för honom att han var en god och ansvarsfull härskare och populär bland befolkningen, men Netra tyckte innerst inne att han aldrig skulle kunna uppnå den strålglans som omgav hans fars minne. Till och från fick han dåligt samvete för att han inte hade några bättre ambitioner än att folket skulle ha det bra och leva i fred.

Netra misstänkte att hans kusin och fosterbror Krato närde samma negativa känslor inför slottet i Cibia. Han var Netras bäste vän från barndomen och hans rådgivare, men vägrade att bosätta sig i Kaliklanens gemak och bodde i Kaliklanens stadspalats istället. Kaliklanens gemak i slottet fanns kvar som en egen lägenhet utstyrd med alla klansymboler, där Kratos kusin Kala bodde med sin familj.

Netra brukade besöka Krato i stadspalatset under dagtid. Det var inte långt att gå dit. Kaliklanens stadspalats låg till vänster om Paradplatsen framför slottet där Kaligatan började. Moreno sa alltid att härskaren av säkerhetsskäl inte borde snedda rakt över en öppen plats, utan smyga längsmed kanten och helst i skuggan.

Utomhus var det kvävande varmt. Moreno påstod att planeten hade fastnat i en bana kring enbart den stora solen Sirius A. Djungeln växte sig högre än normalt då de kyligare perioderna uteblivit, och trängde in i staden med håriga växter vars blad klibbade sig fast om man råkade röra vid dem. Stjälkarna var täckta av piggar. När invånarna försökte hugga ner växterna som klängde på husväggarna, sprutade stjälken ut en mjölkvit vätska som förorsakade bölder om man fick den på huden. Dessutom utsöndrade blommorna en kvalmig parfym som gjorde sirianerna dåsiga. Det hände att växterna tog sig in i husen via sprickor i golv och väggar. Netra hade hört en historia om en man som svimmat av doften när växten öppnade rötterna och försökte peta ner honom i jorden för att kunna suga i sig kroppen så snart den hade mörats av växtsafterna.

Det hade blivit en vana att Netra och Krato åt lunch tillsammans i den lummiga trädgården i Kalipalatset. De satt under ett träd som kastade halvskugga. Kratos hustru Shade och hennes skyddsling Polla höll dem sällskap.

”Jag längtar tillbaka till byn”, sa Netra.

”Byn tillhör forntiden”, sa Krato.

”Moreno berättade att han brände ner den efter att han slagit ner det sista upproret mot far.”

”Djungeln måste ha erövrat ruinerna och utplånat alla spår av bebyggelse.” Krato skakade på huvudet.

”Byn finns bara kvar i våra drömmar. Men jag gillar inte Cibia bättre för det.” Netra stjälpte i sig ett helt glas vin, som om han ville skölja bort det obehag han kände inför staden.

Efter lunch brukade de vila tillsammans med var sin kvinna. Netra sänkte nosen ner mot Pollas hår och sög i sig doften av henne. Därefter lät han munnen varsamt leta upp först den ena bröstvårtan och därefter den andra, och sög försiktigt på dem, samtidigt med att ena handen trevade uppåt insidan av låren. Om han var för våldsam, stelnade hon och höll andan. Han försökte inte tänka på de två männen hon hade haft innan, visste bara att de inte varit snälla. Men numera var de döda och fanns bara kvar som obehagliga minnen inom henne. Det var Netras varsamhet som fått henne att älska honom och kravlöst godkänna honom som den nye härskaren.

”Varför gifter du dig inte med Polla?” sa Shade. ”Ni är båda fria att välja partner.”

När hon sa det rakt ut, fattade inte Netra varför han inte hade utnämnt Polla till drottning än. Det var henne han ville ha. De var mycket lyckliga när de var ensamma med varandra, men hon var tillbakadragen och gillade inte stora fester. Hon besökte slottet endast tillsammans med sin mentor och bästa väninna Shade. Det var som om hon kröp samman när hon vistades i slottet och inte riktigt visste var hon skulle bli av. Netra överfölls av medlidande och tyckte det var bäst att inte utsätta henne för stora folksamlingar och glammande tillställningar. De umgicks i Kaliklanens stadspalats där hon trivdes. Här fanns tryggheten hos Shade och Krato. Hon hade fått en ny familj som tyckte om henne som den hon var.

”Vill du gifta dig med mig och bli drottning av Cibia, Polla?” sa Netra. ”Du kommer att få bo i drottninggemaket och kan välja Shade till att bli din första dam.”

Polla log osäkert. Netra kramade henne. ”Inget ont ska hända dig i slottet”, lovade han.

”Ja, jag vill gifta mig med dig.” Det gick knappt att höra vad hon sa.

”Jag ska annonsera förlovningen under den officiella mottagningen i eftermiddag och skicka budbärare till alla dalar”, lovade Netra. ”Du ska krönas till drottning om en månad, så alla får en chans att ta sig till Cibia.” Han kramade Polla och kysste henne på munnen.

”Vi måste kalla härskarna i alla dalar till bröllopet”, föreslog Krato då han hörde nyheten.

Det krävdes en del förberedelser innan Polla kunde flytta in i drottninggemaket. Även där hade målats om men alla textilier behövde ses över.

Krato lät fälla en kommentar om att hans kusin Kalas hustru Susanna säkert skulle bli sur när Shade utnämndes till hovets första dam. För tillfället styrde kusinhustrun som hon ville över personalen i slottet.

”Hon är alltid sur, så det kommer inte att göra någon skillnad”, sa Netra.

Slottet kanske skulle bli mer uthärdligt om Shade tog över administrationen.

Fannys dotter

Kvinnohandlaren Janus Robes kom hem från huvudstaden Cibia med sin kvinnoflock för att vila några dagar innan han drog vidare över Robesberget. Alla kvinnorna var klädda i färgrika, mönstrade bomullskjolar, tunga guldsmycken och turban. Janus log när hans färgglada följe väckte uppseende där de drog fram. Kvinnorna tittade ner i gatan och samlade kjolarna runt sig.

Som vanligt hade Janus tagit den snabbaste vägen genom djungeln. De hade träffat på netromitstammen Det Sura Vinhus inte långt från byn som var deras första mål och hans hemby. Janus visade sin skyddsamulett och skyndade på kvinnorna så de kunde nå fram innan lunch. Han lyfte piskan och tystade dem innan de passerade Nairobistammens läger. Där var allt lugnt och inga soldater sugna på att våldta passerande kvinnor syntes till. Nairobistammen skulle själv få försvara sig mot de aggressiva vilddjuren i Det Sura Vinhus. De var så hungriga att de kunde bryta sig in i civilisationen under dagtid.

I byn vid foten av Robesberget satt folk sammansjunkna under solsegel eller i skuggan av markiser och drog efter andan genom tänderna som om det skulle generera extra drag. Värmen och fukten fick luften att darra. Kvinnorna på tvättplatsen vid floden halvsov under lövrika träd, medan de då och då kastade ett öga på tvätten som var fastsatt på flodbotten med stora stenar. Insekter med genomskinliga vingar surrade runt dem. Blommor i lysande färger sträckte sig efter solstrålarna. Det ständiga tjattret från hönsfåglar av flera storlekar bröt den monotona insektstonen. Janus stannade till hos borgmästaren Kali och berättade om netromiterna. Borgmästaren kallade ihop alla vapenföra män och befallde dem att hålla vakt runt byn. Männen lutade sig på sina spjut och blinkade mot diset. Några ungar lekte och plaskade där floden var som mest stilla. De blev tillsagda att hålla sig nära sina beskyddare och inte ge sig in i djungeln.

Janus drog vidare vid soluppgången några dagar därefter för att ta sig från Cibiadalen till Robesdalen. Kvinnorna var utvilade, men ovana vid att vandra i berg, så han hoppades de skulle nå värdshuset på platån ovanför byn innan kvällen. Det färgrika följet ormade sig uppför bergssidan. Varje gång de kom till en svår passage på stigen, väntade han och hjälpte var och en förbi.

De starka vindarna stormade genom bergsdalarna och tog med sig kronblad från de lila blommorna där uppe. Där fukten från dalen träffade den kalla luften från berget, bildades snökristaller som fördes i väg med vinden. Himlen var oföränderligt blålila, mörkast rakt ovanfrån och ljusare, nästan vit, i horisonten.

På platån mellan de kalla bergsvindarna och den darrande hettan från Cibiadalen, stod ett stort tvåvåningshus med ett mindre hus på andra sidan gårdsplanen. Här var temperaturen precis lagom. En grupp kvinnor plockade bär som mognat tidigt bakom det större huset. Små barn sprang mellan dem och lekte kurragömma under deras kjolar, tills de fick en dask och kommenderades ut från trädgården.

På baksidan av det mindre huset fanns en örtträdgård där flera kvinnor i mångfärgade kjolar arbetade. En brunhårig ung pojke satt lutad mot husväggen och glodde värderande på dem med gröna ögon. Han tittade upp på Janus då den trötta flocken anlände fram på eftermiddagen och nickade till hälsning utan att resa sig. Janus hälsade med piskan lyft och gick in på gården mellan husen.

Stället tillhörde värdshusvärden och bergsföraren Faja, en av de rikaste männen på planeten och var Janus barndomshem.

Faja, som satt på bänken utanför huset och läskade sig med en kruka vin, höll handen för ansiktet för att skydda sig mot solen. Han reste sig och gick snabbt mot gästen med ett brett leende. De hade ett mer vänskapligt förhållande nu när Janus inte längre bodde hemma.

Faja kramade sonen och daskade honom på ryggen. Janus var alltid uppmärksam på hans behov.

”Jag har något som kommer att passa dig utmärkt”, sa Janus.

Varorna stod tysta i bakgrunden och tittade.

”Du vet jag accepterar endast konventionella artiklar”, sa Faja. Han rullade samman piskan som låg på bänken och lät ögonen glida över flocken. Janus visslade en signal. Kvinnorna ställde upp sig med barnen i främsta raden, och de längsta kvinnorna bakerst. Småflickorna tittade med oskuldens nyfikenhet. De halvvuxna flickorna kunde knappt stå stilla och puttade fnittrande på varandra. De äldre kvinnorna betraktade Faja med avsky i blicken. Han visste vad de tänkte. Under Nairobikriget hade han färgat håret beroende på om de brunhåriga eller de svarthåriga hade övertaget. Trots att den nuvarande härskaren hade svart hår, behöll han numera sitt bruna på grund av sin brunhåriga hustru. Hon skulle aldrig ha tolererat en svarthårig make.

En liten flicka stod för sig själv i utkanten av flocken. Faja fäste ögonen på henne. Hon hade ett sött, hjärtformat ansikte som dominerades av två stora, snedställda ögon som var så mörka att det inte gick att urskilja pupillen.

”Vem är hon?” Faja pekade med piskan.

Janus log. ”Jag visste du var kvinnokännare nog att plocka ut Polla.”

”Heter hon Polla på riktigt?” sa Faja. ”Var kommer hon ifrån?”

Janus undvek Fajas blick. ”Jag har köpt henne av en annan kvinnohandlare.”

”Jag vill titta närmare på henne.”

Janus drog fram flickan i armen. Hon följde tillitsfullt med. Då Faja såg in i hennes ögon, gled hennes blick undan flera gånger. Efteråt tittade hon snabbt på honom med en viss nyfikenhet.

”Har du alltid bott hos kvinnohandlare?” Faja undersökte hennes armringar. De var blanka, och avslöjade ingen stam eller klantillhörighet. Hon kunde vara efterlyst. Och vilka föräldrar var i stånd att kalla sitt barn Polla – häxa?

Flickan slog ner blicken innan hon svarade. ”Ja.”

Faja genomskådade henne. Hon ljög. Hans intresse väcktes. ”Är hon sund och stark? Är hon renrasig?”

Janus drog turbanen av henne. Håret föll i mjuka, svarta lockar ner över axlarna och ryggen. Några få jämnt fördelade bruna hårstrån gav det en varm glöd som avslöjade att hon inte var riktigt gångbar på den konventionella marknaden. Flickan var blandrasbarn av samma obestämbara grad som Fajas egen mor hade varit.

Janus log inställsamt. ”Ser du? Hon kan gå för att vara svart. Kan du öppna munnen, Polla?”

Flickan spärrade upp gapet.

”Snygga, starka tänder”, konstaterade Faja.

”Ta av dig kjolen och gå omkring lite”, sa Janus.

Polla lydde utan att ändra ansiktsuttryck.

”Har hon inte vackra rörelser, kanske? Lite smal, men det är de i den åldern, vet du. Bara göd henne väl, speciellt när hon kommer i puberteten. Dessutom är hon ett snällt och fogligt barn”, sa Janus.

Faja visste att sonen var en duktig kvinnohandlare som kunde få avsättning för sina okonventionella artiklar. Janus varor var ofta lika spräckliga under som utanpå turbanen. Varför ville sonen lura på honom en flicka som kanske var efterlyst? ”Hur mycket?”

”Jag hade tänkt mig fem stora guldstycken, vanligt jungfrupris.”

”Hon är ung. Vad om det händer henne något innan hon uppnår arbetsför ålder? Jag bjuder inte mera än två stora för en läckerhet som henne när de är i den åldern.” I vanliga fall brukade Faja ge fem små guldstycken för så små barn.

”Så säger vi fyra stora guldstycken, och då får du henne billigt.”

”Det är uteslutet. Två stora är dubbelt pris.”

”Då blir det ingen handel. Vad tror du Urians religiösa kultledare skulle betala för en flicka med hennes kvalifikationer?”

Polla spärrade upp ögonen, plockade upp kjolen och höll den framför sig. Faja blev mera intresserad. ”Vad sägs om tre stora för din kultprästinna?”

”Det kan jag godta. Du får hyra ut henne dyrt när hon växer till sig.”

Janus hukade bredvid flickan. ”Nu måste du vara tapper, Polla. Faja kommer att skydda dig och vara snäll. Hos mig är du inte längre säker.”

Polla nickade och tog på kjolen. Janus samlade ihop alla hennes smycken och packade in dem i turbanen. Flickan följde grannlåten med blicken, sträckte fram handen och försökte ta tillbaka den.

”Var inte rädd, du kommer att få nya smycken av Faja”, sa Janus, skrattade och ryckte undan paketet.

Polla gjorde ett kast med huvudet och strök det vilda håret bort från ansiktet.

Fajas brunhåriga hustru kom ut och sa att den vanliga sovsalen var redo att ta emot Janus och hans kvinnor.

”Du får ta dig an Polla och ge henne ett bad, Ehli”, sa Faja.

Polla leddes bort till uthuset. Den lilla byggnaden dominerades av en stor murad spis med bakugn längst in i rummet. Det glödde i den öppna spisen. Längsmed väggen vid sidan om skorstenen var ved staplat. Ehli byggde upp en brasa och blåste på glöden. Hon fyllde vatten från en trätunna ner i en stor koppargryta och värmde till badet. Sedan blandade hon varmt och kallt vatten i en badbalja. Polla protesterade inte mot att kliva upp i den, som småflickor uppväxta hos kvinnohandlare vanligtvis gjorde. Ehli betraktade henne utan att säga något. Värmen i Cibiadalen fick alla att svettas, och dammet de rörde upp från stigen under uppfarten till Robesberget låg som ett tjockt lager på kroppen. Polla tittade upp på den äldre brunhåriga kvinnan. ”Jag kan inte hjälpa att jag är så smutsig. Kan du vara snäll och skrubba mig på ryggen, tack?”

Polla tvättade kjolen samtidigt som hon badade. Den torkade snabbt i solen. Hon såg att Fajas kvinnor hade församlats på gården utanför. Alla betraktade henne.

Efteråt skulle Janus och hans varor bada tillsammans. Kvinnorna drog badbaljan ut på gården, klädde av sig och daskade till Janus stånd som reste sig vid synen av alla nakna kvinnokroppar. Han förde med sig kvinnor av alla raser, svarthåriga och gulhåriga till Robesdalens kunder, och brunhåriga till Nairobidalen. De trängdes i badet, skrattade och sprutade vatten på varandra. Fajas kvinnor fnittrade, bara Polla och en ung svarthårig kvinna bland dem vågade skratta med gästerna. Polla mötte hennes blick. Den äldre flickan drog upp överläppen i en erkännande morrning. Det skulle säkert bli bra hos Faja. Polla litade på det Janus sa. Dessutom hade Faja brunt hår. Alla brunhåriga män var snälla.

Det stora rummet innanför ingångsdörren i det största huset låg i kyligt halvmörker. Polla fick vänta en stund innan ögonen vande sig efter solljuset utanför. Dörren till vänster ledde in till en stor sovsal som Janus ockuperade tillsammans med sina varor. Polla kunde höra deras skratt genom väggen. En bred trappa ledde upp till andra våningen. Under trappan var köket, med öppen spis och hyllor med keramik. Där var tallrikar i olika storlekar, bringare och muggar. Köket avgränsades av en bardisk. Längst in på motsatta väggen i rummet fanns en dörr till.

Husets kvinnor blev snart upptagna med att betjäna gästerna och överlät Polla åt Faja. Han flinade och stirrade ingående på sitt dyra nyförvärv. ”Saknar du något, unga dam?”

”Jag skulle gärna vilja ha ett par örringar som hänger ner.”

Faja ryckte till. Han skyndade in på sitt rum och märkte inte att Ehli smög efter. Faja letade i den kistan enbart han hade nyckel till. Han vände sig rasande och smällde ner locket då han blev varse hustruns närvaro. ”Spionerar du på mig?”

”Vet du vad för slags flicka vi har fått i huset?” sa Ehli.

Faja slickade sig om munnen och flinade lystet.

”Hon är vad namnet säger: En häxa”, fortsatte Ehli. ” Hon ljuger. Barnet har ett vårdat språk, mera som en överklassflicka än en primitiv unge uppväxt i en rå kvinnohandlarmiljö.”

”Skitprat. Häxor existerar inte.” Faja kunde inte dölja irritationen. Han blottade tänderna i ett lystet flin. ”Jag har varit gift med den värsta av dem alla, vet du.”

”Och henne tämjde du inte, om jag kommer ihåg rätt.”

”Denna ska jag nog klara av. Hon är ung och verkar foglig.” Faja föste hustrun ut ur rummet. ”Polla!”

Barnet kom strax och ställde sig mellan knäna på sin nya ägare. Vad hon än varit med om innan i livet, var hon åtminstone inte blyg för vuxna män. Faja lät de långa örringarna dingla framför hennes ögon. Han fäste de vackra smyckena i öronen, i de små ringarna som redan fanns där. Därefter kastade hon armarna om hans hals och tackade. Polla skakade på huvudet och lät örringarna dansa.

Faja tog Pollas ansikte hårt mellan händerna. Han stirrade länge in i de mörka ögonen. Hon slog ner blicken. Fajas ögon var olivgröna, inte klargröna som normalt bland de brunhåriga. ”Polla, ljög du då du berättade att du var uppväxt hos en kvinnohandlare?”

Barnet tittade snabbt på honom och flackade med blicken. ”Det är alldeles sant.”

”Det får vi tala mera om senare.” Han gav henne en klapp i baken. ”Gå ut och lek med de andra barnen.”

Faja satte sig vid bordet utanför husväggen och bad om att få en ny bringare vin och två muggar. Janus satte sig hos honom. De skålade genom att lyfta varsitt glas upp i ansiktshöjd med armbågarna tätt intill kroppen. Bara religiösa soldater fällde upp armbågen i vinkel mot kroppen när de skålade.

”Hur artar sig Narda?” sa Janus.

”Din son är en duktig bergsförare.”

”Du tänker alltså behålla honom en stund till?”

”Åtminstone tills han försöker utmana mig som ormboets överhuvud.”

Janus skakade på huvudet. ”Han har några år tills dess.”

”Du var alltid vild. Han verkar vara en fredligare typ än du är.”

Den brunhårige unge pojken och kvinnorna från örtagården kom med stora knippen örter i korgar.

”Narda, kom och sätt dig”, sa Janus. ”Vill du ha vin?”

”Han får inget vin”, sa Faja. ”Han är för ung. Han får vänta tills han får nosringen.”

Janus skrattade. ”Säkert klokt. Om han inte gör som jag, förser sig när inte du passar på.”

Narda såg förebrående på sin far, som om tanken inte fallit honom in. Han hade brunt hår och samma olivgröna ögon som sin far och farfar.

”Det är klokt att göra som Faja säger, pojke. Jag blev utslängd innan jag var fullvuxen då far inte stod ut med mig”, sa Janus.

Ehli bjöd in till aftonmålet.

Polla visade sig ha lika förnämliga maner vid bordet som hennes språk var vårdat. Hon tycktes inte alls vara ovan vid att sitta vid ett bord och äta. Sporken och kniven låg tillsammans ovanför tallriken. Polla tog det skedliknande redskapet i vänster hand och kniven i höger, tillsynes utan att tänka på det. De andra kvinnorna verkade mera osäkra på hur de skulle äta med två redskap. Ehli kastade en snabb blick på Faja.

Då Janus och hans varor gick in i sovsalen på första våningen, ville Polla följa med. Faja stoppade henne. ”Du glömmer att du bor här nu. Min hustru ska visa dig ditt rum.”

Polla fick anvisat ett eget sovrum på andra våningen, snett över Fajas eget. Ehli följde barnet upp och visade henne till rätta. ”Du har fina vanor, tycks det. Jag trodde inte kvinnohandlare höll sina varor med dukade bord.”

”Vi övernattade ofta på värdshus med den förra kvinnohandlaren.”

”Värdshus, kanske, inte palats.”

Polla bleknade, och stirrade förskräckt på Ehli med tårar i ögonen.

”Faja tycker inte om att små flickor ljuger. Vet du vad han gör med dem? Han slår dem med piskan.” Med denna godnatthälsning lämnade Ehli Pollas rum.

Då Faja kom upp, låg Polla med täcket draget helt upp till hakan. Hon tittade ner då deras ögon möttes, och fick syn på piskan i hans bälte.

”Är vi redan under täcket? Det var duktig flicka, det”, sa Faja. ”Du är väl inte rädd för Faja? Faja är snäll mot flickor som lyder honom.”

Polla betraktade honom avvaktande. Bäst att inte säga något.

”Du ska inte ljuga för Faja, Polla, för han vet allt. Du är dotter till Fanny och den förre härskaren Pluto Nairobi, är du inte?”

Pollas ögon fylldes med tårar. Hon snörvlade.

Faja log och satte sig på huk vid sängen. Deras ansikten kom nära varandra. Det kom en doft av vin från hans andedräkt. ”Jag kände Fanny mycket väl en gång. Hon var både maktgalen och hemsk på andra vis, men hon hade en del goda sidor som jag uppskattade mycket.” Fajas rosa tunga gled över hans läppor. ”Härskaren Urian av Cibia har förbjudit i lag att hon nämns och jag kommer aldrig att tala om för någon att du finns här. Jag ska skydda dig mot honom. Då förväntar jag mig att du är snäll och lydig mot mig.” Faja strök Polla över kinden. ”Hur dog Pluto, vet du det, Polla?”

Flickan drog djupt efter andan . ”Urian, den vilde mannen med det stora håret, jag är så rädd för honom så du anar inte. De kom in, många män klädda i lila tunikor. Fanny skrek åt dem, och de slog henne med piskor. Pluto föll död ner. Då blev hon alldeles galen och bet dem. De blödde fruktansvärt.” Tårarna trillade längsmed Pollas kinder. ”Den vilde Urian slog henne, hon skrek och skrek, jag var så rädd, hon skrek att jag skulle fly, och jag flydde mellan deras ben och ut i staden.” Hon grep Fajas ena hand med båda sina. ”Janus räddade mig. Jag har varit hos honom sedan dess. Urians soldater brukar göra oanmälda razzior i hans hus. Janus lovade att hitta någon vi kunde lita på som skulle skydda mig.”

”Hur dog Pluto? Använde Urian kniv?” Faja strök henne över håret med den fria handen. Hennes grepp slappnade av.

”Nej, han bara föll ner då Urian såg på honom.” Pollas grepp fastnade igen.

”Är du säker på det?” Faja torkade bort hennes tårar från kinden.

”Alldeles. Urian stod i dörren och stirrade. Jag är inte säker, men jag tror det kom en blixt ut ur hans ögon. Pluto reste sig och föll rakt ner, och det fanns inget blod eller något sår.” Polla ville inte släppa Fajas hand.

”Då talar alltså ryktena sanning”, muttrade Faja. ”Urian kan döda med blicken.” Han fortsatte att stryka lugnande över Pollas hår. Då hon släppte hans hand, reste han sig, sa god natt och lämnade hennes rum.

Ehli var fortfarande vaken då Faja kom ner till deras rum. ”Är Polla Fannys dotter?”

”Tig, Ehli, du vet ingen får nämna det namnet! Härskaren vill hon ska raderas ut ur folks minne.”

”Du tänker på henne än. Du vill ha henne tillbaka.”

”Sluta gnälla, kvinna!” Faja klädde av sig och kröp upp i sängen till hustrun. Han omfamnade henne hungrigt. Minnet av Fanny hade tänt något våldsamt inom honom. Under hans begär glömde Ehli både Polla och Fanny.

Dagen efter kom Ehli upp till Polla med tvättvatten och gav samtidigt besked om att hon måste sköta sig själv från och med nu. Det var slut på uppvaktningen. Hon fick fråga de andra kvinnorna om hon behövde hjälp med något.

Polla tittade på henne med sömniga, svarta ögon och njöt av att ligga kvar i sängen. Täcket var mjukt och madrassen tjock och fogade sig efter hennes kropp. Hon hade inte legat i en så skön säng sedan hon bodde i slottet med far och mamma. Polla längtade efter mamma, hennes doft, den stora kroppen hon brukade gömma sig mot och att få vara så liten att hon drack mjölk av hennes generösa bröst.

”Om du inte stiger upp till den gemensamma frukosten, får du själv ordna mat. Jag råder dig att stiga upp tills du vet var allt finns, så du inte behöver bry oss andra med onödiga frågor.”

”Men annars kan jag ligga så länge jag vill?”

”Åtminstone när du inte har plikter i köket. Jag har satt dig upp till kökstjänst tillsammans med min dotter Shade.”

Polla steg upp och gick ner till köket där maten serverades. De andra satt redan och åt vid långbordet. Polla bar fortfarande sin färgrika kjol. Hon hade borstat håret framåt och tvinnat det i två långa lockar som låg ner över bröstet.

Faja satt vid ena bordsändan tillsammans med Narda. Ehli satt vid andra bordsändan. En svarthårig ung kvinna, samma som morrade till Polla dagen innan, satt vid sidan om henne. Hon klappade på sätet på andra sidan. Polla satte sig och såg att hon hade samma gröna ögon som Faja.

”Jag tycker du ska ge Polla en tunika”, sa Shade.

Ehli instämde. Faja lovade att hitta en åt henne under dagen.

”Var är Janus?” sa Polla.

”Han lämnade huset vid soluppgången för att hinna till nästa övernattningsstuga”, sa Faja.

Efteråt hjälpte Polla till med att röja undan maten. Ehlis dotter Shade visade henne var all köksutrustning hade sin plats. Hon var vänlig och Polla kände sig tryggare med henne än med Ehli.

Då Polla var färdig med de husliga plikterna, tog Faja henne med in på sitt eget rum. Han klämde henne fast mellan knäna, strök över det tjocka håret, överkroppen och hakan. Hon såg lugnt på honom. Hans blick var konstig, men det kanske berodde på den underliga ögonfärgen. Polla försökte värja sig mot de närgångna händerna. Janus hade sagt att hon skulle vara trygg hos Faja. Dit kom inga religiösa soldater på razzior. Men hon gillade inte riktigt att Faja rörde vid henne.

”Du är skapad fullkomligt perfekt. Jag betalade tre stora guldstycken för dig. Men jag håller med Janus om att det är för lite. Du kan inte betalas med guld, Polla. Den man som köper dig, betalar med sin själ.” Han släppte henne, öppnade kistan och tog ut en tunika. ”Shade har rätt. Du behöver nya kläder.”

Polla släppte ner kjolen och drog tunikan över huvudet. Hon hade haft tunika då hon bodde med far och mamma i Cibia. Faja tog upp ett långt guldsmycke. Polla stod stilla medan Faja flätade in det i hennes mörka hår. Han hängde på henne en guldkrage som gick långt ner på bröstet. Polla förstod att det var menat för en vuxen kvinna. ”Jag äger dig. Vet du vad det betyder, Polla?” Faja höll henne på armlängds avstånd och stirrade beundrande.

Hon tittade på honom. Det fanns definitivt något i hans blick hon inte gillade. Polla slog ner ögonen. ”Ja, man kan bli såld vidare utan rätt att protestera.”

”Se på mig, Polla. Den som äger dig, kan göra vad han vill med dig, piska eller förstöra dig, döda dig, eller älska dig och göra det bästa för dig.”

”Varför skulle du vilja piska eller döda mig? Janus sa att du skulle skydda mig.” Varför såg Faja besviken ut över att hon inte lät sig provoceras? Kanske hon skulle förstå mera när hon växte upp.

Kalis dotter

De två äldsta Kalidöttrarna låg på knä på en bänk på högra galleriet och tittade ner i den stora hallen. Maria vågade endast titta över kanten och kasta ett öga då och då när hon var säker på att inte bli upptäckt. Miara, däremot, brydde sig inte. Hon lutade sig mot räcket och tittade ogenerat. Det var ritualens huvudperson som intresserade henne. Härskaren Urian föll i trance och förvandlades till Nairobistammens religiöse ledare, mästaren Svarte Nairobi.

Det var den enda natten Nairobistammen hade tillträde till den stora hallen i slottet i Cibia. Den röda mattan som vanligtvis låg mellan ingångsporten och tronen, var borttagen så stengolvet med Cibiaklanens mosaikmönster av stiliserade blommor var bart. Rökelse bars in i stora kärl som ställdes på golvet mellan pelarna under gallerierna. Röken från dem luktade starkt och hade en bedövande verkan som även försatte deltagarna i trance. Den röda färgen på väggen bakom tronen doldes av röken. Alla de religiösa soldaterna kom ut från träningshallen under vänstra galleriet eller från lägret i djungeln för att hålla sin nyårsceremoni. Kultprästinnorna strömmade ner från gemaket i vänstra galleriet för att ta del av ritualen. Alla var nakna. Till slut kom översteprästinnan på darrande ben långsamt nerför trappan för att dansa framför Mästaren. Hon såg vettskrämd ut då hon tog några osäkra danssteg på stengolvet i hallen. Mästaren hade en stor piska som han slog med längsmed golvet. Det var meningen att översteprästinnan skulle undvika piskan under dansen. Rökelsen bolmade och steg upp mot taket och omslöt Kalisystrarna. Maria nös. Larmen från trummorna kunde höras ända in till de adligas gemak i högra galleriet. Det vill säga, de som fanns kvar i slottet. De som inte hade tjänst flydde till sina stadspalats och stannade där över natten. Det var alltid Kaliklanen som hade tjänst runt nyår. Hovets första dam var Xenia Kali, och hon tog på sig ansvaret varje år.

Kalisystrarna låg på knä på bänken utanför klanens gemak, så de snabbt skulle kunna smita om någon uppmärksammade att de fanns där.

”Jag tror inte hon överlever”, sa Miara. Köld steg upp från stenbänken så hon försökte sticka fötterna in i det vida långa flanellnattlinnet.

”Var tyst, Miara, Urian kanske hör”, pep Maria. Hon skakade av rädsla.

”Genom trummorna? Ja, man vet aldrig. Han har säkert superhörsel. Det sägs att han läser tankar också.”

Miara vände ryggen mot systern och lade händerna på räcket. Skulle hon vara helt ärlig, så ville hon egentligen gå och lägga sig, men hon tvingade sig kvar i den obekväma ställningen. I kväll var hennes kropp trött på ett sätt hon aldrig känt innan.

Översteprästinnan kollapsade framför Mästaren och fick piskan om ena ankeln. Hon sparkade och försökte komma fri. Hennes mun stod vidöppen. De hörde inte hennes skrik genom larmet. De sex kultledarna församlades runt henne med en lila filt. Ritualen var redan slut. Mästaren rullade samman piskan.

”Jag gissade rätt. Hon är dödsdömd”, sa Miara.

Just i det ögonblick kastade Urian en blick upp på galleriet och låste Miaras blick i sin. Det kändes som en pisksnärt. Vibrationerna från honom omslöt henne i ett fast grepp. Hon kunde inte röra sig. Mästaren hade förbjudit åskådare från det profana hovet under nyårsceremonin. Piskan vecklades ut igen. Blandade känslor rusade genom Miara. Urians blick rörde henne på ett nytt sätt denna gång. Miara ville förstå det Urian hade inom sig som även hon fruktade. Det var som han förvandlades till någon annan under Nairobistammens ritual. Det var denna varelse kultledarna kallade Svarte Nairobi eller Mästaren.

”Urian såg mig. Kom, vi går in”, sa Miara och tog systerns hand. Den var kall. Miara strök sig över magen och höfterna. De tog sig snabbt in i Kaliklanens trygga gemak och hjälptes åt att regla dörren.

Maria stannade och pekade. ”Du blöder ju, syster!”

Miara tittade ner. Nattlinnet var blodigt på framsidan av underlivet, och blod droppade längsmed hennes ben. Hon stod i en liten pöl och såg sina blodiga fotspår från dörren in i rummet. Ett belåtet grin spred sig över hennes ansikte. ”Jaha, då kan de som slog vad om att jag skulle blöda först, kamma in en rejäl vinst.” Hon sjönk ner på huk.

”Som du pratar, folk spelar väl inte om sådant?”

”Kom ihåg vi är de två äldsta Kaliflickorna, ganska nära i ålder dessutom. Kala säger att Tishtryiornas vadslagningsbyrå verkligen har ett sådant vad liggande.”

”Kala har väl inte slagit vad om oss? Han är ju vår bror.”

”Jag hörde rykten om honom. Han lär spela om allt.”

En av matronorna från Kaliklanen kom ut till mottagningsrummet. ”Sitter ni här, olydiga små kräk. I säng med er. Det är inte hälsosamt att gå barfota på detta kalla stengolv. Res på dig, Miara.” Kvinnan drog efter andan djupt då hon upptäckte blodet under den unga flickan. ”In med er, jag ska torka upp.”

Kaliklanen hade tagit dit matronan Karolina då de återvände till Cibia efter Nairobikriget. Hon hade svårt att komma överens med sin systerdotter som var Urians sons mor. Kaliklanen hade väntat att Urians bihustru skulle återvända till Cibia. Hon trivdes i Kalidalen och blev kvar. Urian hade heller inte skickat efter henne.

Miara sa inget om att det kanske fanns blodspår även på galleriet. Hon visste inte säkert när hon började blöda, men misstänkte att det sattes i gång av blicken från Urian.

Karolina skickade efter en yngre tjänare och följde själv de två ungdomarna till Kaliklanens flickrum. ”Nu får du en lång klänning, och så ska du introduceras vid hovet under trohetsceremonin, Miara. Konstigt bara att du inte ens har börjat ändra hudfärg.” Hon småpratade medan hon gjorde en binda som hon instruerade Miara att lägga i en trosa som hon sen fick ta på. Barn brukade inte bära underkläder. Miara räknades som vuxen.

Miara log självmedvetet och tittade snett upp på matronan. ”Du kan inte kommendera mig omkring längre. Jag är en ung hovdam.”

Maria stirrade på systern med avundsjuka ögon. Miara såg medlidande på henne. Maria var en ful pubertetsflicka. Hennes hud var varken vit eller blå för tillfället. Hon hade en jämngrå färg som förhoppningsvis skulle bli en snyggare blå. Åtminstone hade hon sluppit att bli randig.

”Du kommer att få en make och barn och egen lägenhet. Då kommer din man att bestämma över dig.” Den äldre kvinnan klappade Miaras kind och blåste ut ljuset innan hon lämnade rummet.

Mörk stillhet rådde en stund.

”Sover du, Miara?”

”Nej.”

”Varför är du så tyst? Ska du inte berätta någon spännande saga innan vi somnar i kväll?”

”Nej. Låt mig vara.”

Miara lade händerna under nacken och stirrade ut i mörkret. Alla flickor vid hovet gifte sig med män av deras egen rang. Hon kom ihåg bröllopet mellan de två ungdomarna från Kaksidiklanen och Sothisklanen. De var de första i hennes generation som gifte sig. Hon hade aldrig upplevt att någon flicka blev utvisad från hovet eller hade flyttat över till kultprästinnorna i vänstra galleriet. Men hon visste att det hade hänt mormor då den förre härskaren fortfarande levde. Mormor hade varit en hovdam av högsta rang från Mazoklanen, och hennes älskare var härskarens son. Det var skandalöst att två så nobla ungdomar inte kunde tygla sina passioner. Mormor förvisades från hovet och kom tillbaka efter revolutionen då Urian tog makten i Cibia. Hans älskarinna blev aldrig drottning. Svarte Nairobi valde henne till sin första kraftfulla översteprästinna. Det gav eko under tre generationer som ett avskräckande exempel på vad en ostyrig hovdam kunde riskera utsättas för.

Under lektionerna i sömnad på förmiddagen brukade hovets första dam eller en annan vuxen adelsdam informera de unga flickorna om deras plikter och rättigheter som jungfrur och hustrur.

”Kom ihåg att er make alltid bör äras och respekteras”, avslutades lektionen. Förstadamen Xenia Kali brukade tillägga: ”Om det är helt omöjligt att framkalla någon naturlig beundran för honom, låt för all del inga andra veta det.”

Då brukade alla skratta. Det var ett väl känt faktum att Xenia var det verkliga överhuvudet för Kaliklanen. Nator Kali var en toffelhjälte. Kvinnorna pratade alltid om mannens legala överlägsenhet över kvinnan och vad hustrun kunde göra för att utnyttja situationen.

Miara lyssnade förväntansfull till sina egna hjärtslag. Ofta när hennes familj var församlad och diskuterade döttrarnas framtid, brukade hon känna samma spänning. Om hon lossnade litet på urringningen och tittade ner på klyftan mellan de små brösten, kunde hon se huden vibrera över hjärtat. Miara visste att Kaliklanen fostrade döttrarna till att bli förstklassiga hustrur åt andra klaners kommande överhuvuden. Som barn hade inte Miara eller hennes systrar någon betydelse. Därför gömdes barnen bort tills de uppnått den rätta åldern för sin uppfyllelse. Det irriterade henne. Varför hade inga barn något egenvärde? Den ende som fick henne att känna sig värdefull, var hennes morfar Urian. Han intresserade sig för hur hon mådde, vilka tankar hon hade och hennes konstnärliga talang. Samtidigt hade han något främmande inom sig som hon inte förstod. Det var det som fick henne att smygtitta på Nairobistammens nyårsritual. Hon ville veta mera.

Miara vände sig i den varma sängen och sparkade täcket av fötterna. Hallen hade varit som en ångande kittel fylld av nakna, svettiga kroppar. Fruktan och upphetsning fyllde Miara då hon kom ihåg Urians ögon, blicken han fäste på översteprästinnan. Han hade sett på henne på samma vis i kväll då han upptäckte att hon tittade på dem.

Den unga flickan gled in i en orolig dröm om att hon befann sig i översteprästinnans position, hotad av Urian i hans roll som Mästaren. Han hade redan tvingat sitt byte in i ett hörn, hela tiden stirrande hotfullt in i hennes ögon … Då väcktes hon av att Sirius A lyste in i rummet. Miara blinkade förvirrat och upptäckte mor vid dörren. Bakom henne stod Karolina.

”Åh, min kära, lilla flicka, jag fick veta att du har en glädjefylld överraskning åt oss.” Xenia kom in i rummet med utsträckta armar. Matronan bar en lång klänning på armen. Miara mottog reserverad mors omfamning. Hon hade lagt märke till de värderande ögonen. Miara visste väl vad förstadamen tänkte: Hade hon blivit så vacker och intelligent som klanen väntat sig? Miara var klar över att mor tänkte det var underligt att hon blivit vuxen medan hennes hudfärg fortfarande var ljus. Xenia tyckte dessutom att Miara var allt för kortväxt för att vara en riktig Kaliflicka.

Xenia följde personligen dottern in i det gemensamma badet som låg mellan drottningens och adelsfamiljernas gemak. Miara tyckte inte om alla nyfikna ögon som riktades mot henne då hon tog av sig och steg ner i simbassängen. Hennes blod blandades med vattnet. Med ens ville hon fly ifrån hela introduktionsceremonin och allt vid hovet.

”Du får inte lov att deltaga i hovceremonierna förrän den årliga introduktionsfesten för nya medlemmar. Och bra är det. Du är fortfarande barnslig för din ålder, kära barn. Urian sa att han tyckte du satt i galleriet i går kväll”, sa Xenia.

Miara låg på rygg och plaskade med fötterna. Kom verkligen härskaren ihåg vad som hänt då han var i trance och uppträdde som Mästaren? Hans blick förföljde henne. Hon brukade lyssna när de vuxna pratade om det. De påstod alltid att härskaren inte kom ihåg något efter den religiösa ritualen när han styrdes av parasiten inom honom.

”Spruta inte, hur många gånger måste jag säga det? Vi ska ha en privat familjefest i klanens mottagningsrum i kväll. Kom ihåg att börja uppföra dig som en vuxen dam från och med nu”, fortsatte Xenia.

Miara ville fråga vem som var inbjudna till festen, men vågade inte. Detta nya som hänt, gjorde henne mera vaksam.

Sedan satt Miara framför spegeln och provade olika hårfrisyrer. Hon hade alltid tyckt om sitt hjärtformade ansikte. Det fick henne att se mera oskuldsfull ut än hon var. Annars hade hon aldrig förr tänkt så mycket på sitt utseende. Miara delade håret i mittbena och kammade ner det längsmed bröstet. Flätor var inte speciellt spännande, men det var den frisyren som klädde henne bäst. Om hon snodde det lockiga håret i två spiraler och lade in guldkedjor, skulle det bli lite häftigare. Miara studerade sina ögon tankfullt. Konstigt. Hon hade gyllene ögon. Ingen annan av syskonen hade det. Överhuvudtaget var det inte vanligt bland svarta sirianer. Hon trodde inte det var speciellt fördelaktigt.

Miara kom ihåg en incident från barndomen: Hon följde med sin mor ner till den kvinnliga schamanen för att hämta smink.

Dörren in till kapellet stod öppen. Under tiden schamanen gjorde Xenias smink, passade Miara på att titta in i det andra rummet.

Där hängde bilden på hon.

Det var en stor gobeläng som visade en naken kvinna i full storlek mitt i en vild dans. Konstverket hängde bakom altaret. Miara stirrade förhäxad. Altaret med sina ringar och kedjor gjorde inget intryck på henne, även om alla visste att där offrades översteprästinnan under Nairobistammens nyårsceremoni.

”Var är du, unga Kali? Ut därifrån!” Schamanen rusade in och drog Miara ut från kapellet. Hon var rasande. ”Berätta aldrig för någon att du varit i det rummet. Det bringar enbart olycka. Begriper du?” Hon skakade Miara.

Xenia grep in. ”Jag tillåter inte att du bestraffar min dotter. Det klarar vi utmärkt väl själva.”

De gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

”Vem är kvinnan på bilden där inne, mor?”

”Hon var en berömd översteprästinna. Men vi borde inte prata om sådant. Det angår inte det profana hovet”, sa Xenia.

”Var hon min mormor?”

”Nej, den andra.” Xenia viskade. Det var tabu att ta namnet i sin mun.

Miara förstod. Bara två översteprästinnor hade överlevt mera än en säsong och blivit maktfaktorer inom Nairobistammens religion sen Urian blev härskare. Det var hennes egen mormor från Mazoklanen och Fanny Robes. Sistnämnda hade deltagit i drottningens uppror.

Fanny Robes hade gula ögon.

Hon mötte sin egen blick i spegeln och reste sig för att slippa se.

Miara tillbringade resten av förmiddagen med att springa längsmed galleriet och genom lägenhetens alla rum för att känna hur den långa kjolen böljade runt benen. Ingen tillrättavisade henne. Alla unga flickor brukade göra så när de hade fått sin första långa kjol. Det var fullt normalt att de sprang av sig den sista resten barndom.

Till slut vågade hon sig nerför trappan från galleriet. Hallen var återställd åt det profana hovet. Den röda löparen var utrullad igen och rökelsekärlen borta. Ljuset som föll in genom fönstren på gaveln fick rödfärgen på väggen bakom tronen att lysa starkare.

Miaras ögon letade sig upp till galleriet ovanför bågen med Kaliklanens mosaikmönster. Var det lätt att se dem från hallen? Hon tog ett par danssteg. Här hade översteprästinnan dansat. Vad hade hon egentligen drömt föregående natt? Miara skakade på huvudet som för att skingra minnet om drömmen. Så kastade hon en snabb blick runt sig, och viskade det förbjudna obscena namnet: ”Fanny.” Därefter löpte hon snabbt mot trappan, glömde den långa kjolen och snavade.

Hon räddades av ett par starka armar. Miara sträckte ut händerna för att ta för sig i fallet, och upptäckte härskarens röda tunika. Hon släppte taget. Urian log och kramade henne. Miaras ansikte hettade av skam. ”Jag kände knappt igen dig i lång kjol, lilla vännen.” Han höll henne fortfarande fast med raka armar och studerade henne. ”Ni växer snabbt upp. Varje gång ett av Xenias barn introduceras vid hovet, påminns jag om min egen ålder.”

Härskaren Urian den Fruktansvärda var en ful man med svarta ögon under tjocka sammanväxta ögonbryn och svart lockigt hår som stod i ett vilt moln om hans hemska ansikte. Det berömda nairobiska gulddiademet gjorde ett misslyckat försök att tämja detta stora hår. Hans kropp var fortfarande ungdomlig och väl tränad under den röda härskartunikan. Då härskaren var ung, hade alla klaner kämpat för att framföra sin kandidat till ställningen som drottning eller bihustru för att stiga i makt med henne. Efter att han i rask följd hade dödat ett par bihustrur och en drottning genom att offra dem till Svarte Nairobi, var de inte så ivriga längre. När härskaren satt på tronen och stirrade uppmärksamt på hovet med musklerna darrande under kläderna, liknade han ett rovdjur på språng, klar att döda och äta upp sina fiender. I själva verket stod en del av hans älskarinnor från djungeln för kannibalismen. Urian själv var vegan, om än en militant sådan.

Miara var så förvirrad att hon blev svarslös, något som var ovanligt för henne.

”Du tycks inte ha ändrats mycket sen du var barn. Ska vi bli eniga om att du uppför dig lite värdigare från och med nu? Att springa omkring i långklänning passar inte för en förnäm ung dam. Du ska skrida fram med värdighet”, sa Urian.

”Jag kanske lär mig innan introduktionsceremonin. Förresten, mina föräldrar ska hålla en fest för mig i Kaliklanens mottagningsrum. Kommer du?”

”Det är klart. Du är mitt favoritbarnbarn, vet du.”

”Är det slut med våra musikluncher i drottningens audiensrum nu när jag är vuxen?”

”Inte nödvändigtvis. Jag fortsätter gärna om du vill.”

Det kunde ändå aldrig bli som det var förut. Allt hade ändrats då Svarte Nairobis äldste kultledare dog. Miaras musiklärare Martin kom till Kaliklanens gemak. Han öppnade den orange påsen med Mazoklanens mönster som innehöll hans stränginstrument. ”Jag vill att du ska ha mors musikinstrument”, sa han. ”Du är fullärd nu.”

”Betyder det att vi aldrig mera ska spela tillsammans?” sa Miara.

”Mästaren har givit mig tillstånd att tävla om kultledarpositionen”, sa Martin.

Xenia, som satt tillsammans med dottern i mottagningsgemaket, nickade. ”Det lär vara mycket hårda tester”, sa hon. ”Dessutom passar det sig inte att en kultledare umgås med det profana hovet.”

”Jag kanske inte överlever testen, därför vill jag att du tar hand om mitt instrument redan nu”, sa Martin.

Han överlevde, och blev även kultledare. Men han tittade aldrig på henne eller sa något när han hade vakt. En kultledare skulle vara koncentrerad på Mästaren.

Miara log osäkert mot Urian. ”Tycker du jag ser för barnslig ut? Tror du inte jag kommer att växa till mig och bli mörkare i hyn?”

”Nej, jag är rädd du kommer att fortsätta vara liten och ljushyad. Du har redan blivit kvinna.”

”Är jag ful?”

”Nej, du är söt. Speciellt när du rodnar. Du kommer att få svårt att dölja dina känslor, Miara.”

”Jag önskar jag vore lång och mörk.”

”Tyvärr är du själv orsak till att du stannade i växten. Mästaren såg dig på galleriet och framkallade din blödning. Jag råder dig att inte springa omkring i hallen. Du vet, en vuxen flicka av högsta rang vid hovet bör inte utsätta sig för faror. En ung man av lägre rang kan få för sig att vilja stiga med henne.”

Miara förstod. Våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia.

”Är inte du Mästaren?”

”Han finns som en parasit inom mig, men du ska inte förväxla oss. Mästaren är farlig för dig.”

Det hade hon redan upplevt. Om han kunde framkalla blödning hos en kvinna, kunde han säkert göra mera skada. Miara kom ihåg översteprästinnans skakande ben under dansen. Hon kanske visste att hon måste fullfölja dansen för att överleva, men Mästaren önskade döda henne under ceremonin. Därför kunde hon inte fortsätta dansa. För Miara slutade alltid ritualen med att kultledarna bar översteprästinnan in i kapellet. Vad som sen hände, visste hon inte. Hon misstänkte att Mästaren inte behövde bruka våld för att döda offret. Det gick rykten om att han sög livskraften ur sina offer så att de lämnades som torra skinn på altaret.

Urian gav henne en kram innan han såg till att hon verkligen gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Resten av dagen satt Miara framför spegeln och provade smink och smycken. Hon upptäckte att det mesta av sminket var för starkt för hennes bleka färger, och avstod helt. Däremot vägrade hon äta mitt på dagen för att få det intressanta hungriga utseendet kultprästinnorna i vänstra galleriet hade.

Xenia och Karolina klädde henne för festen. Miara var överraskad över att alla hennes förslag till kläder, smycken och hårfrisyr beviljades. Den barnsliga flickan Miara med flätor som snodde sig för att håret var så lockigt, ändrades till en elegant ung hovdam med diskret ringad klänning och korkskruvslockar med guldkedjor istället för flätorna.

Maria satt iförd en kort tunika på en kudde och stirrade avundsjukt på den yngre systern som så oväntat hade blivit kvinna. Maria skulle skickas i säng samtidigt med den yngsta systern Rosia.

Xenias make Nator stack huvudet in i omklädningsrummet och nickade uppmuntrande till kvinnorna innan han vågade träda in. Han öppnade ett juvelskrin han hade med och tog ut ett tungt guldhalsband med stora topaser. ”Detta är till dig, Miara, från min äldre bror Kali.”

Xenia tittade indignerat och förvånat. ”Men det är då alltför mycket. Har han blivit galen? Alla kan se att det är ett originalverk av den berömde konstnären Ziro. Varför har aldrig du gett mig ett sådant smycke?”

”Jag vet inte vad som flugit i honom. Om du önskat dig en äkta Ziro, varför har du aldrig sagt till om det?” Nator kröp ihop som en bestraffad alkolohund.

”Måste jag verkligen tala om allt för dig? Kan du aldrig själv tänka ut vad en kvinna önskar sig?” Xenia fnös. ”Typiskt män.”

Miara såg beundrande på sig själv i spegeln. Topaserna fick på något underligt vis hennes ögon att verka mera gyllene, som om det varit konstnärens mening. För första gången accepterade hon sina gula ögon.

Miara slet sig från sin spegelbild och gick till Kaliklanens mottagningsrum där festen skulle hållas. Deras klanmönster i blått, burgunderrött och gammalrosa fanns både i mosaikerna på väggarna och i alla textilier. Klanmedlemmarna som var inbjudna till sällskapet, var elegant klädda i tunga broderade tunikor och med smycken av guld och juveler. Miara tyckte deras nosringar var lite för utmanande. Det var symbolen som utmärkte mannens överlägsenhet framför kvinnan. Kaliklanens armringar var dessutom bredare än de andra klanernas. Miara var klar över att hennes klan utmärkte sig framför de andra, både på grund av dess nära släktskap med härskaren och för att den alltid hade förbundits med Cibiaklanen, även innan Eros den Evige erövrade hela planeten.

Hon studerade varje ansikte noga och visste vad de tänkte om hennes ställning vid hovet. Hon var dotter till en klanledare och kunde lyfta män av lägre rang till sin position om de gifte sig med henne. Miara plutade med munnen.

Då hon beordrades att gå ut mitt på golvet och vända sig långsamt om så alla kunde studera henne noggrant, gjorde hon det med sådan värdighet att männen applåderade.

”Hon för sig som en boren drottning”, konstaterade Nator.

Klanledaren hade redan druckit för mycket. Han brukade hälla i sig jäst alkolomjölk på fester. Elaka rykten viskade att det var ett sådant tillfälle som hade skaffat honom Xenia till hustru. Som dotter till en översteprästinna var hon inte riktigt rumsren. Hon hade tagits till nåder av moderns klan som barn, då hon annars hotades av ett öde som kultprästinna.

Nators två äldre söner försökte lugna sin far. Ville han verkligen gifta bort någon av sina döttrar till den gamle härskaren?

Precis då valde Urian av Cibia att göra sin entré. Han kom in i rummet med två kultledare som livvakter. Alla gästerna reste sig. Deras förvånade ansikten visade att ingen visste att han var inbjuden. Även Nator och Xenia såg överraskade ut.

Härskaren lyfte handen och tillät dem att sitta ner. Miara gick förtrogen upp till morfar och bjöd på ett glas jäst alkolomjölk. Han ryckte till och stirrade på hennes halsband. ”Varifrån har du fått det smycket, lilla vännen?”

Xenia vädrade sitt misshag. ”Nator säger Kali skickade det till den första vuxna flickan i hennes generation. Kan du tänka dig, en original Ziro. Kali måste vara galen. Nator har aldrig givit mig något liknande.”

Urian lyfte ögonbrynen. ”Kali tycks vara en hemlighetsfull och oberäknelig person numera.”

”Jag är säker på att han aldrig ens givit sin hustru ett sådant smycke, trots att hon fött honom två söner”, fortsatte Xenia.

”Söner är inte speciellt viktiga i den miljön han föredrar att leva i”, sa Urian.

Nator gav tecken till de unga manliga tjänarna att de kunde börja servera. Det var nakna småpojkar som inte hade kommit i puberteten än.

Miara stirrade beundrande på Urian den Allsmäktige med sina stora gyllene ögon i det barnsliga hjärtformade ansiktet. För henne var härskaren en snäll morfar som tittade välvilligt på henne när hon tillitsfullt klättrade upp i hans knä. Hon beundrade härskaren med det naiva barnets tillgivenhet. I hennes ögon var Urian utan brister, den perfekte kraftfulle härskaren. Hon ville vara så nära honom som möjligt så ofta hon kunde. Men Maria och de andra barnen var rädda för honom.

Miara satt vid sidan om Urian. Skyggheten hon känt inför sin klans manliga sällskap försvann. Hon lät sin yngste bror, som bar runt drycken, servera henne mera bakom föräldrarnas rygg. Hennes ögon började lysa och hon pratade friare. Dessutom blev hennes röst mörkare och lägre. Urian log uppmuntrande och skålade mycket. Han tyckte tydligen utvecklingen var intressant.

”Varför har du inte gift om dig?” sa Miara.

”Jag har inte behövt någon ny drottning”, sa Urian.

”Om du skulle träffa en ny flicka och bli förälskad, skulle du kunna tänka dig att ta en ny drottning?”

”Jag väljer inte drottning med känslorna.”

Kultledarna, som stod vid dörren, tittade intresserade på Miara.

Xenia tog glaset ur hennes hand. ”Du har fått nog nu.”

Urian flinade ironiskt. ”När den jästa alkolomjölken går in kommer flickans verkliga natur fram. Du behöver inte låtsas, Xenia, jag läser er alla som öppna dokument. Vi får vakta denna söta flicka noga, så hon inte råkar illa ut, eller hur?” Härskaren tittade snabbt på sina livvakter. Han reste sig, och det samma gjorde resten av sällskapet.

Miara kastade en blick på mor. Xenias hatfyllda blick gjorde henne nykter. Varför hatade mor Urian?

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

”Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

”Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

”Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

”Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

”Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

”Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

”Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

”Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

”Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

”Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

”Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

”Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

”De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

”Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

”Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.

Provläsning Siriuskrönikan 3: Drottningen.

Cirkusclownen

Damion Tishtryia ångrade att han bestämt att ta sig till Cibia ensam. Hans äldste kusin följde honom över Tishtryiapasset. Damion insisterade på att resa vidare utan sällskap. Han tänkte det kunde vara en god övning för ett blivande klanöverhuvud med netromittämjarkunskap att ensam ta sig genom netromitland till huvudstaden Cibia. Damion var trött på familjens daltande. Han bar en ryggsäck med alla sina tillhörigheter samt ett lätt tält av netromittyp med bara en mittstång.

De fem Tishtryiadalarna låg i en högre terräng än den större och djupare Cibiadalen. Dalarna var karga och steniga. Den förtvinade vegetationen, som bestod av låga buskar, klamrade sig fast runt stora klippblock. Då Damion stod högst uppe i bergspasset, kunde han inte längre skilja byn från de stora stenarna som låg utslängda i dalen. Därefter gick stigen sakta neråt mot Cibiadalens lummiga djungel. Det var där Tishtryiaklanens män samlade mat och även fångade in alkolodjur för att borsta av dem lös ull. Det hände de fick tag i en ung netromit med. Deras söner behövde träna till netromittämjare, som var tradition i Tishtryiaklanen.

Damion visste att deras planet liknade de tärningar soldaterna spelade med, och att Cibiadalen var den största. Härskaren där dominerade över de andra. Han krävde att klanledarna i de andra dalarna bosatte sig i Cibia och bildade hov.

Cibiadalen var en överraskning för en sirian som var uppväxt i en dal som huvudsakligen bestod av stenblock och knappt hade någon vegetation.

Stigen var väl upptrampad i början. Damion var inte så modig längre då han kom in i djungelns lummiga kvalmighet och fick söka efter den nästan igengrodda stigen. Det blev att orientera sig efter de två solarna. Träden var alltför höga med skuggande kronor så han knappt kunde observera Sirius B. Den täta undervegetationen gömde säkert vilda blodtörstiga netromiter som var mycket farligare än de halvtama exemplaren han brukade träna med. Damion försökte gömma sitt tält i buskaget och låg halva natten och lyssnade till främmande fågelläten och prasslande från okända djur innan han somnade av ren utmattning.

Vandringen till huvudstaden Cibia tog flera dagar. Mat var inget problem. Det var bara att sträcka ut handen och plocka de frukter Tishtryiaklanen fick importera till sina fem karga dalar.

Då stigen blev tydligare igen och strålade samman med stigarna från flera dalar, visste Damion att han var nära Cibia. Dessutom nåddes hans nos av en doft han identifierade som samhälle.

Det första huset han såg, var den runda stenbyggnaden som utgjorde Tishtryiaklanens cirkus. Porten stod öppen. Det var illavarslande. Farbror Belal sade alltid att det var viktigt att hålla portarna låsta, ifall netromiterna kom loss och försökte ta sig ut. Damion gick in, och upptäckte att stället befann sig i ett tillstånd av förfall. Halmen i burarna var inte utbytt, det luktade illa av otvättade netromiter och deras avföring, samt en doft som han identifierade som gammalt fylleri. En halvfull netromittämjare stod inbegripen i en ljudutväxling med en netromit som inte befann sig i sin bur. Damion såg flera netromiter som gick lösa omkring. Dessa verkade vildare och farligare än de han var van vid från Tishtryiadalen. Deras kvinnlighet var mera uttalad, med bröstvårtor som pekade uppåt och uttalade muskler under den turkosa hyn som verkade vara insmord med någon sorts olja. Att de uppträdde som honor kunde bero på att de hela tiden var omgivna av sirianska män. Det var en aspekt av deras taktik som jägare. Några netromiter bar höftkjol, andra var nakna. Samtliga visade upp sitt röda hårsvall. Damion kunde inte se något manligt könsorgan sticka ut från det håriga underlivet. Alltså var de hela tiden beredda på att jaga. Många unga män i puberteten hade gått i den fällan. Netromiterna var köttätande vilddjur kamouflerade som vackra kvinnor.

”Söker du någon, unge man?”

Damion snodde runt. En äldre man stod och svajade bakom honom. ”Jag söker Darius Tishtryia. Jag är Damion.”

Den äldre mannen tittade misstänksamt och medgav att han var Darius. Han verkade inte glad åt att träffa Damion, rapade och skickade ut ett moln alkoholdunster.

”Jag vill att du visar mig Tishtryiaklanens stadspalats och gemaket i slottet.”

”Inte mycket att se, är jag rädd. Vi håller till i cirkus för det mesta.” Men han följde vingligt med Damion genom trånga gator omgivna av bastanta hus av både sten och trä till den bredare Paradgatan som ledde till slottet och berättade om allt de såg. Fönstren ut mot gatorna i samtliga hus var små och avvisande. Vissa gånger smalnade gatan av till en trång stig för att husen var byggda för nära varandra. Trots släktingens onyktra tillstånd var Damion glad han fick en ledsagare. Han hade aldrig hittat genom en så stor stad ensam, med alla vindlande gränder och återvändsgator.

Tishtryiaklanens stadspalats låg mitt på den stora raka Paradgatan, det bästa läget i staden, berättade Darius. Byggnaden var ett stenhus indragen från gatan i förhållande till de andra husen. Framför fanns en liten trädgård bakom ett lågt staket. De gick in. Huset var i bruk, men ingen tycktes ta ansvar för städningen. Damion rynkade på nosen vid stanken. Stadspalatset innehöll många rum. Det var byggt för att hysa ett stort hushåll.

”Vi lider brist på kvinnfolk”, sa Darius och skrattade ursäktande åt Damions min innan de gick ut och han stängde dörren. De fortsatte vidare uppåt Paradgatan. Alltså brukade hans släktingar inte ta dit netromiterna.

Gatan slutade i ett öppet torg framför slottet. Även det var en stor stenbyggnad, byggd av samma grå sten som annars i staden. Men slottet var gigantiskt, två våningar högt och hade en hög stenmur på sidorna. Damion gissade att slottet var omgivet av en trädgård. Den höga dubbla kopparporten var stängd. Det betydde att härskaren inte var i Cibia, berättade Darius. De kom in i en hall som sträckte sig över två våningar med ett galleri runtom på andra våningen. Galleriet hölls uppe av bågformiga valv med färgrika mosaiker. Damion förstod det var de olika klanmönstren då han kände igen Tishtryiaklanens svartvita symboler på en av bågarna. Facklorna i hallen var inte tända under dagtid, så det stora utrymmet låg i halvmörker, endast upplyst av dagsljuset som kom in genom de bågformade fönstren i galleriet som vätte ut mot Paradplatsen. Dörren ut till balkongen över ingången ut mot Paradplatsen var öppen.

I andra ändan av hallen, mittemot ingången stod härskarparets tron på ett podium. Mjuka sidenkuddar och varma alkoloskinn låg på tronen.

Natten dessförinnan hade Nairobistammen hållit sin nyårsceremoni i den stora hallen. Då brukade Cibias hov lämna gemaken i slottet och fly till sina stadspalats ute i Cibia för att slippa ljudet från alla trummor, sa Darius. ”Vänstra sidan av slottet tillhör Nairobistammen och det religiösa hovet”, förklarade han. ”Tishtryiaklanens gemak finns till höger ovanför bågen med vårt klanmönster. Vi tar oss upp till svalgången via båda trapporna på högra sidan.”

Damion förstod inte varför Nairobistammen bodde i slottet. De var nomader. Han hade sett deras cylindriska tält av alkoloull när de besökte Tishtryiadalen. Nairobierna hade samma levnadsstil som netromiter, reste omkring och slog läger där det passade. Nairobistammen var luggslitna sirianer med ovanligt mörk blå hudfärg, svart hår och snedställda ögon.

Darius öppnade dörren till Tishtryiagemaket och gav Damion nyckeln. ”Det har stått tomt sen din farbror stack till Tishtryiadalen.”

En rå lukt av sten och damm och instängdhet kom emot dem. Där fanns inte många möbler, inga textiler och endast ett par tunna slitna madrasser som stod lutade mot väggen. Även köket var tomt på redskap. Damion öppnade ett fönster mot parken runtom slottet.

”Jag ska visa dig soldaternas träningshall”, sa Darius. Han tog med Damion till en sal innanför de bågformade valven under högra galleriet. Olika vapen stod i ställ eller hängde på väggen. Det började skymma utanför de höga bågformade fönstren på ena långsidan. ”Jag tror du klarar dig själv nu. Det brukar vara vapenträning på förmiddagen.”

Damion gick ensam tillbaka till Tishtryiaklanens gemak. Det var anmärkningsvärt att Tishtryiaklanen var i total avsaknad av manliga tjänare eller kvinnliga matronor som tog hand om gemaken. Han åt resten av den torra vita frukten han hade plockat i djungeln innan han kom till Cibia. Damion hade ingen aning om var allt linne fanns. Slottet verkade öde. Det måste ha med ceremonin kvällen innan att göra. Klanerna tryckte i sina stadspalats.

Damion var totalt utmattad, dels av flera dagars strapatser och dålig sömn, dels av alla nya intryck i Cibia. Han lade båda madrasserna ovanpå varandra och använde tältet som lakan, bredde ut sovsäcken och somnade omedelbart.

Innan han gick ner till soldaternas träningshall morgonen efter, inventerade han sina ägodelar. Den svarta tunikan han rest i, var smutsig och söndersliten av taggiga buskar. Han iförde sig en träningstunika och hängde upp den vita festtunikan på väggen. Damion strök handen belåten över alla broderier i silke, silvertrådar och flodpärlor från Tishtryiadalens kalla floder.

Då han öppnade dörren till träningssalen, hörde han skratt och vapenskrammel. Damion blev stående. Ett kaos av färgrika tunikor, män och pojkar i olika åldrar som viftade med vapen uppenbarade sig.

En medelålders man kom bort och presenterade sig som Nator Kali och erbjöd sig att vara hans mentor. Han drog Damion in i salen och klappade i händerna. Kaoset upphörde och upplöstes i nyfikna individer. Nator presenterade var och en av dem. Damion koncentrerade sig på att komma ihåg vem de var. Några vände ryggen åt honom och viskade kommentarer till varandra. Han uppfattade ordet ”cirkusclown”.

Till slut blev han stående framför en ung pojke i hans egen ålder. Den andre var liten och smal som han själv, hade samma snedställda ögon och breda leende med mellanrum mellan tänderna. Men hans hy var mörkare blå än Damions.

”Jag är Marius Mazo och ska ta över Mazoklanen efter invigningen”, sa han. ”Vi är kusiner. Farmor säger hon är din mormor. Vi är bjudna på lunch hos henne.”

Mazita Mazo var en medellång, smal kvinna av obestämbar ålder. En ung flicka satt tillsammans med henne. Hon presenterades som Xenia, deras kusin och härskarens dotter med översteprästinnan Felia, som var Mazitas dotter. Xenia hade ett utmanande sätt och vickade med höfterna inför Damion. Inte var hon vidare snygg heller, med sammanväxta ögonbryn och smala läppar.

Damion högg in på maten direkt. Medan han fortfarande tuggade, ursäktade han sig med att han knappt hade ätit sen han kom till Cibia.

Efter att ha stillat den värsta hungern lutade sig Damion tillbaka. ”Marius sa att du är min mormor. Berätta om mina föräldrar.”

Det visade sig att Mazita inte visste så mycket, eller så dolde hon sanningen. Hennes dotter upptogs i Tishtryiaklanen då hon gifte sig. De stod varandra inte nära, så dottern pratade aldrig om sitt förhållande till maken. Damion hade överlevt ”vattentestet” som alla Tishtryior fick genomgå. Det vill säga, de slängde alla nyfödda barn i en kall strid flod och lät dem ta sig i land själva. De som inte klarade det, drunknade eller dog i lunginflammation. För tidigt födda barn som inte reste sig självmant efter födseln, dog alltid under vattentestet. Alla Damions äldre bröder var döda. Då han blev föräldralös, tog hans farbror med honom till Tishtryiadalen där han växte upp. Vid den tidpunkten förlorade Mazita kontakten helt med sin dotterson.

Mazita försäkrade honom om att det skulle bli bättre med en klanledare som startade utan sina föräldrars belastning. Med ens bar inte rösten. Damion lade handen på hennes axel. ”Jag är mycket tacksam över att få ta del av dina minnen. Jag begär inte att få veta de känsligaste hemligheterna.”

Mazita drog djupt efter andan. ”Jag vill inte påverka er unga i någon riktning. Ni ska koncentrera er på ert eget klanledarskap och inte bry er om era företrädares felsteg.”

Damion skulle gärna ha stannat kvar i det ombonade Mazogemaket, men han fick återvända till sina egna kala rum för att klä sig till banketten samma kväll.

Ingen kunde se på härskaren Urian av Cibia att han nyligen tagit del av en livsfarlig ceremoni. Härskarparet satt på tronen ett steg ovanför resten av hovet.

Urian var en medelålders man med viril ungdomlig kropp och lockigt svart hår. Han kunde sett bra ut om det inte varit för de fanatiska svarta ögonen som gav hans ansikte ett uttryck av grymhet. Han var dessutom lite vindögd, vilket gjorde honom än mera skräckinjagande. Hans mörkblå hudfärg som nästan föreföll svart underlättade inte. Tvärtom, det vita i ögonen syntes bättre.

Drottningen satt orörlig vid sidan om honom. Hon ändrade inte ens ansiktsuttryck. Damion blev illa berörd av konfrontationen. Han visste att hon hade varit inblandad i hans fars död.

Först att introduceras var Marius Mazo, därefter Damion Tishtryia. De tog emot klanledarsymbolerna från härskarens hand och svor eden ödmjukt. Då Urian reste sig, upptäckte Damion att han var minst huvudet längre än den längste av sina män. Ställd ansikte mot ansikte mot härskaren, kändes det som om Urians ena öga stirrade bakom dem medan det andra borrade sig in i deras inre. Farbror Belal påstod att han läste tankar. Dessutom skulle han ha en förmåga att överlagra sig i flera kroppar om han ville. Damion trodde det bara var rykten.

De unga pojkarnas mentor Nator Kali hjälpte till med att fästa nosringen i deras nosar.

Medan de unga pojkarna fick gå fram en och en och svära trohetseden till härskaren och ta emot de smycken som fria män bar, blev kvinnorna uppradade vid sidan om varandra och svor en unison ed. Flickorna hade redan fått sina långklänningar och smycken under en liten privat ceremoni inom klanen.

Damions intresse drogs mot de unga kvinnorna som skulle introduceras. Bland dem fanns Xenia. Hon var lik sin far. Vem skulle föra denna högborna kvinna i brudsäng?

De två unga männen satte sig vid ett bord i baren tillsammans med Nator Kali.

”Varför bor Nairobistammen i slottet?” sa Damion. ”Hemma bor de i tält.”

”Det är Urian som har tagit hit dem”, sa Nator. ”Han har valt ut en del av dem till livvakt och dessutom var översteprästinnan Felia en adelsdam av Mazoklanen. Därför bor hon här med sina kultprästinnor. Men tro mig, största delen av stammen finns i djungeln. Ingen vet hur många de är, och det håller upprorsmakare lugna.”

”Finns några sådana?” sa Damion.

”Robesklanen. Drottningen är Urians gisslan. Annars hade väl Cibia varit översvämmade av hennes netromitkrigare vid det här laget”, sa Nator.

”Det bor netromiter i vårt cirkus.”

”De är av den farligaste sorten. Det sägs att Zinlaloklubben är allierade med Robesklanen. Du får räkna med närgånget intresse från härskaren och Nairobistammen framöver”, sa Nator.

Damion nickade. Han förstod varför de andra krigarna i träningssalen undvek honom. Att hålla netromiter var inte riktigt rumsrent för en adelsman.

Han lät blicken vandra över de ogifta flickorna som stod i en klunga.

”Du Marius, nu har jag upptäckt vad som är vår viktigaste åtgärd som klanledare.”

”Och vad är det?” sa Marius.

”Att fortplanta oss. Och allra helst med döttrar från högadeln, det vill säga en klanledardotter.”

”Det spelar ingen roll med vem, barnen får ändå din rang”, förklarade Marius.

”En hustru av samma rang från en annan klan är en fördel.”

”Tänker du satsa på Xenia?” sa Marius.

Damion uppfattade en nyfiken blick från Nator då han nämnde Xenia. Han undrade varför den äldre mannen var så intresserad av unga pojkars pladder.

”Hon är ju vår kusin. Det genererar dåliga gener, enligt Tishtryiatraditionen.”

Marius tittade överraskad. I Cibia var det tvärtom vanligt att nära släktingar gifte sig med varandra, förklarade han.

Nator visade tecken på att han var uttråkad av deras prat efter Damions sista uttalande.

Damion spanade in Kaksididöttrarna. Han kände igen dem på klanfärgerna, den jordfärgade sidenklänningen med bruna mönsterkanter. Den yngsta Kaksididottern var av deras egen kull. Hon var av medellängd och hade ett sött ansikte med regelbundna drag. Nosen pekade käckt uppåt. Hennes hår var löst flätat med guldtrådar. Höfterna var breda och tydde på att hon lätt kunde föda barn. Flickan slog förvirrad ner blicken vid Damions inträngande inspektion.

”Jag vet vem jag vill ha”, sa han.

”Jag har inte tänkt så långt än”, sa Marius.

”Du Marius, kalla på din kusin Xenia och be henne ta med de andra flickorna hit så ni kan bekanta er”, sa Nator.

Flickorna var inte alls ovilliga att göra dem sällskap. Under fnitter och snedblickar satte de sig vid det runda bordet. Alla fick tränga ihop sig för att få plats. Endast Natalie Kaksidi stod handfallen och tittade. Damion reste sig och drog ut stolen åt henne då han såg hur Nator Kali gjorde. Men Natalie satt hela tiden stel som en pinne ytterst på sitsen med nedslagen blick och svarade blygt endast på direkta frågor.

Marius, som inte hade visat några preferenser, fick känna på hur det var att vara ung ogift klanledare. Flickorna trängdes runt honom, tafsade nyfiket och gjorde honom nästan lika blyg som Natalie Kaksidi.

Xenia satt inbegripen i ett viskande samtal med Nator, där båda stirrade varandra djupt in i ögonen, han ivrigt, hon retfullt. Hon satt avslappnat tillbakalutad och sträckte fram en fot mot Nators ben. Marius skakade på huvudet. Han anförtrodde Damion att Nator hade blivit bortgift till en kvinna som aldrig visade sig vid hovet, och att han brukade ta med pojkarna han var mentor för till bordeller.

Nators äldre bror var klanledare för Kaliklanen och borde vara det självklara valet för en flicka som Xenia.

Damion försökte fånga Natalies uppmärksamhet, men hon drog sig skyggt undan. Han visste inte om det var en form för koketteri. Det kanske skulle vara nödvändigt att gå på henne mera burdust. Farbror Belal berättade att våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia. Han antydde med en fräck blick att det var så Damions föräldrar hade blivit gifta.

I så fall måste Damion först bevisa för hennes klan att han kunde erbjuda henne ett lika förmöget och förnämt hem som det hon kom ifrån. Men han var beredd att gå långt utanför Tishtryiornas konventioner för att få som han ville.

Provläsning Siriuskrönikan 2: Härskaren.

Krig i Robesdalen

Det var njutbart att låta kroppen sjunka ner i skumbadet, tvåla in håret och dyka ner under ytan. Sirius A hade kommit upp och värmde gott. Kaya njöt med slutna ögon och ansiktet vänt mot solen. Motvilligt steg hon upp ur baljan för att torka kropp och hår efteråt. Hon kammade ur de långa lockarna. Håret föll som en tjock tunika nästan ner till knäna. Kaya blundade mot det skarpa solljuset.

Med ens kände hon som en vibration i luften som fick hennes hud att knottras. Den stora solen Sirius As ljus var så intensivt att det trängde genom ögonlocken, och plötsligt märkte hon att något skuggade. Eller var det en instinkt om att bli iakttagen?

Kaya öppnade ögonen.

Demonen stirrade på henne.

Kaya hade från och till mardrömmar om honom. Han var längre än någon man hon hade sett, och så mörkt blå i hyn att han nästan var lika svart som sitt hår. Han stirrade på Kaya med det onda ögat under sammanväxta ögonbryn. Det andra ögat tycktes stirra rakt genom henne och ut mot en punkt långt borta. Det vita i ögonen verkade självlysande. Han exponerade en rad spetsiga tänder i ett osympatiskt närgånget leende medan blicken löpte över hennes kropp. Kaya gömde sig instinktivt bakom hår och händer och kröp samman, förlamad av skräck.

”Vad trevligt att träffa dig igen, sötnos”, sa han.

Det var det han kallade henne i mardrömmarna, men då sa han: ”Vi ses, sötnos”, och klappade henne på huvudet. Han pratade så som hennes far gjort, lite i nosen och läspade, vilket även Faja gjorde.

Då vaknade Kayas överlevnadsinstinkt och hon flydde i panik mot skogen. Flickan uppfattade att Demonen skrek några order, och att en stor flock svarta män plötsligt dök fram ur buskarna för att uppta förföljelsen. De vrålade obsceniteter efter henne. Kaya hade bara en tanke i huvudet: Hon måste till Zinlalo. Soldaterna höll på att springa ifatt henne. De stackars idioterna, de visste inte vad som väntade i djungeln. Nu var hon verkligen netromiternas lockfågel, vare sig hon ville det eller ej.

Bägge grupperingarna blev överraskade. Då de tycktes ha tränat för just detta mötet ganska länge, hittade de snabbt den rätta tonen. Kaya gömde sig med netromitvalparna medan de vuxna slogs.

Det hade aldrig fallit Kaya in att hennes familj var annorlunda än de andra i byn. Visserligen var hennes mor Laila Robes den gula rasens drottning i Robesdalen, men det kunde inte vara den enda orsak till befolkningens reservation gentemot dem.

Vanligtvis höll Kaya till på fältet bakom huset. Numera var det ett ovårdat stycke mark med myriader nyttiga örter där fåglar bodde. Det gick bra att gömma sig i det långa gräset både för folk och djur.

Alla växter bar vittnesbörd om vad som odlats på fältet genom tiderna.

Gula blommor stack fortfarande huvudena upp mot Sirius A och berättade om en period då Robesklanen tycktes ha fått dåligt blod och det föddes för få barn. Laila sa att det i själva verket var varje ormbos tendens till inavel som var orsak till barnlösheten som då och då uppstod och därmed tvingade ormboets kvinnor att hitta en make utanför den egna familjen. Inaveln höll befolkningen på en rimlig nivå. Kaya visste inte vad som var värst, att Robesdalen fylldes av alltför många sirianer som skulle slåss för födan, eller att några familjer periodvis blev sterila. Djungelns vilda djur kunde annars hjälpa till att hålla folkmängden nere.

Vita och rosa blommor tillhörde en växt vars rot Laila ofta använde på byns invånare, och fick Kaya att tänka på den vanligaste hälsningen i Robesdalen: ”Må din matsmältning alltid fungera tillfredsställande.”

De stora röda blommorna med svullen bägare och hårig stjälk hade varit hennes morfars favorit. Han utvann ett extrakt från dem som han brukade för att komma i bättre kontakt med andevärlden. Kontakten fullbordades då han föll offer för sin efterträdares kniv. Kaya saknade honom. Hon kunde fortfarande göra en god vattenpipa om hon så önskade. Men det var inte roligt längre, nu morfadern var borta.

De blå blommorna vittnade om generationers isolering från andra dalar. Den försåg dem med fiber till tunna skira tyger som de virade om sina blå kroppar. Men med Kayas far kom bomullsodlarna från Cibiadalen och blev linnetillverkarnas värsta konkurrenter.

Kaya var den enda som lekte i fältet. Även om hennes morfar brukade säga att hon var det värsta som drabbat honom, en svarthårig dotter i en gul familj, så stod de mycket nära varandra. Han lärde henne att binda blommor till kransar och göra yviga blomsterarrangemang.

Kaya satt djupt försjunken i sina minnen då brodern Faja kom krypande genom gräset mot henne. Han älskade att smyga på de andra barnen och skrämma dem. Men Kaya hade redan sett honom. Han lade sig till rätta vid sidan om henne, och tuggade på ett strå. Kaya tittade på honom. Hon tyckte han var den vackraste av dem alla med sina gröna ögon och det gula håret med svarta slingor. Han tyckte om att ligga med huvudet i hennes famn medan hon arrangerade de vackra lockarna i fantastiska frisyrer och prydde dem med blommor. Kaya utgick från att han skulle bli hennes make när de växte upp. De tillhörde samma klan och ormbo. Det var nog därför Laila inte valt någon ny make. Hon väntade på att sonen skulle växa upp, och ville inte ha någon konflikt inom ormboet.

Robesdalens klimat var subtropiskt. Där fanns inga obehagliga insekter eller plötsliga hopp i temperaturen. Men den stora solen Sirius A skickade sina skoningslösa strålar ner på invånarnas stackars huvuden hela dagen, och skrämde dem inomhus under den hetaste perioden.

Folket i byn bodde i hus gjorda av halm och soltorkad lera. Husen var byggda runt en kvadratisk gård i mitten, dit de flesta fönster vette. Egentligen behövdes inte hus. Det hade räckt med soltak på pålar om det endast var den ultravioletta strålningen från Sirius A de skulle skydda sig mot. Men under natten låstes alla dörrar och fönster som vette utåt. Den frodiga djungeln i Robesdalen hyste vilda djur av ett vidrigt slag. Netromiterna jagade på natten och föredrog sirianer som föda.

Lailas hus var annorlunda än de andras. Det var ett enkelt hus byggd på gränsen mellan skogen och det ovårdade fältet. Till skillnad mot husen i byn hade det ingen inbyggd gård, men däremot två våningar. Familjen levde för det mesta utomhus på den stora terrassen som skuggades av en pergola där det växte vindruvor. Köket var delat i två, den ena delen inomhus och den andra vägg i vägg utomhus, så bägge köken hade samma skorsten.

Laila var inte enbart drottning. Hon kunde bota sjuka, spå vädret i bergen och var en kunnig bergsförare för folk som skulle till Cibiadalen. Stigen upp till Cibiabergen gick förbi Lailas hus. Kaya visste inte att folk i byn brukade referera till Lailas hus som ”en cibiansk bastard av samma slag som barnen som växer upp där.” Huset byggdes ursprungligen av Lailas far då han levde ensam, så som de flesta män gjorde som inte var utvalda att betäcka sin klans kvinnor. Sedan blev han drottningens klanbetäckare och huset byggdes om för att kunna hysa alla dess olika invånare. Då han dödades och Kayas far flyttade in, företogs en ny ombyggnad för att passa hans exotiska smak. Därför såg det ut som en cibiansk variant av ett nairobiskt timmerhus med skorsten på ena sidan, samt den gamla soltorkade delen och terrassen på den andra. Därtill fanns en andra våning i flätad bambu ovanpå timmerhusdelen. Detta fula palats där stilarna från olika dalar skamlöst slingrade sig i varandra, förorsakade en del oanständiga kommentarer bland Lailas undersåtar. Men det var Kayas älskade hem, och hon hade aldrig upplevt det annorlunda.

En svart kvinna från byn kom för att anlita Lailas läkekonster. Den gula drottningen ropade in sin äldsta dotter för att hon skulle passa småsyskonen medan hon var borta. Kaya hörde samtalet mellan de två kvinnorna genom den öppna dörren. Ett barn var skadat. Enligt vad som kom fram, hade barnets far själv förorsakat det. Han hade gått ut och smällt igen dörren efter sig sent på kvällen efteråt, och lyckligtvis inte kommit tillbaka än.

Då de gick, såg Kaya att även kvinnan hade fått stryk.

Det var inte svårt att vara barnvakt hos Laila. Kaya intog en ledarställning bland de andra barnen, och de fogade sig i det. Hon lät Faja krypa omkring utomhus eller inomhus för att smyga på djur och människor. Han kunde passa sig själv. Endast när han behövdes, kallade Kaya på honom. Deras yngre syster Cara var rädd för allting och höll sig nära Kaya, som närde moderliga känslor för dem båda. En sak var säker: Kaya önskade många barn när hon själv blev vuxen. Det hände att hon lät Cara suga på hennes bröst bara för att känna hur det var. Senaste gången hade hon upptäckt att det verkligen kom mjölk ur dem och Cara sög girigt.

”Är det någon hemma?” Där stod moster Zinlalo tillsammans med båda flickorna.

Kaya blev glad och kastade sig om halsen på henne. ”Varför är du här så sällan? Jag har längtat efter dig.”

”Laila tycker inte om att jag hänger omkring här för ofta. Hon säger jag skrämmer bort kunderna.”

”Laila är i byn.”

”Jag såg att hon gick.” Det var alltså därför Zinlalo vågade sig fram. Då måste hon alltid finnas i närheten. ”Jag har med kött. Ska vi grilla?”

Det tyckte Kaya var en god ide. Hon hade lärt sig att det alltid var roligast när Laila inte var hemma. Både Zinlalo och den framlidne morfadern visade helt andra sidor då.

Kaya och Zinlalo arbetade snabbt. De fick fram gallret som stod gömt bakom skorstenen och tände eld i spisen utomhus. De andra barnen lekte. Det var en tyst lek, som gick ut på att smyga och kasta sig över bytet.

Awaba var nästan vuxen. Hon var lite äldre än Kaya. Zinlalo höll ögonen på henne. ”Du måste vara snäll mot de små barnen, Awaba. Inga våldsamma angrepp, vet du.” Zinlalo blinkade till Kaya, med en åtbörd åt köttbiten. ”Hon fick vara med på jakten i går kväll.”

Kaya nickade. Hon påmindes om att netromiterna betraktade byborna som fritt villebråd, mat.

”Det var inte så svårt att välja ett gott byte. En del av de där immigranterna från Cibia uppför sig som svin. De har bara en hustru, och henne behandlar de som skit. Det händer även att de slår sina barn”, sa Zinlalo.

”Jag vet. Laila är hos en av dessa familjer just nu”, sa Kaya.

”Vi gömde oss i det höga gräset vid sidan om ett av bomullsfälten då han kom ursinnigt störtande. Jag skickade fram Awaba för att hon skulle locka honom. I mörkret är det svårt att se det röda håret, och hon är ljushyad fortfarande. Men han fattade misstanke, för han lät sig inte lockas. Awaba skötte sig bra, tog tag i honom och tryckte kroppen mot hans, och då kom vi fram och avslutade jakten.”

Kaya satt en stund och stirrade på Zinlalo innan sanningen gick upp för henne. ”Så ni dödade en av de cibianska bomullsfarmarna?”

Zinlalo pekade på köttbitarna på grillgallret. ”Han finns där.”

”Det är hans familj Laila besöker.”

”Hon kommer att bli där länge. Nu finns ingen man som kan kasta ut henne. Det var därför jag tänkte vi skulle hinna grilla.”

Kaya tyckte inte om att köttet plötsligt hade fått en identitet, så att säga. Hon hade varit med om ritualmåltider tillsammans med netromiterna innan, under den kaotiska perioden efter det cibianska inbördeskriget. Men det här var något helt annat. De kanske borde förklara krig gentemot Cibia innan Zinlalos stam åt upp Robesdalens befolkning.

All kommunikation med Cibiadalen hade upphört efter inbördeskriget. Stigen till Cibiadalen höll på att växa igen. De satt isolerade i Robesdalen. Den nye härskaren i Cibia var deras fiende och de kanske behövde försvara sig. Laila höll sig med en armé för säkerhets skull. Lailas soldater tillhörde Zinlalos rödhåriga netromitstam. De passade utmärkt som krigare, då de var kannibaler och inte vegetarianer som sirianerna. Det var en praktisk lösning på problemet med krigsfångar och dödade soldater. Att samma krigare var en plåga för Robesdalens befolkning i fredstid, föll inte Laila in. Det pratades inte så mycket om unga pojkar som aldrig kom hem om de stannade ute för länge på kvällen. Det var ändå ett överskott på män i Robesdalen.

Kayas far brukade berätta om de olika krigen han förde som ung, och hur han erövrat alla dalar på planeten. Kaya hade aldrig begripit varför svarta klaner skulle döda varandra när de inte behövde köttet som mat. Dessutom gick väl alla hans erövringar om intet nu han var död. De svarta klanerna kanske åter hade skingrats och satt i varsin dal.

Kaya begrep att de små kontroverserna som redan fanns mellan hennes mor och henne själv, troligtvis skulle utvecklas till en större oenighet och ett möjligt maktbyte i Robesdalen. Hon hade skjutit problemen framför sig. Det riskerade blomma ut direkt när hon blev vuxen. Det varade inte så länge tills dess. Hennes kropp signalerade att den höll på att ändras i allt snabbare takt. Hon och Laila borde talas vid. Det var inte bra att kvinnorna i ett ormbo slogs.

Cibianen smakade gott. Hans kött var jämnt marmorerat och mört. Han hade varit en lat typ som satt i skuggan under ett stort träd medan hans kvinna och barn fick slita på fältet.

Zinlalo yttrade en tillfredsställd rap. Kaya mumlade något om att hon önskade henne en bra matsmältning. Hon lyfte det tunga svarta håret från nacken och torkade svetten ur pannan. Det var en mycket varm dag. Kaya sträckte på sig och gäspade. Hon blev alltid trött efter att ha ätit kött. Awaba rullade sig samman och somnade på en av madrasserna på terrassen.

De andra barnen satt fortfarande och tuggade på sin första köttbit. Faja svalde tappert, men svetten rann neröver hans ansikte. Cara gnällde om att det smakade illa. Indaro stirrade hålögd på sin mor medan hon kämpade med maten.

”Ska vi gå in eller stanna här ute?” sa Kaya.

”Vi går in på mitt rum så vi får vara i fred för barnen”, sa Zinlalo.

De klädde snabbt av varandra och hoppade i säng. Zinlalo omfamnade Kaya. Hon märkte att netromitens bröst hade blivit flatare, men bröstvårtorna stod upp. Kaya kände med handen mellan Zinlalos ben. Netromiten hade kraftig erektion. Dess stenar hade fallit ned, och det kvinnliga könsorganet slutit sig. Kaya kände sig smickrad. Att Zinlalo ansåg henne tillräckligt likvärdig till att bli man åt henne, var en ära. De började slicka varandra. Kaya ryste av välbehag då hon kände Zinlalos sträva tunga mot kroppen. Zinlalo arbetade sig neröver Kayas kropp, från bröstvårtorna ner mot magen och vidare till underlivet. Kaya kunde inte längre hålla tyst då hon kände tungan dra längsmed könsorganet. Hennes klitoris växte. De hade intagit den vanligaste netromitställningen, så hon kunde ge Zinlalo samma service. Till slut slöt hon munnen om netromitens ollon och började bearbeta det med tungan.

”Sluta, Kaya, det går för mig. Jag vill knulla.”

De ändrade ställning. Kaya låg fortfarande överst. Hon satte sig över Zinlalos stånd och kände att netromitens hårda penis gled in i henne. Då började hon rotera höfterna medan hennes eget könsorgan sög på den. Hon passade på att anpassa ställningen så även hennes erigerade klitoris blev stimulerad. Till slut kastade hon sig ner över Zinlalo och det gick för båda. De var gott samspelta.

Kaya och Zinlalo låg tätt omslingrade och vilade efteråt.

”Jag har saknat dig på träningen den senaste tiden”, sa Zinlalo.

”Laila tycker inte om att jag tillbringar så mycket tid hos din stam”, sa Kaya.

”Varför flyttar du inte till mitt läger som fullvärdig medlem av stammen?”

”Jag har alltid utgått från att jag tillhör Lailas ormbo.”

”Jag är rädd för att konflikten mellan dig och Laila enbart växer, så som den mellan henne och mig. Varken du eller jag vill skada Laila, för hon är underlägsen oss. Därför är bästa lösningen att flytta från henne.”

”Du kanske har rätt.”

”Lova att du kommer regelbundet på träningen framöver.”

”Ja, jag lovar. Jag inser själv att det inte är bra för mig att låta Laila styra mitt liv.”

Under tiden hade de tre yngsta barnen börjat få problem. Cara var den första som spydde.

Då Laila kom hem, hittade hon Awaba sovande på terrassen, medan Indaro, Faja och Cara låg i kramp på gräsmattan och kräktes. Det pyrde svagt från grillen. En äcklig stank som av bränt kött steg upp från den.

”Vad har hänt här?” sa Laila.

”Vi grillade med Zinlalo”, sa Indaro.

”Har ni ätit kött?” sa Laila.

Faja tittade sjukt upp och nickade.

Laila suckade. Hennes avlidne make hade haft rätt: Zinlalo var inte bara olämplig som barnmorska, men även som barnvakt. ”Var är Kaya?” sa hon.

”Hon gick in med Zinlalo”, sa Indaro.

Laila tyckte inte om det. Hon kände ett visst motstånd mot att gå in och störa de två. Deras förhållande följde regler hon helst inte ville veta för mycket om. Men hon måste tala allvar med Kaya. Flickan var trots allt inte vuxen än, och hon var hennes dotter. Awaba vaknade och smet in i huset.

De två andra kom ut då de hörde Lailas röst. Blicken de utväxlade, fick Laila att rysa. Zinlalo verkade mätt och belåten. Även Kaya tycktes styrkt av netromitens närvaro. ”Jag tänker ta upp träningen med Zinlalo igen, mor.”

Laila ville inte diskutera någon träning med dottern i Zinlalos närvaro. ”Varför har du inte passat barnen som du fick besked om, Kaya? De är sjuka allihopa.”

Lailas röda general Zinlalo ryckte på axlarna. ”Det är beklagligt att ungarna inte tål kött. Jag älskar båda mina barn, men jag inser att Indaro måste skyddas från resten av stammen. Ska vi byta, kanske? Jag tar Kaya och du behåller Indaro i ormboet.”

”Men Indaro har rött hår”, sa Laila.

”Spelar det någon roll? Hon äter inte kött. Kaya har svart hår, henne får du ändå inte bortgift i denna dalen, och om du planerar att behålla henne i ormboet, kommer du att få problem, det lovar jag”, sa Zinlalo.

”Kaya är inte vuxen än, hon kan ändra sig”, sa Laila.

”Det är bra din tro är stark, kära syster”, sa Zinlalo.

Med ens hördes ett skrik genom hela huset. Strax efter kom Kayas lilla svarthåriga syster rusande ut medan hon pekade anklagande på Awaba, som följde tätt efter. ”Hon bet mig då vi lekte!”

Den röda flickan skrattade med blod runt munnen.

Kaya tyckte att det fick Cara tåla. Hon hade själv blivit biten när hon lekte med netromiter och hade också bitit tillbaka när leken blev för intensiv. Men Laila blev rasande. ”Ut med dig, ditt avskum, och kom aldrig tillbaka till detta hus. Du är för gammal för att leka med mina barn. Och du, Cara, får välja en yngre netromit att leka med i framtiden.”

Zinlalo lovade att ta med Awaba till soldatlägret omedelbart. Kaya tog med sin syster till köket för att tvätta och lägga om hennes sår. Deras bror Faja stannade under soltaket med de andra. Hans ögon hade fått ett uttryck av lusta vid synen av blod.

Sedan stod Laila i fönstret på andra våningen och såg hur Zinlalo försvann in i skogen med sina två döttrar. Alla tre bar turbaner för att dölja sitt röda hår, enligt reglerna den gula drottningen ålagt dem när de besökte civilisationen.

Då hon gick in på småflickornas rum för att se till Cara, upptäckte hon Indaro där. ”Vad gör du här? Jag såg att du lämnade huset med din mor och din syster.”

”Det var inte jag, det var Kaya”, sa Indaro.

”Menar du att Kaya följde med Zinlalo till netromitlägret?” Det löpte kallt neröver Lailas rygg.

”Ja, vi bytte plats, så som vi sa”, förklarade Indaro.

Den gula drottningen sov inte på hela natten. Först då det ljusnade och den lilla solen Sirius B kom upp, somnade hon.

Då Laila vaknade, hörde hon skratt och röster utanför fönstret. Kaya var tillbaka. Raseriet vällde fram inom den gula drottningen. Här hade hon knappt sovit av ångest, och där stod Kaya nedanför hennes fönster och underhöll de andra med hur natten i netromitlägret varit. De hade grillat och dansat kring brasan och övat med blåsrören. Laila slängde klänningen över huvudet samtidigt med att hon sprang nerför trappan, och höll på att snava. ”Kaya, din busunge, här sticker du iväg utan lov och får mig att ligga vaken av rädsla för vad som kan ha hänt dig.”

”Men det var väl aldrig någon fara. Zinlalo passar på mig. Dessutom sa vi att Indaro och jag skulle byta plats.”

Laila gav henne en örfil. ”Du stinker netromit. Gå och bada!”

Kaya lydde. Hon tog tvålen och handduken och gjorde sig redo att gå ner till bäcken.

”Nej, det duger inte med kallt vatten. Du får värma vattnet och bada i baljan här utanför”, sa Laila.

Kaya kastade en snabb blick på sin mor. Laila hade legat sömnlös och ville förödmjuka henne. Men Kaya lydde. Laila stod på samma ställe i köket och höll ögonen på henne under tiden dottern rullade ut badbaljan och värmde vattnet. I vanliga fall hade Laila för vana att börja dagen med att titta uppåt bergssidan mot Cibiabergen. I dag var hon så upprörd att hon glömde det.

Därför missade hon angreppet.

Då de svarta krigarna var sysselsatta med att slåss mot netromiterna, återvände Kaya till den gula drottningens hem. Hon mötte Faja och Indaro i skogskanten. Från huset hördes trummor. Höll Laila på att förbereda en fest för att lösa konflikten med diplomati? Och var fanns Cara?

De tre barnen blev eniga om att närma sig försiktigt och försöka finna ut vad som hände innan de gav sig till känna. De ålade sig genom det höga gräset på fältet bakom huset och tittade in genom det fönstret där trumljudet var starkast. Kaya uppfattade att ljudet från dessa trummor var av en annan karaktär än de hon var van vid. Dunkandet var hotfullt, inte lekfullt.

Rummet innanför var fyllt av svarta soldater med målade ansikten. Några hade vapen, andra trummor. Stackars lilla Cara vred sig som en orm mellan två vuxna män som höll hennes armar. Caras mun spydde ut svordomar. Kaya visste inte att hennes oskyldiga lilla syster kunde så många fula ord. Två andra soldater höll Laila och hade tvingat ner henne på knä, medan Demonen slog henne med en bred piska som inte lämnade märken, men tycktes svida desto mera. Efteråt var de fyra om att lyfta den gula drottningen upp på soffan, sära på hennes ben och låta Demonen tränga in i henne med ett ofantligt stort könsorgan. Laila skrek hela tiden.

Kaya kände ett djupt raseri tränga upp. Hur kunde de låta den lilla flickan Cara titta på?

Indaro låg nedanför fönstret och spydde. Fajas ögon hade fått det där speciella glansiga uttrycket igen. Kaya ville slå honom på käften, men de fick vara tysta och inte börja slåss sig emellan.

Efter våldtäkten rullades Laila ner på golvet. Hon verkade medvetslös, och blödde från mungipan. Det nästa som hände, var helt otroligt. Krigarna lyfte upp Cara på den nersolkade soffan. Hon kämpade tappert emot och skällde ut dem, men kunde inte göra så mycket mot flera vuxna män. Det föll Kaya in att det kunde varit hon som låg där. Då Demonen genomborrade även Cara, svimmade Kaya.

De andra två måste ha släpat henne genom det höga gräset till lekhyddan i skogsbrynet. Kaya kom till sina sinnen av att de tvättade hennes ansikte med en våt trasa. Indaro lade handen över kusinens mun för att hon skulle hålla tyst.

Demonen stod utanför huset, och höll ett tal till sina män. En inte helt fulltalig armé hade återvänt från djungeln och lyssnade medan de slickade sina sår. ”Det är hög tid att vi rensar upp i denna dalen, organiserar oss och dödar alla bastarder. Vi kan inte tillåta att halvnetromiter med svart eller gult hår existerar. Även de oestetiska blandrasindividerna av andra slag bör utrotas.” Demonens röst var hotfullt djup och samtidigt genomträngande. Läspningen och den nasala prägeln fick den att låta som en morrning. Han höll sitt tal på cibianska, som barnen hade lärt av sin far.

Faja såg föraktfullt på honom. ”Fladdertungan”, sa han. Det var Fajas eget öknamn bland ungarna i byn.

Indaro pekade finger mot Faja och härmade läspningen. ”Blandrasindivid.”

”Tyst med er, detta är inte roligt. Både Laila och Cara kanske är döda, och vi är fortfarande i fara”, sa Kaya. ”Jag föreslår att vi ger oss in i skogen och söker skydd hos Zinlalo.”

De drog sig långsamt in i skogen, tre ensamma, hemlösa barn utan annat ställe att söka trygghet än ett netromitläger.

Båda arméerna hade dragit sig tillbaka tillfälligt för att förbereda nästa attack.

Netromiterna höll på att tillreda en smaklig måltid av de fallna krigarna, både sina egna tappra soldater och motståndarna. Långa spett med köttbitar omväxlande med frukt och grönsaker gjordes i ordning för grillen. Större köttbitar gneds in med starka kryddor för att grillas hela. En del av de svarta krigarna levde fortfarande, men var bundna och svårt skadade. De som var vid medvetande, tittade intresserade på ödet som väntade dem. En av dem fick syn på Kaya, och visslade uppskattande. De avslöjade ingen rädsla.

Zinlalo kom bort till barnen. ”Är endast ni tre kvar av Lailas ormbo?”

”Vi är rädda för det”, sa Kaya.

”Vad hände med de två andra?”

”Han våldtog dem. Mer vet vi inte. Vi flydde”, sa Kaya.

Zinlalo skakade på huvudet. ”Ni är verkligen i svårigheter. De krigarna är inte cibianer, de tillhör Nairobistammen. Cibianska soldater hade inte varit så farliga, de kan man prata med. Men nairobierna är fanatiskt rasistiska. Urian tycks ha behållit makten i Cibia och samtidigt samarbetar han med Nairobistammen. Det är en fruktansvärd allians. Ingen av er går säkra på planeten.” Zinlalo pratade snabbt netromitiska. ”Du har endast en möjlighet, Kaya. Du måste ansluta dig till stammen.”

Kaya förstod. Hon var Urians huvudfiende. Därför drömde hon mardrömmar om honom. ”Hur ska vi skydda Faja och Indaro?”

”Indaro stannar här, under mitt beskydd. Men Faja tolererar jag inte. Han får söka sig någon annanstans. Har han inte lärt något hantverk?” sa Zinlalo.

”Jag är bergsförare, dessutom kan jag bota sjuka och känner alla örter på fjället”, sa Faja. Han såg ynklig och övergiven ut.

”Det är utmärkt, stick iväg och utöva dina yrken. Men det är bäst du färgar håret i en färg, annars kommer Nairobikrigarna att döda dig, din bastard”, sa Zinlalo.

Faja pressade samman läpparna och försökte se modig ut. Kaya tyckte synd om honom. Hon förstod det inte skulle hjälpa att be Zinlalo skydda honom. Han skulle bli mat åt netromitstammen. ”Jag tror du kommer att vara tryggare på egen hand, Faja”, sa hon.

De omfamnade varandra snabbt, så försvann Faja in i skogen.

”Vad händer nu?” sa Kaya.

”Jag är rädd Urian inte kommer att ge sig innan han oskadliggjort dig, Kaya. Först får vi försöka att driva ut honom ur Robesdalen”, sa Zinlalo. ”Därefter måste vi planera åtgärder gentemot honom så vi kan trygga oss själva.”

Provläsning Siriskrönikan 1: Erövraren:

Isväggen

”Jag behöver flera karbiner.”

Ianyna ropade meddelandet nedåt hela replaget. Snart drog någon i hjälprepet. Hon matade det försiktigt uppåt. Ianyna tittade uppåt den släta isväggen. Hennes son Eros hängde på stegjärnen överst i replaget. Han skruvade i en ny isskruv. Hans rörelser var långsamma, koncentrerade och genomtänkta. Stoltheten strömmade genom Ianyna. Hon hade lärt honom allt han kunde. Hon hade gjort honom till den han nu var, härskare över Cibiadalen. Och hennes ambition var inte slut med det.

”Vi måste utvidga. En dal är inte nog när det finns en hel planet att erövra. Om du behärskar alla dalar, kan inte de andra klanledarna göra anspråk på de värdefulla gruvdalarna.”

Den unge mannen lyssnade ivrigt medan eldslågorna dansade i brasan i drottningens privata rum. Återskenet fick hans ögon att lysa. Redan som ganska liten hade han visat sig vara en duktig bergsbestigare. Ianyna hade lärt upp både honom och några unga lojala soldater från Kalidalen, hennes egen hemort.

Ambitionerna pendlade mellan sportiga och politiska erövringar. Tyvärr var inte hennes son så ivrig när det gällde de sistnämnda. Ianyna tänkte hon fick vara tydligare i sin övertalning till politiska erövringar när de kom hem. Just nu var de i färd med att besegra Nairobibergen. Isväggen lyste som en spegel endast vid vissa tillfällen, när den lilla solen Sirius B stod i norr, ganska nära deras planet. Utmaningen förblev en dröm för Eros far. Men änkedrottningen bestämde att hon och hennes son skulle klara av den innan hon blev för gammal.

Nu var de nästan uppe. Vädret hade varit förvånansvärt bra under hela klättringen. Vinden var inte hårdare än de klarade av, och den starka solen Sirius A stod hela tiden bakom toppen. Sirius B stod just nu mitt i zenit, så de riskerade inte att förfrysa alla bara delar på kroppen. Tidpunkten för bestigningen var mycket noga vald. De hade startat tidigt på morgonen. Om de hade tur, skulle de nå toppen innan kvällen. Beräkningarna tycktes hålla. Hur det såg ut på andra sidan, hade de ingen aning om. De kanske fick sova fastspända i repen ändå. På rekognoseringsvandringarna Ianyna varit med om, både med sin make och sin son, tycktes Isväggen vara en del av ett otillgängligt bergsmassiv. Observationerna visade att det måste vara ganska stort. Antagligen innehöll det en högslätt eller en annan dal. Varken Ianyna eller hennes avlidne make var intresserade av att upptäcka nya dalar eller vandra över kala högslätter. Då kunde de riskera träffa på exotiska folkslag vars seder krävde anpassning till konstiga normer. För dem var det mer än nog med bergen som utmaningar. Främmande folkslag var till för att erövras och tvingas in under Cibiadalens styrelseform.

Men hennes son Eros var nyfiken. Kanske var det därför han var så lätt att övertala till nya äventyr. Han var även intresserad av folk och natur i andra dalar. Med sitt öppna unga sinne accepterade han snabbt andras sedvänjor. Ianyna misstänkte att han njöt av att utforska främmande och, enligt henne, ofta motbjudande folkslag. Det hade aldrig fallit honom in att de borde konverteras till Cibiadalens livsföring.

Eros drämde isyxan i den istäckta bergväggen och hissade upp sig i ett grepp. ”Jag är uppe.” Han fäste den sista isskruven för att säkra de andra och försvann bakom kammen.

Ianyna och resten av laget följde långsamt och metodiskt efter. Ingen farlig iver fick äventyra företaget. Just denna iskalla beräkningen gjorde Ianynas replag till den effektiva samarbetsmaskin det var även som officerare i krig. De flesta kom från Cibiadalen och Kalidalen. Men några var söner till före detta härskaren i Tishtryiadalen och personliga vänner till hennes son. Den cibianske härskaren respekterade deras lagar och, tyckte Ianyna, ofta originella livsstil.

De hade ingen aning om hur toppen skulle se ut. Den kunde vara en skarp kam som störtade brant ner på andra sidan. Då fick de söka lä och tjudra sig själva och tälten innan de lade sig i sovsäckar. Det skulle i så fall inte vara första gången de sov på detta obekväma sätt. Ianyna undrade med ett flin vad hennes hovdamer skulle tänka om de anade hur hon kunde tillbringa natten i bergen.

Isväggen visade sig vara en glaciär som fortsatte neråt på andra sidan i en svag sluttning mot en högslätt, eller snarare en bergsdal. Ianyna såg Sirius A kasta sina sista ultravioletta strålar ner på en grön slätt med höga istäckta berg i fonden. Såsom solen stod nu, kunde hon inte avgöra om det växte träd där nere. Glaciären som ledde ner i dalen, var bar från snö och avslöjade stora sprickbildningar och en skräpig terräng fylld av pelare och småtoppar i isen.

Resten av replaget kom upp och började slå upp tälten. Just här, bakom kammen, var det lä och bara ett svagt lutande underlag. Eros föreslog att de skulle tjudra sovsäckarna med isskruvar så de inte skulle glida neråt. Förslaget mottogs med en del gliringar, men alla gjorde som han sa. Sådär var det alltid, tänkte Ianyna. Dessa unga soldater kunde skämta om Eros pedantiska synpunkter, men de protesterade aldrig eller opponerade sig på annat vis. Sovsäckarna var försedda med öglor för ändamålet.

Ianyna och Eros delade tält. Då de hade lagt sig, grep hon hans hand i mörkret och kramade den. ”Vi har klarat Isväggen. Gratulerar.”

Han prasslade omkring lite i mörkret. Slutligen kände hon en plunta pressas in i handen. ”Tog med lite så vi kan fira.”

”Bara en klunk. Vi skall vidare i morgon.”

”Ja, den glaciären ser spännande ut. Och vet du, jag tyckte jag såg något röra sig i dalen. Tror du där finns folk?” Ianyna märkte förväntningen i sonens röst.

”Inte så högt uppe. Vad lever de av, i så fall?”

”Det kanske bara var inbillning.”

Det var kallt. Under natten öppnade Ianyna deras sovsäckar, satte ihop dem och lade sig ovanpå sonens varma kropp.

De vaknade av att Sirius A lyste på tältet. Rimfrosten smälte och klirrande glaciärljud lockade ut dem. Det var fortfarande kallt. Även inne i tältet stod andedräkten som vit rök ur munnen. De hade lagt sig med stövlarna, om inte på fötterna, så åtminstone liggande i sovsäcken. Det var viktigt att fotbeklädnaden inte frös till isklumpar på natten. Men Eros och hans mor var glödheta av den nära kroppskontakten.

Hela laget samlades utanför på en tältduk för att äta frukost. Det var samma torrskaffning som de hade ätit i mörkret i tälten kvällen innan. Lite festligare blev det när alla satt tätt intill varandra för att hålla värmen. De njöt av soluppgången över ett landskap ingen förut skådat.

Eros var lycklig. Kamratskapet kändes varmt, även bokstavligen, i den täta sirianklungan. Hans kära ungdomliga mamma var med. Glaciären med alla sina formationer kallade på leklustan i honom. Han var nöjd med sitt nuvarande liv. Eros förstod inte varför hans mor tjatade på honom om att han skulle erövra hela planeten. Han hade klarat av den klan som ville erövra deras gruvdal. Räckte inte det? Han fick tala om för henne att han inte delade hennes dröm om världsherradömme när de kom tillbaka till Cibia.

Sirius A hade kommit ganska högt upp på himlen. De hade gott om tid. Just för att solen föll in i dalen under dem på ett annat sätt än kvällen innan, kunde de bättre observera hur det såg ut där nere.

Dalen var täckt av kort grön växtlighet. Inga stora träd fanns. Små tjärnar lyste i solen. En smal strimma flod letade sig väg mellan dem. Det var en karg dal. Småvackert, men inte storslaget och imponerande, tyckte Ianyna. Hennes blick sökte sig till bergen i fonden. Flera istäckta spetsiga toppar på andra sidan lockade mera.

Eros studerade dalen noggrant. Han rynkade ögonbrynen. ”Jag är inte säker, men är det inte tält där nere?”

”Du skämtar.”

De bröt läger och gav sig iväg neråt. Hela dagen lekte de i glaciären, utforskade isgrottorna och klättrade upp på pelare. Ianyna föreslog de skulle träna räddning. Alla skrattade då den store officeren från Kalidalen fastnade nere i sprickan. Till slut fick han klättra upp själv. Lunch åt de på en smal isrygg mellan två sprickor.

Den kvällen slog de läger på en ganska våt grusslätt där kalvningsrisken från glaciären var minimal. Den smalnade av till en sipprande bäck som rann som en ridå ner i gruset. Det var lite obehagligt, men tryggt. Tälten fick trängas på den enda torra fläcken där berggrunden stack upp mitt i gruset.

Där de låg, kunde de inte se resten av dalen. Den skymdes av den farligaste biten av glaciären, ett isfall bestående av kalvande block som sakta rann neråt. Eros och hans kamrater var lekfulla, men inte dumdristiga. De tog inte risken att klämmas ihjäl av stora isblock som hela tiden rörde på sig om de kunde komma ner en annan väg. Glaciären fyllde en klyfta. De hade slagit läger på berget vid ena sidan.

Dagen efter fortsatte de neråt utmed glaciären. Den gjorde plötsligt en sväng, och de kunde återigen se hela dalen. Det var ett kargt ställe utan träd. Nu när de hade kommit längre ner, såg de det tydligt. Det var verkligen ett tältläger på en udde där floden rann lugnt. Männen diskuterade ivrigt.

”Vem kan bo här?”

”Netromiter? De bor som bekant i tält.”

”Det finns väl inga jaktmöjligheter för netromiter på detta kala stället.”

”Jag ser folk. De bär kläder.”

”Aboriginer, kanske. Kan du se vilken ras de är av?”

”De ser ut att vara lika svarta som vi.”

”Om de är svarta, kan vi försöka kontakta dem”, föreslog Eros.

Ianyna kände en djup oro och ovilja gentemot lägret där nere. Vad slags folk kunde bo i tält som netromiter? Visserligen var flera av Eros kamrater från udda kulturer, men de bodde åtminstone i normala stadiga hus. ”Vi måste vara försiktiga”, sa hon. ”Jag föreslår att vi äter lunch här och pratar genom det hela.”

Det fanns inget bränsle. Bären de hittade var okända, så de vågade inte äta annat än torrskaffningen de hade med. Då de hade ätit och höll på att packa ryggsäckarna, var de fortfarande inte eniga om hur de skulle förhålla sig. Ianyna ville de skulle fortsätta rakt över dalen och sikta in sig på topparna. De fick passera i en stor båge utanför lägret. Eros var nyfiken och ville besöka aboriginerna. ”Vi får ta en omröstning”, föreslog han.

De svängde säckarna upp på ryggen och gjorde sig klara för handuppräkning.

Då blev de varse tre okända män som stod och stirrade på dem. De hade endast korta knivar i läderbältet på den lila, broderade tunikan. Ett läderpannband höll det svarta håret på plats. Ögonen var ovanligt sneda.

Mannen i mitten höjde handen till en hälsning. Han ropade något på ett främmande språk. En kall ilning for genom Ianyna. Hon förstod vad de sa. De talade hennes mors språk. Ianynas mor hade aldrig lärt sig tala vare sig cibianska eller Kalidalens språk. Hon hade alltid kommunicerat med sina barn på sitt eget språk. Även hon hade sneda ögon. Ianyna visste inget om mors bakgrund, annat än att far hade köpt henne på en kvinnomarknad i Cibia. Hon gillade inte alls att mamman kanske kom från ett folk som bodde i tält. Ianyna stod avvaktande. Nu måste hon bestämma sig. Skulle hon låtsas att hon inte förstod vad de sa och avstyra mötet? Till slut vann nyfikenheten. ”Jag tror jag skall klara av att kommunicera med dem.”

”Vem är ni?” sa mannen som hade hälsat först. Han verkade vara deras ledare. De andra två teg avvaktande.

”Vi är bergsbestigare från Cibiadalen.” Ianyna visade på klätterutstyrseln. De tre männen fingrade på stegjärnen och isyxan med nyfikenhet, under tiden de snattrade sig emellan. Ianyna flinade.

”Vad säger de?” sa Eros.

”De tror det är någon sorts vapen”, sa Ianyna.

”Det kan det vara i nödfall, även om jag inte tycker om att blanda hobby och yrke.”

”Jag tror inte jag vill översätta det.”

”Har ni tagit er in i vår dal med det där?” sa ledaren.

”Det är ju det jag säger”, sa Ianyna.

”Är det vanligt att ert folk sysslar med sådant?”

”Högst ovanligt, skulle jag tro.”

Ledaren nickade. Han var ganska ung, kunde väl vara i Eros ålder. De två andra var yngre.

”Min far har skickat hit mig för att erbjuda sin gästfrihet om ni har fredliga avsikter.”

”Vi visste inte ens att ni fanns. Vi är endast intresserade av bergsbestigning och hade inte tänkt fraternisera med andra sirianer”, sa Ianyna.

”Klättrade ni verkligen uppför Isväggen? Det var vad min far påstod, men vi trodde honom inte. Ingen kan klättra uppför Isväggen.”

”Med denna utstyrsel är det fullt möjligt. Jag tror vi är de första som klarat av det.”

Den unge mannen stirrade uppskattande på Ianyna.

Hon kände sig med ens klumpig och ovårdad. Hennes kjol var lika kort som männens tunikor. Det lockiga håret hade hon flätat och rullat upp i en knut mitt på huvudet, men hon hade inte tvättat och kammat sig sedan de var i Cibiadalen. De var alla leriga efter klafsandet ner från glaciären.

Eros frågade nyfiket vad de sagt. Ianyna gav ett referat från samtalet. Eros nickade belåtet.

Hövdingens, eller var det schamanens unge son var ingen vilde. Han verkade hövlig och intelligent.

”Du kan hälsa din far att vi tar emot hans erbjudande om gästfrihet”, sa Eros. Ianyna översatte.

De följde efter de tre unga männen ner till lägret.

Då de kom längre ned, blev benskydden för varma. Impulsivt böjde Ianyna sig och rullade ner dem till stövelkanten.

Tälten var större än de såg ut på avstånd. De var mera som runda hyddor av filtat ylle och broderade med blixtmönster i lila, blått och grönt. Själva tältduken var i en mörklila jordfärg som egentligen verkade som kamouflage i den brunlilagråa terrängen. Det var bara det korta gröna gräset som avslöjade lägret.

Stammens medlemmar var upptagna av sina sysslor. De kastade emellertid nyfikna blickar på gästerna. De höll sig disciplinerat på avstånd. Barnen kom farande och skulle undersöka vassa isyxor och stegjärn med händerna. De tre männen föste undan dem och sa något skarpt. Barnen backade och blev stående i en nyfiken ring en bit på avstånd. Ianyna uppskattade denna reservation. Det värsta hon visste, var när folk trängdes runt henne.

Hövdingsonen försvann in i ett tält mitt i lägret. Ianyna och hennes klätterlag tog av ryggsäckarna.

En flock kvinnor sysslade med något en bit bort. Även de var klädda i tunikor som var så korta att de nådde till mitt på smalbenet. Enligt cibianskt skick ganska oanständigt, men Ianynas nuvarande klädsel skilde inte ut henne från de andra.

”Min far vill tala med er ledare.” Den unge mannen dök upp i tältöppningen. Ianyna översatte.

Eros steg fram. Hans mor följde med in. Hon märkte att hövdingsonen kom efter.

De blev stående en stund för att ögonen skulle vänja sig vid halvmörkret. Det doftade rökelse. Slutligen kunde Ianyna börja skymta flera sirianer där inne.

På en matta i bortre ändan satt en man med korslagda ben. Ett läderpannband med diamanter försökte hålla ordning på hans yviga hår, och de sneda ögonen hade en genomborrande blick. Han måste vara lika gammal som Ianyna själv. Fastän han satt och de stod, verkade han överväldigande. Hon hade aldrig mött någon med en så mäktig utstrålning. Men han var också mannen från hennes barndoms mardrömmar, som slutade först då hon förenades med sin make härskaren i Cibia.

”Vilka är ni?”

Ianyna började dra historien om bergsbestigarna från Cibia, men han avbröt henne. ”Det vet jag redan. Jag vill höra era namn.”

Ianyna hade en känsla av att han redan visste, men han ville att de skulle säga vad de hette. ”Jag är drottning Ianyna av Cibia. Det här är min son Eros, härskare i Cibia sedan min make dog.”

”Jag har hört om er. Det sägs att Ianyna Kali är en mycket ambitiös kvinna, både på sina egna och sin sons vägnar.” Han drog på munnen i ett ironiskt leende som nästan var som ett rovdjurs morrning. Ianyna kände en omedelbar, irrationell aversion mot honom. Han vet vem jag är, tänkte hon.

”Jag är Svarte Nairobi, ledare för de utstötta av min ras i Nairobidalen”, sa han.

Ianyna översatte allt för Eros.

”Är de svarta i Nairobidalen förföljda? Då bör vi ge dem fri lejd i Cibia. De är ju våra rasfränder”, sa Eros.

Ianyna översatte inte det. Hennes far hade berättat otroliga saker om en nomadisk svart stam i Nairobis skogar. De sades syssla med svart magi. Dessutom gjorde de räder mot fredliga bruna medborgare i Nairobidalen, enbart för att förstöra och sedan dra sig tillbaks till skogarna. Att kriga för att erövra kunde hon förstå. Dessa mystiska schamanistiska krigare tycktes bara döda och förstöra för nöjes skull. Om detta var samma sirianer, måste de röra sig över ganska stora områden. Det kunde vara sägner och rykten, men något hos mannen framför henne varnade för fara. Förnuftet kunde inte ge någon förklaring till varför hon inte gillade honom, så hon avvaktade.

”Ni är välkomna att stanna i lägret så länge ni vill. Min son Felix skall visa er var ni kan slå upp era egna tält. Ni är välkomna att äta alla måltider med mig och min familj.”

Då de var färdiga med att göra i ordning sin egen del av lägret, kom en kvinna bort till Ianyna. Hon presenterade sig som lägrets schaman. ”Om du vill ta ett varmt bad, har jag ordnat med det i mitt tält.”

Ianyna höll på att ta av benskydden och stövlarna, nyfiket beskådad av ett antal barn som förvisso höll ett anständigt avstånd. Hon tackade förvånat. Det var oväntat att vildarna tog varma bad.

Det tycktes vimla av folk i alla tälten, speciellt kvinnor. Schamanen jagade ut dem. Ianyna klädde av sig och steg ner i det ångande badet. Hon löste upp flätorna och tvättade håret. Lyckligtvis hade hon tagit med rena kläder, en lika kort tunika som den hon redan bar. Hon kammade sitt svarta hår och lät det hänga utsläppt för att torka. Hon hade sett att flera kvinnor bar håret på det viset.

”Du bör fläta håret.”

Ianyna vände sig irriterad mot schamanen. ”Det måste torka. Jag låter det alltid hänga utsläppt då.”

”Du får hålla dig inne i tältet så länge.”

”Men vad är detta? Kan du berätta varför? Jag har sett många kvinnor här gå omkring med utsläppt hår.” Irritationen över konstiga regler som inte fick någon förklaring, vällde upp inom henne.

Schamanen sa inget. Hon öppnade munnen som om hon ville berätta, men stängde den omedelbart.

Ianyna knyckte med nacken och gick ut i solen. Hon passerade två av stammens män som tittade närgånget intresserade på henne. Ianyna återgäldade blicken i uppretad irritation. Där såg hon Eros och hövdingsonen Felix i ett försök till kommunikation. De var intelligenta ungdomar och borde så småningom komma överens.

Med ens kände hon en trevande hand på brösten bakifrån. Ianyna vände sig snabbt. En ung stampojke hade attackerat henne. Tunikan var uppdragen, och han hade full erektion.

”Vad tar du dig till?” Hon drämde till honom, så han föll baklänges. Han hade även mage att se förvånad ut.

Felix var snabbt på benen då han hörde hennes utbrott. Han sköt undan pojken med ett par stränga ord och påminnelser om gästfrihet. Så vände han sig mot Ianyna. ”Har ingen varnat dig för att gå med utsläppt hår?”

”Schamanen muttrade något om det, men hon sa aldrig varför, så jag brydde mig inte om det.”

Felix skakade på huvudet. ”Vi är inte mycket för att komma med långa förklaringar här hos oss. Men i vår stam räknas alla kvinnor med håret utsläppt som sexuellt tillgängliga.”

”Ni är barbarer.”

”Du är inte ensam om att tycka det, är jag rädd.”

Ianyna satte sig tillsammans med klätterlaget och började fläta det lockiga håret i en lång, lös fläta som vred sig i en spiral. Förödmjukelsen brände fortfarande i henne. De fick komma härifrån fortast möjligt, så de slapp bekanta sig med flera exotiska seder.

Samma kväll åt de middag i tältet hos hövdingen Svarte Nairobi. Han frågade inget, men Ianyna hade en otäck känsla av att han studerade dem noga och även var i stånd att läsa deras tankar.

Då hon satte sig mittemot honom och deras ögon möttes, kände hon som ett slag i hjärtregionen, därefter en lätt svindel. Under hela måltiden tycktes hon ha svårt att hålla sig vaken. Hon gled ständigt in i något euforiskt tillstånd där gränserna för hennes person suddades ut. Det var behagligt, lockande, men farligt. Svarte Nairobi måste vara en mäktig trollkarl om han kunde ta sig in i hennes medvetande. Ianyna skakade av sig sina irrationella känslor av obehag. Hon hade aldrig träffat på något övernaturligt innan. Hennes make menade att allt hade en naturlig förklaring eller berodde på slumpen.

Endast en gång berörde Svarte Nairobi det som hänt tidigare den dagen. ”Jag beklagar det inträffade. Jag skall se till att alla behandlar våra gäster med respekt och inte utgår från att våra lagar gäller er.”

”Har ni flera sådana exotiska vanor?”

Han såg road ut. ”Enligt ert synsätt, säkert.”

Då hon skulle lägga sig, hörde hon Svarte Nairobi säga till sin son: ”Låt Eros lägra så många av våra fertila kvinnor som möjligt. Han har en del arvsegenskaper som kan vara nyttiga för vår stam.”

Ianyna gillade inte alls detta. Hon tänkte varna sin son, men han kom aldrig till tältet den natten. En gång vaknade hon av att hon frös, och virade även hans sovsäck om sig. Först nästa morgon dök han upp, trött men nöjd.

”Felix presenterade mig för en flock urkåta tjejer igår kväll. Förlåt, mamsen, men jag hann aldrig ge besked.”

”Jag vet. De handlar snabbt. Jag hörde Svarte Nairobi säga till sin son att låta dig betäcka alla fertila kvinnor på grund av dina fördelaktiga arvsegenskaper.”

Eros skrattade. ”Verkligen? Skall jag känna mig smickrad?”

”Jag tycker inte alls om detta. Låt oss ge oss i väg med en gång.”

”Svartsjuk? Kära mamsen, du vet ju hur förtjust jag är i kvinnor. Visst är du den främsta av alla, men jag behöver yngre tjejer också, som du förstår.”

”Det vet jag, Eros, och jag har redan hittat en passande hustru till dig. Det är inte det. Men något här stämmer inte.”

”Du är bara intolerant, mamsen. Det har du alltid varit.”

”Nej, vi vet ju knappast något om dem, och Svarte Nairobi har gett besked om att vi skall behandlas enligt våra förutsättningar. Det är bara en känsla jag har.”

Eros klappade hennes kind. ”Du är överkänslig, mamsen.”

Ianyna fick hålla med om att hennes instinkt ofta grumlades av intolerans gentemot främmande folkslag och deras sedvanor.

Eros tänkte att hans och mammans smak när det gällde kvinnor var en smula olika. Den hustru hans mor hade valt åt honom var hennes brors äldsta dotter. Han tyckte bättre om den yngsta. Hans mor kanske inte skulle gilla att han blev för fäst vid en annan kvinna. Ianyna hade känt hans doft då han blev könsmogen och gjorde honom beroende av sin maktsfär.

Detta var första gången han träffade riktigt fria kvinnor.