Kategori: Författaraktiviteter

Dagens gästbloggare är Grete-Stina Engelbert. Hon föredrar korta inlägg enligt kåseritraditionen.

Pandemin ställde till det. Det har gått tre år sedan jag sist var här i Paris, men allt känns ändå precis som vanligt. Bor hos kusinen, går långa promenader och sitter på Café och skriver. Dagens café/restaurang heter Canon Des Gobelins på 25 Avenue des Gobelins. Helt perfekt ställe där jag kände mig hemma bland andra laptops-focuserade-skrivare. En äldre man satt och läste i en gulnad pocketbok samtidigt som han gjorde anteckningar i ett block bredvid och en annan man satt med en tjock bunt med textfyllda A4 blad som han noggrant gick igenom med penna och suddgummi.

Jag går nog dit fler gånger.

Men vägen till Paris tog tre dagar tack vare stormen Otto som fick bron att stänga och flygplanen att stå stilla. (31 meter i sekunden på Kastrup) Fem timmar i kö för information och hotellbokning var också en intressant upplevelse. INGA arga eller frustrerade miner trots att det var passagerare från åtta flygplan som trängdes tillsammans framför Easyjets informationsdisk. Folk började prata med varandra och delade med sig av snacks och annat gott. Jag fick två nya spännande väninnor. Dagen efter åt vi en gemensam frukost på hotellet och sedan begav vi oss till Modern Art Museum och hade en toppendag tillsammans. I Paris skildes våra vägar men då hade vi redan bestämt att träffas igen vid annat tillfälle. Alltså Tack Otto för att det ändå blev en vinst.

Länk till Greta-Stinas blogg.

Av Magnus Carling.

Människor har i alla tider ställt sig frågan om det finns ett liv efter döden. Döden berör oss alla, ingen kommer undan och hur mycket vi än försöker glömma att vi alla en gång ska dö så finns döden alltid där. Väntandes, ibland tålmodigt och ibland slår den till med full kraft. 

Livet som vi känner det är så skört och värdefullt att vi människor gör allt vi kan för att hitta svar om vad som händer efter döden. Världens alla religioner försöker ge svar och det finns många vittnesmål om liv efter döden – men ingen kan ge fakta. Vi är helt enkelt hänvisade till vad vi väljer att tro på. 

När jag skrev berättelsen De försvunna ville jag utforska frågan om liv efter döden. Berättelsen handlar om en polisman – David Berg – som förlorat sin ena dotter. Han kämpar med att försöka hitta mening i livet. En dag blir han svårt skadad, hamnar i koma och när han vaknar upp är något annorlunda. Han får kontakt med sin avlidna dotter och hon vill att han ska hjälpa henne att hjälpa de försvunna. Vilka de försvunna är och vad som händer ska jag förstås inte avslöja, men temat om liv efter döden fortsätter genom hela boken. 

Rent vetenskapligt går det inte att bevisa liv efter döden, och det går inte heller att motbevisa. Försök har gjorts att mäta övernaturliga fenomen, som spöken och andar, med viss framgång. Man kan säga att det går att mäta energier och någon sorts förändring i energier sker när en människa dör. Det går samtidigt att argumentera för att människor som ser spöken i själva verket upplever hjärnspöken. Att det är hjärnans tolkning av omvärlden som skapar fenomen som upplevs som något övernaturligt. 

Så kan det vara, men visst är det en kittlande tanke att tänka att det faktiskt finns ett liv efter döden. Att vår själ överlever och vandrar vidare, eller stannar kvar i väntan på att lösa något som måste lösas. Även om det skulle vara hjärnan som spökar så har otroligt många människor upplevt övernaturliga fenomen, inte minst så kallade nära döden upplevelser. Det är svårt att bara avfärda alla som upplevt något. 

Ateister brukar betrakta livet som en fest, som man en dag måste lämna och då tar festen helt enkelt bara slut. Problemet med den liknelsen är att de har sällan, eller aldrig, svar på hur de kom till festen. I det finner jag några svar, men vad jag verkligen tror på håller jag för mig själv. Läser du De försvunna får du några svar om vad jag tror. 

Mer information hittar du på https://magnuscarling.com 

Kapten Dynamit är alltid aktuell! Läs mer om honom i boken Rumtidsenligt!

Den skojigaste ”litterära figuren” jag uppfunnit, efter Ture Storm förstås, är Kapten Dynamit. Det är en maskerad hjälte som strax före andra världskriget kämpar mot tyska agenter och ryska spioner i Stockholm, från ett hemligt laboratorium högt uppe i Stjärnskrapan (där hans civila identitet jobbar, som redaktör för äventyrsblaskan Stjärnmagasinet). Kaptenen är förstås inspirerad av de olika hjältar som befolkade dåtidens pulpmagasin. The Shadow, Doc Savage, Captain Future, m fl. TiIll sin hjälp har han den unge Johnny Krut, uppfinnaren Doktor Korrekt, och sekreteraren Lolly som i hemlighet är förälskad i Kaptenen.
  Och kaptenen var verksam redan som en liten knatte! En tid efter OS i Stockholm 1912 får han nys om ryska spioner, och tillsammans med sin vän den unge Revolver-Harry och påhejad av Otto Witt, tar han upp jakten…
  Nystartade Nye Nova i Norge har som meddelats kört en sorts adventskalender med nya artiklar och annat i en ”lucka” varje dag fram till jul. Lucka 18 blev min novell ”Unge Kapten Dynamit och spionmysteriet”, från Rumtidsenligt (jo, jag meddelade redaktörerna att de kunde låna något ur samlingen – det blir ju bara litet extra reklam). Kolla in:

https://www.nyenova.no/luke-18-unge-kapten-dynamit-och-spionmysteriet-novelle-av-ahrvid-engholm/

(Körs oöversatt, på svenska. Det hade förstås varit kul att få se novellen på norska iofs.)
  Kommentera gärna!

–Ahrvid

I går släpade jag iväg mig på ett offentligt författarmöte, arrangerad av Skönlitterära sektionen i Sveriges Författarförbund. Det hölls på Scen 1 på Malmö AmatörteaterForum, som vi fick information om innan programmet började. Jag tog mig till Malmö med buss 34, därefter till fots med gps, och möttes i ingångsdörren av arrangörerna. Då vi var flera som kom samtidigt, upptäckte vi att vi leddes in i en hiss som sedan åkte upp till tredje våningen med oss.

Jag kommenterar bara de inslagen som gjorde djupast intryck på mig.

Det som lockade mig till mötet var Taliah Pollacks läsning ur en roman hon skriver på med projektnamn Den ariska judinnan. Nej, det är inte Eva Braun, men texten om två kvinnor på äventyr i Berlin gav ändå mersmak.

Huvudnumret i mötet var Clara Bolmsjös intervju med Lisa Zetterdahl som vunnit Borås Tidnings debutantpris för sin diktsamling Hästar. Hon läste en hästhistoria från sin senaste roman och påpekade att den inte alls handlade om hästtjejer, det var om en flicka i puberteten och hennes utveckling till kvinna. Även denna läsning gav mersmak, då författaren tycks ha djupdykt i unga flickors problematik. Hästarna tycks lika osympatiska som de som fanns i min fars stall då jag själv var i puberteten, de la öronen bakåt och bet. I och med att jag växte upp på en hästgård, blev jag aldrig frivillig hästtjej, men jag träffade alla hästtjejer som vistades där, så jag känner igen miljön. Författaren var så respektingivande lång att jag tänkte att för mer än tusen år sedan borde hon haft samma problem med hästar som Gange-Rolv som grundlade vikingakolonin Normandie i Frankrike. Men numera är ju hästarna större.

Ett citat av Lisa Zetterdahl från 2022: ”Det finns ett hålrum inuti mig. Jag vet ungefär var det
sitter. En dag måste män in där och bebisar ut därifrån.
Men resten av tiden, är det tomt då?”

Fredrik Marisol Ekelund skulle ha varit där och läst sin dikt om kriget i Ukraina, en stark dikt om hur ett helt folk på grund av sitt stöd till en diktator nu utsetts för resten av världens hat. Då författaren just för tillfället är i Argentina, lästes dikten av Michael Economou, som även läste två korta egna dikter.

ReneVasquéz Dias läste från sin roman Judits slavinna från 2021, inspirerad av Bibeln. Det verkar vara en thriller där både modiga kvinnor och en här från Babylon förekommer.

Programmet varade i två timmar med mingel i foajén efter huvudinslaget. Lokalen var bokat en timme längre, men de äldsta av oss föredrog att åka hem och smälta vad vi hört.

Tora Greve.

Den afrikanska stammen dogon påstår att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna i Sirius-systemet fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig 10 AU som längst bort från Sirius A. Alltså är den närmare en planet eller en brun dvärg i storlek än en tredje stjärna. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras. Är det den fula fiskvarelsens moderplanet?

Om det funnits planeter i Sirius solsystem innan Sirius B blev supernova, kan dessa ha slungats ut ur sitt solsystem. Det lär finnas massor av planeter, kallad FFPs, utan sol som driver omkring i vår galax. Dessa kan ha slungats ut under supernovaexplosioner. Utan en sol måste eventuellt liv på en sådan planet vara mycket exotiskt. Om en civilisation frivilligt valt att åka omkring i galaxen med sin planet som farkost är en annan sak som jag inte tänker spekulera vidare om här.

Varelsen Washta från Sirius B tycks vara ovanligt aktiv på internet i något som kallas The Galactic Federation of Light genom mediet Sheldan Needle med flera. Det tycks vara samma jolmiga godhetsbudskap som Sten Lindgren sysslade med när ufologin var ung på 1960-talet.

Då mor flyttade till en mindre lägenhet visade sig att hon hade sparat diverse kartonger från vår barndom. På det nya stället var det platsbrist så vi fick ta hand om kvarlåten själv. Min kartong innehöll tidiga teckningar och alster jag skrivet. På 1950-talet skrev och illustrerade jag en egen tidning som mina vänner läste. Där fanns följetonger, egna astronomiska observationer och skämt. De tidigaste berättelserna om Sirius stod i dessa handskrivna alster. Sirianerna var ”the bad guys”, antagonister mot de trevliga, men busiga varelserna från Rigel i Orion.

Enligt texten ska Kylon fira sin födelsedag, och ställer till med fest. I verkligheten firar inte sirianerna födelsedag, då deras planet vobbler sig genom Sirius solsystem. Kylon och Netra förbereder sig på olika sätt, vilket är noggrant beskrivet. Stopp! Tänk er en tjej i 12 – 13 års åldern som är rena lantisen och inte vet något om transvestiter. Beskrivningen av Kylon är just en sådan.

Maten på festen är kyckling. Sirianerna är i själva verket vegetarianer. Netras far var även militant vegan. Endast netromiterna äter kött. Vidare beskrivs musiken som framförd på fem grammofoner. Stopp! På den tiden fanns endast så kallade stenkakor, 78-varvare. Inte ens Radio Luxemburg var uppfunnen. Det närmaste populärmusik vi kom var BBC Light Program, en radiokanal som var så stark i vårt område ute vid Atlanten att den slog ut den nationella radion, speciellt om de starka Atlanterhavsstormarna blåste ner Boknsändaren. Rock’n roll var ett fenomen som såvitt börjat i USA. Ett begrepp som dj låg årtionden framåt i tiden. Hur kunde en lantis på 1950-talet låta sirianerna dansa till discomusik?

Jag kan inte svara på var dessa fantasierna samt olika människors kontakter med Sirius kommer ifrån. Plockar vi upp det från något gemensamt medvetandefält?

På Novellmästarnas årsmöte den12 mars 2022 erhöll jag sällskapets Oliver Twist-pris, så kallat för att det förutom ett tjusigt diplom (bild lär dyka upp i kommande Intermission, så får ni se) ger pristagaren en burk OLIVER och en påse av godiset TWIST. Motiveringen från diplomet:

”För hans litterära produktion med specifik finurlighet och humor som berikar sf-genren, dels för intiativet till och genomförandet av den årliga Fantastiknovellpristävlingen. Därtill är hans samlande och ständigt växande kunskap om faktasifíktionen redovisat i artiklar och sammanfattningar en källa till lärdom.”

Och det låter ju fint, för mitt novellskrivande, för tävlingen och nu senast för sf-forskning som jag redovisat i hittills 20+ nummer av Intermission.
  Från årsmötet kan också meddelas att bidrag till Fantastiknovelltävlingens prissummor säkrades. Tävlingen utlyses senare i vår – men den sugne kan självfallet börja vässa pennan redan nu.
  Jag tror det är det ungefär tredje priset jag erhållit i mitt blygsamma liv. Först Alvarn, sedan ett Best Fanzine för SFJ (ESFS), och nu Oliver Twist. (Därtill har jag någon gång – med större mellanrum – vunnit pristävlingar. Någon quiz på en con, tredje pris eller något i en intern skrivtävling på denna lista för typ 20 år sedan och en gång vann jag en bärbar elektronisk skrivamaskin märke Canon då jag ritat en reklam-skämtteckning tema ”Kan nå’n kan Canon”. Men den maskinen var oanvändbar då den skrev med ett  sorts tunt plastskrivband som brände fast text och därmed inte kunna åstadkomma karboner. När jag skrev på skrivmaskin körde jag alltid med karbonkopior.)

–Ahrvid

Under 2022 kommer Sirius A och Sirius B att befinna sig som längst från varandra. Astronomerna förbereder sig för att observera Sirius B, som är en ovanligt stor vit dvärgstjärna.

Sirius är den starkaste stjärnan vi kan se från jorden. Den kallas Hundstjärnan då den ligger i stjärnbilden Stora Hund. Sirius har i alla kulturer förknippats med Hundedagarna, de dagar i juli som svenskarna kallar fruntimmersveckan när denna stjärna dyker upp igen efter att ha varit dold av solljuset. Innan kylskåpet trodde folk på allvar att Sirius var orsak till att all mat blev dålig just denna vecka.

Många folkslag har navigerat efter Sirius. Det heter att då vattenhunden lämnade stranden och gick ner i havet för gott för 10 miljoner år sedan, korsade Sirius himmelsekvatorn. Den rör sig fortfarande mot vårt solsystem och kommer att vara som närmast om 60 000 år innan den åker ut igen, men den kommer alltid att vara nära oss.

Sirius B har exakt solens massa packat i ett utrymme lika litet som jorden, vilket gör den till en onormalt stor vit dvärgstjärna. Ett föremål därifrån av samma storlek som ett paket spelkort skulle väga tio lastbilar fyllda med cement. Sirius B kan faktiskt böja ljuset med sin fruktansvärda gravitation.

Sen den först sågs av Alvan Clark i andra halvan av artonhundratalet, har den kallats Valpen. Den rör sig i en elliptisk bana där närmaste punkten till Sirius A ligger på motsvarande Saturnus bana och den längst bort skulle ligga bortanför Neptunus.

Avvikelser i banorna till de båda stjärnorna fick astronomerna under 1800-talets slut att misstänka att det även skulle finnas en Sirius C på 0,05 solmassor. Denna har krympt i storlek efter observationer med Hubbleteleskopet och måste vara mindre än 4 Jupitermassor och röra sig som längst bort 10 AU från Sirius A. Att något finns där som förorsakar avvikelserna kan inte bortförklaras.

Sirius A har en massa dubbelt så stor som solens, och är runt 250 miljoner år gammal. Sirius B måste ha haft en massa fem gånger solens innan den smällde av som en röd jättestjärna för runt 120 miljoner år sedan och berikade Sirius A med tyngre metaller. Sirius solsystem måste ha legat mycket längre ifrån oss då Sirius B blev supernova. Vi har inga bevis för att den påverkade livet på jorden. En supernova av den storleken och på nuvarande avstånd borde ha skakat om livet på jorden ordentligt.

Vad hände på jorden för 120 miljoner år sedan? Det var då Gondwanaland bröts sönder. Om det hade något med Sirius B som supernova att göra, är tveksamt.

Eventuella planeter i bana runt Siriusstjärnorna måste ha kastats ut från solsystemet eller in i en av stjärnorna under smällen. Det är ett ungt stjärnsystem som brinner snabbt och någon planet kan inte ha hunnit utveckla liv.

Likväl påstår den afrikanska stammen dogon att de haft kontakt med en ”ful fiskvarelse” från Sirius solsystem för länge sedan. Denna varelse berättade att Sirius består av två stjärnor, något franska forskare fick veta av dogonerna redan på 1700-talet, innan vetenskapen upptäckt Sirius B.

Finns det verkligen någon som har kontakt med varelser från Sirius?

Fortsättning följer …

Efter nära 40 års årliga besök i Indien publicerade Roli Books i New
Delhi min biografi ”Feroze the Forgotten Gandhi”. Efter cirka 80 års
insamling av fakta publicerade Aleph bokförlag i tre band min ”FAKTASIN
Den svenskspråkiga science fictionlitteraturens historia” ochnu har
samma förlag efter 66 år publicerat mitt motsvariggörande på svenska av
James Joyces ”Finnegans likvaka”.
Varför säger jag nu detta? Helt enkelt för att när jag ser tillbaka
upptäcker jag ett mönster.

Under livet utbildar man sig och förvärvsarbetar för att försörja sig
och sin familj. För min del innebar det främst arbete på en dagstidning
med daglig deadline, men vid sidan om ägnade jag på min fritid åt en rad
projekt som saknade uppdragsgivare och deadline och som kanske kunde bli
färdigställda och publicerade. Tre av dessa långbänkar har alltså gått i
mål och de tre projekten hade en sak gemensamt: de var viktiga projekt
som ingen annan brydde sig om.

Den viktigaste av de tre var nog boken om den märklige parlamentarikern
Feroze Gandhi. eftersom den fyllde ett tomrum i Indiens
1900-talshistoria. ”FAKTASIN” blev den första genrebaserade
litteraturhistorien på svenska. ”Finnegans likvaka” var den största
utmaningen och jag gick inte loss förrän jag slutade att försöka begripa
denna litterära kökkenmödding.

Det finns många som är bättre på engelska än vad jag är, i min egen
familj såväl barn som barnbarn. Det finns många som kan James Joyce
bättre än vad jag kan. Och inte minst finns det människor som trängt
långt djupare in i ”Finnegans Wake” än vad jag gjort. Men ingen gick in
för att motsvariggöra hela texten på svenska.

Hur bar jag mig åt?

Ställd inför det faktum att varje ord, varje mening kan tolkas och har
tolkats på olika sätt beslöt jag mig för att i första hand se den
obegripliga texten som ett enormt lingvistiskt experiment och under
motsvariggörandethar jag använt mig av alla de tänkbara och otänkbara
litterära erfarenheter, som härrör från allsköns ex­periment och ismer
såsom symbolism, dadaism, expressionism, surrealism, kon­kretism samt
inte minst från språkmånglare som Herakleitos (Frag­ment), Snorre
Sturlasson (Háttatal), den anonyme författaren till Sir Gawain and the
Green Knight, Paul Claudel (Cent phrases pour éventails), e e cummings,
Gertrude Stein och Kenneth Patchen samt inte minst svenskspråkiga
vitterhetsidkare som poeterna Gunnar Björling och bernt eriksson,
barnboksförfattaren Lennart Helsing, trestegshopparen Topsy Lindblom
(Nalen-annonserna), språkekvilibristen Cello (aka Olle Carle),
revykungen Karl Gerhard, faktasiförfattaren Sture Lönnerstrand och
självfallet avantgardisten Öyvind Fahlström.

Det första kapitlet som jag gav mig på julen 1954 i Pojkarnas Stuga på
Sigtuna folkhöskola var det tionde kapitlet. Jag var vid denna tidpunkt
mycket förtjust i Kenneth Patchens och e e cummings typografiska dikter.
Kapitlet ställde mig på svåra provjust på grund av den strukturella
uppbyggnaden. Den blev också det sista kapitlet som blev färdigt tack
vare Rickard Berghorn. Hans hjälp förutan hade motsvariggörandet inte
varit möjligt genomföra.

FRisken anses vara stor att Likvakan får samla damm i bokhyllan. Min
erfarenhet är tvärtom den att folk ofta tar ut luntan ur bokhyllan och
läser 1 eller 2 sidor. Det påstås att om man är deprimerad så är en dos
Finnegan utmärkt medicinering.

Tora Greve är med i Litteraturrundan antologi Om rätten till min egen död som behandlar dödshjälp. Boken är utgiven av förlaget Artes Liberales AB. Antologin består av essäer, dikter, noveller från 28 välkända författare.

Hon säger: Mitt bidrag heter Det optimala kontrollbehovet, där jag bland annat beskriver de två sätten att dö: Den plötsliga döden och den långsamma döden.

Antologin ”Om rätten till min egen död” släpps under BOKMÄSSAN på Lunds stadsbibliotek

lördag 13 november 2021 kl.11:15.

Antologin består av 28 texter av lika många författare och anknyter till en väntad intensiv debatt om dödshjälp i Sverige under vintern och våren.

Antologin består av skribenternas tankar kring sin egen död, men tar inte ställning för eller emot aktiv dödshjälp.

Antologin ges ut av Litteraturrundan i samarbete med förlaget Artes Liberales AB.

Läs mer på

Litteraturrundan.se/novellantologi/

Vem är rymdvarelserna som invaderar planeten?

Jag tänkte jag skulle undersöka vad som händer med en civilisation som möter en annan som är mycket mera avancerad, även om dessa bara vill allt gott och ställa till rätta åt invånarna.

Orthon plankade jag direkt från George Adamski: Flygande tefat har landat. Adamski påstår att rymdvarelserna är vackra män som ska frälsa jordmänniskorna. Orthon är en gudalik blond man från Venus. Det gick hem på 1950-talet, men inte efter diverse Venussonder och ryska landningar.

Adamskis bok är bara ena halvan. Han fick dela utrymmet med Desmond Leslie. Varför förläggaren valde att utge de två författarna i samma bok, begriper jag inte, då deras berättelser är helt olika. Desmond Leslie var kusin med Sir Winston Churchill och dessutom son till guvernören i Jaipur. Guvernörspalatset i Jaipur är numera museum. Det innehåller indiska miniatyrer av vimanas, flygfarkoster som gudarna ska ha använt. Desmond Leslie lärde sanskrit och kunde översätta dessa gudahistorier. Det var dessa som publicerades i samma bok som Adamskis berättelser. Vi var några solförmörkelseresenärer som besökte Jaipur och museet där miniatyrerna hänger under 1995. Annars red vi elefant upp till Maharajapalatset. Marie Rådbo och jag satt på en elefant bakom Gunnar Welin. Den fes oss i ansiktet hela tiden, vilket var värst för elefanttämjaren som satt längst fram. Till slut stod han inte ut längre och passerade den andra elefanten på den smala stigen.

Hannibal träffar UFO-fantasten Keefer på en restaurang vid Copacabana i Rio de Janeiro. Jag tänker mig restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus. Märkligt nog har den en exakt kopia på Kanarieön La Gomera. Café Oscar ligger vid hamnen. Även toaletten låg på samma ställe i lokalen. Då vi vandrade på Gomera, bodde vi på ett pensionat en bit uppe i byn San Sebastian och åkte buss upp till vandringslederna i berget. Vi åt frukost på uteserveringen på Café Oscar. Men det är en ganska långsmal lokal som inte skulle ägna sig till föredrag. Därför tänker jag mig den vegetariska restaurangen Fågel Fenix som fanns på saluhallen på Lilla Torg under 1980-talet. Den var helkaklat. En kväll kom en UFO-fantast från Australien och höll föredrag. Han beklagade den helkaklade miljön med metallstolar och bord. Den var omöjlig att meditera i. Jag tror han hette Keefer, så jag plankade honom direkt till Asteroiden.

Är Asteroiden inspirerad av Oumuamua? Nej, jag började skriva på den 2011. Däremot är den inspirerad av ett program som Planetary Society presenterade och ville att jag skulle sponsra: Att upptäcka asteroider på väg att krocka med jorden. Det finns mer än 8000 asteroider i storlek 140 meter i diameter och större i banor i jordens närhet. Vissa av dem passerar tidvis så nära som mellan jorden och månen. I juli 2019 passerade en asteroid på 60 – 130 meters diameter närmare oss än månen. Jag har aldrig varit intresserad av att sponsra Planetary Society’s asteroidprogram. Varje gång en stor stenbumling råkar passera jorden, är det en lika stor överraskning. Men programmet finns kvar, och det upptäcker och registrerar nya objekt hela tiden. Nästa passage görs av asteroiden 2006 QV89 som passerar oss 27 september på ett avstånd 20 gånger månens. Dinosaurierna utrotades av en stenbumling på 10 000 diameter, och det kan vi se bevis för så nära som Stevns Klint på Sjælland. Där syns den så kallade Iridiumranden i kalkberget. Strax efter nedslaget regnade iridium ner på jorden. De flesta arter som fanns, dog ut. Själva planeten skakade på sig och frambragte nya arter. De obefintliga däggdjuren fick sin chans. Vi kom till. Om det händer igen, vilka arter ska bli våra efterkommare?

Den omvända flyktingströmmen i Sahara som beskrivs i Asteroiden – något sådant har du väl aldrig upplevt? säger skeptikern. Nej, men jag har åkt jeep genom Libyen. I förbindelse med solförmörkelsen 2006 var vi ett gäng från Europa som åkte omkring i Sahara. Öknen är inte bara sanddynor. Den består även av hård mark, sandblåsta bergsformationer i otroliga former och plötsligt uppdykande pumphus som hämtar upp grundvatten. Portabla solceller var något vi själv medförde för att hålla i gång en del instrumentering under solförmörkelsen. På vissa ställen fanns grottor med hällristningar som avbildade afrikanska djur från tiden då Sahara var en fruktbar savann. I Acacus kunde vi fortfarande se avtryck av hur landskapet hade varit, utsikten mot savannen och floden från grottan. Vi var på ett arkeologiskt museum i byn Germa mitt i Sahara, där arkeologerna berättade att de fortfarande hittade strutsägg fyllda med vatten som var nergrävda i depåer av de tidigaste cro magnon-upptäcktsresande för flera tiotusentals år sedan. Människan har alltid varit en nyfiken upptäckare.

I kapitlet om Kiruna konfronteras en same med en av de invaderande skorpionroboterna i Polnostugan innerst i Torneträsk.

Då vi gick Nordkalottleden första gången, hade vi med tält och övernattade dels i tält, dels i stugor. Vi kom bland annat förbi just Polnostugan, som var nyrenoverad. På väg dit passerade vi ett ungt par som låg i tält på en udde i närheten.

Det behövdes bara gå in två steg i stugan, så störtade vi ut igen. Det var fruktansvärda vibrationer där inne. Vi slog upp tältet vid stranden.

Efter en stund kom ett tyskt par som reagerade likadant. De sa att de kände också av de dåliga vibrationerna. När vi gick bort till udden, visade sig det holländska paret också ha varit inne i stugan utan att stå ut där inne. Därför tyckte jag Polnostugan kunde passa bra att låta samen möta en invaderande metallknaprande skorpionrobot. Att de samma varelserna ockuperar Kiruna och äter all metall både inne i staden och knaprar sig ner i underjorden eftersom de producerar fler och fler av sina egna, inspirerades jag till av Max Tegmark och Nick Boström som funderar på horder av mini-AI som kanske åker omkring i universum och förvandlar allt metall till gem. Dessutom flyttas verkligen hela Kiruna eftersom gruvorna äter sig in under staden. Då vi var där sensommaren 2018, observerade vi hur stadshuset flyttades.

Historian om analfabeten och konjaktunnan är en skröna som går ute i Lofoten. Den passade in i sammanhanget på grund av den mystiska organisationen Framtidsingenjörerna som vill flytta hela mänskligheten till Sahara.

Mitt favoritlivsmedel är bananer. Oj, vad har det med asteroider att göra, där kan man ju inte odla bananer? Bakgrunden är så här: Under 1950 – 60 var min far delägare i en bananfarm i Brasilien. Det var meningen att vi skulle emigrera. Då det såg ut att bli allvar, hoppade jag av. Jag var 18 år och höll på med min utbildning. Det fick räcka med besök i Brasilien.

Med utgångspunkt i miljön i Rio de Janeiro började jag skriva på Asteroiden under 2011. Jag vandrade på Gomera med Torsten, och bodde på ett hotell där frukosten som ingick skulle ätas på en restaurang som hette Oscar. Den var identisk med restaurangen vid foten av linbanan upp till Limhamns-Jesus, den stora Jesusstatyn i Rio. Den har fått sitt namn på grund av betongen.

Så kom Siriusprojektet emellan och manuset blev vilande till vintern 2018 – 19.

2016 åkte jag på solförmörkelsesexpedition till Indonesien, och vem möter jag där? Elisabeth, dotter till en av de två andra delägarna till bananfarmen var med på resan. Hennes amerikanske make är solförmörkelsesnörd precis som jag. Vi hade kul, pratade gamla minnen, nattvandrade i djungeln i nationalparken Salamat Datang och blev sexuellt trakasserade av några endemiska apor som gärna ville visa oss vad de hade att komma med.

Hursomhelst, mötet med Elisabeth inspirerade till att ta fram Asteroiden igen.

Ett råd författare alltid får, är ”Gräv där du står.” Det är stort sätt det jag gör, även om jag skriver science fiction.