TiraTiger Förlag

NÄR JAG talade om för John att jag tänkte skriva hans biografi skrattade han. ”Kära gamla människa!” sade han. ”Men det var ju oundvikligt.” Ordet ”människa” var på Johns läppar ofta synonymt med ”idiot”.

”Men”, protesterade jag, ”en katt kan väl få titta på en kung.”

Han svarade: ”Ja, men kan den verkligen se kungen? Kan du, kissemiss, verkligen se mig?”

Detta från ett konstigt barn, sagt till en fullvuxen man.

John hade rätt. Trots att jag hade känt honom sedan han var en baby, och på sätt och vis var mycket nära honom, visste jag nästan ingenting om den inre, den verklige John. Än i dag känner jag bara till de märkliga fakta som finns om hans liv. Jag vet att han inte lärde sig att gå förrän han var sex år gammal, att han innan han fyllde tio begick flera inbrott och dödade en polis, att han vid arton års ålder, när han fortfarande såg ut som en ung pojke, grundade sin befängda koloni i Söderhavet, och att han vid tjugotre års ålder, till utseendet föga förändrad, överlistade de sex örlogsfartyg som sex stormakter hade skickat för att gripa honom. Jag vet också hur John och alla hans anhängare dog.

Sådana fakta känner jag till; och trots risken för att bli förintad av någon av de sex stormakterna ska jag berätta för världen allt jag kan komma ihåg.

Jag vet också något annat, som kommer att bli mycket svårt att förklara. På ett förvirrat sätt vet jag varför han grundade sin koloni. Jag vet också att även om han ägnade alla sina krafter åt den saken förväntade han sig aldrig på allvar att lyckas. Han var övertygad om att världen förr eller senare skulle hitta honom och förstöra hans arbete. ”Vår chans”, sade han en gång, ”är mindre än en på miljonen.” Och sedan skrattade han.

Johns skratt var märkligt störande. Det var ett lågt, snabbt och vasst skratt. Det påminde mig om det där viskande sprakande förspelet som ibland föregår en riktigt stor åskknall. Men ingen åska följde, bara ett ögonblicks tystnad, följd av en märklig stickning i skalpen för Johns åhörare.

Jag tror att detta Johns omänskliga skratt, hänsynslöst men aldrig elakt, innehöll nyckeln till allt som förbryllade mig i hans personlighet. Gång på gång frågade jag mig varför han skrattade just då? – vad han skrattade åt? – vad hans skratt egentligen betydde, om det där märkliga ljudet verkligen var ett skratt eller om det var någon känslomässig reaktion som var obegriplig för sådana som mig. Varför skrattade till exempel spädbarnet John genom tårarna när han hade vält omkull en kokande kittel och blivit otäckt skållad? Jag var inte närvarande vid hans död, men jag är helt övertygad om att hans sista andetag, när slutet kom, ägde rum under ett lustfyllt skratt. Men varför?

Eftersom jag inte kan besvara de frågorna kan jag inte förstå det väsentliga hos John. Hans skratt kom, den saken är jag säker på, ur någon aspekt av hans tillvaro som helt och hållet ligger bortom min syn. Jag är därför naturligtvis, som John intygade, en mycket inkompetent biograf. Men om jag håller tyst kommer fakta om hans unika karriär att gå förlorade för alltid. Trots min oförmåga måste jag skriva ned allt jag vet, i hopp om att de här sidorna, ifall de hamnar i händerna på någon av Johns egen storlek, kanske kan hjälpa den personen kan se igenom dem till Johns egen märkliga men storslagna ande.

Att andra av hans sort, eller ungefär av hans sort, nu lever, och att ännu fler kommer att dyka upp, är åtminstone troligt. Men som John själv upptäckte är den stora majoriteten av sådana mycket sällsynta supernormala, som John ibland kallade ”bredvakna”, antingen så fysiskt sköra eller så mentalt obalanserade att de inte lämnar något större avtryck i världen. Hur patetiskt ensidig den övernormala utvecklingen kan vara framgår av J. D. Beresfords redogörelse för den olycklige Victor Stott. Jag hoppas att följande korta redogörelse åtminstone skall ge en antydan om ett sinne som samtidigt är både mer slående ”övermänskligt” och mer allmänt mänskligt.

För att läsaren ska kunna förvänta sig något mer än ett intellektuellt underbarn ska jag först försöka ge en bild av hur John såg ut under sin tjugotredje och sista sommar.

Han var verkligen mycket mer lik en pojke än en man, även om hans ungdomliga ansikte i vissa stämningar kunde anta ett märkligt erfaret och till och med patriarkaliskt uttryck. Han var smal och långbent och hade det där ofärdiga valpaktiga utseendet som är typiskt för puberteten, men han hade också ett märkligt moget behag som var helt hans egen. För dem som hade lärt känna honom var han en människa av ständigt ny skönhet. Men främlingar blev ofta äcklade av hans otympliga proportioner. De kallade honom spindelliknande. Hans kropp, klagade de, var så liten, hans ben och armar så långa och smidiga, hans huvud tycktes enbart bestå av ögon och panna.

Nu när jag har beskrivit de dragen kan jag inte föreställa mig hur de skulle kunna vara vackra. Men hos John var de det, åtminstone för de av oss som kunde se på honom utan förutfattade meningar som byggde på grekiska gudar eller filmstjärnor. Med sin karakteristiska brist på falsk blygsamhet sade John en gång till mig: ”Mitt utseende är ett snabbtest av människor. Om de inte kan se mig som vacker när de har haft en chans att lära sig, då vet jag att de är döda inombords och farliga.”

Men låt mig komplettera beskrivningen. Liksom sina medkolonister gick John för det mesta naken. Hans mandom, som på så sätt blottades, var omogen trots hans tjugotre år. Hans hud, som bränts av Söderhavets sol, var grå, nästan grönaktig, och brun, med en rödare ton på kinderna. Hans händer var extremt stora och seniga. På något sätt verkade de mer fullvuxna än resten av hans kropp. Ordet ”spindelliknande” verkade lämpligt även i det sammanhanget. Hans huvud var visserligen stort, men inte oproportionerligt, i förhållande till hans långa lemmar. Det var tydligt att hans hjärnas unika utveckling berodde mer på mångfaldiga vindlingar än på ren volym. Ändå var hans huvud mycket större än det såg ut, för dess synliga volym upptogs knappast alls av håret, som bara var en tät kalott, en ren yta av afrikansk men ändå nästan vit ull. Hans näsa var liten men bred, kanske snarast mongolisk. Hans läppar, stora men bestämda, var alltid aktiva. De uttryckte ett slags löpande kommentar till hans tankar och känslor. Ändå har jag många gånger sett dem hårdna till stenhård envishet. Johns ögon var verkligen, enligt vanliga normer, alldeles för stora för hans ansikte, som därmed fick ett märkligt kattliknande eller falkliknande uttryck. Det uttrycket framhävdes av de låga och jämna ögonbrynen, men upphävdes ofta helt av ett genomgående pojkaktigt och till och med okynnigt leende. Det vita i Johns ögon var nästan osynligt. Pupillerna var enorma. De märkligt gröna irisarna var i regel bara glödtrådar, men i tropiskt solsken förminskades pupillerna till små nålstick. Sammantaget var hans ögon den mest uppenbart ”konstiga” delen av honom. Hans blick hade dock inget av den märkligt övertygande kraft som registrerats i fallet Victor Stott. Eller rättare sagt: för att känna deras magi behövde man redan ha lärt sig något om den formidabla ande som använde dem.

PLAXY OCH jag hade varit ett par, ett inte helt problemfritt sådant, för hon talade aldrig riktigt öppet om sitt förflutna, och ibland drog hon sig undan i ett moln av avståndstagande och förtvivlan. Men vi var ofta mycket lyckliga tillsammans, och jag trodde att vår lycka höll på att slå djupare rötter.

Sedan kom hennes mors sista sjukdom, och Plaxy försvann. En eller två gånger fick jag ett brev från henne, utan returadress, men med förslag om att jag kunde svara henne ”på postkontoret” i någon by i norra Wales, ibland den ena, ibland den andra. Hennes brev kunde visa allt från ytlig vänskap till en genuin längtan efter att få träffa mig igen. De innehöll mystiska hänvisningar till ”en märklig plikt” som, skrev hon, hade med hennes fars arbete att göra. Jag visste att den store fysiologen hade utfört sensationella experiment med hjärnor hos högre däggdjur. Han hade fått fram några förbluffande intelligenta fårhundar, och vid tiden för hans död sades det att han höll på med ännu mer ambitiös forskning. I ett av Plaxys mest kyliga brev talade hon om en ”oväntat ljuv belöning” i samband med sin nya tjänst, men i ett mer passionerat brev skrek hon ut protester mot ”detta krävande, fascinerande, avhumaniserande liv”. Ibland verkade hon befinna sig i ett tillstånd av konflikt och själslig plåga över något som hon inte fick förklara. Ett av de breven var så desperat att jag blev orolig för hennes förstånd. Jag beslöt därför att ägna min kommande ledighet åt att vandra i norra Wales i hopp om att hitta henne.

Jag tillbringade tio dagar med att vandra från pub till pub i trakten som adresserna angav och frågade överallt om en miss Trelone var känd i grannskapet. Till sist, i Llan Ffestiniog, fick jag höra talas om henne. Det fanns en ung dam med det namnet som bodde i en herdestuga i utkanten av heden någonstans ovanför Trawsfynydd. Den lokala butiksägaren som gav mig den upplysningen sade med ett mystiskt tonfall: ”Hon är verkligen en märklig ung dam. Hon har vänner, och jag är en av dem, men hon har fiender också.”

Jag följde hans anvisningar och vandrade några kilometer längs den slingrande Trawsfynyddvägen innan jag tog av till vänster in på en stig. Efter ytterligare någon kilometer kom jag, precis i utkanten av den öppna heden, fram till en liten stuga, byggd av grova skifferplattor och omgiven av en liten trädgård och dvärgartade träd. Dörren var stängd men rök steg upp från skorstenen. Jag knackade på. Dörren förblev stängd. Jag kikade in genom ett fönster och såg ett typiskt stugkök, men på bordet låg en hög med böcker. Jag slog mig ned på en ranglig stol i trädgården och såg på de prydliga raderna av kål och ärtor. Till höger om mig, på andra sidan av den djupa Cynfalklyftan, låg Ffestiniog, en flock skiffergrå elefanter som följde sin ledare, kyrkan utan klocktorn, nedför en bergsknalle mot dalen. Bakom och ovanför låg bergskedjan Moelwyn.

Jag rökte min andra cigarett när jag hörde Plaxys röst på avstånd. Det var den rösten som först hade lockat mig till henne. Jag hade suttit på ett kafé och fascinerats av den känsliga rösten som kom från någon okänd person bakom mig. Och nu hörde jag henne igen, men såg henne inte. För ett ögonblick lyssnade jag med förtjusning på hennes tal som, vilket jag ofta hade påpekat, var som det svala gnistrande mumlandet av små vågor på den steniga stranden vid en liten sjö under en varm dag.

Jag reste mig för att möta henne, men något märkligt grep mig. Mellan Plaxys yttranden hördes ingen annan mänsklig röst utan ett helt annat ljud, artikulerat men omänskligt. Strax innan hon kom runt husknuten sade hon: ”Men, käre vän, älska inte din handlöshet så mycket! Du har övervunnit den på ett utmärkt sätt”. Sedan följde märkliga ljud från hennes följeslagare, och genom grinden in till trädgården kom Plaxy och en stor hund.

Hon stannade upp, hennes ögon var stora av förvåning och (hoppades jag) av glädje, men hennes ögonbryn rynkades snart. Hon lade en hand på hundens huvud och stod tyst ett ögonblick. Jag hann lägga märke till att hon hade förändrats. Hon bar ett par leriga manchesterbyxor och en blå skjorta. Samma grå ögon, samma fylliga men bestämda mun, som nyligen hade tyckts mig inte stämma med hennes karaktär, samma rödbruna, lite morotsfärgade hår. Men i stället för ett ganska blekt ansikte såg jag ett rödbrunt, och dessutom en total avsaknad av smink: inte ens läppstift. Intrycket av oförskämd hälsa motsades märkligt nog av ett mörker under ögonen och ett spänt drag kring munnen. Det är sällsamt hur mycket man kan lägga märke till på ett par sekunder när man är förälskad!

Hennes hand lämnade hundens huvud och sträcktes välkomnande mot mig. ”Jaha”, sade hon leende, ”eftersom du har nosat upp oss är det bäst att vi inviger dig i vårt förtroende.” Det fanns en viss förlägenhet i hennes ton, men kanske också en klang av lättnad. ”Eller hur, Sirius?” tillade hon och tittade ner på den stora hunden.

Jag såg nu för första gången ordentligt på den märkliga varelsen. Han var verkligen ingen vanlig hund. I huvudsak var han en schäfer, kanske med ett stänk av grand danois eller mastiff, för han var en enorm best. Hans allmänna kroppsbyggnad var varglik, men han så lång att han såg smalare ut än en varg. Hans päls var, trots att håret var kort, fantastiskt tjock och silkeslen, särskilt runt halsen, där den var tät och ostyrig. Pälsens silkeslenhet var, på grund av en antydan till envis hårdhet, inte alls feminin. Silkestråd, kallade Plaxy det en gång. På ryggen och hjässan var pälsen svart, men på sidorna och benen och under ytan av hans kropp bleknade den till gråaktigt ljusbrunt. Det fanns också två stora fläckar av ljusbrunt ovanför ögonen, vilket gav hans ansikte ett lustigt maskliknande utseende, eller fick det att likna en grekisk staty med hjälm av järn. Det som skilde Sirius från alla andra hundar var hans enorma kranium. Det var faktiskt inte fullt så stort som man skulle ha förväntat sig av en varelse med mänsklig intelligens, eftersom Trelones teknik, som jag ska försöka förklara senare, inte bara ökade hjärnans volym utan också förfinade själva nervtrådarna. Ändå var Sirius huvud mycket högre än någon normal hunds. Hans höga panna i kombination med den silkeslena pälsen gav honom ett utseende som påminde om den berömda bordercollien, en enastående fårhund. Jag fick senare veta att den lysande rasen verkligen hade bidragit till Sirius konstitution. Men hans kranium var mycket större än bordercolliens. Kupolen nådde nästan upp till spetsarna på hans stora schäferöron. För att hålla uppe huvudets vikt var musklerna i hans nacke och axlar starkt utvecklade. Vid tidpunkten för vårt möte var han rent av lejonliknande, eftersom håret längs ryggraden stod upp. Misstänksamheten mot mig hade gjort att han ofrivilligt hade rest ragg. Hans grå ögon kunde ha tillhört en varg om inte pupillerna hade varit runda, som hos vilken hund som helst, inte slitsade som hos vargen. På det hela taget var han verkligen en formidabel best, mager och senig som en djungelvarelse.

Utan att släppa blicken från mig öppnade han munnen, som visade upp bergskedjor av tänder, och gav ifrån sig ett konstigt ljud, som slutade med en uppåtriktad glidning, som en fråga. Plaxy svarade: ”Ja, det är Robert. Han är pålitlig som stål, kom ihåg det.” Hon log ursäktande mot mig och tillade: ”Och han kan vara användbar.”

Sirius vinkade artigt med sin fjäderprydda svans, men hans kyliga ögon var fortfarande riktade mot mina.

Ännu en pinsam paus infann sig, tills Plaxy sade: ”Vi har arbetat med fåren ute på heden hela dagen. Vi missade middagen och jag är hemskt hungrig. Kom in så brygger jag te.” Hon tillade när vi kom in i det lilla flaggade köket: ”Sirius kommer att förstå allt du säger. Du kommer inte att kunna förstå honom i början, men det kan jag, och jag kan tolka.”

Medan Plaxy förberedde en måltid och gick in och ut ur det lilla skafferiet satt jag och pratade med henne. Sirius satt på huk mitt emot mig och tittade på mig, uppenbart ängslig. När hon såg honom sade hon med en viss skärpa som övergick i mildhet: ”Sirius! Jag säger ju att han är bra. Var inte så misstänksam!” Hunden reste sig, sade något på sitt underliga språk och gick ut i trädgården. ”Han gick för att hämta ved”, sade hon, och sedan mer lågmält: ”Å, Robert, det är roligt att se dig, fastän jag inte ville att du skulle hitta mig.” Jag reste mig för att ta henne i min famn, men hon viskade med eftertryck: ”Nej, nej, inte nu.” Sirius kom tillbaka med ett vedträ mellan käkarna. Med en sidoblick på oss båda och en märkbart sänkt svans lade han vedträt på elden och gick ut igen. ”Varför inte nu?” ropade jag, och hon viskade: ”På grund av Sirius. Å, du kommer snart att förstå.” Efter en paus tillade hon: ”Robert, du får inte förvänta dig att jag någonsin ska bli helt och hållet din, inte helt och hållet och helhjärtat din. Jag är alldeles för djupt involverad i min fars arbete.” Jag protesterade och grep tag i henne. ”Fin människa, Robert”, suckade hon och lade huvudet på min axel. Men omedelbart bröt hon sig loss och sade med eftertryck: ”Nej, det sade jag inte. Det var bara det kvinnliga mänskliga djuret som sade det. Vad jag säger är att jag inte kan spela det spel du vill att jag ska spela, inte helhjärtat.”

Sedan ropade hon genom den öppna dörren: ”Sirius, te!” Han svarade med att skälla och gick sedan in, noggrann med att inte se på mig.

Hon ställde en skål te till honom på en liten duk på golvet och sade: ”Han äter vanligtvis två måltider, middag vid middagstid och kvällsmat på kvällen. Men idag är det annorlunda.” Sedan lade hon fram en stor brödskiva, en bit ost och ett fat med en liten klick sylt. ”Räcker det?” frågade hon. En grymtning signalerade godkännande.

Plaxy och jag satt vid bordet och åt vårt bröd med ransonerat smör och krigstidstårta. Hon började berätta Sirius historia för mig. Ibland ställde jag en och annan fråga, eller så kunde Sirius avbryta med sitt konstiga tal av gnäll och morrande.

Det samtalet, och många andra samtal om det förflutna, kommer jag att redogöra för i de följande kapitlen. Men just nu måste jag säga följande: Utan Sirius faktiska närvaro skulle jag inte ha trott på historien; men hans avbrott uttryckte, även om de var hundaktiga och obegripliga, mänsklig intelligens genom sina tonfall, och stimulerade dessutom begripliga svar från Plaxy. Det var uppenbart att han följde samtalet, kom med kommentarer och iakttog min reaktion. Det var alltså inte med misstro, men givetvis med förvåning, som jag fick höra om Sirius ursprung och karriär. Jag lyssnade först med stor oro, så djupt engagerad var Plaxy. Jag började förstå varför vårt förhållande alltid hade varit ett gungfly och varför hon inte kom tillbaka till mig när hennes mor hade dött. Jag började fundera kring det bästa sättet att befria henne från detta ”omänskliga slaveri”. Men allt eftersom samtalet fortskred kunde jag inte låta bli att inse att den här märkliga relationen mellan flicka och hund i grunden var vacker, på sätt och vis helig. (Det var det ord jag använde för mig själv.) Vilket gjorde mitt problem mycket svårare.

Vid ett tillfälle, när Plaxy hade sagt att hon ofta hade längtat efter att få se mig igen, höll Sirius ett lite längre tal. Och mitt i detta gick han fram till henne, lade framtassarna på hennes armstöd och kysste henne på kinden, mycket milt och känsligt. Hon tog försynt emot smekningen och ryggade inte tillbaka, som människor brukar göra när hundar försöker kyssa dem. Men den friska glöden i hennes ansikte blev djupare, och hennes ögon glänste när hon smekte den mjuka lurvigheten på undersidan av hans hals och sade till mig, medan hon fortfarande såg på honom: ”Jag ska berätta för dig, Robert, att Sirius och Plaxy växte upp tillsammans som tummen och pekfingret på en hand, att han älskar mig på det sätt som bara hundar kan älska, och ännu mycket mer nu när jag har kommit till honom, men att jag inte får känna mig bunden att stanna hos honom, för nu kan han klara sig på egen hand. Vad som än händer med honom, jag – vad sade du, Sirius, din dumma älskling?” Han yttrade några snabba ord och hon fortsatte: ”Å, ja: jag är den doft som han alltid kommer att följa på jakt efter Gud.”

Hon vände ansiktet mot mig med ett leende som jag aldrig kommer att glömma. Inte heller glömmer jag den förvirrande effekten av hundens allvarliga och nästan formella lilla förklaring. Senare skulle jag inse att en ganska uppstyltad diktion, i stunder av djupa känslor, var något mycket karakteristiskt för honom.

Sedan sade Sirius något mer, med en slug blick och en darrning på svansen. Hon vände sig skrattande mot honom och smekte honom mjukt i ansiktet. ”Din best,” sade hon, ”jag tänker inte berätta det för Robert.”

När Sirius kysste henne blev jag plötsligt svartsjuk (en människa som blir svartsjuk på en hund!) Men Plaxys översättning av hans lilla tal väckte mer generösa känslor. Jag började nu göra upp planer för hur Plaxy och jag tillsammans skulle kunna ge Sirius ett permanent hem och hjälpa honom att uppfylla sitt öde, vad det nu kunde vara. Men ett annat öde väntade oss, som jag ska berätta.

Mitt tidigaste minne är att far lyfter upp mig och säger: ”Du är lik din farmor, därför är du min favoritson.”

Jag sitter i hans knä på tronen i slottet i Cibia och ser ut över en stor folkhop församlad nedanför oss.

Jag heter Urian av Cibia och är härskarens andra son. Jag är av adlig börd. Min far är Eros den Evige, nuvarande härskare av Cibiadalen i en rad regenter så långt tillbaka som staden Cibia har existerad. Han är även en stor erövrare och härskar över många fler dalar. Än idag fortsätter han erövrandet och är ofta bortrest. Min mor drottning Nellik är härskardotter från Nairobidalen.

Livet vid hovet i Cibia är strikt inrutat.

Om morgonen äter klanerna frukost i sina egna hem, antingen i lägenheter i slottet eller i palats i staden.

Klanen som har veckans hovtjänst bor kvar i lägenheten i slottet. De ansvarar för uppvaktningen av härskarfamiljen och den gemensamma hovmiddagen på kvällen i slottets stora hall. Där har inte vi barn tillträde, men vi hänger ofta på räcket i galleriet och tittar på.

Efter frukost sitter de kvinnliga medlemmarna av hovet i mors gemak och syr, medan männen tränar oss pojkar i krigskonst. I mors gemak doftar det alltid blommor. Någon ruta i ett av de bågformiga fönstren i mors sovrum är alltid öppen för att släppa in doften från djungeln. Det får mig att längta ut.

Mina bröder, adelsmännens söner och jag tränar för att bli krigare i en sal på första våningen i slottet. I träningslokalen doftar helt annorlunda, en manlig doft av alkololäder och mäns svett. Inga kvinnor bor på första våningen. Min tränare Felix Mazo har samma symbol inbränd under vänstra armen som jag har. Endast vi två har detta märke, och det är därför jag har valt honom till att vara min tränare. Han säger vi har samma påbrå från Nairobidalen, då han är mors kusin. De halvvuxna pojkarna säger att det luktar dibarn i träningshallen. Vi är många jämnåriga killar som fortfarande diar.

Min bäste vän är min jämnårige bror Kali från Kaliklanen. Det är fullt naturligt att far har fler kvinnor, han är ju härskare och behöver många söner som kan träna och tävla med varandra.

Så länge jag diar, sover jag i en säng i en alkov i mors sovgemak så jag lätt kan gå upp på natten och suga.

Min äldre bror Arozibia har ett eget rum i samma korridor som far. Trots det hänger han mest runt mor i drottninggemaket och gillar inte när jag kommer dit för att dia. Jag är så storvuxen att jag måste kila in mig mellan mors lår för att komma åt bröstet. När jag diar, är jag hjälplös och Arozibia brukar plåga mig, så mor måste säga till honom. Trots att han är äldre än mig, spöar jag honom under träningen. När far är ute på sina erövringar, kommer Arozibia för att ligga i mors säng och kivas med mig när jag diar på natten. Han vågar inte komma när far är hemma. Jag längtar efter den dagen jag inte behöver modersmjölk mera och kan flytta ner i ett eget rum på första våningen.

Det händer mycket under soldatträningen. Tishtryiaklanen har en cirkus, och där tränar de netromiter. Hadad Tishtryia, som är lika gammal som Arozibia, visar alltid upp färska bett från vilddjuren han går i närkamp med. Jag tycker om soldatträningen, men spöar redan de flesta då deras tricks är lättgenomskådliga, så jag skulle vilja prova på något nytt. Därför frågar jag Hadads far om jag kan få träna med vilddjur. Han ser ut att vara överraskad, men går med på att fråga mina föräldrar.

Den tråkigaste tiden på dagen är den mellan soldatträningen och den officiella audiensen, där folket besöker slottet och ber härskaren om råd. Efteråt sammanträder regeringen, som består av mina föräldrar och alla adelsmännen.

De olika klanerna sköter sina angelägenheter efter soldatträningen, äter lunch hemma och möter upp till den officiella audiensen endast om de är speciellt intresserade av frågorna som tas upp. Det är de äldsta och yngsta männen som kommer. Vi barn har mest tråkigt, om inte våra mödrar hittar på att vi ska besöka varandra och leka. I Mazoklanens gemak finns en flicka som är lika gammal som Arozibia, och hon är elak. Hon nyper mig i låret under bordet när inga vuxna ser det, så jag försöker sätta mig långt ifrån henne. På något vis klarar hon alltid att manövrera sig emellan de andra barnen så att hon hamnar vid sidan om mig. Jag tror inte hon har allierat sig med Arozibia för att plåga mig. Det är hennes eget påhitt.

Jag följer med Tishtryia in i fars gemak på första våningen efter soldatträningen. Far kommer upp från bassängen, en imponerande gestalt med tydliga muskler under mörkblå hy. Han är en mäktig härskare och jag vill tjäna honom när jag blir vuxen. Han skakar vattnet ur det lockiga håret och frågar vad vi vill. Innan Tishtryia hinner fråga om jag får träna på cirkus, berättar jag hur tråkigt vi har timmarna efter soldatträningen och att jag vill förkovra mig genom att träna på cirkus.

”När du slutar att dia ska jag ta dig med ut och träna dig i djungeln”, säger far. ”Men det är klart, netromitplågan har växt med staden. För mig går det bra att du är förberedd. Du får själv säga till drottningen.”

”Även dominansträning?” frågar Tishtryia.

”Jag tror min son är för ung för det än och jag skulle inte rekommendera det. Han kan få ovanor en härskarson inte bör ha.”

”Ingen fara. Det måste han ha speciella anlag för. Hadad är sugen, men min andre son reagerar negativt bara vid tanken.”

Jag är nyfiken på vad dominansträning är, men säger inget.

Vi går upp till drottningen. Det är ändå tid för mig att få bröstet. Medan jag diar, ställer hon mer detaljerade frågor än far. ”Vad innebär dominansträning?”

”Netromiten vill gärna ha sexuellt umgänge med den som vinner över henne i envig”, säger far.

”Det blir inte aktuellt.” Mor kramar mig så hårt att jag vill gnälla, men jag kniper käft. Hon vänder sig till hovdamen från Mazoklanen som har tjänst just då. ”Har din son begärt att få träna med netromiter?”

”Absolut inte.” Den blick Mazodamen kastar på mig, uttrycker vämjelse. Hon är mor till flickan som alltid plågar mig. Jag undrar ett ögonblick över varför den kvinnliga delen av Mazoklanen inte tycks gilla mig. Sedan glömmer jag det. Ingen man behöver ta kvinnor på allvar.

För första gången får jag gå utanför slottet. Det är ett nytt äventyr som jag ser fram emot. Natten innan kan jag knappt sova. Jag kastar mig runt i vaggan så den knarrande börjar röra sig själv.

Tishtryia hämtar sina två söner Hadad och Koba och vi ger oss av till cirkusen. Vi går inte rakt över Paradplatsen framför slottet, utan tar till vänster och smyger längsmed väggarna på stenhusen.

”Det är en del av träningen”, förklarar Tishtryia. ”Ni får inte korsa en öppen plats, då är ni mer sårbara för en eventuell fiende.”

Staden Cibias hus är byggda i sten, två våningar höga. Några har sneda skiffertak, andra har en terrass på taket. Vi går längsmed Paradgatan, som är täckt av plattor. Jag kan höra vatten porla under.

”Det är avloppsvattnet.” Tishtryia vill gärna berätta om hur staden är uppbyggd. ”Dricksvattnet rinner i en bäck bakom husen och pumpas upp därifrån. Cibia har ett avancerat system för vattenförsörjning.”

Vi passerar det sista huset i staden. Vägen fortsätter in i djungeln, där den förlorar sig i växtligheten. Lukten avslöjar att här ligger Cibias sophög till vänster om stigen. En stor flock alkolodjur klättrar omkring och slafsar i sig soporna så att högen snabbt blir lägre.

Framför oss finns en stor rund byggnad i flera våningar med små fyrkantiga fönster. Tishtryia lyfter handen och pekar uppåt. ”Cirkus.”

Han kan vara stolt. Byggnaden är lika stor som slottet.

Vi kommer in genom en hög kopparport till en korridor som svänger av inåt byggnaden med dörrar längsmed sidorna. Tishtryia öppnar en bred dubbelport till vänster omedelbart innanför ingången, och vi kommer ut i ett stort runt utrymme där bara himlen bildar tak. Det runda utrymmet på mitten är täckt av sand och omgivet av stenbänkar som bildar trappsteg på sidorna. Över ingångsporten finns en stor balkong. Trots öppenheten känner jag lukten av djur.

”Detta är arenan, där vi tränar”, förklarar Tishtryia. ”Sedan ska vi ha en stor föreställning.”

Han pekar upp mot stenbänkarna. ”Åskådarna sitter på sidorna. Ni ser hålen i stenen runt arenan? Där förstärker vi med extra stängsel om underhållarna hotar åskådarna.”

Tishtryia tar oss med inunder arenan. Lukten av vilddjur blir starkare. Vi blir stående en stund nedanför trappan för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Då urskiljer jag burar på vardera sidan av en smal gång.

”Ni får bekanta er med doften och synen av vuxna netromiter, så ni förstår hur farliga de är. Ett sådant vilddjur kan äta en sirian på några ögonblick. Men ni ska träna med valpar och vi är flera vuxna män som håller ögonen på er.”

Jag ställer mig på tryggt avstånd från den första buren och studerar varelsen där inne. Den ser ut som en kvinna med långt rött hår. Jag lever tätt inpå mor och är van vid att se henne naken. I och med att jag fortfarande diar, vet jag varför kvinnor har bröst. Netromiten har också bröst. Medan jag står och tittar, lyfter hon huvudet och fixerar mig med intensiva, gula ögon. Så flinar hon, ändrar ställning i buren och sticker handen ner mellan benen. Jag ser hennes bröst knoppa sig, men samtidigt runkar hon upp en stor kuk som växer i hennes hand. Jag vet vad hon gör, för jag har sett Hadad och Arozibia runka på toaletten efter träningen. Så smäller en piska över buren, och Tishtryia föser oss upp i arenan.

Flera män från Tishtryiaklanen har samlats. Var och en av dem håller fast en liten flicka med blek hy och rött hår.

Tishtryia kallar på oss. ”Här är netromiterna ni ska träna brottning med.”

Jag blir tilldelad en flicka som är lika lång som jag. Vi studerar varandra utan att röra oss. Jag tänker på den vuxna netromiten och sänker blicken mot flickans underliv. Jomenvisst, hon har snopp, lika liten och trind som min egen. Så länge jag diar, finns inget hopp om något mer. Hon tar chansen att flyga på mig när hon upptäcker att jag tappar koncentrationen. Vi ska bara brottas utan vapen. Under soldatträningen använder vi barn trästockar som ska föreställa spjut och kniv. Här gäller råstyrka och teknik. Jag intalar mig att hon inte är en normal flicka, hon är ett djur som tycks vara både tjej och kille på samma gång. Netromiten är stark, så jag får tänka mer på teknik för att brotta ner henne. Vi rullar skrattande runt i sanden tills med ens ljudet från Tishtryias piska avbryter brottningsmatchen.

”Koba, sluta. Flickan har givit upp sen länge.”

Min träningspartner och jag har rest oss och försöker borsta sanden från våra svettiga kroppar. Vi tittar osäkra på varandra. När Tishtryia slår med piskan i luften, är det meningen att vi ska avbryta.

Tishtryia får slita Koba från en stackars halvkvävd netromitvalp. ”Du vet att du inte får bruka onödigt våld.”

Koba flåsar tungt, ögonen lyser av hat. ”Jag kunde döda dem alla, de motbjudande djuren.”

Tishtryia rullar ihop piskan. ”Jag tänker vi ger oss för idag. Det är snart lunch. Vi fortsätter i morgon.”

Några män från Tishtryiaklanen bär ut en balja varmvatten i arenan.

”Ni får tvätta av sand och svett.” Tishtryia visar mig att jag ska stå i baljan och skölja vatten över mig med en skopa som hänger på kanten. Tishtryiaklanen har svarta handdukar som vi får låna att torka av oss med.

När vi kommer tillbaka till slottet, har mor bjudit in Tishtryiaklanen till lunch. Drottningen bjuder på honungsmjölk och gräddbullar. Jag fattar så småningom vad denna plötsliga gästfrihet med lyxlunch beror på. Efter att vi har ätit, klappar hon i händerna.

”Nu får ni demonstrera netromitträning. Urian agerar netromit och Koba soldat.”

Koba är inte så aggressiv som på cirkus. Han kan inte se mig som netromit, snarare som en lekkamrat. Jag inser att jag själv betraktade netromitvalpen mer som en lekkamrat än som en antagonist. Ingen av oss tog brottningen på allvar. Jag ska tänka på det imorgon.

”Det ser inte speciellt farligt ut, som en sorts brottning.”

”Vi måste passa oss så de inte biter”, säger Koba.

Mors ögonbryn åker upp i pannan. ”Är det vuxna netromiter?”

”Klart inte. Bara valpar i vår ålder”, säger Koba.

”Flickor eller pojkar?”

Vi ser på varandra. Jag blir av någon anledning full i skratt. Koba ser äcklad ut. ”Bådadera, tror vi.”

”Tror?”

”De har bröst och snopp på samma gång. Men vi får inte dominera dem, så vi vet inte om de har fitta”, säger jag.

Mor vänder sig mot Kobas mor. ”Din son tycks inte vara road av netromiter, Lady Tishtryia.”

Hennes man svarar för henne. ”Kanske inte. Men han får finna sig i träningen.”

”Det är tradition i Tishtryiadalen att alla ska kunna försvara sig mot netromitangrepp”, säger Lady Tishtryia.

”Även kvinnorna?”

Tishtryiaparet nickar bekräftande.

”Däremot tycks du, Urian, vara road av netromiter. Hur kommer det sig?”

Jag försöker förklara, men jag säger inget om att jag inte tog netromitvalpen på allvar. ”De är annorlunda. Killarna på soldatträningen gör aldrig något oväntat. När vi slåss, vet jag alltid vad min motståndare planerar att göra nästa gång. Netromiter, däremot, kan jag inte förutse.”

”Det är alltså en ren krigargrej. Det borde jag ha fattat. Du tycks vara den födde krigaren.”

Mor skrattar.

Jag håller med och uppfångar en fientlig blick från Arozibia, som sitter på andra sidan bordet tillsammans med Hadad.

Det här var första gången jag berättade för någon. Jag hade inte ens sagt något till Martin – jag hade varit nära att göra det flera gånger, en gång när vi hade kört till hans bror i Göteborg och hade timmar på oss i bilen att bara prata, och några gånger när vi låg i sängen och höll om varann. Det hade varit nära sådana gånger men jag hade aldrig … kommit mig för.

Men på något sätt måste jag ha insett att det här var ett perfekt tillfälle. Typ ”nu eller aldrig”. Vi var redan inne på stora saker … så jag drog ett djupt andetag igen.

”Jag blir mer och mer rädd”, sa jag, ”för saker som evigheten och oändligheten – tyst, Martin, jag vet att det är samma sak. Eller åtminstone olika aspekter av samma sak. Men det spelar ingen roll om det är ’evig tid’ eller ’universum kan vara oändligt’. Samma sak skrämmer mig i bägge fallen: Antingen är tiden och rummet, eller någon av dem, oändliga, och det är obegripligt … eller också har tiden och universum ett slut. Och vad finns i så fall efteråt – eller före tiden? Vad finns utanför universum? Eller är universum oändligt, och hur går det i så fall till?” Jag fick ont om luft och andades ett par gånger. ”Ja”, sa jag, ”så ungefär. Hur jag än tänker på det så blir jag … rädd.”

Rösterna i rummet blev starkare. Jag hörde några skratt och flera roade eller upprörda röster.

Sen pep min egen telefon. Och Martins gav ifrån sig det där lilla kvackandet som han kallar för Kalle Anka. Martin grävde i fickan och Josefin tog sin telefon från bordet.

”Å fan”, sa Anton.

”Men vad är det!” sa Josefin.

”Titta själva”, sa Anton och knappade snabbare och snabbare.

Jag kände mig oklädd inför alla andra och tog min egen telefon ur fickan. Jag såg ingenting. Men innan jag hade hunnit andas ut kom en flash från Aftonbladet. Och en från Expressen. Och …

”Ser ni det?” sa Anton.

”Flygande tefat?” sa Martin. ”Ja. Något skämt.” Men han fortsatte att knappa.

”Jag har ett flöde från CNN”, protesterade Anton. ”Jag vet inte om dom skulle skämta …”

”Det är inte tefat”, sa Josefin, ”det är UFOs.”

Jag hade knappat in mig på Aftonbladet och såg deras rubrik.

ALIENS I WASHINGTON?

”Washington”, sa Martin. “Och London. Paris. Köpenhamn Berlin Moskva Kiev –“

”Stockholm!” sa Anton.

Jag hade just hunnit dit själv. Aftonbladet är ju inte CNN men på något sätt hade de hunnit få fram ett foto: natthimlen, lite stjärnor – och liksom ett par hål där stjärnorna skymdes av något stort och svart.

Hålen var ovala. Jag kunde inte avgöra hur stora de var, eftersom inga av Stockholms landmärken syntes på bilden. Bara stjärnorna och hålen.

De flesta i rummet hade redan rest sig upp och var på väg ut. Anton ville också gå men Martin sa: ”Det är ingen idé. Folk är fulla och lättretliga –”

Längre hann han inte innan någon skrek. Jag vred på huvudet och såg åt det hållet – mot utgången. Det var fullt med folk där och den som skrek var en tjej i min egen ålder som verkade ha blivit trampad. Killen i hennes sällskap stöttade henne medan hon undersökte … inte foten utan sin högklackade sko.

”Ja, ni ser”, sa Martin. ”Jag ska kolla …”

Han böjde sig över telefonen igen. Jag gjorde likadant och skrollade förbi bilder – jag tror att de hade blivit betydligt fler på den korta stunden – och läste. En ny rubrik skrek –

FLYGANDE TEFAT ÖVER STOCKHOLM?

– och texten sa egentligen inget mer än att två oidentifierade flygande föremål, ibland kallade ”flygande tefat” hade siktats över staden och över ”flera andra europeiska och amerikanska storstäder”.

Uppdateras, stod det också, men inga uppdateringar verkade ha kommit.

Puben var snart nästan tom, bara vi och några stycken vid två andra bord var kvar inomhus, och de som pratade gjorde det ganska tyst. Som om de inte ville bli hörda? Jag undrade varför.

Ibland går det snabbt att bli paranoid.

”Vad är det här?” undrade Josefin lågmält. Jag såg att min syster var orolig.

”Tidningarna är chauvinister”, sa Anton. ”Bara Europa och USA.”

”Nej”, invände Martin. Han hade också börjat knappa ivrigt. ”Nej, jag ser just en grej från Tokyo. Det tar bara lite mer tid. … Tokyo har det nu”, sa han sen. ”Hoppas dom inte tror att det är Godzilla eller något och börjar skjuta på dom.”