Toni
Anderna är en bergskedja som sträcker sig längs nästan hela Sydamerikas västra sida, från Venezuela ned till Argentinas sydligaste trakter. Delar av bergen är bebodda men mycket är ännu outforskat, trakter med tät djungel eller oländiga berg, och kring bergskedjan finns många fascinerande myter och mysterier (El Dorado, staden av guld, ungdomens källa – de gigantiska figurerna på Nazcaslätten – allt möjligt).
Min vän Toni försvann in i ett sådant mysterium.
Vi växte upp i Arizona och hade turen att ha föräldrar med fasta arbeten, och till och med höga löner. Vi bodde i Flagstaff och båda mina föräldrar pendlade till Barringerkratern, där pappa arbetade i en souvenirbutik medan mamma guidade rundturer. När jag var liten fick jag ofta följa med dem till jobbet på lovdagar och liknande: under de första åren fick jag beundra böcker och souvenirer i butiken, och när jag hade fyllt tio kunde jag gå med på rundturer och höra mamma berätta. Hon är gammal nu men då var hon kring trettiofem, lång och stilig med mörkt kortklippt hår och mycket ljusa blå ögon, och jag beundrade henne mycket. Ett par år senare kunde jag hjälpa pappa i butiken och lärde mig att beundra honom också. Han var mindre tjusig än mamma men han har alltid varit en väldigt varm människa, inte ens den suraste gnetigaste turist kunde få honom ur humör, och jag gjorde mitt bästa för att efterlikna honom och märkte snart att kunderna blev mer vänliga mot mig – men dessutom mina klasskompisar och lärare. Det var då jag lärde känna Toni Bell.
Jag heter Janet Banks, kalla mig Janey – hej, hej – så Toni blev alltid uppropad direkt efter mig, vi hamnade ihop i grupparbeten och så vidare, och eftersom vi bodde i samma kvarter var det praktiskt att vi fick skjuts eller cyklade tillsammans till skolan. Hennes föräldrar undervisade på universitetet, mamman i franska och pappan i något som hette mytologiska studier.
Det var så vi fick höra talas om Way Naqullu. Det var i high school, vi hade sett en gammal film för att studera hur engelska lät under mitten av 1900-talet, och den handlade om någon dal i Tibet där människor blev extremt långlivade. Jag minns inte så mycket mer, vi lyssnade mest efter diftonger och sammandragningar och sådant, men när jag nämnde filmen för pappa visade sig att han kände till den. Den hette Lost Horizon, sa han, och byggde på någon ännu äldre roman. Men det roliga var att sådana myter fanns här och där i världen. Särskilt i Sydamerika, där det fanns flera ”ungdomens källor” på olika platser, och den som hette Way Naqullu låg i Anderna, i svåråtkomliga trakter mellan Venezuela i norr och Colombia i söder.
Jag tror att vi var femton när vi fick veta det där. Självklart skrattade vi åt det: vi var inte sådana tonårsflickor som har en brudkista och sparar och planerar och har sjukförsäkring. Vi var mitt i ungdomen och så skulle det förbli. Alltid.
På det sättet, och med hjälp av diverse partydroger, engångsligg och mer eller mindre sporadiska pojkvänner tog vi oss genom high school och college. Toni följde i sin pappas spår och studerade mytologi, jag gjorde inte som någon av mina föräldrar – jag tror att jag helt enkelt var trött på att åka fram och tillbaka till kratern – utan som hennes mamma: jag läste franska, och jag doktorerade, och innan jag var trettio hade jag en lektorstjänst som nästan ärvdes efter hennes mamma – jag började terminen efter att Tonis mamma hade slutat. Vid det laget hade jag också gift mig och fått barn.
Alltsammans var mycket förutsägbart men jag led inte av det. Toni och jag pratade om den saken – hon hade med nöd och näppe klarat grundkurserna i mytologi men sedan tröttnade hon och tog arbete på en elektronikbutik i Flagstaff; hon trodde att hon hade legat med typ 167 killar/män senast vi pratade om den saken; och hon bodde i en husvagn. Men hon var verkligen inte trailer trash. Hon tyckte om, sa hon, att hålla alla dörrar öppna. Hon kunde lämna sitt jobb när hon ville, jobb fanns alltid (och jag hörde den underförstådda fortsättningen: för den som var framåt och frimodig och sällan sa nej till lite kul), och: man är bara ung en gång.
Jag påpekade att vi skulle fylla trettioett nästa år. Hon sa ”Det ordnar sig”, skrattade och beställde in mer drinkar. Men det fanns ett par ögonblick, senare den kvällen, när jag kom på henne med att … fundera. Jag kunde ju gissa vad hon tänkte på, och det visade sig att jag hade rätt.
”Det där med ungdomens källa”, sade hon till slut.
”Vad?” Jag mindes inte.
”Den där filmen. I high school. Vi pratade med din pappa om den och –”
”Ja”, sade jag, ”jag minns.”
Hennes blick försvann i fjärran.
”Vad tänker du på?”
Hon sade: ”Outforskade delar av Anderna”.
