1. Julia
Martins telefon ringde precis när han reste sig upp efter frukost. Han tog den från bordet, mest för att slippa vibrationernas durrande, och kastade en blick på displayen. Ryckte på axlarna, lät telefonen glida ned i fickan, tog sin tekopp och lite saker från bordet och ställde alltsammans på köksbänken.
”Vem var det?” sa Julia. ”Journalist?”
Martin ryckte på axlarna igen. ”Typ. Eller liknande. Jag tryckte bort det.”
”Journalist”, bestämde Julia.
Martin klickade på ett par tangenter. Han sa ingenting och Julia skulle just fråga igen när telefonen ringde.
Martin svarade genast. ”Martin Berg.” Han var tyst i ett par sekunder. ”Ja …” sa han sen, ”det är ju många journalister som ringer. Och tokdårar i allmänhet …” Han tystnade igen, och var tyst ganska länge, med något ”Mm” eller ”Okej” inflikat, och ett enda tydligt ”Ja, det förstår jag mycket väl.”
Och sen: ”Om en halvtimme? Vi försöker.” Han blinkade åt Julia som lyfte en slapp hand och viftade lite med handleden.
Martin sa i telefonen: ”Vi ska bara ställa undan frukosten så går vi sen.”
Martin var Julias fästman sen mer än tre år, men hon kände fortfarande små stötar när hon såg på honom. Lång och mörk, som någon gammaldags filmstjärna, och han skulle ha varit attraktiv även utan de där intensiva ögonen. Han kunde vara, eller åtminstone verka vara, allvarlig och eftertänksam – men sen glittrade de där ögonen till och Julia blev varm över hela kroppen. Martin hade den effekten. Inte bara på Julia, utan på nästan alla människor.
Själv var hon ett halvt huvud kortare än Martin och hade glittrande gröna ögon, och en mun som alltid verkade glad. Det sa deras kompisar i alla fall.
Julia hade börjat doktorera på universitetet. Hon skulle skriva om ”Gästernas effekter på det svenska samhället – en studie om praktiska konsekvenser och allmänhetens attityder”. Det var förstås praktiskt att vara förlovad med Martin under det arbetet, eftersom Martin var en av de första människorna på jorden som hade lyckats få nära kontakt med Gästerna.
Gästerna var besökare från andra världar. De kom inte från en speciell värld eller planet, utan från många. Deras kultur var urgammal, berättade de, och bestod av hundratals, snart tusentals, be-bodda planeter … och även några världar som människor själva hade skapat, enorma cylindrar av metall eller mystiska legeringar, som svävade fritt och kunde röra sig mellan olika stjärnor.
Exakt hur de färderna gick till hade jorden inte fått veta än. Vad Gästerna däremot hade berättat var att alla människor hade samma ursprung, och för ungefär två miljoner år sedan hade mänskligheten bestått av ännu fler världar. Men vid den tiden hade något slags virus dykt upp – detaljerna var lite oklara, men det verkade vara ett virus som påverkade både människor och datorer och gjorde stor skada. Mycket av människornas teknologi hade blivit oanvändbar, och framför allt hade all kommunikation mellan världar förstörts. Radio lyckades man snart få att fungera igen, men radiovågor färdas ”bara” med ljusets hastighet, så det hade tagit ytterligare många århundraden innan världarna fick kontakt igen. Och nu färdades Gästernas skepp runt i den här delen av galaxen för att spåra upp världar som fortfarande var bebodda av människor utanför gemenskapen.
Gästernas besök hade först varit ett test. Var jordens människor tillräckligt mogna för att komma med i världarnas kontaktnät igen?
Den frågan gällde inte alls enbart teknologi. Den handlade just om mognad. Gästerna var nämligen mycket mörkhyade och hade via radio och annan kommunikation förstått att jorden var annorlunda: på jorden fanns förstås också vita eller ljushyade människor, och människor hade ofta sett ned på andra människor som inte hade samma hudfärg. Framför allt efter att de vita européerna började skapa modern teknologi – segelskepp, eldvapen, kikare och så vidare – hade de bestämt att de var en ”överlägsen ras” och måste sprida sin överlägsna kunskap till Afrika, Amerika och så vidare. Många ”underlägsna” människor hade använts som slavar och behandlats på ohyggliga sätt.
Så kom Gästerna och hade med sig teknologi som var lika överlägsen jordens som européernas hade varit några hundra år tidigare. Och det Gästerna ville veta var: hur skulle jordens folk reagera? Skulle de förstå att svarta människor mycket väl kunde utveckla överlägsen teknologi, när inga vita förtryckte dem – eller skulle de förakta Gästerna trots teknologin?
Efter en del problem hade allt gått i lås – mycket tack vare Julia och Martin, särskilt Martins speciella egenskap.
”Nå?” sa Julia nu, medan Martin fundersamt stoppade in saker i diskmaskinen.
”Känner du dig välsminkad?” sa Martin.
”Vad då?”
”Du och jag ska gå på ett möte på Regerings-kansliet.”
”När då?”
”Så snart vi kan. Gör dig färdig.”
”Martin – vad handlar det här om?”
”Dom kommer att förklara. Nånting politiskt?”
”Är det allt dom har sagt?”
”Yep.”
De gick över Kungsholmen, korsade bron till Klarabergsviadukten och svängde sen söderut till Regeringskansliet på Malmtorgsgatan. Martin presenterade sig för en effektiv yngre man bakom ett glasfönster och sedan fick de vänta i en halv minut innan en något äldre men lika effektiv kvinna kom och hämtade dem.
”Har ni varit här förut?” Kvinnan vände sig till Martin och Martin såg på Julia. Sen sa han: ”Jag – vi – har varit här ett par gånger. Gästerna. Dom där första veckorna.”
”Å.” Kvinnan studerade honom. ”Martin Berg?” Han nickade. ”Just det”, sa hon, ”jag tyckte väl jag kände igen namnet.”
De kom in i något som liknade en föreläsnings-sal, men med det som Julias lärare oftast brukade kalla ”seminariedukning” – avlånga bord stod i en stor fyrkant. De flesta stolar var redan upptagna men en lång och trots sin ungdom redan flintskallig man reste sig upp och pekade.
”Här”, sa han och log vänligt. ”Här är heders-platserna.” De krånglade sig förbi några andra och slog sig ned.
Mannen sa, fortfarande leende: ”Jag heter Sven Manting, jag jobbar här på kansliet och jag ska leda i alla fall det här mötet. Vi struntar i att gå bordet runt och presentera alla – det är inte så att alla härinne utom ni redan känner varandra, men ingen minns ändå folks namn efter den sortens maraton-presentationer, så vi får lära oss under vägen. Jag börjar med en kort förklaring och sen diskuterar vi, och räcker inte det så grälar vi kanske lite – men det händer sällan – och sen fattar vi ett beslut. Några frågor?”
”Massor”, sa Martin.
”Bra. Spar dom och anteckna gärna –” block och pennor var framlagda vid varje plats – ”så svarar vi eftersom. Det här gäller för övrigt alla: jag och ett par andra är inlästa på det här ärendet, vi äger det, som vi brukar säga, men annars är det här nytt för dom flesta. Okej?”
”Okej.” Martin nickade och Julia gjorde likadant.
”Och då ber jag energiminister Ella Wide om en inledning.”
Ella Wide reste sig upp. Hon höll i en penna, kanske bara för att ha något att göra med händerna. Hon var strax över trettio år gammal, svarthårig och lång, visste Julia, och påminde lite om någon filmstjärna – ja, mindes Julia, Sigourney Weaver i de första Alien-filmerna.
Ministerns presentation minskade inte det intrycket. Ella Wide var både attraktiv och effektiv.
”Det här”, sa hon, ”är ett flerdelat problem. Den första delen handlar om Norrlandslänen. Som jag tror att alla vet står norra Norrland för en stor del av hela Sveriges energiförsörjning. Vattenkraftverk, vindkraftverk, och det är inte så känt än men det talas om kärnkraft – kanske i Arvidsjaur eller Arjeplog, någon av avfolkningstrakterna.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Ursäkta mig, Martin och Julia – Sven eller jag borde ha talat om för er att det här mötet är sekretessbelagt. Men det kanske ni redan har gissat?”
Julia nickade. Martin sa: ”Ja … det märktes ganska tydligt på stämningen när vi kom in.”
”Just det”, sa Wide. ”Din känslighet. Det är därför vi vill ha med dig.”
”Jag gissade det”, sa Martin. ”Och varför vill ni ha med Julia?”
Wide log mot dem. ”För det första är det ganska välkänt att du, Martin, säger att du fungerar bättre tillsammans med Julia. Och för det andra är Julia genom sin forskning en av dom som vet mest om Gästerna och deras inflytande på svenskt samhällsliv och svensk politik. Kort sagt: vi hoppas mycket på er.” Hon blev allvarlig men log snart igen. ”Blev ni nervösa nu?”
”Lite”, sa Martin.
”För att?”
”För att den här saken gör dig lite nervös.”
Julia visste att Martin som vanligt inte var helt säker på hur han förstod sådant. Tonfall, andning, rörelsemönster – han kunde sällan peka på något specifikt men var ändå säker. Ibland hade han pratat om sin gamle farfar uppe i Norrbotten, nästan ensam kvar i en döende by någonstans ungefär mellan Långtborterskt och Storskogen, en man som efter sådär åttio år i naturen kunde titta upp mot en blå himmel med strålande sol och säga ”Nåmen, hä bli regn innan klocka ett”, och som alltid fick rätt, hur otroligt det än verkade. Martins förmåga verkade lika oförklarlig.
Wide andades ut i ett slags suck. ”Det är sant. Jag ska berätta färdigt så förstår ni bättre.” Hon halvsuckade igen. ”Okej. Norrlandslänen anser sig vara illa behandlade – dom ger och ger, men dom får inte mycket tillbaka. Det här är ju inga nyheter men situationen har blivit värre. Efter många års petitioner och krav utan större verkan har dom nordligaste länen, från Jämtland och uppåt, vänt sig åt ett annat håll. Dom förhandlar med ryssarna om ett energiavtal.” Wide höll upp en hand. ”Det är inte på allvar än – men länens riksdagsmän och kvinnor säger att det kan bli det. Norrland kan få ny rysk teknik om ryssarna får sätta upp nya vindkraftverk, och kanske ny kärnkraft – och det talas också om en ny form av vattenkraft, där strömmar som Golfströmmen skulle kunna mjölkas på energi. Eller vågkraftverk … Ni kommer att få läsa in er, och lära er av experter, om ni säger ja. Men först har jag en enkel fråga till er, Martin och Julia. Är ni intresserade av att hjälpa till med det här?”
