Kategorier
Recensioner

Eva Ulleruds recension av Om Sirius

Recension: Om Sirius

av Tora Greve

Tira Tiger Förlag, 2025

ISBN 978181116311

En stjärnklar vinternatt tittar du på stjärnbilden Orions bälte. Strax under strålar något starkt. Det är den stjärna som, utöver vår egen sol, lyser allra starkast på vår himmel: Sirius. Sirius är egentligen två stjärnor, en vit dvärg och en vit stjärna som slagit följe. Såväl astronomi som astrologi har intresserat människor i årtusenden och trots allt vi lärt oss finns så otroligt mycket spännande kvar att upptäcka, vare sig man blickar mot rymden eller ser vilka spår som finns i uråldriga kulturer och här spelar dubbelstjärnan Sirius en intressant roll.

På årets bokmässa släpps Om Sirius av Tora Greve. Det är en fackbok som inbjuder läsaren till en imponerande djupdykning i stjärnans bakgrund, historia och inte minst myter. I boken granskar författaren kritiskt källor från dåtid till nutid, allt från avhandlingar till fackböcker och skönlitteratur, med resonemang och slutsatser. Den är samtidigt personligt hållen med anekdoter som gör texten levande.

Om Sirius spänner över allt från vetenskap till tro, förr och nu. Första kapitlet ägnas åt naturvetenskap och astronomi. Det andra åt mytologi och stjärnans betydelse i olika civilisationer, från Yolngu stammen i Australien till Mesopotamien, Indien, Kina, Grekisk mytologi och de gamla Egyptiernas siriuskalender. Men berättelsen stannar inte där utan går vidare till spännande myter, som den afrikanska stammen Dogon som påstår sig ha haft kontakt med en varelse från Sirius för länge sedan. Teosofi, ockultism och mycket annat med anknytning till Sirius diskuteras i boken och varje kapitel avslutas med lästips.

Författaren Tora Greve är en äventyrare som åkt världen runt och har kvinnligt svenskt rekord i observerade solförmörkelser. Science fiction, fantasy och historia har, vid sidan om astronomi, ufologi och äventyrsresor varit hennes hobby hela livet. Därtill är Tora Greve textilkonstnär och författare. Det Tora Greve studerat och gestaltat i såväl böcker som textilvävar är just planeten Sirius.

I bokens sista kapitel ”Mitt eget förhållande till Sirius” knyter Tora Greve ihop säcken genom att berätta hur hon skapat den värld som finns i hennes tidigare verk, fantasy-serien om ett bebott Sirius. Jag tycker själv det är mycket intressant att få en inblick i just skapandet av en fiktiv värld.

Trots sitt rika innehåll är Om Sirius en nätt och lättläst bok som kan ge läsaren idéer till att forska vidare.

Eva Ullerud

Kategorier
Recensioner

Skrämmande aktuell dystopi

Stefan Dahlström: Systerfall

Recension av Systerfall

Titel: Systerfall

Författare: Stefan Dahlström

Förlag: Storyfy Publishing

Sidor: 449

ISBN 978-91-90011-87-4

Boken är en dystopi som handlar om ett meningslöst krig på ett ställe där angriparna inte har att göra då det inte handlar om att försvara sitt eget land. Tyvärr har det paralleller till vår egen tid.

Det påminner mig om de förvirrade nordkoreanska soldaterna som tas till fånga i Ukraina. Förstår de att de har blivit sålda som kanonmat till Ryssland, som betalning för kärnteknik?

Systerfall är fortsättningen på Systervälde, om ett totalitärt sovjetliknande matriarkat. Jag gillar beskrivningarna av den kvinnliga mytologin alla soldater matas med för att knyta dem hårdare till matriarkatet. Det känns äkta.

Soldaten Elin vaknar upp från nedfrysningen på en främmande planet. Hon irriteras av att soldaterna har frysts ner. Det finns modernare sätt att åka längre distanser i rymden. Hon upptäcker att utrustningen de får har fler brister. Soldaterna har till exempel inte fått mörkerglasögon, men de får plymer till hjälmarna. Det är typiskt, priserna ska hållas nere när det gäller kanonmat.

Inte nog med att soldaterna förväntas slåss, de ska även föda nya soldater, som ska växa upp snabbt med hormontillskott.

Precis som nordkoreanerna upptäcker soldaterna att fienden inte var den de väntade sig, men en helt annan. Istället för försvarare mot zeckorianerna är de erövrare mot Anaks, och kastas ut i meningslösa direktstrider och även skyttegravsstrider.

Hon har genomskådat lögnerna i matriarkatet, och vill inte längre dö för en meningslös kamp.

Elin upptäcker att fienden finns inte bara utanför de matriarkaliska soldaterna, men även mitt ibland dem. Det blir en uppgörelse med svikarna på de sista sidorna.

Målgruppen: De som tycker om dystopier och närgångna strider mellan soldater.

Tora Greve

Kategorier
Författaraktiviteter

Fantastikmässa i Malmö

Referat från Fantastikmässan:

Det var en väldigt liten mässa, men intimt och mysigt. Lokalerna var fina, med en del där vi hade borden, och en del med mycket hög scen utan trappa. Vi trodde inte någon skulle hitta oss i regnet, men där hade vi fel. Det var nog publik till att de tre matiga föredragen kunde hållas. Mässan kan nog växa, men i regel tar det tid.

Toras halva bord på Fantastikmässan.

Inför Fantastikmässan:

Fantastikmässa Ungdomens hus, Norra Skolgatan 10, Malmö, 2025-05-25 kl. 11 – 15.

Detta är ett arrangemang som bara har varit ett år tidigare, då jag själv var upptagen av annat. Arrangör är Annelie Hollender som verkar vara en driftig tjej. Vi ska varma upp med kreativt skrivande kl. 9.00, vilket är öppet för allmänheten.

Patrik Centerwall ska föreläsa under 20 minuter kl. 11.30 om den svenskspråkiga fantastiklitteraturens historia.

12.30 – 12.40 berättar Josephine Lindqvist om sin debutroman Trollbunden och skrivprocessen som ledde henne dit.

12.45 – 12.55 berättar Tora Greve om inspiration.

13.30 – 14.00 är det öppen scen där utställarna kan läsa sin synopsis, ett kapitel eller en hisspitch och få feedback direkt från publiken.

15.00 stänger mässan och vi packar grejorna.

Framsidan Hammerslag – en steampunkroman av Tora Greve
Kategorier
Förlagsaktiviteter

SciFi World och Litteraturrundan våren 2025

Referat från SciFi World och Litteraturrundan:

Referat från SciFi World i Malmö april 2025

Som vanlig sträckte sig kön flera kvarter bort, förbi hotellet vid järnvägen.

Vi var flera som ställde ut än förra året. Nu har de tagit bort slaktbänken vid motsatta väggen så Orest fick bättre plats, och det har kommit fler utställare i vårt rum. Scenen hade flyttats till teatern, så nu var rummet fyllt av utställare. Diverse utklädningar passerade i parader hela dagen. Söndag morgon då jag kom, stod R2D2 mitt på golvet, och jag hälsade ”Godmorgon”. Den svarade med en typisk trudelutt.

Man skulle tro publiken föredrog att titta på de utklädda som vimlar runt i lokalerna, men de tycks vara i köptagen också. Man säljer bra med science fiktion där. Jag ställde ut verk av de fyra författarna på mitt förlag. Kunderna tycktes dock fråga mest efter mina böcker, och jag hade bara en titel med. Ahrvid säljer också bra. Som vanligt såldes mer på lördagen än på söndagen.

Tora Greve presenterar 4 författare och historisk SF-litteratur

Referat från litteraturrundan maj 2025

Jag föredrog att hålla mig i Malmö båda dagarna, efter dåliga erfarenheter med Lundaloppet förra året. Annika Melin berättade att det hade varit samma kaos i år, men besöksfrekvensen var bättre än förra året. Hon menade att det berodde på att de hade marknadsfört sitt arrangemang bättre. När de gjorde sin undersökning, verkade Facebook bäst att marknadsföra på. Där får jag säga att Lilla galleriet var sämre på marknadsföringen i Malmö. Jag såg bara ett inlägg på Facebook för länge sedan, och det försvann i tråden. Jag gick själv ut med både inlägg på hemsidan, på Facebook och utskick via epost under veckan. I år ställde jag ut Siriuskrönikan, hade två vävar i galleriet och läste ur Siriuskrönikan: Mästaren.

Jan Forsmark-Lisa Fransson-Annika Melin. Foto Tora Greve

Inför evenemanget:

Fantastikbokklubben ska vara med på SciFi World på Slagthuset i Malmö 26 – 27 april kl. 10-18.

TiraTiger Förlag ställer ut klassisk science fiction och utvalde verk av sina författare.

TiraTiger Förlags klassikerserie


Under Litteraturrundan ställer författaren Tora Greve ut alla böcker från Siriuskrönikan på Galleri g på Helmfeltgatan 7 i Malmö (mellan operan och biblioteket) 3 – 4 maj kl. 11 – 16. Vi är fler utställare och det blir program med uppläsning och visning av konst. Se programmet nedan.

Litteraturrundan-maj-2025

3 maj

11.00                 Jan Forsmark öppnar litteraturrundan på Lilla g

12.00                 Jan Forsmark berättar om Sadeln och valan, sitt fotograferande och den kommande

romanserien om Carl Gustav, kapten på Ostindiska kompaniet.

13.00                 Margaretha Wilson kåserar

4 maj                

11.00                 Öppnar

12.00                 Annika Melin läser högt ur Vårens vresiga eldar

13.00                 Tora Greve läser ur en av sina böcker

14.00                 Lisa Fransson läser ur Strandglas

Siriuskrönikan-Tora Greve
Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Gästerna 2

1. Julia

Martins telefon ringde precis när han reste sig upp efter frukost. Han tog den från bordet, mest för att slippa vibrationernas durrande, och kastade en blick på displayen. Ryckte på axlarna, lät telefonen glida ned i fickan, tog sin tekopp och lite saker från bordet och ställde alltsammans på köksbänken.

”Vem var det?” sa Julia. ”Journalist?”

Martin ryckte på axlarna igen. ”Typ. Eller liknande. Jag tryckte bort det.”

”Journalist”, bestämde Julia.

Martin klickade på ett par tangenter. Han sa ingenting och Julia skulle just fråga igen när telefonen ringde.

Martin svarade genast. ”Martin Berg.” Han var tyst i ett par sekunder. ”Ja …” sa han sen, ”det är ju många journalister som ringer. Och tokdårar i allmänhet …” Han tystnade igen, och var tyst ganska länge, med något ”Mm” eller ”Okej” inflikat, och ett enda tydligt ”Ja, det förstår jag mycket väl.”

Och sen: ”Om en halvtimme? Vi försöker.” Han blinkade åt Julia som lyfte en slapp hand och viftade lite med handleden.

Martin sa i telefonen: ”Vi ska bara ställa undan frukosten så går vi sen.”

Martin var Julias fästman sen mer än tre år, men hon kände fortfarande små stötar när hon såg på honom. Lång och mörk, som någon gammaldags filmstjärna, och han skulle ha varit attraktiv även utan de där intensiva ögonen. Han kunde vara, eller åtminstone verka vara, allvarlig och eftertänksam – men sen glittrade de där ögonen till och Julia blev varm över hela kroppen. Martin hade den effekten. Inte bara på Julia, utan på nästan alla människor.

Själv var hon ett halvt huvud kortare än Martin och hade glittrande gröna ögon, och en mun som alltid verkade glad. Det sa deras kompisar i alla fall.

Julia hade börjat doktorera på universitetet. Hon skulle skriva om ”Gästernas effekter på det svenska samhället – en studie om praktiska konsekvenser och allmänhetens attityder”. Det var förstås praktiskt att vara förlovad med Martin under det arbetet, eftersom Martin var en av de första människorna på jorden som hade lyckats få nära kontakt med Gästerna.

Gästerna var besökare från andra världar. De kom inte från en speciell värld eller planet, utan från många. Deras kultur var urgammal, berättade de, och bestod av hundratals, snart tusentals, be-bodda planeter … och även några världar som människor själva hade skapat, enorma cylindrar av metall eller mystiska legeringar, som svävade fritt och kunde röra sig mellan olika stjärnor.

Exakt hur de färderna gick till hade jorden inte fått veta än. Vad Gästerna däremot hade berättat var att alla människor hade samma ursprung, och för ungefär två miljoner år sedan hade mänskligheten bestått av ännu fler världar. Men vid den tiden hade något slags virus dykt upp – detaljerna var lite oklara, men det verkade vara ett virus som påverkade både människor och datorer och gjorde stor skada. Mycket av människornas teknologi hade blivit oanvändbar, och framför allt hade all kommunikation mellan världar förstörts. Radio lyckades man snart få att fungera igen, men radiovågor färdas ”bara” med ljusets hastighet, så det hade tagit ytterligare många århundraden innan världarna fick kontakt igen. Och nu färdades Gästernas skepp runt i den här delen av galaxen för att spåra upp världar som fortfarande var bebodda av människor utanför gemenskapen.

Gästernas besök hade först varit ett test. Var jordens människor tillräckligt mogna för att komma med i världarnas kontaktnät igen?

Den frågan gällde inte alls enbart teknologi. Den handlade just om mognad. Gästerna var nämligen mycket mörkhyade och hade via radio och annan kommunikation förstått att jorden var annorlunda: på jorden fanns förstås också vita eller ljushyade människor, och människor hade ofta sett ned på andra människor som inte hade samma hudfärg. Framför allt efter att de vita européerna började skapa modern teknologi – segelskepp, eldvapen, kikare och så vidare – hade de bestämt att de var en ”överlägsen ras” och måste sprida sin överlägsna kunskap till Afrika, Amerika och så vidare. Många ”underlägsna” människor hade använts som slavar och behandlats på ohyggliga sätt.

Så kom Gästerna och hade med sig teknologi som var lika överlägsen jordens som européernas hade varit några hundra år tidigare. Och det Gästerna ville veta var: hur skulle jordens folk reagera? Skulle de förstå att svarta människor mycket väl kunde utveckla överlägsen teknologi, när inga vita förtryckte dem – eller skulle de förakta Gästerna trots teknologin?

Efter en del problem hade allt gått i lås – mycket tack vare Julia och Martin, särskilt Martins speciella egenskap.

”Nå?” sa Julia nu, medan Martin fundersamt stoppade in saker i diskmaskinen.

”Känner du dig välsminkad?” sa Martin.

”Vad då?”

”Du och jag ska gå på ett möte på Regerings-kansliet.”

”När då?”

”Så snart vi kan. Gör dig färdig.”

”Martin – vad handlar det här om?”

”Dom kommer att förklara. Nånting politiskt?”

”Är det allt dom har sagt?”

”Yep.”

De gick över Kungsholmen, korsade bron till Klarabergsviadukten och svängde sen söderut till Regeringskansliet på Malmtorgsgatan. Martin presenterade sig för en effektiv yngre man bakom ett glasfönster och sedan fick de vänta i en halv minut innan en något äldre men lika effektiv kvinna kom och hämtade dem.

”Har ni varit här förut?” Kvinnan vände sig till Martin och Martin såg på Julia. Sen sa han: ”Jag – vi – har varit här ett par gånger. Gästerna. Dom där första veckorna.”

”Å.” Kvinnan studerade honom. ”Martin Berg?” Han nickade. ”Just det”, sa hon, ”jag tyckte väl jag kände igen namnet.”

De kom in i något som liknade en föreläsnings-sal, men med det som Julias lärare oftast brukade kalla ”seminariedukning” – avlånga bord stod i en stor fyrkant. De flesta stolar var redan upptagna men en lång och trots sin ungdom redan flintskallig man reste sig upp och pekade.

”Här”, sa han och log vänligt. ”Här är heders-platserna.” De krånglade sig förbi några andra och slog sig ned.

Mannen sa, fortfarande leende: ”Jag heter Sven Manting, jag jobbar här på kansliet och jag ska leda i alla fall det här mötet. Vi struntar i att gå bordet runt och presentera alla – det är inte så att alla härinne utom ni redan känner varandra, men ingen minns ändå folks namn efter den sortens maraton-presentationer, så vi får lära oss under vägen. Jag börjar med en kort förklaring och sen diskuterar vi, och räcker inte det så grälar vi kanske lite – men det händer sällan – och sen fattar vi ett beslut. Några frågor?”

”Massor”, sa Martin.

”Bra. Spar dom och anteckna gärna –” block och pennor var framlagda vid varje plats – ”så svarar vi eftersom. Det här gäller för övrigt alla: jag och ett par andra är inlästa på det här ärendet, vi äger det, som vi brukar säga, men annars är det här nytt för dom flesta. Okej?”

”Okej.” Martin nickade och Julia gjorde likadant.

”Och då ber jag energiminister Ella Wide om en inledning.”

Ella Wide reste sig upp. Hon höll i en penna, kanske bara för att ha något att göra med händerna. Hon var strax över trettio år gammal, svarthårig och lång, visste Julia, och påminde lite om någon filmstjärna – ja, mindes Julia, Sigourney Weaver i de första Alien-filmerna.

Ministerns presentation minskade inte det intrycket. Ella Wide var både attraktiv och effektiv.

”Det här”, sa hon, ”är ett flerdelat problem. Den första delen handlar om Norrlandslänen. Som jag tror att alla vet står norra Norrland för en stor del av hela Sveriges energiförsörjning. Vattenkraftverk, vindkraftverk, och det är inte så känt än men det talas om kärnkraft – kanske i Arvidsjaur eller Arjeplog, någon av avfolkningstrakterna.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Ursäkta mig, Martin och Julia – Sven eller jag borde ha talat om för er att det här mötet är sekretessbelagt. Men det kanske ni redan har gissat?”

Julia nickade. Martin sa: ”Ja … det märktes ganska tydligt på stämningen när vi kom in.”

”Just det”, sa Wide. ”Din känslighet. Det är därför vi vill ha med dig.”

”Jag gissade det”, sa Martin. ”Och varför vill ni ha med Julia?”

Wide log mot dem. ”För det första är det ganska välkänt att du, Martin, säger att du fungerar bättre tillsammans med Julia. Och för det andra är Julia genom sin forskning en av dom som vet mest om Gästerna och deras inflytande på svenskt samhällsliv och svensk politik. Kort sagt: vi hoppas mycket på er.” Hon blev allvarlig men log snart igen. ”Blev ni nervösa nu?”

”Lite”, sa Martin.

”För att?”

”För att den här saken gör dig lite nervös.”

Julia visste att Martin som vanligt inte var helt säker på hur han förstod sådant. Tonfall, andning, rörelsemönster – han kunde sällan peka på något specifikt men var ändå säker. Ibland hade han pratat om sin gamle farfar uppe i Norrbotten, nästan ensam kvar i en döende by någonstans ungefär mellan Långtborterskt och Storskogen, en man som efter sådär åttio år i naturen kunde titta upp mot en blå himmel med strålande sol och säga ”Nåmen, hä bli regn innan klocka ett”, och som alltid fick rätt, hur otroligt det än verkade. Martins förmåga verkade lika oförklarlig.

Wide andades ut i ett slags suck. ”Det är sant. Jag ska berätta färdigt så förstår ni bättre.” Hon halvsuckade igen. ”Okej. Norrlandslänen anser sig vara illa behandlade – dom ger och ger, men dom får inte mycket tillbaka. Det här är ju inga nyheter men situationen har blivit värre. Efter många års petitioner och krav utan större verkan har dom nordligaste länen, från Jämtland och uppåt, vänt sig åt ett annat håll. Dom förhandlar med ryssarna om ett energiavtal.” Wide höll upp en hand. ”Det är inte på allvar än – men länens riksdagsmän och kvinnor säger att det kan bli det. Norrland kan få ny rysk teknik om ryssarna får sätta upp nya vindkraftverk, och kanske ny kärnkraft – och det talas också om en ny form av vattenkraft, där strömmar som Golfströmmen skulle kunna mjölkas på energi. Eller vågkraftverk … Ni kommer att få läsa in er, och lära er av experter, om ni säger ja. Men först har jag en enkel fråga till er, Martin och Julia. Är ni intresserade av att hjälpa till med det här?”

Kategorier
Författaraktiviteter

Inför Litteraturrundan maj 2025

Jag har varit och tittat på Lilla Galleriet centralt i Malmö. Det är en lokal med potential som ligger mellan Konsthallen, Operan och Stadsbiblioteket, på Helmfeltsgatan 7, mitt i ett stråk med små gallerier och bokantikvariat. Stråket brukar vara välbesökt under Gallerinatten i slutet av september. Galleriägaren Jan Forsmark tillhandahåller stora klaffbord och stolar. Han vill att vi hänger konst på väggarna under Litteraturrundan, så har ni konstverk, ta med det. Det borde gå bra med banderoller och rolluper också. Det är en förhållandevis stor lokal, så vi får plats runt åtta stk. Än så länge är vi två. Han vill att vi har ett program med uppläsningar eller presentation av böckerna.

Jag tog en del bilder när jag var där, så får ni lite intryck av miljön.

Receptionen Lilla Galleriet – 2
Receptionen Lilla Galleriet – 1
Receptionen Lilla Galleriet – 3
Stora lokalen – 1
Stora lokalen – 2
Kategorier
Författaraktiviteter

Litteraturrundan i Lund 2024

Bokmässan i Lund

Jag står vid bord 16 och har 4 ex kvar av Om rätten till min egen död, första utgåvan. Dessutom presenterar jag två punkiga biografier och annat där UFO förekommer.

Kategorier
Författaraktiviteter

Referat Bokmässan 2024

26/9: Kom med Bus4you till Göteborg under eftermiddagen. Åkte direkt till hotellet Liseberg Gran Curiosa med en svindyr taxi och fick satt in jätteväskan innan jag gick till Bokmässan.

Fantastikbokklubbens monter var inte alls så som jag trodde. Mina broschyrer och visitkort var inte framsatta. Jag säljer bäst via mina broschyrer. Jag fick själv klistra upp reklamblad på praktisk taget tomma väggar. Trots monterns rörighet, sålde vi över all förväntan.

Fantastikbokklubbens monter 2024

Hälsade på alla vänner i deras olika montrar. Torsdagen var jag på ett seminar, Att se ner på jorden med Staffan Bergwik. Han intervjuades av Bill Burrau från Ny Teknik. Det handlade mer om kartläggning än om rymden.

Jag var även på ett föredrag på Rymdtorget där Mikael Johansson berättade om sin bok Kvantdatorer. Den köpte jag, för han berättade att på kvantnivå suddas gränsen mellan datorsimulering och verklighet ut. En klassisk processor fungerar inte som en fabrik för varken svarta hål eller nya molekyler. Men med kvantdatorer kan man framställa det faktiska fenomen man vill studera. Det har en tid spekulerats kring möjligheten att hjärnan använder kvanteffekter, att den åtminstone delvis är en kvantdator. Det är just detta Svarte Nairobi gör i civilisationen på Sirius när han använder spaltproblemet och kvantsammanflätning för att förflytta sig mellan olika kroppar. Jag kan inte släppa det med tanke på att Urian faktiskt beskriver hur han gör i den senaste boken i Siriuskrönikan, Urians sanning. Mikael Johanssons var det mest intressanta föredraget under hela Bokmässan.

Mikael Johansson med sin bok Kvantdatorer

Då jag kom till hotellet på kvällen, fick jag ensam en tvårumslägenhet med 5 sängar och utsikt i två riktningar, mot Södra vägen och mot Liseberg och Gothia Tower. Detta är ett mycket finare hotell med bättre frukost.

27/9: Var monteransvarig idag och gick bara på ett seminar, När flyttar vi till Mars? Med Magnus Ivarsson och Sandra Billström, intervjuade av Bill Burrau igen. Mars är en för människor ogästvänlig planet. Snarare än att terraforma Mars, blir det att bygga habitat och låta resten av Mars bli naturreservat.

Innan hade jag bl a signering kl. 15 och 16, men de som hade beställt backlist under bordet, kom redan på morgonen och hämtade böcker.

Åt på ICA, där jag fick röding, några ex far skulle sagt, ”Jag såg några pinnar som vakade.” Men de var läckra.

28/9: Detta var dagen jag höll mig undan montern då de flesta var där. Jag gick på seminar istället. Det började kl. 10 med Marcus Wandt och Renata Chlumska. Marcus har samma tendens till åksjuka som mig, men konstigt nog blev han inte sjuk i rymden. Det var festligt med deras diskussion. Båda var energigivare, man kände sig stärkt när man gick därifrån. Man ska följa sin dröm, så har man inget att ångra när man sitter där gammal och orkeslös.

Energigivarna

Omedelbart efteråt gick jag på en diskussion om Fakta och science fiction och populärvetenskap. Alastair Reynolds som är sf-författare med bakgrund som forskare i Europeiska rymdorganisationen pratade med Ulf Danielsson som är professor i fysik i Uppsala, och Anna Davour som är vetenskapsjournalist. Dessa blev intervjuade av Per Johan Råsmark från Forskning och Vetenskap. Det mest intressanta med deras diskussion var vilka författare de hade inspirerats av. Det var Arthur C. Clarke, Star Trek och Heinlein. Annars hade de varit mest intresserade av populärvetenskap. Efteråt var det dags för diskussion om Rymden, Himlen och Evigheten mellan Martin Sahlen, astronom i Uppsala, Johan Enander, författare, Maria Kuchen, författare, Martin Modeus, ärkebiskop. Intervjuare var Johanna Koljonen, författare. Det var chockerande att upptäcka hur långt mitt perspektiv har fjärmat sig från det västerländska jordiska mot chefen Shivas utomjordiska, Typ3 civilisatoriska. Alla pratade om att de känner sig små i universum. Nu när jag vet vad som gör människan unik, varför människan är betydelsefull i universum, verkar deras famlande främmande för mig. År det min uppgift att berätta sanningen? Jag känner ett visst motstånd mot att stå upp och profetera. Jag kanske kan smyga in det i min kommande faktabok om Sirius.

Efter en god lunch med en fiskwallenbergare och en spenatwallenbergare i restaurang Season där jag hade matbiljett, gick jag till ett seminarium Varifrån kommer allt? med Bengt Gustafsson och Thomas Hertog, assistent till Stephen Hawking, som intervjuades av Lisa Kirsebom. De berättade att kosmologin har ändrats sen vi var unga. Vi går mot en kvantifierad världsbild. Bengt Gustafsson har skrivit en bok om vetenskap och konst. Alltid trevligt att träffa Bengt Gustafsson. Jag blev kvar i salen då nästa seminar med optimisten Lasse Berg och pessimisten Jonathan Jepssson skulle intervjuas av Björn Wiman med den alarmerande titeln Efter civilisationen. Lasse Berg började prata om utomjordingar och jag skrattade högt. ”Skratta inte så högt”, sa han. Då svarade jag att jag kanske var utomjordingen han pratade om. På något vis är alltid tonen mellan oss skämtsam. Han pratade också om Trump som en typisk harangutang, en silverrygg vi inte har bruk för. Efteråt gick jag ner i montern och hämtade jackan innan jag gick till Fråga Lund-gängets diskussion om att förklara det oförklarbara, vilket även är mitt problem. Thomas von Heijne försökte hålla styr på dem, men det var så sent på dagen att Gabriella och Jessica började tramsa så det spårade ut lite.

29/9: Var monteransvarig, gick dit på morgonen och öppnade montern. Innan jag gick på seminar, fördelade jag ansvaret och signeringarna. Jag visste att jag inte skulle vara tillbaka förrän efter lunch till min nästa signering. Första seminariet var Hallå – finns det någon annan därute? Med Clas Svahn, Erik Zackisson, docent i astronomi, och Beatriz Villaroel, forskare och projektledare för VASCO och ExoProbe som letar efter sonder från utomjordiska civilisationer i vårt solsystem. Intervjuare var Johanna Koljonen. Docenten var helt negativ till Uppsalaforskarnas 7 Dysonsfärer, men han är ju bara en typ som redan har stelnat i den vetenskapliga korrektheten. Clas berättade om AFU och dess betydelse för forskare. Den mest intressanta var Beatriz. Hon verkar forska i ämnen som även Avi Loeb forskar i. Efteråt gick jag till en sal i helt motsatt ända av lokalen för att lyssna på Om tidens uppkomst. Där var redan lång kö. Men jag kom in. Det var återigen Thomas Hertog och Ulf Danielsson som intervjuades om senaste nytt inom kosmologin av Christer Sturmark. Det blir mer och mer tydligt att universum styrs av kvantmekaniken. Tiden är inte konstant, den är även olika för varje människa, något jag själv märkt. Men för det rent praktiska i materian gäller fortfarande Newton. Under lunchen träffade jag Jörgen från Swecon. Vi åt tillsammans och pratade om framtiden för sf med coner. Luncon förbereder sig för att ha Swecon framöver och kommer inte att ha något arrangemang i år.

Resten av dagen jobbade jag i montern, där jag fick besök av olika som hade anmält sin ankomst. Det var bra att ha två signeringstider. Denna gång dök gästerna upp under signeringen. Min stora trunk ser tilltalande ut, så jag lät den stå mot bakväggen i montern istället för att ha den under bordet, med tanke på annat som fanns framme. Vi fyllde i intresseanmälan för nästa år och lämnade in. Tack för denna gång! Jag trodde förra året var sista, men jag är taggat på att fortsätta.

Kategorier
Recensioner

Miniatyrerna

Recension av Eva Ullerus Miniatyrerna. ISBN 978-91-89900-41-7

Något kan jag säga direkt: Det är en bladvändare, spänningen börjar direkt, först bara som en del märkliga händelser.

Omslag av Anders Nyman

Äkta makarna Gunnar och Mona åker till Norrland på en leksaksmässa. Gunnar har tagit över leksaksaffären från sina föräldrar. Numera går den knackigt, och när han talar med sina kolleger på mässan, har alla gått över till att driva internetbutik. Medan Gunnar besöker mässan, sitter Mona på hotellet med räkenskaperna. Vad hon ser, är att omsättningen sjunker månad för månad tills det bara går jämt ihop. Något måste göras, en ny leksak som den virala Tamaguchin bör dyka upp.

När Gunnar kommer ut från mässan första kvällen, blir han tilltalad av en äldre gubbe som sitter på en pall utanför. Han visar Gunnar något mycket märkligt.

Medan Gunnar åker tillbaka till mässan, tar Mona en tur med bilen för att turista i närheten. Hon kommer till en kyrka, där det varit häxprocesser våren 1675. Dessa kommer att spela en oväntad del av berättelsen.

Jag kan inte avslöja den spännande handlingen men den värld Gunnar och Mona kommer till tycks vara idealisk, en slags utopia. Men barn försvinner, och snart får de reda på att det finns någon som står utanför samhället och diskrimineras.

Kategorier
Provläsning bok

Provläsning Konstige John

NÄR JAG talade om för John att jag tänkte skriva hans biografi skrattade han. ”Kära gamla människa!” sade han. ”Men det var ju oundvikligt.” Ordet ”människa” var på Johns läppar ofta synonymt med ”idiot”.

”Men”, protesterade jag, ”en katt kan väl få titta på en kung.”

Han svarade: ”Ja, men kan den verkligen se kungen? Kan du, kissemiss, verkligen se mig?”

Detta från ett konstigt barn, sagt till en fullvuxen man.

John hade rätt. Trots att jag hade känt honom sedan han var en baby, och på sätt och vis var mycket nära honom, visste jag nästan ingenting om den inre, den verklige John. Än i dag känner jag bara till de märkliga fakta som finns om hans liv. Jag vet att han inte lärde sig att gå förrän han var sex år gammal, att han innan han fyllde tio begick flera inbrott och dödade en polis, att han vid arton års ålder, när han fortfarande såg ut som en ung pojke, grundade sin befängda koloni i Söderhavet, och att han vid tjugotre års ålder, till utseendet föga förändrad, överlistade de sex örlogsfartyg som sex stormakter hade skickat för att gripa honom. Jag vet också hur John och alla hans anhängare dog.

Sådana fakta känner jag till; och trots risken för att bli förintad av någon av de sex stormakterna ska jag berätta för världen allt jag kan komma ihåg.

Jag vet också något annat, som kommer att bli mycket svårt att förklara. På ett förvirrat sätt vet jag varför han grundade sin koloni. Jag vet också att även om han ägnade alla sina krafter åt den saken förväntade han sig aldrig på allvar att lyckas. Han var övertygad om att världen förr eller senare skulle hitta honom och förstöra hans arbete. ”Vår chans”, sade han en gång, ”är mindre än en på miljonen.” Och sedan skrattade han.

Johns skratt var märkligt störande. Det var ett lågt, snabbt och vasst skratt. Det påminde mig om det där viskande sprakande förspelet som ibland föregår en riktigt stor åskknall. Men ingen åska följde, bara ett ögonblicks tystnad, följd av en märklig stickning i skalpen för Johns åhörare.

Jag tror att detta Johns omänskliga skratt, hänsynslöst men aldrig elakt, innehöll nyckeln till allt som förbryllade mig i hans personlighet. Gång på gång frågade jag mig varför han skrattade just då? – vad han skrattade åt? – vad hans skratt egentligen betydde, om det där märkliga ljudet verkligen var ett skratt eller om det var någon känslomässig reaktion som var obegriplig för sådana som mig. Varför skrattade till exempel spädbarnet John genom tårarna när han hade vält omkull en kokande kittel och blivit otäckt skållad? Jag var inte närvarande vid hans död, men jag är helt övertygad om att hans sista andetag, när slutet kom, ägde rum under ett lustfyllt skratt. Men varför?

Eftersom jag inte kan besvara de frågorna kan jag inte förstå det väsentliga hos John. Hans skratt kom, den saken är jag säker på, ur någon aspekt av hans tillvaro som helt och hållet ligger bortom min syn. Jag är därför naturligtvis, som John intygade, en mycket inkompetent biograf. Men om jag håller tyst kommer fakta om hans unika karriär att gå förlorade för alltid. Trots min oförmåga måste jag skriva ned allt jag vet, i hopp om att de här sidorna, ifall de hamnar i händerna på någon av Johns egen storlek, kanske kan hjälpa den personen kan se igenom dem till Johns egen märkliga men storslagna ande.

Att andra av hans sort, eller ungefär av hans sort, nu lever, och att ännu fler kommer att dyka upp, är åtminstone troligt. Men som John själv upptäckte är den stora majoriteten av sådana mycket sällsynta supernormala, som John ibland kallade ”bredvakna”, antingen så fysiskt sköra eller så mentalt obalanserade att de inte lämnar något större avtryck i världen. Hur patetiskt ensidig den övernormala utvecklingen kan vara framgår av J. D. Beresfords redogörelse för den olycklige Victor Stott. Jag hoppas att följande korta redogörelse åtminstone skall ge en antydan om ett sinne som samtidigt är både mer slående ”övermänskligt” och mer allmänt mänskligt.

För att läsaren ska kunna förvänta sig något mer än ett intellektuellt underbarn ska jag först försöka ge en bild av hur John såg ut under sin tjugotredje och sista sommar.

Han var verkligen mycket mer lik en pojke än en man, även om hans ungdomliga ansikte i vissa stämningar kunde anta ett märkligt erfaret och till och med patriarkaliskt uttryck. Han var smal och långbent och hade det där ofärdiga valpaktiga utseendet som är typiskt för puberteten, men han hade också ett märkligt moget behag som var helt hans egen. För dem som hade lärt känna honom var han en människa av ständigt ny skönhet. Men främlingar blev ofta äcklade av hans otympliga proportioner. De kallade honom spindelliknande. Hans kropp, klagade de, var så liten, hans ben och armar så långa och smidiga, hans huvud tycktes enbart bestå av ögon och panna.

Nu när jag har beskrivit de dragen kan jag inte föreställa mig hur de skulle kunna vara vackra. Men hos John var de det, åtminstone för de av oss som kunde se på honom utan förutfattade meningar som byggde på grekiska gudar eller filmstjärnor. Med sin karakteristiska brist på falsk blygsamhet sade John en gång till mig: ”Mitt utseende är ett snabbtest av människor. Om de inte kan se mig som vacker när de har haft en chans att lära sig, då vet jag att de är döda inombords och farliga.”

Men låt mig komplettera beskrivningen. Liksom sina medkolonister gick John för det mesta naken. Hans mandom, som på så sätt blottades, var omogen trots hans tjugotre år. Hans hud, som bränts av Söderhavets sol, var grå, nästan grönaktig, och brun, med en rödare ton på kinderna. Hans händer var extremt stora och seniga. På något sätt verkade de mer fullvuxna än resten av hans kropp. Ordet ”spindelliknande” verkade lämpligt även i det sammanhanget. Hans huvud var visserligen stort, men inte oproportionerligt, i förhållande till hans långa lemmar. Det var tydligt att hans hjärnas unika utveckling berodde mer på mångfaldiga vindlingar än på ren volym. Ändå var hans huvud mycket större än det såg ut, för dess synliga volym upptogs knappast alls av håret, som bara var en tät kalott, en ren yta av afrikansk men ändå nästan vit ull. Hans näsa var liten men bred, kanske snarast mongolisk. Hans läppar, stora men bestämda, var alltid aktiva. De uttryckte ett slags löpande kommentar till hans tankar och känslor. Ändå har jag många gånger sett dem hårdna till stenhård envishet. Johns ögon var verkligen, enligt vanliga normer, alldeles för stora för hans ansikte, som därmed fick ett märkligt kattliknande eller falkliknande uttryck. Det uttrycket framhävdes av de låga och jämna ögonbrynen, men upphävdes ofta helt av ett genomgående pojkaktigt och till och med okynnigt leende. Det vita i Johns ögon var nästan osynligt. Pupillerna var enorma. De märkligt gröna irisarna var i regel bara glödtrådar, men i tropiskt solsken förminskades pupillerna till små nålstick. Sammantaget var hans ögon den mest uppenbart ”konstiga” delen av honom. Hans blick hade dock inget av den märkligt övertygande kraft som registrerats i fallet Victor Stott. Eller rättare sagt: för att känna deras magi behövde man redan ha lärt sig något om den formidabla ande som använde dem.