Författare: forlag

1. Julia

Martins telefon ringde precis när han reste sig upp efter frukost. Han tog den från bordet, mest för att slippa vibrationernas durrande, och kastade en blick på displayen. Ryckte på axlarna, lät telefonen glida ned i fickan, tog sin tekopp och lite saker från bordet och ställde alltsammans på köksbänken.

”Vem var det?” sa Julia. ”Journalist?”

Martin ryckte på axlarna igen. ”Typ. Eller liknande. Jag tryckte bort det.”

”Journalist”, bestämde Julia.

Martin klickade på ett par tangenter. Han sa ingenting och Julia skulle just fråga igen när telefonen ringde.

Martin svarade genast. ”Martin Berg.” Han var tyst i ett par sekunder. ”Ja …” sa han sen, ”det är ju många journalister som ringer. Och tokdårar i allmänhet …” Han tystnade igen, och var tyst ganska länge, med något ”Mm” eller ”Okej” inflikat, och ett enda tydligt ”Ja, det förstår jag mycket väl.”

Och sen: ”Om en halvtimme? Vi försöker.” Han blinkade åt Julia som lyfte en slapp hand och viftade lite med handleden.

Martin sa i telefonen: ”Vi ska bara ställa undan frukosten så går vi sen.”

Martin var Julias fästman sen mer än tre år, men hon kände fortfarande små stötar när hon såg på honom. Lång och mörk, som någon gammaldags filmstjärna, och han skulle ha varit attraktiv även utan de där intensiva ögonen. Han kunde vara, eller åtminstone verka vara, allvarlig och eftertänksam – men sen glittrade de där ögonen till och Julia blev varm över hela kroppen. Martin hade den effekten. Inte bara på Julia, utan på nästan alla människor.

Själv var hon ett halvt huvud kortare än Martin och hade glittrande gröna ögon, och en mun som alltid verkade glad. Det sa deras kompisar i alla fall.

Julia hade börjat doktorera på universitetet. Hon skulle skriva om ”Gästernas effekter på det svenska samhället – en studie om praktiska konsekvenser och allmänhetens attityder”. Det var förstås praktiskt att vara förlovad med Martin under det arbetet, eftersom Martin var en av de första människorna på jorden som hade lyckats få nära kontakt med Gästerna.

Gästerna var besökare från andra världar. De kom inte från en speciell värld eller planet, utan från många. Deras kultur var urgammal, berättade de, och bestod av hundratals, snart tusentals, be-bodda planeter … och även några världar som människor själva hade skapat, enorma cylindrar av metall eller mystiska legeringar, som svävade fritt och kunde röra sig mellan olika stjärnor.

Exakt hur de färderna gick till hade jorden inte fått veta än. Vad Gästerna däremot hade berättat var att alla människor hade samma ursprung, och för ungefär två miljoner år sedan hade mänskligheten bestått av ännu fler världar. Men vid den tiden hade något slags virus dykt upp – detaljerna var lite oklara, men det verkade vara ett virus som påverkade både människor och datorer och gjorde stor skada. Mycket av människornas teknologi hade blivit oanvändbar, och framför allt hade all kommunikation mellan världar förstörts. Radio lyckades man snart få att fungera igen, men radiovågor färdas ”bara” med ljusets hastighet, så det hade tagit ytterligare många århundraden innan världarna fick kontakt igen. Och nu färdades Gästernas skepp runt i den här delen av galaxen för att spåra upp världar som fortfarande var bebodda av människor utanför gemenskapen.

Gästernas besök hade först varit ett test. Var jordens människor tillräckligt mogna för att komma med i världarnas kontaktnät igen?

Den frågan gällde inte alls enbart teknologi. Den handlade just om mognad. Gästerna var nämligen mycket mörkhyade och hade via radio och annan kommunikation förstått att jorden var annorlunda: på jorden fanns förstås också vita eller ljushyade människor, och människor hade ofta sett ned på andra människor som inte hade samma hudfärg. Framför allt efter att de vita européerna började skapa modern teknologi – segelskepp, eldvapen, kikare och så vidare – hade de bestämt att de var en ”överlägsen ras” och måste sprida sin överlägsna kunskap till Afrika, Amerika och så vidare. Många ”underlägsna” människor hade använts som slavar och behandlats på ohyggliga sätt.

Så kom Gästerna och hade med sig teknologi som var lika överlägsen jordens som européernas hade varit några hundra år tidigare. Och det Gästerna ville veta var: hur skulle jordens folk reagera? Skulle de förstå att svarta människor mycket väl kunde utveckla överlägsen teknologi, när inga vita förtryckte dem – eller skulle de förakta Gästerna trots teknologin?

Efter en del problem hade allt gått i lås – mycket tack vare Julia och Martin, särskilt Martins speciella egenskap.

”Nå?” sa Julia nu, medan Martin fundersamt stoppade in saker i diskmaskinen.

”Känner du dig välsminkad?” sa Martin.

”Vad då?”

”Du och jag ska gå på ett möte på Regerings-kansliet.”

”När då?”

”Så snart vi kan. Gör dig färdig.”

”Martin – vad handlar det här om?”

”Dom kommer att förklara. Nånting politiskt?”

”Är det allt dom har sagt?”

”Yep.”

De gick över Kungsholmen, korsade bron till Klarabergsviadukten och svängde sen söderut till Regeringskansliet på Malmtorgsgatan. Martin presenterade sig för en effektiv yngre man bakom ett glasfönster och sedan fick de vänta i en halv minut innan en något äldre men lika effektiv kvinna kom och hämtade dem.

”Har ni varit här förut?” Kvinnan vände sig till Martin och Martin såg på Julia. Sen sa han: ”Jag – vi – har varit här ett par gånger. Gästerna. Dom där första veckorna.”

”Å.” Kvinnan studerade honom. ”Martin Berg?” Han nickade. ”Just det”, sa hon, ”jag tyckte väl jag kände igen namnet.”

De kom in i något som liknade en föreläsnings-sal, men med det som Julias lärare oftast brukade kalla ”seminariedukning” – avlånga bord stod i en stor fyrkant. De flesta stolar var redan upptagna men en lång och trots sin ungdom redan flintskallig man reste sig upp och pekade.

”Här”, sa han och log vänligt. ”Här är heders-platserna.” De krånglade sig förbi några andra och slog sig ned.

Mannen sa, fortfarande leende: ”Jag heter Sven Manting, jag jobbar här på kansliet och jag ska leda i alla fall det här mötet. Vi struntar i att gå bordet runt och presentera alla – det är inte så att alla härinne utom ni redan känner varandra, men ingen minns ändå folks namn efter den sortens maraton-presentationer, så vi får lära oss under vägen. Jag börjar med en kort förklaring och sen diskuterar vi, och räcker inte det så grälar vi kanske lite – men det händer sällan – och sen fattar vi ett beslut. Några frågor?”

”Massor”, sa Martin.

”Bra. Spar dom och anteckna gärna –” block och pennor var framlagda vid varje plats – ”så svarar vi eftersom. Det här gäller för övrigt alla: jag och ett par andra är inlästa på det här ärendet, vi äger det, som vi brukar säga, men annars är det här nytt för dom flesta. Okej?”

”Okej.” Martin nickade och Julia gjorde likadant.

”Och då ber jag energiminister Ella Wide om en inledning.”

Ella Wide reste sig upp. Hon höll i en penna, kanske bara för att ha något att göra med händerna. Hon var strax över trettio år gammal, svarthårig och lång, visste Julia, och påminde lite om någon filmstjärna – ja, mindes Julia, Sigourney Weaver i de första Alien-filmerna.

Ministerns presentation minskade inte det intrycket. Ella Wide var både attraktiv och effektiv.

”Det här”, sa hon, ”är ett flerdelat problem. Den första delen handlar om Norrlandslänen. Som jag tror att alla vet står norra Norrland för en stor del av hela Sveriges energiförsörjning. Vattenkraftverk, vindkraftverk, och det är inte så känt än men det talas om kärnkraft – kanske i Arvidsjaur eller Arjeplog, någon av avfolkningstrakterna.” Hon tystnade för ett ögonblick. ”Ursäkta mig, Martin och Julia – Sven eller jag borde ha talat om för er att det här mötet är sekretessbelagt. Men det kanske ni redan har gissat?”

Julia nickade. Martin sa: ”Ja … det märktes ganska tydligt på stämningen när vi kom in.”

”Just det”, sa Wide. ”Din känslighet. Det är därför vi vill ha med dig.”

”Jag gissade det”, sa Martin. ”Och varför vill ni ha med Julia?”

Wide log mot dem. ”För det första är det ganska välkänt att du, Martin, säger att du fungerar bättre tillsammans med Julia. Och för det andra är Julia genom sin forskning en av dom som vet mest om Gästerna och deras inflytande på svenskt samhällsliv och svensk politik. Kort sagt: vi hoppas mycket på er.” Hon blev allvarlig men log snart igen. ”Blev ni nervösa nu?”

”Lite”, sa Martin.

”För att?”

”För att den här saken gör dig lite nervös.”

Julia visste att Martin som vanligt inte var helt säker på hur han förstod sådant. Tonfall, andning, rörelsemönster – han kunde sällan peka på något specifikt men var ändå säker. Ibland hade han pratat om sin gamle farfar uppe i Norrbotten, nästan ensam kvar i en döende by någonstans ungefär mellan Långtborterskt och Storskogen, en man som efter sådär åttio år i naturen kunde titta upp mot en blå himmel med strålande sol och säga ”Nåmen, hä bli regn innan klocka ett”, och som alltid fick rätt, hur otroligt det än verkade. Martins förmåga verkade lika oförklarlig.

Wide andades ut i ett slags suck. ”Det är sant. Jag ska berätta färdigt så förstår ni bättre.” Hon halvsuckade igen. ”Okej. Norrlandslänen anser sig vara illa behandlade – dom ger och ger, men dom får inte mycket tillbaka. Det här är ju inga nyheter men situationen har blivit värre. Efter många års petitioner och krav utan större verkan har dom nordligaste länen, från Jämtland och uppåt, vänt sig åt ett annat håll. Dom förhandlar med ryssarna om ett energiavtal.” Wide höll upp en hand. ”Det är inte på allvar än – men länens riksdagsmän och kvinnor säger att det kan bli det. Norrland kan få ny rysk teknik om ryssarna får sätta upp nya vindkraftverk, och kanske ny kärnkraft – och det talas också om en ny form av vattenkraft, där strömmar som Golfströmmen skulle kunna mjölkas på energi. Eller vågkraftverk … Ni kommer att få läsa in er, och lära er av experter, om ni säger ja. Men först har jag en enkel fråga till er, Martin och Julia. Är ni intresserade av att hjälpa till med det här?”

NÄR JAG talade om för John att jag tänkte skriva hans biografi skrattade han. ”Kära gamla människa!” sade han. ”Men det var ju oundvikligt.” Ordet ”människa” var på Johns läppar ofta synonymt med ”idiot”.

”Men”, protesterade jag, ”en katt kan väl få titta på en kung.”

Han svarade: ”Ja, men kan den verkligen se kungen? Kan du, kissemiss, verkligen se mig?”

Detta från ett konstigt barn, sagt till en fullvuxen man.

John hade rätt. Trots att jag hade känt honom sedan han var en baby, och på sätt och vis var mycket nära honom, visste jag nästan ingenting om den inre, den verklige John. Än i dag känner jag bara till de märkliga fakta som finns om hans liv. Jag vet att han inte lärde sig att gå förrän han var sex år gammal, att han innan han fyllde tio begick flera inbrott och dödade en polis, att han vid arton års ålder, när han fortfarande såg ut som en ung pojke, grundade sin befängda koloni i Söderhavet, och att han vid tjugotre års ålder, till utseendet föga förändrad, överlistade de sex örlogsfartyg som sex stormakter hade skickat för att gripa honom. Jag vet också hur John och alla hans anhängare dog.

Sådana fakta känner jag till; och trots risken för att bli förintad av någon av de sex stormakterna ska jag berätta för världen allt jag kan komma ihåg.

Jag vet också något annat, som kommer att bli mycket svårt att förklara. På ett förvirrat sätt vet jag varför han grundade sin koloni. Jag vet också att även om han ägnade alla sina krafter åt den saken förväntade han sig aldrig på allvar att lyckas. Han var övertygad om att världen förr eller senare skulle hitta honom och förstöra hans arbete. ”Vår chans”, sade han en gång, ”är mindre än en på miljonen.” Och sedan skrattade han.

Johns skratt var märkligt störande. Det var ett lågt, snabbt och vasst skratt. Det påminde mig om det där viskande sprakande förspelet som ibland föregår en riktigt stor åskknall. Men ingen åska följde, bara ett ögonblicks tystnad, följd av en märklig stickning i skalpen för Johns åhörare.

Jag tror att detta Johns omänskliga skratt, hänsynslöst men aldrig elakt, innehöll nyckeln till allt som förbryllade mig i hans personlighet. Gång på gång frågade jag mig varför han skrattade just då? – vad han skrattade åt? – vad hans skratt egentligen betydde, om det där märkliga ljudet verkligen var ett skratt eller om det var någon känslomässig reaktion som var obegriplig för sådana som mig. Varför skrattade till exempel spädbarnet John genom tårarna när han hade vält omkull en kokande kittel och blivit otäckt skållad? Jag var inte närvarande vid hans död, men jag är helt övertygad om att hans sista andetag, när slutet kom, ägde rum under ett lustfyllt skratt. Men varför?

Eftersom jag inte kan besvara de frågorna kan jag inte förstå det väsentliga hos John. Hans skratt kom, den saken är jag säker på, ur någon aspekt av hans tillvaro som helt och hållet ligger bortom min syn. Jag är därför naturligtvis, som John intygade, en mycket inkompetent biograf. Men om jag håller tyst kommer fakta om hans unika karriär att gå förlorade för alltid. Trots min oförmåga måste jag skriva ned allt jag vet, i hopp om att de här sidorna, ifall de hamnar i händerna på någon av Johns egen storlek, kanske kan hjälpa den personen kan se igenom dem till Johns egen märkliga men storslagna ande.

Att andra av hans sort, eller ungefär av hans sort, nu lever, och att ännu fler kommer att dyka upp, är åtminstone troligt. Men som John själv upptäckte är den stora majoriteten av sådana mycket sällsynta supernormala, som John ibland kallade ”bredvakna”, antingen så fysiskt sköra eller så mentalt obalanserade att de inte lämnar något större avtryck i världen. Hur patetiskt ensidig den övernormala utvecklingen kan vara framgår av J. D. Beresfords redogörelse för den olycklige Victor Stott. Jag hoppas att följande korta redogörelse åtminstone skall ge en antydan om ett sinne som samtidigt är både mer slående ”övermänskligt” och mer allmänt mänskligt.

För att läsaren ska kunna förvänta sig något mer än ett intellektuellt underbarn ska jag först försöka ge en bild av hur John såg ut under sin tjugotredje och sista sommar.

Han var verkligen mycket mer lik en pojke än en man, även om hans ungdomliga ansikte i vissa stämningar kunde anta ett märkligt erfaret och till och med patriarkaliskt uttryck. Han var smal och långbent och hade det där ofärdiga valpaktiga utseendet som är typiskt för puberteten, men han hade också ett märkligt moget behag som var helt hans egen. För dem som hade lärt känna honom var han en människa av ständigt ny skönhet. Men främlingar blev ofta äcklade av hans otympliga proportioner. De kallade honom spindelliknande. Hans kropp, klagade de, var så liten, hans ben och armar så långa och smidiga, hans huvud tycktes enbart bestå av ögon och panna.

Nu när jag har beskrivit de dragen kan jag inte föreställa mig hur de skulle kunna vara vackra. Men hos John var de det, åtminstone för de av oss som kunde se på honom utan förutfattade meningar som byggde på grekiska gudar eller filmstjärnor. Med sin karakteristiska brist på falsk blygsamhet sade John en gång till mig: ”Mitt utseende är ett snabbtest av människor. Om de inte kan se mig som vacker när de har haft en chans att lära sig, då vet jag att de är döda inombords och farliga.”

Men låt mig komplettera beskrivningen. Liksom sina medkolonister gick John för det mesta naken. Hans mandom, som på så sätt blottades, var omogen trots hans tjugotre år. Hans hud, som bränts av Söderhavets sol, var grå, nästan grönaktig, och brun, med en rödare ton på kinderna. Hans händer var extremt stora och seniga. På något sätt verkade de mer fullvuxna än resten av hans kropp. Ordet ”spindelliknande” verkade lämpligt även i det sammanhanget. Hans huvud var visserligen stort, men inte oproportionerligt, i förhållande till hans långa lemmar. Det var tydligt att hans hjärnas unika utveckling berodde mer på mångfaldiga vindlingar än på ren volym. Ändå var hans huvud mycket större än det såg ut, för dess synliga volym upptogs knappast alls av håret, som bara var en tät kalott, en ren yta av afrikansk men ändå nästan vit ull. Hans näsa var liten men bred, kanske snarast mongolisk. Hans läppar, stora men bestämda, var alltid aktiva. De uttryckte ett slags löpande kommentar till hans tankar och känslor. Ändå har jag många gånger sett dem hårdna till stenhård envishet. Johns ögon var verkligen, enligt vanliga normer, alldeles för stora för hans ansikte, som därmed fick ett märkligt kattliknande eller falkliknande uttryck. Det uttrycket framhävdes av de låga och jämna ögonbrynen, men upphävdes ofta helt av ett genomgående pojkaktigt och till och med okynnigt leende. Det vita i Johns ögon var nästan osynligt. Pupillerna var enorma. De märkligt gröna irisarna var i regel bara glödtrådar, men i tropiskt solsken förminskades pupillerna till små nålstick. Sammantaget var hans ögon den mest uppenbart ”konstiga” delen av honom. Hans blick hade dock inget av den märkligt övertygande kraft som registrerats i fallet Victor Stott. Eller rättare sagt: för att känna deras magi behövde man redan ha lärt sig något om den formidabla ande som använde dem.

PLAXY OCH jag hade varit ett par, ett inte helt problemfritt sådant, för hon talade aldrig riktigt öppet om sitt förflutna, och ibland drog hon sig undan i ett moln av avståndstagande och förtvivlan. Men vi var ofta mycket lyckliga tillsammans, och jag trodde att vår lycka höll på att slå djupare rötter.

Sedan kom hennes mors sista sjukdom, och Plaxy försvann. En eller två gånger fick jag ett brev från henne, utan returadress, men med förslag om att jag kunde svara henne ”på postkontoret” i någon by i norra Wales, ibland den ena, ibland den andra. Hennes brev kunde visa allt från ytlig vänskap till en genuin längtan efter att få träffa mig igen. De innehöll mystiska hänvisningar till ”en märklig plikt” som, skrev hon, hade med hennes fars arbete att göra. Jag visste att den store fysiologen hade utfört sensationella experiment med hjärnor hos högre däggdjur. Han hade fått fram några förbluffande intelligenta fårhundar, och vid tiden för hans död sades det att han höll på med ännu mer ambitiös forskning. I ett av Plaxys mest kyliga brev talade hon om en ”oväntat ljuv belöning” i samband med sin nya tjänst, men i ett mer passionerat brev skrek hon ut protester mot ”detta krävande, fascinerande, avhumaniserande liv”. Ibland verkade hon befinna sig i ett tillstånd av konflikt och själslig plåga över något som hon inte fick förklara. Ett av de breven var så desperat att jag blev orolig för hennes förstånd. Jag beslöt därför att ägna min kommande ledighet åt att vandra i norra Wales i hopp om att hitta henne.

Jag tillbringade tio dagar med att vandra från pub till pub i trakten som adresserna angav och frågade överallt om en miss Trelone var känd i grannskapet. Till sist, i Llan Ffestiniog, fick jag höra talas om henne. Det fanns en ung dam med det namnet som bodde i en herdestuga i utkanten av heden någonstans ovanför Trawsfynydd. Den lokala butiksägaren som gav mig den upplysningen sade med ett mystiskt tonfall: ”Hon är verkligen en märklig ung dam. Hon har vänner, och jag är en av dem, men hon har fiender också.”

Jag följde hans anvisningar och vandrade några kilometer längs den slingrande Trawsfynyddvägen innan jag tog av till vänster in på en stig. Efter ytterligare någon kilometer kom jag, precis i utkanten av den öppna heden, fram till en liten stuga, byggd av grova skifferplattor och omgiven av en liten trädgård och dvärgartade träd. Dörren var stängd men rök steg upp från skorstenen. Jag knackade på. Dörren förblev stängd. Jag kikade in genom ett fönster och såg ett typiskt stugkök, men på bordet låg en hög med böcker. Jag slog mig ned på en ranglig stol i trädgården och såg på de prydliga raderna av kål och ärtor. Till höger om mig, på andra sidan av den djupa Cynfalklyftan, låg Ffestiniog, en flock skiffergrå elefanter som följde sin ledare, kyrkan utan klocktorn, nedför en bergsknalle mot dalen. Bakom och ovanför låg bergskedjan Moelwyn.

Jag rökte min andra cigarett när jag hörde Plaxys röst på avstånd. Det var den rösten som först hade lockat mig till henne. Jag hade suttit på ett kafé och fascinerats av den känsliga rösten som kom från någon okänd person bakom mig. Och nu hörde jag henne igen, men såg henne inte. För ett ögonblick lyssnade jag med förtjusning på hennes tal som, vilket jag ofta hade påpekat, var som det svala gnistrande mumlandet av små vågor på den steniga stranden vid en liten sjö under en varm dag.

Jag reste mig för att möta henne, men något märkligt grep mig. Mellan Plaxys yttranden hördes ingen annan mänsklig röst utan ett helt annat ljud, artikulerat men omänskligt. Strax innan hon kom runt husknuten sade hon: ”Men, käre vän, älska inte din handlöshet så mycket! Du har övervunnit den på ett utmärkt sätt”. Sedan följde märkliga ljud från hennes följeslagare, och genom grinden in till trädgården kom Plaxy och en stor hund.

Hon stannade upp, hennes ögon var stora av förvåning och (hoppades jag) av glädje, men hennes ögonbryn rynkades snart. Hon lade en hand på hundens huvud och stod tyst ett ögonblick. Jag hann lägga märke till att hon hade förändrats. Hon bar ett par leriga manchesterbyxor och en blå skjorta. Samma grå ögon, samma fylliga men bestämda mun, som nyligen hade tyckts mig inte stämma med hennes karaktär, samma rödbruna, lite morotsfärgade hår. Men i stället för ett ganska blekt ansikte såg jag ett rödbrunt, och dessutom en total avsaknad av smink: inte ens läppstift. Intrycket av oförskämd hälsa motsades märkligt nog av ett mörker under ögonen och ett spänt drag kring munnen. Det är sällsamt hur mycket man kan lägga märke till på ett par sekunder när man är förälskad!

Hennes hand lämnade hundens huvud och sträcktes välkomnande mot mig. ”Jaha”, sade hon leende, ”eftersom du har nosat upp oss är det bäst att vi inviger dig i vårt förtroende.” Det fanns en viss förlägenhet i hennes ton, men kanske också en klang av lättnad. ”Eller hur, Sirius?” tillade hon och tittade ner på den stora hunden.

Jag såg nu för första gången ordentligt på den märkliga varelsen. Han var verkligen ingen vanlig hund. I huvudsak var han en schäfer, kanske med ett stänk av grand danois eller mastiff, för han var en enorm best. Hans allmänna kroppsbyggnad var varglik, men han så lång att han såg smalare ut än en varg. Hans päls var, trots att håret var kort, fantastiskt tjock och silkeslen, särskilt runt halsen, där den var tät och ostyrig. Pälsens silkeslenhet var, på grund av en antydan till envis hårdhet, inte alls feminin. Silkestråd, kallade Plaxy det en gång. På ryggen och hjässan var pälsen svart, men på sidorna och benen och under ytan av hans kropp bleknade den till gråaktigt ljusbrunt. Det fanns också två stora fläckar av ljusbrunt ovanför ögonen, vilket gav hans ansikte ett lustigt maskliknande utseende, eller fick det att likna en grekisk staty med hjälm av järn. Det som skilde Sirius från alla andra hundar var hans enorma kranium. Det var faktiskt inte fullt så stort som man skulle ha förväntat sig av en varelse med mänsklig intelligens, eftersom Trelones teknik, som jag ska försöka förklara senare, inte bara ökade hjärnans volym utan också förfinade själva nervtrådarna. Ändå var Sirius huvud mycket högre än någon normal hunds. Hans höga panna i kombination med den silkeslena pälsen gav honom ett utseende som påminde om den berömda bordercollien, en enastående fårhund. Jag fick senare veta att den lysande rasen verkligen hade bidragit till Sirius konstitution. Men hans kranium var mycket större än bordercolliens. Kupolen nådde nästan upp till spetsarna på hans stora schäferöron. För att hålla uppe huvudets vikt var musklerna i hans nacke och axlar starkt utvecklade. Vid tidpunkten för vårt möte var han rent av lejonliknande, eftersom håret längs ryggraden stod upp. Misstänksamheten mot mig hade gjort att han ofrivilligt hade rest ragg. Hans grå ögon kunde ha tillhört en varg om inte pupillerna hade varit runda, som hos vilken hund som helst, inte slitsade som hos vargen. På det hela taget var han verkligen en formidabel best, mager och senig som en djungelvarelse.

Utan att släppa blicken från mig öppnade han munnen, som visade upp bergskedjor av tänder, och gav ifrån sig ett konstigt ljud, som slutade med en uppåtriktad glidning, som en fråga. Plaxy svarade: ”Ja, det är Robert. Han är pålitlig som stål, kom ihåg det.” Hon log ursäktande mot mig och tillade: ”Och han kan vara användbar.”

Sirius vinkade artigt med sin fjäderprydda svans, men hans kyliga ögon var fortfarande riktade mot mina.

Ännu en pinsam paus infann sig, tills Plaxy sade: ”Vi har arbetat med fåren ute på heden hela dagen. Vi missade middagen och jag är hemskt hungrig. Kom in så brygger jag te.” Hon tillade när vi kom in i det lilla flaggade köket: ”Sirius kommer att förstå allt du säger. Du kommer inte att kunna förstå honom i början, men det kan jag, och jag kan tolka.”

Medan Plaxy förberedde en måltid och gick in och ut ur det lilla skafferiet satt jag och pratade med henne. Sirius satt på huk mitt emot mig och tittade på mig, uppenbart ängslig. När hon såg honom sade hon med en viss skärpa som övergick i mildhet: ”Sirius! Jag säger ju att han är bra. Var inte så misstänksam!” Hunden reste sig, sade något på sitt underliga språk och gick ut i trädgården. ”Han gick för att hämta ved”, sade hon, och sedan mer lågmält: ”Å, Robert, det är roligt att se dig, fastän jag inte ville att du skulle hitta mig.” Jag reste mig för att ta henne i min famn, men hon viskade med eftertryck: ”Nej, nej, inte nu.” Sirius kom tillbaka med ett vedträ mellan käkarna. Med en sidoblick på oss båda och en märkbart sänkt svans lade han vedträt på elden och gick ut igen. ”Varför inte nu?” ropade jag, och hon viskade: ”På grund av Sirius. Å, du kommer snart att förstå.” Efter en paus tillade hon: ”Robert, du får inte förvänta dig att jag någonsin ska bli helt och hållet din, inte helt och hållet och helhjärtat din. Jag är alldeles för djupt involverad i min fars arbete.” Jag protesterade och grep tag i henne. ”Fin människa, Robert”, suckade hon och lade huvudet på min axel. Men omedelbart bröt hon sig loss och sade med eftertryck: ”Nej, det sade jag inte. Det var bara det kvinnliga mänskliga djuret som sade det. Vad jag säger är att jag inte kan spela det spel du vill att jag ska spela, inte helhjärtat.”

Sedan ropade hon genom den öppna dörren: ”Sirius, te!” Han svarade med att skälla och gick sedan in, noggrann med att inte se på mig.

Hon ställde en skål te till honom på en liten duk på golvet och sade: ”Han äter vanligtvis två måltider, middag vid middagstid och kvällsmat på kvällen. Men idag är det annorlunda.” Sedan lade hon fram en stor brödskiva, en bit ost och ett fat med en liten klick sylt. ”Räcker det?” frågade hon. En grymtning signalerade godkännande.

Plaxy och jag satt vid bordet och åt vårt bröd med ransonerat smör och krigstidstårta. Hon började berätta Sirius historia för mig. Ibland ställde jag en och annan fråga, eller så kunde Sirius avbryta med sitt konstiga tal av gnäll och morrande.

Det samtalet, och många andra samtal om det förflutna, kommer jag att redogöra för i de följande kapitlen. Men just nu måste jag säga följande: Utan Sirius faktiska närvaro skulle jag inte ha trott på historien; men hans avbrott uttryckte, även om de var hundaktiga och obegripliga, mänsklig intelligens genom sina tonfall, och stimulerade dessutom begripliga svar från Plaxy. Det var uppenbart att han följde samtalet, kom med kommentarer och iakttog min reaktion. Det var alltså inte med misstro, men givetvis med förvåning, som jag fick höra om Sirius ursprung och karriär. Jag lyssnade först med stor oro, så djupt engagerad var Plaxy. Jag började förstå varför vårt förhållande alltid hade varit ett gungfly och varför hon inte kom tillbaka till mig när hennes mor hade dött. Jag började fundera kring det bästa sättet att befria henne från detta ”omänskliga slaveri”. Men allt eftersom samtalet fortskred kunde jag inte låta bli att inse att den här märkliga relationen mellan flicka och hund i grunden var vacker, på sätt och vis helig. (Det var det ord jag använde för mig själv.) Vilket gjorde mitt problem mycket svårare.

Vid ett tillfälle, när Plaxy hade sagt att hon ofta hade längtat efter att få se mig igen, höll Sirius ett lite längre tal. Och mitt i detta gick han fram till henne, lade framtassarna på hennes armstöd och kysste henne på kinden, mycket milt och känsligt. Hon tog försynt emot smekningen och ryggade inte tillbaka, som människor brukar göra när hundar försöker kyssa dem. Men den friska glöden i hennes ansikte blev djupare, och hennes ögon glänste när hon smekte den mjuka lurvigheten på undersidan av hans hals och sade till mig, medan hon fortfarande såg på honom: ”Jag ska berätta för dig, Robert, att Sirius och Plaxy växte upp tillsammans som tummen och pekfingret på en hand, att han älskar mig på det sätt som bara hundar kan älska, och ännu mycket mer nu när jag har kommit till honom, men att jag inte får känna mig bunden att stanna hos honom, för nu kan han klara sig på egen hand. Vad som än händer med honom, jag – vad sade du, Sirius, din dumma älskling?” Han yttrade några snabba ord och hon fortsatte: ”Å, ja: jag är den doft som han alltid kommer att följa på jakt efter Gud.”

Hon vände ansiktet mot mig med ett leende som jag aldrig kommer att glömma. Inte heller glömmer jag den förvirrande effekten av hundens allvarliga och nästan formella lilla förklaring. Senare skulle jag inse att en ganska uppstyltad diktion, i stunder av djupa känslor, var något mycket karakteristiskt för honom.

Sedan sade Sirius något mer, med en slug blick och en darrning på svansen. Hon vände sig skrattande mot honom och smekte honom mjukt i ansiktet. ”Din best,” sade hon, ”jag tänker inte berätta det för Robert.”

När Sirius kysste henne blev jag plötsligt svartsjuk (en människa som blir svartsjuk på en hund!) Men Plaxys översättning av hans lilla tal väckte mer generösa känslor. Jag började nu göra upp planer för hur Plaxy och jag tillsammans skulle kunna ge Sirius ett permanent hem och hjälpa honom att uppfylla sitt öde, vad det nu kunde vara. Men ett annat öde väntade oss, som jag ska berätta.