NÄR JAG talade om för John att jag tänkte skriva hans biografi skrattade han. ”Kära gamla människa!” sade han. ”Men det var ju oundvikligt.” Ordet ”människa” var på Johns läppar ofta synonymt med ”idiot”.
”Men”, protesterade jag, ”en katt kan väl få titta på en kung.”
Han svarade: ”Ja, men kan den verkligen se kungen? Kan du, kissemiss, verkligen se mig?”
Detta från ett konstigt barn, sagt till en fullvuxen man.
John hade rätt. Trots att jag hade känt honom sedan han var en baby, och på sätt och vis var mycket nära honom, visste jag nästan ingenting om den inre, den verklige John. Än i dag känner jag bara till de märkliga fakta som finns om hans liv. Jag vet att han inte lärde sig att gå förrän han var sex år gammal, att han innan han fyllde tio begick flera inbrott och dödade en polis, att han vid arton års ålder, när han fortfarande såg ut som en ung pojke, grundade sin befängda koloni i Söderhavet, och att han vid tjugotre års ålder, till utseendet föga förändrad, överlistade de sex örlogsfartyg som sex stormakter hade skickat för att gripa honom. Jag vet också hur John och alla hans anhängare dog.
Sådana fakta känner jag till; och trots risken för att bli förintad av någon av de sex stormakterna ska jag berätta för världen allt jag kan komma ihåg.
Jag vet också något annat, som kommer att bli mycket svårt att förklara. På ett förvirrat sätt vet jag varför han grundade sin koloni. Jag vet också att även om han ägnade alla sina krafter åt den saken förväntade han sig aldrig på allvar att lyckas. Han var övertygad om att världen förr eller senare skulle hitta honom och förstöra hans arbete. ”Vår chans”, sade han en gång, ”är mindre än en på miljonen.” Och sedan skrattade han.
Johns skratt var märkligt störande. Det var ett lågt, snabbt och vasst skratt. Det påminde mig om det där viskande sprakande förspelet som ibland föregår en riktigt stor åskknall. Men ingen åska följde, bara ett ögonblicks tystnad, följd av en märklig stickning i skalpen för Johns åhörare.
Jag tror att detta Johns omänskliga skratt, hänsynslöst men aldrig elakt, innehöll nyckeln till allt som förbryllade mig i hans personlighet. Gång på gång frågade jag mig varför han skrattade just då? – vad han skrattade åt? – vad hans skratt egentligen betydde, om det där märkliga ljudet verkligen var ett skratt eller om det var någon känslomässig reaktion som var obegriplig för sådana som mig. Varför skrattade till exempel spädbarnet John genom tårarna när han hade vält omkull en kokande kittel och blivit otäckt skållad? Jag var inte närvarande vid hans död, men jag är helt övertygad om att hans sista andetag, när slutet kom, ägde rum under ett lustfyllt skratt. Men varför?
Eftersom jag inte kan besvara de frågorna kan jag inte förstå det väsentliga hos John. Hans skratt kom, den saken är jag säker på, ur någon aspekt av hans tillvaro som helt och hållet ligger bortom min syn. Jag är därför naturligtvis, som John intygade, en mycket inkompetent biograf. Men om jag håller tyst kommer fakta om hans unika karriär att gå förlorade för alltid. Trots min oförmåga måste jag skriva ned allt jag vet, i hopp om att de här sidorna, ifall de hamnar i händerna på någon av Johns egen storlek, kanske kan hjälpa den personen kan se igenom dem till Johns egen märkliga men storslagna ande.
Att andra av hans sort, eller ungefär av hans sort, nu lever, och att ännu fler kommer att dyka upp, är åtminstone troligt. Men som John själv upptäckte är den stora majoriteten av sådana mycket sällsynta supernormala, som John ibland kallade ”bredvakna”, antingen så fysiskt sköra eller så mentalt obalanserade att de inte lämnar något större avtryck i världen. Hur patetiskt ensidig den övernormala utvecklingen kan vara framgår av J. D. Beresfords redogörelse för den olycklige Victor Stott. Jag hoppas att följande korta redogörelse åtminstone skall ge en antydan om ett sinne som samtidigt är både mer slående ”övermänskligt” och mer allmänt mänskligt.
För att läsaren ska kunna förvänta sig något mer än ett intellektuellt underbarn ska jag först försöka ge en bild av hur John såg ut under sin tjugotredje och sista sommar.
Han var verkligen mycket mer lik en pojke än en man, även om hans ungdomliga ansikte i vissa stämningar kunde anta ett märkligt erfaret och till och med patriarkaliskt uttryck. Han var smal och långbent och hade det där ofärdiga valpaktiga utseendet som är typiskt för puberteten, men han hade också ett märkligt moget behag som var helt hans egen. För dem som hade lärt känna honom var han en människa av ständigt ny skönhet. Men främlingar blev ofta äcklade av hans otympliga proportioner. De kallade honom spindelliknande. Hans kropp, klagade de, var så liten, hans ben och armar så långa och smidiga, hans huvud tycktes enbart bestå av ögon och panna.
Nu när jag har beskrivit de dragen kan jag inte föreställa mig hur de skulle kunna vara vackra. Men hos John var de det, åtminstone för de av oss som kunde se på honom utan förutfattade meningar som byggde på grekiska gudar eller filmstjärnor. Med sin karakteristiska brist på falsk blygsamhet sade John en gång till mig: ”Mitt utseende är ett snabbtest av människor. Om de inte kan se mig som vacker när de har haft en chans att lära sig, då vet jag att de är döda inombords och farliga.”
Men låt mig komplettera beskrivningen. Liksom sina medkolonister gick John för det mesta naken. Hans mandom, som på så sätt blottades, var omogen trots hans tjugotre år. Hans hud, som bränts av Söderhavets sol, var grå, nästan grönaktig, och brun, med en rödare ton på kinderna. Hans händer var extremt stora och seniga. På något sätt verkade de mer fullvuxna än resten av hans kropp. Ordet ”spindelliknande” verkade lämpligt även i det sammanhanget. Hans huvud var visserligen stort, men inte oproportionerligt, i förhållande till hans långa lemmar. Det var tydligt att hans hjärnas unika utveckling berodde mer på mångfaldiga vindlingar än på ren volym. Ändå var hans huvud mycket större än det såg ut, för dess synliga volym upptogs knappast alls av håret, som bara var en tät kalott, en ren yta av afrikansk men ändå nästan vit ull. Hans näsa var liten men bred, kanske snarast mongolisk. Hans läppar, stora men bestämda, var alltid aktiva. De uttryckte ett slags löpande kommentar till hans tankar och känslor. Ändå har jag många gånger sett dem hårdna till stenhård envishet. Johns ögon var verkligen, enligt vanliga normer, alldeles för stora för hans ansikte, som därmed fick ett märkligt kattliknande eller falkliknande uttryck. Det uttrycket framhävdes av de låga och jämna ögonbrynen, men upphävdes ofta helt av ett genomgående pojkaktigt och till och med okynnigt leende. Det vita i Johns ögon var nästan osynligt. Pupillerna var enorma. De märkligt gröna irisarna var i regel bara glödtrådar, men i tropiskt solsken förminskades pupillerna till små nålstick. Sammantaget var hans ögon den mest uppenbart ”konstiga” delen av honom. Hans blick hade dock inget av den märkligt övertygande kraft som registrerats i fallet Victor Stott. Eller rättare sagt: för att känna deras magi behövde man redan ha lärt sig något om den formidabla ande som använde dem.
