Första kapitel av
Asteroiden
1
Kunde det verkligen stämma? Dalila tog försiktigt ut den exponerade filmrullen från kameran som hade suttit i teleskopets okularhållare. Hon la fotoapparaten på hyllan ovanför. Rummet hon stod i var helt mörklagt, men hon hade gjort handgreppen så ofta att hon kunde allt utantill. Hon visste exakt var allt hon behövde fanns. Rummet var två kvadratmeter, hade en vask på ena väggen och en disk med två kar i vinkel på angränsande vägg. Ovanför vasken fanns öppna hyllor och ovanför disken fanns ett skåp där kemikalier, oexponerade filmer och fotopapper lagrades. På motsatta väggen hängde linor med klädnypor för framkallad film.
Hon rullade över filmen på en spole och böjde sig ner under diskbänken för att ta upp en burk som hon fyllde med framkallningsvätska. Hon sänkte ner spolen mitt i burken. Dalila brydde sig inte om karen där man framkallade bilder, just nu behövde hon bara filmen. Hon skakade på burken, ställde stoppklockan och väntade.
Medan den framkallade filmen hängde och torkade i en klädnypa på linan med filmrullen fastsatt som tyngd, gick hon genom rummet där förstoringsapparaten fanns och vidare ut till den stora kupolhallen.
Hennes medarbetare Ennugi hade satt ett 12 mm okular på stället där kameran suttit.
”Det är bara en prick”, sa han besviket utan att vända sig om.
”Vad hade du väntat dig? Även Uranus är en prick på det avståndet.” Dalila ryckte på axlarna.
Hon tittade på Ennugis välväxta biceps nedanför de korta skjortärmarna och visste att hans hud var len. Hon tänkte att han var en skön partner. De var två doktorander som bodde i samma studentkorridor nära varandra, tyckte om samma saker och hade samma handledare. Dalila tyckte om honom och gillade hans kropp, men hon var inte förälskad i honom.
Ennugi var borta hos henne i ett par spänstiga steg. ”Hur blev bilderna?”
Dalila föste bort armen han försökte lägga om henne. ”Jag tänker köra dem i blinkkomparatorn när filmen torkat.”
”Du har inte gjort några förstoringar?”
”Av en prick? Det är ingen mening. Jag vill se rörelsemönstret.”
Dalila skulle doktorera i celest mekanik, Ennugi i asteroiders sammansättning. Därför passade deras arbetssätt så bra ihop. Han studerade asteroiders yta, hon deras rörelser. Det kanske var meningslöst att ens försöka titta på den med ett 8 mm okular. De skulle bara se darrande luftföroreningar i atmosfären.
De slog sig ner med en kopp kaffe och en smörgås.
”Varför vill du inte gifta dig med mig?”
”Jag har inte tid att tänka på sådant förrän jag har doktorerat”, sa Dalila. ”Dessutom är vi båda stipendiater. Ingen av oss kan försörja en familj innan vi fått ett fast jobb.”
Han stjälpte i sig sista kaffekoppen och skruvade locket på termosen. ”Jag tar ett spektrum.”
Dalila hämtade filmen och satte den i hållaren. Hon hade tagit bilder på asteroiden en längre tid och fått en viss idé om dess rörelse.
Det var hon som uppmärksammat asteroiden i närheten av planeten Uranus. Den var dubbelt så stor som asteroiden Eros, och dök upp helt plötsligt. Den måste ha kommit från Kuiperbältet och blivit störd i sin bana av en av de större planeterna.
Hon matade fram filmen och stansade resultatet på hålkort som hon tog upp ur skrivbordslådan. Till slut hade hon en hel samling. ”Jag måste kontrollera resultaten”, sa hon.
Ennugi kastade en blick till på henne. Hennes vanligtvis gyllene ansikte hade bleknat.
”Du vet redan svaret, eller hur?”
Dalila behövde bara se en ekvation eller som nu ett rörelsemönster i en blinkkomparator, så kunde hon räkna ut lösningen.
”Ja, men ingen kommer att tro mig. Jag måste verifiera.”
”Du ser rädd ut, vad är det?”
”Den där jättebumlingen har kurs rakt mot oss.”
”Du menar kollisionskurs?”
”Ja. Och hastigheten är så hög att den kommer att slå sönder hela vår planet om den är tillräckligt tung. Kom ihåg teorierna om hur månen bildades. ”
”Och när händer det? Hur lång tid har vi på oss?”
”Några månader.” Det gick knappt att uppfatta vad hon sa.
Ennugi skulle stanna kvar på observatoriet för att analysera asteroidens spektrum. Om bumlingen bestod av sten eller is spelade ingen roll. Storleken i sig var farlig nog, liksom hastigheten.
Då det började ljusna tog Dalila de stansade datakorten i axelväskan och gick bort till den övre ändstationen för kabelbanan. Universitetets superdator fanns inne på själva universitetsområdet. Det var en imponerande maskin som upptog ett utrymme lika stort som hela hennes studentkorridor med alla rum samt kök och bad. Solen gick upp över havet och lyste upp stadens vita höghus med ett rosa sken. På detta avstånd syntes inte förfallet, den flagnande putsen och de otvättade fönstren. Deras huvudstad var sliten, men om världen skulle gå under spelade inget någon roll.
Dalila var ensam i vagnen till nästa station, där de som arbetade i staden på dagen gick på. Det fanns fyra stationer före den nedre ändstationen vid stranden. Alla människor var fräscha och propert klädda, trots de vidriga förhållandena i favelan. De som hade ett jobb att gå till hade tur, även om lönen inte räckte till en av de få förfallna bostäder som fanns att hyra eller köpa nere i staden. De flesta som bodde i favelan på bergssidan var daglönare eller arbetslösa.
Kabelbanan stannade en ganska kort stund på stationen där Dalilas mamma och yngsta syster Hannibal brukade gå på, men på just den stationen klev aldrig någon på om morgonen. Där bodde mestadels inofficiella människor som arbetade på natten. Stanken från stadsdelen på bergssidan kom in vid varje station när dörrarna öppnades för att släppa in flera människor. Skolbarn i uniform steg på tillsammans med kontorsdamer och fabriksarbetare.
Det lyste blått från teveapparater i alla skjul där dörren stod öppen. Två klämmor satt på elledningarna som kom över bergssidan från transformatorstationen på andra sidan observatoriet. Elen var tjuvkopplad av något lokalt geni, precis som dricksvattnet från vattentornet vid sidan om. Myndigheterna lät dem hållas. Hade någon försökt ta teven från deras gamla föräldrar hade det blivit uppror.
Nere på strandpromenaden kom en buss som gick till universitetsområdet. Dalila tvekade. Skulle hon informera professor Tyven först, eller gå direkt till datorhuset? I regel behövdes en rekvisition från handledaren för att över huvud taget köra hålkorten i datorn. Men Dalila hade en genväg. Datorhallen låg närmast, längst nere vid stranden.
Hon promenerade till datorhuset längsmed vattenbrynet för att slippa gå i lös sand. På stranden fanns övernattare, sådana som inte hade hunnit hem med sista bussen eller kabelbanan efter kvällens fest. Dalila lät blicken glida över hororna som skakade sanden av kjolerna. Nej, mamma var inte där. Det var inte så ofta hon fick kunder nere i staden längre.
Dalila släpptes in i datorhuset efter att rutinmässigt ha identifierat sig, även om alla kände henne vid det här laget. Dörren in till kontoret till hennes speciella kontakt stod öppen. Hon knackade på dörrkarmen. Professor Lacerta vände sig i den bruna kontorsstolen och tittade över kanten på arbetsglasögonen. Den smale lille mannen var klädd i samma brunfärg och försvann nästan i den polstrade stolen. Det var något ödlelikt över honom. Ansiktet sprack upp i ett stort leende, tungan löpte snabbt över hans tunna läppar och han kunde knappt prata genom allt saliv vid åsynen av henne. ”Är det du igen”, sluddrade han. ”Har du rekvisition?”
”Den har jag inte hunnit hämta än”, sa hon, kom in på kontoret och stängde dörren.
”Det är kö till maskinen här, vet du.”
”Det är väl inte värre än att du kan köra mina kort under tiden jag väntar?”
”Nej, det har du rätt i. Vad är det nu du har upptäckt?”
”En synnerligen aggressiv asteroid. Men det får du se när resultatet kommer.”
De gick tillsammans bort till luckan i korridoren där hålkorten matades in. Han tryckte på några knappar. ”Det kommer att ta ett par timmar.” Han återvände till kontoret med Dalila.
Hon låste dörren och knäade ner honom i fåtöljen. Samtidigt öppnade hon axelväskan och tog ut ett litet spröt. Det klickade till och sprötet växte till en lång, tunn piska. ”Nu ska du vara en snäll påg, annars får du spö av tant Dalila.” Hon var redan våt i trosorna.
Hans smala lilla kropp kröp ihop framför henne. De glesa lockarna påminde om barnhår. De nätta händerna med långa fingrar fumlade med kläderna och han blinkade med båda ögonen medan saliven rann. ”Jag lovar att inte säga något till mamma.”
”Du är en stygg pojke, jag tror du behöver smisk ändå.”
Han grät av förtjusning då hon brutalt ryckte upp honom i nacken och körde hans ansikte ner i den mjuka mattan. Under den häftiga rörelsen ramlade bilden på hans familj ner från skrivbordet och landade upp och ner på golvet. Dalila frustade. Han skulle få allt han begärde och längtade efter. Hon visste att han hade blivit totalt beroende av henne.
Dalila visste inte säkert, men hon antog att de fick orgasm samtidigt.
