PROLOG
-Pappa, är det sant att du var kung av Sverige en gång?
-Äsch… är det din mamma som har berättat den där gamla historien igen?
-Hon sa att du kallades ”Hans Majestät Jean Filip den förste,” och att hon var drottningen av Sverige.
-Mmm…
-Så det är sant, då?
-Mja, jo.
-Du har aldrig berättat det för oss!
-Jag ville inte… att det skulle stiga er åt huvudet.
-Men berätta då! Om slottet i Stockholm, om den där skurken som försökte ha ihjäl er, och hur ni räddade landet från katastrof…
-Jag tror din mamma har överdrivit detaljerna litegrann. Och det var inte alls spännande den där gången när mina föräldrar dog. Skulle du tycka det var spännande om jag och din mamma dog?
-Förlåt. Snälla pappa…
-Okej då. För länge sedan bodde jag och min familj i staden Stockholm, i ett litet land långt borta. Din mamma bodde i landet Nederländerna. Drivhuseffekten fick havsytan att stiga och Nederländerna översvämmades helt av Nordsjön. Min familj hade världens ovanligaste yrke. Vi kallades kungafamiljen…
Kapitel
1
Det var en gång i det 21:a århundradet…
6
JUNI
Annons i den tolvspråkiga webbkanalen Euro-Sun:
Marc La Patrie, EUs nye president säger: ”Monarkin är på väg att dö och försvinna in i historiens dimmor. En ny tid, en ny enhet väntar. Kungen är död. Länge leve Europa!”
Denna annons sponsras av EPRU, Europapartiet Förnyad Enhet.
Den
tjänstgörande ordonnansen på Stockholms Slott gick ut på taket
och vecklade ut flaggan. Omsorgsfullt knöt han fast flaggan vid
linan och hissade den sakta mot den gråblå morgonhimlen. Upp steg
den tretungade flaggan med det gula korset mot blå botten, med Stora
riksvapnet i mitten, lätt fladdrande i brisen från Östersjön.
Flaggceremonin var den gamla tradition som signalerade att rikets kung eller drottning befann sig inom rikets gränser.
Någon
timme senare gled drottningens marklimousin in över Norrbro. Den
körde in på Slottets borggård flankerad av fyra motorcykelpoliser,
samt åtföljd av en flygande ambulans. Drottningens dagliga ankomst
från Drottningholm hade försenats, och staben på Stockholms slott
tjattrade oupphörligt om hennes hälsa över den interna
kommunikationslinjen. Den åldrade staben kom ut för att möta henne
på slottstrappan, iklädda sina vanliga mörka kostymer:
riksmarskalken, överintendenten vid hovförvaltningen,
hovmarskalken, samt stabschefen i sin uniform.
De var alla gamla män och kvinnor, med ryggar böjda av årtionden – men drottningen var äldre än någon av dem. När de såg henne lyftas ur limousinen och placeras i en elektrisk rullstol, gick en svag flämtning genom staben. Hennes kinder var insjunkna och ögonen såg mycket trötta ut. Endast sminket gav en smula färg åt hennes kinder, och håret var färgat mörkbrunt – exakt som det varit de sista fyrtio åren.
”Hon skulle ha stannat hemma”, viskade hovmarskalken. ”Och kronprinsen som är försenad…”
Drottningens rullstol gled uppför rampen, eskorterad av livläkaren och hennes assistent som styrde stolen.
”God morgon, Ers Majestät”, hälsade hovmarskalken och gjorde en lätt bugning. Drottningen nickade tillbaka. Hennes högra hand darrade i hennes knä, som om den inte kunde bestämma sig för att lyftas eller stanna nere.
Livläkaren, en mörkhyad kvinna i femtioårsåldern – flera årtionden yngre än sin patient – tittade menande åt hovmarskalken, som kom närmare.
”Hennes majestät har valt att komma till Slottet trots min rekommendation att hon stannar hemma. Jag måste varna att Hennes majestäts blodvärden -”
”Mina blodvärden är mina!” svarade drottningen gällt, i ett plötsligt energiutbrott. Hon såg intensivt upp mot dem båda. ”Aldrig att jag stannar hemma på nationaldagen!” Hon drog en djup suck, och tillade i en nästan utmattad ton: ”Jag mår bättre om min son är med mig på balkongen idag. Har han kommit? Och barnbarnen?”
Hovmarskalken höll handen mot sitt högra öra och lyssnade på kommunikationscentralens rapporter. Han skakade på huvudet.
”Ers Majestät, kronprinsparet landade precis i Stockholm. Och barnbarnen… ja, Margareta Louise är i huvudstaden och hon kanske kommer… men Jean Filip är fortfarande på statsbesök på månbasen.”
Drottningens rullstol kom in i själva entréhallen, där presschefen stod och pratade med sina medarbetare. Hovmarskalken kallade henne till sig via handsfree.
”Vad säger gamarna?” frågade han när presschefen stod helt nära, och drottningen var utom hörhåll. ”Gamarna”, det vill säga media, hade små fjärrstyrda kameror planterade på strategiska positioner runtom slottet.
Hon pratade mycket fort, som alltid. ”Bara det vanliga snacket: drottningen är sjukare än hovet medger, kronprinsen skämmer ut nationen med sina dumma uttalanden mot EU, kronprinsens son intrigerar för att bli astronaut och försummar sina plikter, gamarna cirklar runt Margareta Louises ”nära vän” i hopp om att hon ska säga något till dem… och som vanligt hävdas det att monarkin är död, att inga människor kommer för att se kungafamiljen vinka från balkongen.”
”Drottningen är inte sjuk. Hon är bara nästan nittio år gammal. Om kronprinsen inte kommer i tid, måste jag uppehålla henne tills han kommit. Du vet hur envis drottningen är när det gäller nationaldagen.”
”Mina barn och barnbarn ska vinka åt henne när hon står på balkongen.”
”Och mina barnbarn”, sa hovmarskalken. Båda log. ”Då så. Det ordnar sig. Har du hört något nytt om Jean Filip?”
”Han stortrivs på månbasen och vill förlänga ’goodwilluppdraget’ med ytterligare en vecka. Vi dementerar förstås alla påståenden om att han vill bosätta sig där permanent.”
”Vi kan inte ha en framtida kronprins boende på en annan planet. Hur skulle det se ut?”
Presschefen rynkade pannan.
”Den
framtida kronprinsessan är mitt främsta bekymmer”, sa hon.
”Kan regentparet bestå av tvådrottningar?”
”Jamen
herregud, tala inte ens om det där. Jag måste gå.”
Hovmarskalken
gick bort till hissen; drottningen hade redan åkt upp till
balkongen. Han öppnade sin pocket-PC och kollade bevakningskamerorna
från gatan. En folkmassa hade redan samlat sig utanför, i väntan
på att kungafamiljen skulle visa sig.
Jean
Filip, son till kronprinsen och hertig av Gotland med kaptens grad i
flygvapnet, klev upp i cykeln och tryckte på gaskontrollen. Han
kunde känna den lätta vibrationen genom rymddräktens flera lager
av spindelsilkefibrer.
”Cykeln”
– inte stort mer än en aluminiumram med en tryckluftstank, åtta
gasmunstycken spretande i alla riktningar, plus ett förarsäte –
steg ljudlöst upp över månytan i en brant båge. Jean Filip gjorde
små justerande manövrer med kontrollpanelen, precis som han tränat
i simulatorn nere på månbasen. Han tittade ned på det gråbruna,
sterila landskapet och tyckte att byggnaderna såg ut som
plastmodeller i det skarpa, vita solskenet. Bara några dagar till,
tänkte han. Och kanske en gång Mars… kanske.
Han
hörde kommandocentralen tjattra i hans hjälmradio och stängde av
den. Knappt
ens på Månen får man vara ifred.
Bara vara en människa, inte en levande meningslös symbol. Cykeln
gled sakta över månlandskapet; den blåa och vita kristallkulan som
var Jorden hängde orörlig mot den bläcksvarta skyn. Stjärnorna
syntes knappt i det kombinerade skenet från Solen, Jorden och
månytan. Han kunde bara höra sig själv andas, och det svaga
väsandet från rymddräktens luftförsörjning. Han glömde alla
tankar på det han försökte fly ifrån, alla problem borta på
Jorden. Så liten och bräcklig den verkade härifrån…
Hans blick föll på den behandskade handen som styrde cykeln, och såg datumet på digitaluret: 6 JUNI SVENSK TID. Det hjälpte inte hur mycket han än försökte låtsas glömma datumet. Farmor, gammeldrottningen, satt säkert på balkongen nu, med hans föräldrar… och hovmarskalken hade skickat honom talet han skulle hålla som videopoddcast från Månen.
Jean Filip suckade och ändrade kurs tillbaka mot landningsplattformen.
Protokollofficeraren
på den internationella månbasen stod och väntade på andra sidan
luftslussen när Jean Filip kom in. Mannen var en tunnhårig ryss i
trettioårsåldern, kapten Sasja Talininov, och bar en orange overall
som var närmast identisk med den Jean Filip bar under sin rymddräkt.
Han hjälpte svensken ut ur rymddräkten, men stirrade förargat på
honom hela tiden.
”Stäng aldrig av radion när du är i dräkten!” sa Sasja. ”Aldrig!”
”Okej.” Jean Filip lät och kände sig lite skamsen.
”Dom väntar på på ditt direktsända tal. Tar du det i kommandocentralen?”
”Okej. Tack.”
De två vandrade så raskt den svaga tyngdkraften tillät genom de två meter höga, tre meter breda tunnlarna. Under sina första dagar på basen hade Jean Filip tvingats bära skyddshjälm för att inte skada sig – det hände att nykomlingar tog i för kraftigt och slog huvudet i taket när de sprang eller reste sig upp, till stor förnöjelse för erfarna kolonister.
De kom ut ur tunneln från landningsområdet, och in i en av de enorma kupolerna som reste sig upp ur månytan. Det mesta av månbasen låg under marken, för att skydda kolonisterna från kosmisk strålning, men kupolerna var täckta av flera skikt aluminiumfolie. Hälften av de över två hundra människorna på Månen arbetade i de existerande fem kupolerna. Den som Jean Filip och hans ”värd” Sasja gick in i var kommando- och kommunikationscentral för hela månbasen.
På jorden blev kungafamiljen varmt välkomnad vid statsbesök. På Månen betraktades han som slöseri med syre, så länge han inte uträttade nyttigt arbete. Jean Filip talade fyra språk och erbjöd att hjälpa till, men efter två veckor fick han fortfarande nöja sig med att följa med och se på. Han misstänkte att det egentliga skälet var order från Jorden att han inte skulle utsättas för några risker. Det var delvis därför han insisterat på att lära sig köra en jetcykel – för att testa sitt oberoende.
Herregud, tänkte Jean Filip när han kom in den stora kommandocentralen, där overallklädda män och kvinnor snabbt korsade tunna repbroar i kupolens tak från en plattform till en annan. Jag är nästan trettio år gammal. Hur länge ska jag behöva behandlas med silkesvantar? I armén fick jag iallafall pröva på några riktiga risker och strapatser. Och min pappa har det inte mycket bättre… det är ett hån mot en vuxen man att kalla honom ”kronprinsen”. Jag hoppas de inte ber mig kalla honom det i TV-talet…
Han kände personalens ögon på sig, stramade automatiskt upp sin hållning, och sände dem vänliga blickar och nickar. Liksom sin syster hade han tidigt lärt sig att visa upp en korrekt fasad.
Befälhavaren
för den internationella månbasen, den femtioårige kinesen Li Dong,
såg upp från sina monitorer när Jean Filip klättrade upp i hans
kontor. Språket som talades på månbasen var huvudsakligen
engelska, och tonen informell.
”Jag hörde att du prövade en cykeltur på utsidan idag?”
Kinesen och ryssen gav varandra menande, allvarliga blickar.
”Ja, det var… väldigt kul.” Han log impulsivt vid tanken, men visste att de var missnöjda med hans uppförande. ”Jag tränade med jetcykel i armén också, men det är så mycket friare i den låga tyngdkraften här. Jag kommer att sakna den här platsen när jag återvänder med nästa raket.”
”Tack. Kanalen till Sverige är öppen på monitor två. Texten i talet är på monitor ett. Svenska kungliga hovet kan tala med dig på monitor tre. Monitor fyra visar kanalen där ceremonin direktsänds. Ska vi sätta igång?”
”Ja tack.”
Kommendören erbjöd Jean Filip en stol och en mikrofon med brytare, så han kunde byta kanal snabbt. Han kopplade på kanal tre och kallade på hovmarskalken. Den gamle mannens välbekanta, milda ansikte kom in på skärmen. De nickade åt varandra; Jean Filip måste ha hälsat på honom tusentals gånger tidigare.
”Är alla på Slottet nu?” frågade Jean Filip.
”Majestätet
är på balkongen och väntar på era föräldrar. De är nästan
framme vid Slottet nu. Enligt protokollet ska ni inleda med
hälsningstalet till Sveriges folk om en minut. Är ni redo?”
”Jag
har talet ni skickade här på monitorn. Ge tecken när det är
dags.”
Hovmarskalken höll handen över sin handsfree och väntade på signalen. Jean Filip justerade sitt hår medan han sneglade på monitorn med svenska mediakanaler; kameran hängde på en mekanisk arm precis ovanför monitor ett. Talet var en ren formalitet; det skulle vara över på högst några minuter. Plötsligt genomfors han av stark oro; varför hade han inte hört av sina föräldrar under de senaste tio minuterna? Var höll de hus? Någonting var fel…
Hovmarskalken
på monitor tre gav tecken åt honom att börja, sekunden innan
monitor fyra bytte till kamerabilden av Jean Filip på Månen. Hans
långa träning tog överhanden: ansiktet på videosändningen
formade sig till den formella, värdiga min som anstod en
representant för kungafamiljen och nationen. Jean Filip läste med
stadig, avmätt röst från talet, utan att tänka på ordens
innebörd. Allt han kunde tänka på var: Var är de? Något har
hänt.
När han kom till den tredje meningen i sitt tal, nästan halvvägs i texten, kom en e-post märkt ”Högsta prioritet” upp på monitor tre, addresserat till hela Slottets personal. Jean Filips röst började vackla och staka sig när han läste brevet:
Kronprinsparets
kortege har råkat ut för en trafikolycka på Norrbro.
Omständigheterna är oklara; en omkullvält lastbil står på bron
och blockerar framfarten. Föraren har inte funnits. Markbilen med
paret har kört av bron och ned i vattnet. Dykare har skickats till
platsen. Drottningen är underrättad och befinner sig i säkerhet på
Slottet. Margareta Louise är på väg till Slottet under eskort från
Stockholms
polisen och Svea Livgarde. Bevara lugnet och svara inte på frågor
utifrån. Mer information kommer.
Admiral
Erik Silfverskiöld
Stabschef
Kgl. Slottet
Jean Filip
kände strupen snöras åt och hur det hettade i ögonen. Ändå
fortsatte han läsa upp talet till sista meningen, och kämpade för
att bevara fattningen. På något vis – eller kanske tack vare den
livslånga träningen, den innötta skräcken för att tappa masken
offentligt – lyckades han avsluta talet utan att börja gråta.
När han var färdig sjönk han framåt i stolen; månbasens kommendör stängde av kameran med sin fjärrkontroll. Sasja lade en hand på den hulkande svenskens axel.
”De klarar sig nog”, försökte ryssen. ”Med allt folk på platsen måste det ordna sig…”
Hovmarskalkens ansikte blev synligt på monitor tre; det var blekt som vax.
”Kan jag få tala med Jean Filip?” bad han. Li Dong slog på kameran och frågade mjukt om det var i sin ordning. Jean Filip nickade och torkade ögonen mot ärmen.
”Ers Höghet…” började hovmarskalken, och skakade på huvudet som om han var i chock. Jean Filip förstod. Han trodde inte på det övernaturliga, men redan när e-posten kom upp visste han.
”Det är förfärligt… kronprinsen och kronprinsessan har blivit funna i bilvraket. De måste ha dött redan i kollisionen. Jag beklagar å det djupaste…”
Han sa ”Ers Höghet.”
”Kan jag få tala med min syster… och min farmor?”
”Er syster har anlänt till Slottet i en annan bil. Hon är hos Drottningen nu. Livläkaren ser till Drottningen. Majestätet har svimmat, verkar det som. Hur snart kan ni komma tillbaka?”
Jean Filip vände sig om och såg tomt mot Li Dong, som hade läst den engelska translatortexten på skärmen.
”Vi kan få dig på skytteln i morgon. Du kan byta plats med någon som inte har så bråttom.”
Den nye kronprinsen av Sverige nickade.
”Om en tre, fyra dagar”, sa han till kameran.
”Då så. Vi ska ta hand om er familj. Måtte resan bli trygg. Adjö, Ers Höghet.”
”Adjö.”
Jean Filip stängde av monitorn och stirrade på monitor fyra, där svenska nyhetsmedia meddelade folket att kronprinsparet nyss hade omkommit, bara ett hundratal meter från Stockholms Slott. Drottningen hade inte synts till sedan dess. Folkmassorna växte runt den avspärrade Norrbro, och runt Slottets väggar. Barnen stod där med små flaggor och blomsterkransar. Ingen viftade med flaggor nu, men många blågula flaggor fladdrade i brisen runtom i Stockholm – och från Slottet, och på Norrbro.
Sakta började slottsstaben se till att Slottets flaggor halades ned på halv stång. Kort därpå gjorde staden likadant, och landet följde efter.
