TiraTiger Förlag

Bok: Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 2

Bortom Khuzul Daar

Handlingen: Nikoforaz II har hittat två av tiarorna och har fått reda på var den tredje finns. Det gäller bara att få tag i den. Han och hans män övervinner en massa svårigheter på väg dit. Samtidigt breder mögalirträsket ut sig och hotar av sluka hela Erkelzaar.

Kazareh, som är skurken Erazak, begår hjältedåd när han räddar folken på östra sidan Eldravinen undan Mögalirträsket. Men han har en egen agenda och planerar att bli härskare själv och ta furstinnan Takaara till make.

Furstinnan Fenestra och hennes väninnor är ute på egna äventyr. De måste rädda skogens folk. Samtidigt måste de gömma Veriata, kvinnan som inte kan ljuga och som är bokens mest intressanta karaktär.

Sharzuk och hans mor furstinnan Takaara måste gömma sig för Nikoforaz II tills de kan återförenas med Erazak.

Säcken knyts ihop på ett bra sätt på slutet. En del eleganta planteringar görs inför nästa bok.

Jag är rädd jag har blivit yrkesskadad efter två terminer på LU. Manuset kunde ha kortats väsentligt. Jag gick genom listan över provläsare. Dessa verkar vara skollärare, släktingar och språkforskare som Sandra känner. Manuset skulle behöva genomgås av en duktig redaktör. Jag vet, det är svårt. En kollega till mig redigerar sitt manus för 12:a gången enligt Ann Ljungbergs kurs Redigera romanen.

Jag hittar en del att slå ner på:

Egenuppfunna ord: erdaksäpple – adamsäpple, förekommer flera gånger. Facktermen inom fantasy för sådant är shmeerp, ett uttryck myntat av James Blish och utvecklat av Orson Scott Card i hans bok How to write science fiction and fantasy. Varelserna är människor och kan beskrivas på svenska med mänskliga ord.

Hela konversationer på ett påhittat språk – ger inget för läsaren då det inte översätts.

Meningslöst med vers på eget påhittat språk – förvirrande för läsaren. Det hjälper inte att det finns ett helt stycke om språken på Artezania i slutet av boken. Det är inte intressant för handlingen. Sådant får gärna finnas med som en kul grej i ett efterord i slutet av boken, men inte inkluderat i texten.

Kapitelindelning: Koncentrera alla scener i ett händelseförlopp i ett kapitel. Parallella scener under samma tid kan med fördel få ett eget kapitel. Exempel: s 165 – 180. Mitt i kapitlet kommer ett kort stycke om Piri och Fenestra, när resten handlar om Nikoforaz och hans män, visserligen med en vacker vinjett vid avbrotten. Det finns tillräckligt med karaktärer att hålla reda på till att de som hör samman får egna kapitel, även om det är parallella handlingar.

Det finns flera människor som beskrivs i egna trådar. Här går det att reda ut varje tråd i egna kapitel, annars blir det lätt rörigt. Klippa och klistra-metoden gäller. Sen kan varje tråd varvas genom boken eftersom handlingen skrider fram.

Ett försök att reda ut trådarna:

Nikoforaz II Kanfagris och hans soldater och bundsförvanter.

Kazareh Taborsek, eller rättare Erazak Shanatel, som är boven.

Fenestra Kanfagris och hennes väninnor, bl a från släkten Furulan.

Sharzuk Shanathel – intressant tonåring, hans mor furstinnan Takaara och hennes bundsförvanter.

Detta ger fyra trådar som med fördel kan få egna kapitel, och där handlingen sen knyter ihop dem med de andra personerna.

Dialogen: Tidvis styltig, men det är säkert så artezanierna pratar. Det köper jag. Att khobarashianerna har namn och titlar som är så långa att varje upptar en linje i boken tycker jag är kul. Det säger en god del om dem.

Vissa gånger tycker jag inte dialogens ordval passar ihop med karaktärerna. Vad som kunde rensas ur är all blixtlåsdialog. Det skulle strama upp dialogerna en god del. Piri har en tendens att hela tiden ropa Sablar! medan Fenestra säger Himmel stup i kvarten. När man läser om dessa kvinnor, tycker man inte de är typen som säger Sablar och Himmel. Pratet passar liksom inte ihop med karaktärerna. Det är dessutom lite troligt att en furste säger ”Marsch pannkaka härifrån!”

Perspektivbyte: De olika personerna får komma fram med egna perspektiv och spekulationer hela tiden, men det stör inte flödet. Berättarrösten är allvetande. Texten flyter på bra.

Världen är stor med många nationer och människor, samt en del otäcka varelser. Det är inte det vanliga köret med drakar och varulvar och liknande, vilket är uppfriskande. Precis som i förra boken fastnade jag speciellt för moaierna. Miljöerna är noggrant beskrivna. Jag gillar mustigheten. Enligt min mening ska det finnas många människor i fantasy, speciellt när man beskriver en hel värld. Jag har inte räknat karaktärerna och bryr mig inte om att göra det då jag tycker alla har sin plats i boken. De flesta lektörer som klankar på det har inte läst/gillar inte de ryska klassikerna.

Jag ser fram emot att ta del av den tredje boken om Artezania.

Det är det sämsta arrangemanget jag har varit med på. Allt var pinsamt amatörmässigt skött. Arrangören tog betalt för frukost utan att ha ordnat med det, och fick betala tillbaka. Jag fick betala hela rummet då jag blev ensam där, och det var dyrare och sämre än på Marina. All aktivitet skulle försiggå efter klockan 15. Då borde jag ha hela förmiddagen till att jobba med eget. Det fanns inget skrivbord på rummet där jag kunde sitta med datorn och jobba. Jag var tvungen att sitta vid ett köksbord i en mittgång en våning under, och där sprang folk hela tiden till bad och kök, eller så skulle de äta vid bordet. Ett exempel: Jag skulle avsluta en affär på flera tusen kronor via internet samtidigt med att två halvnakna gubbar sprang bakom ryggen på mig till och från badet, samt att ett danskt par skramlade med frukost i köket och dessutom skulle äta vid bordet.

Detta är ett skräckexempel på vad som kan hända om man som ensamföretagare blir allvarligt sjuk och inte har någon backup: Jag fick en vattengympa innan Monika insjuknade i salmonella, hon fick betala tillbaka en del pengar. Vattengympan försiggick i en grund barnbassäng och vi fick äta lunch i deras restaurang för att få vara där överhuvudtaget. Ingen höjdarmeny i den restaurangen. Jag lovades manusgenomgång då lättlästkursen inte kom i gång och jag inte fick tillbaka hela kursavgiften. Den genomgången har jag inte sett något till. Jag vet fortfarande inte vad klangmassage är. Dessutom var hon otillgänglig, jag träffade bara en telefonsvarare. En av dagarna var hon redan i gång med att förbereda nästa kurs. Det där att en ledare ignorerar sina nuvarande kunder för att förbereda åt de nästa har jag bara upplevd en gång innan, i Altea. Ger inte precis mersmak.

Då det är svårt att lära gamla hundar att sitta som tidigare researrangör, var jag inne på två hotell på omvisning inför framtida besök. På Cordial Valle träffade jag ett gäng massörer som gav mig en kontaktadress till Monika, så allt inte behöver rasa för henne nästa gång hon blir sjuk.

Fick gå bort på Marina och fråga varifrån min buss skulle gå dagen efter då jag inte kunde finna ut av adressen som stod på biljetten. Jag har stort sätt varit hänvisad till mig själv hela veckan. Nu är ju inte jag en hjälplös typ då jag kan en massa språk, lätt kommer i kontakt med andra och dessutom kan roa mig själv. En stackars hjälplös människa som bara hade kunnat svenska och kanske engelska hade varit mera illa ute.

Fantasiförlaget 2016.
244 sidor.

Det som slog mig då jag läste denna bok, var att författaren har utvecklats något helt enormt sen förra boken.
Boken handlar om tvillingarna Melissa och Emy som kallas ut till sommarstugan nära naturreservatet Näsbokrok där deras faster visar sig ha avlidet då de kommer fram. Detta dödsfall drar i gång en händelsekedja där Melissa försvinner och Emy måste ta sig till den parallella värld dit hon är bortförd för att befria henne. Vi får bekanta oss med alla sorters skrymt och oknytt från svensk mytologi som lever på riktigt i den parallella verkligheten, som annars ser ut som vår egen värld. Lite romantik finns också: Hjälparen Mark och ungdomen Andreas är intresserade av varsin tvilling.
Naturen är beskrivet på ett sätt som gör mig nyfiken. Halland är annars ett landskap jag åker i 120 km/t genom på väg någon annanstans. Nu blev jag nyfiken på naturreservatet Näsbokrok och Nidingen fyr på en ö utanför kusten. Det kanske skulle gå att göra utflykter till dessa ställen i förbindelse med boken? Det måste ju finnas en turistbyrå att kontakta, eller skolor som skulle kunna arrangera utflykter med uppläsning för lite större barn.
Språket flyter bra och är lättläst. Jag såg bara två klyschor, sidor 16 och 29 och ett tryckfel på sida 191. På sida 139 går det lite snabbt när Andreas parkerar bilen utanför Emys sommarstuga och går hem efteråt.
Jag rekommenderar verkligen denna bok!

Recension 5-bussen av Staffan Rodebrand.

Detta var en slukarbok. Jag förmådde inte lägga den från mig förrän hela var läst klockan cirka tre på natten.

Jag är gott känt på Öland och har skådat både fåglar och stjärnor på Ölands södra udde, samt vandrat mycket på Alvaret. Du kommer att älska boken om du har varit mycket på Öland och känner igen varenda sten och träd på Alvaret.

Handlingen: Någon eller något från rymden har lämnat en massa konstiga föremål på Alvaret. Det verkar vara en återkommande företeelse, de landar på olika ställen på Jorden varje sjuttonde år. Både rysk maffia och CIA är ute efter dessa föremål. Den svenske polisen Janne från Öland och kvinnan från Säpo, Linda, ska försöka lösa fallet utan att bli lurade av CIA eller överfallna av tungt beväpnad rysk maffia.

Ett udda gäng bestående av olika originella existenser samt en gruppering med anknytning till motorcyklar har redan varit ute på Alvaret och försett sig med fynd på Alvaret.

Det är dags för CIA och ryska maffian att ta hand om resterna. Detta leder till diverse skärmysslingar mellan dem. Mitt i allt detta fastnar ett par som forskar i orkideer och ligger i tält ute på Alvaret. Det råder dessutom brist på poliser, som är upptagna med annat på olika håll. Den lokala polisen ser ingen annan råd än att samarbeta med lokalbefolkning och motorcykelgänget. De måste dessutom spåra vart olika farliga föremål sålda av gänget, har tagit vägen.

Slutstriden utkämpas utanför Afrikas horn.

Det är spännande hela tiden.