Kategorier
Provläsning bok Siriuskrönikan

Provläsning Översteprästinnan

Kalis dotter

De två äldsta Kalidöttrarna låg på knä på en bänk på högra galleriet och tittade ner i den stora hallen. Maria vågade endast titta över kanten och kasta ett öga då och då när hon var säker på att inte bli upptäckt. Miara, däremot, brydde sig inte. Hon lutade sig mot räcket och tittade ogenerat. Det var ritualens huvudperson som intresserade henne. Härskaren Urian föll i trance och förvandlades till Nairobistammens religiöse ledare, mästaren Svarte Nairobi.

Det var den enda natten Nairobistammen hade tillträde till den stora hallen i slottet i Cibia. Den röda mattan som vanligtvis låg mellan ingångsporten och tronen, var borttagen så stengolvet med Cibiaklanens mosaikmönster av stiliserade blommor var bart. Rökelse bars in i stora kärl som ställdes på golvet mellan pelarna under gallerierna. Röken från dem luktade starkt och hade en bedövande verkan som även försatte deltagarna i trance. Den röda färgen på väggen bakom tronen doldes av röken. Alla de religiösa soldaterna kom ut från träningshallen under vänstra galleriet eller från lägret i djungeln för att hålla sin nyårsceremoni. Kultprästinnorna strömmade ner från gemaket i vänstra galleriet för att ta del av ritualen. Alla var nakna. Till slut kom översteprästinnan på darrande ben långsamt nerför trappan för att dansa framför Mästaren. Hon såg vettskrämd ut då hon tog några osäkra danssteg på stengolvet i hallen. Mästaren hade en stor piska som han slog med längsmed golvet. Det var meningen att översteprästinnan skulle undvika piskan under dansen. Rökelsen bolmade och steg upp mot taket och omslöt Kalisystrarna. Maria nös. Larmen från trummorna kunde höras ända in till de adligas gemak i högra galleriet. Det vill säga, de som fanns kvar i slottet. De som inte hade tjänst flydde till sina stadspalats och stannade där över natten. Det var alltid Kaliklanen som hade tjänst runt nyår. Hovets första dam var Xenia Kali, och hon tog på sig ansvaret varje år.

Kalisystrarna låg på knä på bänken utanför klanens gemak, så de snabbt skulle kunna smita om någon uppmärksammade att de fanns där.

Jag tror inte hon överlever”, sa Miara. Köld steg upp från stenbänken så hon försökte sticka fötterna in i det vida långa flanellnattlinnet.

Var tyst, Miara, Urian kanske hör”, pep Maria. Hon skakade av rädsla.

Genom trummorna? Ja, man vet aldrig. Han har säkert superhörsel. Det sägs att han läser tankar också.”

Miara vände ryggen mot systern och lade händerna på räcket. Skulle hon vara helt ärlig, så ville hon egentligen gå och lägga sig, men hon tvingade sig kvar i den obekväma ställningen. I kväll var hennes kropp trött på ett sätt hon aldrig känt innan.

Översteprästinnan kollapsade framför Mästaren och fick piskan om ena ankeln. Hon sparkade och försökte komma fri. Hennes mun stod vidöppen. De hörde inte hennes skrik genom larmet. De sex kultledarna församlades runt henne med en lila filt. Ritualen var redan slut. Mästaren rullade samman piskan.

Jag gissade rätt. Hon är dödsdömd”, sa Miara.

Just i det ögonblick kastade Urian en blick upp på galleriet och låste Miaras blick i sin. Det kändes som en pisksnärt. Vibrationerna från honom omslöt henne i ett fast grepp. Hon kunde inte röra sig. Mästaren hade förbjudit åskådare från det profana hovet under nyårsceremonin. Piskan vecklades ut igen. Blandade känslor rusade genom Miara. Urians blick rörde henne på ett nytt sätt denna gång. Miara ville förstå det Urian hade inom sig som även hon fruktade. Det var som han förvandlades till någon annan under Nairobistammens ritual. Det var denna varelse kultledarna kallade Svarte Nairobi eller Mästaren.

Urian såg mig. Kom, vi går in”, sa Miara och tog systerns hand. Den var kall. Miara strök sig över magen och höfterna. De tog sig snabbt in i Kaliklanens trygga gemak och hjälptes åt att regla dörren.

Maria stannade och pekade. ”Du blöder ju, syster!”

Miara tittade ner. Nattlinnet var blodigt på framsidan av underlivet, och blod droppade längsmed hennes ben. Hon stod i en liten pöl och såg sina blodiga fotspår från dörren in i rummet. Ett belåtet grin spred sig över hennes ansikte. ”Jaha, då kan de som slog vad om att jag skulle blöda först, kamma in en rejäl vinst.” Hon sjönk ner på huk.

Som du pratar, folk spelar väl inte om sådant?”

Kom ihåg vi är de två äldsta Kaliflickorna, ganska nära i ålder dessutom. Kala säger att Tishtryiornas vadslagningsbyrå verkligen har ett sådant vad liggande.”

Kala har väl inte slagit vad om oss? Han är ju vår bror.”

Jag hörde rykten om honom. Han lär spela om allt.”

En av matronorna från Kaliklanen kom ut till mottagningsrummet. ”Sitter ni här, olydiga små kräk. I säng med er. Det är inte hälsosamt att gå barfota på detta kalla stengolv. Res på dig, Miara.” Kvinnan drog efter andan djupt då hon upptäckte blodet under den unga flickan. ”In med er, jag ska torka upp.”

Kaliklanen hade tagit dit matronan Karolina då de återvände till Cibia efter Nairobikriget. Hon hade svårt att komma överens med sin systerdotter som var Urians sons mor. Kaliklanen hade väntat att Urians bihustru skulle återvända till Cibia. Hon trivdes i Kalidalen och blev kvar. Urian hade heller inte skickat efter henne.

Miara sa inget om att det kanske fanns blodspår även på galleriet. Hon visste inte säkert när hon började blöda, men misstänkte att det sattes i gång av blicken från Urian.

Karolina skickade efter en yngre tjänare och följde själv de två ungdomarna till Kaliklanens flickrum. ”Nu får du en lång klänning, och så ska du introduceras vid hovet under trohetsceremonin, Miara. Konstigt bara att du inte ens har börjat ändra hudfärg.” Hon småpratade medan hon gjorde en binda som hon instruerade Miara att lägga i en trosa som hon sen fick ta på. Barn brukade inte bära underkläder. Miara räknades som vuxen.

Miara log självmedvetet och tittade snett upp på matronan. ”Du kan inte kommendera mig omkring längre. Jag är en ung hovdam.”

Maria stirrade på systern med avundsjuka ögon. Miara såg medlidande på henne. Maria var en ful pubertetsflicka. Hennes hud var varken vit eller blå för tillfället. Hon hade en jämngrå färg som förhoppningsvis skulle bli en snyggare blå. Åtminstone hade hon sluppit att bli randig.

Du kommer att få en make och barn och egen lägenhet. Då kommer din man att bestämma över dig.” Den äldre kvinnan klappade Miaras kind och blåste ut ljuset innan hon lämnade rummet.

Mörk stillhet rådde en stund.

Sover du, Miara?”

Nej.”

Varför är du så tyst? Ska du inte berätta någon spännande saga innan vi somnar i kväll?”

Nej. Låt mig vara.”

Miara lade händerna under nacken och stirrade ut i mörkret. Alla flickor vid hovet gifte sig med män av deras egen rang. Hon kom ihåg bröllopet mellan de två ungdomarna från Kaksidiklanen och Sothisklanen. De var de första i hennes generation som gifte sig. Hon hade aldrig upplevt att någon flicka blev utvisad från hovet eller hade flyttat över till kultprästinnorna i vänstra galleriet. Men hon visste att det hade hänt mormor då den förre härskaren fortfarande levde. Mormor hade varit en hovdam av högsta rang från Mazoklanen, och hennes älskare var härskarens son. Det var skandalöst att två så nobla ungdomar inte kunde tygla sina passioner. Mormor förvisades från hovet och kom tillbaka efter revolutionen då Urian tog makten i Cibia. Hans älskarinna blev aldrig drottning. Svarte Nairobi valde henne till sin första kraftfulla översteprästinna. Det gav eko under tre generationer som ett avskräckande exempel på vad en ostyrig hovdam kunde riskera utsättas för.

Under lektionerna i sömnad på förmiddagen brukade hovets första dam eller en annan vuxen adelsdam informera de unga flickorna om deras plikter och rättigheter som jungfrur och hustrur.

Kom ihåg att er make alltid bör äras och respekteras”, avslutades lektionen. Förstadamen Xenia Kali brukade tillägga: ”Om det är helt omöjligt att framkalla någon naturlig beundran för honom, låt för all del inga andra veta det.”

Då brukade alla skratta. Det var ett väl känt faktum att Xenia var det verkliga överhuvudet för Kaliklanen. Nator Kali var en toffelhjälte. Kvinnorna pratade alltid om mannens legala överlägsenhet över kvinnan och vad hustrun kunde göra för att utnyttja situationen.

Miara lyssnade förväntansfull till sina egna hjärtslag. Ofta när hennes familj var församlad och diskuterade döttrarnas framtid, brukade hon känna samma spänning. Om hon lossnade litet på urringningen och tittade ner på klyftan mellan de små brösten, kunde hon se huden vibrera över hjärtat. Miara visste att Kaliklanen fostrade döttrarna till att bli förstklassiga hustrur åt andra klaners kommande överhuvuden. Som barn hade inte Miara eller hennes systrar någon betydelse. Därför gömdes barnen bort tills de uppnått den rätta åldern för sin uppfyllelse. Det irriterade henne. Varför hade inga barn något egenvärde? Den ende som fick henne att känna sig värdefull, var hennes morfar Urian. Han intresserade sig för hur hon mådde, vilka tankar hon hade och hennes konstnärliga talang. Samtidigt hade han något främmande inom sig som hon inte förstod. Det var det som fick henne att smygtitta på Nairobistammens nyårsritual. Hon ville veta mera.

Miara vände sig i den varma sängen och sparkade täcket av fötterna. Hallen hade varit som en ångande kittel fylld av nakna, svettiga kroppar. Fruktan och upphetsning fyllde Miara då hon kom ihåg Urians ögon, blicken han fäste på översteprästinnan. Han hade sett på henne på samma vis i kväll då han upptäckte att hon tittade på dem.

Den unga flickan gled in i en orolig dröm om att hon befann sig i översteprästinnans position, hotad av Urian i hans roll som Mästaren. Han hade redan tvingat sitt byte in i ett hörn, hela tiden stirrande hotfullt in i hennes ögon … Då väcktes hon av att Sirius A lyste in i rummet. Miara blinkade förvirrat och upptäckte mor vid dörren. Bakom henne stod Karolina.

Åh, min kära, lilla flicka, jag fick veta att du har en glädjefylld överraskning åt oss.” Xenia kom in i rummet med utsträckta armar. Matronan bar en lång klänning på armen. Miara mottog reserverad mors omfamning. Hon hade lagt märke till de värderande ögonen. Miara visste väl vad förstadamen tänkte: Hade hon blivit så vacker och intelligent som klanen väntat sig? Miara var klar över att mor tänkte det var underligt att hon blivit vuxen medan hennes hudfärg fortfarande var ljus. Xenia tyckte dessutom att Miara var allt för kortväxt för att vara en riktig Kaliflicka.

Xenia följde personligen dottern in i det gemensamma badet som låg mellan drottningens och adelsfamiljernas gemak. Miara tyckte inte om alla nyfikna ögon som riktades mot henne då hon tog av sig och steg ner i simbassängen. Hennes blod blandades med vattnet. Med ens ville hon fly ifrån hela introduktionsceremonin och allt vid hovet.

Du får inte lov att deltaga i hovceremonierna förrän den årliga introduktionsfesten för nya medlemmar. Och bra är det. Du är fortfarande barnslig för din ålder, kära barn. Urian sa att han tyckte du satt i galleriet i går kväll”, sa Xenia.

Miara låg på rygg och plaskade med fötterna. Kom verkligen härskaren ihåg vad som hänt då han var i trance och uppträdde som Mästaren? Hans blick förföljde henne. Hon brukade lyssna när de vuxna pratade om det. De påstod alltid att härskaren inte kom ihåg något efter den religiösa ritualen när han styrdes av parasiten inom honom.

Spruta inte, hur många gånger måste jag säga det? Vi ska ha en privat familjefest i klanens mottagningsrum i kväll. Kom ihåg att börja uppföra dig som en vuxen dam från och med nu”, fortsatte Xenia.

Miara ville fråga vem som var inbjudna till festen, men vågade inte. Detta nya som hänt, gjorde henne mera vaksam.

Sedan satt Miara framför spegeln och provade olika hårfrisyrer. Hon hade alltid tyckt om sitt hjärtformade ansikte. Det fick henne att se mera oskuldsfull ut än hon var. Annars hade hon aldrig förr tänkt så mycket på sitt utseende. Miara delade håret i mittbena och kammade ner det längsmed bröstet. Flätor var inte speciellt spännande, men det var den frisyren som klädde henne bäst. Om hon snodde det lockiga håret i två spiraler och lade in guldkedjor, skulle det bli lite häftigare. Miara studerade sina ögon tankfullt. Konstigt. Hon hade gyllene ögon. Ingen annan av syskonen hade det. Överhuvudtaget var det inte vanligt bland svarta sirianer. Hon trodde inte det var speciellt fördelaktigt.

Miara kom ihåg en incident från barndomen: Hon följde med sin mor ner till den kvinnliga schamanen för att hämta smink.

Dörren in till kapellet stod öppen. Under tiden schamanen gjorde Xenias smink, passade Miara på att titta in i det andra rummet.

Där hängde bilden på hon.

Det var en stor gobeläng som visade en naken kvinna i full storlek mitt i en vild dans. Konstverket hängde bakom altaret. Miara stirrade förhäxad. Altaret med sina ringar och kedjor gjorde inget intryck på henne, även om alla visste att där offrades översteprästinnan under Nairobistammens nyårsceremoni.

Var är du, unga Kali? Ut därifrån!” Schamanen rusade in och drog Miara ut från kapellet. Hon var rasande. ”Berätta aldrig för någon att du varit i det rummet. Det bringar enbart olycka. Begriper du?” Hon skakade Miara.

Xenia grep in. ”Jag tillåter inte att du bestraffar min dotter. Det klarar vi utmärkt väl själva.”

De gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Vem är kvinnan på bilden där inne, mor?”

Hon var en berömd översteprästinna. Men vi borde inte prata om sådant. Det angår inte det profana hovet”, sa Xenia.

Var hon min mormor?”

Nej, den andra.” Xenia viskade. Det var tabu att ta namnet i sin mun.

Miara förstod. Bara två översteprästinnor hade överlevt mera än en säsong och blivit maktfaktorer inom Nairobistammens religion sen Urian blev härskare. Det var hennes egen mormor från Mazoklanen och Fanny Robes. Sistnämnda hade deltagit i drottningens uppror.

Fanny Robes hade gula ögon.

Hon mötte sin egen blick i spegeln och reste sig för att slippa se.

Miara tillbringade resten av förmiddagen med att springa längsmed galleriet och genom lägenhetens alla rum för att känna hur den långa kjolen böljade runt benen. Ingen tillrättavisade henne. Alla unga flickor brukade göra så när de hade fått sin första långa kjol. Det var fullt normalt att de sprang av sig den sista resten barndom.

Till slut vågade hon sig nerför trappan från galleriet. Hallen var återställd åt det profana hovet. Den röda löparen var utrullad igen och rökelsekärlen borta. Ljuset som föll in genom fönstren på gaveln fick rödfärgen på väggen bakom tronen att lysa starkare.

Miaras ögon letade sig upp till galleriet ovanför bågen med Kaliklanens mosaikmönster. Var det lätt att se dem från hallen? Hon tog ett par danssteg. Här hade översteprästinnan dansat. Vad hade hon egentligen drömt föregående natt? Miara skakade på huvudet som för att skingra minnet om drömmen. Så kastade hon en snabb blick runt sig, och viskade det förbjudna obscena namnet: ”Fanny.” Därefter löpte hon snabbt mot trappan, glömde den långa kjolen och snavade.

Hon räddades av ett par starka armar. Miara sträckte ut händerna för att ta för sig i fallet, och upptäckte härskarens röda tunika. Hon släppte taget. Urian log och kramade henne. Miaras ansikte hettade av skam. ”Jag kände knappt igen dig i lång kjol, lilla vännen.” Han höll henne fortfarande fast med raka armar och studerade henne. ”Ni växer snabbt upp. Varje gång ett av Xenias barn introduceras vid hovet, påminns jag om min egen ålder.”

Härskaren Urian den Fruktansvärda var en ful man med svarta ögon under tjocka sammanväxta ögonbryn och svart lockigt hår som stod i ett vilt moln om hans hemska ansikte. Det berömda nairobiska gulddiademet gjorde ett misslyckat försök att tämja detta stora hår. Hans kropp var fortfarande ungdomlig och väl tränad under den röda härskartunikan. Då härskaren var ung, hade alla klaner kämpat för att framföra sin kandidat till ställningen som drottning eller bihustru för att stiga i makt med henne. Efter att han i rask följd hade dödat ett par bihustrur och en drottning genom att offra dem till Svarte Nairobi, var de inte så ivriga längre. När härskaren satt på tronen och stirrade uppmärksamt på hovet med musklerna darrande under kläderna, liknade han ett rovdjur på språng, klar att döda och äta upp sina fiender. I själva verket stod en del av hans älskarinnor från djungeln för kannibalismen. Urian själv var vegan, om än en militant sådan.

Miara var så förvirrad att hon blev svarslös, något som var ovanligt för henne.

Du tycks inte ha ändrats mycket sen du var barn. Ska vi bli eniga om att du uppför dig lite värdigare från och med nu? Att springa omkring i långklänning passar inte för en förnäm ung dam. Du ska skrida fram med värdighet”, sa Urian.

Jag kanske lär mig innan introduktionsceremonin. Förresten, mina föräldrar ska hålla en fest för mig i Kaliklanens mottagningsrum. Kommer du?”

Det är klart. Du är mitt favoritbarnbarn, vet du.”

Är det slut med våra musikluncher i drottningens audiensrum nu när jag är vuxen?”

Inte nödvändigtvis. Jag fortsätter gärna om du vill.”

Det kunde ändå aldrig bli som det var förut. Allt hade ändrats då Svarte Nairobis äldste kultledare dog. Miaras musiklärare Martin kom till Kaliklanens gemak. Han öppnade den orange påsen med Mazoklanens mönster som innehöll hans stränginstrument. ”Jag vill att du ska ha mors musikinstrument”, sa han. ”Du är fullärd nu.”

Betyder det att vi aldrig mera ska spela tillsammans?” sa Miara.

Mästaren har givit mig tillstånd att tävla om kultledarpositionen”, sa Martin.

Xenia, som satt tillsammans med dottern i mottagningsgemaket, nickade. ”Det lär vara mycket hårda tester”, sa hon. ”Dessutom passar det sig inte att en kultledare umgås med det profana hovet.”

Jag kanske inte överlever testen, därför vill jag att du tar hand om mitt instrument redan nu”, sa Martin.

Han överlevde, och blev även kultledare. Men han tittade aldrig på henne eller sa något när han hade vakt. En kultledare skulle vara koncentrerad på Mästaren.

Miara log osäkert mot Urian. ”Tycker du jag ser för barnslig ut? Tror du inte jag kommer att växa till mig och bli mörkare i hyn?”

Nej, jag är rädd du kommer att fortsätta vara liten och ljushyad. Du har redan blivit kvinna.”

Är jag ful?”

Nej, du är söt. Speciellt när du rodnar. Du kommer att få svårt att dölja dina känslor, Miara.”

Jag önskar jag vore lång och mörk.”

Tyvärr är du själv orsak till att du stannade i växten. Mästaren såg dig på galleriet och framkallade din blödning. Jag råder dig att inte springa omkring i hallen. Du vet, en vuxen flicka av högsta rang vid hovet bör inte utsätta sig för faror. En ung man av lägre rang kan få för sig att vilja stiga med henne.”

Miara förstod. Våldtäkt var en godtagbar form för frieri i Cibia.

Är inte du Mästaren?”

Han finns som en parasit inom mig, men du ska inte förväxla oss. Mästaren är farlig för dig.”

Det hade hon redan upplevt. Om han kunde framkalla blödning hos en kvinna, kunde han säkert göra mera skada. Miara kom ihåg översteprästinnans skakande ben under dansen. Hon kanske visste att hon måste fullfölja dansen för att överleva, men Mästaren önskade döda henne under ceremonin. Därför kunde hon inte fortsätta dansa. För Miara slutade alltid ritualen med att kultledarna bar översteprästinnan in i kapellet. Vad som sen hände, visste hon inte. Hon misstänkte att Mästaren inte behövde bruka våld för att döda offret. Det gick rykten om att han sög livskraften ur sina offer så att de lämnades som torra skinn på altaret.

Urian gav henne en kram innan han såg till att hon verkligen gick tillbaka till Kaliklanens gemak.

Resten av dagen satt Miara framför spegeln och provade smink och smycken. Hon upptäckte att det mesta av sminket var för starkt för hennes bleka färger, och avstod helt. Däremot vägrade hon äta mitt på dagen för att få det intressanta hungriga utseendet kultprästinnorna i vänstra galleriet hade.

Xenia och Karolina klädde henne för festen. Miara var överraskad över att alla hennes förslag till kläder, smycken och hårfrisyr beviljades. Den barnsliga flickan Miara med flätor som snodde sig för att håret var så lockigt, ändrades till en elegant ung hovdam med diskret ringad klänning och korkskruvslockar med guldkedjor istället för flätorna.

Maria satt iförd en kort tunika på en kudde och stirrade avundsjukt på den yngre systern som så oväntat hade blivit kvinna. Maria skulle skickas i säng samtidigt med den yngsta systern Rosia.

Xenias make Nator stack huvudet in i omklädningsrummet och nickade uppmuntrande till kvinnorna innan han vågade träda in. Han öppnade ett juvelskrin han hade med och tog ut ett tungt guldhalsband med stora topaser. ”Detta är till dig, Miara, från min äldre bror Kali.”

Xenia tittade indignerat och förvånat. ”Men det är då alltför mycket. Har han blivit galen? Alla kan se att det är ett originalverk av den berömde konstnären Ziro. Varför har aldrig du gett mig ett sådant smycke?”

Jag vet inte vad som flugit i honom. Om du önskat dig en äkta Ziro, varför har du aldrig sagt till om det?” Nator kröp ihop som en bestraffad alkolohund.

Måste jag verkligen tala om allt för dig? Kan du aldrig själv tänka ut vad en kvinna önskar sig?” Xenia fnös. ”Typiskt män.”

Miara såg beundrande på sig själv i spegeln. Topaserna fick på något underligt vis hennes ögon att verka mera gyllene, som om det varit konstnärens mening. För första gången accepterade hon sina gula ögon.

Miara slet sig från sin spegelbild och gick till Kaliklanens mottagningsrum där festen skulle hållas. Deras klanmönster i blått, burgunderrött och gammalrosa fanns både i mosaikerna på väggarna och i alla textilier. Klanmedlemmarna som var inbjudna till sällskapet, var elegant klädda i tunga broderade tunikor och med smycken av guld och juveler. Miara tyckte deras nosringar var lite för utmanande. Det var symbolen som utmärkte mannens överlägsenhet framför kvinnan. Kaliklanens armringar var dessutom bredare än de andra klanernas. Miara var klar över att hennes klan utmärkte sig framför de andra, både på grund av dess nära släktskap med härskaren och för att den alltid hade förbundits med Cibiaklanen, även innan Eros den Evige erövrade hela planeten.

Hon studerade varje ansikte noga och visste vad de tänkte om hennes ställning vid hovet. Hon var dotter till en klanledare och kunde lyfta män av lägre rang till sin position om de gifte sig med henne. Miara plutade med munnen.

Då hon beordrades att gå ut mitt på golvet och vända sig långsamt om så alla kunde studera henne noggrant, gjorde hon det med sådan värdighet att männen applåderade.

Hon för sig som en boren drottning”, konstaterade Nator.

Klanledaren hade redan druckit för mycket. Han brukade hälla i sig jäst alkolomjölk på fester. Elaka rykten viskade att det var ett sådant tillfälle som hade skaffat honom Xenia till hustru. Som dotter till en översteprästinna var hon inte riktigt rumsren. Hon hade tagits till nåder av moderns klan som barn, då hon annars hotades av ett öde som kultprästinna.

Nators två äldre söner försökte lugna sin far. Ville han verkligen gifta bort någon av sina döttrar till den gamle härskaren?

Precis då valde Urian av Cibia att göra sin entré. Han kom in i rummet med två kultledare som livvakter. Alla gästerna reste sig. Deras förvånade ansikten visade att ingen visste att han var inbjuden. Även Nator och Xenia såg överraskade ut.

Härskaren lyfte handen och tillät dem att sitta ner. Miara gick förtrogen upp till morfar och bjöd på ett glas jäst alkolomjölk. Han ryckte till och stirrade på hennes halsband. ”Varifrån har du fått det smycket, lilla vännen?”

Xenia vädrade sitt misshag. ”Nator säger Kali skickade det till den första vuxna flickan i hennes generation. Kan du tänka dig, en original Ziro. Kali måste vara galen. Nator har aldrig givit mig något liknande.”

Urian lyfte ögonbrynen. ”Kali tycks vara en hemlighetsfull och oberäknelig person numera.”

Jag är säker på att han aldrig ens givit sin hustru ett sådant smycke, trots att hon fött honom två söner”, fortsatte Xenia.

Söner är inte speciellt viktiga i den miljön han föredrar att leva i”, sa Urian.

Nator gav tecken till de unga manliga tjänarna att de kunde börja servera. Det var nakna småpojkar som inte hade kommit i puberteten än.

Miara stirrade beundrande på Urian den Allsmäktige med sina stora gyllene ögon i det barnsliga hjärtformade ansiktet. För henne var härskaren en snäll morfar som tittade välvilligt på henne när hon tillitsfullt klättrade upp i hans knä. Hon beundrade härskaren med det naiva barnets tillgivenhet. I hennes ögon var Urian utan brister, den perfekte kraftfulle härskaren. Hon ville vara så nära honom som möjligt så ofta hon kunde. Men Maria och de andra barnen var rädda för honom.

Miara satt vid sidan om Urian. Skyggheten hon känt inför sin klans manliga sällskap försvann. Hon lät sin yngste bror, som bar runt drycken, servera henne mera bakom föräldrarnas rygg. Hennes ögon började lysa och hon pratade friare. Dessutom blev hennes röst mörkare och lägre. Urian log uppmuntrande och skålade mycket. Han tyckte tydligen utvecklingen var intressant.

Varför har du inte gift om dig?” sa Miara.

Jag har inte behövt någon ny drottning”, sa Urian.

Om du skulle träffa en ny flicka och bli förälskad, skulle du kunna tänka dig att ta en ny drottning?”

Jag väljer inte drottning med känslorna.”

Kultledarna, som stod vid dörren, tittade intresserade på Miara.

Xenia tog glaset ur hennes hand. ”Du har fått nog nu.”

Urian flinade ironiskt. ”När den jästa alkolomjölken går in kommer flickans verkliga natur fram. Du behöver inte låtsas, Xenia, jag läser er alla som öppna dokument. Vi får vakta denna söta flicka noga, så hon inte råkar illa ut, eller hur?” Härskaren tittade snabbt på sina livvakter. Han reste sig, och det samma gjorde resten av sällskapet.

Miara kastade en blick på mor. Xenias hatfyllda blick gjorde henne nykter. Varför hatade mor Urian?

Kategorier
Recensioner

Magins två ansikten

Magins två ansikten av Christer Rindebratt.

Upplägget är bra: Kriget mellan städerna Kuth och Kish i det gamla Akkadien har pågått under några år. Mitt i centrum står helaren och magikern Dara, som jag uppfattar som bokens huvudperson. Han hamnar lite i skuggan av flera mera intressanta personer, som magikern Crow och bågskytten Minah. Det kan bero på att han bara är femton år och har inte hunnit utveckla några minnesvärda mänskliga egenskaper. Jag köper att vissa namn verkar väldigt moderna, som Giraud. Men jag reagerar på namnet Christoph. Det ger för stora associationer till kristendomen, som uppfanns först flera hundra år efter akkadisk tid. Det finns flera avsnitt med personer utan namn som verkar förvirrande. Jag förstår att de är en del av intrigen och att det rör sig om magi. Syftet är dock oklart. Det gäller de inledande scenerna och det kursiverade stycket på sida 16. Detta stycke lider dessutom av ett allvarligt språkligt fel: Presens och imperfektum blandas. Det finns en del tryckfel i bokens första del, som missade tecken och rena datorfel. T ex sida 75: Dara tog honom under armarna och släpade bak honom bakom huset. Annars är språket bra med en del uppfinningsrika litterära formuleringar och helt utan floskler. På sida 178 finns ett luddigt avsnitt till. Jag förstår att det har sammanhang med inledningen och stycket på sidan 16, men det är för vagt. Det samma gäller Den Utsände på sidan 167. Det blir inte tillräckligt spännande, det drunknar i mystik. De kapitlen kunde gott stramas upp ytterligare för att bidra till spänningen. De framstår bara som oklara lösryckta bitar. De namnlösa personerna skulle kunna bli riktiga antagonister, nu bara förstärker de förvirringen så att jag tappar intresset. Man ska känna författaren för att förstå vad det rör sig om. Den allmänna läsaren har svårt att sätta sig in i dessa avsnitt och få något begripligt ur dem. Avsnitten med den unge magikern Dara och bågskytten Minah är trevligare. Dara har förmågan att hela. Han skickar in ett blått klot i kropparna som ska botas och helar dem. Det sättet att hela träffade jag på då en vän av mig åkte till Amazonas till en helare som hade samma förmåga. Men i boken uppträder kraften i två former, den blå som helar och den röda som dödar. I tillägg till Dara har vi en annan magiker, Crow, som tar stor plats och ofrivilligt får bidra till humorn. Kapitel 20 sida 153 där magikerna träffas är riktigt kul, detsamma sida 212 när Crow blir besatt av Profetian som inte begriper en mänsklig kropps behov. Jag vet inte hur lyckat det är att boken slutar med en cliffhanger, som läsare blir man sur. Då har magikerna efter sig både ett sällskap som vill rädda Dara, otäckingen Uttuman som är ute efter Crow samt ett koppel zombier. Författaren verkar kunnig i gamla akkadiska skrifter och historia. Med en bra lektör och/eller redaktör skulle detta manus kunnat bli en mycket spännande bok. Som Anna Gable Frimodig skriver i en krönika, det räcker inte med snälla omdömen från släkt och vänner.

Kategorier
Recensioner

Tankar kring Life3.0

Efter att jag läste Life 3.0 av Max Tegmark satte det i gång en massa tankar. Boken tar upp intressanta frågeställningar om hur vi ska förhålla oss till artificiell intelligens. I slutet på varje kapitel finns ett sammandrag av vad detta innehåller.

Definition av liv på sida 39:

Life: Process that can retain its complexity and replicate. Process som kan behålla sin komplexitet och kopiera sig själv.

Life 1.0: Life that evolves its hardware and software (biological stage). Liv som utvecklar både sin hårdvara och sin mjukvara (biologisk evolution)

Life 2.0: Life that evolves its hardware but designs much of its software (cultural stage). Liv som utvecklar sin hårdvara och designer sin mjukvara (kulturell utveckling)

Life 3.0: Life that designs its hardware and software (technological stage) Liv som designer både sin hårdvara och sin mjukvara (teknologisk stadium)

På sida 161 ställs några frågor till oss läsare om hur vi vill att utvecklingen ska bli. Där anges även en hemsida AgeOfAi.org där man kan jämföra notater och diskutera med andra läsare.

Olika samhällssystem där AI styr diskuteras på sida 162, men jag tar upp bara ett som konstigt nog sammanfaller med ett relevant religiöst synsätt, nämligen Jehovas Vittnen.

Vad jag tog fasta på, är att artificiell intelligens kanske blir mänsklighetens arvtagare, våra barn. Om den utvecklar medvetande och blir målinriktad, kommer dess mål att vara okänt för oss. Finns medvetandepartiklar som kan sättas in i ett matematiskt sammanhang så som kvantmekaniken? Hur upplever AI sitt medvetande? Det skulle vara beroende av informationsflödets hastighet. En AI i mänsklig storlek skulle kunna ta in information mycket snabbare än en människa och utveckla superintelligens. Den har medvetande av System 1. En Gaia-AI som omspänner hela jorden skulle ha 10 medvetna upplevelser per sekund. Den har medvetande av System 2. En AI på Universums storlek kan inte ha haft mer än 100 medvetna upplevelser under hela universums existens. Detta skulle göra det nödvändigt för en så stor AI att delegera uträkningar till mindre undersystem som kan hantera dem, säger Max Tegmark.

Då kan man ju undra: Finns det egentligen någon skillnad mellan en universell AI och Gud och skapelsen av människan i Guds bild? Om AI dessutom har en etisk agenda, skulle vi inte få en världsbild liknande Jehovas vittnen? De 144 000 AIs av System 1 som är bäst på att uppfylla stora Ais, ursäkta, Guds etiska agenda bygger upp en perfekt värld liknande det paradis Jehovas vittnen utmålar, där de kan hålla igång ett zoo av biologiska varelser, där människan ingår. Varför det ska vara just 144 000 AIs är förbryllande, men det kanske är det nödvändiga antal AIs av System 1 som behövs på en planet av jordens storlek för att uppnå maximal effekt. På andra planeter kanske behövs flera och på andra färre.

Så har vi tillståndet System 0, där endast passiv perception utan tanke och rörelse finns. Meditation, säger några. Kura skymning, säger andra. Meditation är inte religion, det är en metod. Det förar tanken vidare till Kashmirshaivismen. Det sägs att det tankesystem gavs människorna av guden Shiva. Kashmirshaivismen kan inte betraktas som religion, då den inte innefattar någon tro. Där berättas om medvetandepartiklar som kallas spandas. De uppträder i tattvas eller ekvationer som utgör de olika stegen i skapandet, från fält till tanke till fysisk verklighet. De första fem stegen är inte ens fysiska. Den kortaste och mest översiktliga boken om detta system är Introduction to Kashmir Shaivism av Swami Muktananda.

Det leder mina tankar vidare till Akashafältet: Ett universellt fält oberoende av tid som innehåller alla tankar och händelser i universum. Det kanske sträcker sig utanför det universum vi känner. Är detta en databank kontrollerad av en universell AI som utvecklats till ett stadium där den går bortanför tid och rum och kanske inte längre är beroende av den fysiska verkligheten? Är detta Paramashiva?

Kategorier
Recensioner

Angelägen bok

Allt det du måste av Sylvia Lidén Nordlund.

Jag har följt boken om Mia under flera år på kurser med Ann Ljungberg i Las Palmas på Gran Canaria. Det har varit spännande att få se hur den växte fram, från enstaka scener till en hel handling. När jag nu fick den i min hand tänkte jag att ”diskbänksrealism” är inget för mig. Då jag började läsa, kunde jag inte lägga från mig boken. Den var spännande, en psykologisk thriller och även aktuell. Problem som vuxenmobbning och konformitetens reaktion på homosexualitet behandlas. Handlingen spänner över ett tidsrum på ett år, där vi får följa Mia och hennes lilla familj. En del människor i boken är riktigt obehagliga, som Mias mor och Mias make. Han är en typ som hela tiden vill ta äran av andra människors idéer och surar i tystnad när han inte får sin vilja genom. Just den typen jag själv alltid flytt från omedelbart när jag upptäckt de tendenserna. Boken är mycket bra gestaltat, där alla känslor har sina kroppsliga uttryck. Det framgår att författaren är välbekant med tecknen på utmattningssyndrom och är expert i konflikthantering. Boken borde finnas i biblioteket på alla arbetsplatser som har problem med vuxenmobbning. Det går ut över produktionen och kan även stjälpa ett företag. Lyckligtvis får Mia en lösning på sina problem så hon inte går under, men kan fortsätta utvecklas.

Eva Swedenmark, en annan av våra kurskamrater som är journalist, skriver om boken: ”En inträngande psykologisk roman om hur instängdhet i egna rädslor och krav förbyts i insikter som leder till inre och yttre frihet.”

Själv tycker jag boken är mer än en roman, den är en thriller.

Kategorier
Recensioner

Skrivarkurs Mallorca

Jag räknades fortfarande som konvalescent då jag åkte till Mallorca för att gå Ann Ljungbergs avancerade romankurs och jobba på Sirius6. Dessutom skulle vi träna fysiskt med Johanna, en av Anns duktiga lektörer. Ann hade hyrt ett hus i Cala Major åt oss. Av någon anledning lyckas jag alltid få det bästa rummet. Det var stort, hade terrass och utsikt mot havet långt nere. Huset låg högt på en kulle, vilket hade betydelse för min träning under veckan. Jag behövde inhalatorn i uppförsbacke endast första dagen.

Utsikt från rummet.

Då Hafida och jag kom som de sista med taxi, satt de andra redan med cava och snacks på nedre terrass. Under veckan åt vi två måltider i huset varje dag och gick ut på restaurang en gång till dagen.

Frukost på min terrass efter att halva gruppen flytt huset.

Det visade sig att Ann var sjuk. På morgonen stapplade hon ut till kursen och gav oss en uppgift som varade hela dagen. Sedan har vi blivit kompenserade med både en extra kurs på webben och en coaching på 20 sidor för missad kurstid. Det är mycket generöst, för hon missade bara söndag och måndag och var med oss alla de andra dagarna. Johanna lärde oss att gå och jogga ”som pantertanter” på ett skonsamt sätt. Så småningom revolterade ”tanterna” mot träningsprogrammet och hittade sin egen stil. Endast två joggare följde med Johanna. Jag följde med ner till strandpromenaden, där jag fortsatte ner till stranden och simmade till bojorna istället för att jogga. Ensam gammal dam i soluppgången träffade arbetare på traktor som gjorde i ordning stranden inför dagen. Vi pratade och de höll ögonen på mig när jag simmade.

Morgonbad i soluppgången.

Ett par av deltagarna flydde från huset då vattnet plötsligt försvann. Blev själv lite skeptisk – tills jag hade pratat med husägaren och rörmokaren och fått veta att det var ett vattenrör i gatan som exploderat och hela kvarteret var utan vatten. Det fixades innan klockan fem. Tills dess var det bara att ta vatten i poolen till toaletten. Som gammal besiktningsman inom HSB kan jag lätt bedöma om hantverkare är seriösa, och det var de killarna.

Miromuseet med Mirokatten.

Vi fick roliga uppgifter under kursen. Bland annat var vi på Miromuseet, tittade på utställningen, tog en öl i cafeet och skrev utifrån något konstverk.

Tåget till Soller. Palma station.

En annan dag åkte vi tåg till Soller, delades upp i två svårighetsgrupper och gjorde en vandring till Puerto de Soller. Jag tillhandahöll vandringskarta från tidigare år. Det var min första seriösa vandring sen sjukdomen och jag njöt. Jag gick i fjället med äventyrsandaler och utan stavar och klarade hålla balansen. Under tiden vi gick, skrev vi ner detaljer om det vi såg enligt uppgifter vi fick. Det blev bad i bukten innan paella och vit sangria. 

Första långvandring efter sjukdom.

Resan blev en riktig vitamininjektion både hälsomässigt och som författare. Sirius6 är ett sammelsurium av texter utan sammanhang nu när säcken ska knytas ihop. Det blir att fortsätta jobba nu när jag åker ner till Gran Canaria och Puerto de Mogan inför vintern.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Referat Bokmässan 2017

eller: Då Urian skulle marschera med rasisterna.

Det var mycket färre människor på Bokmässan i år än förra året. Jag hade fått två extra kvadratmeter pga ett tomrum mellan två montrar. Det blev för stort. Inte för att vi inte kunde fylla dessa, men för att det blev för långt avstånd till kunderna, så vi fick springa fram och tillbaka. Det gick bra med avlösningen för mat och vila i Utställarcentrum. Det blev inga uppläsningar i montern då vi var omgivna av högljudda talare med mikrofon på alla kanter.

Monter A01:52

Torsdag kväll hade vi vinfest i montern med Ulrika Fjellborgs praliner och Siriusvin från familjen Sichel i Bordeaux, rött denna gången. Peter Sichel är stor Siriusanhängare och läser Voltaires berättelser om Sirius.

Siriusvin

Jag träffade flera kolleger och kurskamrater och lyssnade på ett par framföranden på Litteraturscenen, Sofie Berthet om lättläst för dyslektiker och Göran Greider som intervjuade Tomas Lappalainen om världens första medborgare. På andra våningen besökte jag Ann Ljungbergs monter på fredagen och hälsade på de nyutbildade lektörerna, samt gick genom en första kapitel analys med lektören Kris Kite Stenmark.

Sofie Berthet på besök i vår monter

Jag höll föredrag med bildvisning på Litteraturscenen söndag morgon kl. 10. Föredraget hade titeln ”Siriuskrönikan. Tora Greve läser och berättar om fantasy, astronomi och konst.” Istället för att läsa förordet som jag hade tänkt, berättade jag fritt om astronomin bakom Sirius solsystem. Orsaken till att jag blev konstnär istället för författare var att jag reste mycket omkring och bodde i olika länder. Då är det lättare att uttrycka sig med bilder istället för ord. Det satt några enstaka åhörare och lyssnade i början. Författarförbundet sa att det var tidigt på dagen, men jag tänkte: ”Hur många är intresserade av att höra om Sirius?” Så jag drog en historia som hade en viss aktualitet. Dagen innan hade polisen kämpat med att hålla rasister och antirasister isär. Därför berättade jag att jag hade föreslagit för Urian, den rasistiska huvudpersonen i Siriuskrönikan, att han skulle mingla med rasisterna och marschera med dem. Urian gav sig i väg och kom tillbaka ut på eftermiddagen, glad och nöjd. Här är hans referat: ”Jag uppsökte rasisterna och blev mycket besviken. Det var några blekansikten varav många hade rakade huvuden, så jag misstänkte de var blandras som ville dölja sin identitet. När jag drog i gång mitt röntgenseende, upptäckte jag att deras genetiska kod var samma som hos alla människor på jorden. Jag blev riktigt förbannad, och gick ut på staden för att lugna ner mig. Där träffade jag en annan grupp och några snygga tjejer med riktig färg så som de människorna vi skickade till jorden för länge sedan. Jag hängde med dem istället.”

Dogonorkestern i Västafrika 2013

”Det var antirasisterna”, sa jag. Under tiden jag berättade om Urians äventyr i Göteborg, visade jag bilder. Då jag tittade ut över stolsraderna, var det fullt i salen och folk lyssnade intresserad. Jag fortsatte med att berätta om bilderna och sirianernas samhällssystem. Ingen kom till signeringen i Författarförbundets monter, men sedan kom de till vår monter precis bakom scenen och fick signering där.

Så här ser Urian ut

Min korrekturläsare Erik Johansson besökte vår monter och hjälpte till med packningen efteråt. Två av boklådorna blev aldrig uppackade, så jag tänker påfyllningen får bli kvar i bilen som står i låst garage nästa år, och så hämtar vi efter som det behövs. De senaste åren har vi bott på Gothia Towers och hyrt in oss i deras garage, mycket bekvämt.

Till nästa år har vi beställt två bord, golvmatta, lagerhylla, el.

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Viskningar från Fantastikgränd

Viskningar från Fantastikgränd 2017.

Besök Fantastikgränden på bokmässan och få ditt egna exemplar av Viskningar från Fantastikgränd som är en unik möjlighet att möta aktuella sf–, fantasy och skräckförfattare. Antologin innehåller smakprov från författarna som ställer ut i Fantastikgränd under bokmässan och kan hämtas gratis i någon av montrarna.

 

Kategorier
Förlagsaktiviteter

Monterprogram Bokmässan i Göteborg 2017

Framträdanden i monter A01:52:

Torsdag kl. 17: Releasefest för böcker utkomna under 2017 med vin och tilltugg. Mingel och informellt prat om böckerna.

Monterframträdanden: Vi har 7 releaser i monter A01:52. De som ställer ut 4 dagar, får ett framträdande varje dag. Monterframträdanden är 10 minuter pr pass.

Torsdag:

Kl. 11: Monic Arvidson W: Vattenhästens öga

Kl. 11.10: Tora Greve: Hammerslag

Kl. 11.20: Sandra Petojevic: Maktens tiaror

Kl. 15: Bertil Falk: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.10: Ulrika Fjellborg: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Tora Greve: Siriuskrönikan

Fredag:

Kl. 11: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Siriuskrönikan

Kl. 15: Millinimbus: Riddare av gummistövlar

Kl. 15.10: Hammerslag

Kl. 15.20: Maktens tiaror

Lördag:

Kl. 11: Siriuskrönikan

Kl. 11.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 11.20: Hammerslag

Kl. 11.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Kl. 15: Sara Dalengren: Flockenserien

Kl. 15.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 15.20: AR Yngve (han får en kvart, då han har två releaser): Maskernas stad.

Söndag:

Kl. 11: Flockenserien

Kl. 11.10: Lönnerstrands noveller

Kl. 11.20: AR Yngve (en kvart): KG Johansson: Staden under jorden.

Kl. 15: Hammerslag

Kl. 15.10: Krönika över Yggdrasil

Kl. 15.20: Siriuskrönikan

Kl. 15.30: Vesuvius: Maktens tiaror eller Havsprinsen

Kategorier
Recensioner

Tidsmaskinen möter Stargate

Sandra Petojevic: Maktens tiaror del 3.

Bortom världens mur.

Låt mig säga det direkt: Detta är den bästa boken i serien. Även om du inte har orkat igenom de två första ska du läsa denna.

Handlingen: Nikoforaz har blivit en tyrannisk härskare av att bära alla maktens tiaror, vill gärna föra krig och blir allmänt blodtörstig. Traniboren anländer som vanligt vid vårdagjämningen och konfronteras med Nikoforaz. Samtalet under traniborens bankett är roligt, en uppvisning av olika trossystem och märkliga traditioner. Sedan urartar festen. Mustiga beskrivningar. Alla samhällen på Artezania är olika och finns i olika stadier teknologiskt. Bokens stora mysterium: Vem är traniboren och Profeten utan namn? Samtidigt lurar en fara utifrån: Mögalirträsket hotar med ett sluka hela planeten Artezania. Nikoforaz med grupp måste ge sig av för att offra maktens tiaror och fyra frivilliga i det grå tornet bortom världens mur. Parallellt får vi följa drottning Takara, hennes son Sharzuk och Veriata. Denna gång känns inte övergången mellan dessa två grupper så jobbig, kanske för att vi får ta del av naturligt avslutade scener. Till slut når Nikoforaz grupp sitt mål. Innanför muren får både de och läsaren världens överraskning.

Dialogen: En del blixtlåsdialog och ordet sablar kan uteslutas. Det finns fortfarande en god del schmeerp, något som kan göra läsandet trögt.

Teckningarna är som vanligt mycket vackra och detaljrika.

Jag hittade tryckfel på sidorna 81, 116, 181, 274. På sidan 344 förekommer uttrycket ”Blodet i skägget” på en numera slätrakad man.

I efterordet bjuder författaren på sin skrivprocess och sina tankar, samt vad som inspirerat henne. Jag kände igen en del element under läsandet, och här får jag bekräftelse. Det är helt OK att använda element från andra böcker och filmer när man skriver om det i efterordet. Jag har själv gjort det i texter om alternativ verklighet, och Jan Guillou hade med Henning Mankells Wallander i en Hamilton-bok. Kul!

Novellen på slutet är ett extranummer liknande det musiker bjuder på när ovationerna tystnat. Generöst!

Det kanske blir fler böcker?

Kategorier
Provläsning bok Siriuskrönikan

Provläsning Mästaren

Janus kvinnohandlaren

Det började skymma då Janus kom med sina varor in i huvudstaden Cibia från djungeln. Egentligen borde skogens mörker vara farligt med alla vilddjur som smög omkring efter byte, men Janus visste inte om ett ställe där husen stod så tätt inpå varandra kanske var otryggare ändå. En ensam man med en flock kvinnor kunde inte försvara dessa mot soldater från den religiösa armén om de fick för sig att överfalla dem. Därför gick han in i Cibia via den breda Paradgatan som ledde upp till Paradplatsen framför slottet. Han inbillade sig att ljudet från hans egna och kvinnornas mjuka mockasiner ekade mellan de tysta stenhusen på den tomma gatan. Sirianernas nöjesliv fanns på helt andra ställen i staden.

På Paradplatsen konstaterade han att slottets kopparportar var stängda. Banketten var säkert i full gång där inne. Han gick in i förlängningen av Marknadsgatan till vänster om slottet och lyfte piskan i hälsning upp mot de bågformade fönstren på andra våningen. Här, på gränsen mellan de svarthårigas och de brunhårigas stadsdel, ändrade byggnaderna karaktär från bastanta kubiska stenhus med takterrasser till mörka timmerhus med gräsbevuxna snedtak. Där fanns hans mål, en ovanligt stor byggnad utan fönster mot gatan. Kvinnohandlarnas marknad var ett bastant hus byggt av grovt timmer från Nairobidalen. Alla öppningar låg in mot gården i mitten. Janus föste varorna in genom den trånga porten. En mörk gång, svagt upplyst av en gul smidesjärnslykta under taket, ledde ut till den öppna gården mitt i byggnaden. De svarthåriga kvinnorna kastade en förstulen blick på podiet som ruvade bakom den släckta eldstaden mitt på gården. De visste vad som väntade. Flera dagar tidigare hade de stått på ett liknande podium i Robesdalen.

Janus gick direkt till sitt rum. Han var en framgångsrik kvinnohandlare med eget rum i kvinnohandlarnas marknad. Inte ens hans morfar och läromästare hade uppnått den statusen.

Rummet var ombonat med flera våningssängar med mjuka madrasser längsmed tre väggar och ett litet kök under fönstret ut mot gården. Kvinnorna sjönk ner på sängarna. Janus rotade i ryggsäcken och tog fram frukt och grönsaker de hade plockat i djungeln under dagen. I sidfickan på ryggsäcken hade han en plunta med jäst alkolomjölk som han bjöd laget runt. De slappnade av. Därefter fick en av kvinnorna i uppdrag att göra sallad, en annan skar upp den hårda vita frukten som kunde användas istället för bröd och smakade sött, den tredje sattes till att göra grönsaksstuvning och den fjärde gjorde fruktsallad. Den femte var bara en ung flicka som inte hade bytt hudfärg än. Ingen förväntade sig att hon skulle arbeta. De andra undvek henne. Hon såg hela tiden ner i golvet. När hon råkade titta på dem, såg de att hon hade gyllene ögon.

Då det började dofta mat, hade kvinnorna slappnat av så mycket att de vågade samtala. Alla undrade hur deras liv i Cibia skulle bli, om de skulle få en snäll make eller hamna på en bordell. Janus höll sig utanför samtalet. Det samma gjorde den halvvuxna flickan. Hon åt snabbt och tittade vaksamt runt sig, som om hon var van vid att försvara maten eller sig själv.

De fyra kvinnorna ställde disken till tork på en handduk efter avslutat arbete. De hade ätit upp salladen och fruktsalladen, som inte skulle hålla sig till dagen efter. Resten av stuvningen skulle de äta till frukost. Den fick stå i lerkärlet under lock. Det som var kvar av den vita brödfrukten sattes på en djup tallrik med en annan över som lock, annars skulle den bli angripen av insekter. Det var svårt att spara mat till dagen efter. Den ruttnade snabbt.

Våningssängarna var byggda som dubbelsängar på nedervåningen med en enkelsäng ovanför. De fyra vuxna kvinnorna fick plats i två sängar. Janus lade sig i sängen närmast dörren och lät den halvvuxna flickan klättra upp i sängen ovanför.

Då de steg upp dagen efter, fick alla äta sig mätta innan auktionen. Det gjorde dem belåtna och positiva inför det som skulle hända. De tvättade sig och kammade håret noga. Sen fick de ta på en specialblandad parfym som skulle göra männen intresserade.

Janus gick ut på gården. Han studerade varorna som varje kvinnohandlare framförde. Inga var så fina som hans kvinnor och såldes inte för det pris han tänkte kräva.

Till slut var det hans tur att presentera sina varor. Janus kvinnor fördes fram. Det var ett livfullt sällskap som föstes nakna upp på podiet. Auktionisten ropade upp dem: ”Friskt blod från Robesdalen! Garanterat diversifierat framavlade!”

Spekulanterna samlades runt dem. De var inte tillåtna att nypa eller tillfoga flickorna blåmärken, bara känna försiktigt på hullet och granska tänderna. Den unga flickan som inte hade ändrat hudfärg än försökte gömma sig bakom de andra. Hon tittade ner i golvet. Kunderna var mest intresserade av de vuxna kvinnorna. Bara en kund visade intresse för flickan. Han tvingade flickan att se honom in i ögonen och stack handen mellan benen på henne. Hon gnällde och försökte trycka ihop låren. Janus studerade spekulanten. Det var en adelsman klädd i svart ylletunika och med dyrbara smycken i vitt guld, platina och titan. Tishtryiaklanen, gissade Janus. Han kände igen de olika klanmönstren efter att ha åkt planeten runt med morfar. Kunden var småväxt och hade ljusblå hud. Den mannen visste vad han var ute efter.

Budgivningen började. En och en hämtades kvinnorna av nya ägare. Guldklimparna rasslade ner på auktionistens bricka.

Till slut fanns bara den unga flickan kvar. Ingen annan än adelsmannen var intresserad av henne.

Vad ska du ha för denna udda produkt?” sa han direkt till Janus.

Fyra stora guldstycken. Hon är jungfru.”

Hon går alltså för ordinarie jungfrupris? Det tycks inte vara något större intresse för henne.”

Det räcker med en kund.”

Adelsmannen skrattade. ”Jag tar henne.” Guldklimparna landade på brickan. Auktionisten tog sin provision och lämnade resten till Janus, som stoppade guldet i sin midjepåse.

Adelsmannen lade handflatorna samman framför hjärtat och bugade. ”Jag är Damion Tishtryia. Glad att få göra affärer med dig, Janus Robes.”

Janus hälsade på samma vis. Tishtryiaklanens ledare hade alltså visat såpass stort intresse för kvinnoauktionen att han kom själv. Janus var inte förvånad över att Tishtryia visste vem han var. Klanledare brukade hålla sig med informatörer.

Tishtryia överlät flickan till sina följeslagare. ”För henne till Den Jublande Horan.”

Janus försökte att inte visa sitt ogillande med att en så ung flicka skulle till en bordell.

Tishtryia genomskådade honom. ”Hon kommer att få det bra där. Bordellmamman är snäll. Jag utgår ifrån att hon har fått adekvat upplärning av sin mor?”

Det vet jag inget om.”

Tishtryia lyfte ögonbrynen. Han studerade Janus med de genomträngande svarta ögonen i det bleka ansiktet. ”Du intresserar mig. Jag vill bli bekant med dig och bjuder på en måltid på en taverna på Paradplatsen.”

Janus accepterade. Han undrade vad Tishtryia egentligen ville honom. Det var inte något som andra skulle höra.

De passerade genom övre delen av Marknadsgatan, den som gick längsmed slottsmurens vänstra sida. Janus hälsade omärkligt i riktning mot de bågformade fönstren på andra våningen, ovanför muren. Tishtryia lade märke till den svaga gesten.

Tavernan var en av Tishtryiaklanens ägor. De två männen satte sig vid ett bord utomhus, så de kunde se slottets ingång. De stora kopparportarna stod öppna. Alltså var härskaren Urian av Cibia hemma.

Tishtryia beställde in flera rätter. Janus visste att Tishtryiaklanen brukade äta starkt kryddad mat, men kryddningen visade sig vara anpassad efter vad cibianerna stod ut med. Först serverades morotstänger och blekselleri i stavar som skulle dippas i en sås gjord på alkoloyoghurt med vitlök och en diskret antydan till stark pepparfrukt. Till det drack de blekrosa vin från Tishtryiadalen. Janus hade hört att det vinet kallades ”snackevin” för att det gjorde folk pratsamma. Han försökte låta bli dricka för mycket, men Tishtryia hällde glaset fullt åt honom. Nästa rätt kom in. Det var en grönsaksstuvning, och den var starkare, så Janus var tvungen att dricka mera vin. Han erbjöds inget vatten.

Översteprästinnan är din mor, är hon inte?” sa Tishtryia.

Janus hade aldrig berättat om sin mor för någon utanför familjen. De visste bara att han var son till värdshusvärden och bergsföraren Faja Robes, och att hans morfar var kvinnohandlaren Nairu Robes. Robesklanens män pratade ogärna om sina mäktiga kvinnor. Janus visste inte hur släktskapet med den ökända Fanny Robes skulle mottagas av affärskontakterna.

Översteprästinnan lär vara kannibal”, fortsatte Tishtryia.

Jag känner inte till den delen av hennes liv”, sa Janus. Han försökte inte förneka sitt påbrå, som han trodde var en hemlighet. ”Jag är hennes son. Söner är inte betydelsefulla i Robesklanens kultur.”

Du bär Robesklanens pärlväv runt halsen under tunikan.”

Även det hade Tishtryia lagt märke till.

Den fick jag av min farmor. Hon sade att den skyddar mot netromiter”, sa Janus.

Det kom in flera rätter, baserade på olika frukter som plockades i Cibiadjungeln under livsfara. En rätt med färska fikon, dadlar och ingefära föll Janus väl i smaken.

Tishtryia nickade. ”Jag är intresserad av halvblod som den jag köpte av dig i dag, men inte den vilda sorten, som din mor lär vara, om du förstår vad jag menar.”

Jag kan skaffa flera. Fanny är en anomali. De flesta är som den du köpte.”

Får jag fråga varifrån du får dem? Eller är det en affärshemlighet?”

De kommer från Robesdalen. Den gula drottningen Laila Robes skaffar fram dem. Hon vet allt om netromiterna och är glad hon kan rädda några försvarslösa halvblod.”

Jag är bara intresserad av de svarthåriga.”

Starkt kaffe i små koppar kom in efter vinet och de kryddiga rätterna. Båda slök den starka drycken i ett drag.

Nästa gång du har varor av den sorten jag vill ha, kan du leverera dem direkt till mitt kontor i Tishtryiaklanens cirkus”, sa Tishtryia.

Det lovade Janus.