Recension av Systerfall
Titel: Systerfall
Författare: Stefan Dahlström
Förlag: Storyfy Publishing
Sidor: 449
ISBN 978-91-90011-87-4
Boken är en dystopi som handlar om ett meningslöst krig på ett ställe där angriparna inte har att göra då det inte handlar om att försvara sitt eget land. Tyvärr har det paralleller till vår egen tid.
Det påminner mig om de förvirrade nordkoreanska soldaterna som tas till fånga i Ukraina. Förstår de att de har blivit sålda som kanonmat till Ryssland, som betalning för kärnteknik?
Systerfall är fortsättningen på Systervälde, om ett totalitärt sovjetliknande matriarkat. Jag gillar beskrivningarna av den kvinnliga mytologin alla soldater matas med för att knyta dem hårdare till matriarkatet. Det känns äkta.
Soldaten Elin vaknar upp från nedfrysningen på en främmande planet. Hon irriteras av att soldaterna har frysts ner. Det finns modernare sätt att åka längre distanser i rymden. Hon upptäcker att utrustningen de får har fler brister. Soldaterna har till exempel inte fått mörkerglasögon, men de får plymer till hjälmarna. Det är typiskt, priserna ska hållas nere när det gäller kanonmat.
Inte nog med att soldaterna förväntas slåss, de ska även föda nya soldater, som ska växa upp snabbt med hormontillskott.
Precis som nordkoreanerna upptäcker soldaterna att fienden inte var den de väntade sig, men en helt annan. Istället för försvarare mot zeckorianerna är de erövrare mot Anaks, och kastas ut i meningslösa direktstrider och även skyttegravsstrider.
Hon har genomskådat lögnerna i matriarkatet, och vill inte längre dö för en meningslös kamp.
Elin upptäcker att fienden finns inte bara utanför de matriarkaliska soldaterna, men även mitt ibland dem. Det blir en uppgörelse med svikarna på de sista sidorna. Den desillusionerade Elin är gravid, och tror inte längre att det finns en fortsättning för henne och dottern.
Målgruppen: De som tycker om dystopier och närgångna strider mellan soldater.
Tora Greve
