PLAXY OCH jag hade varit ett par, ett inte helt problemfritt sådant, för hon talade aldrig riktigt öppet om sitt förflutna, och ibland drog hon sig undan i ett moln av avståndstagande och förtvivlan. Men vi var ofta mycket lyckliga tillsammans, och jag trodde att vår lycka höll på att slå djupare rötter.
Sedan kom hennes mors sista sjukdom, och Plaxy försvann. En eller två gånger fick jag ett brev från henne, utan returadress, men med förslag om att jag kunde svara henne ”på postkontoret” i någon by i norra Wales, ibland den ena, ibland den andra. Hennes brev kunde visa allt från ytlig vänskap till en genuin längtan efter att få träffa mig igen. De innehöll mystiska hänvisningar till ”en märklig plikt” som, skrev hon, hade med hennes fars arbete att göra. Jag visste att den store fysiologen hade utfört sensationella experiment med hjärnor hos högre däggdjur. Han hade fått fram några förbluffande intelligenta fårhundar, och vid tiden för hans död sades det att han höll på med ännu mer ambitiös forskning. I ett av Plaxys mest kyliga brev talade hon om en ”oväntat ljuv belöning” i samband med sin nya tjänst, men i ett mer passionerat brev skrek hon ut protester mot ”detta krävande, fascinerande, avhumaniserande liv”. Ibland verkade hon befinna sig i ett tillstånd av konflikt och själslig plåga över något som hon inte fick förklara. Ett av de breven var så desperat att jag blev orolig för hennes förstånd. Jag beslöt därför att ägna min kommande ledighet åt att vandra i norra Wales i hopp om att hitta henne.
Jag tillbringade tio dagar med att vandra från pub till pub i trakten som adresserna angav och frågade överallt om en miss Trelone var känd i grannskapet. Till sist, i Llan Ffestiniog, fick jag höra talas om henne. Det fanns en ung dam med det namnet som bodde i en herdestuga i utkanten av heden någonstans ovanför Trawsfynydd. Den lokala butiksägaren som gav mig den upplysningen sade med ett mystiskt tonfall: ”Hon är verkligen en märklig ung dam. Hon har vänner, och jag är en av dem, men hon har fiender också.”
Jag följde hans anvisningar och vandrade några kilometer längs den slingrande Trawsfynyddvägen innan jag tog av till vänster in på en stig. Efter ytterligare någon kilometer kom jag, precis i utkanten av den öppna heden, fram till en liten stuga, byggd av grova skifferplattor och omgiven av en liten trädgård och dvärgartade träd. Dörren var stängd men rök steg upp från skorstenen. Jag knackade på. Dörren förblev stängd. Jag kikade in genom ett fönster och såg ett typiskt stugkök, men på bordet låg en hög med böcker. Jag slog mig ned på en ranglig stol i trädgården och såg på de prydliga raderna av kål och ärtor. Till höger om mig, på andra sidan av den djupa Cynfalklyftan, låg Ffestiniog, en flock skiffergrå elefanter som följde sin ledare, kyrkan utan klocktorn, nedför en bergsknalle mot dalen. Bakom och ovanför låg bergskedjan Moelwyn.
Jag rökte min andra cigarett när jag hörde Plaxys röst på avstånd. Det var den rösten som först hade lockat mig till henne. Jag hade suttit på ett kafé och fascinerats av den känsliga rösten som kom från någon okänd person bakom mig. Och nu hörde jag henne igen, men såg henne inte. För ett ögonblick lyssnade jag med förtjusning på hennes tal som, vilket jag ofta hade påpekat, var som det svala gnistrande mumlandet av små vågor på den steniga stranden vid en liten sjö under en varm dag.
Jag reste mig för att möta henne, men något märkligt grep mig. Mellan Plaxys yttranden hördes ingen annan mänsklig röst utan ett helt annat ljud, artikulerat men omänskligt. Strax innan hon kom runt husknuten sade hon: ”Men, käre vän, älska inte din handlöshet så mycket! Du har övervunnit den på ett utmärkt sätt”. Sedan följde märkliga ljud från hennes följeslagare, och genom grinden in till trädgården kom Plaxy och en stor hund.
Hon stannade upp, hennes ögon var stora av förvåning och (hoppades jag) av glädje, men hennes ögonbryn rynkades snart. Hon lade en hand på hundens huvud och stod tyst ett ögonblick. Jag hann lägga märke till att hon hade förändrats. Hon bar ett par leriga manchesterbyxor och en blå skjorta. Samma grå ögon, samma fylliga men bestämda mun, som nyligen hade tyckts mig inte stämma med hennes karaktär, samma rödbruna, lite morotsfärgade hår. Men i stället för ett ganska blekt ansikte såg jag ett rödbrunt, och dessutom en total avsaknad av smink: inte ens läppstift. Intrycket av oförskämd hälsa motsades märkligt nog av ett mörker under ögonen och ett spänt drag kring munnen. Det är sällsamt hur mycket man kan lägga märke till på ett par sekunder när man är förälskad!
Hennes hand lämnade hundens huvud och sträcktes välkomnande mot mig. ”Jaha”, sade hon leende, ”eftersom du har nosat upp oss är det bäst att vi inviger dig i vårt förtroende.” Det fanns en viss förlägenhet i hennes ton, men kanske också en klang av lättnad. ”Eller hur, Sirius?” tillade hon och tittade ner på den stora hunden.
Jag såg nu för första gången ordentligt på den märkliga varelsen. Han var verkligen ingen vanlig hund. I huvudsak var han en schäfer, kanske med ett stänk av grand danois eller mastiff, för han var en enorm best. Hans allmänna kroppsbyggnad var varglik, men han så lång att han såg smalare ut än en varg. Hans päls var, trots att håret var kort, fantastiskt tjock och silkeslen, särskilt runt halsen, där den var tät och ostyrig. Pälsens silkeslenhet var, på grund av en antydan till envis hårdhet, inte alls feminin. Silkestråd, kallade Plaxy det en gång. På ryggen och hjässan var pälsen svart, men på sidorna och benen och under ytan av hans kropp bleknade den till gråaktigt ljusbrunt. Det fanns också två stora fläckar av ljusbrunt ovanför ögonen, vilket gav hans ansikte ett lustigt maskliknande utseende, eller fick det att likna en grekisk staty med hjälm av järn. Det som skilde Sirius från alla andra hundar var hans enorma kranium. Det var faktiskt inte fullt så stort som man skulle ha förväntat sig av en varelse med mänsklig intelligens, eftersom Trelones teknik, som jag ska försöka förklara senare, inte bara ökade hjärnans volym utan också förfinade själva nervtrådarna. Ändå var Sirius huvud mycket högre än någon normal hunds. Hans höga panna i kombination med den silkeslena pälsen gav honom ett utseende som påminde om den berömda bordercollien, en enastående fårhund. Jag fick senare veta att den lysande rasen verkligen hade bidragit till Sirius konstitution. Men hans kranium var mycket större än bordercolliens. Kupolen nådde nästan upp till spetsarna på hans stora schäferöron. För att hålla uppe huvudets vikt var musklerna i hans nacke och axlar starkt utvecklade. Vid tidpunkten för vårt möte var han rent av lejonliknande, eftersom håret längs ryggraden stod upp. Misstänksamheten mot mig hade gjort att han ofrivilligt hade rest ragg. Hans grå ögon kunde ha tillhört en varg om inte pupillerna hade varit runda, som hos vilken hund som helst, inte slitsade som hos vargen. På det hela taget var han verkligen en formidabel best, mager och senig som en djungelvarelse.
Utan att släppa blicken från mig öppnade han munnen, som visade upp bergskedjor av tänder, och gav ifrån sig ett konstigt ljud, som slutade med en uppåtriktad glidning, som en fråga. Plaxy svarade: ”Ja, det är Robert. Han är pålitlig som stål, kom ihåg det.” Hon log ursäktande mot mig och tillade: ”Och han kan vara användbar.”
Sirius vinkade artigt med sin fjäderprydda svans, men hans kyliga ögon var fortfarande riktade mot mina.
Ännu en pinsam paus infann sig, tills Plaxy sade: ”Vi har arbetat med fåren ute på heden hela dagen. Vi missade middagen och jag är hemskt hungrig. Kom in så brygger jag te.” Hon tillade när vi kom in i det lilla flaggade köket: ”Sirius kommer att förstå allt du säger. Du kommer inte att kunna förstå honom i början, men det kan jag, och jag kan tolka.”
Medan Plaxy förberedde en måltid och gick in och ut ur det lilla skafferiet satt jag och pratade med henne. Sirius satt på huk mitt emot mig och tittade på mig, uppenbart ängslig. När hon såg honom sade hon med en viss skärpa som övergick i mildhet: ”Sirius! Jag säger ju att han är bra. Var inte så misstänksam!” Hunden reste sig, sade något på sitt underliga språk och gick ut i trädgården. ”Han gick för att hämta ved”, sade hon, och sedan mer lågmält: ”Å, Robert, det är roligt att se dig, fastän jag inte ville att du skulle hitta mig.” Jag reste mig för att ta henne i min famn, men hon viskade med eftertryck: ”Nej, nej, inte nu.” Sirius kom tillbaka med ett vedträ mellan käkarna. Med en sidoblick på oss båda och en märkbart sänkt svans lade han vedträt på elden och gick ut igen. ”Varför inte nu?” ropade jag, och hon viskade: ”På grund av Sirius. Å, du kommer snart att förstå.” Efter en paus tillade hon: ”Robert, du får inte förvänta dig att jag någonsin ska bli helt och hållet din, inte helt och hållet och helhjärtat din. Jag är alldeles för djupt involverad i min fars arbete.” Jag protesterade och grep tag i henne. ”Fin människa, Robert”, suckade hon och lade huvudet på min axel. Men omedelbart bröt hon sig loss och sade med eftertryck: ”Nej, det sade jag inte. Det var bara det kvinnliga mänskliga djuret som sade det. Vad jag säger är att jag inte kan spela det spel du vill att jag ska spela, inte helhjärtat.”
Sedan ropade hon genom den öppna dörren: ”Sirius, te!” Han svarade med att skälla och gick sedan in, noggrann med att inte se på mig.
Hon ställde en skål te till honom på en liten duk på golvet och sade: ”Han äter vanligtvis två måltider, middag vid middagstid och kvällsmat på kvällen. Men idag är det annorlunda.” Sedan lade hon fram en stor brödskiva, en bit ost och ett fat med en liten klick sylt. ”Räcker det?” frågade hon. En grymtning signalerade godkännande.
Plaxy och jag satt vid bordet och åt vårt bröd med ransonerat smör och krigstidstårta. Hon började berätta Sirius historia för mig. Ibland ställde jag en och annan fråga, eller så kunde Sirius avbryta med sitt konstiga tal av gnäll och morrande.
Det samtalet, och många andra samtal om det förflutna, kommer jag att redogöra för i de följande kapitlen. Men just nu måste jag säga följande: Utan Sirius faktiska närvaro skulle jag inte ha trott på historien; men hans avbrott uttryckte, även om de var hundaktiga och obegripliga, mänsklig intelligens genom sina tonfall, och stimulerade dessutom begripliga svar från Plaxy. Det var uppenbart att han följde samtalet, kom med kommentarer och iakttog min reaktion. Det var alltså inte med misstro, men givetvis med förvåning, som jag fick höra om Sirius ursprung och karriär. Jag lyssnade först med stor oro, så djupt engagerad var Plaxy. Jag började förstå varför vårt förhållande alltid hade varit ett gungfly och varför hon inte kom tillbaka till mig när hennes mor hade dött. Jag började fundera kring det bästa sättet att befria henne från detta ”omänskliga slaveri”. Men allt eftersom samtalet fortskred kunde jag inte låta bli att inse att den här märkliga relationen mellan flicka och hund i grunden var vacker, på sätt och vis helig. (Det var det ord jag använde för mig själv.) Vilket gjorde mitt problem mycket svårare.
Vid ett tillfälle, när Plaxy hade sagt att hon ofta hade längtat efter att få se mig igen, höll Sirius ett lite längre tal. Och mitt i detta gick han fram till henne, lade framtassarna på hennes armstöd och kysste henne på kinden, mycket milt och känsligt. Hon tog försynt emot smekningen och ryggade inte tillbaka, som människor brukar göra när hundar försöker kyssa dem. Men den friska glöden i hennes ansikte blev djupare, och hennes ögon glänste när hon smekte den mjuka lurvigheten på undersidan av hans hals och sade till mig, medan hon fortfarande såg på honom: ”Jag ska berätta för dig, Robert, att Sirius och Plaxy växte upp tillsammans som tummen och pekfingret på en hand, att han älskar mig på det sätt som bara hundar kan älska, och ännu mycket mer nu när jag har kommit till honom, men att jag inte får känna mig bunden att stanna hos honom, för nu kan han klara sig på egen hand. Vad som än händer med honom, jag – vad sade du, Sirius, din dumma älskling?” Han yttrade några snabba ord och hon fortsatte: ”Å, ja: jag är den doft som han alltid kommer att följa på jakt efter Gud.”
Hon vände ansiktet mot mig med ett leende som jag aldrig kommer att glömma. Inte heller glömmer jag den förvirrande effekten av hundens allvarliga och nästan formella lilla förklaring. Senare skulle jag inse att en ganska uppstyltad diktion, i stunder av djupa känslor, var något mycket karakteristiskt för honom.
Sedan sade Sirius något mer, med en slug blick och en darrning på svansen. Hon vände sig skrattande mot honom och smekte honom mjukt i ansiktet. ”Din best,” sade hon, ”jag tänker inte berätta det för Robert.”
När Sirius kysste henne blev jag plötsligt svartsjuk (en människa som blir svartsjuk på en hund!) Men Plaxys översättning av hans lilla tal väckte mer generösa känslor. Jag började nu göra upp planer för hur Plaxy och jag tillsammans skulle kunna ge Sirius ett permanent hem och hjälpa honom att uppfylla sitt öde, vad det nu kunde vara. Men ett annat öde väntade oss, som jag ska berätta.
